Tredje lagutskottets utlåtande nr It) är 1956

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt att vid uppskattning
av normalavkastning vid ecklesiastikt boställe
göra avdrag för kostnad för skogsarbetarbostad.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 42 i första kammaren av herr Karlsson,
Fritiof, och herr Carlsson, Georg, och nr 48 i andra kammaren av herr
Vigelsbo m. fl.

I motionerna, som är likalydande, yrkas »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville hemställa om förslag till sådan ändring i gällande förlattningar,
att kostnad för skogsarbetarbostad blir avdragsgill vid uppskattning
av normalavkastning av ecklesiastikt boställe och vid redovisning till
kyrkofonden av avkastning av sådant boställe.»

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtats yttranden från kammarkollegiet. På begäran av utskottet har
yttrande över motionerna därjämte avgivits av Svenska pastoratens riksförbund.

Gällande bestämmelser

I 3 § lagen angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekoslnadslag) den 29 juni 1951 (nr 570) stadgas
skyldighet för pastorat att gälda sitt prästerskaps löner. Pastorats
prästlönetillgångar utgöres huvudsakligen av löneboställen, som avses i
ecklesiastik bostullsordning den 90 augusti 1932, samt vissa prästlönefonder.
Dessa löneboställen förvaltas av vederbörande pastorat under iakttagande
av vad närmare stadgas i boställsordningen.

Enligt 7 § lagen om kyrkofond den 30 augusti 1932 (nr 404) äger pastorat
för prästerskapets avlöning taga i anspråk i första hand avkastningen av
nämnda löneboställen och övriga prästlönetillgångar, i andra hand uttaxerade
medel, motsvarande den utdebitering Konungen för året bestämmer,
samt i tredje hand tillskott från kyrkofonden. Vid bestämmande av hur
stort tillskott från kyrkofonden ett pastorat under visst år skall uppbära
dragés därför från summan av pastoratets utgifter för prästlöner dels boställsavkastningen
och dels den beräknade uttaxeringen. Boställsavkast Bihang

till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 3 avd. AV 10

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 är 1956

ningen skall emellertid ieke tagas i beräkning till sitt verkliga belopp utan
med ett normalvärde, vilket uppskattas på sätt framgår av 9—11 §§ kyrkofondslagen.
Denna ordning möjliggör att tillskotten ur kyrkofonden till
pastoraten blir oberoende av den större eller mindre omsorg, som pastoraten
nedlägger på boställsförvaltningen.

I 10 § tredje punkten kyrkofondslagen angives, vilka utgifter som i samband
med uppskattningen av ett boställes normalavkastning må avdragas
vid beräkningen av skogsavkastningens nettovärde. Bland tillåtna avdrag
uppräknas kostnaderna för utstämplingar och för skogsvårdsåtgärder. Av
denna punkt, jämförd med femte punkten i samma lagrum ävensom 47—51
§§ boställsordningen samt 3 kap. 5 § Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 februari
1935 (nr 19) med bestämmelser angående tillämpningen av ecklesiastik
boställsordning, framgår att avdrag visserligen får göras för sådana
kostnader som exempelvis mindre dikningsföretag av underhållsnatur
men att däremot avdrag ej medges för t. ex. större torrläggningsföretag,
som har karaktär av investering. Än mindre torde då avdrag kunna medges
för uppförande av bostadsbyggnader åt skogsarbetare. — Till jämförelse
må framhållas att beträffande löneboställes jordbruksdel jämlikt andra
punkten avdrag får göras även för nybyggnadsarbeten.

Ej heller synes prästlönefond, som enligt 1 § lagen angående användande
i vissa fall av prästlönefond m. in. den 15 maj 1942 (nr 232) kan användas
till bestridande av kostnad för nyodling, torrläggning eller annan värdebeständig
grundförbättring, få tagas i anspråk för att uppföra bostadsbyggnader
åt skogsarbetare.

Däremot är pastorat oförhindrat alt använda s. k. meravkastning, d.v.s.
avkastning som utvinncs utöver vad som vid uppskattningen av normalavkastningen
beräknats, samt i 4 § kyrkofondslagen omförmälda överskottsmedel
för de investeringar varom här är fråga.

I detta sammanhang må nämnas att i 45—46 §§ boställsordningen förcskrives,
att löneboställes skog skall skötas efter en av stiftsnämnden upprättad
och fastställd hushållningsplan, omfattande eu tid av tio år, och att
vid dess uppgörande skall, med beaktande av att såvitt möjligt jämn avkastning
erhålles, eftersträvas utvinnande av det med hänsyn till skogens
tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat.

