Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
1
Nr 16
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i fiskerättslagen m. m.
Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 127, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
1) Lag
angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske
Härigenom förordnas, att 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950 om
rätt till fiske1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §.
Vid kusten----—--— meters längd.
Vad i —------— — fiskerättens omfattning.
7 fråga om Blekinge läns södra kust
(väster om Torhamnsudde) må
Konungen förordna, att vid viss fiskeplats
fiske med fast redskap å allmänt
vatten må bedrivas i den omfattning,
som före den 1 januari 1951
skett med stöd av sådan särskild
rättsgrund, som angives i andra stycket,
eller av gammal sed.
11 §•
Vid Blekinge läns södra kust (väster
om Torhamnsudde) må varje
svensk medborgare med rörligt redskap
fiska i enskilt vatten på ett avstånd
ej understigande trehundra meter
från fastlandet eller från ö av
minst etthundra meters längd eller,
där den stranden följande kurvan för
högst tre meters djup går längre ut,
utanför denna djupkurva. Fiske med
snörpvad är dock allestädes fritt i
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 16
11 §•
Vid Blekinge läns södra kust (väster
om Torhamnsudde) må varje
svensk medborgare med rörligt redskap
fiska i enskilt vatten på ett avstånd
ej understigande trehundra meter
från fastlandet eller från ö av
minst etthundra meters längd, eller
där den stranden följande kurvan för
högst tre meters djup går längre ut,
utanför denna djupkurva. Med nät,
som är att hänföra till rörligt red1
Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1955: 42.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
(Gällande lydelse)
skap, samt med långrev och tobisnot
är fisket fritt ända in till stranden.
22 §.
Till förekommande av att fiske
som är förbehållet innehavare av enskild
fiskerätt hindras eller skadas
genom fiske som utövas med stöd av
stadgande i 6—9 §§ eller 11 § äger
länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter
rörande längden av de redskap
som därvid må användas och
avståndet mellan dem ävensom stadga
förbud mot att utsätta skötar eller
nät inom visst avstånd från notvarp
som utmärkts med av länsstyrelsen
fastställt märke.
Länsstyrelsen må------
(Föreslagen lydelse)
enskilt vatten som har större djup än
sex meter. Med nät, som är att hänföra
till rörligt redskap, samt med
långrev och tobisnot är fisket fritt
ända intill stranden.
22 §.
Till förekommande av att fiske
som är förbehållet innehavare av enskild
fiskerätt hindras eller skadas
genom fiske som utövas med stöd av
stadgande i 6—9 §§ eller 11 § äger
länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter
rörande längden av de redskap
som därvid må användas och
avståndet mellan dem ävensom stadga
förbud mot att utsätta skötar, nät
eller annat fiskeredskap inom visst
avstånd från notvarp som utmärkts
med av länsstyrelsen fastställt märke.
--sådan rätt.
Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1956.
2) Lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Vad i lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
är stadgat skall jämväl äga tillämpning, såvitt den ändring av 11 § lagen den
1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli
1956, medför att strandägare eller annan innehavare av enskild fiskerätt
får denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndas skada.
Framställning om ersättning enligt denna lag skall anses såsom i rätt tid
gjord, därest den skett före den 1 juli 1961.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956 3
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa jämkningar i fiskerättslagen, såvitt den
avser fiske vid Blekinge läns södra kust. Den ena frågan berör främst ålfisket.
I denna del innebär förslaget att Kungl. Maj:t skall få förordna, att
Aid viss fiskeplats fiske med fast redskap skall få bedrivas på allmänt vatten
i samma omfattning, som före den 1 januari 1951 skett med stöd av
skattläggning eller annan särskild rättsgrund eller av gammal sed.
Den andra frågan avser snörpvadsfisket. Enligt gällande lag får sådant
fiske av varje svensk medborgare bedrivas i enskilt vatten på ett avstånd
av minst 300 m från stranden, eller, där kurvan för tre meters djup går
längre ut, utanför denna djupkurva. Nu föreslås, att fiske med snörpvad vid
denna kuststräcka i stället skall vara fritt på allt enskilt vatten, som har
större djup än sex meter. Strandägare eller annan innehavare av enskild
fiskerätt, vilken fått denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndats skada
på grund av lagändringen, skall enligt ett i propositionen framlagt lagförslag
kunna få ersättning av statsmedel.
Inledning
Föredraganden, statsrådet Hjalmar Nilson, anför bland annat följande.
I skrivelse den 19 november 1952, nr 415, hemställde riksdagen, att Kungl.
Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande införandet av tillståndsfri utsträckningsrätt
för innehavare av skattlagt fiske vid Blekinge läns södra
kust.
I anledning härav har utredning verkställts inom jordbruksdepartementet,
varefter upprättats en den 19 november 1955 dagtecknad promemoria
(stencilerad) ang. de skattlagda ålfiskena vid Blekinge läns södra kust. I
promemorian har föreslagits ändring av 3 § lagen den 1 december 1950 om
rätt till fiske samt vissa andra åtgärder.
I skrivelse den 29 maj 1954, nr 347, hemställde riksdagen vidare om skyndsam
utredning, huruvida fiske med snörpvad borde tillåtas i ökad utsträckning
Aid Blekinge läns södra kust.
Genom beslut den 4 februari 1955 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen
att utreda denna fråga, varjämte föredragande statsrådet bemyndigades tillkalla
högst tre sakkunniga att biträda vid utredningen. Till sakkunniga utsågs
den 14 mars 1955 fiskeriassistenten Einar Norin, Karlskrona, fiskaren
Söve Carlsson, Hasslö, och lantbrukaren Hans Rasmusson, Ramdala. I stället
för Rasmusson, som på grund av sjukdom entledigats från uppdraget, utsågs
den 30 juli 1955 lantbrukaren Herlinv Svensson i Jordö, Hjortahammar.
Fiskeristyrelsen har den 19 augusti 1955 avgivit en promemoria (stencilerad)
angående ändring av fiskerättslagen i vad den avser rätten till snörpvadsfiske
vid Blekinge läns södra kust.
Över promemoriorna har remissutlåtanden avgivits.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
A. FISKE MED FAST REDSKAP
I. Inledning
Den 1 januari 1951 har lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt
vattenområde och om rätt till fiske trätt i kraft. Härigenom har bland
annat vissa inskränkningar skett i den rätt, som vissa fiskerättsinnehavare
tidigare haft att med fast redskap fiska på allmänt vatten eller på vatten, som
tidigare varit enskilt men nu blivit allmänt. Enligt 2 § lagen den 27 juni
1896 om rätt till fiske sträckte sig strandägarens enskilda fiskerätt
i havet i regel till 180 in från det ställe invid stranden, där stadigt
djup av två meter vidtog. Strandägaren kunde av länsstyrelsen erhålla rätt
att från sitt enskilda fiskevatten sträcka ut fast redskap längre än till 180-metersgränsen. Förutsättningen härför var att det kunde ske utan men för
annan fiskande. Enligt 1 § samma lag erfordrades visserligen särskilt tillstånd
för fiske med fast fiskredskap på allmänt vatten. Emellertid skulle
jämlikt 12 § samma lag ingen ändring ske i den rätt till fiske, som någon
ägde på grund av, bland annat, urminnes hävd, avtal, dom eller skattläggning.
Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde
hänföres till enskilt vatten i havet som regel allt vatten inom 300 m från
fastlandet eller från ö av minst 100 m längd ävensom, på de ställen där den
stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten
inom denna djupkurva.
Enligt lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske gäller som huvudregel,
att fast redskap må utsättas i allmänt vatten endast efter tillstånd av myndighet,
som Konungen bestämmer (1 §). Den som äger enskild fiskerätt
må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap
vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan
fiskande (2 §). För vissa delar av landet gäller emellertid enligt 3 § generellt
undantag från de i 1 och 2 §§ givna bestämmelserna om tillståndstvång.
3 § lyder (efter lagändring, som trätt i kraft den 1 april 1955):
Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder om
Kråkelund, i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde)
samt öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets
och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets ävensom vid Skånes
östra och södra kuster må innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets
tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i
allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den
stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid
ö av minst etthundra meters längd.
Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin
fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild
grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är
bestämt angående fiskerättens omfattning.
I motioner till 1952 års riksdag har framställts yrkanden, som i huvudsak
avser att söka tillgodose dem, vilka genom ikraftträdandet av 1950 års
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
5
lagstiftning i större eller mindre mån frånhänts en rätt till fiske med fast
redskap på allmänt vatten vid Blekinge läns södra kust, vilken dittills tillkommit
dem. Härvid har uppmärksamheten främst riktats på dem, som på
grund av skattläggning ägt rätt till ålfiske med fast redskap. I motionerna
I: 220 och II: 409 samt I: 361 har hemställts om sådan ändring i 1950 års
lag om rätt till fiske, att undantagsbestämmelserna i 3 § blir tillämpliga
även vid Blekinge läns södra kust. Vidare har i de likalydande motionerna
I: 50 och II: 49 hemställts, att riksdagen måtte fatta sådant beslut, att ägarna
av de tre skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör i
Mjällby kommun fick bibehållas vid sina gamla rättigheter eller att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådana åtgärder, att
ägarna av nämnda fisken tillförsäkrades rätt att i fortsättningen liksom
hittills, under betryggande former, bruka ifrågavarande ålfisken.
Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag anfört,
att utskottet icke funnit lämpligt att sådan lagändring vidtogs, varom hemställts
i motionerna 1:220 och 11:409 samt 1:361. I fråga om motionerna
I: 50 och II: 49 anförde utskottet däremot bland annat följande. En utsträckningsrätt
vid Blekinge läns södra kust allenast för innehavare av skattlagt
fiske och med den begränsningen, att den skulle gälla endast i den omfattning
som genom dom eller skattläggning bestämts, motsvarades icke
av något yrkande under förarbetena till 1950 års lagstiftning. Utskottet fann
detta förslag värt beaktande. Det torde dock kunna ifrågasättas om lagändring
krävdes för genomförandet av sådan utsträckningsrätt. Det torde nämligen
icke vara uteslutet att efter tillståndsprövning enligt 2 § fiskerättslagen
utsträckning skulle kunna beviljas i flertalet av de femton fall, som det enligt
fiskeriintendenten här var fråga om. Tillstånd enligt sistnämnda lagrum
fick likväl icke lämnas om utsträckningen skulle medföra men för annan
fiskande. Utskottets uppfattning att utsträckning efter särskild tillståndsprövning
möjligen skulle innebära en lösning av spörsmålet förutsatte därför,
att begreppet men fick tolkas mot bakgrunden av förhållandena före den
1 januari 1951. Med hänsyn till bland annat önskvärdheten av klara normer
vid fastställande av ersättning för mistad fiskerätt var utskottet emellertid
närmast av den uppfattningen, att förslaget om en tillståndsfri utsträckningsrätt
för innehavare av skattlagt fiske borde övervägas. Uppenbart var enligt
utskottets mening, att detta krävde en undersökning av de lokala förhållandena.
En sådan torde också kunna lämna svar på frågan, huruvida utsträckningsrätt
borde tillerkännas även innehavare av vissa andra av ålder bestående
fisken med fast redskap vid Blekinge läns södra kust.
I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen i skrivelse den 19
november 1952, nr 415, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande
införandet av tillståndsfri utsträckningsrätt för innehavare av skattlagt
fiske vid Blekinge läns södra kust.
1 anledning av riksdagens hemställan har utredning bedrivits inom jordbruksdepartementet.
Denna har omfattat såväl undersökning av de lokala
förhållandena som rättsliga och kamerala utredningar. Under utredningen
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
har från flera håll framställts önskemål om att en fullständig förteckning
över de fasta ålfiskena vid Blekinge läns södra kust upprättas. På departementets
begäran har överlantmätaren i Blekinge län låtit företaga en genomgång
av de i länslantmäterikontoret förvarade akterna såvitt gällde fisken
med fast redskap.
! anledning av ovannämnda önskemål har genomgången utvidgats att omfatta
fisken vid hela länets havsstrand. Efter genomgången, som verkställts
av lantmätaren David Äberg, har materialet sammanförts i en akt för varje
berörd socken. Detta material har, såvitt det avser fasta ålfisken vid södra
kusten, kompletterats med upplysningar från kammarkollegiet, domsagoarkiv,
fiskarena själva in. in. I den mån upplysning om domstolsavgöranden,
som avser fiskena, erhållits eller eljest — utan systematisk undersökning i
domstolsarkiv — uppspårats har även dessa anmärkts.
