Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956

1

Nr 12

- Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av li §
folkbokföring sförordningen.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion nr 592 i andra kammaren av herr Börjesson m. fl.

I motionen föreslås, »att riksdagen måtte besluta om sådan ändring av
folkbokföringsförordningen, 14 §, att person, som vistas på ålderdomshem,
beläget utanför den egna församlingen, må behålla sin förutvarande mantalsskrivning
och kyrkobokföring, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext.»

Beträffande motiveringen får utskottei hänvisa till motionen.

Över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtats
yttrande från statistiska centralbyrån och Uppsala domkapitel.

Gällande bestämmelser

Enligt 36 § Kungl. Maj:ts folkbokföringsförordning den 28 juni 1916 skall
fysisk person mantalsskrivas i det distrikt och å den fastighet, där han den
1 november förrättningsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd. Vidare stadgas
i 13 § 1 mom. första stycket samma förordning som huvudregel, att envar
skall bokföras i församlingsboken (kyrkobokföras) i den församling,
där han är bosatt.

Enligt 13 § 2 mom. folkbokföringsförordningen skall, med vissa undantag
varom nu ej är fråga, en person anses bosatt å den fastighet, där han
regelmässigt vistas. Från huvudregeln i 13 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
göres i 14 § 6 mom. bl. a. undantag för den som intages å sjukvårdsinrättning
eller å vissa uppräknade tvångsanstalter.

För personer, som är intagna å ålderdomshem, finns inga särskilda bestämmelser
i folkbokföringsförordningen, och de skall alltså mantalsskrivas
där de är bosatta, d. v. s. å ålderdomshemmet, även om de före intagningen
varit mantalsskrivna i annan kommun.

I detta sammanhang bör beaktas att enligt reglerna i 7 kap. lagen om fattigvård
den It juni 1918 i ålderdomshem intagna personer endast undantagsvis
kan vinna ny hemortsrätt i fattigvårdshänseende genom mantalsskrivningen.
Detta har till följd att den tidigare vistelsekommunen jämlikt

Ilihang titt riksdagens protokoll 1956. .9 samt. 3 avd. Nr 12

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956

50 § 1 mom. samma lag i allmänhet slutligt får svara för fattigvård, som
utgivits av den kommun vari ålderdomshemmet är beläget. Emellertid ersättes
fattigvårdslagen den 1 januari 1957 av lagen om socialhjälp den i januari
1956, vari reglerna om kommuners inbördes ersättningsskyldighet ändrats
på sådant sätt att det blir ålderdomshemskommunen, som kommer att få
bära kostnaderna för samtliga vårdtagare på ålderdomshemmet. — Enligt
7 § lagen om folkpensionering den 29 juni 19i6 skall, där kommun så beslutat,
kommunalt bostadstillägg utgå till pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen.

Vidare må här nämnas att enligt lagen om jordfästning den 25 maj 1S94
(nr 36) i dess lydelse efter den 26 oktober 1951 (nr 683) skall, när medlem
av svenska kyrkan avlidit, dödsfallet tillkännagivas i den församling,
där den avlidne var kyrkoskriven, och jordfästningen ske i den församling,
där dödsfallet timat; den kan dock förrättas i annan församling, om vederbörande,
d. v. s. sorgehuset, önskar detta.

Frågans tidigare behandling

Gällande regler om mantals- och kyrkoskrivning överensstämmer såvitt
nu är i fråga med de tidigare stadgandena i lcungl. förordningen angående
mantalsskrivning den 6 augusti 1894 respektive kungl. förordningen den 3
december 1915 angående kyrkoböckers förande. Orsaken till att dessa i
huvudsak oförändrade överfördes till folkbokföringsförordningen var, att
det ansågs lämpligt att med en omprövning av dessa regler finge anstå i
avbidan å pågående utredning om en socialvårdsreform.

Förevarande spörsmål övervägdes däremot ganska ingående i socialvårdslcommitténs
betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m. (SOU
1950:11 s. 230—236 och 241) och kommittén föreslog, att 14 § 6 inom. folkbokföringsförordningen
skulle göras tillämplig på ålderdomshem, d. v. s.
att den intagne i princip skulle bibehålla den mantalsskrivningsort han haft
före intagningen.

Som skäl härför anförde kommittén, att man åtminstone under en övergångstid
måste räkna med samverkan mellan olika kommuner för gemensamt
ålderdomshem. En bestämmelse som innebure att samtliga på ålderdomshemmet
intagna skulle mantalsskrivas därstädes och att alltså den
kommun, där hemmet vore beläget, måste för alla intagna betala andel i
folkpension, skulle självfallet vara ett absolut hinder för dylik samverkan.
Orimliga konsekvenser uppstode även då ett ålderdomshem, tillhörigt endast
en kommun, låge i en annan kommun, t. ex. när en stads ålderdomshem
vore beläget alldeles utanför stadsgränsen.

