Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
1
Nr 15
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den
30 juni 19t3 (nr 4U) om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt angående fortsatt giltighet av samma lag,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 2 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 85, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillstandstvång
för byggnadsarbete samt angående fortsatt giltighet av samma lag
Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång
för byggnadsarbete1 skall erhålla följande ändrade lydelse, dels ock
att lagen, vilken enligt lag den 15 april 1955 (nr 127) gäller till och med
den 30 juni 1956, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958.
(Gällande lydelse:)
1
Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden,
äger Konungen, i den mån
det finnes erforderligt för att upprätthålla
ett fast penningvärde och
befrämja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft,
förordna, att 2—7 §§ i denna
lag skola äga tillämpning.
(Föreslagen lydelse:)
§•
I den mån det finnes erforderligt
för att upprätthålla ett fast penningvärde
och befrämja en ändamålsenlig
användning av förnödenheter och
arbetskraft, äger Konungen förordna,
att 2—7 §§ i denna lag skola äga
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.
1 Senaste lydelse av lagen i vissa delar, se SFS 1948:186 och 749.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 15
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft dels
tre före propositionens avlämnande väckta motioner, nämligen inom första
kammaren nr 425 av herr Lindblom m. fl. samt inom andra kammaren
nr 286 av herr Andersson i Brämhult och nr 517 av herr Ohlin m. fl., dels
ock fyra i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen inom
första kammaren nr 506 av herr Ohlon m. fl. och nr 507 av herr Ewerlöf
m.fl. samt inom andra kammaren nr 665 av herr Hjalmar son m. fl. och
nr 666 av herr Ohlin m. fl.
I motionerna I: 425 och II: 517, vilka är likalydande, hemställes »att
riksdagen måtte besluta att provisoriska skolbyggnader, s. k. klassrumspaviljonger,
skall få uppföras utan att byggnadskvoten belastas».
I motionen II: 286 hemställes »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i lagen av den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
att orter med upp till 5 000 invånare undantages från lagens bestämmelser,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till sådan lagändring».
Motionerna I: 506 och II: 666, vilka är av samma lydelse, utmynnar i ett
förslag »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om dels
att tillståndstvånget för byggnadsarbete helt avskaffas från och med den
1 april 1957, dels att förslag om åtgärder för säsongutjämning inom byggnadsverksamheten
snarast möjligt förelägges riksdagen».
I motionerna I: 507 och II: 665 — även de likalydande — hemställes,
»att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 85 måtte
A. besluta, att byggnadsregleringen skall upphävas från och med utgången
av år 1956, samt sålunda antaga följande
Förslag
till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr U4) om tillståndstvång
för byggnadsarbete
Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete skall äga fortsatt giltighet till och med den 31
december 1956.
B. uttala,
dels att den ekonomiska politiken, skattepolitiken — ej minst vad gäller
bilbeskattningen — bostadspolitiken och kommunikationspolitiken bör utformas
så, att man främjar en företagslokalisering varigenom en lämplig
befolkningsbalans mellan större städer och landsbygd kan åstadkommas,
dels att den rådgivande verksamheten i lokaliseringsfrågor som redan
nu bedrives bör ytterligare intensifieras».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag och
för yrkandena i motionerna, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
Lagen den 30 juni 1943 (nr 444; ändr. nr 186/1948 och 749/1948) om tillståndstvång
för byggnadsarbete utgör ett led i statsmakternas strävan att
upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft. Lagen gäller -—- sedan dess giltighetstid
vid olika tillfällen blivit förlängd, senast genom lag den 15 april 1955 (nr
127) — till och med den 30 juni 1956.
Enligt 1 § i lagen äger Konungen under vissa förutsättningar förordna,
att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning. Har dylikt förordnande meddelats,
följer därav att byggnadsarbete icke får bedrivas utan särskilt tillstånd
(byggnadstillstånd). Sådant tillstånd meddelas av Konungen eller, i den
mån Konungen förordnar därom, av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager
att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen, eller myndighet, som
är underordnad tillsynsmyndigheten.
Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter
till lagen, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 augusti 1943, har Kungl.
Maj:t förordnat, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning samt meddelat
tillämpningsföreskrifter till lagen.
Enligt dessa tillämpningsföreskrifter, vilka ändrats vid flera tillfällen,
får åtskilliga slag av byggnadsarbeten bedrivas utan byggnadstillstånd.
Härom ävensom beträffande frågan hur tillståndsgivningen är ordnad torde
få hänvisas till propositionen nr 181 till 1954 års riksdag. Den där lämnade
redogörelsen är alltjämt aktuell; sedan byggnadsregleringen dryftades
vid 1954 års riksdag har således ej vidtagits någon ändring i hithörande
bestämmelser.
Tablå 1. Till länsarbetsnämnderna inkomna ansökningar om
byggnadstillstånd och igångsättningstillstånd för bostadshus.
Kostnad i milj. kr.
Byggnadsarbetets art |
1953 |
1954 |
1955 |
Bostadshus.................... |
1 915,21 |
2 319,3 |
2 497,7 |
Jordbruk, skogsbruk och fiske.... |
2,6 |
1,5 |
5,3 |
Industri ...................... |
282,9 |
625,2 |
522,9 |
Kraft- och belysningsverk (ej stat-liga) ........................ |
168,3 |
184,0 |
76,6 |
Samfärdsel (ej de statliga kommu-nikationsverkens investeringar) |
124,1 |
162,9 |
205,9 |
Handel ...................... |
243,4 |
383,7 |
247,5 |
Förvaltning, sociala ändamål m.m. |
273,9 |
211,9 |
196,2 |
Skolor, kyrkor, samlingslokaler |
332,2 |
380,1 |
383,6 |
Vägar och gator (ej statliga), vat-ten och avlopp .............. |
377,4 |
422,9 |
471,1 |
Militära arbeten................ |
16,4 |
37,3 |
48,7 |
3 736,4 |
4 728,8 |
4 655,5 |
1 Uppgifterna för 1953 avser såväl flerfamiljshus som egnahem
men uppgifterna för 1954 och 1955 endast flerfamiljshus.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
Vad angår frågan om behovet av fortsatt byggnad sreglering
anföres i propositionen bland annat följande.
I nuvarande läge med ett investeringstryck, som vida överstiger resurserna
av arbetskraft och material, är byggnadsregleringen ett effektivt och
nödvändigt instrument i den ekonomiska politiken.
För att belysa investeringsönskemålen må hänvisas till omstående sammanställning.
Som framgår av tablån var det belopp, som avsågs med inkomna ansökningar
om byggnadstillstånd, avsevärt större år 1954 än år 1953. Den höga
nivån har i stort sett bibehållits under 1955 även om en viss avmattning
kunnat förmärkas under senare delen av året. Investeringsönskemålen är
alltfort av en sådan storleksordning att de vida överstiger det beräknade
investeringsutrymmet. Detta framgår bl. a. av följande tablå.