Under tiden den 12—15 september 1955 har chefen för jordbruksdepartementets
rättsavdelning med biträde av fiskeriintendenten Sven Sahlin, Åberg
och fiskeriassistenten Einar Norin verkställt besiktning av ålfiskena i Mjällby
och Ysane socknar. Vid besiktningen har i regel berörda fiskare eller representanter
för dessa varit närvarande. Den 16 september har därefter slutsammanträde
hållits i Sölvesborgs tingshus med fiskarena och andra av frågan
intresserade.
Vidare har — för att underlätta den mätning av berörda fisken som torde
få ske vare sig det förslag, vilket här kommer att framläggas, godtages eller
ersättningsförfarande får inledas — flygfotografering av de utsatta ålfiskena
in. in. skett.
En preliminär förteckning över de fasta ålfiskena vid kusterna av Mjällby
och Ysane socknar har upprättats. Avsikten är att förteckningen, sedan
materialet från flygfotograferingen bearbetats och vissa ytterligare undersökningar
verkställts, skall kompletteras och slutligt färdigställas.
över utredningen har den 19 november 1955 upprättats en stencilerad promemoria.
Vid denna har som bilagor fogats
1) protokoll fört vid sammanträdet i Sölvesborg den 16 september 1955
med därtill hörande förhandlingsordning;
2) utdrag av preliminär förteckning över de fasta ålfiskena i Mjällby och
Ysane socknar, upptagande de fisken som möjligen avkortats genom den
nya lagstiftningen;
3) förteckning över utredningsmaterialet med därtill hörande förteckning
över rättsavgöranden, som granskats under utredningen; samt
4) utkast till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske.
Över promemorian jämte därtill fogade bilagor har efter remiss yttranden
avgivits av statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen,
hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Blekinge län, Blekinge
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, överlantmätaren i Blekinge
lån, domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga, fiskevärderingsnämnden
för Kalmar och Blekinge län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt,
Sveriges fiskares riksförbund, Svenska sydkustfiskarnas centraiför
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
bund och Blekinge läns havsfiskeförening. Därjämte har i anledning av promemorian
inkommit skrivelser från dels Olander Olsson och 26 andra personer
i Hörviken, Nogersund, Mjiillbij och Lörby dels Sture L. Persson, Djupekås,
Lister-Mjällby.
II. Jämförelse mellan äldre och gällande rätt
1. Gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde
Äldre rätt
I 2 § 1896 års lag stadgades såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket
inomskärs tillhörde dem som ägde stränder och holmar omkring fiskevattnet
(inomskärsregeln), samt att vid öppna havsstranden och utom skären
strandägarens enskilda fiskerätt omfattade allt det vatten, som fanns till
och med 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 m vidtog
(strandvattenregeln). I »öppna havet» därutanför ägde enligt 1 § samma
lag varje svensk undersåte rätt att fiska.
De nu återgivna reglerna ägde dock icke förbehållslös giltighet. Vid sådana
kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar,
vilka icke hörde till något hemman eller innehades under särskilda
villkor, gällde sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där
fanns alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt. Även där lagen i princip tillerkände
strandägaren rätt till fisket, kunde denna rätt på grund av särskilda
stadganden vara inskränkt i olika avseenden. Å andra sidan kunde i undantagsfall
den enskilda fiskerätten vara mera omfattande än huvudregeln
angav. Om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande,
avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes var bestämt
om någons rätt till fiske än nyss sagts, skulle enligt 12 § 1896 års lag
detta vara gällande.
Gällande rätt
Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde
hänföres till fastigheterna (enskilt vatten)
1. (s. k. strandvatten) allt vatten inom 300 m från fastlandet eller från
ö av minst 100 m längd ävensom, på de ställen där den stranden följande
kurvan för högst 3 m djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva;
samt
2. (s. k. enklavvatten) allt vatten, som har förbindelse med öppna havet
allenast över vatten som nu sagts. (Visst undantag för en del av Bohusläns
kust.)
Enligt 3 § hänföres vid rikets östra och södra kuster (intill Listershuvud
i Blekinge) till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbindelse
med öppna havet än i 2 § 2 angives men ej av större bredd än 1 km
räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd (s. k. kilometervatten).
Denna regel gäller dock ej vid öar, vilka från fastlandet helt skiljes
av vatten som har förbindelse med öppna havet av större bredd än eu kilometer
räknat på sätt nyss sagts.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
2. Fiske med fast redskap vid Blekinge läns kuster
Fiske i allmänt vatten
Äldre rätt
Enligt 1 § 1896 års fiskerättslag fick i öppna havet — och de därmed likställda
vattenområdena vid vissa kronans stränder, skär och holmar — »fiskegård,
ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap» ej utsättas utan att
Konungen därtill gav lov eller, i visst fall, Konungens befallningshavande
lämnade särskilt tillstånd. Sistnämnda ordning tillämpades, då enligt stadgande
i 2 § andra stycket strandägare ville från sitt enskilda fiskevatten än
längre ut sträcka redskap av nyss angivet slag och länsstyrelsen fann att det
kunde ske utan men för annan fiskande.
Gällande rätt
Huvudregeln är även enligt 1950 års lagstiftning att fiske med fast redskap
i allmänt vatten endast får ske efter särskilt tillstånd (1 § fiskerättslagen).
Enligt kungörelse den 8 december 1950 äger fiskeristyrelsen eller,
då dispensen avser viss person, länsstyrelsen lämna sådant tillstånd. Medgivande,
som före den 1 januari 1951 lämnats att utsätta fast redskap i vatten
utanför området för enskild fiskerätt, skall, i den mån vattnet alltjämt
är att anse såsom allmänt, fortfarande äga giltighet, där ej länsstyrelsen eller,
om medgivandet gäller för varje svensk medborgare, fiskeristyrelsen av
fiskeritekniska skäl finner medgivandet böra återkallas.
Enligt 2 § må innehavare av enskild fiskerätt icke förvägras tillstånd att
från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten,
såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.
De ovan nämnda bestämmelserna gäller såväl östra som södra blekingekusten.
I 3 § gives däremot en föreskrift, som avser östra, men praktiskt
taget ingen del av södra kuststräckan. Där stadgas, såsom inledningsvis
nämnts, att vid bl. a. Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) och
ett mindre vattenområde sydväst om nämnda udde innehavare av enskild
fiskerätt även utan myndighets tillstånd må sträcka fast redskap från del
enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än
200 m från den stranden följande kurvan för högst 3 in djup vid fastlandet
eller vid ö av minst 100 in längd. Beträffande den som stöder sin fiskerätt
på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund
gäller den fria utsträckningsrätten allenast såvitt den ej strider mot vad
som i dylik ordning är bestämt angående fiskerättens omfattning.
Enligt kungl. brev 27/5 1898 (nr 50 s. 2) och 14/1 1927 (nr 15) äger
varje svensk undersåte idka ålfiske med ålhommor med högst 1,5 m höjd
utanför Blekinge läns kust i allmänt vatten, skattlagda ålfiskens rätt dock
oförkränkt.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
Till belysande av innebörden av stadgandet i 3 § fiskerättslagen och de
motiv som legat till grund för detta lämnas i detta sammanhang i propositionen
en redogörelse för vissa delar av förarbetena. Härom
torde få hänvisas till propositionen s. 11—15.
Fiske i enskilt vatten
Äldre rätt
Fiskerättshavarens ensamrätt till fiske med fast redskap i enskilt vatten
vid blekingekusten var enligt 1896 års lag icke inskränkt i vidare mån än
som följer av den tidigare omnämnda bestämmelsen i 12 § om fiske, som
utövades med stöd av särskild rättsgrund (skattläggning m. m.).
Gällande rätt
Fiske med fast redskap på enskilt vatten är enligt 5 § i 1950 års fiskerättslag
vid blekingekusten förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten
vare sig denna grundar sig på äganderätt till vattenområdet eller på särskild
rättsgrund (avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller »annan
särskild grund»). I 15 § gives emellertid en allmän regel att, om å viss ort
de fiskande oklandrat och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten
vid havskust utöver vad nu i allmänhet är medgivet, skall vad sålunda tilllämpats
gälla, dock icke i fråga om sillfisket.
Det må här anmärkas, att vid Skånes västra kust och vid kusten av Hallands
län samt Göteborgs och Bohus län fiske med såväl rörligt som fast
redskap i enskilt vatten enligt 13 § fiskerättslagen är fritt för varje svensk
medborgare (dock med visst undantag för ostronfisket).
Enligt 22 § andra stycket kan länsstyrelsen meddela de föreskrifter soin
erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap, som utövas med stöd
av enskild fiskerätt, hindras eller skadas genom fiske, som må bedrivas utan
stöd av sådan rätt.
3. Särskilda bestämmelser om skattlagda fisken m. m.
Äldre rätt
Rörande de bestämmelser om skattlagda och därmed jämställda fisken,
som gällde före 1/1 1951 anförde fiskerättskommittén (SOU 1947: 47, s. 76):
I 12 § av 1896 års fiskelag föreskrives, att om genom urminnes hävd eller
genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt
sätt blivit annorlunda än förut i lagen sagts bestämt om någons rätt till
fiske, skall det vara gällande. Av intresse är i detta sammanhang framför allt
de särskilt för sig skattlagda fisken, med vilka äganderätt till grunden ej är
förenad men som är upptagna i jordeboken såsom för sig bestående fastigheter.
En motsvarighet till dem utgör kronans s. k. enskilda fisken, d. v. s.
av strandäganderätten oberoende fisken, vilka är upptagna i jordeboken så
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
som särskilda lägenheter av krononatur. Dessa skall enligt 8 § fiskelagen
vara »såsoin hittills kronan och hennes rättsinnehavare förbehållna». I regel
torde de rättigheter, om vilka här är fråga, ej avse vattenområdet utanför
frivattensgränsen. Där så undantagsvis kan vara fallet medför detta, att det
fria fisket i frivattnet ej får bedrivas så att den särskilda rättigheten därigenom
kränkes.
Gällande rätt
Den nya lagstiftningen innebär i princip, att ingen skillnad gjorts mellan
sådant fiske, som stöder sig på strandäganderätt, och sådant fiske, som stöder
sig på särskild rättsgrund. Motsvarighet till stadgandena i 12 § av 1896
års lag saknas sålunda i den nya lagen.
Rörande motiven till den nya ståndpunkt som intagits i denna fråga må
här hänvisas till redogörelse i propositionen å s. 16—18.
4. Ersättning för mistad fiskerätt
Äldre rätt
I samband med att ändringar vidtagits i 1896 års fiskerättslag har vid
skilda tillfällen utfärdats bestämmelser om rätt till ersättning för mistad
eller inskränkt fiskerätt. 1 detta avseende hänvisas till lagen den 22 juni 1928
(nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt samt till lagarna
SFS 1930: 198 och 1932:240 om utsträckt tillämpning av nyssnämnda lag.
Gällande rätt
Enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
kan ersättning utgå av statsmedel:
1) till ägare av vattenområde för värdet av fiskerätt och annan förmån,
som han förlorar genom den nya gränsdragningen mot allmänt vatten, samt
för annan skada som därigenom tillskyndas ägaren;
2) till jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—
13 §§ eller 18 § fiskerättslagen annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten
må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren;
3) till den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på
annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan
till följd av att enligt den nya lagstiftningen enskild fiskerätt ej gäller
i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—20 §§ fiskerättslagen;
4) till den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse
åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl
som angivits under 1)—3).
Ersättningsanspråk skall, enligt lagändring den 30 december 1955 (nr
711), vid påföljd av talans förlust framställas hos fiskevärderingsnämnd
före den 1 januari 1958.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
11
III. Departementspromemorian
1. Innebörden av att fiske skattlagts
I departementspromemorian lämnas till en början en översiktlig jämförelse
mellan äldre och gällande rätt av i huvudsak samma innehåll som den
under II här berörda.
Därefter behandlas principerna för skattläggningen av fisken, skattläggningens
betydelse i skilda hänseenden samt förekomsten av skattlagda fisken
i Blekinge län. Uppgifterna härom är i huvudsak hämtade ur den utredning
rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, vilken inom kammarkollegiet
utförts av kammarrättsrådet A. W. Dufwa under aren 1911—
1924 och redovisats i SOU 1925: 19 och 20 (»Dufwas utredning»).
