Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
1
Nr 34
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till allmän prisregleringslag, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 147, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) allmän prisregleringslag; och
2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303).
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.
Förslag
till
Allmän prisregleringslag
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §■
Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare
skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra eller tredje stycket.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr
att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning
av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke
inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är
detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnandet av Konungen
upphävas.
Har av annan orsak uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av
allmänna prisläget inom riket, äger Konungen förordna att vad i 2—9 §§
stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga
1 Dihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 34
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 3i år 1956
tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om riksdagssession
icke pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas
riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning
ej sker eller riksdagen ej inom två månader gillar förordnandet, skall
äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.
Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§ äger tillämpning, skola även däremot
svarande stadganden i 10—22 §§ tillämpas.
Om prisreglering
2 §•
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva visst
pris, som prövas skäligt, att gälla såsom högst pris vid frivillig försäljning
av viss förnödenhet eller frivilligt utförande av viss tjänst.
Högstpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller den som utför
tjänsten erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt högstpriset äger bestämma
på vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.
3 §•
1 mom. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller frivilligt utför viss
tjänst icke må utan tillstånd överskrida det pris å förnödenheten eller tjänsten,
vilket han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han då
icke sålde förnödenhet eller utförde tjänst varom fråga är, det pris, som den
angivna dagen var att anse som gängse pris eller som han före nämnda dag
senast tillämpat (stoppris). Sker efter den i föreskriften angivna dagen
överlåtelse av rörelse, i vilken försäljes förnödenhet eller utföres tjänst som
i föreskriften avses, skall dock såsom stoppris för den nye innehavaren av
rörelsen gälla det pris, som den föregående innehavaren högst ägt uttaga.
Föreskrift om stoppris meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.
När skäl äro därtill, må tiden förlängas, varje gång med högst sex månader.
Den som meddelat föreskrift om stoppris äger bestämma på vilken myndighet
det skall ankomma att bevilja tillstånd till överskridande av stopppriset.
2 mom. Gäller stoppris beträffande viss förnödenhet eller tjänst och finnes
priset vara högre än som kan anses skäligt, äger Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer föreskriva skälig sänkning av priset. Sådan
föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast viss person som tillhandahåller
förnödenhet eller tjänst.
Föreskrift som i första stycket sägs gäller under den tid stoppriset är
gällande. Det fastställda priset må icke överskridas utan tillstånd av myndighet
som Konungen bestämmer.
4 §.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst utföras
eller erbjudas med mindre högstpris eller stoppris gäller för förnödenheten
eller tjänsten. Sådan föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast
viss person som tillhandahåller förnödenhet eller tjänst.
5 §.
Ej må någon vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst begära
eller mottaga vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet tilllämpade
priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn till
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956
3
självkostnaden och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid prissättning
å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.
6 §•
Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskridas,
må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets
anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande
fordras att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst
tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller förbindelse avgives rörande
annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst varom fråga är.
7 §•
Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma endast
1) den som är medlem av viss sammanslutning;
2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.
Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej
särskilda förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller
sälja förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som förbinder
sig att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av denna
lag uppställts för medlem av sammanslutningen beträffande rätten att köpa
eller sälja förnödenheten eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första stycket
under 2) avses, må meddelas endast när särskilda skäl äro därtill.
I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig fördyring av handeln
med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna förhållandena
och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet eller tjänst,
äger Konungen meddela föreskrift om begränsning på annat sätt än förut
i denna paragraf är sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten
eller yrkesmässigt utföra tjänsten.
8 §•
Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande yrkesmässig försäljning
av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser angående
skyldighet att å försäljningsställe hava anslag med prisuppgifter av viss
beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja förnödenheten efter vikt
eller mått eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i förpackningar
märkta på visst sätt, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad
att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller
förbrukning av förnödenheten.
Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i fråga
om yrkesmässigt utförande av viss tjänst.
9 §.
Erfordras för genomförande av prisreglering, utöver vad i 8 § sägs, föreskrift
att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst utförande, till viss
myckenhet, i viss förpackning eller dylikt, ankommer på Konungen att
förordna därom.
Om straff m. m.
10 §.
Den som vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst uppsåtligen begär
eller mottager vederlag efter högre pris än som är medgivet i föreskrift
eller tillstånd, varom i 2 eller 3 § sägs, så ock den som för förnödenhet eller
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956
tjänst, vilken han avser att utnyttja i yrkesmässig förvärvsverksamhet eller
som han, yrkesmässigt eller eljest, avser att mot vederlag överlåta till annan,
uppsåtligen betalar eller erbjuder sig att betala sådant högre pris, dömes
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Till enahanda straff dömes den, som uppsåtligen bryter mot 5 eller 6 §
eller mot föreskrift eller villkor som avses i 4, 7 eller 9 §.
11 §.
Har brott varom förinäles i 10 § icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet
eller eljest i vinningssyfte och är brottet att anse som ringa, dömes
till dagsböter.
12 §.
Är brott som i 10 § sägs att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller
till straffarbete i högst två år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen
avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande storlek, om
gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller om gärningen eljest
varit av särskilt farlig art.
13 §.
Förövas gärning som i 10 § sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
att anse som ringa, straffes med dagsböter.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.
14 §.
Åsidosätter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bestämmelse, som meddelats
jämlikt 8 §, straffes med dagsböter.
15 §.
Husbonde ansvarar för sådant i 10—14 §§ omförmält brott, som begås av
hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet begånget
av honom själv, där brottet skett med hans vetskap och vilja.
16 §.
Har köpare av förnödenhet eller mottagare av tjänst medverkat till sådant
i 10—13 §§ omförmält brott, som förövats av säljaren eller den som
tillhandahållit tjänsten, och är han ej enligt vad där stadgas underkastad
ansvar, må han för sin medverkan straffas allenast om han uppsåtligen
förlett denne till brottet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning
å säljare i fråga om köpares brott mot föreskrift eller villkor som avses i
7 §•
17 §.
Har någon förövat gärning, som enligt 10—13 §§ är belagd med straff,
skall han, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förpliktas att
till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet vederlag eller, om synnerliga
skäl giva anledning därtill, viss del av vederlaget.
18 §.
Brott varom förmäles i 10—13 §§ må av allmän åklagare åtalas allenast
efter anmälan eller medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
5
Särskilda bestämmelser
19 §.
Med tjänst avses i denna lag verksamhet, som någon, yrkesmässigt eller
eljest, självständigt utför för annans räkning. Lika med utförande av tjänst
anses utövande av sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras
myndighets tillstånd, så ock upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet.
Lika med försäljning av förnödenhet anses överlåtelse eller upplåtelse
av förmögenhetsrättighet av immateriell art, så ock upplåtelse av rätt att
å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som
icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning.
Vad i denna lag sägs om försäljning och utförande av tjänst skall gälla
även där vederlaget skall utgå i annat än penningar.
20 §.
Över beslut som myndighet meddelat jämlikt 2, 3, 4 eller 8 § må talan föras
hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till vederbörande statsdepartement.
Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut
lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
21 §.
