Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1956
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskottet
hänvisade motioner, nämligen nr 357 i första kammaren av herrar
Mannerskantz och Hagberg, samt nr 269 i andra kammaren av herr Alunktell
m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte antaga
följande
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 december 1950 (nr 596) om
rätt till fiske
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 1 december 1950 om rätt till
fiske skall erhålla följande ändrade lydelse:
3 §.
Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om
Kråkelund, i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde)
samt i vad avser det skattelagda fisket Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken,
Malmöhus län må innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets
tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt
vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den stranden
följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid ö av minst
etthundra meters längd.
Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin
fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild
grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är
bestämt angående fiskerättens omfattning».
Med motionerna avses att åstadkomma en sådan ändring i 1950 års lag
om rätt till fiske, att det skalilagda fisket Älabodarna nr 1 i Glumslövs soc
-
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 11
o
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
ken, Malmöhus län, i framtiden koinme att jämställas med de skattlagda
fiskena i Norrbottens och Kalmar län samt Blekinge läns östra kust. Beträffande
motiveringen får utskottet i övrigt hänvisa till motionerna.
Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från kammarkollegium, fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök och länsstyrelsen i Malmöhus län. Vid sistnämnda utlåtande
har fogats yttrande från fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt samt
en från styrelsen för Ålabodarnas fiskeförening Hoppet till länsstyrelsen
inkommen skrift.
En vald delegation av företrädare för fisket Ålabodarna nr 1 har vid
sammanträde den 17 april 1956 inför utskottet framlagt synpunkter med
anledning av motionerna.
Det skattlagda fisket Ålabodarna nr 1
Det här avsedda fisket omnämnes redan i samband med jordrevningsoch
skattläggningsförrättning år 1671 och har därefter funnits upptaget i
jordeboken. I denna bok för år 1881 redovisas det som nr 1 Ålabodarna och
skattebrev har i slutet av 1800-talet utfärdats på skilda delar av ålfisket.
Ålabodsfiskarna har sedan gammalt innehaft ett markområde om 3 740,2
kvadratmeter utmed stranden strax söder om Ålabodarnas nuvarande
hamn, där de har sina bostäder. Detta område undergick år 1883 laga
skifte, som påföljande år fastställdes av ägodelningsrätten. Vid skiftet antecknades
tre personer såsom ägare av vardera en femtedel och en person
såsom delägare för två femtedelar. För vägar genom området avsattes 443,4
kvadratmeter, varefter återstoden delades efter innehavet i ålfisket. Dessa
tomter blev, då jordregister upplades, registrerade som Ålabodarna l2, l3, 1*
och l5. Från l5 har sedermera avsöndrats mark motsvarande hela fastighetens
areal, varför således numera fastigheterna l2, l3 och l4 omfattar
både mark och fiske men l5 endast fiske jämte andel i mark som avsatts för
vägar.
I en Kungl. Maj:ts dom den 18 oktober 1907 angående bättre rätt till
fiske har uttalats, att enär med äganderätten till berörda fiskelägenhet
måste anses följa rätt att med andras uteslutande idka ålfiske medelst
ryssjor i allt vatten utmed Nedra Glumslövs bys hela strand vid Öresund,
men det i saknad av utredning, hur långt den lägenheten tillhörande fiskerätten
sträckte sig ut åt havet, ej finge förutsättas, att densamman omfattade
annat vatten än det, som inbegreps under strandäganderätten,
innehavarna av fisket var berättigade att med uteslutande av andra idka
ålfiske med ryssjor i Öresund, så långt strandäganderätten räckte.
De nu berörda fiskerätterna utgör fast egendom och skall taxeras såsom
annan fastighet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 77 år 1956 3
Gällande rätt m. m.
Enligt 5 § i lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske är rätten till
fiske med fast redskap på enskilt vatten principiellt förbehållen innehavaren
av den enskilda fiskerätten, vare sig denna grundar sig på äganderätt
till vattenområdet eller på särskild rättsgrund.
Huvudregeln rörande gränsen mellan enskilt och allmänt vatten i
havet återfinnes i 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt
vattenområde. Denna regel innebär, att allt vatten inom trehundra meter
från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd ävensom, på
de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går
längre ut, allt vatten inom denna djupkurva, hänföres till fastigheterna.