Tablå 2. Tillståndsbudget samt anmälda investeringsönskemdl.
Kostnad i milj. kr.
Byggnadsarbetets art |
Tillstånds- budget 1956 |
Anmälda |
Jordbruk, skogsbruk och fiske...... |
3 |
ingen uppgift |
Industri.......................... |
200 |
570 |
Kraft- och belysningsverk (ej statliga) |
100 |
300 |
kationsverkens investeringar) .... |
100 |
233 |
Handel.......................... |
81 |
446 |
Förvaltning, sociala ändamål m.m.. . |
175 |
645 |
Skolor, kyrkor, samlingslokaler m. m. |
273 |
920 |
och avlopp .................... |
240 |
370 |
Militära arbeten.................. |
90 |
220 |
Diverse arbeten .................. |
120 |
Byggnadsarbetarkåren har även under 1955 företett en ökning, vilken
varit störst för byggnadsgrovarbetarna. Byggnadsarbetskraften har under
1955 varit fullt sysselsatt. En säsongnedgång i byggnadsverksamheten under
de kallaste vintermånaderna har liksom tidigare år ej helt kunnat undvikas.
Säsongarbetslösheten vintern 1955 blev dock relativt låg.
Som riktpunkt för tillståndsgivningen har för år 1956 liksom för tidigare
år inom byggnadsberedningen upprättats en investeringsbudget, som
anger ramen för tillstånd under detta år för byggnads- och anläggningsverksamhet
inom olika huvudområden. I bihang 2 av inkomstbilagan till
årets statsverksproposition har lämnats en redogörelse för denna budget.
Ett sammandrag av tillståndsbudgeten återfinnes även i den förut åberopade
såsom tablå 2 betecknade sammanställningen.
Tillståndsbudgeten för år 1956 skiljer sig från 1955 års budget främst i
följande avseenden. Den för icke statliga kraft- och belysningsverk upptagna
kvoten har nedsatts från 120 till 100 miljoner kronor samt civilförsvarets
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
kvot från 20 till 10 miljoner kronor. Vidare liar åtgärder vidtagits för att
nedbringa ålderdomshemsbyggandet under 1956 att motsvara en kostnad
av 25 miljoner kronor mot omkring 40 miljoner kronor år 1955. I stället
har hälso- och sjuk vårdskvoten förstärkts med 30 miljoner kronor till 120
miljoner kronor, varjämte ecklesiastikdepartementets kvot ökats från 210
till 220 miljoner kronor för att möjliggöra en utökning av byggnader för
3rrkesskole- och gymnasieutbildning samt akademisk utbildning. Med
hänsyn till angelägenheten av att motverka en överansträngning av byggnadsmarknaden
under våren och sommaren har föreskrivits, att de olika
byggnadskvoterna under första halvåret 1956 med vissa undantag endast
må utnyttjas till 25 procent. Beträffande den omfattning, i vilken återstoden
av de olika byggnadskvoterna må tagas i anspråk, kommer sedermera
beslut att meddelas.
Det bör anmärkas, att tillståndsbudgeten är att betrakta som enbart ett
arbetsinstrument, som ger riktlinjer för tillståndsgivningen. Ändringar i
tillståndsbudgeten kan företagas i den män så erfordras för att i varje läge
ernå en snabb anpassning av planerna efter de ekonomiska förändringarna
och arbetsmarknadsläget.
Departementschefen. Chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson,
anförde vid lagrådsremissen följande.
Som närmare framgår av finansplanen i årets statsverksproposition råder
alltfort ett övertryck i ekonomin och situationen ger ökat eftertryck
åt kravet på återhållsamhet i den inhemska hushållningen med stöd av en
restriktiv ekonomisk politik. Såsom tidigare anförts är byggnadsregleringen
ett instrument i den återhållsamma politiken. De uppgifter jag anfört i det
föregående ger ett klart uttryck såväl för det bestående höga investeringstrycket
som arbetskraftsresursernas fulla utnyttjande. Jag anser det därför
nödvändigt att byggnadsregleringen vid sidan av de finans- och kreditpolitiska
åtgärderna tills vidare bibehålies i syfte att i nuvarande läge
begränsa investeringarna.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker jag, att lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete erhåller förlängd giltighet. Beträffande tiden för förlängningen
vill jag hänvisa till att chefen för finansdepartementet den 12
september 1955 tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av spörsmål
sammanhängande med den fulla sysselsättningens ekonomi m. m. Frågan
om byggnadsregleringen som ett instrument i den ekonomiska politiken
torde i samband härmed komma att bli föremål för de sakkunnigas överväganden.
I avvaktan härpå synes lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
böra erhålla förlängd giltighet till och med den 30 juni 1958.
I lagens 1 § anges, att Konungen »vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden»
äger — i den mån det finnes erforderligt för att upprätthålla ett
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
fast penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter
och arbetskraft — förordna att 2—7 §§ i lagen skola äga tillämpning.
Det synes mig lämpligt att de citerade ordalagen i nu förevarande sammanhang
uteslutes ur lagtexten.
Vad därefter beträffar spörsmålet huruvida byggnadsregleringen
jämväl har en uppgift att fylla för en lämplig
lokalisering av näringslivet lämnas i propositionen en
redogörelse, som bland annat innehåller följande.
Byggnadsregleringens främsta uppgift har varit att tjäna som ett investeringsbegränsande
instrument i en samhällsekonomi, där efterfrågan
på varor och tjänster tenderat att överstiga tillgångarna. Vid prövningen
av ansökningar om byggnadstillstånd har bl. a. tillgången på arbetskraft
såväl för byggnadsarbete som för annan produktiv verksamhet tillmätts
stor betydelse. Behovet av ett differentierat näringsliv, nödvändigheten av
följ dinvesteringar m. m. har också varit synpunkter som beaktats vid
byggnadstillståndsgivningen. Härigenom har byggnadsregleringen i vissa
fall kommit att användas även i lokaliseringspolitiskt syfte.
Utöver den lokaliseringspolitiska verksamhet, som bedrivits i samband
med byggnadsregleringen, må följande nämnas. Vissa statliga industriföretag
har grundats bl. a. med hänsyn till önskemålet att förbättra försörjningsmöjligheterna
i vissa delar av landet. Kommunikationspolitiken har
utformats med hänsyn till önskvärdheten av att förutsättningar skapas för
ett differentierat och mångsidigt näringsliv i olika delar av landet. Företagarföreningarna,
som i stor utsträckning driver sin verksamhet med statsmedel,
har tillkommit med samma önskemål för ögonen. De skall eftersträva
att till landsbygden och dess tätorter samt till områden med outvecklat
näringsliv förlägga sådan företagsamhet som har förutsättningar
att med framgång bedrivas där. Den sedan år 1954 existerande statliga
lånegarantien till hantverks- och småindustriföretag är också ett viktigt
instrument i denna verksamhet. Vid prövningen av varje ärende om statlig
lånegaranti tillmätes lokaliseringssynpunkterna stor vikt.