Vad i denna lag stadgas om brott, som begåtts under tid då 2—9 §§ skola
tillämpas, skall gälla även efter det nämnda bestämmelser upphört att äga
tillämpning.
22 §.
Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2—4 och 7—9 §§ så ock i övrigt
meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tillämpning av
denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.
Där i lag eller författning hänvisas till bestämmelse i prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) skall hänvisningen i stället avse motsvarande
stadgande i denna lag.
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303)
Härigenom förordnas, att prisregleringslagen den 30 juni 19471, vilken
jämlikt lag den 15 april 1955 (nr 161) gäller till och med den 30 juni 1956,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1956.
* Senaste lydelse av 2 § se SFS 1948: 408.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 3i år 1956
I samband med propositionen har utskottet förehaft sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 580 av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 581 av herr Norling, och
nr 582 av herrar Ohlon och Lindblom, samt
inom andra kammaren
nr 756 av herrar Hagberg och Holmberg,
nr 757 av herr Hjalmarson m. fl., och
nr 758 av herr Ohlin m. fl.
Följande motioner är likalydande: 1:580 och 11:757, 1:581 och 11:756
samt I: 582 och II: 758.
Motionärernas yrkanden återgives i det följande under särskild rubrik.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat för
sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det
följande, hänvisa till propositionen samt motionerna II: 756, 757 och 758.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag att den nuvarande tidsbegränsade prisregleringslagen
skall ersättas av en permanent beredskapslagstiftning med
syfte att i vissa extraordinära situationer möjliggöra åtgärder, som finnes
nödvändiga för att motverka prisstegringar. Den nya prisregleringslagen
har, efter mönster från de allmänna förfogande- och ransoneringslagarna,
utformats såsom en fullmaktslag.
Beträffande förutsättningarna för tillämpning av lagens bestämmelser
skils mellan tre olika fall. Kommer riket i krig träder bestämmelserna
automatiskt i tillämpning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Kungl.
Maj :t förordna om tillämpning av lagens bestämmelser. Slutligen tillkommer
denna rätt Kungl. Maj :t även i ett läge, där av annan orsak än krig
eller krigsfara betydande fara uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna
prisläget inom riket. Har Kungl. Maj :t meddelat förordnande om
prisreglering, skall förordnandet inom viss kortare tid underställas riksdagens
prövning.
I övrigt utgör den föreslagna lagen en överarbetning av nuvarande prisregleringslag
och företer till sina huvuddrag inga större skiljaktigheter från
denna. Den ordning i vilken prislåsning sker har emellertid förenklats, och
den nya lagen upptager endast två former för prisingripanden, nämligen
högstpris, som motsvarar det nuvarande normalpriset, och stoppris. Såsom
en nyhet har införts möjlighet för Kungl. Maj:t att, när så erfordras
för genomförande av prisreglering, förordna om varustandardisering, varmed
avses föreskrifter att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst
utförande, till viss myckenhet, i viss förpackning eller dylikt.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
En förutsättning för att den nuvarande prisregleringen skall kunna slopas
angives vara alt statens nuvarande möjligheter att ingripa mot konkurrensbegränsningar
inom näringslivet och att eljest främja konkurrensen
mellan företagarna utvidgas. Förslag härom framlägges för riksdagen
i särskild proposition efter anmälan av chefen för handelsdepartementet.
Den föreslagna beredskapslagen skall enligt förslaget träda i kraft den
1 januari 1957. Med hänsyn härtill föreslås, att den nuvarande prisregleringslagens
giltighetstid, vilken utgår vid halvårsskiftet 1956, förlänges till
årets slut.
1954 års priskontrollutredning
Genom beslut den 17 december 1954 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen
för handelsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning
och avgiva förslag i fråga om behovet av en försatt statlig priskontroll och
grunderna för den prisreglerande verksamhet, som kunde finnas erforderlig. I
enlighet härmed tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Ericsson, såsom utredningsmän ordföranden i näringsfrihetsrådet,
f. d. lagmannen Alfred Bexelius, ordförande, byråchefen Gustav Cederwall,
ekonomen i Svenska metallindustriarbetareförbundet fil. lic. Hans
Hagnell, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren Fridolf
Jansson, sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation fil. lic. Arne
Nilstein, ledamoten av riksdagens andra kammare direktören Erik Nygren,
direktören Holger Ohlin, ledamoten av riksdagens första kammare distriktsöverläraren
Dagmar Ranmark, direktören Ragnar Sachs, ordföranden och
chefen för statens priskontrollnämnd ledamoten av riksdagens andra kammare
Erik Severin samt ledamoten av riksdagens andra kammare revisorn
Erik Strandh.
De sakkunniga, vilka antog benämningen 1954 års priskontrollutredning,
avgav den 3 december 1955 betänkande »Konkurrens och priser» (SOU
1955:45) med förslag till allmän prisregleringslag, vissa ändringar i lagstiftningen
till motverkande av konkurrensbegränsningen inom näringslivet
m. m. Betänkandet är enhälligt.
Betänkandet har remissbehandlats.
Såsom redan antytts innefattar utredningens betänkande, förutom lagförslag
angående prisreglering, jämväl förslag till lag angående ändring av
lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Härtill ansluter sig förslag dels till
ny lag om uppgiftsskyldighct rörande pris- och konkurrensförhållanden
dels ock till viss ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Betänkandet innehåller
härjämte förslag av organisatorisk art. Förslag rörande lagstiftningen
till motverkande av konkurrensbegränsning jämte därmed sammanhörande
författningsförslag har för riksdagen framlagts genom en till utskottet lika
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 3i år 1956
ledes remitterad proposition nr 148, vilken behandlas i utskottets utlåtande
nr 35. Beträffande organisationsfrågan må anmärkas att förslag i detta
avseende framlagts genom propositionen nr 97, vilken remitterats till statsutskottet.
Propositionen
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, har i fråga om behovet
av fortsatt priskontroll vid remissen av förslaget till lagrådet anfört
följande.
»Statens verksamhet i syfte att påverka prisbildningen på den allmänna
varumarknaden i riket — utöver vad som följer av den allmänna ekonomiska
politiken — sker för närvarande i huvudsak efter två linjer. Dels
ingriper man direkt på prissättningen genom prisreglering och dels vidtar
man åtgärder i syfte att främja konkurrensen mellan företagarna för att
därigenom åstadkomma att priserna hålles på en skälig nivå.
Den prisreglerande verksamheten sker med stöd av prisregleringslagen
den 30 juni 1947. Såsom en följd av den fortskridande förbättringen av varutillgången
har dock prisregleringen i allt högre grad upphört och ersatts
av en, jämväl på prisregleringslagen grundad, övervakning av prisutvecklingen.
Den 1 februari 1956 var sålunda, om hyresposten frånräknas, blott
omkring 10 procent av de varor och tjänster, som ingår i socialstyrelsens
konsumentprisindex, underkastade prisreglering. Prisövervakningen sker genom
insamling av uppgifter om priser och kostnader m. m. samt analys
därav ävensom genom särskilda undersökningar. Möjligheten att tillgripa
direkt prisreglering kvarstår dock.