Kommittén fortsatte:

Man torde kunna tänka sig att genom undantagsbestämmelser i de sociala
lagarna häva här berörda konsekvenser av mantalsskrivning på ålder -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956 3

domshemmet av de där intagna. Några oöverstigliga svårigheter för detta
torde knappast föreligga. Lämpligast vore i så fall att i förbundsordningen
för ett gemensamt ålderdomshem föreskriva att den kommun, där hemmet
vore beläget, skulle av den kommun, där en intagen vid tiden för intagningen
varit bosatt, i fortsättningen erhålla gottgörelse för sina kostnader
för socialhjälp, folkpension m. in. åt den intagna. För det fall att en kommuns
ålderdomshem är beläget i annan kommun torde man ej kunna undgå
särskild lagbestämmelse att mantalsskrivning på ålderdomshem i dylikt
fall ej skall grunda betalningsansvar för den kommun, där hemmet är beläget,
eller bestämmelse att denna kommun för sina utlägg äger få ersättning
från den tidigare bosättningskommunen. Uppenbart är emellertid att
dylika bestämmelser måste bli skäligen invecklade och leda till en successivt
fortgående ersättning mellan kommunerna, vilket är en allvarlig administrativ
olägenhet.--- —

Det bör även beaktas, att åldringarna på ett förbundshem på intet sätt
torde räkna sig som tillhörande den kommun, där hemmet är beläget, utan
den kommun, i vilken de voro bosatta vid intagningen. Detsamma gäller
om möjligt i högre grad om åldringar på ett hem, som helt tillhör en kommun
men ligger i en annan. Åldringarna själva skulle i regel finna det egendomligt
om de ej hade rösträtt i »sin» kommun utan i den kommun, där
ålderdomshemmet ligger. Att en åldring ej blir mantalsskriven på ålderdomshemmet
utan under sin gamla adress i den kommun, från vilken han
kommit vid intagningen, torde därför ytterst sällan komma att av honom
uppfattas som en nackdel utan tvärtom.

Enligt 1949 års folkbokföringssakkunniga, vars verksamhet år 1951 upphört
men i vissa delar fullföljes inom finansdepartementet av en tillkallad
utredningsman, skulle ett genomförande av kommitténs förslag, i stället
för att medföra förenklingar, komma att innebära en icke eftersträvansvärd
komplicering av undantagsbestämmelserna i 14 § folkbokföringsförordningen.
En sådan komplicering borde enligt de sakkunnigas bestämda mening
icke ske utan synnerligen tungt vägande skäl. De sakkunniga, som
ännu ej kunnat taga ställning till frågan vilka bestämmelser folkbokföringsförordningen
borde innehålla angående rätt kyrko- och mantalsskrivningsort,
voro icke beredda att taga slutlig ställning till vad kommittén härutinnan
föreslagit. Med hänsyn härtill föreslogo de sakkunniga i första hand,
att kommitténs förslag, såvitt detsamma avsåge vissa folkbokföringsfrågor,
icke i detta sammanhang skulle läggas till grund för lagstiftning utan i
stället tagas i beaktande under deras fortsatta arbete och avgöras samtidigt
med de förslag, som deras översyn i övrigt kunde föranleda.

1 Kungl. Maj :ts proposition till 1955 års riksdag med förslag till lag om
socialhjälp (nr 177) åberopade chefen för socialdepartementet, statsrådet
Sträng, vad folkbokföringssakkunniga sålunda uttalat, samt yttrade vidare
som argumentering, mot vad socialvårdskommittén enligt det ovan upptagna
anfört, att om utvägen anlitades alt i förbundsordningen för ett ålderdomshem,
gemensamt för två eller flera kommuner, intoges en föreskrift att
åldersdomshemskommunen skulle av vårdtagarens tidigare bosättnings -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1906

kommun gottgöras för sina kostnader för socialhjälp åt honom, skulle undantagsregler
fordras endast i de med all säkerhet sällsynta fall, då eu
kommuns ålderdomshem vore beläget i annan kommun utan att gemensamhet
förelåge. Departementschefen fortsatte:

Det är emellertid att märka, att personer, som är intagna å ålderdomshem,
i regel har folkpension, och att obligatorisk socialhjälp därför endast
i undantagsfall torde komma att tilldelas dem. Frågan om deras hemortsrätt
har därför inte någon större praktisk betydelse såvitt angår socialhjälpen.
Med hänsyn härtill och då, såsom tidigare anförts, anledning saknas
att i detta sammanhang överväga ändrade regler för fördelning av
kommunernas kostnader för andra sociala förmåner, anser jag att särbestämmelser
rörande hemortsrätt för ålderdomshemmens klientel kan undvaras
i den nya socialhjälpslagen.