Angående den närmare redogörelsen för dessa principer hänvisas till propositionen
s. 19—20.
2. Olika slag av fisken ur kameral och rättslig synpunkt
Som tidigare nämnts har tredje lagutskottet uttalat, att vid utredningen
borde uppmärksammas frågan om fri utsträckningsrätt borde tillerkännas
även vissa andra av ålder bestående fisken med fast redskap än de skattlagda.
I enlighet härmed har i promemorian redovisats olika slag av fisken
ur kameral och rättslig synpunkt samt gjorts vissa anteckningar om innebörden
av uttrycket »av ålder» bestående fiske.
I sistnämnda fråga påpekas bl. a., att det i 1896 års lag använda uttrycket
»av å 1 d e r» i den nya fiskerättslagen utbytts mot »efter gammal
sed» samt att fiskerättskommittén uttalat, att »av ålder» i allmänhet ansetts
motsvara en kortare tid än »urminnes tid» men dock minst 50 år,
medan det nya uttrycket torde kunna avse »en generation» eller i runt tal
ett trettiotal år. Vidare framhålles, att departementschefen i prop. 1950: 69
anfört, att frågan om hur länge en sedvänja minst måste ha bestått för att
den skulle tillmätas rättslig betydelse liksom hittills borde överlämnas till
rättstillämpningen. Han ansåg emellertid liksom kommittén, att fordringarna
i detta avseende utan olägenhet borde kunna sättas något lägre än enligt
tidigare praxis och tillstyrkte därför, att orden »av ålder» utbyttes mot
»efter gammal sed».
Promemorian innehåller därefter en översikt av olika slags fisken
vid Blekinge läns södra kust, därvid under rubriken »Skattlagda
ålfisken» upptagits vissa fisken, som utgjorde självständiga fastigheter,
som skattlagts för sig och upptagits i jordboken, fisken för vilka avgäld
i en eller annan form beräknats vid fastställande av räntan för det hemman,
som de vid skattläggningen tillhört, fisken som uppkommit genom överenskommelser,
fastställda genom domar eller vid lantmäteriförrättningar, av
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
ålder bestående strandrättsfisken samt fisken vilka helt låg på allmänt vatten
och utövades med stöd av tidsbegränsade tillstånd, som lämnats av administrativ
myndighet.
Härutinnan må hänvisning ske till propositionen s. 21—26.
3. Olika fiskerättigheters omfattning
I promemorian behandlas därefter frågan om innehållet i olika rättigheter
till ålfiske. Denna fråga har betydelse främst för bestämmandet i detalj av
den rätt, som före den 1 januari 1951 tillkom innehavare av skilda ålfisken.
En kort redogörelse för promemorians innehåll i denna del lämnas å
s. 27—28 i propositionen.
4. Uttalanden av fiskare m. fl.
I promemorian redovisas den inställning fiskare och andra intresserade
haft till den fråga, som utredningen avsett. Härom anföres i promemorian
till en början att såväl vid den besiktning av ålfiskena, som företogs den
12—15 september 1955, som vid det sammanträde den 16 september varmed
den lokala undersökningen avslutades, från fiskarenas sida allmänt uttalats,
det önskemålet, att de sedan gammalt nyttjade fasta ålfiskena vid Blekinge
läns södra kust skulle få brukas i samma utsträckning som före den 1 januari
1951. Därest i fiskena redskap satts på annan plats eller till större
»ängd än den som följde av den rättsliga eller sedvanemässiga grunden för
fiskerätten, borde emellertid jämkning ske.
I promemorian lämnas därefter följande sammanfattning av vad
som förekom på sammanträdet den 16 september.
Som framgår av protokollet för sammanträdet den 16 september och den
därvid utlämnade förhandlingsordningen diskuterades olika alternativ, som
nämnts under tidigare riksdagsbehandlingar av den aktuella frågan. Dessa
alternativ var:
1. Undantagsbestämmelsen i 3 § fiskerättslagen göres tillämplig även vid
Blekinge läns södra kust. Detta alternativ, som framförts i motioner till såväl
1951 års som 1952 års riksdag, innebär att fri utsträckningsrätt skulle
införas för alla slag av fisken.
2. Ägarna av de skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör
bibehålies vid sina gamla rättigheter.
3. Fri utsträckningsrätt enligt 3 § fiskerättslagen införes, men blott för
skattlagda fisken.
Riksdagen har, då förevarande utredning begärdes, närmast förordat detta
alternativ.
4. Fri utsträckningsrätt för skattlagda och vissa andra av ålder bestämda
fisken.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956 13
Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande 1952:31 antytt en lösning enligt
•detta alternativ.
5. Fiskevärderingsnämnderna bemyndigas avgöra om innehavare av fiske
med fast redskap, i stället för ersättning, skall få utsträckningsrätt.
Detta alternativ har förordats av lantbruksstyrelsen i ett yttrande över
fiskerättskommitténs förslag.
Vid sammanträdet den 16 september 1955 rådde enighet om att man i stort
sett borde bibehålla fiskena så som de nu — delvis med stöd av särskilda
tillstånd — utövades. Några deltagare uttalade utan invändning från andras
sida, att man nu efter många processer kommit till ett visst jämviktsläge
mellan fiskena, som man borde sträva efter att bibehålla. Fiskarena ville
ha kvar sina fisken enligt samma rätt som de hade före 1951 och var inte
alls betjänta av att få några pengar i stället.
I fråga om de olika alternativen fanns vid sammanträdet till en början
förespråkare för alla de under 1—4 angivna. Alternativet 5 berördes av en
deltagare. Denne ansåg, att det inte var lämpligt, att tillståndsgivning lämnades
i händerna på sådana tillfälliga organ som fiskevärderingsnämnderna.
Däremot skulle man kunna tänka sig, att dessa bereddes möjlighet att i samband
med värderingsförfarandet föreslå länsstyrelserna, att ett för lång tid
gällande tillstånd meddelades. Sedan länsstyrelsens beslut därom erhållits,
var det tänkbart att med hänsyn till det för framtiden gällande tillståndet
ersättningen nedsattes, eventuellt ända ner till noll.
Efter diskussion om de olika alternativen framlade häradshövdingen Torsten
Myrland ett förslag av följande innebörd. Riksdagen borde lämna Kungl.
Maj:t bemyndigande att för all framtid medge tillstånd för såväl skattlagda
som andra av ålder bestående fisken, vilka man fann ha gått miste om rätt
genom den nya lagstiftningen. De skulle alltså fortfarande få bedrivas i den
utsträckning de hade före 1951, men man skulle givetvis icke sanktionera
någon sättning, som i verkligheten nyttjats tidigare men utan rätt därtill.
1 ett kungabeslut borde därefter alla dessa fisken angivas och beskrivas
både till registerfastighet, sättningsplats och längd. Till grund för en sådan
beskrivning borde ligga lantmäteriförrättning, och därvid borde man bygga
vidare på den utredning som nu gjorts. Därigenom skulle man slippa lagändring
och man skulle kunna tänka sig att man, innan detta beslut fattades,
utfärdade kungörelse eller meddelande, att de som ansåg att de hade
fisken som berördes skulle giva sig tillkänna inom två år vid äventyr att
det sedan icke gick att få någon ändring till stånd.
Flera fiskare instämde i detta förslag. En av dem uttalade, att en lösning
i enlighet därmed säkerligen vore den enda tänkbara. Någon annan lösning,
såsom fri utsträckningsrätt för alla fisken, skulle medföra kaos på grund
av kustens beskaffenhet och därför att det låg så många fisken intill varandra.
Ombudsmannen Bertil Lilja i Svenska sydkustfiskarnas centralförbund
instämde i sak i Myrlands förslag och uttalade, att om tillstånden på
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
sätt däri angivits skulle kunna gälla alla fisken och inte blolt vissa så
skulle ålfiskarena bli nöjda.
På förslag av en fiskare företogs därefter omröstning, varvid framgick,
att samtliga närvarande fiskare och fiskerättsägare önskade en lösning i enlighet
med de riktlinjer som angivits i Myr lands förslag.
Vid sammanträdet antecknade sig som närvarande — förutom fiskeriintendenten
Sven Sahlin, lantmätaren David Åberg, fiskeriassistenten Einar
Norin, Myr land, Hällgren och riksdagsmannen Eric Karlsson i Olof ström —
30 fiskare eller fiskerättsägare. Huruvida samtliga dessa var närvarande vid
omröstningen kontrollerades dock icke.
5. Sammanfattning och förslag
Promemorian avslutas med ett avsnitt, vari lämnas en sammanfattning av
utredningsresultatet och ett förslag till lösning.
Beträffande sammanfattningen, som innefattar dels en rättslig översikt,
dels en sammanfattning av de framställningar, som föranlett utredningen
samt uttalanden av fiskare in. in., dels en diskussion beträffande frågan om
åtgärderna bör avse endast skattlagda fisken och dels överväganden angående
hur frågan tekniskt bör lösas, torde få hänvisas till propositionen s.
31—36.
Promemorian utmynnar i ett i sju punkter uppdelat förslag, vari
hland annat ingår utkast till ändring av 3 § fiskerättslagen. Förslaget, vilket
i huvudsak innebär en lösning efter de riktlinjer som godtagits vid sammanträdet
den 16 september 1955, är av följande innehåll.
1. I proposition till riksdagen föreslås ett tillägg till 3 § fiskerättslagen avinnebörd
att i fråga om Blekinge läns södra kust Konungen må förordna, att
vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt vatten må bedrivas i
den omfattning som före den 1 januari 1951 skett med stöd av särskild
rättsgrund eller av gammal sed. Genom en sådan bestämmelse skulle anknytning
erhållas till de i första stycket givna reglerna om fri utsträckningsrätt
vid bl. a. Blekinge läns östra kust. I stället för en generell utsträckningsrätt
skulle då, med hänsyn till de speciella förhållandena på södra kusten,
rätten att fiska på allmänt vatten avgöras för varje berört fiske efter prövning
av den rätt som tidigare tillkommit fisket. Tillståndet skulle avse icke
en viss innehavare utan fisket som sådant och gälla för obegränsad tid.
Av bestämmelsens placering i 3 § torde utan särskilt stadgande framgå,
att tillstånd kan givas även om detta skulle innebära hinder eller skada för
annat fiske. Då tillstånd enligt det föreslagna stadgandet ej skall innebära
mera än att fisket blir oförändrat, kan ett bakomliggande fiske genom åtgärden
emellertid aldrig få en sämre ställning än före den 1 januari 1951.
Man kan också uttrycka saken så att »men» ej föreligger om man vid prövningen
härav utgår från förhållandena sådana de var före den 1 januari
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
1951. Av tredje lagutskottets utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag torde
framgå, att utskottet ansett en sådan utgångspunkt för prövning av men
vara skälig, då det gäller utsträckningsrätt för ifrågavarande fisken.
Vid sidan av tillstånd enligt det föreslagna stadgandet bör givetvis länsstyrelse
och fiskeristyrelsen fortfarande efter vaniig prövning kunna ge tillstånd
enligt 1 och 2 §§. Intet bör hindra att — i fall då andra fisken härigenom
ej skadas —- innehavare av ett ålfiske genom sådant tillstånd tillerkännes
rätt att nyttja detta på allmänt vatten i större omfattning än som angivits
av Kungl. Maj :t vid prövning enligt det föreslagna stadgandet. Lagändringen
bör träda i kraft omedelbart efter lagens utfärdande så att för
framtiden gällande tillstånd för vissa fisken om möjligt skall kunna utfärdas
redan före ålfiskets början 1956.