Till 1952 års riksdag framlades på grundval av lokaliseringsutredningens
år 1951 avgivna förslag (SOU 1951:6) proposition angående samhällets
åtgärder för näringslivets lokalisering (prop. 1952: 127). Riksdagens beslut
i frågan blev i huvudsak följande. Behovet av samhällets inflytande på
företagens val av förläggningsort vitsordades. Den statliga verksamheten
på lokaliseringsområdet skulle tills vidare vara en försöksverksamhet och
förläggas till arbetsmarknadsstyrelsen, där en särskild byrå för lokaliseringsärenden
inrättades. Dess uppgift skulle i huvudsak vara att göra utredningar
ägnade att skapa bättre förutsättningar för bedömandet av de
aktuella näringspolitiska problemen i vissa orter och inom vissa områden,
att insamla material av betydelse för verksamheten samt att lämna företagen
direkt rådgivning.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
Den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna försöksverksamheten, som
nu pågått i ett antal år, har utan tvekan varit av betydelse. Man kan peka
på flera konkreta exempel, där genom arbetsmarknadsstyrelsens åtgärder
företag förlagts till platser, som ur samhällelig synpunkt varit lämpliga,
men där utan ingripande av styrelsen något företag sannolikt ej skulle
kommit till stånd. Ett nära samarbete har etablerats med industriens organisation
för lokaliseringsfrågor, industriens produktionsråd, såväl som med
byggnadsberedningen, närmast i syfte att därmed komma i kontakt med
företag som har för avsikt att nyetablera eller utvidga sin verksamhet.
Samhällets möjligheter att ingripa har emellertid varit begränsade.
Att samhället bör skaffa sig ett större inflytande över näringslivets lokalisering
har under senare år kommit till uttryck på flera olika sätt bl. a.
motionsvägen i riksdagen och i den allmänna debatten. Detta har främst
motiverats med att den nuvarande utvecklingen mot en koncentration av
näringslivet till större befolkningscentra och som följd härav ett ständigt
vikande befolkningsunderlag inom andra områden av vårt land är betänklig
och att samhället på detta område har ett ansvar, som det icke kan
undandraga sig. Uttunningen av befolkningen har i vissa landsändar redan
hunnit gå så långt, att utkomstmöjligheterna för den kvarvarande befolkningen
torde ha försämrats. Samtidigt anföres exempel på att i dessa
områden gjorda investeringar i av samhället uppförda lokaler eller i industri-
och serviceanläggningar står outnyttjade. Å andra sidan har storstädernas
starka dragningskraft med åtföljande starka tillströmning av
arbetskraft medfört svårigheter och torde i framtiden komma att skapa
än större problem, om ingenting göres för att påverka utvecklingen.
Departementschefen anförde vid lagrådsremissen bland annat.
De svårigheter som i de större tätorterna möter på det samhälleliga planet
hänför sig bl. a. till de stora krav på offentliga investeringar av olika
slag, som följer med stora befolkningscentra, såsom bostäder, transportanordningar,
vägar och gator, vatten och avlopp, skolor, sjukhus etc. Kraven
på dylika investeringar är nu så stora att svårighet uppstått att tillgodose
dem i den takt som i och för sig vore önskvärd. De spelar också så
stor roll i den totala investeringsverksamheten på de större orterna, att de
kan inverka oförmånligt på t. ex. industriens möjligheter att tillgodose
sina produktiva investeringar. Arbetskraftsanhopningen i de större städerna
är icke heller utan olägenheter. Genom de långa avstånd mellan hem och
arbetsplats, som ofta uppstår i storstäderna, måste relativt lång tid anslås
åt resor, vilket torde betyda en mindre rationell användning av fritiden.
Ur samhällets synpunkt är det ett primärt intresse att arbetskraftsresurserna
utnyttjas så effektivt som möjligt. Varje ort har sitt optimum, men
det är givetvis omöjligt att angiva detta i exakta siffror. Om samhället
påverkar lokaliseringen så att näringslivets expansionstakt minskar i de
större tätorterna men ökar i de områden, som nu har stora utflyttningar,
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
underlättas möjligheterna att komma till rätta med tidigare nämnda problem.
De större tätorternas expansion hejdas och flykten från landsbygden
kan minska. Det skapas därvid också förutsättningar för en bättre befolkningsbalans
mellan tätorterna och den egentliga landsbygden genom att
befolkningen i större utsträckning än annars kan bo kvar på landsbygden
och ha sitt arbete i närliggande tätorter. Härtill medverkar även de snabba
och förbättrade kommunikationer, som motorismens och vägnätets utveckling
skapat.
Om det sålunda ur hela samhällets synpunkt kan betraktas som angeläget
att vidtaga åtgärder för att hejda den ytterligare tillväxten av främst
de största tätorterna, är det även angeläget att motverka orealistiska och
överdrivna föreställningar om fördelar av näringslivets spridning som icke
sällan gör sig gällande. Uppfattningen att så gott som varje kommun skall
kunna industrialiseras är verklighetsfrämmande. Det primära i strävandena
till ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat näringsliv är givetvis
att företagsekonomiska förutsättningar finnes för företagens förläggning
till en viss ort eller viss del av landet.
Samhällets strävanden på detta område kan inriktas på två vägar. Å ena
sidan kan positiva åtgärder vidtagas för att stimulera företag att etablera
sig inom områden där det ur samhällets synpunkt anses angeläget att
stödja utvecklingen av ett allsidigare näringsliv. Som jag tidigare anfört
bär flera dylika åtgärder i syfte att förlägga företag till vissa områden redan
vidtagits, såsom den rådgivande lokaliseringsverksamheten, företagarföreningarnas
verksamhet och kreditgarantin till hantverk och småindustri.
Dessa grenar kan och bör ytterligare utvidgas. Kommunikationspolitiken
kan bedrivas med särskilt hänsynstagande till de områden i landet där
det av samhälleliga synpunkter anses motiverat att stimulera näringslivets
utveckling. Statens egen företagarverksamhet dikteras redan nu ofta av
dessa motiv, vilket allt framgent bör ske. Å andra sidan talar starka skäl
för att samhällets åtgärder även bör inriktas på att motverka ytterligare
expansion i de större tätorterna. Med hänsyn till den utveckling, som pågått
de senare åren och alltjämt pågår mot en allt starkare befolkningskoncentration
till de större städerna, och med hänsyn till de stora problem
denna utveckling skapar synes det nödvändigt att samhället nu ingriper
med effektivare åtgärder än hittills.
Vid valet av medel för att motverka den icke önskvärda expansionen i vissa
orter kan givetvis flera utvägar tänkas. För närvarande synes det ligga närmast
till hands att anknyta till byggnadsregleringen, som enligt vad jag
tidigare anfört redan i viss utsträckning kommit till användning i syfte att
främja den eftersträvade utvecklingen. Någon ändring av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete synes för detta ändamål ej erforderlig. Vid
prövningen av byggnadstillståndsärenden som berör de större tätorterna
bör emellertid större vikt än tidigare läggas vid en sådan bedömning av
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 9
ärendena, som främjar en ur samhällets synpunkt lämplig förläggning av
företagen.