De statliga åtgärderna för att främja konkurrensen grundas dels på 1953
års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
och dels på 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. 1953 års lag stadgar dels att vissa arter av konkurrensbegränsning,
nämligen bruttoprissättning och anbudskartell, är förbjudna,
därest dispens ej meddelas, och dels att förhandling kan ske för undanröjande
av samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning som består
i kartell eller monopol. Enligt 1946 års lag kan näringsidkare åläggas
anmäla konkur,rensbegränsande överenskommelser. Sådana överenskommelser
registreras i kartellregistret och blir därmed i princip offentliga. Intill
den 1 januari 1956 har 1 617 avtal registrerats, av vilka 579 eller 36 procent
vid samma tidpunkt upphört att gälla. Dessutom kan enligt lagen särskild
undersökning äga rum till utrönande av förekomsten av konkurrensbegränsning
inom viss verksamhet. Vid sådan undersökning är företagaren
skyldig att lämna nödiga uppgifter.
Verksamheten enligt prisregleringslagen handhaves av statens priskontrollnämnd.
Förhandling enligt 1953 års lag sker inför näringsfrihetsrådet,
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956
där talan å det allmännas vägnar föres av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.
Uppgifterna enligt 1946 års lag tillkommer huvudsakligen kommerskollegii
monopolutredningsbyrå.
1947 års prisregleringslag utgör i stort sett endast en överarbetning av den
prisregleringslagstiftning, som gällde under andra världskriget samt de första
åren därefter och som tillkommit i huvudsak för att ge statsmakterna möjlighet
att bemästra de genom krigstidens varuknapphet uppkomna tendenserna
till prisstegringar. Lagen är icke av permanent karaktär. Den gällde
ursprungligen blott ett år och har sedan varje år förlängts för ett år åt
gången, senast till och med den 30 juni 1956. Enligt sin ordalydelse är lagen
avsedd att tillämpas blott vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden. Av det sagda framgår att skäl
föreligger för en omprövning av behovet av bestämmelser på förevarande
område och den lämpliga utformningen av sådana eventuella bestämmelser.
En utredning angående behovet av fortsatt statlig priskontroll och om
grunderna för eventuellt erforderlig priskontrollerande verksamhet har numera
också verkställts av 1954 års priskontrollutredning. Utredningen har
i samband därmed även behandlat frågan om statens verksamhet i syfte att
befrämja konkurrensen inom näringslivet.
Utredningen föreslår, att prisreglering icke skall förekomma under normala
tider utan tillgripas endast i extraordinära situationer, d. v. s. vid krig
och krigsfara samt eljest vid betydande fara för inflatoriska rubbningar i
den samhällsekonomiska balansen. Sådana rubbningar kan vållas av internationella
prisstegringar såsom vid den s. k. Koreakrisen hösten 1950—våren
1952. Vid en dylik kris bör enligt utredningen prisreglering kunna användas
som ett medel vid sidan av generellt verkande åtgärder i syfte att bevara
den samhällsekonomiska balansen. En inflation av inhemska orsaker bör enligt
utredningens mening i första hand bekämpas med andra medel. De inflatoriska
krafterna kan dock tänkas bli så starka att de generella medlen
blir otillräckliga. Med hänsyn särskilt till den psykologiska betydelse som
prisreglering kan få för både företagares och löntagares handlande anser utredningen,
att dylik reglering i ett sådant läge kan bidra till den samhällsekonomiska
balansen. Redan möjligheten att kunna införa prisreglering kan
enligt utredningen vara tillräcklig. Utredningen förordar därför att möjlighet
att tillgripa prisreglering skall finnas även vid fara för inflation av inhemska
orsaker. Utredningen föreslår en allmän prisregleringslag i form av
en beredskapslag, avsedd att sättas i tillämpning då riket kommer i krig eller
bereda möjlighet till prisreglering i övriga nyss angivna fall.
För normala förhållanden däremot bör man enligt förslaget helt lita till
konkurrensen som prisregulator. En effektiv konkurrens anser utredningen
vara den ur samhällsekonomisk synpunkt bästa prisregulatorn. Samhällets
ansträngningar bör därför inriktas på att åstadkomma en tillräckligt effektiv
konkurrens. Utredningen betonar i detta sammanhang vikten av att statsmakterna
på alla områden för eu konkurrensbefrämjande politik. Detta är
dock ej tillräckligt. Staten måste dessutom vidta direkta åtgärder för att
öka konkurrensens effektivitet.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 3t år 1956
Utredningen erinrar om de konkurrensbegränsande åtgärder, som kan vidtagas
av företagare eller sammanslutningar av företagare, samt understryker
att samhället måste ha möjligheter att uppspåra dylika begränsningar
och bedöma deras effekt samt eventuellt ingripa häremot. I detta avseende
innebär förslaget att man skall gå vidare på den väg som beträtts genom införandet
av 1953 och 1946 års lagar.
En viss utbyggnad av samhällets verksamhet på dessa områden finner utredningen
befogad. Om prisregleringen avskaffas under normala tider måste
enligt utredningens mening samhällets möjligheter att med stöd av 1953 års
lag ingripa mot konkurrensbegränsningar utökas i två avseenden. Under tider
då prisreglering ej äger rum erfordras en möjlighet att ingripa mot oskäliga
priser. Med hänsyn till svårigheterna att fastställa vad som är ett skäligt
pris finner utredningen dock denna möjlighet böra inskränkas till sådana
fall då priset är uppenbart orimligt och då detta är följden av en
begränsning av konkurrensen. Rätten till ingripande enligt 1953 års lag bör
i övrigt såsom nu vara begränsad till förhandlingsmöjligheten. Lagen måste
dock utvidgas så att samhället kan ingripa icke blott mot karteller och monopol
utan mot alla slag av konkurrensbegränsningar som befinnes ha samhällsskadliga
verkningar.
En annan orsak till att konkurrensen icke alltid är tillräckligt verksam
som prisregulator är enligt utredningens mening brister i konsumenternas
priskännedom och prismedvetande. Detta beror till stor del på att varumarknaden
till följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen fått en
sådan omfattning och beskaffenhet att köparna icke får tillräcklig överblick
över den. Även de ofullständiga kunskaperna om kostnadssammanhangen
i det moderna näringslivet medverkar i detta avseende. Statliga åtgärder
bör därför vidtagas för att vidga konsumenternas priskännedom och prismedvetande.
Detta föreslås ske genom en målmedveten konsumentupplysning
i prisfrågor så att konsumenterna sättes i stånd att utnyttja sin köpkraft
på bästa tänkbara sätt.
Vidare anser utredningen att resurserna för inhämtande av uppgifter om
priser, marginaler, kostnader in. in. och för specialundersökningar i prisfrågor
bör utbyggas så att samhället kan få ökad insyn i prisbildningen.
Härigenom skapas jämväl underlag för konsumentupplysningen. En sådan
prisövervakning förutsätter en motsvarande uppgiftsskyldighet för företagarna.
Utredningen föreslår att denna uppgiftsskyldighet samordnas med
uPPoiftsskyldigheten enligt 1946 års lag och upptages i en ny lag om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden.