2. I propositionen bör vidare hemställas om ett uttalande från riksdagens
sida, att innehavare av fiske, som, enligt tillstånd som meddelats med stöd
av det nya stadgandet, i viss omfattning får utövas på allmänt vatten, skall
äga rätt till ersättning om tillståndet, mot vad som förutsatts, av någon anledning
helt eller delvis skulle indragas. Ersättningen bör då utgå enligt de
grunder som angives i nu gällande lag om ersättning för mistad fiskerätt
m. m., varvid dock utgångspunkten bör vara, icke förhållandena omedelbart
före den 1 januari 1951, utan den rätt som enligt tillståndet tillkom
fisket då tillståndet indrogs. Kompletterat med ett sådant uttalande från
riksdagens sida bör Kungl. Maj:ts beslut innebära samma trygghet för den
fiskande som om tillståndet varit direkt lämnat i lag. Har sådant tillstånd
meddelats, bör därför alla anspråk på ersättning för mistad fiskerätt i anledning
av 1950 års lagstiftning få anses som ogrundade, i varje fall såvitt
de avser tiden efter det tillståndet meddelats. Som tidigare nämnts har åtminstone
för flertalet av de berörda fiskena alltsedan 1951 givits särskilda
tillstånd, avsedda att tills vidare uppskjuta verkningarna av 1950 års lagstiftning
i det hänseende, som denna utredning berör.
3. Sedan riksdagen antagit lagändring och gjort sådant uttalande, som avses
under 2, utredes inom departementet närmare vilka fisken som bör erhålla
tillstånd. Till grund lägges i första hand den detaljutredning rörande
fiskena som redan gjorts. Den rätt som tillkom fisket före den 1 januari 1951
bör alltså fastställas med stöd av skattläggningsinstrument, jordeböcker, domar,
tidigare lantmäteriförättningar och upplysningar rörande den tid, under
vilken fisket brukats, dess sättningsplats, sättningsriktning, sättningslängd
och sökningsområde. Härvid torde god ledning kunna vinnas av den flygfotografering
av utsatta fisken och vissa strandföremål som i höst företagits.
Efter bearbetning av flygbilderna torde av dessa kunna utläsas de i år utsatta
fiskenas sättningsplats, riktning och längd. Där så är erforderligt bör
dessa upplysningar kompletteras genom mätning, varigenom kurvorna för
2,25 in och 3 in vattendjup 1''astställes. Med ledning härav kan sedan den
gamla respektive nya gränsen mot allmänt vattenområde klarläggas. Den
nya 300-metersgränsen bör i regel kunna utläsas av flygbilderna. I tveksamma
fall torde, på initiativ av enskild sakägare eller kammarkollegiet, gräns
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
bestämning kunna ske enligt bestämmelserna i 7 kap. 8 § och 20 kap. 1 §
jorddelningslagen. (Jfr proposition 1950: 184, s. 17 och 27—28). Samtliga
kostnader för sådan förrättning bör, om den företages för här avsett ändamål,
slutligt stanna på statsverket (jfr p. 7 nedan). I fråga om några berörda
fisken torde den redan företagna utredningen i stort sett vara tillfyllest
för att klarlägga deras rätt före den 1 januari 1951. Några fisken är för närvarande
föremål för rättegångar. Avgörandet av dessa torde få avvaktas.
4. Inom departementet uppgöres förslag till beslut, varvid för varje berört
fiske i detalj bestämmes vad tillståndet bör innebära. Därvid angives benämning
och — i förekommande fall — jordregisterbeteckning på fisket, belägenhet
med upplysning om den jordregisterfastighet vid vars strand fisket
utövas, sättningsplats, varvid utgångspunkten i detalj angives, sättningsriktning
och sättningslängd, varvid bestämmes det antal meter som får sättas på
allmänt vatten.
5. Det upprättade förslaget till beslut bör i form av en departementspromemoria
remitteras till kammarkollegiet, fiskeristyrelsen och länsstyrelsen för
yttrande. Vidare bör yttrande inhämtas från berörda fiskare, lämpligen vid
sammanträde på orten. Sedan yttrandena erhållits upprättas slutligt förslag,
som anmäles i konselj. Av beslutet bör klart framgå att det endast gäller fiskets
utövande på allmänt vatten. Omfattningen av fiskerätten på enskilt vatten
kan givetvis på ett bindande sätt prövas endast av domstol.
6. Om på grund av pågående process eller av annat skäl tillstånd icke kan
meddelas för något fiske samtidigt med de övriga kan frågan om tillstånd
för detta fiske upptagas senare. Samtliga frågor om tillstånd enligt det nya
stadgandet bör emellertid om möjligt vara lösta senast den 31 december 1957,
då enligt en den 18 november 1955 till riksdagen avlåten proposition tiden
för framställande av anspråk på ersättning för mistad fiskerätt föreslås
skola utgå.
7. Samtliga kostnader för den utredning, som kan erfordras i samband
med den föreslagna tillståndsgivningen, bör bestridas av statsmedel. Då de
åtgärder som här avses är ägnade att i hög grad minska de belopp, som statsverket
eljest skulle få utgiva såsom ersättning för mistad fiskerätt, synes
kostnaderna, i den mån de inte bör belasta myndigheternas ordinarie anslag,
böra täckas av det i huvudtiteln upptagna förslagsanslaget »Ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt m. in.». Även kostnaderna för den redan
på departementets begäran genom kartverkets försorg företagna flygfotograferingen
och bearbetningen av därvid tagna bilder synes böra bestridas
av detta anslag. (Kostnaden för flygfotograferingen och framställande av
flygbilder har beräknats till cirka 2 000 kronor. Härtill kommer vissa utgifter
för bearbetning av flygbilderna och upprättande av en på dessa grundad
karta öer fiskena). Övriga kostnader, som kan beräknas uppstå, torde bli
ringa och främst avse utgifter för uppmätning och eventuell kartläggning av
djupkurvor m. m. i samband med bestämmandet av gränsen mellan enskilt
och allmänt vatten vid vissa fisken.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
17
IV. Remissyttrandena
Statskontoret har endast yttrat sig rörande kostnads- och ersättningsfrågorna.
Samtliga övriga remissinstanser har tillstyrkt det i promemorian
framlagda förslaget eller uttalat, att i annan ordning de innehavare av enskild
rätt att fiska med fast redskap vid ifrågavarande kuststräcka vilka
stödde sin fiskerätt på skattläggning, dom eller annan särskild rättsgrund,
borde återinsättas i den rätt de haft före den 1 januari 1951. I den skrift
som insänts av Olander Olsson m. fl. har emellertid uttalats, att åtgärderna
endast borde avse skattlagda fisken. Några remissinstanser har uttalat tvekan,
om fiskerättsinnehavare, vilka av gammal sed fiskat på allmänt vatten,
borde jämställas med sådana som kunde åberopa skattläggning och liknande
rättsgrund.
Domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga har beträffande
frågan om lämpligheten av att de förutvarande rättigheterna
till fiske med fast redskap återställdes
sammanfattningsvis uttalat att han såsom ordförande i häradsrätten och
i sitt arbete som inskrivningsdomare kunnat iakttaga konsekvenserna av
1950 års lagstiftning och kommit till insikt om att väsentliga ekonomiska
och sociala värden äventyras genom denna lagstiftning. Han kunde därför
icke annat än förorda en återgång i någon form till förhållandena före
den 1 januari 1951, såvitt angick de drabbade fiskena, dock med bibehållande
av den nya gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vatten.
Vad som gjorde en sådan återgång än mer angelägen var den omständigheten
att den omdömesgilla fiskarbefolkningen på Listerlandet uppenbarligen
icke mot sin övertygelse kunde godtaga expropriationsåtgärderna som
rättvisa eller kloka.
Den föreslagna tekniska lösningen av frågan har helt tillstyrkts
av lantmäteristyrelsen, överlantmätaren i Blekinge län, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen
i Blekinge län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, fiskevärderingsnämnden
för Kalmar och Blekinge län, Sydkustfiskarnas centralförbund
och Blekinge läns havsfiskeförening. Sveriges fiskares riksförbund
har, utan att göra några erinringar mot förslagets utformning, förklarat,
att förbundet ej motsatte sig detsamma.
Kammarkollegiet har avstyrkt det i promemorian framlagda förslaget till
lagstiftning och i stället förordat en lagstiftning, som generellt
återställer fisket i fråga sådant det var före den
1 januari 195 1, dock utan rubbning av gränserna mellan enskilt och
allmänt vattenområde. Till stöd för sitt förslag anför kollegiet till en början
att en sådan lagstiftning är tekniskt möjlig med hänsyn till att fiskena sedan
den 1 januari 1951 i praktiken bibehållits vid sin gamla rätt. Härom anlör
kollegiet.
Av promemorian framgår att den gamla ordningen för fiskets bedrivande
i praktiken tills vidare bibehållits, vilket åstadkommits genom att länsstyrelsen
lämnat tillstånd till redskapens utsättande på allmänt vatten i samma
2 Dihang till riksdagens protokoll 1056. 9 samt. 3 avd. Nr 16
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
sträckningar, som tillämpats när de skattlagda fiskena bestod eller vattnet
var enskilt. Vidare har prövningen av alla frågor om ersättning för mistad
fiskerätt uppskjutits beträffande de fasta fiskena på länets sydkust i avbidan
på ny lagstiftning. Enligt vad kollegiet under hand inhämtat, hade de
nya reglerna för omfattningen av det enskilda vattenområdet och upphörandet
av rättigheterna till fiske med fast redskap inom allmänt vattenområde
tills vidare icke heller föranlett någon ändring i fastighetsredovisningen
eller i inskrivningsväsendet. Fiskena lagfares och intecknas som om rättigheterna
var oförändrade. Ett återställande av de gamla rättigheterna synes
därför icke erbjuda några större svårigheter, eftersom det äldre rättstillståndet
i praktiken bibehållits oförändrat efter den 31 december 1950.
Möjlighet föreligger alltså att utan omgång eller större kostnad lösa frågan
genom en lagstiftning, som återställer de tidigare rättigheterna att vid
Blekinge läns södra kust bedriva fiske med fast redskap inom vad som numera
är allmänt vattenområde.
Kollegiet anför vidare, att även det i promemorian gjorda förslaget avser
att återställa det gamla rättsläget men att det ur sakrättslig synpunkt
medför olämpliga följder.
Beträffande kostnaderna för de föreslagna åtgärderna
har statskontoret förklarat, att ingen erinran göres mot att utredningskostnaderna
bestrides av statsmedel. Statskontoret anför därefter att ämbetsverket
särskilt beaktat, att de avsedda åtgärderna -— enligt vad i promemorian
uppgives — är ägnade att i hög grad minska de belopp, som statsverket
eljest skulle få utgiva i ersättning för mistad fiskerätt. Ämbetsverket
ville ej heller rikta någon invändning mot förslaget, att kostnaderna fick
belasta det i riksstaten upptagna förslagsanslaget. V.
V. Föredraganden
Föredragande departementschefen, statsrådet Hjalmar Nilson, har i samband
med lagrådsremissen anfört följande.
Frågan om den rätt till fiske med fast redskap i allmänt vatten, som vid
Blekinge läns södra kust bör tillkomma innehavare av enskild fiskerätt,
har, såsom framgår av departementspromemorian, diskuterats vid skilda
tillfällen. Olika åsikter och förslag till lösningar har därvid framförts.
Vid antagandet av 1950 års lagstiftning om rätt till fiske och om gräns
mot allmänt vattenområde stannade man för att de fisken, som utövades
med stöd av skattläggning eller annan särskild rättsgrund, icke skulle ha
bättre ställning i förhållande till frifisket än den vanliga i jordäganderätten
ingående fiskerätten. Vidare beslöts, att sådan fri utsträckningsrätt, varom
stadgas i 3 § fiskerättslagen, ej skulle gälla vid Blekinge läns södra kust.
Redan vid 1951 års riksdag hemställdes i motionerna I: 282 och II: 378 om
sådan ändring av 3 § fiskerättslagen, att den fria utsträckningsrätten blev
gällande även vid södra blekingekusten. Frågan väcktes ånyo vid 1952 års
riksdag, som beslöt hemställa om utredning i ärendet.
Av innehållet i departementspromemorian torde framgå, att vid Blekinge
läns södra kust de nya bestämmelserna om gräns mot allmänt vattenområde
Tredje lagutskottets utlåtande nr JO år 1956
19
har medfört att i ett flertal fall fiskcrättshavare, vilka med stöd av särskild
rättsgrund eller gammal sedvana utövat fiske med fast redskap på viss plats,
fått sin ensamrätt därtill betydligt minskad. I något eller några fall torde
den helt ha upphört. I promemorian har uttalats, att åtgärder nu borde vidtagas
för att i någon form återställa innehavare av skattlagda och andra
sedan lång tid tillbaka utövade fisken vid den rätt till fiske på allmänt
vatten, som de haft före den 1 januari 1951. Samtliga remissinstanser utom
statskontoret, som ej uttalat sig i denna del, har tillstyrkt, att sådant återställande
sker i fråga om de fisken, som utövas med stöd av särskild rättsgrund.