Anknytningen av den statliga lokaliseringspolitiken till den nuvarande
byggnadsregleringen får ses som ett praktiskt arrangemang under nuvarande
förhållanden. Därigenom undvikes bl. a. en dubbelprövning av ärendena,
då de nämligen på samma gång kan prövas såväl ur byggnadstillståndssynpunkt
som lokaliseringssynpunkt. Det förhållandet att sistnämnda
synpunkt beaktas inom ramen för byggnadsregleringen bör givetvis icke
vara ett hinder för att byggnadsregleringen avskaffas, när den ur andra
synpunkter ej längre bedömes behövlig. Behovet av en samhällelig lokaliseringspolitik
torde kvarstå även sedan byggnadsregleringen avskaffats.
Man kan nämligen ganska bestämt utgå från, att det under icke överskådlig
tid framåt kommer att finnas vissa orter, främst de nuvarande stora
befolkningscentra, i vilka tendensen till en icke önskvärd befolkningskoncentration
kommer att kvarstå. När byggnadsregleringen avskaffas,
torde därför en ny lagstiftning, som ger samhället möjlighet att öva ett
avgörande inflytande på näringslivets lokalisering inom vissa orter och
områden, bliva erforderlig.
Lagrådet har lämnat det genom propositionen framlagda lagförslaget
utan erinran.
Utskottet
Den ekonomiska utvecklingen under år 1955 har kännetecknats av fortsatt
hög sysselsättning och stigande produktion. Den stabilitet i prisnivån,
som rått under de tre föregående åren, har brutits. För att hejda inflationstendenserna
bär olika motåtgärder vidtagits, varvid särskilt kreditpolitiken
fått spela en större roll än tidigare. Effekten av dessa åtgärder
kan dock väsentligen väntas göra sig gällande först under år 1956.
De anmälda investeringsönskemålen för år 1956 är väsentligt mer än
dubbelt så stora som det i tillståndsbudgeten beräknade utrymmet för
ifrågavarande investeringar. Det tidigare ogynnsamma förhållandet mellan
dylika anmälda önskemål och samhällsresurserna består alltså fortfarande,
ehuru en viss avmattning av önskemålen kunnat förmärkas under senare
delen av år 1955, sannolikt som en följd av den skärpta kreditpolitiken.
De generellt verkande åtgärder mot övertrycket i samhällsekonomien,
som hittills vidtagits eller kan komma att vidtagas, är uppenbart ej tillräckliga
för att ensamma kunna skapa nödig återhållsamhet i fråga om
lusten att investera. Räntepolitiken är nämligen icke ägnad att i avsevärd
mån hämma investeringslusten hos företag, kommunala organ och andra
inrättningar, som har likvida medel, vilka efter kort tid kan omsättas i
anläggningsverksamhet. De medel det här är fråga om uppgår säkerligen
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
till mycket betydande belopp. Det är för övrigt högst sannolikt att inånga,
av de enskilda som angelägna bedömda, investeringsbehov icke ens blivit
anmälda till de tillståndsgivande organen, därför att det ansetts utsiktslöst
att med nuvarande byggnadsreglering få en sådan framställning bifallen.
Även om det kan antagas att många av de anmälda investeringsönskemålen
ej i verkligheten är aktuella, finns det således ingen anledning
att utgå från att de aktuella behov, som skulle leda till konkurrens om
samhällets resurser av arbetskraft och material, därest byggnadsregleringen
upphävdes, till sitt totalbelopp är nämnvärt mindre än totalsumman av
de anmälda behoven.
Mot bakgrunden härav ter det sig som departementschefen i propositionen
anfört nödvändigt, att byggnadsregleringen vid sidan av de finansoch
kreditpolitiska åtgärderna tills vidare bibehålies i syfte att i nuvarande
läge begränsa investeringarna.
Ett ytterligare skäl att icke nu upphäva lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete är de fördelaktiga verkningarna för en säsongutjämning
inom byggnadsarbetarkåren, som byggnadsregleringen utövat, ehuru det
icke ens med dess hjälp varit möjligt att hittills helt undgå säsongarbetslöshet
inom branschen. Så länge något tillräckligt verksamt medel att
åstadkomma utjämning mellan årstiderna ej står till buds, har byggnadsregleringen
här vid sidan av sin egentliga funktion en betydelsefull uppgift
att fylla.
Enbart i säsongutjämnande syfte bör dock lagen icke bibehållas. Som
redan tidigare flera gånger skett vill utskottet i stället ånyo understryka,
att det anser den individuella detaljreglering, som byggnadsregleringen
innebär, böra avvecklas, så snart de samhällsekonomiska förhållandena
medger detta. Då emellertid alla de spörsmål som sammanhänger med den
fulla sysselsättningens ekonomi, däribland även byggnadsregleringen som
instrument i den ekonomiska politiken, för närvarande överväges inom
1955 års stabiliseringsutredning, finner utskottet icke anledning att nu
närmare uttala sig om hur eller när denna avveckling bör ske.
I avvaktan på utredningens resultat, som knappast kan förväntas under
förra delen av år 1957, bör lagens giltighet såsom föreslagits i propositionen
förlängas till och med den 30 juni 1958.
När utskottet biträder propositionens förslag att »krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig», eller eljest »utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden» icke vidare bör gälla som förutsättning för lagens tillämpning,
får detta följaktligen icke ses som ett led i ett permanentande av
byggnadsregleringen utan blott som en bekräftelse på att nämnda förutsättning
sedan flera år faktiskt upphört att vara ett avgörande villkor för
lagens förlängning.
Vad därefter beträffar spörsmålet om byggnadsregleringen skall nyttjas
för att åvägabringa en lämplig lokalisering av näringslivet vill utskottet
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
först konstatera, att byggnadsregleringen redan i ett flertal år använts i
dylikt syfte. De byggnadstillståndsgivande organen har att vid varje tidpunkt
skilja mellan konkurrerande investeringsönskemål efter vad som
då bedöms vara mest gagneligt ur samhällsekonomisk synpunkt, varvid
rent företagsekonomiska överväganden endast utgör ett -—- om ock ytterst
väsentligt — moment. Alltsedan lagens tillkomst har visserligen i stort
sett samma synpunkter anlagts vid denna angelägenhetsgradering, men
detta hindrar icke att från tid till annan vissa förskjutningar i betraktelsesätten
förekommit. Tidvis har t. ex. mera renodlade försörjningssynpunkter
trätt i förgrunden och vid andra tider exportsynpunkter eller arbetskraftssynpunkter
tillmätts större vikt. Samhällsekonomiska överväganden
av denna räckvidd skulle säkerligen leda till ett skevt resultat, om man
därvid uteslöt den viktiga frågan om näringslivets lokalisering ur bedömandet.