Fiskcrättslagen innehåller emellertid åtskilliga vittgående undantag från
den ovan berörda huvudregeln i 5 § angående den enskilda fiskerättshavarens
rätt till fiske med fast redskap på enskilt vatten. Sålunda stadgas
i 12 §, att vid Skånes östra och södra kuster varje svensk medborgare må
fiska i enskilt vatten med rörligt redskap och i 13 §, att vid Skånes västra
kust och vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus län varje
svensk medborgare må fiska i enskilt vatten (visst undantag för ostronfiske).
Dessa bestämmelser om frifiske på enskilt vatten sammanhänger med
att fisket ända sedan den danska tiden i stor utsträckning varit fritt på
västkusten.
Emellertid fanns det enligt 12 § i 1896 års fiskelag visst undantag från
frifisket på västkusten, avseende skattlagda eller andra fisken, som stödde
sin rätt på särskild rättsgrund. Beträffande sådana fisken skulle nämligen
gälla vad som blivit bestämt genom avtal, dom eller skattläggning eller på
annat lagligt sätt.
1950 års lagstiftning innebär i princip, att ingen skillnad gjorts mellan
sådant fiske, som stöder sig på strandäganderätt och sådant fiske, som
stöder sig på särskild rättsgrund. Motsvarighet till stadgandet i 12 § av
1896 års lag saknas således i den nya lagen. Detta innebär, att Ålabodarnas
skattlagda fiske i förhållande till frifisket icke vidare får göras gällande
vare sig i enskilt eller allmänt vatten.
Rörande skälen för denna anordning uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, i propositionen nr 60 till 1950 års riksdag.
Såsom jag redan förut berört är det för de yrkesfiskare som icke grundar
sitt fiske på strandäganderätt ett viktigt intresse att de omedelbart av lagen
kan utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss plats är tillåtet. Eljest kan
de lätt löpa fara att ofrivilligt göra sig skyldiga till intrång i enskild rätt.
Från denna synpunkt innebär förekomsten av särskilda ensamrätter med
större utsträckning än vanlig strandägarrätt en icke ringa olägenhet. Såsom
kommittén funnit framträder nackdelarna skarpast i fråga om fisket på
fritt vatten och annat frifiske efter strömming och skarpsill. Emellertid
kan det enligt min uppfattning knappast anföras några bärande skäl varför
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
innehavare av särskild rättighet till fiske över huvud skulle äga anspråk på
en bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet. Med hänsyn härtill och
då av remissyttrandena framgår, att de skattlagda fiskenas nuvarande särställning
på sina håll lett till mindre önskvärda konsekvenser även i andra
avseenden har jag ansett mig höra förorda, att fiskerättighet av nu ifrågavarande
slag icke i något fall skall kunna göras gällande mot sådan rätt
till fiske inom området som enligt annat stadgande i lagen må tillkomma
varje svensk medborgare.
Den s. k. fiskerättskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1947:47)
att den till Ålabodarna nr 1 hörande fiskerätten skulle inlösas av statsverket
och upplåtas till allmänt begagnande enligt den föreslagna bestämmelsen
för Skånes västkust. Föredragande departementschefen fann emellertid i
nyssnämnda proposition ingen anledning föreligga för det allmänna att lösa
till sig detta fasta fiske. I stället föreslogs att, i den mån rättigheternas innehavare
led förlust därigenom att det skattlagda fisket blev fritt för envar,
ersättning borde utgå av allmänna medel.
I enlighet härmed stadgas nu i lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt m. in., att ersättning kan utgå av statsmedel bl. a. till
den som enligt särskild rättsgrund, exempelvis skattläggning, innehar
fiskrätt, vilken helt eller delvis blivit utan verkan till följd av stadgandena
i 6—20 §§ fiskerättslagen.
