Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1956
1
Nr 11
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående placeringen
av prästlönefondsmedel.
Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 464 i första kammaren av herrar Lodenius
och Werner samt nr 599 i andra kammaren av herrar Johansson i
Mysinge och Svensson i Stenkyrka.
I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte, under
förklaring att de av 1942 års riksdag avgivna rekommendationerna rörande
placering av prästlönejordsfondsmedel icke längre kan anses tillämpliga,
uttala att placering av dylika fondmedel bör kunna ske icke endast i skogsfastigheter,
utan även i annan fastighet eller i statsobligationer».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från kammarkollegium och lantbruksstyrelsen. På begäran
av utskottet har därjämte yttrande angivits av Svenska pastoratens
riksförbund.
Gällande bestämmelser
Enligt 3 och 5 §§ lagen den 29 juni 1951 angående pastorats deltagande i
kostnaderna för församlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslagen)
skall pastoraten bestrida sitt prästerskaps löner — förutom genom uttaxering
i enlighet med vad Konungen därom årligen förordnar och genom tillskott
från kyrkofonden — ur sina prästlönetillgångar. Dessa utgörs enligt
6 § samma lag dels av löneboställen, som avses i 1 § ecklesiastika boställsordningen
den 30 augusti 1932 och som förvaltas av vederbörande pastorat,
och dels av vissa prästlönefonder. Prästlönefonderna bildas på olika sätt.
Sålunda stadgas i lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under
tomträtt (kyrkliga försäljningslagen), att medgivande till utbyte eller försäljning
av viss kyrklig jord må av kammarkollegium eller i särskilda fall
av Kungl. Maj:t lämnas då samhällelig nytta därav främjas. Enligt 6 §
andra stycket sistnämnda lag skall, om utbyte eller försäljning sker av
1 H i han g till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 3 avd. Nr 11
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956
prästfaoställe, som utgör prästlönetillgång för visst pastorat, den behållna
mellanavgiften eller köpeskillingen fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång
för pastoratet. Vidare skall enligt 7 § 1 mom. prästlönekostnadslagen
till följd av expropriation eller annan jämförlig anledning influten ersättning
för prästgård eller löneboställe, som förvaltas av pastorat, fonderas.
Beträffande sålunda och på annat sätt uppkomna prästlönefonder föreskrives
i 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen, att de skall förvaltas av pastoraten
och göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är stadgat. Därest
pastorat vill placera fonds tillgångar på annat sätt, skall tillstånd därtill inhämtas
av domkapitlet.
Med stöd av de bestämmelser om försäljning eller utbyte av kyrklig jord,
för vilka här ovan redogjorts, har skett en omfattande försäljning av sådan
jord. Däremot har pastoraten i mycket ringa utsträckning begagnat sig av
den möjlighet som enligt kyrkliga försäljningslagen föreligger att upplåta
kyrklig jord med tomträtt.
Till motarbetande av boställstillgångarnas omvandling genom sådan försäljning
till icke värdebeständiga penningfonder har införts lagen den 15
maj 19A2 angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m. Enligt
bestämmelserna i denna lag må prästlönefond i enlighet med de närmare
föreskrifter Konungen meddelar användas till bestridande av kostnad för
nyodling, torrläggning eller annan värdebeständig grundförbättring av boställe,
som utgör avlöningstillgång för prästerskapet i pastoratet, eller till
inköp av fastighet. Sådant inköp må avse fastighet att förvaltas av pastorat
såsom löneboställe eller också fastighet att förvaltas av stiftsnämnd. Till
inköp av sist nämnt slag må användas medel tillhörande prästlönefonder
för två eller flera pastorat. Prästlönefond, som skall användas till inköp
av dylik fastighet, skall omhändertagas till förvaltning av stiftsnämnden
för vederbörande pastorats räkning och ingå i en fond, benämnd stiftets
prästlönejordsfond. Fastighet, som förvärvas med medel från denna
fond, benämnes stifts prästlönefondshemman, och avkastningen
därav skall tillkomma de pastorat, av vilkas prästlönefonder medel
använts till inköp av hemmanet. Om försäljning sker av prästlönefondshemman,
skall köpeskillingen tillföras stiftets prästlönejordsfond.
I pastoratets prästlönetillgångar ingår enligt 6 § prästlönekostnadslagen
även pastorats andelar i stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.