Mot de byggnadsreglerande organens hittillsvarande försiktiga
tillämpning av byggnadstillståndslagen i lokaliseringspolitiskt syfte har
heller icke rests några allvarliga erinringar i den allmänna debatten.
Den kommitté, som år 1951 avgav betänkande om näringslivets lokalisering
(SOU 1951:6), var enig i sitt uttalande att, så länge byggnadsregleringen
i en eller annan form funnes kvar, den borde utövas under hänsynstagande
till den lokaliseringspolitik, som i övrigt bedreves. Kommittén förklarade
även, att den, i avvaktan på om och i så fall i vilken form byggnadsregleringen
komme att kvarstå, icke ansåge sig slutgiltigt kunna taga
ställning till huruvida tillståndsgivning borde införas som ett lokaliseringspolitiskt
instrument, att, därest någon form av investeringskontroll komme
att bibehållas, det kunde tänkas att en prövning av olika anläggningars
lämplighet ur lokaliseringssynpunkt bäst kunde lösas genom att anknytas
till denna kontroll samt att den ansåge hela frågan böra ytterligare övervägas,
sedan erfarenheter vunnits av den utvidgade lokaliseringspolitiska
verksamhet kommittén föreslagit. Av kommitténs uttalanden framgår att
den som ett led i försöksverksamheten på detta område räknat med att
vinna erfarenheter inför ett slutgiltigt ställningstagande av bl. a. de rön,
som framkommer genom varsamt utnyttjande av byggnadstillståndsgivningen
för en lämplig näringspolitisk lokalisering.
Utskottet anser det därför i vart fall icke nu böra komma i fråga att,
när byggnadsregleringen av andra skäl finnes böra bibehållas, begränsa
de tillståndsgivande myndigheternas hittillsvarande möjligheter att begagna
byggnadsregleringen i lokaliseringspolitiskt syfte.
I propositionen uttalas att vid prövningen av byggnadstillståndsärenden,
som berör de större tätorterna, större vikt än tidigare bör läggas vid den
lokaliseringspolitiska bedömningen. Uttalandet, som får tagas som en anvisning
om hur tillståndsgivningen i fortsättningen skall tillämpas, motiveras
med den allt starkare befolkningskoncentration till de större städerna,
som alltjämt pågår.
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
Givet är såsom i nyssberörda betänkande anförts att en planerad lokalisering
kan framstå som helt olämplig ur arbetsmarknads- eller försvarssynpunkt
eller kräva orimligt stora investeringar av det allmänna. För
sådana fall torde redan enligt hittillsvarande praxis tillståndsgivningen i
allmänhet ha utgjort ett tillfyllestgörande medel att hindra den ifrågasatta
lokaliseringen. Det har också blivit alltmer klarlagt att det för att åstadkomma
bättre befolkningsbalans gäller att begränsa företagsetableringen i
de större städerna. Oaktat de företag, som under senare år nyetablerats
inom dylika städer, i regel varit sådana att de på grund av sin lokala
anknytning icke kunnat förläggas annorstädes, torde det även finnas
många företag med så vidsträckt avsättningsmarknad att de, bl. a. genom
de successivt förbättrade kommunikationerna, utan större olägenhet kunnat
förläggas längre bort från marknadens centrum än vad som faktiskt
skett. Såsom påtalas i betänkandet visar erfarenheten från den rådgivningsverksamhet,
som bedrives genom arbetsmarknadsstyrelsen i samverkan
med industriens produktionsråd, att i en del fall, där lokaliseringen varit
likgiltig ur företagsekonomisk synpunkt men kunnat förmodas få en
mindre önskvärd samhällsekonomisk effekt, tillståndsgivningen icke varit
utan betydelse som tvångsmedel. Som exempel anföres det fall att ett höglöneföretag
ansett sig ha goda utsikter att rekrytera arbetskraft i stockholmsregionen
trots knapphet på arbetskraft inom området. Å andra sidan
har tillstånd även givits för byggnation, som av myndigheten bedömts
vara mindre lämpligt lokaliserad ur samhällsekonomisk synpunkt. Att
myndigheten ej velat motsätta sig sökandens önskan kan då exempelvis
ha haft sin orsak i att dennes lokaliseringsplanering genom inköp av tomtmark
eller på annat sätt framskridit så långt, då ansökan om byggnadstillstånd
ingives, att tillståndsvägran skulle ha berett sökanden stora
svårigheter.
Med stigande erfarenhet av hithörande problem torde möjligheterna öka
för de tillståndsgivande myndigheterna att göra de lokaliseringspolitiska
övervägandena. Enligt utskottets mening kan det under angivna förhållanden
finnas skäl att uttala att, när det gäller tillståndsgivning till byggnadsverksamhet
inom de större tätorterna, lokaliseringsfrågorna kommer
att tillmätas större betydelse än tidigare. I sak innebär detta ingen väsentlig
ändring av vad som hittills gällt.
Utskottet finner det emellertid vara angeläget att understryka, vad som
anföres i propositionen därom, att föreställningarna angående fördelarna
av näringslivets spridning ej bör överdrivas och att det primära i lokaliseringssträvandena
måste vara de företagsekonomiska förutsättningarna för
företagens placering till viss ort eller del av landet. Särskilt med hänsyn
till att det kunskapsmaterial, som erfordras för att uppställa en klar målsättning
för samhällets lokaliseringspolitik, alltjämt i stort sett saknas
måste all samhällets påverkan i lokaliseringspolitiskt syfte jämväl i fort
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
13
sättningen utövas med försiktighet. Det är även betydelsefullt vid tillämpningen
av tillståndsgivning och rätt att meddela igångsättningstillstånd,
att industribyggande och bostadsbyggande samordnas, så att vid tillkomsten
av ny industri eller utbyggnad av äldre anläggning balansen mellan det
för arbetskraften tillgängliga bostadsutrymmet och behovet därav icke
rubbas.
På anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till propositionen. Detta ställningstagande
innebär att utskottet anser yrkandena i motionerna 1: 506 och
II: 666 samt I: 507 och II: 665 om byggnadsregleringens avskaffande böra
avslås.
Då det andra yrkandet i motionerna 1: 506 och II: 666, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skall anhålla att förslag om åtgärder för säsongutjämning
inom byggnadsverksamheten snarast möjligt förelägges riksdagen, uppenbarligen
framställts under förutsättning att yrkandet om byggnadsregleringens
avveckling bifalles, torde något särskilt uttalande i anledning av
nämnda yrkande ej erfordras.