Slutligen finner utredningen att samhällets administrativa resurser på
området bör samordnas och stärkas. Utredningen, vars förslag innebär att
priskontrollnämndens verksamhet skall upphöra, föreslår därför ett nytt
organ, förslagsvis kallat statens pris- och kartellbyrå, som skall överta
monopolutredningsbyråns hittillsvarande verksamhet samt handha den prisövervakande
och konsumentupplysande verksamheten. Även viss personell
förstärkning av näringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
föreslås.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
Den nya ordningen föreslås av utredningen träda i kraft den 1 juli 1956.
Förslagets huvudlinje, d. v. s. att prisreglering skall ske blott i extraordinära
lägen och att statens verksamhet under normala förhållanden skall
begränsas till konkurrensbefrämjande åtgärder, godtages av remissinstanserna.
Från löntagarhåll framhålles dock att förslagets genomförande kräver
en intensifiering av den konkurrensbefrämjande verksamheten. Även för
egen del finner jag att avgörande för frågan om samhället kan avstå från
direkt prisreglering under normala tider är samhällets möjligheter att på
annat sätt effektivt verka för sund prisbildning.
En ytterligare förutsättning för att avstå från prisreglering eller möjlighet
därtill under mer normala tider måste anses vara att en beredskapslagstiftning
erbjuder möjlighet till snabba ingripanden när ett tillspetsat läge uppkommit
eller hotar. I detta avseende knyter sig intresset främst till frågan
om förutsättningarna för att prisreglering skall
kunna tillgripas. Full enighet råder om att prisreglering skall få äga
rum om riket kommer i krig, och utredningens förslag om möjlighet att
reglera priserna, då landet råkar i krigsfara, har ej heller mött starkare invändningar.
Erfarenheterna från andra världskriget visar också enligt min
uppfattning klart på nödvändigheten av att lagen avser sådana lägen. Något
kraftigare invändningar reses mot utredningens förslag att prisreglering
skall kunna införas kven vid internationella prisstegringar. Man bestrider
dock i allmänhet icke att prisreglering i ett dylikt läge kan vara erforderlig
för att förhindra prisstegringar och spekulation, i varje fall under den första
tiden innan allmänt verkande finans- och penningpolitiska medel hinner nå
sin fulla verkan. Invändningarna går i stället ut på att prisstegringarna icke
sätter in med större snabbhet än att det är möjligt att i varje speciellt fall
genom särskild lagstiftning införa prisreglering. För egen del tvekar jag ej
om att prisreglering även vid inflationsrisk till följd av internationella prisstegringar
kan behövas som en komplettering till de finans- och penningpolitiska
medlen. Vidare är jag mot bakgrunden av erfarenheterna från
efterkrigstiden av den bestämda uppfattningen att man därvid måste ha
möjlighet att med stöd av en beredskapslagstiftning ingripa med den snabbhet,
som den av utredningen förordade lagstiftningen ger.
Utredningens förslag att samma möjlighet skall finnas vid risk för inflation
av inhemska orsaker är däremot föremål för skilda meningar. Medan
löntagarorganisationerna tillstyrker förslaget härom, avstyrkes eller kritiseras
det främst av företagarnas företrädare. De hörda myndigheterna har
skilda uppfattningar. De flesta av dem anser dock att förslaget kan godtagas
även i denna del.
Åtskilliga invändningar går ut på att behov av prisreglering ej föreligger
i detta fall. Att man vid full sysselsättning har att räkna med risker för inflatorisk
utveckling kan icke förnekas. Även om en sådan inflation, såsom
uttalas i ett yttrande, måhända kan bli förhållandevis kortvarig på grund
av världsmarknadens dämpande inverkan, måste dock befaras att, om den
ej motverkas, den ger möjlighet till otillbörlig spekulation samt kan med
-
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956
föra sådana prisstegringar att betydande olägenheter uppkommer. Visserligen
bör prisstegringstendenser av nu angiven anledning ofta kunna bemästras
genom generellt verkande medel av finans- och penningpolitik karaktär
och jag delar utredningens mening att sådana medel i första hand bör
komma till användning. Jag kan emellertid icke ansluta mig till den av flera
remissinstanser hävdade uppfattningen att prisreglering vid sidan av dessa
skulle vara utan betydelse. Icke minst möjligheten att kunna ingripa snabbt
är härvidlag av vikt. Jag vilt särskilt understryka betydelsen av att kunna
förebygga såväl spekulativa prisstegringar som skärpta lönekrav till följd av
fruktan för kommande prisstegringar. Dessutom anser jag liksom utredningen
att enbart möjligheten att tillgripa prisreglering kan ha en sådan
psykologisk verkan på företagares, löntagares och konsumenters handlande,
att inflationen redan därigenom motverkas. Den i vissa yttranden uttalade
faihagan, att denna möjlighet i stället kan medföra alt löntagarna skärper
små lönekrav i förhoppning att prisregleringen skall förhindra att de höjda
lönerna slår igenom i priserna, finner jag föga verklighetsbetonad med hänsyn
till den insikt i samhällsekonomiska sammanhang som otvivelaktigt
finns inom de stora löntagarorganisationerna. Däremot är det, såsom framhållits
från företagarhåll, möjligt att en väntad prisreglering i vissa fall kan
utlösa prisstegringar. Risken härför torde dock icke böra överdrivas. I den
mån den finns måste den betraktas som eu mindre olägenhet än bristen på
möjlighet att snabbt kunna inskrida med prisreglering i de nu avsedda
fallen.
Det har också invänts, att prisreglering är ett så kraftigt ingrepp i den
allmänna närings- och avtalsfriheten att den bör komma till användning
blott i mycket extrema fall. Man har hänvisat till att de allmänna förfogande-
och ransoneringslagarna kan tillämpas, utom vid krig och krigsfara,
blott vid varuknapphet på grund av utomlands inträffad händelse. Enligt
min uppfattning kan emellertid prisreglering icke anses vara av lika ingripande
natur som förfogande eller ransonering. Förfogande innebär tvång
för den enskilde att till samhället avstå eller upplåta sin egendom och vid
ransonering kan den enskilde förbjudas att förfoga över sin egendom eller
tvingas att därvid ställa sig olika villkor till efterrättelse. Prisreglering avser
i princip blott att den enskilde företagaren i fråga om priset för sin vara
icke har full frihet. Även om också detta är ett tämligen allvarligt ingrepp,
är det dock alls icke av så djupgående art som förfogande eller ransonering.
Jämförelsen med förfogande- och ransoneringslagarna är således enligt
min mening ej bärande. Jag anser därför att principiella skäl icke bör hindra
att en beredskapslagstiftning ger möjlighet att föreskriva prisreglering till
skydd för penningvärdet även om hotet mot detta är av rent inhemsk grund.