Enligt 3 § i kungl. kungörelsen den 11 december 19i2 med tillämpningsföreskrifter
till lagen den 15 maj 1942 åligger det stiftsnämnderna att
undersöka möjligheten att i enlighet med bestämmelserna i nämnda lag
förvärva en eller flera, helst större och företrädesvis av skogsmark bestående,
inom stiftet belägna egendomar samt att, då tillfälle yppar sig till
inköp av sådan egendom, underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Till
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956
3
dylik placering bör endast prästlönefonder ifrågakomma, vilka för ett vart
pastorat uppgår till minst femtusen kronor.
Enär prästlönefondernas medel således icke helt kan komma till användning
för återplacering i fast egendom, har genom kungl. kungörelsen
den 11 december 194-2 (nr 968) slutligen föreskrivits, att en tiondel av den
årliga ränteavkastningen, som upplupit av sådan av pastorat förvaltad
prästlönefond, som utgör ersättningsmedel för jord, skall läggas till kapitalet.
Tidigare behandling av hithörande frågor
Under 62 § i 1910 års ecklesiastika boställsordning — numera ersatt av
1932 års motsvarande boställsordning — inrymdes stadganden om försäljning
i viss, mera begränsad omfattning av jord, varå boställsordningen vore
tillämplig. I samband med antagandet av 1910 års boställsordning uttalade
riksdagen, att stor varsamhet borde iakttagas, då det gällde att i pengar
med deras mera osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde vore av
mera bestående natur. Alltsedan frågan om utvidgande av möjligheterna till
försäljning av kyrklig jord uppkommit, har med beaktande av nämnda
uttalande i skilda sammanhang dryftats spörsmålet om främjande av en
ordning, varigenom köpeskillingsmedel, som inflyter vid sådana försäljningar,
kan återplaceras i fast egendom eller annan värdebeständig valuta.
I det första lagutskottets utlåtande, nr 36, vid 1942 års riksdag, som var
föranlett av propositionen med förslag till den lagstiftning angående användande
i vissa fall av prästlönefond m. m. för vilken ovan redogjorts,
fanns intagen en översikt av frågans behandling i olika sammanhang under
tiden fram till framläggandet av nämnda proposition. Utskottet torde jämväl
i detta sammanhang få hänvisa till sagda översikt (första lagutskottets
utlåtande 36/1942 ss. 5—10).
Det genom 1942 års proposition framlagda förslaget hade föranletts av
framställningar från riksdagen och kyrkomötet. I samband med remiss till
lagrådet av detta förslag anförde föredragande departementschefen angående
de föreslagna prästlönejordsfondcrna (prop. 142/42, bil. 1, s. 40).
Av dessa stiftsvis sammanförda fonder böra i främsta rummet inköpas
större fastighetskomplex, huvudsakligen bestående av skogsegendomar. Vid
inköp av dylik egendom bör tagas under övervägande, om icke eventuellt
förefintligt jordbruk med tillräcklig stödskog kan frånsäljas egendomen.
Rena jordbruksfastigheter böra i regel undvikas, enär förvaltningen av dylika
ofta ställer sig kostsammare och dessutom är mera arbetskrävande
och omständligare än förvaltningen av skogsegendomar. Något direkt hindct
mot förvärv av jordbruksfastighet bör dock icke anses föreligga, helst
som i vissa stift tillgången på skogsfastigheter är relativt begränsad. Inköp
av bostadsfastigheter, industrifastigheter eller andra liknande fastigheter
torde icke vara att tillråda. Såvitt gäller förvaltningen av dylika
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956
fastigheter torde stiftsnämnderna nämligen i regel icke besitta erforderlig
sakkunskap och erfarenhet, något som däremot är fallet beträffande förvaltning
av jordbruks- och, i synnerhet, skogsegendomar.
Efter framställning av första lagutskottet biföll riksdagen propositionen
utan någon erinran mot de sålunda uttalade riktlinjerna.
1955 års jordförvärvslag
Ecklesiastika markförvärven var under tiden intill tillkomsten av 1955
års jordförvärvslag undantagna från prövning enligt jordförvärvslagstiftningen.
Även sådana förvärv skola emellertid nu enligt 1955 års lag i ämnet
prövas jämlikt bestämmelserna i nämnda lag.