I detta sammanhang må nämnas, att, sedan delägarna i det skattlagda
fisket Ålabodarna nr 1 anhängiggjort rättegång mot Kungl. Maj:t och
kronan, Rönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt i dom den 18 juni
1953 -— under uttalande att delägarnas äganderätt till för dem lagfarna
fastigheter alltjämt är bestående ■—- förklarat att delägarna efter den 1
januari 1951 icke äger rätt att i fastighetens vatten bedriva fiske under
andra villkor än dem som gäller för varje svensk medborgare, samt att delägarna
efter sagda dag, därest de vill utöva fisket med fast redskap är
skyldiga att underkasta sig de villkor härför som är eller blir i laga ordning
föreskrivna. Häradsrättens dom har fastställts av hovrätten över Skåne och
Blekinge genom dom den 29 juli 1955, och Kungl. Maj :t har enligt beslut
den 22 november 1955 ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd, i följd
varav hovrättens dom skall stå fast.
De villkor, som åsyftas i häradsrättens nämnda dom, innefattas i en av
länsstyrelsen i Malmöhus län den 26 januari 1937 utfärdad stadga rörande
fiske med bottengarn och ryss ja inom visst område av Malmöhus läns kust
vid Öresund med däri den 19 februari 1951 vidtagen ändring. Denna stadga
innehåller bestämmelser om fördelning efter ansökan av platser i Öresund
för fiske med bottengarn och storryssja.
Slutligen må här återgivas den med motionärernas ändringsförslag åsyftade
bestämmelsen i 3 § fiskerättslagen, vilken bestämmelse avser rätt för
innehavare av enskild fiskerätt att sträcka fast redskap från det
enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år W5G
5
3 §. Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder
om Kråkelund, i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde)
samt öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets
och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets ävensom vid Skånes
östra och södra kuster må innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets
tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i
allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den
stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid
ö av minst etthundra meters längd.
Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin
fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild
grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är
bestämt angående fiskerättens omfattning.
Yttrandena
Motionerna avstyrkes av samtliga remissinstanser.
Kammarkollegium anför bl. a. följande.
Ålabodarna nr 1 skiljer sig icke i något väsentligt avseende från andra i
jordeboken upptagna, särskilt skattlagda ålfisken vid kusterna av t. ex.
Kalmar län och Blekinge samt Skåne. Även bland dessa fisken förekommer
åtminstone i något fall att fisket liksom Ålabodarna l5 består enbart av
rätt till fiske. Detsamma kan vara förhållandet med äldre avsöndringar av
fiskerätt från strandfastighet.
Beträffande Skånes östra och södra kuster fann fiskerättskommittén ej
anledning att föreslå några ändringar i enligt lag eller sedvanerättsligt
gällande regler för fisket inom det enligt de nya bestämmelserna avgränsade
enskilda vattnet. 12 § fiskerättslagen är sålunda en kodifiering av
förut gällande rätt. Vid Skånes västra kust framstod åter Ålabodarna nr 1
såsom ett undantag från i övrigt gällande regler, vilket medfört svårigheter
vid ålfiskets rationella utnyttjande. Med hänsyn härtill föreslog fiskerättskommittén
att fisket skulle inlösas av statsverket och sedan upplåtas till
allmänt begagnande. Det har icke gjorts gällande att de skäl, som föranledde
fiskerättskommittén att intaga denna ståndpunkt, varit ogrundade
eller att därefter förändrade förhållanden av någon betydelse inträtt. Förhållandena
på Skånes västra kust äro därför icke, såsom motionärerna
synas förutsätta, likartade med dem på dess östra kust.
I sitt den 29 november 1947 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
avgivna yttrande över fiskerättskommitténs förslag till fiskelag
m. in. uttalade kollegiet beträffande upphävandet av de särskilda rättigheterna
till fiske på allmänt vatten enligt 8 och 12 §§ i 1896 års lag om
rätt till fiske, att det allmänna intresset att avveckla dessa särskilda rättigheter
icke syntes vara av någon mera betydande styrka. Att åtgärden erfordrades
i klarhetens intresse syntes ej vara till fyllest såsom grund för
en expropriation av enskild rätt. Då fiskena i fråga dessutom ofta voro
värdefulla, skulle avvecklingen ställa sig dyrbar för statsverket. Kollegiet
avstyrkte därför förslaget härom.
Kollegiet hade däremot inga invändningar mot kommitténs förslag om
inlösen av Ålabodarna nr 1 och fiskets upplåtande till allmänt begagnande.