Beträffande yrkandet i motionerna 1:507 och 11:665, att riksdagen
måtte uttala, dels att den ekonomiska politiken, skattepolitiken — ej minst
vad gäller bilbeskattningen — bostadspolitiken och kommunikationspolitiken
bör utformas så, att man främjar en företagslokalisering varigenom
en lämplig befolkningsbalans mellan större städer och landsbygd kan
åstadkommas, dels att den rådgivande verksamheten i lokaliseringsfrågor
som redan nu bedrives bör ytterligare intensifieras, anser sig utskottet kunna
instämma i att det vid utformningen av den ekonomiska politiken i olika
avseenden bör tagas hänsyn till det av motionärerna angivna önskemålet
om en bättre befolkningsbalans mellan större städer och landsbygd. Ett
sådant allmänt uttalande torde dock vara överflödigt. I den mån däremot
uttalandet avses skola äga längre räckvidd, så att företagslokaliseringen
skall ha något slags företräde framför andra ekonomiska synpunkter, är
utskottet icke nu berett att förorda att uttalande av sådan innebörd göres
av riksdagen. Vad angår frågan om önskvärdheten av en intensifiering av
den rådgivande lokaliseringsverksamheten är det otvivelaktigt allmän enighet
om att den bör få en omfattning, som svarar mot det föreliggande behovet.
Vilka organisatoriska konsekvenser detta bör leda till bör emellertid prövas
i annan ordning. Ej heller i denna del finner därför utskottet motionärernas
yrkande nu påkalla något särskilt uttalande från riksdagens sida.
I fråga om yrkandet i motionen II: 286, att orter med upp till 5 000 invånare
bör undantagas från byggnadstillståndslagens bestämmelser, befarar
utskottet att följderna av bifall därtill blir att investeringsönskemål, för
vilka byggnadstillstånd ej kan medges på annan plats, lätt leder till ett
mer omfattande byggande i de uti motionen åsyftade orterna än som svarar
mot en ekonomisk användning av samhällsresurserna. A andra sidan
är det antagligt att eu mer frikostig tillståndsgivning inom sådana mindre
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
orter skulle ha gynnsamma verkningar för att åstadkomma en bättre näringsgeografisk
balans mellan större och mindre tätorter. Om mindre orter
lämpligen bör erhålla lättnad i byggnadstillståndsgivningen, synes likväl
vara en avvägningsfråga, som bäst kan bedömas av de tillståndsgivande
myndigheterna vid deras övervägande av lokaliseringens betydelse i varje
särskilt fall. Utskottet finner sig därför icke kunna tillstyrka motionen.
Vad slutligen gäller de i motionerna I: 425 och II: 517 framförda yrkandena
om rätt att uppföra s. k. klassrumspaviljonger utanför byggnadskvoten
avses härmed att tillgodose behovet av ett extra lokaltillskott för folkskolor
och högre skolor under den övergående tid, då lärjungeantalet är
särdeles högt på grund av de stora årskullar, som nu är eller beräknas
snart inträda i skolåldern. Som skäl för yrkandet har bl. a. anförts, att paviljongerna
tillverkas fabriksmässigt som monteringsfärdiga och icke ställer
krav på byggnadsarbetare i egentlig bemärkelse. För folkskolans del
utgår f. n. statsbidrag, varför motionärerna i en annan i år väckt motion,
11:513, hemställt om höjt förslagsanslag under åttonde huvudtiteln, punkten
Folkskolor in. m., med 3 miljoner kronor till 62,8 miljoner kronor.
Ecklesiastikdepartementets byggnadskvot för skolor har inom investeringsbudgeten
för detta år beräknats höjd från 210 till 220 miljoner kronor,
medan flera andra poster undergått sänkning. Utskottet finner det uppenbart
att stora otillfredsställda lokalbehov finnes även på andra områden
med hög angelägenhetsgrad, t. ex. inom sjukvården. För en fördelning av
den byggnadsvolym tillståndsgivningen anses kunna omfatta måste göras
en avvägning mellan de olika byggnadsbehoven. En sådan avvägning kräver
en ingående kännedom om dessa behov och möjligheterna att tillgodose
dem som utskottet icke äger. Däremot har Kungl. Maj :t helt andra förutsättningar
att överblicka frågan om lämpliga jämkningar av tillståndsramarna.
Utskottet finner emellertid syftet med motionerna mycket behjärtansvärt.
Oaktat utskottet av anförda skäl icke anser sig kunna förorda att
riksdagen fattar beslut i enlighet med vad som föreslagits i de till utskottet
hänvisade motionerna, vill utskottet därför som ett allmänt önskemål uttala,
att Kungl. Maj :t vid sin fortsatta prövning av hithörande spörsmål måtte
finna möjligt att genom en utvidgning av tillståndsramen eller på annat
sätt tillgodose intresset av att sådana klassrumspaviljonger i lämplig omfattning
uppföres. I detta sammanhang vill utskottet likväl framhålla vikten av
att sådana provisoriska skollokaler icke bygges på platser, där det för tillgodoseende
av normalbehovet på längre sikt är lämpligast med permanenta
skolbyggnader.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 506 och
II: 666 samt I: 507 och II: 665 — de två sistnämnda i vad de
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 15
innefattar förslag om byggnadsregleringens upphävande —
bifalla förevarande proposition;
B. att motionerna 1:507 och 11:665 i övrigt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
C. att motionen II: 286 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
D. att motionerna I: 425 och II: 517 måtte anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 19 april 1956
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren, herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl*,
Grym, Ebbe Ohlsson, Boo och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Johansson i Torp,
Eriksson i Sandby*, Nestrup, Carlsson i Stockholm, Bengtsson i Halmstad*,
Munktell* och Jansson i Benestad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
(avseende utskottets hemställan under A) av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson,
Carlsson i Stockholm, Munktell och Nestrup, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:
Otvivelaktigt är konjunkturläget liksom föregående år sådant, att en
återhållsam ekonomisk politik är påkallad för att upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen. Enligt departementschefens uppfattning
spelar byggnadsregleringen alltjämt vid sidan av finans- och kreditpolitiska
åtgärder en viktig roll härvidlag.
Så gott som allmän enighet synes emellertid råda om att byggnadsregleringen
bör avvecklas, så snart de samhällsekonomiska förhållandena medger
detta. Skilda meningar föreligger däremot om när ett sådant samhällsekonomiskt
tillstånd skall anses ha inträtt, varvid naturligtvis den större
eller mindre obenägenheten att ytterligare förlänga en så krisbetonad åtgärd
som byggnadsregleringen kan inverka på bedömningen.
Sedan lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete förra året förlängdes,
har statsmakterna bl. a. genomfört en betydande skärpning av kreditpoli
-
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
tiken. Under senare delen av år 1955 har därefter — med största sannolikhet
som en följd härav — inträtt en viss avmattning av ansökningarna om
byggnadstillstånd. Att oavsett detta någon fullständig garanti mot ogynnsamma
förskjutningar i inflatorisk riktning icke föreligger utgör ej något
bärande skäl att underlåta att nu upphäva en detaljreglering, som allmänt
anses vara en krisföreteelse. Det är nämligen svårt att inse, hur eljest de
samhällsekonomiska förhållanden skall vara beskaffade, som skall kunna
medge avveckling av byggnadsregleringen. Icke ens under år 1953 och
början av år 1954, då det ansågs att jämförelsevis normala ekonomiska förhållanden
inträtt, fann regeringen möjligt att avskaffa denna reglering.