Även det i promemorian framlagda förslaget att åtgärderna bör omfatta
jämväl fisken, som utan stöd av särskild rättsgrund brukats av gammal
sed, har tillstyrkts av remissinstanserna. Härvid har Blekinge läns hushållningssällskap
och domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga emellertid
framhållit, att man vid tillämpningen bör vara restriktiv så att hänsyn
ej tages till sedvana som strider mot lag, skattläggning, dom eller annan
rättsgrund. I en skrivelse från Olander Olsson och 26 andra personer på
Listerlandet har uttalats, att åtgärderna endast borde avse skattlagda fisken.
Enligt min mening synes de skäl som i promemorian och av remissinstanserna
anförts starkt tala för att på vissa fiskeplatser fasta redskap skall få
utsättas i allmänt vatten i samma omfattning som före den 1 januari 1951.
De åtgärder, vilka i detta syfte bör vidtagas, synes, såsom i departementspromemorian
föreslagits, böra avse alla sådana fisken med fast redskap som
utövats sedan lång tid tillbaka. Den förebragta utredningen torde nämligen
klart visa, att det varken är lämpligt eller möjligt att härvid skilja på fisken
av olika kameral och rättslig natur. Åtgärderna bör därför avse även
sådana fisken, som enbart med stöd av jordäganderätt sedan lång tid tillbaka
utövats på viss plats. Härvid bör givetvis hänsyn ej tagas till sådan
sedvana, som står i strid med rättsavgörande eller eljest med det rättsläge
som gällde då 1950 års lagstiftning trädde i kraft.
Beträffande den tekniska lösningen av frågan har i promemorian uttalats
att införande av fri utsträckningsrätt icke kunde förordas. Även remissinstanserna
har varit eniga härom. Såsom i promemorian framhållits skulle
fri utsträckningsrätt icke medföra någon ändring beträffande de fisken, som
kommit att helt ligga på allmänt vatten, och med hänsyn till de speciella
förhållandena på Listerlandet vara olämplig jämväl ur andra synpunkter.
Även jag anser därför att sådan fri utsträckningsrätt som avses i 3 § fiskerättslagen
icke bör införas för södra blekingekusten. Sedan även andra alternativ
diskuterats har i promemorian framlagts förslag till en lösning,
vilken bygger på ett utkast vilket enhälligt förordats vid sammanträdet i Sölvesborg
den 16 september 1955. Förslaget innebär att Kungi. Maj:t skulle
bemyndigas alt förordna, alt vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt
vatten skulle få bedrivas i den omfattning som före den 1 januari 1951
skett med stöd av sådan särskild rättsgrund, som avses i 3 § andra stycket
fiskerättslagen, eller av gammal sed. I stället för eu generell ulsträckningsrätt
skulle alltså rätten att fiska på allmänt vatten avgöras för varje berört
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
fiske efter prövning av den rätt som tidigare tillkommit fiskerättshavaren.
Tanken är vidare, att förordnandet skulle gälla för all framtid och att en
noggrant fixerad rätt till fiske å allmänt vatten skulle bli ett tillbehör till den
fastighet, vartill fisket ansetts höra. I de fall då fastigheten helt eller delvis
består av en ensamrätt till fiske, som formellt upphört eller minskat genom
den nya lagstiftningen, skulle ensamrätten och därigenom fastighetens värde
återställas genom förordnandet. En ytterligare garanli för värdet av det
givna förordnandet skulle enligt förslaget vara ett uttalande från riksdagens
sida, att ersättning av statsmedel borde utgå om förordnandet av någon anledning
återkallades. Samtliga kostnader för den utredning som erfordrades
skulle bestridas av statsmedel.
Detta förslag har, helt eller med vissa jämkningar, tillstyrkts av samtliga
remissinstanser utom kammarkollegiet. Kollegiet har framhållit, att genom
ett förvaltningsrättsligt beslut av Kungl. Maj :t en fiskerättshavare icke kunde
återfå den sakrättsligt skyddade rätt till fiske på allmänt vatten som han
tidigare haft. Detta gällde framförallt de fisken, som var särskilda för sig
bestående fastigheter. Kollegiet förordade därför en lagbestämmelse, som
generellt återställde de tidigare rättigheterna att på allmänt vatten bedriva
fiske med fast redskap, dock utan rubbning av gränserna mellan enskilt och
allmänt vattenområde. Även domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga
har, under framhållande av liknande synpunkter som kammarkollegiet,
uttalat att ur fastighetsrättsliga synpunkter vore att föredraga en sådan
form för återgång till förhållandena före den 1 januari 1951 att alla drabbade
fisken återställdes i sitt dåvarande sakrättsliga och kamerala skick.
Enligt min mening är båda de här anvisade lösningarna genomförbara.
Då såsom kollegiet framhållit fiskerättshavarna i praktiken hittills i allmänhet
bibehållits vid den rätt de haft före den 1 januari 1951, torde inga hinder
möta för att även formellt återställa denna rätt. Såväl promemorieförslaget
som kollegiets förslag går ut på ett sådant återställande.
Promemorieförslaget bygger på den i gällande fiskerättslag antagna huvudregeln,
att rätten till fiske med fast redskap i allmänt vatten skall regleras
av administrativ myndighet, och stöder sig därjämte på i huvudsak
samma motiv som de, vilka legat till grund för undantagsbestämmelsen om
fri utsträckningsrätt på vissa kuststräckor. Kollegiets förslag innebär däremot
att beträffande fisken, som utövas med stöd av särskild rättsgrund eller
sedvana, en återgång skall ske direkt till de lagregler, som gällde före den 1
januari 1951. Ur principiell synpunkt är enligt min mening promemorieförslaget
att föredraga. Båda förslagen gör avsteg från regeln att särskilda
ensamrätter icke bör gälla på allmänt vatten. Enligt vad som framgår av
förarbetena till 1950 års lag var anledningen till att denna regel infördes
främst att det skulle vara lätt för frifiskarena att avgöra om fiske på viss
plats var tillåtet. Såsom några remissinstanser framhållit är emellertid bottengarn
lätt synliga. De utsättes vidare i regel år från år på samma plats,
varför de blir kända för de fiskande. Därest annat fast redskap än ålbottengarn
skulle beröras av förslaget, vilket icke är sannolikt, torde vad nu
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
21
sagts i tillämpliga delar gälla även för sådant redskap. En särbestämmelse,
som endast berör fast redskap, kan på grund av dessa speciella förhållanden
därför knappast stå i strid med grunderna för den antagna regeln, nämligen
att underlätta för de fiskande att avgöra var gränsen går mellan området
för enskild fiskerätt och frifiskeområddet.
Det måste alltid efter en längre tids förlopp vara svårt att fastställa vilket
rättsförhållande som gällt vid en viss tidpunkt. Av detta skäl synes promemorieförslaget
ha en väsentlig fördel framför kammarkollegiets. Enligt förstnämnda
förslag skall genom beslut av Kungl. Maj:t direkt fastslås i vilken
omfattning fiske med fast redskap för framtiden skall få i allmänt vatten
bedrivas vid en viss fiskeplats. Tanken är således att innan beslutet fattas
beträffande varje fiske skall utredas i vad mån fisket före den 1 januari
1951 fick utövas på vatten, som då varit eller genom den nya lagstiftningen
blivit allmänt. Därefter skall fastställas var och till hur stor längd redskap
skall få sättas i det allmänna vattnet för att det tidigare rättsläget skall återställas.
Enligt kollegiets förslag får fiskerättshavarna däremot själva avgöra
vilken rätt de före den 1 januari 1951 haft till fiske på allmänt vatten. Har
de misstagit sig i detta hänseende och satt redskapen för långt ut kan åtal
tölja. I en sådan process, som kanske kan komma att inledas efter lång tids
förlopp, måste då utredas rättsläget före den 1 januari 1951. Det är givet att
detta medför betydande svårigheter även om det material, som under den nu
lörevarande utredningen samlats, ännu är tillgängligt. För promemorieförslaget
talar även det förhållandet att under sammanträdet i Sölvesborg fiskarena
enhälligt uttalat sig för att rättsläget borde fastställas för varje berört
fiske. Även om den lösning, som föreslagits i promemorian, medför betydande
administrativt arbete synes den enligt min mening med hänsyn till intresset
av klarhet vara att föredraga.
Beträffande de invändningar av sakrättslig natur, som kollegiet gjort mot
förslaget, kan det synas tveksamt vilken inverkan 1950 års lagstiftning haft.
Den omständigheten att ensamrätt till fiske på allmänt vatten upphört torde
emellertid ej ha medfört ändring beträffande äganderätten till ett fiske, som
utövades med stöd av särskild rättsgrund och lagfarits såsom särskild fastighet.
Ligger fisket delvis på enskilt och delvis på allmänt vatten har i varje
fall någon ändring ej skett i fråga om den del av fastigheten, som ligger på
det enskilda vattnet. I fråga om den del av fastigheten som ligger på allmänt
vatten har formellt en värdeminskning skett såtillvida att ensamrätten att
där utöva fiske upphört och blivit beroende på tillstånd av myndighet. Vid
sökande av sådant tillstånd får fiskerättshavaren konkurrera med andra
svenska medborgare. Emellertid torde det knappast vara troligt att den administrativa
myndigheten skulle ge annan än fastighetens ägare eller brukare
rätt alt som fortsättning på det fiske, vilket bedrives på del enskilda
vattnet, sätta redskap i allmänt vatten. I praktiken synes därför minskningen
i fastighetens värde blott beslå däri, att fastighetsägaren har mindre
trygghet i fråga om sin rätt till fiske på det allmänna vattnet. Vad nu sagts
gäller delvis även fastigheter, vilka består av ett fiske, som helt kommit alt
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
Jigga på allmänt vatten. Äganderätten till fastigheten torde även i detta fall
bestå och lagfarten bör därför fortfarande gälla. Det fordras visserligen tillstånd
för att fortsättningsvis fiska på det allmänna vattnet, men man har
all anledning förmoda att den administrativa myndigheten även i detta fall
icke skulle ge sådant tillstånd till annan än fastighetsägaren eller den som
brukar det lagfarna fisket. I detta sammanhang må nämnas ett uttalande
av domstolarna i ett av hovrätten över Skåne och Blekinge genom dom den
29 juli 1955 avgjort mål angående det särskilt skattlagda och lagfarna ålfisket
Ålabodarna nr 1 på Skånes västra kust. Vissa särskilt lagfarna andelar
i denna fastighet består endast av rätt till fiske, medan till andra andelar
hör jämväl mark och byggnader. Ensamrätten till detta fiske, som helt
brukats på enskilt vatten, har upphört på grund av bestämmelse i 13 § 1950
års fiskerättslag. I häradsrättens av hovrätten fastställda dom uttalades
emellertid, att andelsägarnas äganderätt till för dem lagfarna fastigheter
alltjämt bestod men att de icke ägde rätt att i fastighetens vatten bedriva
fiske under andra villkor, än dem som gällde för varje svensk medborgare.
Genom beslut den 22 november 1955 avslog högsta domstolen ansökan om
prövningstillstånd.
Att äganderätten till fiskefastighet består oaktat ensamrätten till fiske
upphört torde framgå även av lagen om ersättning för mistad fiskerätt in. m.
För de fall, då fastighet häftar för inteckning eller fordran å ogulden köpeskilling,
innehåller lagen nämligen i 9—12 §§ bestämmelser om nedsättning
och fördelning av ersättningsbelopp, som tillerkänts ägaren för minskning i
fastighetens värde. Om den skedda fördelningen skall anteckning göras i
fastighetsboken. Härav torde följa, att någon ändring beträffande lagfartsförhållandena
och fastighetsredovisningen i varje fall ej skall ske innan frågan
om ersättning för mistad fiskerätt slutligt reglerats. I detta sammanhang
må nämnas att av de fastigheter, vilka endast består av en fiskerätt
som kan ha inskränkts på grund av den nya lagstiftningen, enligt inhämtade
upplysningar tre besväras av penninginteckningar. I en av dessa,
Hosaby 203, är inteckningen dock fastställd i stamfastigheter varför ansvaret
blott är subsidiärt. De övriga är Hosaby 331 (Rävören) och Mjälby 171
(Yttre Pjäddör). I andelar å tillhopa 7/36 av den förstnämnda fastigheten
är fastställd en inteckning å 1 050 kronor. I 5/36 av Mjällby 171 samt 5/36 av
en annan fiskefastighet (Hosaby 341, Kungsören) gäller en gemensam inteckning
å 833 kronor. Ingen av de intecknade fastigheterna har genom
den nya lagstiftningen kommit att helt ligga på allmänt vatten.