Med uttrycket expropriation åsyftade kollegiet givetvis icke det speciella
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
expropriationsförfarandet utan en begränsning av enskild rätt i allmänhet
till förmån för ett allmänt intresse. En expropriation i teknisk mening
torde innebära att äganderätten till den exproprierade fastigheten eller
fastighetsdelen eller någon till fastigheten hörande rättighet övergår från
expropriaten till exproprianden. Någon sådan rättighetsövergång har fiskelagstiftningen
formellt sett ej medfört, utan innebörden av lagstiftningen
är närmast att fastighetsägarna förlorat sin ensamrätt till fisket. För denna
förlust skall emellertid enligt lagen om ersättning för mistad fiskerätt
in. m. lämnas full ersättning. I dessa hänseenden ha ägarna av Ålabodarna
nr 1 icke behandlats anorlunda än andra fiskerättsägare, vilka lidit intrång
i sin rätt genom den nya lagstiftningen.
Det ankommer på ägaren till fisket att i vederbörlig ordning framställa
sina anspråk på ersättning.
Liksom motionärerna anser kollegiet att anledning saknas att till principdiskussion
nu upptaga frågan, huruvida innehavarna av särskilda rättigheter
till fiske hade bort och fortfarande böra beredas en bättre ställning
än fiskerättsägare i allmänhet. Vid sådant förhållande har emellertid enligt
kollegiets mening också bortfallit det enda väsentliga skälet till att till
förnyad diskussion upptaga frågan om ett återställande av den till Ålabodarna
nr 1 tidigare hörande fiskerätten.
Med anledning av motionärernas förslag till ändring av 3 § i fiskerättslagen
tillåter kollegiet sig anmärka, att det för vinnande av motionens
syfte icke är till fyllest att medgiva rätt till utsträckning av fasta redskap
i allmänt vatten för det fiske, som utövas vid Ålabodarna, utan att en
sådan utsträckningsrätt måste kompletteras med ett i 13 § intaget förbehåll
för den rätt till fiske, som skall tillkomma det skattlagda fisket Ålabodarna
nr 1.
Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök påpekar, att motionärerna i
sitt förslag till ändring av 3 § fiskerättslagen utelämnat eu del av texten i
den gällande paragrafen som icke heröres av ändringsyrkandet. Styrelsen
fortsätter därefter.
För att motionärerna skulle uppnå sitt syfte — att återställa rättsläget
i föreliggande fall till det som rådde före ikraftträdandet den 1 januari
1951 av den nya fiskerättslagen — borde de såvitt styrelsen kan förstå ha
påyrkat en sådan ändring av 13 § nämnda lag, att från det därigenom
konstituerade frifisket med all slags redskap i enskilt vatten utmed rikets
västra kust skulle undantagas skattlagda ålfisket Ålabodarna nr 1 i vad
gäller rätten till fiske efter ål med fast fiskeredskap. Huru däremot motionärernas
angivna syfte skulle kunna uppnås genom det av dem föreslagna
tillägget till 3 § lagen om rätt till fiske förefaller svårförståeligt. Den i
sistnämnda paragraf medgivna rätten att »även utan myndighets tillstånd
sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten»
är enligt paragrafens uttryckliga lydelse knuten till »innehavare av enskild
fiskerätt». Men någon enskild fiskerätt föreligger i detta fall icke
efter ingången av år 1951, på sätt klarlagts i det föregående med ledning
av vederbörlig domstols domskäl.
Oavsett huru härmed må förhålla sig måste fiskeristyrelsen ur de synpunkter
ämbetsverket har att företräda framhålla, att den ändring som skett
beträffande fiskerätten inom det i motionerna avsedda området genom till
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
7
komsten av den nya fiskerättslagen visat sig vara val begrundad och till
gagn för fiskerinäringen. En återgång till läget före 1951 skulle otvivelaktigt
innebära ett steg tillbaka i fråga om fiskerättens utveckling.
Motionerna har föranlett ett yttrande från länsstyrelsen i Malmöhus län
av bl. a. följande innehåll.