Beträffande det sedan ett flertal år i propositioner om byggnadstillståndslagens
förlängning anmärkta förhållandet, att de anmälda investeringsönskemålen
vida överstiger samhällets resurser av arbetskraft och material,
vill utskottet till en början uttala, att så alltid torde bli fallet så länge byggnadsregleringen
består. All erfarenhet talar nämligen för att det vid varje
form av ransonering av psykologiska orsaker uppstår ett tryck på efterfrågan,
vilket gör att denna synes väsentligt överstiga tillgången, även
när det sedan vid ransoneringens borttagande visar sig att en naturlig balans
rätt snart uppstår vid oförändrad kostnadsnivå.
Mot byggnadsregleringens avveckling har invänts att det även med nuvarande
kreditpolitik icke går att hämma investeringslusten, där det finns
likvida medel, som gör vederbörande oberoende av kredit. Detta resonemang
måste emellertid så till vida innebära en felsyn, som dessa likvida medel i
allmänhet redan genom kreditförmedlande organ är investerade i näringslivet
eller på annat sätt. Om sådana medel lösgöres för att användas för nya
ändamål uppstår intet ökat investeringstryck, i den män belopp av samma
storlek dragés ur kreditmarknaden på annat håll. Däremot skulle uppenbarligen
en dylik ändring av det tillgängliga kapitalets utnyttjande, såvida den
inträdde plötsligt och i stor omfattning, kunna innebära en del omställningssvårigheter
i form av rubbningar i kreditmarknaden.
Någon allvarlig risk av denna art synes emellertid ej vara för handen.
Företag med betydande likvida medel är i allmänhet angelägna att bevara
en likvid ställning, särskilt under tider med en stram kreditmarknad som
för närvarande. En stor del av de anmälda investeringsönskemålen är uppenbarligen
tilltagna med prutmån eller kan först på längre sikt förväntas bli
verkligt aktuella. Där likvida medel saknas och sökande behöver lån för sina
investeringar — såsom bl. a. i stor utsträckning även är fallet beträffande
landsting och kommuner med stora fonder, beroende på fondernas placering
— utgör redan den hårda kreditmarknaden ett svåröverkomligt hinder
att förverkliga anmälda önskemål. Anledning att befara att ännu oanmälda
investeringsönskemål i större utsträckning skulle kunna bringas till utförande,
innan ganska avsevärd tid förflutit efter byggnadsregleringens upphörande,
finns ej heller, eftersom sådana investeringsbehov sällan torde ha
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
nått tillräckligt långt på projekteringsstadiet. Den statliga investeringsverksamheten
bör under övergångstiden kunna begränsas över budgeten, och
1 fråga om de kommunala investeringarna bör det icke vara ogörligt att på
frivillighetens väg få till stånd en begränsning. Inom företagssektorn spelar
det stor roll att ny kredit är svår att erhålla, att räntenivån är relativt
hög och att som redan nämnts bevarande av god likviditet framstår som
ett viktigt önskemål. Risken för en plötslig och omfattande ökning av de
enskilda investeringarna är därför ringa.
Sedan 1949 års investeringskommitté, till vars pågående arbete man tidigare
i flera år hänvisat då förslag framställts om byggnadsregleringens avskaffande,
i betänkande år 1953 (SOU 1953: 6) uttalat sig för att denna
reglering borde upphöra, finns föga anledning att ytterligare avvakta flera
år, innan 1955 års stabiliseringsutredning blir färdig med sitt arbete.
Av anförda skäl anser utskottet tiden vara inne för beslut om byggnadsregleringens
avveckling. En förlängning av byggnadstillståndslagens giltighet
med två år som föreslagits i propositionen kan verka som ett led i ett
permanentande av regleringen. Om dessutom det hittillsvarande villkoret för
lagens tillämpning — krig eller krigsfara eller eljest utomordentliga av krig
föranledda förhållanden — vilket dock ännu markerar lagens kriskaraktär,
får bortfalla, synes lagen kunna förlängas snart sagt hur länge som helst.
En sådan utveckling står klart i strid med det av nästan alla politiska meningsriktningar
åtminstone hittills omfattade önskemålet om byggnadsregleringens
avskaffande.
Under senare år har såsom skäl för bibehållandet av byggnadsregleringen
även framhållits dess betydelse för säsongutjämningen in om
byggnadsindustrien. Utskottet vill för sin del betona vikten av
att en dylik utjämning eftersträvas men hyser icke uppfattningen att byggnadsregleringen
härutinnan har den betydelse, som ännu på många håll
tillmätes densamma. 1949 års investeringskommitté framhöll i sitt nyssnämnda
betänkande, att det icke vore möjligt att fastställa, vilken andel
de byggnadsreglerande åtgärderna haft i den säsongutjämning, som kommit
till stånd, ty med den allmänna bristen på arbetskraft hade byggnadsföretagarna
ändå varit tvungna att förlägga en förhållandevis stor del av
sin verksamhet till vintern. Oaktat byggnadsregleringen likväl enligt kommitténs
uppfattning otvivelaktigt bidragit till den säsongutjämning som
ägt rum, ansåg kommittén, efter att ha påvisat hur i vissa fall arbetskraften
just genom byggnadsregleringen fått gå outnyttjad, att det måste vara förenat
med avsevärda olägenheter att bibehålla en reglering över byggnadsverksamheten
i säsongutjämnande syfte. Kommitténs förslag till byggnadsregleringens
slopande gick ut på att t. v. vissa befogenheter skulle behållas
för vederbörande myndigheter att bestämma den årstid, varunder visst
byggnadsarbete må påbörjas, liksom det antal byggnadsarbetare, som under
högsäsong må sysselsättas vid särskilda byggnadsföretag.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. .‘I avd. Nr 15
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
Beträffande vissa delar av byggnadsverksamheten är såsom kommittén
påvisat möjligheterna till säsongutjämning genom reglering starkt begränsade,
t. ex. reparations- och underhållsarbete samt jordbrukets byggnadsverksamhet
och egnahemsbyggande!. I fråga om andra delar av verksamheten
kan säsongutjämning tämligen väl upprätthållas utan särskilda regleringsåtgärder.
Detta gäller främst statens och större delen av kommunernas
byggnadsverksamhet, men även vad angår industriens byggnadsarbeten är
på grund av deras ofta tidskrävande karaktär riskerna för starka säsongväxlingar
begränsade. Genom den tekniska utvecklingen har det även för
större byggnadsföretagare inom bostadsbyggnadsbranschen blivit ekonomiskt
fördelaktigt att bedriva verksamheten kontinuerligt under hela året.