Promemorieförslaget går ut på att berörda fastighetsägare skall få garanti
för ensamrätt att på allmänt vatten fiska med fast redskap i samma utsträckning
som de före den 1 januari 1951 varit berättigade till. Genom förordnande
härom kommer sådan fiskerätt i regel att bli ett tillbehör till enskild
fiskerätt på samma sätt som den fria utsträckningsrätten vid östra
blekingekusten. Jag torde härom få hänvisa till det uttalande ur motiven till
1950 års fiskerättslag, vilket refererats på s. 9 i detta protokoll. Det anförda
synes enligt min mening visa att ett genomförande av promemorieförslaget
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
skulle återställa ifrågavarande fastigheter vid i stort sett samma värde som
de haft före den 1 januari 1951, detta särskilt som det förutsatts att ersättning
av statsmedel skall utgå om ett förordnande av någon anledning skulle
upphävas. Sådant upphävande torde man emellertid knappast ha att räkna
med i andra fall än då vattnet behöver tagas i anspråk för fiskehamn eller
liknande anläggning. Då förordnandet följer fiskeplatsen som sådan blir det
nämligen oberoende av processer rörande vem som den enskilda fiskerätten
tillkommer. Vad här sagts om upphävande bör givetvis gälla jämväl om ett
förordnande ändrats till den fiskandes nackdel.
Kammarkollegiet har uttalat farhågor för att den administrativa prövning,
som kommer att föregå ett förordnande, icke kan bli så grundlig att misstag
helt kan undvikas. Något definitivt uppordnande vore därför ej möjligt. Jag
anser emellertid att det föreligger betydligt större möjligheter att nu på ett
riktigt sätt fastställa den rätt, som före den 1 januari 1951 tillkommit visst
fiske, än om frågan skulle upptagas först då den någon gång i framtiden
möjligen väckes i samband med rättegång eller lantmäteriförrättning. Till
stöd för prövningen föreligger nu ett mycket rikhaltigt material och fiskaren
har själva bidragit med de upplysningar de kunnat lämna. Avsikten är vidare
att i tveksamma fall gränsbestämningsförrättning skall hållas. Slutligen är
det meningen att berörda sakägare vid sammanträde eller på annat sätt skall
få vtlra sig innan förordnande meddelas. Enligt min mening har man all
anledning räkna med att genom detta förfarande största möjliga klarhet och
rättvisa vinnes. Därest en fiskerättshavare anser att han genom förordnande
ej fått full täckning för den rätt han förlorat genom 1950 års lagstiftning,
står det givetvis honom fritt att ingiva ansökan till fiskerivärderingsnämnd
om ersättning och att, i händelse av missnöje med nämndens beslut, även
draga ersättningsfrågan under domstols prövning. Skulle i något fall frågan
om förordnande ej vara avgjord före den 1 januari 1958, kan sakägaren reservationsvis
ingiva ansökan till nämnden.
I några yttranden har uttalats farhågor för att, om sedvänja skall läggas
till grund för förordnanden, olagligheter skulle kunna sanktioneras. Det är
givet, att hänsyn skall tagas endast till sådana sedvanor som haft stöd i
strandäganderätt. Utövas ett fiske med stöd av särskild rättsgrund skall innehållet
i denna grund vara avgörande. Om ett fiske t. ex. enligt skattläggning
blott får sättas till viss längd men av gammal sed med stöd av strandrätt
utsträckts så att det brukats till gamla gränsen mot allmänt vatten bör
genom förordnande denna sedvänja kunna sanktioneras. Förordnandet bör
då emellertid ej avse det skattlagda fisket utan den del av fisket, som utövats
med stöd av strandäganderätten. Som ytterligare exempel må nämnas
att enligt utredningen ett givande fiske sedan minst 90 år med stöd av
strandäganderätt utövats på vatten som tidigare varit enskilt men nu är allmänt.
Enligt min mening saknas skäl för att ett sådant fiske —- i motsats
till ett skattlagt — ej skulle få bedrivas i samma omfattning som tidigare.
Däremot skall givetvis förordnande icke lämnas beträffande ett fiske som
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
till stöd för sedvana icke kan åberopa strandäganderätt. Då promemorieförslaget
endast avser ett bemyndigande för Kungl. Maj:t anser jag det icke
erforderligt att i lagtexten direkt utsäga vilka sedvanor som bör respekteras.
Skulle däremot i enlighet med kammarkollegiets förslag en generell lagregel
givas, vilken de fiskande själva fick tolka, torde missbruk säkerligen kunna
befaras.
Kammarkollegiet har vidare mot promemorieförslaget invänt, att ändrade
naturförhållanden skulle kunna medföra att ett förordnande bör jämkas. Då
till grund för förordnandet skall ligga förhållandena vid utgången av år 1950
torde denna invändning ej vara bärande. Om t. ex. efter en längre tids förlopp
genom landhöjning strandlinjen och därmed gränsen mot allmänt vattenområde
ändrades, kunde detta visserligen flytta gränsen något och därmed
även den yttersta punkt till vilken redskap fick sättas på allmänt vatten.
Emellertid kvarstod rätten att till visst antal meter utsätta redskapen
oförändrad. Avsikten är ju att förordnandet skall innebära rätt att i en viss
sättningslinje utsätta fast redskap till viss längd i allmänt vatten. Vad som
fixeras är alltså sättningslängden från vattengränsen med de variationer denna
kan få och ej yttre sättningspunktens avstånd från stranden. En annan
sak är att det kan visa sig lämpligt att i förordnandet eller å därtill hörande
kartskiss angiva hur långt ut sättningslinjen vid tidpunkten för förordnandet
sträcker sig.
B. FISKE MED SNÖRPVAD
I. Gällande bestämmelser
I § 5 lagen om rätt till fiske stadgas som huvudregel beträffande rätt att
fiska i enskilt fiskevatten, att sådan rätt tillkommer jordägaren eller den
som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan
särskild grund äger rätt därtill. Flera stadganden i lagen ger emellertid
även andra än de sålunda uppräknade rätt att i vissa delar av Sverige idka
fiske i enskilt fiskevatten. Sålunda stadgas, såvitt nu är i fråga, i It § första
punkten, att vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) varje
svensk medborgare må med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd
ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö av
minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för
högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. I andra
punkten av It § göres från huvudregeln i 5 § det ytterligare undantaget, att
vid nyss nämnda kuststräcka fisket är fritt ända intill stranden, därest det
idkas med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, med långrev eller
tobisnot.
I den av länsstyrelsen i Blekinge län utfärdade stadgan för fiskets bedrivande
vid länets kuster föreskrives — efter en den 30 oktober 1953 vidtagen
ändring — i § 4 a förbud mot fiske med snörpvad dels innanför en i § 4
samma stadga angiven linje, innanför vilken sillnot icke får användas, dels
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
ock, i området utanför nämnda linje, i enskilt vatten som vid normalt medelvattenstånd
har mindre djup än sex meter.
I samband med ändringen av länsfiskeristadgan hemställde länsstyrelsen
hos Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj:t måtte förklara det i länsfiskeristadgan
meddelade förbudet mot snörpvadsfiske inom vissa områden av enskilt vatten
tillämpligt jämväl å vattenområde, dit strandäganderätten icke sträckte
sig. Kungl. Maj :t förordnade genom beslut den 27 mars 1954, att föreskrifterna
i § 4 a i länsfiskeristadgan skulle gälla jämväl beträffande vattenområde
av nyss angivet slag. Samtidigt lämnade Kungl. Maj :t utan bifall besvär,
som anförts över bland annat de av länsstyrelsen meddelade föreskrifterna
i § 4 a länsfiskeristadgan.
Snörpvadsfiske har i nämnvärd omfattning börjat bedrivas i Blekinge
först efter det att den nya fiskerättslagen trätt i kraft. En snörpvad utgöres
av ett flera hundra meter långt rektangulärt, finmaskigt nät. För att
detta skall kunna hållas vertikalt i vattnet är kanten längs vadens övre
långsida (överteln) försedd med flöten samt kanten längs vadens undre
långsida (underteln) med sänken. I underteln finns vidare ringar, genom
vilka en snörplina löper. Vaden utlägges från båt.
I tre av hovrätten över Skåne och Blekinge den 16 december 1954 meddelade
domar har uttalats, att snörpvad icke är sådant fiskredskap, varmed,
enligt 11 § fiskerättslagen, vid Blekinge läns södra kust fisket är fritt ända
intill stranden. Snörpvad ansågs alltså icke vara nät i den betydelse detta ord
har i fiskerättslagen (insnärjningsredskap). I anledning härav dömdes ett
flertal fiskare till ansvar för att de utövat fiske med snörpvad på enskilt
fiskevatten.
II. Riksdagens hemställan om utredning m. m.
Då frågan om utredning rörande snörpvadsfisket uppkom vid 1954 års
riksdag förelåg i de tidigare omnämnda målen angående ansvar för olovligt
fiske med sådant redskap domar endast från underrätten.
1 de likalydande motionerna I: 233 och II: 297 hemställdes om ändring
av 11 § fiskerättslagen av innebörd att fiske med snörpvad efter sill skulle
bli fritt ända in till stranden. Motionärerna anförde till stöd för detta yrkande
följande.
Fisket har sedan gammalt en mycket stor betydelse för Blekinge och för
dess kust- och skärgårdsbefolknings möjligheter att försörja sig. Ett av de
dominerande fiskslagen är och har alltid varit sillen. Tidigare bedrevs fisket
efter sill med nät och i någon mån med landnot. Under de sista årtiondena
har fisket med trål tillkommit. Trålfisket, som är förbjudet på svenskt territorialvatten,
bedrives uteslutande på relativt långt avstånd från stränderna.
Sillfisket med nät bedrives på olika avstånd från stränderna, ibland långt
till havs och ibland intill stränderna. Fisket med landnot bedrives från
stränderna i de vatten, som omedelbart gränsar till dessa.
Allt sedan den danska tiden med dess fria fiskerätt för alla har sillfisket
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
med nät bedrivits fritt intill stränderna oberoende av den enskilda äganderätten.
Sillfisket med landnot har däremot i huvudsak bedrivits av strandägarna
eller sådana, som erhållit deras tillstånd. Vid diskussionerna om
utformandet av den nya lagen om rätt till fiske ansåg man, att densamma
skulle utformas så, att de icke strandägande fiskarena skulle bibehållas vid
sin gamla rätt att fiska sill med nät ända in till stranden, medan strandägarna
fortfarande skulle disponera över rätten till sillfiske med landnot.
Lagen fick också en dylik utformning.
Sedan förslaget till den nya fiskelagen utformades, har emellertid en för
Blekinge helt ny metod för fiske efter sill tillkommit, nämligen fiske med
snörpvad. En stor del av de blekingska fiskarena har anskaffat detta kostsamma
men effektiva redskap med för detta fiskes bedrivande behövlig utvesterats
i detta fiske. Med införandet av fisket med snörpvad efter sill, som
rustning med ekolod o. d. Det är stora summor, som de två sista åren inbedrives
i skärgården och i närhet av stränderna, har emellertid problem
uppkommit, som man ej kunnat förutse vid utarbetandet av den nya lagen
om rätt till fiske. Tvistigheter har förekommit om lagens tolkning, och från
vissa strandägare har hävdats, att de ensamma skulle disponera över rätten
till detta fiske intill ett avstånd av 300 meter från stranden.
Då det vid förarbetena med utformande av lagen om rätt till fiske ej ifrågasatts,
att de icke strandägande fiskarena skulle berövas sin urgamla rätt
till fiske efter sill intill stränderna, och då det är i högsta grad" önskvärt,
att övergången till fiske med effektiva redskap ej försvåras, eller att de investeringar,
som gjorts i dylika, blir värdelösa, är det nödvändigt, att en
mindre ändring sker i lagen om rätt till fiske, så att tvistigheter ej kan
uppkomma om tolkningar av densamma på denna punkt.