Sedan motionärerna åberopat de konsekvenser som 1950 års lag medfört
för innehavarna av skattlagda ålfisket Ålabodarna nr 1 uttala de, att vad
de anfört talar starkt för att en sådan ändring i lagen genomföres att nämnda
fiske jämställes med skattlagda fiskena i Norrbottens och Kalmar län
samt vid Blekinge läns östra kust. Härefter framlägges förslag till ändring
av 3 § i lagen, innebärande att »innehavare av enskild fiskerätt»» å ålfisket
Ålabodarna nr 1 må utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap
från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, med viss begränsning.
Genom den föreslagna lagändringen blir emellertid icke nämnda fiske jämställt
med övriga i motionen angivna skattlagda fisken. Enligt 5 § må i
enskilt vatten, såvitt ej annat stadgas i lagen, fiske bedrivas endast av jordägaren
eller den som bland annat enligt skattläggning äger rätt därtill.
(Enligt 2 § benämnes sådan fiskerätt enskild fiskerätt.) För Norrbottens
och Kalmar län har jämlikt 6, 8 och 9 §§ den enskilda fiskerätten begränsats
men omfattar dock utsättande av fast redskap medan för Blekinge
läns östra kust någon motsvarande begränsning ej förekommer. Vid Skånes
västa kust må däremot enligt 13 § varje svensk medborgare fiska i enskilt
vatten; enskild fiskerätt finns således ej vid denna kust. Genom en lagändring
som omfattar allenast 3 § kommer således ålfisket Ålabodarna nr 1
icke att jämställas med övriga angivna skattlagda fisken.
Länsstyrelsen — som närmast med hänsyn till motionärernas motivering
utgår från att ett misstag begåtts vid angivande av paragrafens tilllämpningsområden
— anser sig böra framhålla att uttrycket »innehavare
av enskild fiskerätt» icke är adekvat när det gäller innehavare av skattlagda
fisket Ålabodarna nr 1. Innebörden av 13 § är enligt uttalande i
kungl. proposition nr 60 till 1950 års riksdag (s. 117) den att skattlagda
fisket Ålabodarna nr 1 blev fritt för allmänt begagnande och då består ju
ej längre någon enskild fiskerätt.
Uttrycket »innehavare av enskild fiskerätt» kan emellertid i fråga om
Ålabodarna utbytas mot annat mera tillsvarande. För sådant fall må följande
framhållas. Enligt l § må fast redskap utsättas i allmänt vatten endast
efter tillstånd av myndighet. Undantaget i 3 § från denna regel har
hittills avsett endast vissa innehavare av enskild fiskerätt. Därest undantaget
skulle utvidgas att omfatta även vissa andra fiskande, t. ex. sådana
som förut innehaft enskild fiskerätt uppkommer en alldeles ny och oprövad
konstruktion. Medan å det enskilda vattnet alla fiskande skulle ha rätt att
utan tillstånd utsätta fast redskap (dock med iakttagande av eventuella
administrativa bestämmelser om lottning in. m.) skulle å det allmänna
vattnet utanför samma enskilda vatten vissa fiskande äga att utan tillstånd
utsätta fast redskap men övriga erhålla sådan rätt först genom särskilt tillstånd.
Vare sig med eller utan lottningsförfarande skulle anordningen kunna
medföra att hela sträckan allmänt vatten utanför Ålabodarna nr 1 (ytterplatserna)
komme att upptagas av innehavarna av det skattlagda ålfisket
medan platserna å det enskilda vattnet (innerplatserna) upptoges uteslutande
av andra fiskande. Denna olägenhet skulle kunna undvikas genom en
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956
administrativ bestämmelse innebärande att vid lottningen inner- och ytterplatser
följas åt. Härvid kan emellertid inträffa att innehavarna av det
skattlagda fisket icke tilldelas någon plats. En bestämmelse med innehåll
att dessa personer tilldelas företrädesrätt vid lottningen synes strida mot
13 § i lagen, som innebär att alla ha lika rätt. För övrigt förefaller det
otillfredsställande ur lagteknisk synpunkt att utfärda en lag som ovillkorligen
kräver en administrativ bestämmelse av visst innehåll. Slutligen
må framhållas att enligt vad fisketillsynsmannen i Ålabodarna upplyst de
flesta ytterplatserna utanför det skattlagda fisket på grund av vattendjupet
icke kunna utnyttjas längre ut än omkring 50 meter och knappast utan tillgång
till innerplats.