Av vad jag sålunda anfört framgår att jag anser en förutsättning för
att ej vidare bibehålla prisreglering i normala tider vara införandet av en
prisregleringslag av beredskapskaraktär, som ger möjlighet att reglera priserna
vid krig och krigsfara samt vid risk för inflation vare sig denna beror
av internationella eller inhemska förhållanden. I vissa yttranden utta
-
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
lade farhågor för att förslaget skall medföra risk för att prisreglering tillgripes
i onödan eller i stället för mera effektiva, generellt verkande medel
ger mig anledning framhålla att prisreglering självfallet icke skall införas
annat än då så, efter noggranna överväganden, befinnes oundgängligen
nödvändigt. I anslutning till vad Sveriges lantbruksförbund uttalat vill jag
framhålla, att enbart en stegring av jordbrukspriserna i producentledet, som
håller sig inom de gränser, vilka dragits upp av statsmakterna i samband
med jordbruksregleringen, givetvis icke kan åberopas som grund för en
tillämpning av prisregleringslagen.
Såsom förut anförts måste förslaget om prisregleringens slopande för
normala förhållanden bedömas även mot bakgrund av samhällets konkurrensbefrämjande
verksamhet.
Förslaget innebär i denna del till en början att de avvikelser från den
effektiva konkurrensen som har sin grund i bristande priskännedom och
prismedvetande hos konsumenterna skall motverkas genom konsumentupplysning
i prisfrågor från samhällets sida. I vissa remissyttranden
ifrågasättes emellertid värdet av en sådan i statlig regi bedriven
verksamhet.
För egen del anser jag emellertid att en dylik verksamhet från statens
sida, rätt bedriven, bör kunna bliva av stort värde för konsumenterna. Prisregleringen
kan undvaras endast om konkurrensen blir tillräckligt effektiv.
Som utredningen belyst förutsätter detta bl. a. att konsumenterna sättes i
stånd att utnyttja sin köpkraft på det för dem förmånligaste sättet. Varumarknaden
är emellertid så rikhaltig och svåröverskådlig och prisbildningsfrågorna
så invecklade att detta icke gärna kan ske utan särskilda hjälpmedel.
Med hänsyn till konkurrensens betydelse för den allmänna prisnivån
och för utvecklingen inom samhället är det uppenbarligen en angelägen statlig
uppgift att tillse att dylika hjälpmedel finnes. En viss konsumentupplysning
i statlig regi förekommer redan nu, bl. a. genom priskontrollnämndens
presskommunikéer. Såvitt kan bedömas har denna verksamhet en icke
obetydlig verkan i fråga om allmänhetens priskännedom och prismedvetande.
En utvidgning av den konsumentupplysande verksamheten från statens
sida är därför enligt min mening i hög grad önskvärd.
En förutsättning för att den konsumentupplysande verksamheten skall
kunna bedrivas på önskvärt sätt är att samhällsorganen får tillräckliga möjligheter
följa prisutvecklingen och omständigheterna vid prissättningen.
Detta är också ett villkor för att samhället skall kunna utöva en effektiv
prisövervakning, en verksamhet som nu bedrives av priskontrollnämnden
och som enligt utredningens förslag skall bli en permanent statlig
uppgift. Detta förslag har ej mött allvarligare gensagor under remissbehandlingen.
För egen del vill jag betona att om man vill välja den linjen att prisreglering
skall kunna tillgripas blott i extraordinära fall, det är av särskild
betydelse att samhället under normala tider får tillräcklig insyn i prisbildningen
för att kunna bedöma om konkurrensen har erforderlig effektivitet
som prisregulator. Enligt förslaget skall den statliga verksamheten i detta
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
hänseende liksom nu bestå i inhämtande av uppgifter om priser, marginaler,
kostnader m. m., analys av prisutvecklingen samt specialundersökningar i
prisfrågor. Detta finner jag ändamålsenligt.
Den konsumentupplysande verksamheten och prisövervakningen förutsätter,
såsom redan antytts, att samhället får tillräcklig insyn beträffande
prissättningen. Därför måste skyldighet föreligga för företagarna att lämna
uppgifter i dessa hänseenden. Utredningen har också utarbetat förslag till
en lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden som
bl. a. tillgodoser detta behov. Chefen för handelsdepartementet kommer, som
jag tidigare nämnt, att senare i dag anmäla denna fråga. Enligt vad jag inhämtat
kommer därvid att framläggas förslag till en lag av i huvudsak samma
innehåll som det av utredningen utarbetade lagförslaget.
Prisregleringens avskaffande för normala förhållanden förutsätter enligt
min mening dessutom att statens möjligheter att ingripa mot samhällsskadliga
verkningar av konkurrensbegränsningar utökas. För närvarande är n äringsfrihetsrådets
behörighet att genom förhandling söka
undanröja dylika verkningar begränsad till sådana som härrör från förekomsten
av kartellavtal eller monopol. Om möjligheten att motverka samhälleliga
skador av andra typer av konkurrensbegränsningar genom att direkt
inverka å priserna blir upphävd, måste näringsfrihetsrådets behörighet
utvidgas till alla slag av dylika begränsningar i den mån de förorsakar skada
ur samhällets synpunkt. Vidare bör möjlighet att direkt ingripa mot orimliga
priser skapas. Särskilt då den skadliga verkan av en konkurrensbegränsning
har avseende å själva priset torde möjligheten att nå resultat enbart
genom förhandling vara begränsad. Utredningen föreslår även ändringar i
1953 års lag i dessa två avseenden. Chefen för handelsdepartementet kommer
enligt vad jag likaledes erfarit att i sin anmälan senare denna dag av
dessa frågor föreslå vissa av nyss angivna synpunkter betingade ändringar i
1953 års lag.
Vid ett genomförande av de i det föregående berörda förslagen om ökade
möjligheter att ingripa mot konkurrensbegränsning, om uppgiftsskyldighet,
om prisövervakning och om konsumentupplysning är det enligt min uppfattning
tillräckligt med en prisregleringslag som kan träda i tillämpning vid
de extraordinära tillfällen som jag förut angivit. Jag förordar därför, att den
nuvarande prisregleringslagen ersättes av en ny sådan lag av beredskapskaraktär
och med den allmänna inriktning som jag tidigare nämnt.
I detta sammanhang må nämnas ett speciellt problem som uppkommer
därest nuvarande prisregleringslag ersättes av den ifrågasatta beredskapslagstiftningen.
Jag avser här frågan om samhällets inflytande i fortsättningen
på prissättningen när det gäller upplåtelser av hotell- och pensionatrum.
Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, är för närvarande
prisregleringslagen i viss utsträckning tillämplig på sådana upplåtelser. Utredningen
har förklarat sig icke vara beredd frisläppa prisbildningen i fråga
om den uthyrning, som nu omfattas av prisreglering, och uttalat att hyresregleringslagen
bör bringas i tillämpning å dylik uthyrning vid upphävan
-
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956
det av prisregleringslagen. Frågan huruvida hyresregleringslagen i fortsättningen
skall omfatta nu ifrågavarande bostadsupplåtelser torde komma att
avgöras i samband med ställningstagandet till hyresregleringskommitténs
förslag om avveckling av hyresregleringen. Oavsett vilken ståndpunkt, som
därvid kan komma att tagas, kan det enligt min mening icke komma i fråga
att för ett så begränsat område som hotell- och pensionatrörelse bibehålla
den nu gällande ordningen för prisreglering.