Frågan om mantalsskrivningsort och hemortsrätt för dem som vårdas
på ålderdomshem behandlades vid 1955 års riksdag även i de med anledning
av propositionen väckta, likalvdande motionerna 1:547 och 11:679
samt 1:549 och 11:678. I samtliga motioner framhölls, att dessa spörsmål
har betydelse för vårdtagarna — förutom i de av departementschefen berörda
båda fallen — i ett tredje fall. Härom anfördes i förstnämnda båda
motioner:

—--Detta fall avser det förhållandet att en kommun på grund av

platsbrist på det egna hemmet eller av humanitära hänsyn söker placering
för åldring på ett ålderdomshem utanför kommunen. I avsedda fall träffas
speciell överenskommelse om ersättningen, som i regel anknytes till självkostnadspriset.

Ett samarbete över kommungränserna i fråga om ålderdomshemsvården
har visat sig fördelaktigt och kommer framdeles att framstå som synnerligen
angeläget. En förutsättning för att en sådan utveckling skall kunna
främjas är att de interkommunala ersättningsbestämmelserna får en lämplig
utformning och avvägning Det är riktigt, att ersättningsfrågan kan
regleras utanför socialhjälpslagen genom överenskommelser i enskilda fall.
Men sådana överenskommelser måste då träffas gång efter annan och måste
bl. a. också bli föremål för revisionsgranskningar. Tvister torde inte heller
helt kunna undvikas.

En sådan modifikation av huvudregeln borde, anfördes i nämnda båda
motioner, införas i socialhjälpslagen att ersättningsskyldigheten bundes vid
den mantalsskrivning en vårdtagare på ålderdomshem hade vid intagningen
på hemmet.

I motionerna 1:549 och 11:678 förordades en annan lösning, som anknöt
till bestämmelserna i 14 § 6 inom. folkbokföringsförordningen. Motionärerna
hemställde om sådant beslut »att för den person, som vistas i annat ålderdomshem
än det inom den egna kommunen belägna, denna vistelse icke skall
medföra, att personen i fråga måste mantalsskrivas i den kommun, där han
vistas för vård, utan får behålla sin förutvarande mantalsskrivning, samt
att sålunda § 14 i folkbokföringsförordningen även göres tillämplig å personer,
som vistas å ålderdomshem».

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956

Vid behandlingen i andra lagutskottet av hithörande spörsmål anslöt sig
utskottet i sitt utlåtande (nr 39) till den av departementschefen uttalade
uppfattningen att, om vårdtagaren icke mantalsskreves i ålderdomshemskommunen,
skulle detta medföra konsekvenser vida utöver vad som vore
i fråga. Vidare förklarade utskottet, att det med hänsyn även därtill att
folkbokföringsförordningen vore föremål för översyn av en inom finansdepartementet
tillkallad utredningsman icke ville tillstyrka denna lösning.
Utskottet erinrade därefter om att i det inackorderingsavtal, som kunde
träffas mellan de båda av saken berörda kommunerna, torde regleras icke
blott den de! av kostnaden på ålderdomshemmet, som ej täcktes av folkpension,
utan även ersättningsskyldigheten för kommunandelen i de inkomstprövade
folkpensionerna, vilka eljest såsom bundna till mantalsskrivningen
skulle komma att åvila ålderdomshemskommunen. Slutligen framhöll
utskottet — efter att ha diskuterat olika komplikationer -— att i avtalet
lätt kunde intagas en bestämmelse att den inackorderande kommunen skulle
svara för de ekonomiska följderna, så länge vederbörande vårdades å ålderdomshemmet.
Utskottet fann därför ej anledning att frångå propositionens
förslag och avstyrkte de i motionerna föreslagna ändringarna.

Riksdagens beslut innefattade i den del varom nu är fråga bifall till
propositionen.

Yttranden

Statistiska centralbyrån hänvisar i sitt remissyttrande till den pågående
översynen av folkbokföringen och förklarar sig därför anse, att motionen
icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Med bifogande av ett särskilt yttrande från kyrkobokföringsinspektören
tillstyrker Uppsala domkapitel förevarande motion.