Av de av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt gjorda uttalandena
må här följande återges.
Motionärerna synas alltså vilja ge intrycket att delägarna i det skattlagda
fisket i fråga helt eller i huvudsak skulle tillhöra kategorien yrkesfiskare.
Så är emellertid i verkligheten icke fallet. Av de enligt uppgift till
över ett trettiotal uppgående delägarna i detta fiske, synas de, som äro
att anse såsom yrkesfiskare, kunna räknas på ena handens fingrar. Vid den
i januari 1956 på grundval av länsstyrelsens kungörelse härom skeende fördelningen
(utlottningen) av bottengarnsplatserna inom enskilt vatten på
sträckan från Nedre Glumslövs norra gräns (= det skattlagda ålfiskets
norra gräns) till Landskrona funnos som sökande totalt cirka 45 personer,
varav emellertid blott sex synes ha varit delägare i det ifrågavarande fisket;
och samtliga dessa sex torde icke vara att anse såsom yrkesfiskare. Siffrorna
torde få anses belysa den ringa del, som delägarna i det skattlagda
ålfisket utgöra bland yrkesfiskarena eller de verkligt aktivt verkande
fiskarena i nejden.
I anslutning till motionärernas uppgift, att fisket Älabodarna nr 1 till sin
natur skulle avvika från de flesta andra skattlagda fisken eller fasta fisken,
som av ålder brukats vid viss plats erinrar fiskeriintendenten om att vid
landets östersjökust finns talrika skattlagda fisken, upptagna i jordeboken
och av sådant slag att äganderätten uteslutande innebär rätten att på viss
plats sätta fiskredskap.
Fiskeriintendenten uttalar sig jämväl med anledning av motionärernas
önskan att fisket Ålabodarna nr 1 jämställes med de skattlagda fiskena i
Norrbottens och Kalmar län samt Blekinge läns östra kust. Han yttrar
härom.
Den rätt som enligt § 3 fiskerättslagen medges för de i föregående sats
nämnda kuststräckorna (och dessutom för de av motionärerna utelämnade
östra och södra kusterna av Skåne), d. v. s. rätten för innehavare av enskild
fiskerätt att utan myndighets hörande sträcka fast redskap ut på allmänt
vatten intill 200 meter utanför 3-metersdjupkurvan, blir därstädes tillgänglig
för alla, som där vid stränderna fiska med fast fiskeredskap, alltså såväl
för innehavare av skattlagda fisken som för innehavare av vanlig enskild
fiskerätt (bortsett från de i praktiken relativt fåtaliga fall, där fiske bedrives
i sådant skattlagt fiske, som ej når ut till yttre gränsen för enskilt
vatten). Vid dessa kuster utövas nämligen fiske med fast redskap å enskilt
vatten endast av innehavarna av den enskilda fiskerätten eller av inne
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
9
havaren av skattlagda fisken. Vid Malmöhus läns öresundskust åter, där
fisket med fast redskap är fritt för varje svensk undersåte, kan som regel
de fiskande ej åberopa enskild fiskerätt. Enligt motionerna skulle tydligen
i fråga om ägarna till Ålabodarna nr 1 nu skapas en — jämfört med övriga
ålbottengarnsfiskare vid länets öresundskust — liten privilegierad grupp
personer. Och för dessa gäller därtill åtminstone f. n. att de endast i ringa
grad äro yrkesfiskare. Det synes mig rent principiellt mycket olämpligt
att skapa en dylik privilegierad grupp. Och någon grundad anledning att
nu generellt medge samma rätt till övriga personer, som vilja fiska med fast
redskap vid länets öresundskust, synes mig knappast föreligga.
Styrelsen för Ålabodarnas fiskeriförening Hoppet har i sin skrift anfört
bl. a. följande.