Godtages vad jag i det föregående förordat angående en prisregleringslag
av beredskapskaraktär m. m., aktualiserar detta vissa frågor av organisatorisk
art. Dessa kommer att senare denna dag anmälas av chefen för handelsdepartementet.
Organisationsändringarna torde, efter vad jag inhämtat,
icke utan betydande svårigheter kunna genomföras vid tidigare tidpunkt än
årsskiftet 1956/57. Med hänsyn härtill bör med den nya lagstiftningens
ikraftträdande anstå till den 1 januari 1957. Detta leder i sin tur till att den
nuvarande prisregleringslagens giltighetstid, vilken som förut nämnts utgår
vid halvårsskiftet 1956, bör förlängas till utgången av innevarande år.»
Departementschefen har beträffande förutsättningarna för tillämpning av
prisregleringslagen anfört följande.
»Såsom i det föregående utvecklats bör prisreglering vara ett av de medel,
som Kungl. Maj:t i extraordinära lägen kan tillgripa i inflationsbekämpande
syfte. I första hand skall prisreglering kunna ifrågakomma när riket är i
krig eller befinner sig i krigsfara. Härjämte bör emellertid, som tidigare
nämnts, prisreglering kunna begagnas även vid samhällsekonomiska rubbningar
som beror av andra orsaker vare sig dessa är att hänföra till internationella
eller inhemska förhållanden.
Utredningen har — i överensstämmelse med 1954 års förfogande- och ransoneringslagstiftning
—- utformat prisregleringslagen såsom en fullmaktslag
innefattande bemyndigande för Kungl. Maj:t att under närmare angivna
betingelser meddela förordnande i prisreglerande syfte. Vad gäller fall av
krig och krigsfara överensstämmer den föreslagna lagen i princip
helt med förebilderna. Prisregleringslagens bestämmelser skall sålunda i
krig automatiskt träda i tillämpning. I fall av krigsfara äger Kungl. Maj :t
förordna om tillämpning av lagens bestämmelser. Förordnandets bestånd är
beroende av att detsamma, efter särskilt underställningsförfarande, gillas
av riksdagen. Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot den
sålunda för krigs- och krigsfarefallen föreslagna ordningen. Också enligt
min mening bör frågan om prisregleringens tillämpning vid dessa fall lösas
på samma sätt som i förfogande- och ransoneringslagstiftningen.
Vad gäller de övriga krissituationer, där enligt utredningens
mening Kungl. Maj:t bör ha möjlighet att tillgripa prisreglerande åtgärder,
har dessa enligt den föreslagna lagtexten fått sin avgränsning genom kravet
att betydande fara skall ha uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna
prisläget inom riket. Häri skiljer sig den föreslagna lagen från 1954
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
års lagstiftning, som för motsvarande fall uppställer den förutsättningen att
knapphet på förnödenheter eller betydande fara härför skall föreligga. Sistnämnda
lagstiftning innehåller även — till skillnad från förevarande förslag
— den begränsningen att den uppkomna krissituationen skall vara en
följd av krig eller någon utom riket inträffad utomordentlig händelse. I ett
ytterligare avseende går den föreslagna lagen, när det gäller Kungl. Maj:ts
befogenheter, något längre än förfogande- och ransoneringslagarna. Enligt
dessa förutsättes riksdagens samtycke för att Kungl. Maj :t skall få vidtaga
en åtgärd, som icke föranledes av krig eller krigsfara. Utredningens förslag
innebär i detta hänseende att Kungl. Maj:t självständigt äger förordna om
tillämpning av lagens bestämmelse men skall inom viss tid underställa riksdagen
förordnandet för dess prövning.
Att på ett fullt tillfredsställande sätt avgränsa de sistnämnda beredskapsfallen
bjuder betydande svårigheter och det torde vara omöjligt att uppnå
en formulering, om vars tolkning icke olika meningar inom vissa gränser
kan råda. Det naturligaste torde vara att såsom utredningen gjort söka en
formel, som uttrycker lagens allmänna syfte. Att i författningen försöka
närmare angiva de faktorer, t. ex. varuknapphet, vilkas prisstegrande verkan
lagen avser att bryta, lär knappast låta sig göra. I allt fall torde, vilken metod
man än väljer, gränsdragningen för lagens användningsområde bli vansklig.
Mot den formulering, varom de sakkunniga enats, kan alltså visserligen
invändas att dess allmänna ordalag kan tänkas lämna visst utrymme för
olika meningar om när läget är sådant att lagen ger Kungl. Maj:t rätt att
besluta prisreglering. Å andra sidan anser jag att en snävare avgränsning
icke är lämplig. Enligt min mening torde av de sakkunnigas avfattning avlagtexten
det väsentliga tillräckligt tydligt framgå, nämligen att prisreglering
vid sidan av krigs- och krigsfarefallen förutsätter ett påtagligt krisläge
med otvetydig fara för en inflationistisk prisstegring.
Det torde icke böra ifrågakomma att nu — såsom ifrågasatts av en remissinstans
— göra några uttalanden om vilka varor eller varugrupper som
i ett givet fall bör beröras av prisreglering. Självfallet är emellertid, att
prisreglerande åtgärder icke får givas större omfattning eller göras mera
ingripande än som nödvändigtvis betingas av den föreliggande situationen.
Ett flertal remissinstanser har mer eller mindre starkt uttalat sig för att
prisreglering i andra fall än vid krig eller krigsfara icke skall kunna införas
med mindre riksdagen lämnat sitt samtycke. Särskilt har dessa uttalanden
gällt det fall, där prisingripanden finnes nödvändiga i ett krisläge, vars
grund är att söka inom riket.
Jag har redan tidigare framhållit betydelsen av att Kungl. Maj:t i nu ifrågavarande
beredskapsfall kan förfoga över prisreglerande åtgärder, och jag
underströk därvid vikten av att erforderliga prisingripanden kan verkställas
med snabbhet. En ordning, som förutsätter att riksdagens samtycke först
inhämtas innan ingripande kan ske, skulle — såsom ock utredningen anför
—■ kunna föranleda ett ödesdigert dröjsmål med behövliga åtgärder. En sådan
omgång synes även vara ägnad att minska den psykologiska verkan,
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
17
som, enligt vad jag tidigare anfört, kan väntas följa av möjligheten att i vissa
lägen snabbt ingripa med prisreglering. De sakkunnigas förslag att förordnande
om prisreglering inom en månad eller, där riksdagssession icke
pågår, inom en månad från början av nästkommande session skall underställas
riksdagen torde fullt tillfredsställande tillgodose intresset av att riksdagen
får tillfälle att pröva ett meddelat förordnande om prisreglering. Jag
vill tillägga, att om den av utredningen enhälligt förordade anordningen
godtages, detta givetvis inte hindrar Kungl. Maj :t att inhämta riksdagens
medgivande redan innan prisreglerande åtgärder vidtages. Det kan förutsättas,
att så kommer att ske när förhållandena medgiver det. I detta sammanhang
må ännu en gång understrykas, att jag anser prisreglering i fredstid
utgöra endast ett komplement till de generella ekonomisk-politiska medlen,
och att prisingripanden av denna art bör ske endast när det finnes oundgängligen
nödvändigt.»