Dessa storföretagare, vilka kommit att få en alltmer ökad betydelse, håller
nämligen i allmänhet en fast anställd arbetarstam och en dyrbar maskinpark.
Semesterlagstiftningen verkar i samma riktning. Staten kan vidare
i samband med sin kreditgivning uppmuntra vinterbyggandet. Dessutom
torde det finnas anledning räkna med att parterna inom byggnadsbranschen
söker nå avtalsbestämmelser, som befordrar en jäinn sysselsättning.
Med hänsyn till det anförda finner utskottet icke skäl föreligga att bibehålla
tillståndstvånget för byggnadsarbete i säsongutjämnande syfte. En avveckling
bör dock ur denna synpunkt ske först efter någon tid, så att förslag
om åtgärder för säsongutjämning inom byggnadsverksamheten dessförinnan
kan hinna föreläggas nästa års riksdag. Utskottet vill därför icke motsätta
sig, att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete förlänges, men anser
att regleringen bör vara avskaffad den 1 april 1957.
Som ett ytterligare motiv för byggnadsregleringens bibehållande har i årets
proposition åberopats, att den behövs för att åstadkomma en bättre
lokalisering av näringslivet, särskilt genom att med dess
hjälp en ytterligare expansion i de större tätorterna kan motverkas.
Hittills har tillståndsgivningen av myndigheterna begagnats mycket försiktigt
i detta syfte, uppenbarligen bl. a. i medvetande om att det kunskapsmaterial,
som erfordras för lokaliseringspolitiska åtgärder från det allmännas
sida, till stor del saknas. Så sent som år 1954 beslöt riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad bankoutskottet i utlåtande nr 36
bl. a. anfört därom att innan ytterligare erfarenhet vunnits av den verksamhet,
som bedrevs för att främst genom upplysning och rådgivning påverka
enskilda företags förläggning, nya uttalanden på området ej borde göras. I
stället borde det anstå med en omprövning av principerna för lokaliseringsverksamheten.
Ett liknande uttalande år 1955 av bankoutskottet i dess utlåtande
nr 14 godkändes av riksdagen. Något nytt har därefter ej tillkommit,
som bör föranleda till att nu skulle läggas större vikt vid lokaliseringspolitiska
synpunkter genom ökad användning av byggnadsregleringen som ett
tvångsmedel.
Som arbetsmarknadsstyrelsen i ett flertal olika yttranden angående hit -
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
hörande frågor framhållit är målsättningen för näringslivets lokalisering
i behov av en precisering, vilken förutsättes kunna ske först efter undersökningar
berörande hela landet och genom regionala studier samt en
intensifierad forskning. Hittills har regional lokaliseringsplanering endast
kunnat påbörjas i två län.
Något färskt material, som allsidigt belyser frågan om betydelsen av
näringslivets lokalisering i förhållande till alla de andra företagsekonomiska,
nationalekonomiska och sociala synpunkter, som kan vägas mot
varandra vid bedömandet av angelägenhetsgraden av visst byggnadsarbete
saknas. Utskottet vill därför icke genom ett oreserverat bifall till propositionen
ställa sig bakom ett utvidgat hänsynstagande i byggnadstillståndsgivningen
till lokaliseringspolitiska synpunkter. Det är nämligen att förutsätta
att, så snart tvångsmedel måste användas för att tillgodose ett lokaliseringspolitiskt
syfte, detta står i strid med de företagsekonomiska synpunkter
sökanden anlägger och som han i regel har de bästa möjligheterna
att bedöma.
Så mycket mindre anser utskottet nu befogat att de tillståndsgivande
myndigheterna i vidgad omfattning skall använda tvång för att motverka
näringslivets förläggning till de större tätorterna, som den faktiska utvecklingen
snarast synes ha inneburit en fortgående decentralisering av
industrien. I den mån nyetablering av industri i de största städerna skett
under senare år har det i allmänhet varit fråga om företag, som varit så
regionalt bundna, att en förläggning till annan plats knappast varit ett
ur företagsekonomiska synpunkter realistiskt alternativ. Olika skäl talar
också för att denna decentraliseringstendens kommer att bestå, bl. a. det
förhållandet att handel och andra servicenäringar samt olika slags förvaltning
kan förväntas expandera i de större tätorterna och där konkurrera
allt hårdare med industrien om arbetskraften. Samtidigt kommer
möjligheterna att förlägga produktionen till mindre och ej så centralt belägna
orter att öka allteftersom kommunikationerna förbättras.
Den i propositionen anförda uppfattningen, att den nuvarande anknytningen
av lokaliseringspolitiken till byggnadsregleringen icke bör vara ett
hinder för att regleringen avskaffas, när den ur andra synpunkter ej längre
bedöines behövlig, delas av utskottet. Såsom ovan framhållits är det utskottets
mening att byggnadstillståndslagen efter den 31 mars 1957 icke
behövs vare sig i investeringsbegränsande eller säsongutjämnande syfte.
Utskottet, som helt ansluter sig till vad departementschefen framhållit
om vikten av en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet och behovet
av positiva åtgärder för att stimulera företag att etablera sig inom områden,
där det ur samhällets synpunkt anses angeläget, finner det icke
visat att tvångsåtgärder i detta syfte är nödvändiga. Såsom i propositionen
vidare understrukits skall ju de företagsekonomiska förutsättningarna för
företagens förläggning till viss ort eller del av landet sättas i främsta rum
-
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956
met. Om så verkligen i vederbörlig utsträckning sker och de företagsekonomiska
synpunkterna således ej behöver stå tillbaka för andra samhällsintressen,
sammanfaller samhällets lokaliseringssträvanden helt visst i allmänhet
med företagens egna intressen.
Däremot bör den rådgivande och på forskning rörande dessa problem
inriktade verksamheten intensifieras. I den mån resurserna härför hos
arbetsmarknadsstyrelsen och underlydande organ ej förslår bör de utvidgas.
Möjligheterna att få en ökad differentiering av näringslivet på landsbygden
och dess små tätorter blir enligt utskottets mening liksom hittills
i första hand anhängiga av den allmänna ekonomiska politik som föres.
En politik, som innebär skydd av penningvärdet, skattelättnader, sparstimulerande
åtgärder, förbättrade bostadsförhållanden på landet, ökade
betingelser för egnahemsbyggen, förbättrade kommunikationer m. m. skapar
ett gynnsamt klimat för företagsamheten och sådana lokala initiativ
till ny företagsbildning på vilka landsbygdens utveckling i så hög grad
beror.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte, med avslag å förevarande proposition,
i anledning av motionerna I: 506 och II: 666 samt
I: 507 och II: 665 för sin del antaga följande förslag till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillstånds
tvång
för byggnadsarbete
Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den 15 april 1955 (nr 127) gäller till och
med den 30 juni 1956, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31
mars 1957.
B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att förslag om åtgärder för säsongutjämning inom
byggnadsverksamheten snarast möjligt förelägges riksdagen.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 56
604647