Yttranden

Kammarkollegiet åberopar i sitt yttrande till utskottet ett utlåtande, som
ämbetsverket avgivit till Kungl. Maj.t den 29 september 1955 med anledning
av att stiftsnämnden i Uppsala i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt
om vissa ändringar i kyrkofondslagen för underlättande av investeringar
i skogsbruk å ecklesiastika löneboställen, bl. a. sådan ändring av 10 § tredje
punkten kyrkofondslagen, att vid uppskattning av löneboställes normalav -

Tredje lagutskottets utlåtande nr JO år J956

3

kastning avdrag finge göras för kostnader för anordnande av skogsarbetarbostad.
1 sitt sistnämnda utlåtande framhöll kammarkollegiet inledningsvis,
att samtliga över framställningen hörda stiftsnämnder helt eller i väsentliga
delar anslutit sig till den av stiftsnämnden i Uppsala framförda uppfattningen.

Kammarkollegiet anförde vidare i utlåtandet av den 29 september 1955
bl. a.:

Under senare tid har skogsbruket fått en allt större ekonomisk betydelse.
Det torde därför, såvitt angår prästboställenas skogar, otvivelaktigt vara
angeläget, att bestämmelserna rörande dessa skogar äro ägnade att främja
en god skogsvård. Såsom i ärendet framhållits torde för en sådan skogsvård
numera erfordras, att medel investeras i skogsbruket för större väg- och
torrläggningsföretag ävensom, i vissa fall, för byggande av bostäder åt
skogsarbetare och skogsbiträden. Stiftsnämnderna ha allmänt ansett, att
gällande bestämmelser på området icke tillfredsställande tillgodose intresset
av sådana investeringar.---För bättre tillgodoseende av be rörda

investeringsintresse synes närmast kunna ifrågakomma att komplettera
omförmälda stadgande i 10 §, punkt 3, kyrkofondslagen sålunda, att
avdrag inedgives också för kostnader, avseende större torrläggningsföretag
och permanenta väganläggningar samt bostadsbyggnader för skogsarbetare
och skogsbiträden. Mot en sådan komplettering av stadgandet torde måhända
kunna invändas, att vid uppskattning av ett boställes normalavkastning
avdrag i princip icke bör få ske för andra utgifter än sådana, som i
stort sett avse boställskapitalets bibehållande, alltså icke för utgifter som
syfta till en förhöjning av ett boställes värde genom kapitalinvestering.
Emellertid är att märka, att beträffande ett boställes jordbruksdel denna
princip icke ansetts lägga hinder i vägen för medgivande av avdrag för bostads-
och ekonomibyggnader, som tillgodose nutida anspråk på standard
och därför representera ett helt annat värde än de äldre byggnaderna. Det
har ansetts naturligt att härvidlag låta de ecklesiastika boställena »följa
med sin tid». Det torde då knappast behöva möta betänkligheter att, i vad
angår ett boställes skogsdel, medgiva avdrag för sådana investeringar, som
numera allmänt anses erforderliga för åstadkommande av en rationell
skogsvård.

Sedan kammarkollegiet därefter konstaterat alt en ändrad lagstiftning
efter bl. a. dessa riktlinjer torde kräva ställningstagande till åtskilliga andra
sammanhängande spörsmål samt komplettering eller ändring av ett flertal
stadganden i ecklesiastika författningar, slutade ämbetsverket med en hemställan,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående åtgärder
för underlättande av investeringar i skogsbruket å de ecklesiastika löneboställena.

Svenska pastoratens riksförbund har, för det fall att det icke redan vore
tydligt att ifrågavarande avdrag finge göras, tillstyrkt bifall till motionerna.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

Utskottet

Vid uppskattningen av ecklesiastikt löneboställes normalavkastning, vilken
uppskattning blir bestämmande för hur stort tillskott från kyrkofonden
pastorat under visst år skall äga uppbära för sina prästlöneutgifter,
gäller i vissa avseenden vitt skilda regler för jordbruksavkastning och skogsavkastning.
Beträffande tillåtna avdrag vid beräkningen föreligger sålunda
i fråga om boställes jordbruksdel icke hinder att avdraga kostnad för bostads-
och ekonomibyggnad, men däremot är det i avseende å skogsbruksdelen
ej tillåtet att frånräkna exempelvis kostnad för anläggning av permanenta
skogsvägar och bostadsbyggnader åt skogsarbetare.