Lantbruksstyrelsen anförde härom i sitt remissyttrande med anledning
av förslaget till 1955 års jordförvärvslag.
Det torde för närvarande i ecklesiastika fonder finnas betydande tillgångar,
som vederbörande förvaltande organ skulle önska placera i jordoch
skogsegendomar. Även om denna allmänna riktlinje alltjämt skall följas,
synes det emellertid nödvändigt att man vid tillämpningen av densamma
tar tillbörlig hänsyn till den avvägning mellan kapitalplaceringsintresset
och jordbrukets intressen, som förutsättes i jordförvärvslagen, ävensom
till angelägenheten av att främja en utveckling av jordbruket i enlighet
med 1947 års riktlinjer. Ett beaktande av dessa synpunkter bör enligt
lantbruksstyrelsens uppfattning bland annat leda till att förvärv av fastigheter
av bondejordbrukets storlek i princip icke bör tillåtas. Till förvärv
av andra jordbruks- och skogsfastigheter för kyrkans räkning bör tillstånd
lämnas endast under förutsättning, att kyrkans innehav av egendomen kan
väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i
orten. Härvid torde bland annat böra beaktas, huruvida marken kan disponeras
för förstärkning av ofullständiga jordbruk. Vidare bör i detta sammanhang
uppmärksammas, att i de många jordbruks- och skogsfastigheter,
som nu är i kyrklig ägo, ingår åtskillig mark, som av jordpolitiska skäl
lämpligen bör användas för komplettering av andra jordbruk, ävensom
arrendegårdar, vilkas överförande till självägande brukare kan böra främjas
av sociala och andra skäl. De ecklesiastika myndigheterna har emellertid
på sina håll visat sig påfallande obenägna att avhända sig dylik mark,
samtidigt som de också ej sällan varit obenägna att vidtaga sådana förbättringsåtgärder
beträffande byggnader å utarrenderade jordbruk, som erfordrats
för att dessa skall kunna bestå som särskilda brukningsenheter. På
grund av det anförda anser styrelsen i hög grad påkallat, att prövning av
de ecklesiastika förvärven skall ske i samma ordning och i stort sett efter
samma grunder som prövningen av andra förvärv.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, yttrade i denna
fråga i samband med lagrådsremissen av förslaget till 1955 års jordförvärvslag.
Vad särskilt angår de ecklesiastika förvärven för kapitalplacering vill
jag utöver vad lantbruksstyrelsen andragit framhålla, att de år 1942 givna
rekommendationerna för placering av prästlönejordsfond knappast kan anses
fullt aktuella numera. För den allmänna jordbrukspolitiken har sedan
Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1956 5
dess uppdragits riktlinjer som icke minst berör dispositionen av våra skogstillgångar.
För undvikande av konflikter med dessa riktlinjer torde det vara
nödvändigt, att berörda fonder i ökad omfattning placeras även i annan värdebeständig
egendom än jord och skog. A andra sidan vill jag också framhålla
att sådant »särskilt skäl», som enligt 4 § i lagförslaget kan motivera
förvärvstillstånd i vissa fall, understundom bör anses föreligga med avseende
å de kyrkliga förvärven. Så kan t. ex. vara fallet, där en församling till
gagn för jordbruksnäringen sålt viss egendom och sedan i stället vill köpa
annan jordbruksfastighet av ungefär samma storlek.
Tredje lagutskottet gjorde vid behandlingen av propositionen (165/1955)
med förslaget till jordförvärvslag i sitt yttrande nr 24/1955 ett motsvarande
uttalande.
Motionerna
I de nu föreliggande motionerna redogöres inledningsvis för de ovan omnämnda
rekommendationerna för tillämpningen av 1942 års lagstiftning
om prästlönejordsfonder in. in. Det konstateras vidare, att dessa rekommendationer
knappast längre står i god överensstämmelse med jordlagstiftningen
och icke heller med de allmänna målsättningarna för jordpolitiken.