Beträffande prisregleringslagens omfattning har departementschefen anfört
bl. a. följande.
»De sakkunnigas förslag överensstämmer med gällande lagstiftning vad
gäller de nyttigheter, som kan underkastas prisreglering. Beredskapslagen
skall sålunda ha tillämpning på »förnödenheter» och »tjänster». Utredningen
har diskuterat, huruvida icke den inskränkningen i lagens omfattning
borde göras att prisingripanden skall begränsas till sådana förnödenheter
och tjänster, som är av betydelse för befolkningen och produktionen. En sådan
gränsdragning skulle emellertid i praktiken ställa sig utomordentligt
svår. Enligt min mening har utredningen även goda skäl för sin förmodan
att en lagstadgad begränsning av prisregleringen till blott vissa varugrupper
kan komma att i både producent- och handelsledet öka intresset för de
icke prisreglerade, d. v. s. de ur allmän synpunkt mindre betydelsefulla varorna.
Detta skulle leda till en snedvridning av det ekonomiska livet. Jag
anser därför, att någon sådan avgränsning av lagens tillämpningsområde ej
bör ifrågakomma.»
I specialmotiveringen till 19 § i förslaget till allmän prisregleringslag har
departementschefen vidare anfört bl. a.:
»Beträffande begreppet tjänst har de sakkunniga föreslagit viss saklig förändring
i förhållande till gällande lag såvitt avser den tilltänkta författningens
tillämplighet å hotell- och pensionatrörelse.
Utredningen har ansett det vara av vikt, att tillämpningsområdet för det
nu förevarande förslaget så nära som möjligt överensstämmer med tillämpningsområdet
för konkurrensbegränsningslagen och den föreslagna lagen
om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Konkurrensbegränsningslagen
är i sin nuvarande lydelse tillämplig bl. a. på den som
yrkesmässigt utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras
myndighets tillstånd. Någon olägenhet torde icke behöva möta, om beredskapslagstiftningen
rörande prisreglering får sitt tillämpningsområde be2
Dihang till riksdagens protokoll 1956. .9 samt. 2 avd. Nr 34
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1956
stämt efter samma princip. Även om lagen får denna vidgade omfattning,
behöver detta icke innebära, att en prisreglering, som genomföres med stöd
av lagen, göres lika omfattande. Lagen anger ju blott den yttersta gränsen
för möjligheten att genomföra en prisreglering.
Av dessa orsaker har utredningen ansett sig böra föreslå en sådan lydelse
av nu förevarande bestämmelse, att prisreglering kan införas beträffande
hotell- och pensionatrörelse av sådan omfattning, att därtill fordras myndighets
tillstånd.
Jag finner i likhet med utredningen att beredskapslagstiftningens tilllämpningsområde
så långt möjligt bör överensstämma med den näraliggande
lagstiftningen om konkurrensbegränsning m. in. Någon olägenhet härav
synes icke behöva förekomma. Jag förordar därför att paragrafen utformas
i enlighet med de sakkunnigas förslag.»
Vad gäller formerna för prisreglering har departementschefen framhållit,
att dessa i princip överensstämmer med nu gällande regler, samt ytterligare
anfört följande.
»Vad först gäller de direkta prisingripandena innebär de sakkunnigas förslag
i huvudsak en översyn av de nuvarande reglerna. Betydande förenklingar
har uppnåtts. Förslaget upptager sålunda endast två typer av normerat
pris, högstpris och stoppris, mot ett flertal i nu gällande lag. Högstpris avser
att ersätta den nuvarande pristypen normalpris. Stoppriset har direkt
övertagits från gällande lag.
Mot den föreslagna inskränkningen till två pristyper har vid remissbehandlingen
invändning gjorts endast från priskontrollnämnden, som ifrågasätter
huruvida icke pristypen »godkänt pris» borde bibehållas.
För egen del vill jag understryka värdet av att lagstiftningen förenklas.
Ett flertal olika former för prisingripanden medför svårigheter att överskåda
den reglerade prisbundenheten i marknaden och skapar besvärligheter
såväl för den enskilde som för vederbörande myndigheter vid lagens
tillämpning. Det är följaktligen angeläget att icke skapa fler pristyper än
som är av behovet påkallade. I detta hänseende tilldrager sig den hittillsvarande
varianten »godkänt pris» särskild uppmärksamhet. Enligt prisregleringslagens
bestämmelser härom kan förbud meddelas mot att försälja eller
saluhålla viss förnödenhet eller utföra eller erbjuda viss tjänst med mindre
priset å förnödenheten eller tjänsten blivit på förhand godkänt. Genom
denna form av prisingripande har hittills kunnat hindras att prisregleringen
kringgås på det sätt att vid sidan om varor, för vilka normal- eller stoppris
gäller, ersättningsmedel produceras, för vilka priser ej fastställts. Pristypen
har även kunnat användas för att eljest under prisregleringen fånga in varor,
som utgör nyheter inom ett i övrigt prisreglerat varuområde. De sakkunniga
har föreslagit att syftet med bestämmelserna om »godkänt pris» i fortsättningen
skall tillgodoses genom att tillverkare och distributörer med stöd
av den tilltänkta lagen om uppgiftsskyldighet rörande bl. a. prisförhållanden
ålades att lämna uppgifter till prismyndigheten om tillverkning och försälj
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år W56
19
ning av nya artiklar. Föreskreves sådan uppgiftsskyldighet skulle prismyndigheten
få tillfälle att vid behov fastställa högstpris för varan och därigenom
kontrollera prisbildningen. Det råder enligt min mening ingen tvekan om
att reglerna om fastställande av högstpris och stoppris fordrar en kompletterande
bestämmelse, varigenom kan förhindras, att nyheter bland förnödenheter
eller tjänster går vid sidan om prisregleringen. Utredningens förslag
att göra ingripanden i syfte att prisreglera nytillkomna varor och tjänster
beroende av att viss föreskriven uppgiftsskyldighet fullgöres kan emellertid
leda till omständlighet och torde även från andra synpunkter vara
mindre tillfredsställande. Enligt min mening behöver härav icke följa att
i beredskapslagen upptages en tredje pristvp av samma karaktär som »godkänt
pris». Det torde vara tillfyllest om i lagen införes stadgande, som ger
den prisreglerande myndigheten befogenhet att föreskriva att viss förnödenhet
icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst utföras eller erbjudas
med mindre högstpris eller stoppris gäller för förnödenheten eller tjänsten.
En bestämmelse av denna utformning torde möjliggöra att effektiv prisreglering
kan utövas även inom varuområden, där sortimen tsförändringar är
ofta förekommande. Med det tillägg jag nu förordat synes de sakkunnigas
förslag rörande formerna för prisingripanden erbjuda en god lösning och
jag förordar att lagen utformas i enlighet med vad jag nu anfört. Liksom utredningen
finner jag beredskapslagen böra innehålla stadgande, som förbjuder,
att någon vid tillhandahållande av prisreglerad förnödenhet eller
tjänst fordrar att även annan förnödenhet inköpes eller tjänst tages i anspråk
(s. k. kombinationsavtal).