Vid tillkomsten av 1932 års ecklesiastika boställsordning och lag om
kyrkofond, som innefattar regler härom, var det ej lika aktuellt som nu att
vidtaga positiva åtgärder för höjning av skogarnas avkastning. Medan investeringar
i boställenas skogar icke ansågs nödvändiga i större omfattning,
förutsattes däremot investeringar å deras jordbruk som ofrånkomliga. Det
fanns gott om arbetskraft i jordbruket, som även kunde sysselsättas i skogarna,
och skogsprodukterna transporterades till alldeles övervägande del
med hästfordon, varför behov av särskilda skogsarbetarbostäder och skogsbilvägar
knappast börjat framträda.

I våra dagar är läget helt annorlunda. För de större skogar, som de ecklesiastika
boställena på många ställen i landet innehar, finns icke tillgång till
arbetskraft, som i tillräcklig omfattning vid passande tider kan ledigställas
från jordbruksdriften, utan särskild lejd arbetskraft måste anlitas. Inom
storskogsbruket har man nu alltmer insett vikten av att skogsarbetarnas
standard måste höjas i fråga om bl. a. bostadsnivån, för att göra arbetet
mera lockande. Skogsbrukets höjda avkastning genom ökade virkespriser
lämnar också i och för sig utrymme för sådana förbättringar. Att det ecklesiastika
skogsbruket över huvud taget kunnat följa med i utvecklingen i
den omfattning som dock hittills skett torde till stor del vara att tillskriva
de oförutsedda stegringar av virkespriserna, som kullkastat alla normalavkastningsberäkningar
och därför medfört överskott, för vilka redovisningsskyldighet
ej förelegat.

Det lär emellertid vara ofrånkomligt att vägnätet i de ecklesiastika skogarna
avsevärt utökas. För att skogsvården skall bringas i tillfredsställande
nivå torde i de större boställsskogarna krävas en fast anställd yrkeskår av
skogsarbetare med garanterad sysselsättning året om. Det lär då icke kunna
undgås, att skogsarbetarbostäder måste byggas i förhållandevis stor omfattning.

För att bättre säkerställa medel för erforderliga investeringar i det ecklesiastika
skogsbruket måste det anses erforderligt, att gällande bestämmelser
ändras, så alt sådana utgifter blir på enahanda sätt avdragsgilla vid normaluppskattning
av lönebostadens skogsbruk som av det ecklesiastika

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956

5

jordbruket. Det är heller knappast rimligt att som för närvarande är fallet
skogsinkomster kan brukas för rena jordbruksändamål, ehuru en dylik placering
ur räntabilitetssynpunkt många gånger framstår som mindre ekonomisk,
än om medlen i stället investeras i skogsbruket.

Utskottet ansluter sig därför helt till den i motionerna framförda uppfattningen,
att kostnad för skogsarbetarbostad bör vara avdragsgill vid
uppskattning av normalavkastning av ecklesiastikt boställe. Än vidare vill
utskottet för sin del uttala, att avdrag bör medgivas i sådan omfattning,
att de ecklesiastika boställenas skogsbruksdelar härvidlag blir principiellt
likställda med jordbruksdelarna, så att exempelvis även utgifterna för
större torrläggningsföretag och permanenta väganläggningar får avdragas.

Såsom kammarkollegiet uttalat i sitt yttrande den 29 september 1955,
torde en ändrad lagstiftning på området kräva ställningstagande till åtskilliga
spörsmål, som sammanhänger därmed, samt komplettering eller ändring
av ett flertal stadganden i ecklesiastika författningar.

Saken synes fördenskull böra närmare utredas i hela dess vidd. Enligt
vad utskottet under hand inhämtat, är frågan om en utrednings tillsättande
för närvarande beroende av Kungl. Maj :ts prövning. En riksdagsskrivelse
av det innehåll motionärerna föreslagit får under dylika förhållanden anses
obehövlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:42 och 11:48, under hänvisning
till att gällande bestämmelser beträffande de förhållanden
motionerna avser inom snar framtid kan förväntas
bli föremål för översyn, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid delta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Lindahl,
Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Ähman, Johansson i Torp, Levin, Eriksson
i Sandby*, Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie, Berggren och
östlund*.

* Ej närvarande vid ullätandets justering.