Utskottet

Spörsmålet var en person, som vistas på ålderdomshem utanför den
egna kommunen eller församlingen, bör mantals- respektive kyrkoskrivas
har diskuterats i samband med genomförandet av 1946 års folkbokföringsförordning
och 1955 års socialhjälpslag men synes därvid endast ha blivit
tillfälligt löst genom att tidigare gällande stadganden härom, vilka tillerkände
ålderdomshemmets belägenhet avgörande betydelse, bibehölls i princip
oförändrade i avbidan först å resultatet av socialvårdskommitténs utredning
om en socialvårdsreform och därefter å en alltjämt pågående utredning
inom finansdepartementet av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendct.

Till förmån för en annan ordning, enligt vilken den intagne i stället borde
skrivas i den ort, där han före intagningen var bosatt, har främst ansetts
lala vissa ekonomiska och humanitära skäl.

G

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956

I avseende å de förstnämnda är att märka, att efter den 1 januari 1957,
då lagen om socialhjälp träder i kraft, reglerna om kommuners inbördes
ersättningsskyldighet för socialhjälp ändrats, så att ålderdomshemskommunen
slutligen får bära kostnaden för samtliga vårdtagare på hemmet.
Vidare är mantalsskrivningsorten bestämmande för vilken kommun som
skall svara för kommunandelen i de inkomstprövade folkpensionerna. Detta
har aktualiserat frågan, om det icke skulle medföra svårigheter för framtiden
att få till stånd ålderdomshem, som är gemensamma för flera kommuner,
eller att för kommun, som önskar bygga ålderdomshem i annan
kommun eller inackordera vårdtagare i ålderdomshem beläget i annan kommun,
erhålla den andra kommunens samtycke därtill. Å andra sidan har
häremot invänts, bl. a. senast år 1955 av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 39 i anledning av riksdagens behandling av propositionen med
förslag till socialhjälpslag, att svårigheterna i praktiken skulle kunna lösas
genom överenskommelser, förbundsordning för gemensamt ålderdomshem
eller i det inackorderingsavtal, som kunde träffas mellan de båda av saken
berörda kommunerna.

Vad därefter beträffar de humanitära skälen, som i de hittills förda resonemangen
i allmänhet synes ha varit skjutna i bakgrunden, har för en ändring
väsentligen åberopats, bl. a. av Växjö domkapitel i december 1954 i en
underdånig skrivelse till Kungl. Maj :t, att det icke vore tilltalande, att äldre
personer tvångsvis skulle slitas från samhörigheten med sin gamla hemförsamling,
att när vårdtagaren avlidit detta icke kungjordes vid högmässa
i sistnämnda församling, att vid jordfästning i den gamla hemförsamlingen
kantor och kyrkovaktmästare icke vore skyldiga att tjänstgöra utan särskild
ersättning o. s. v. Vidare har av socialvårdskommittén anförts, att
åldringarna skulle mista rösträtt i sin tidigare hemkommun.

Utskottet finner med anledning av att hithörande problem alltjämt är
under utredning icke erforderligt att nu närmare taga ställning till hur
mantals- och kyrkoskrivning av vårdtagare på ålderdomshem bör ske.
Emellertid anser utskottet frågan ha så stor känslomässig betydelse för
gamla vårdtagare, att vid dess slutliga avgörande stor vikt bör fästas vid
de humanitära synpunkterna, oavsett att ett sådant betraktelsesätt måhända
står i strid med en genomgående tanke i gällande folkbokföringsförordning,
att hänsyn ej skall tagas till de folkbokfördas personliga önskemål.
Några övertygande skäl av praktisk natur mot att, såsom socialvårdskommittén
i sitt betänkande med förslag till lag om socialhjälp föreslagit,
jämställa ålderdomshem med sjukvårdsinrättning i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen,
vari stadgas undantag från huvudregeln att bosättningsort
är avgörande, synes icke hittills ha blivit förebragta.

Det är enligt utskottets mening önskvärt, att ett förslag till lösning av
förevarande spörsmål ej uppskjutes längre än det pågående utredningsarbetet
gör oundgängligen nödvändigt. Då utskottet under hand inhämtat,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1956

1

att utredningens resultat kan beräknas dröja ännu avsevärd tid, vill utskottet
därför ifrågasätta, om icke det problem motionen avser kunde utbrytas
från det övriga arbetet och av utredningsmannen göras till föremål för
ett särskilt förslag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion 11:592 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 april 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson*, Herbert
Hermansson*, Ebbe Ohlsson, Krugel* och Erik Olsson*;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson
i Torp, Levin, von Seth*, fru Torbrink, herrar Hansson i Skegrie och
Berggren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.