Därest de antydda riktlinjerna följs, kan nämligen, menar motionärerna,
strävandena att genom komplettering med skog omforma ofullständiga
brukningsdelar utan stödskog eller otillräcklig dylik till bärkraftiga
jordbruk motverkas. Det vore enligt motionärerna vida bättre att stiftsnämnderna
hade möjlighet att sprida ut placeringen av de ecklesiastika
fondmedlen på olika objekt, alltså såväl i skogsfastigheter som i annan fastighet
eller i statsobligationer. Placering i jordbruksfastighet bör icke förekomma
i annat fall än att särskilda skäl kan anföras däröver. Motionärerna
framhåller vidare att placering av fondmedlen i annan fastighet eller i
statsobligationer i många fall sannolikt skulle ge bättre avkastning än
placering i skogsfastigheter och att i varje fall förvaltningen av dylika
förmögenhetsobjekt skulle bli vida enklare och mindre arbetskrävande.
Yttrandena
Lantbruksstyrelsen återger i sitt yttrande inledningsvis de ovan berörda
uttalandena i samband med tillkomsten av 1955 års jordförvärvslag och
tillägger därefter.
Härigenom torde den räckvidd förevarande rekommendationer av år 1942
numera kunna ha i förhållande till gällande riktlinjer för den yttre rationaliseringen
vara i princip av riksdagen klarlagd.
Av de citerade uttalandena torde framgå att utrymmet för placering genom
köp av jordbruks- och skogsegendomar numera torde vara mycket begränsat.
I anslutning härtill vill styrelsen beträffande rena skogsmarksförvärv
framhålla att det för överskådlig tid framåt regelmässigt torde föreligga
intresse av att disponera den skogsmark, som kan bliva salubjuden,
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956
för jordbruksrationaliseringen — antingen direkt, där marken bör läggas
till något jordbruk, eller indirekt genom byten med bolag etc. På grund
härav torde förutsättningar normalt saknas för att ecklesiastika myndigheters
förvärv av skogsmark skola kunna uppfylla de villkor rörande övervägande
nytta etc. som uppställas i 4 § andra stycket jordförvärvslagen.
Något egentligt utrymme för dylika förvärv torde därför i nuvarande läge
knappast förefinnas.
Det skulle härefter vid behandlingen av motionärernas hemställan återstå
att taga ställning till huruvida prästlönefondsmedel lämpligen skulle
kunna placeras i annan egendom än jord- och skogsegendomar. Uppenbarligen
föreligger behov av utredning härom. Denna fråga anser sig emellertid
lantbruksstyrelsen icke ha att gå in på.
Kammarkollegium och Svenska pastoratens riksförbund framhåller, att
försäljning av kyrklig jord skett i stor omfattning och att pastoratens prästlönefonder
för närvarande torde uppgå till omkring 50 miljoner kronor.
Båda dessa remissinstanser vitsordar att 1942 års lagstiftning numera är
föråldrad och att utrymmet för kyrkliga inköp i kapitalplaceringssyfte efter
tillkomsten av 1955 års jordförvärvslag är mycket snävt. Emellertid påvisas
jämväl i båda yttrandena, att gällande lagstiftning formellt icke lägger hinder
i vägen för placering av prästlönefondsmedel i andra objekt än jordbruks-
och skogsfastigheter.
Kammarkollegium anser att härvidlag andra möjligheter knappast erbjuder
sig än aktier och hyreshus. Vad först beträffar frågan om aktier
såsom placeringsobjekt må här erinras om att motionärerna för sin del
förklarat, att placering i andra värdepapper än statsobligationer icke är att
tillråda. Kollegium hänvisar i sitt yttrande till vissa uttalanden i bl. a. förarbetena
till 1942 års lagstiftning och uttalar i anslutning härtill den förmodan,
att domkapitlen på grund härav för närvarande skulle anse sig
förhindrade att medgiva placering i större omfattning av prästlönefonder i
aktier. Vad angår placering i annan fastighet än jordbruks- och skogsfastighet
uttalar kollegium följande.
Tidigare har nämnts att varken 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen eller
prästlönefondslagen formellt utesluter att åt prästlönefondsmedel gives sådan
placering. Vad som förekom vid tillkomsten av sistnämnda lag torde
dock av domkapitlen ha ansetts tala emot dylika fastighetsförvärv.
I det förändrade läge, vari frågan om prästlönefondernas värdebeständiga
placering numera kommit, måste man enligt kollegiets mening i princip
godtaga att för dessa fonder inköpas fastigheter, vilkas huvudsakliga värde
utgöres av tomt- och byggnadsvärde. Härvidlag kunna åberopas av Kungi.