Det är ett bland fiskets utövare och inom fiskeriorganisationerna sedan
länge känt förhållande att det skattelagda fisket i Ålabodarna under decennier
utgjort ett avsevärt hinder för en fri samt yrkesmässigt och nationalekonomiskt
sett förnuftigt bedriven fiskeriutövning. Olägenheterna har tidtals
varit högst betydande, och det förtjänar framhållas att när fiskarna i
Ålabodarna i början av 1940-talet gjorde framställning hos myndigheterna
om skattefiskets avskaffande och införandet av fri fiskerätt så undertecknades
denna framställning jämväl av flera utav de skattefiskets delägare
som på den tiden aktivt utövade fiske, men som nu ställt sig till disposition
för åtgärder i syfte att upphäva den nya fiskerilagens bestämmelser
om fri fiskerätt.
Då bifall till den föreliggande motionen skulle till sina verkningar betyda
återinförandet av ett en gång avlägsnat irritationsmoment, till skada för
fiskerinäringen här, och då vid lagens bibehållande i dess nuvarande ordalydelse
ersättning och full skadelöshet tillförsäkras delägarna, vill styrelsen
för Ålabodarnas fiskeriförening Hoppet avstyrka ifrågavarande motion.
Utskottet
Enligt motiveringen åsyftas med de föreliggande motionerna att åstadkomma
en sådan ändring i 1950 års lag om rätt till fiske, att det skattlagda
fisket Ålabodarna nr 1 (i fortsättningen benämnt ålabodsfisket) i framtiden
komme att jämställas med de skattlagda fiskena i Norrbottens och Kalmar
län.
I motionernas förslag till lagtext har följande delar av den nu gällande
texten utelämnats: »...öster om en linje dragen från Torhamnsudde över
Videskärs nordspets och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets ävensom
vid Skånes östra och södra kuster . ..»
Under utskottsbehandlingen har uppgivits, alt detta utelämnande endast
innebär ett redaktionsfel och att någon ändring av gällande lag icke
åsyftas i denna del. Utskottet saknar således anledning till vidare yttrande
härutinnan.
Emellertid synes motionerna i övrigt bygga på en missuppfattning av
såväl rättsläget med avseende å fiskerätten enligt 1950 års lag vid Skånes
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 17
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
västra kust som i fråga om det tidigare innehållet i ålabodsfisket. Bestämmelserna
i 3 § fiskerättslagen för bland annat Norrbottens, Kalmar läns
samt Skånes östra och södra kuster åsyftar nämligen rätt att från enskilt
vatten sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten. Någon enskild
fiskerätt finns bortsett från visst undantag beträffande ostronfiske emellertid
på grund av stadgandet i 13 § fiskerättslagen icke vid rikets västra
kust, och utsträckningsrätt i enlighet med bestämmelserna i 3 § fiskerättslagen
kan där således icke komma i fråga. Vad ålabodsfisket beträffar, så
innefattade detta före tillkomsten av 1950 års lag — såsom framgår av den
ovan refererade domen av år 1907 — ensamrätt till ålfiske medelst ryssjor i
visst vatten som inbegreps under strandäganderätten. Det är således
här till skillnad från vad som gäller beträffande de i 3 § fiskerättslagen
avsedda fiskena frågan om fiske på e n s k i 11 v a 11 e n. De representanter
för ålabodsfisket, vilka företrätt inför utskottet i samband med motionernas
behandling, har för övrigt själva upplyst, att ålfisket på grund av djupförhållandena
på platsen icke kan bedrivas utanför trehundrametersgränsen.
Redan på nu anförda skäl finner sig utskottet böra avstyrka motionerna.
Men även för så vitt med motionerna skulle anses åsyftat ett återställande
av ålabodsfisket till dess tidigare rätt, anser utskottet att motionerna
bör avvisas. Motionärerna har själva uttalat, att frågan om de skäl, som
i samband med fiskerättslagens tillkomst åberopades för att innehavare av
särskilda rättigheter till fiske i fortsättningen icke skulle få göra anspråk
på bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet, icke bör upptagas till
förnyad principiell diskussion. Utskottet, som instämmer i detta uttalande,
anser i likhet med kammarkollegium, att därmed det väsentligaste skälet
för att ånyo upptaga frågan om ett återställande av nu ifrågavarande fiskerätt
bortfallit.