Motionerna har behandlats av tredje lagutskottet (utlåtande nr 29). Utskottet
anförde bland annat, att utskottet fann det vara av vikt, att hinder
icke lades i vägen för en rationell utveckling av fisket. Därest den nuvarande
lydelsen av It § lagen om rätt till fiske icke skulle anses medge snörpvadsfiske
innanför trehundrametersgränsen, talade därför starka skäl för
en lagändring i enlighet med vad motionärerna föreslagit. Innan slutlig
ställning togs till motionsyrkandet, torde emellertid de skilda intressegrupper,
som representerades av yrkesfiskarena, å ena, och strandägarna, å andra
sidan, böra beredas ytterligare möjligheter att framföra synpunkter på frågan.
Dessutom syntes i händelse av lagändring böra övervägas, huruvida
någon begränsning borde stadgas för snörpvadsfisket i enlighet med reglerna
i § 4 a i länsfiskeristadgan för Blekinge län eller på annat sätt. Utskottet
förordade därför att den av motionärerna väckta frågan utreddes.
Då stora summor nedlagts på anskaffningen av snörpvadar och ekolod, var
det angeläget, att frågan snarast möjligt fick sin lösning.
På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 29 maj 1954
om skyndsam utredning huruvida fiske med snörpvad borde tillåtas i ökad
utsträckning vid den i 11 § lagen om rätt till fiske angivna kuststräckan.
Över fiskeristyrelsens promemoria, varvid fogats protokoll från sammanträde
i Karlskrona den 21 maj 1955, har efter remiss yttranden avgivits av
statskontoret, kammarkollegiet, domänstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge
län, Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, fiskeriintenden
-
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
ten i Västerhavets distrikt, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska syd kustfiskarnas
centralförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk.
I anledning av kammarkollegiets yttrande har utlåtande inhämtats från
fiskeristyrelsen.
III. Fiskeristyrelsens förslag
I sitt förslag gör fiskeristyrelsen under rubriken »Allmänt om fisket i
Blekinge län» en översikt av havs- och kustfiskets omfattning och bedrivande
och av fångstsätten.
Beträffande snörpvadsfiskets utveckling i Blekinge finns i förslaget
intagen denna översikt.
År |
Antal |
Båtar |
Vadar |
Fångst |
||
fiskare |
antal |
värde kr |
värde kr |
kg |
kr |
|
1952.................... |
38 |
10 |
180 000 |
86 000 |
580 000 |
222 900 |
1953.................... |
178 |
43 |
1 643 000 |
379 000 |
1 789 000 |
845 000 |
1954.................... |
105 |
28 |
480 000 |
252 000 |
669 460 |
294 946 |
1955 första halvåret .... |
180 |
50 |
— |
— |
1 653 000 |
Efter att ha behandlat frågorna om snörpvadsfiskets inverkan på annat
fiske, om ersättning för minskad fiskerätt till innehavare av enskild sådan
rätt för intrång och skada, som kan förorsakas denne om snörpvadsfisket
skulle bli tillåtet på enskilt vatten, samt lämnat en redogörelse för uttalanden
vid sammanträde i Karlskrona den 21 maj 1955 med fiskare och
andra berörda parter, varom allt må hänvisas till propositionen s. 63 69,
framlägger fiskeristyrelsen följande sammanfattning och förslag.
Styrelsens sammanfattning och förslag
Styrelsens promemoria utmynnar i ett av de sakkunniga biträtt enhälligt
förslag till ändring av dels 11 och 22 §§ fiskerättslagen dels lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Förstnämnda
förslag är, frånsett en redaktionell jämkning, likalydande med departementets.
Som motiv till lagförslagen anför styrelsen sammanfattningsvis
i huvudsak följande.
Snörpvaden är ett mycket effektivt redskap, med vilket under gynnsamma
förhållanden stora kvantiteter sill kan fångas. Betydande belopp har även
investerats i detta fiske, vilket huvudsakligen idkas av frifiskare och hittills
vid Blekinge södra kust med få undantag bedrivits i de stora centrala
fjärdarna i Karlskrona skärgård på ett djup av 15—24 meter. Det baseras
här på en sillstam, som leker i skärgården och som tidigare exploaterats dels
med sillnotar (landnotar), med vilka fisket är förbehållet jordägarna, dels
28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
med förankrade sillgarn, som kan användas överallt såväl av jordägare som
frifiskare, enär fisket med dessa redskap är fritt ända in till stranden.
Ur fiskevårdssynpunkt kan snörpvadsfiske anses mindre önskvärt inom
grunda områden med vegetationsrik botten. Inom områden med något större
djup, mer än sex meter, synes detta fiske ur denna synpunkt sett icke förorsaka
nämnvärd skada. För utövandet av andra fisken såsom med nät och
sillgarn kan snörpvadsfisket förorsaka en del olägenheter, vilka till stor del
dock torde kunna övervinnas genom frivilliga överenskommelser de fiskande
emellan, bättre utmärkning av fiskredskapen eller genom av länsstyrelsen
utfärdade ordningsföreskrifter. Endast för beredande av visst skydd för
sillnotvarp mot intrång från snörpvadsfiskets sida synes särskilda åtgärder
av författningsnatur vara önskvärda.
Före och i samband med utarbetandet av länsstyrelsens ovannämnda resolution
den 30 oktober 1953 framfördes som önskemål av åtskilliga fiskerättsägare
inom enskilt vatten att snörpvadsfisket borde helt förbjudas i
skärgården. Man önskade alltså en betydande inskränkning av rätten till
detta fiske. Med hänsyn till Kungl. Maj :ts instruktion rörande förevarande
utredning, enligt vilken fiskeristyrelsen har att utreda frågan huruvida
snörpvad vid Blekinge läns södra kust bör i ökad utsträckning få fritt bedrivas
av varje svensk medborgare, anser fiskeristyrelsen sig icke här närmare
böra beröra dessa önskemal. Ett bifall till dessa skulle för övrigt enligt
styrelsens mening utgöra ett steg tillbaka i utvecklingen.
Å andra sidan anser sig fiskeristyrelsen nu icke kunna, som i motionerna
1:233 och 11:297 till 1954 års riksdag föreslogs, förorda ett frigivande av
snörpvadsfisket över allt ända in till stränderna. Härigenom skulle nämligen
fisket på de grunda, vegetationsrika områdena kunna tillfogas skada.
Enligt fiskeristyrelsens mening bör emellertid denna olägenhet kunna undgås
och snörpvadsfisket ändå beredas ökat svängrum, om detta fiske visserligen
tilläts innanför den s. k. 300-meterslinjen men där endast på ett djup
av intill sex meter. Enligt de av länsstyrelsen utfärdade föreskrifterna gäller
ju redan nu att snörpvad icke får användas på grundare vatten än sex
meter men denna bestämmelse har, eftersom frifiskare enligt nu gällande
lag icke får fiska med snörpvad innanför 300-meterslinjen, vad beträffar
området innanför denna linje betydelse endast för reglering av jordägares
och med dem jämställdas snörpvadsfiske.
Någon större förändring i fråga om snörpvadsfiskets omfattning, fångstmängd
o. s. v. är säkerligen icke att förvänta genom ett generellt frigivande
av detta fiske intill sexmeterskurvan. Detsamma bedrives ju nämligen huvudsakligast
på större djup än sex meter. Största betydelsen av en sådan
åtgärd ligger utan tvekan i att en hel del fastigheter undgås och att rörelsefriheten
för snörpvadsfiskarena i någon män ökas.
Av sjökort över Karlskrona skärgård, alltså det område där snörpvadsfisket
vid blekingekusten hittills huvudsakligen bedrivits, framgår, att det
visserligen är ganska betydande områden, som kom att bli fria för snörpvadsfiske
innanför 300-meterslinjen efter en sådan författningsändring, som
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
29
ovan antytts. Då emellertid bottnen i strändernas omedelbara närhet ofta är
ojämn och därför mindre lämpad för snörpvadsfiske och då snörpvadsfiskarena,
som nämnts, föredrager något större djup än sex meter, är det
troligt att långt ifrån alla de områden, som genom en sådan åtgärd blev
fria, verkligen kom att bli utnyttjade för snörpvadsfiske.
Med en sådan gränsdragning för det tillåtna området för detta fiske, alltså
efter en djupkurva i stället för som hittills efter ett visst avstånd från
stranden, vinnes också att snörpvadsfiskarena får lättare att bedöma, om
de befinner sig utom eller inom för fisket tillåtet område. Med sina ekolod
kan de nämligen alltid avgöra, över vilket djup de befinner sig, under det
att avståndet till stranden många gånger såsom under mörker och vid osiktbart
väder kan vara svårt att rätt bedöma.
Vad beträffar fiskarenas inställning till den antydda lagändringen, framgick
av det inför fiskeristyrelsen hållna sammanträdet i Karlskrona den 21
maj 1955, att frifiskarena ansåg den vara ändamålsenlig. Från dem, som
fiskar med stöd av enskild fiskerätt, uttalades visserligen åtskilliga betänkligheter
mot lagändringen. Dessa fiskare ansåg sig dock tydligen i allmänhet
kunna gå med på denna ändring under förutsättning att bestämmelser
till skydd särskilt för sillnotfisket utfärdades och att de bereddes möjlighet
till ersättning för det intrång i deras fiskerätt, som lagändringen ansågs
komma att medföra.
Den nu ifrågasatta lagändringen synes kunna åstadkommas genom att i
11 § fiskerättslagen efter dess första mening infogas en ny mening av ungeför
följande lydelse. Med snörpvad är fisket allestädes fritt i enskilt vatten,
som har större djup än sex meter.
Ett visst behov föreligger av att skydda sillnotvarp mot intrång från snörpvadfiskets
sida. Ett dylikt skydd kan lämpligen möjliggöras genom en sådan
ändring av 22 § fiskerättslagen, att länsstyrelsen får befogenhet att stadga
förbud ej blott mot utsättande av skötar och nät utan även av annan fiskredskap
inom visst avstånd från vederbörligen utmärkt notvarp.
Ägare av enskilt fiskevatten bör beredas möjlighet att söka och erhålla
ersättning för skada och intrång, som blir en följd av ifrågavarande ändring
av 11 § fiskerättslagen. Detta synes enklast kunna åvägabringas genom att
den i 2 § lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. m. fastställda tidsfristen för framställande av ersättningsanspråk
förlänges, förslagsvis till och med utgången av år 1958 beträffande dylika
anspråk som föranledes av denna lagändring.
IV. Remissyttrandena
Fiskeristyrelsens förslag har avstyrkts av kammarkollegiet. Övriga remissinstanser
har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Viss tvekan
har dock uttalats av Riksförbundet Landsbygdens folk. Domänstyrelsen har
som förutsättning för sin tillstyrkan angivit att snörpvad även framgent
skulle tillhöra de fiskredskap, som enligt länsfiskestadgan icke är tillåtna
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
inom fredningsområdet för laxfiske vid Mörrumsåns utlopp i Pukaviksbukten
innanför linjen Stärnö udde—Lörby klack.
Kammarkollegium uttalar farhågor för att snörpvadsfisket skall medföra
minskat sillbestånd och önskar vidare bland annat, att
vissa ytterligare utredningar enligt kollegiums mening bör företagas innan
de sociala verkningarna av snörpvadsfisket kan bedömas.
I dessa delar ävensom med avseende å kammarkollegiums yttrande i övrigt
får utskottet hänvisa till propositionen s. 72—74.
V. Föredraganden
Föredragande statsrådet anför följande.
Enligt de inledningsvis omnämnda rättsavgörandena är snörpvad ett instängningsredskap,
som ej är att hänföra till nät i fiskerättslagens bemärkelse.
I fråga om fiske med snörpvad vid Blekinge läns södra kust gäller
därför de i 11 § fiskerättslagen för fiske med rörligt redskap i allmänhet
givna bestämmelserna. Fisket i enskilt vatten får på nämnda kuststräcka
således bedrivas av varje svensk medborgare men blott på ett avstånd ej
understigande 300 m från fastlandet eller från ö om minst 100 in längd,
eller där tremeterskurvan går längre ut, utanför denna djupkurva. Snörpvadsfiske
är alltså ej fritt på s. k. strandvatten. Däremot äger envar utöva
sådant fiske på vatten som är enskilt enligt kilometer- eller enklavreglerna.