Maj :t för olika donationsfonder lämnade medgivanden att placera fondkapital
i sådan fastighet.
Mot kyrkliga fastighetsförvärv av nu ifrågavarande art anfördes vid tillkomsten
av prästlönefond slagen att dylika fastigheter icke hade samma
värdebeständighet som jordbruks- och skogsfastigheter. I viss mån är detta
obestridligt. Det kommer därför att ligga stor vikt på att placeringsobjekten
utväljas med all omsorg. Härvid bör enligt kollegiets mening, när byggnads
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr ti ur 1956
7
värdet är det väsentliga av fastighetsvärdet, huvudsakligen komma i fråga
hyreshus av normal art, d. v. s. hus innehållande bostads- och kontorslägenheter
med eller utan inslag av butikslokaler. Fastigheter avsedda till uthyrande
för industriell verksamhet torde i regel vara eu alltför vansklig
placering. Det synes också böra övervägas om icke byggnadens fortlöpande
värdeminskning bör balanseras genom en föreskrift om att någon del av
avkastningen skall avsättas till en förnyelsefond — låt vara att föreskrift
härom kollegiet veterligt icke meddelats, då Kungl. Maj :t lämnat tillstånd
till placering av donations- eller fideikommisskapital i bostadsfastighet.
Ytterligare anfördes år 1942 mot prästlönefonders placering i bostadsfastigheter
att stiftsnämnderna i regel icke torde besitta erforderlig sakkunskap
och erfarenhet. Häremot genmäldes i 1947 års sakrevisionspromemoria,
att stiftsnämnden i likhet med en enskild fastighetsägare borde
vara i stånd att finna en person, som är lämpad att närmast ombesörja förvaltningen
av fastigheterna. Kollegiet anser sig böra räkna med att såväl
stiftsnämnderna, vid prövning av fastighetsköp och vid förvaltning, som
de rent lokala förvaltningsorganen — bostadsnämnderna och pastoratens
organ — där förvaltningen skulle ankomma på sistnämnda organ, kunna
behöva ha tillgång till sakkunskap, varöver de hittills icke förfogat. Sättet
för tillgodoseende av detta behov måste dock anses som en sekundär fråga
i förhållande till spörsmålet om dylika fastighetsköp äro önskvärda såsom
form för placering av prästlönefonder.
Inköpes bostadsfastighet för prästlönefondsmedel bör densamma bliva
lönetillgång i samma rättsliga mening som pastoratens hittillsvarande löneboställen
respektive stifts prästlönefondshemman. Härför talar självfallet
den ovan utvecklade synpunkten att prästlönefondernas värdebeständiga
placering icke är blott ett pastorats- utan också ett kyrkofondsintresse.
Gällande författningsreglering berörande de kyrkliga avlöningstillgångarna
i fast egendom är utformad för jordbruks- och skogsfastigheter. Det
är svårt att, utan en mera ingående undersökning än vad kollegiet i detta
sammanhang haft tillfälle till, bedöma om och i vad mån denna reglering
behöver kompletteras, därest i beståndet av avlöningstillgångar skola komma
att ingå ett växande antal fastigheter av annan typ. Som ett exempel
må nämnas kyrkofondslagens regler om uppskattning av löneboställes normalavkastning.
Att tillämpa dessa regler på ett hyreshus är väl icke omöjligt
men kan visa sig erbjuda svårigheter. Ovisst synes också kollegiet i
vilken utsträckning uppkommande behov av ny författningsreglering kan
tillgodoses genom i administrativ ordning utfärdade föreskrifter.
Svenska pastoratens riksförbund yttrar rörande frågan i allmänhet om
placering av prästlönefondsmedlen.
Fondmedel ha i viss omfattning använts för värdebeständig grundförbättring
å boställe. Riksförbundet har uppmanat pastoraten att utnyttja
detta användningssätt.
Även inköp av tillskottsjord har förekommit. Fn svårighet härvidlag ligger
emellertid i att den jord intill boställena, som skulle komma i fråga,
icke är till salu eller icke får skiljas från den fastighet, till vilken den hör,
emedan denna fastighet därigenom skulle försämras.
Vad därefter angår inköp av nya löneboställen och prästlönefondshemman,
så möter vanligen hinder av att bondejordbruks förvandling till arrendegårdar
icke anses önskvärd i (lön jordpolitik, som statsmakterna be
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956
driva. Rena skogsfastigheter skulle naturligtvis vara mycket lämpliga ur
placeringssynpunkt, men sådana fastigheter utbjudas sällan, och bildandet
av nya skogsfastigheter hindras av att skogmark i regel icke får skiljas
från de jordbruk, till vilka den hör.
I vissa fall har det tillåtits pastorat att inköpa jordbruk av herrgårdstyp.
Endast få pastorat ha emellertid så stora fonder, att de var för sig förmå
inköpa en herrgård. Och när de ha det, finns det ofta icke någon lämpligt
belägen gård till salu.
Den utväg, som lagen anvisar i sådana fall, är inköp av prästlönefondsliemman.
Denna utväg har emellertid under det tiotal år, som lagen gällt,
beträtts i mycket ringa omfattning. Prästlönefondshemman finnas sålunda
endast i två av rikets tretton stift. Sammanlagda inköpssumman uppgår
till 490 000 kronor och arealen utgör 616 hektar.
Orsakerna, varför så få prästlönefondshemman blivit inköpta, torde vara
två. Den ena är den svårighet att finna lämpliga placeringsobjekt utan att
handla i strid med den statliga jordpolitiken, varom redan talats. Den andra
synes utgöras av att, enligt föreskrift i lagen, prästlönefondshemman skall
förvaltas av stiftsnämnden. Från pastoratens synpunkt innebär detta att
den kommunala självstyrelse, som eljest gäller som grundsats för förvaltningen
av prästlönetillgångarna, skjuts åt sidan till förmån för en byråkratisk
förvaltningsform — en åtgärd som ej kan påräkna popularitet inom
pastoraten.
Den svårighet att finna värdebeständiga återplaceringsmöjligheter för
prästlönefonderna, som enligt det anförda för närvarande föreligger, har
medfört icke blott en minskning av realvärdet av prästlönefonderna och
därmed av de tillgångar, som avsetts att lätta beskattningen för kyrkliga
ändamål, utan också att det i pastoraten inom kretsar, som känna ansvar
för kyrkans framtid, utbrett sig en viss obenägenhet att gå med på försäljning
av kyrklig jord.
Beträffande frågan om placering i andra objekt än jordbruks- och skogsfastigheter
anför riksförbundet slutligen.
Vad motionärernas hemställan angår, må påpekas, att det för närvarande
icke finns något hinder mot att placera prästlönefonder i statsobligationer;
detta är för närvarande en vanlig placeringsform.
En placering i annan fastighet än jordbruksfastighet kan övervägas. Endast
hyreshus lära i sådant avseende komma i fråga. Därvid måste emellertid
beaktas, att ett hyreshus, även om det icke är underkastat inflationens
verkningar, dock ej är värdebeständigt på samma sätt som en jordegendom.
Efter en längre eller kortare tid är huset uttjänt och värdelöst. För att upprätthålla
värdebeständigheten borde man därför vid sådan placering avsätta
en del av årsinkomsterna till en förnyelsefond. Men därmed vore man
åter utsatt för förluster genom inflation. Placeringsformen har därför, åtminstone
om den tillämpas i pastoraten var för sig, vissa olägenheter. Däremot
kan placeringsformen kanske med fördel användas i stället för placering
i prästlönefondshemman. Kanske vore det en framkomlig väg att
möjliggöra för pastoraten att kooperativt anordna förvaltning av hyreshus,
vilka de gemensamt inköpt för sammanskjutna fondmedel.
Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1956
9
Utskottet
Att de av riksdagen år 1942 antagna rekommendationerna för placering
av prästlönefondernas medel icke längre står i god överensstämmelse med
gällande lagstiftning angående jordförvärv och icke heller med den allmänna
målsättningen för jordpolitik torde vara obestridligt. Detta har också,
såsom framgår av det ovanintagna referatet, framhållits av vederbörande
departementschef i propositionen angående 1955 års jordförvärvslag.
Det är i och för sig ett önskemål att den försäljning av kyrklig jord,
som äger rum, icke i större utsträckning än vad som ovillkorligen betingas
av omständigheterna leder till omplacering av de kyrkliga fondmedlen i
mindre värdebeständiga objekt.