Motionärerna åberopar vissa skäl för att ålabodsfisket bör särbehandlas
och pekar i detta sammanhang på bland annat den omständigheten, att
äganderätten till en av de särskilt lagfarna fiskerättsfastigheterna (Ålabodarna
l5) uteslutande består av rätten att idka fiske. I anledning härav må
påpekas, att ålabodsfisket visserligen är det enda skattlagda fisket på Skånes
västkust men att det icke i något väsentligt hänseende skiljer sig från
andra i jordeboken upptagna, särskilt skattlagda fisken vid kusterna av
t. ex. Kalmar län, Blekinge och det övriga Skåne. Även bland dessa fisken
är det vanligt, att rättigheten består enbart av rätt till fiske, vilket kan ha
fått vidkännas inskränkning genom den nya lagstiftningen.
Det må i detta sammanhang erinras om att ålabodsfisket icke förbisetts
av lagstiftaren. Fiskerättskommittén föreslog nämligen, såsom ovan antytts,
att förhandlingar borde upptagas om frivillig inlösen av detta fiske
mot ersättning av statsmedel. I propositionen nummer 60 till 1950 års riksdag
uttalade emellertid departementschefen, att han ansåg anledning saknas
för det allmänna att lösa till sig fisket. I stället föreslogs, att, i den mån
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
11
rättigheternas innehavare led förlust därigenom att det skattlagda fisket
blev fritt för envar, ersättning borde utgå av allmänna medel. Detta förslag
antogs av riksdagen.
Utskottet anser, att de skäl, som förestavade detta riksdagens ståndpunktstagande,
alltjämt har sin giltighet. Ur enhetlighetens synpunkt är det nämligen
ett önskemål, att även ålabodsfisket får vara upplåtet för allmänt begagnande
enligt samma normer, som tillämpas för ålfiske i övrigt vid öresundskusten.
Härigenom torde jämväl ha uppnåtts ett rationellare ordnande
av ålfisket över huvud taget i denna kusttrakt, något som för övrigt bestyrkes
av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt.
Utskottet kan väl förstå den reaktion som delägarna i ålabodsfisket visat
mot att den ensamrätt de grundat på skattläggning och lagfarter sedan
mycket lång tid tillbaka frångått dem och upplåtits till allmänt begagnande.
Denna reaktion förefaller dock att grunda sig mera på känslomässiga än
på sakliga skäl. Det måste dock enligt utskottets mening vara viktigare ur
allmän synpunkt, att fisket på ifrågavarande kuststräcka är ordnat på ett
rationellt och enhetligt sätt, än att en enstaka ensamrätt sådan som ålabodsfiskets
får bestå. I anslutning härtill bör framhållas, att ålabodsfiskarena
äger samma rätt att bedriva ålfiske som varje annan fiskare i
trakten. Deras äganderätt består alltjämt, och möjlighet står dem öppen
att efter ansökan på grund av lagen den 1 december 1950 om ersättning för
mistad fiskerätt m. m. erhålla full ersättning för värdet av den förlorade
rätten. Enligt meddelande av länsstyrelsen i Malmöhus län har delägarna
numera ingivit sådan ansökan.
Vad särskilt beträffar den omständigheten att delägarna alltjämt har att
erlägga fastighetsskatt, så sammanhänger detta därmed att ifrågavarande
rättigheter utgör fast egendom och således skall taxeras som annan fastighet.
Att fastigheterna alltjämt har ansetts böra åsättas visst värde i taxeringshänseende
beror ■— förutom på att till fastigheterna hör tomtmark,
byggnader och andel i mark, som avsatts för vägar — på just den rätt till
ersättning, som är förenad med andelarna. Skatt kan icke komma att uttagas
i större utsträckning än vad som gäller för fast egendom i allmänhet.
Utskottet anser således skäl icke föreligga för vidtagande av sådana åtgärder,
att ålabodsfisket återställes till sin tidigare ensamrätt.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner 1:357 och 11:269 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1956
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,
Grym, Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och Georg Carlsson;
från
andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ähman, Johansson
i Torp, Levin, Nyberg, Andersson i Ryggestad, fru Boman* och herr Jansson
i Benestad*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Ebbe Ohlsson och fru Boman.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1956
660469