Som exempel på sådant vatten må nämnas Hästholmsfjärden mellan Arpö
och Hasslö sydväst om Karlskrona samt Östra fjärden och Kyrkfjärden öster
om nämnda stad. De stora fjärdarna Västra fjärden och Yttre Redden
väster och söder om Karlskrona utgör däremot, med undantag av strandvattnet,
allmänt vattenområde.
Fiskeristyrelsens förslag innebär att fiske med snörpvad liksom hittills
med viss begränsning skall vara fritt även på enskilt vatten. Begränsningen
skall emellertid icke göras i överensstämmelse med strandvattenregeln. I
stället föreslås, att snörpvadsfiske skall få utövas endast på vatten som har
större djup än sex meter. Denna ändring skulle medföra att på vissa platser
fisket fick bedrivas på betydligt kortare avstånd från stranden än 300 meter,
medan inom områden med långgrunda stränder fiskegränsen flyttades
längre ut än vad som gällande lag angiver.
Som motiv för ändringen av 11 § har fiskeristyrelsen främst anfört, att
snörpvad är ett effektivt redskap som bidrager till att rationalisera sillfisket.
Man borde därför, så långt detta utan olägenheter kunde ske, underlätta
dess användning. Att, såsom i motioner föreslagits, låta snörpvadsfisket
överallt på denna kuststräcka bli fritt ända intill stranden kunde
dock icke förordas. Därigenom kunde nämligen fisket på de grunda, vegetalionsrika
områdena tillfogas skada. För att undgå sådan skada borde det
fria fisket begränsas till vatten med större djup än sex meter. Härigenom
skulle överensstämmelse vinnas med de lokala bestämmelser som nu gäller
för enskilda fiskerättsägare och för fiske på allmänt vatten.
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
Av remissinstanserna har endast kammarkollegiet framställt erinringar
mot de av fiskeristyrelsen föreslagna lagändringarna. Kollegiets avstyrkande
grundar sig främst på farhågor för att snörpvadsfisket skulle medföra
en nedgång i gräs-sillbeståndet samt att det menligt skulle inverka på sillnotfisket.
Kollegiet uttalar, att i varje fall ytterligare utredning borde göras
beträffande risken för överfiskning och de sociala verkningarna av lagförslagen.
Fiske med snörpvad är en fiskemetod, som i Blekinge i nämnvärd omfattning
börjat användas först efter det att 1950 års lagstiftning trätt i
kraft. Jag delar kammarkollegiets uppfattning, att snörpvadsfiskets inverkan
på fiskbeståndet och på det sillfiske, som utövas med andra redskap,
är spörsmål som ytterligare bör undersökas. Jag förutsätter att fiskeristyrelsen
kommer att göra sådana undersökningar. I fråga om snörpvadsfiskets
totala omfattning och fångstmängd torde det emellertid, såsom fiskeristyrelsen
framhållit, icke spela någon större roll om rätten att fiska på
enskilt vatten begränsas till vattenområde, som ligger mer än 300 meter
från stranden, eller till ett vattendjup av minst sex meter. Vidare blir risken
för skada på bottenvegetationen betydligt mindre om de grunda vattenområdena
fredas. Jag delar även fiskeristyrelsens uppfattning, att det i
regel är lättare för dem som fiskar med snörpvad att avgöra om de befinner
sig på vatten, som är mer än sex meter djupt, än att fastställa huruvida
avståndet till stranden är mer än 300 meter. För fiskeristyrelsens förslag
talar vidare att man i möjligaste mån bör underlätta rationaliseringsåtgärder
inom fisket. Av nu anförda skäl anser jag att den jämkning i gällande
fiskerättslag som fiskeristyrelsen föreslagit i sak är lämplig. Den bör därför
enligt min mening genomföras. Jag vill emellertid understryka, att det
här endast gäller en fråga om i vilken utsträckning snörpvadsfiske på enskilt
vatten bör vara fritt för varje svensk medborgare. Spörsmålet om och
i vad mån särskilda föreskrifter erfordras till skydd mot att genom snörpvadsfisket
som fångstmetod skador kan uppkomma på fiskbeståndet får lösas
i administrativ ordning. Avgörandet av den frågan ankommer i första
hand, i fråga om såväl enskilt som allmänt vatten, på länsstyrelserna, vilka
enligt fiskeristadgan äger utfärda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.
Jag delar kammarkollegiets uppfattning, att förbudet mot fiske
med snörpvad på vatten, som ej har större djup än sex meter, vid ifrågavarande
kuststräcka bör gälla även vid fiske på allmänt vatten och vid sådant
fiske på enskilt vatten, som utövas av fiskerättens innehavare. Föreskrifter
härom finnes redan nu i länsfiskerisladgan.
I fråga om utformningen av lagförslagen har kammarkollegiet uttalat, att
i 11 § orden »som har större djup än sex meter» borde utbytas mot »utanför
den stranden följande kurvan för sex meters djup». Som skäl härför
har anförts, att därigenom skulle undantagas vissa områden med större djup
än sex meter, som är avskilda från havsdjupet genom grundare områden.
Enligt min mening är emellertid den av fiskeristyrelsen föreslagna bestämmelsen,
som överensstämmer med motsvarande stadgande i 7 och 8 §§ fis
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
kerättslagen, lättare att tillämpa för de fiskande. Därest det skulle visa sig
behov av att meddela förbud mot snörpvadsfiske i vissa begränsade vattenområden
med större djup än sex meter torde, såsom fiskeristyrelsen
framhållit, sådant kunna utfärdas av länsstyrelsen med stöd av fiskeristadgan.
Jag har därför med i sak oförändrad lydelse i departementsförslaget
upptagit fiskeristyrelsens förslag till ändring av It §.
Mot den föreslagna ändringen av 22 § har ingen erinran gjorts. Även jag
anser den erforderlig och lämplig. Med stöd av 22 § torde länsstyrelsen
därefter kunna utfärda de föreskrifter till skydd för sillnotfisket som kan
visa sig erforderliga.
Beträffande den föreslagna ändringen i lagen den 1 december 1950 om
ersättning för mistad fiskerätt m. in. delar jag fiskeristyrelsens åsikt, att
jordägare eller annan innehavare av enskild fiskerätt bör kunna erhålla ersättning
för skada och intrång, som möjligen kan bli en följd av den föreslagna
ändringen i 11 §. Då nyssnämnda lag emellertid blott avser ersättning
för skador på grund av den lagstiftning, som trädde i kraft den 1 januari
1951, torde det vara nödvändigt att reglera frågan i särskild lag. I likhet med
det förfarande som tillämpats vid utfärdande av lagar om utsträckt tillämpning
av lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad
fiskerätt (jfr s. 14) torde lagen endast behöva innehålla en bestämmelse av
innebörd att stadgandena i lagen den 1 december 1950 om rätt till ersättning
för mistad fiskerätt m. m. jämväl skall äga tillämpning, såvitt förevarande
ändring i 11 § lagen om rätt till fiske medför att strandägare eller annan innehavare
av enskild fiskerätt får denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndas
skada. Vidare bör lagen innehålla en bestämmelse om den tid inom
vilken ansökan om ersättning skall göras. Att, såsom kammarkollegiet föreslagit,
stadga så lång preklusionstid som tio år synes ej vara erforderligt.
Den av fiskeristyrelsen angivna tiden av tre år torde dock vara väl kort och
bör lämpligen förlängas till fem år. Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1956.
Med hänsyn till den tid som åtgår för utredningar m. m. synes man ej behöva
räkna med att några ersättningsbelopp skall utgå under budgetåret
1956/57. Jag torde därför få i annat sammanhang återkomma till frågan om
hur statsverkets kostnader för eventuella ersättningar bör bestridas. Skulle
emellertid något belopp tidigare böra utanordnas, torde medel härtill få
tagas ur det under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget Ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt m. m.
Lagrådet
Lagrådet har lämnat de remitterade lagförslagen utan erinran.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
33
Utskottet
Av innehållet i den departementspromemoria, som ligger till grund för
propositionen, framgår att de bestämmelser, som tillkom genom 1950 års
lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde, medfört att vid Blekinge
läns södra kust fiskerättshavare, som med stöd av särskild rättsgrund eller
annan sedvana utövat fiske med fast redskap på viss plats, i ett flertal fall
torde fått sin ensamrätt därtill betydligt minskad. I något eller några fall
torde den helt ha upphört.
Framställningar har med anledning härav gjorts i syfte att få sådana
åtgärder vidtagna, att de fasta ålfisken, varom här är fråga, återföres till
den rätt de hade före den 1 januari 1951. Samtliga hörda remissinstanser,
som uttalat sig i sakfrågan, har också tillstyrkt, att sådana åtgärder i en
eller annan form vidtages.
Den i propositionen framlagda utredningen visar, att även bland fiskarena
vid berörda kust i stort sett råder enighet om att de gamla fasta fiskena
bör bibehållas vid sin tidigare rätt. Utskottet har i detta sammanhang
särskilt uppmärksammat ett i propositionen antytt uttalande från fiskarhåll
av innebörd, att man vid tiden närmast före de nya bestämmelsernas
tillkomst kommit till ett visst jämviktsläge mellan fiskena, som man borde
sträva efter att bibehålla.
I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet, att även de skäl,
som i övrigt anförts i propositionen, starkt talar för att på vissa fiskeplatser
fasta redskap skall få utsättas i allmänt vatten i samma omfattning som
före den 1 januari 1951.
Beträffande frågan vilka fisken åtgärderna bör avse, delar utskottet den
i propositionen framlagda åsikten, att dessa bör omfatta alla sådana fisken
med fast redskap, som utövats sedan lång tid tillbaka. Utskottet har icke
heller någon invändning att göra mot den tekniska lösning av frågan, som
förordas i propositionen, innebärande att Kungl. Maj :t bemyndigas att förordna,
att vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt vatten må
bedrivas i den omfattning som före den 1 januari 1951 skett med stöd av
särskild rättsgrund eller av gammal sed, samt att därefter med stöd av
bemyndigandet rätten till fiske i allmänt vatten för varje berört fiske avgöres
efter prövning av den rätt, som tidigare tillkommit fiskerättshavaren.
Utskottet vill i detta sammanhang endast understryka, att i den mån sedvänja
skall läggas till grund för sådant förordnande, hänsyn skall tagas endast
till sådana sedvanor, som haft stöd i strandäganderätt eller som icke
står i strid mot sådan särskild rättsgrund, som omnämnes i 3 § fiskerättslagen.
Vad härefter angår de förslag i propositionen som sammanhänger med
snörpvadsfisket vid Blekinge läns södra kust, så uttalade utskottet redan
vid 1954 års riksdag i sitt utlåtande (nr 29) över väckta motioner angående
ändring av 11 § fiskerättslagen, all därest den gällande lydelsen av denna
3 Jiihang till riksdagens protokoll 1056. 9 samt. 3 avd. Nr 16
te
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956
paragraf icke skulle anses medge snörpvadsfiske innanför trehundrametersgränsen,
starka skäl talade för en lagändring i denna riktning. Såsom fiskeristyrelsen
nu påpekat, torde någon större förändring i fråga om snörpvadsfiskets
omfattning och fångstmängd icke vara att förvänta om i enlighet
med förslaget detta fiske generellt frigives intill sexmeterskurvan.
Kammarkollegium har uttalat farhågor för att snörpvadsfisket skulle
komma att medföra minskat sillbestånd och dessutom ansett, att vissa ytterligare
utredningar borde företagas för bedömandet av de sociala verkningarna
av detta fiske. Såsom fiskeristyrelsen antytt, torde emellertid
några nämnvärda sociala verkningar icke vara att vänta som följd av den
föreslagna ändringen, och frågan om snörpvadsfiskets inverkan på fiskbeståndet
och på sillfisket med andra redskap torde få lösas i administrativ
ordning.
Utskottet, som således ansluter sig till den föreslagna ändringen av 11 §
fiskerättslagen, biträder förslaget jämväl såvitt det avser ändring av 22 §
samma lag och lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december
1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Mot de genom propositionen framlagda förslagens närmare utformning
har utskottet icke funnit anledning till erinran.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 26 april 1956
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,
Grym, Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och Georg Carlsson;
samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson i
Torp, Levin, Nyberg, Andersson i Ryggestad, fru Boman* och herr Jansson i
Benestad*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
660744 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag