Andra lagutskottets utlåtande nr 4 är 1956
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 19M (nr i61).
Genom en den 16 december 1955 dagtecknad proposition, nr 10 år 1956,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461).
Härigenom förordnas, att hembiträdeslagen den 30 juni 19441, vilken enligt
lag den 10 april 1953 (nr 151) gäller till och med den 31 oktober 1956,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 oktober 1959.
Propositionens innehåll
Hembiträdeslagen föreslås skola i sin nuvarande lydelse erhålla förlängd
giltighet till och med den 31 oktober 1959.
Arbetstidsutredningens förslag m. m.
Hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) gällde ursprungligen för en
tid av tre år. Sedermera har lagens giltighetstid förlängts vid tre tillfällen,
varje gång för tre år. Den sista förlängningen skedde genom lag den 10 april
1953 (nr 151), varigenom hembiträdeslagens giltighetstid utsträcktes t. o. m.
den 31 oktober 1956.
1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1947:264, av 15 och 16 §§ se SFS 1953:151.
Biliang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 4
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
Beträffande lagens innehåll får utskottet hänvisa till redogörelsen härför
i propositionen s. 3 o. f.
Arbetstidsutredningen — som tillsattes år 1947 bl. a. för att verkställa
en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen — avgav i juli 1954 ett betänkande
med förslag till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning
(SOU 1954:22).
Enligt utredningens förslag skall 1930 års lag om arbetstidens begränsning
samt vissa speciella arbetstidslagar avlösas av en allmän arbetstidslag,
vilken i princip skall omfatta alla arbetstagare som mot vederlag användes
till arbete för arbetsgivares räkning. Visserligen har utredningen av praktiska
skäl ansett sig böra föreslå en del undantag från denna regel, men
dessa undantag är väsentligt mindre omfattande än motsvarande undantag
i den nuvarande lagstiftningen, och åtskilliga grupper av arbetstagare, vilkas
arbetstidsförhållanden f. n. inte är reglerade i lag, konune till följd härav
att omfattas av den allmänna arbetstidslagen. Till dessa grupper hör hembiträdena.
Utredningen har inte haft att pröva frågan om generell arbetstidsförkortning
och dess förslag till allmän arbetstidslag bygger därför på förutsättningen
att den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, skall utgöra i genomsnitt
åtta timmar om dagen. I fråga om metoderna för den ordinarie arbetstidens
begränsning uppställes i förslaget dels vissa huvudregler och dels en
rad undantag för skilda verksamhetsområden. Beträffande det husliga arbetet
innebär förslaget i detta avseende, att den ordinarie arbetstiden skall
regleras under en tid av två veckor i följd och härvid uppgå till högst 96 timmar
samt att dygnsmaximum skall utgöra 10 timmar utom ett dygn i veckan,
då det skall vara 11 timmar. Förslaget innehåller emellertid vissa bestämmelser,
som ger arbetarskyddsstyrelsen rätt att medge annan fördelning
av den ordinarie arbetstiden.
Förutom bestämmelser om ordinarie arbetstid innehåller förslaget regler
om tid för nödfallsarbete och övertid m. in.
Beträffande frågan, huruvida hembiträdeslagen bör bibehållas sedan den
föreslagna allmänna arbetstidslagen trätt i kraft, anför utredningen.
Utredningen har i det föregående utgått från antagandet att hembiträdeslagen
bör finnas kvar. Som påpekats innehåller denna lag en del bestämmelser,
vilka närmast motsvarar vad man finner i kollektiva avtal inom
andra delar av näringslivet. Detta är en omständighet som talar för lagens
bibehållande. Vidare är utredningen av den uppfattningen att en dylik lag,
begränsad till att avse endast sådana frågor som nyss nämnts, bidrar till
att jämställa hembiträdeskåren med andra arbetstagare. Det är av betydelse
att ett hembiträde skall kunna ha rätt att påfordra ett skriftligt avtal. För
hembiträdets del är det vidare av betydelse att hon under sjukdom har rätt
att disponera det till henne upplåtna rummet. De sjukförmåner, som hembiträdeslagen
talar om, minskar visserligen i värde efter den obligatoriska
sjukförsäkringens ikraftträdande men den dagliga tillsyn som hembiträdeslagen
föreskriver är dock av ett visst värde. För arbetsgivaren är det en för
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956 3
del att i vissa situationer kunna utan vidare uppsäga hembiträdet till avflyttning.
I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att hembiträdeslagen
efter vissa ändringar göres permanent.
Utredningen är inte enhällig. En av utredningens ledamöter, hr Rudenstam,
har nämligen förklarat sig inte kunna dela majoritetens uppfattning
beträffande lämpligheten av att under en allmän arbetstidslag inordna ett
så speciellt arbete som det husliga. Enligt hr Rudenstams mening bör en
hembiträdeslag av samma beskaffenhet som den nuvarande i stort sett tillgodose
rådande behov.
över arbetstidsutredningens betänkande har efter remiss yttranden inhämtats
från ett hundratal myndigheter och sammanslutningar. Härvid har
förslaget att inordna hembiträdena under en allmän arbetstidslag tillstyrkts
bl. a. av Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund och Landsorganisationen. Åtskilliga remissinstanser,
som yttrat sig rörande denna fråga, har emellertid avstyrkt förslaget
eller i vart fall framfört starka betänkligheter mot detsamma. Till dem hör
bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, en del länsstyrelser och
Svenska arbetsgivareföreningen.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, anför följande:
»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser
innehåller hembiträdeslagen inte några regler om arbetstidens längd för
dag, vecka eller annan tidsenhet. I stället ges i lagen föreskrifter om den
minsta fritid, som ett hembiträde skall äga åtnjuta. Lagen har alltså inte
karaktär av en arbetstidslag i vanlig bemärkelse utan är till sin natur en
fritidslag.
Både vid lagens tillkomst år 1944 och vid de tillfällen, då dess giltighetstid
förlängts, har ingående diskuterats, huruvida icke lagen borde ges formen
av en verklig arbetstidslag. Olika alternativ har härvid övervägts. Då
lagen antogs stod valet närmast mellan å ena sidan en fritidsreglering och
å andra sidan en metod, varigenom nettoarbetstiden — dvs. bruttoarbetstiden
med frånräknandc av måltidsuppehåll och andra raster — skulle bestämmas
antingen till högst 8 timmar om dagen eller till högst 192 timmar
under en period av fyra veckor, dvs. i genomsnitt 8 timmar om dagen.
Av vissa skäl stannade statsmakterna för fritidsalternativet och samma
ståndpunkt intogs år 1947, då i samband med lagens förlängning ett system
med inaximering av nettoarbetstiden ånyo övervägdes. När frågan om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen näsla gång togs upp år 1950, upplystes,
att såväl Norge som Finland genom lagstiftning reglerat arbetstiden för
hembiträden på så sätt, att bruttoarbetstiden bestämts till 10 timmar om
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
dagen. I avbidan på att erfarenheter skulle vinnas hur den norska och
finska lagstiftningen verkade i praktiken ansågs slutlig ståndpunkt inte
höra tagas till frågan om en arbetstidsreglering för hembiträdena, och hembiträdeslagen
gavs därför fortsatt giltighet under ytterligare tre år. Då frågan
ånyo behandlades år 1953, förelåg ett av arbetsmarknadsstyrelsen utarbetat
förslag till arbetstidsreglering på det husliga området. I likhet med
den norska och finska lagstiftningen innebar förslaget en reglering av bruttoarbetstiden,
vilken föreslogs maximerad till i genomsnitt 10 timmar per dag,
varav 2 timmar beräknades bortfalla för hembiträdets måltider och egna
sysslor. Under remissbehandlingen av förslaget framkom bl. a., att arbetstidsutredningen,
som tillsatts för att överse arbetstidslagstiftningen i dess
helhet, övervägde möjligheterna att ordna den lagliga regleringen av hembiträdenas
arbetstid på ett annat sätt än arbetsmarknadsstyrelsen tänkt sig.
Med hänsyn härtill ansågs det inte lämpligt att för hembiträdeskåren införa
en form av arbetstidsreglering, som måhända skulle behöva omkonstrueras
när arbetstidsfrågorna om några år togs upp till allmän prövning. Hembiträdeslagen
gavs därför, utan att dess karaktär av fritidslag ändrades, fortsatt
giltighet under ytterligare tre år.
Arbetstidsutredningen har numera slutfört sitt arbete och framlagt förslag
till ny arbetstidslagstiftning. Bl. a. har utredningen förordat, att vår
nuvarande huvudförfattning på arbetstidsrättens område — 1930 års lag
om arbetstidens begränsning — samt vissa speciella arbetstidslagar avlöses
av en allmän arbetstidslag, som i princip skall omfatta alla arbetstagare. I
förhållande till vad som nu gäller innebär detta förslag bl. a., att åtskilliga
grupper av anställda, vilkas arbetstid f. n. inte är lagligen reglerad, inordnas
under den allmänna arbetstidslagen. Till dessa grupper hör hembiträdena.
Vidare har utredningen framlagt ett förslag till en särskild arbetstidslag för
hotell, restauranger och kaféer samt ett förslag till lag om förkortad ordinarie
arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete.
Innan ståndpunkt tages till arbetstidsutredningens förslag, som bygger
på förutsättningen att den normala arbetstiden, raster oräknade, skall utgöra
i genomsnitt 8 timmar om dagen utom för vissa arbetstagargrupper med påfrestande
eller hälsofarligt arbete, måste åtskilliga komplicerade problem
noggrant prövas. Vid de överväganden, som ägt rum inom socialdepartementet,
har jag kommit till den uppfattningen, att slutlig ställning till förslagen
inte bör tagas förrän möjligheterna till en allmän arbetstidsförkortning kan
överblickas. Frågan härom utredes f. n. av en särskild kommitté -— utredningen
om kortare arbetstid — som inte torde hinna redovisa resultat av sitt
arbete så tidigt, att en proposition om ändrad arbetstidslagstiftning hinner
framläggas redan för 1956 års riksdag. Att bryta ut frågan om hembiträdenas
arbetstid från det stora problemkomplex, vari den ingår som en detalj,
synes mig inte lämpligt, i all synnerhet som åsikterna rörande en arbetstidsreglering
på det husliga området är mycket delade. Jag förordar därför, att
5
Andra lagutskottets utlåtande nr i år 1956
hembiträdeslagen t. v. bibehålies vid sin karaktär av fritidslag och att dess
giltighetstid förlänges för ytterligare tre år, dvs. t. o. m. den 31 oktober 1959.
Detta hindrar givetvis inte, att spörsmålet rörande lagstiftningens innehåll
upptages till omprövning så snart det finnes lämpligt.»
Lagrådet
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet
Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och hemställer,
alt riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr 10.
Stockholm den 9 februari 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, fru
Carlqvist, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Anders E. Johansson, fru Hamrin-Thorell
och herr Alvar Andersson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson
i Tobo, Nilsson i Göteborg, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer
fröken Sandell och fröken Wetterström.