Emellertid är det uppenbart, att, även om den möjlighet beaktas, som
enligt 4 § jordförvärvslagen föreligger till förvärv i kapitalplaceringssyfte
av jordbruks- eller skogsfastighet på grund av särskilt skäl, utrymmet för
placering av prästlönefondsmedlen på sådant sätt är ytterst begränsat. Vad
de rena skogsmarksförvärven beträffar må särskilt understrykas vad lantbruksstyrelsen
uttalat därom att det för överskådlig tid framåt regelmässigt
torde föreligga intresse av att disponera den skogsmark, som kan bli
salubjuden, för jordbruksrationaliseringen. Det förefaller, av det yttrande
att döma, som föreligger från Svenska pastoratens riksförbunds sida, som
om pastoraten även bortsett från de sålunda angivna hindren vore obenägna
att placera prästlönefondsmedlen i prästlönefondshemman. Det
framgår också av remissyttrandena, att stifts prästlönefondshemman hittills
inköpts i endast två av rikets stift.
Vid nu angivna förhållanden återstår således för de lönefondsförvaltande
organen att söka placera fondmedlen i andra objekt än jordbruksoch
skogsfastighet. Såsom såväl kammarkollegium som Svenska pastoratens
riksförbund påpekat föreligger enligt gällande lagstiftning formelt
intet hinder mot medlens placering i exempelvis statsobligationer eller
hyreshus. Vad statsobligationerna beträffar stadgas uttryckligen i 7 § 3
mom. prästlönekostnadslagen att prästlönefondsmedlen skall göras räntebärande
på sätt om omyndigs medel är föreskrivet, och 15 kap. 4 § föräldrabalken
innehåller en bestämmelse, enligt vilken förmyndaren äger
inköpa obligationer för sådant ändamål. Svenska pastoratens riksförbund
upplyser för övrigt, att detta för närvarande är en vanlig placeringsform.
Vad angår frågan om placering i fastigheter, vilkas huvudsakliga värde
ligger i tomt- och byggnadsvärdet, torde vad som förekom vid tillkomsten
av prästlönefondslagen av domkapitlen hittills ha ansetts tala emot dylika
förvärv. Emellertid äger domkapitlen enligt 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen
en obegränsad frihet att medgiva pastoraten att placera fonder på
annat sätt än som föreskrives beträffande omyndigs medel. Detta stadgan
2
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 11.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956
de innehåller nämligen ingen motsvarighet till andra punkten i 15 kap.
5 § föräldrabalken, d. v. s. att härför skall föreligga särskilda skäl.
Liksom kammarkollegium anser utskottet, att i det förändrade läge, vari
frågan om prästlönefondernas värdebeständiga placering numera kommit,
i princip måste godtagas -att för dessa fonder inköpes andra fastigheter än
jordbruks- eller skogsfastigheter. Med hänsyn till dessa objekts mindre
värdebeständiga karaktär måste dock stor omsorg iakttagas vid valet av
placeringsobjekt, och i allmänhet lär icke andra fastigheter än vanliga hyreshus
komma i fråga.
Kammarkollegium har för sin del ansett sig böra förorda, att pastorat,
som så önskar, medgives rätt att placera fondmedlen även i vissa aktier
till högst en fjärdedel av fondens belopp. Såsom kollegiet självt påpekar,
torde domkapitlen för närvarande anse sig förhindrade att medgiva placering
i större omfattning av prästlönefonder i aktier. Utskottet anser i
likhet med motionärerna sådan placering icke vara att tillråda för närvarande.
Såsom av det anförda framgår, föreligger redan möjligheter för de kyrkliga
fondförvaltande organen att sprida placeringen av fondernas medel på
de olika slag av objekt, som motionärerna åsyftar. Frågan om avvägningen
mellan de olika former, som sålunda står till buds, ävensom spörsmålet om
förvaltningens närmare utformning omfattas icke av motionärernas yrkanden,
och utskottet saknar även eljest anledning att i detta sammanhang närmare
ingå på dessa spörsmål.
Utskottet får alltså hemställa
att riksdagen såsom yttrande över förevarande motioner
1:464 och 11:599 måtte åberopa vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 5 april 1956
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson*, Herbert
Hermansson*, Ebbe Ohlsson, Kriigel* och Erik Olsson;*
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson
i Torp, Levin, von Seth*, fru Torbrink, samt herrar Hansson i Skegrie och
Berggren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1956
660S87