Utredningen har till sitt förslag överfört bestämmelserna i gällande lagstiftning
om tvångskartellering och nyetableringsspärr. Ifrågavarande
tvångsåtgärder och deras användning diskuterades ingående i samband med
att bestämmelserna härom år 1942 (prop. nr 337) överarbetades, och det
torde icke vara erforderligt att här ånyo redovisa de skäl, som motiverar att
Kungl. Maj :t utrustas med befogenheter i detta avseende. Enligt min uppfattning
är bestämmelser av detta innehåll oundgängliga i en beredskapslagstiftning
som den föreslagna. Såväl tvångskartellering som nyetableringsspärr
utgör för näringslivet — såsom också flera remissinstanser framhållit
— djupt ingripande åtgärder. Ingrepp av denna art är även ägnade att motverka
samhällets strävanden att upplösa konkurrenshämmande företeelser
i det ekonomiska livet. Icke minst den sistnämnda synpunkten föranleder
till en mycket försiktig tillämpning av bestämmelserna. Ett förfarande av
delta slag bör icke utan synnerliga skäl användas såsom ett självständigt
prisregleringsmedel utan i stället vara ett komplement till redan gjorda prisingripanden.
Under alla förhållanden bör tvångskartellering och nyetableringsspärr
brukas endast i trängande undantagsfall när så finnes nödvändigt
för att komma till rätta med allvarliga missförhållanden och när andra
utvägar icke står till buds. Jag finner det med hänsyn härtill även riktigt
att någon delegation av Kungl. Maj :ts befogenheter icke skall kunna förekomma.
Jag kan däremot icke biträda den från vissa remissinstanser fram
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr år 1956
förda meningen att användningsområdet för dessa åtgärder bör begränsas
till krigs- och krigsfarefallen. Även under andra förhållanden kan undantagsvis
sådant läge tänkas uppkomma att de möjligheter till kraftfulla ingripanden
som lagen erbjuder behöver helt utnyttjas.
Såsom en nyhet har i de sakkunnigas förslag upptagits en bestämmelse
om varustandardisering. Stadgandet ger Kungl. Maj :t möjlighet att föreskriva
att förnödenhet endast får tillhandahållas i visst utförande, till viss
myckenhet, i viss förpackning eller dylikt. Tidigare har sådana föreskrifter
kunnat utfärdas med stöd av den då gällande förfogandelagstiftningen.
Jag är av den meningen, att bestämmelse om standardisering icke kan avvaras
utan att effektiviteten i lagstiftningen eftersättes. Tvång av denna
art kan givetvis medföra allvarliga konsekvenser för berörda delar av näringslivet.
Föreskrifter härom bör därför inskränkas till fall där standardisering
framstår såsom en ofrånkomlig nödvändighet för att prisreglering
skall fungera tillfredsställande. Även beträffande bestämmelserna om varustandardisering
har från remisshåll ifrågasatts huruvida dess tillämpning
skulle inskränkas till fall av krig eller krigsfara. Vad jag tidigare anfört på
tal om tvångskartellering gäller även här och jag anser inte försvarligt att
försvaga lagstiftningens effektivitet i de krissituationer, som ej kan hänföras
till nämnda fall.
Såsom utredningen föreslagit bör i beredskapslagen upptagas stadgande
motsvarande den i gällande lag intagna bestämmelsen rörande ordningsföreskrifter
om märkning av varor, in. m.»
Departementschefen har rörande det i den föreslagna prisregleringslagen
upptagna stadgandet mot prisocker erinrat om att motsvarande bestämmelse
redan finns i gällande lag samt anfört:
»— --Ockerstadgandets huvudsakliga betydelse i gällande prisregle
ringslagstiftning
torde vara att bereda underlag för ingripanden i fall där
allmänheten uppskörtas genom att varor, som icke prisreglerats, säljes till
överpriser. Här torde nämligen endast i undantagsfall strafflagens ockerparagraf
kunna åberopas och prisregleringslagens bestämmelse får därför i
förhållande till denna sekundär betydelse när det gäller att inskrida i fall
där oskäligt höga priser uttages. Det skulle även av psykologiska skäl vara
mindre lyckligt att lämna de varuområden, som ej omfattas av en prisreglering,
helt utan skydd mot oblyga prishöjningar. Jag finner följaktligen att
den förslagna prisregleringslagen bör innehålla särskild bestämmelse om
prisocker.»
Vad angår direktiv för den prisreglerande verksamheten har departementschefen,
efter redogörelse för de synpunkter utredningen redovisat samt
vissa uttalanden från ett par remissinstanser, anfört följande.
»Såsom utredningen föreslagit bör det även i fortsättningen ankomma på
Kungl. Maj :t att utfärda direktiv för den prisreglerande verksamheten. Jag
kan icke biträda den i vissa remissyttranden uttalade meningen, att direk
-
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
tiven för verksamheten skall meddelas i form av allmän lag. En sådan ordning
skulle förhindra ingripanden med den snabbhet som är åsyftad.»
Lagrådet
Lagrådet har vid granskningen av förslaget till allmän prisregleringslag
gjort erinringar beträffande vissa särskilda stadganden, vilka erinringar
beaktats vid utformningen av det i propositionen framlagda förslaget. Förslaget
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen har av lagrådet
lämnats utan erinran.
Motionerna
I motionerna I: 580 och II: 757 har hemställts, att riksdagen måtte
»1) besluta att den i propositionen föreslagna allmänna prisregleringslagen
endast skall kunna sättas i kraft vid ''krig eller krigsfara’ och sålunda
antaga Kungl. Maj:ts förslag till sådan lag med den ändringen att tredje
stycket av 1 § utgår;
2) avslå Kungl. Maj:ts förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303); samt
3) uttala, att av Kungl. Maj:t utfärdade direktiv för prisreglerande verksamhet
utan onödig tidsutdräkt skall underställas riksdagen».
I motionerna I: 581 och II: 756 framhäves behovet av priskontroll och
hemställes,
»att riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts proposition nr 147,
måtte besluta att förslaget till allmän prisregleringslag, 1 § tredje stycket,
ges följande lydelse:
''Finnes eljest fara för prisstegring inom riket eller befinnes det möjligt
att sänka priserna på varor eller tjänster, vilka är av betydelse för konsumtion
och prisbildning, äger Konungen förordna---som nu avser’;
samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förordnande
av den innebörden, att ovannämnda lag träder i kraft den 1 januari
1957».
I motionerna I: 582 och II: 758 hemställes, »att riksdagen måtte besluta
att 1 § allmänna prisregleringslagen ges en lydelse motsvarande 1 § i förfogande-
respektive ransoneringslagen samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta erforderlig författningstext».
Utskottet
Det föreliggande förslaget till en beredskapslagstiftning på prisregleringens
område bygger på tanken att man under mer normala förhållanden
skall kunna avvara direkta statliga prisingripanden och i stället lita till den
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
effekt som en verksam konkurrens i näringslivet har såsom prisregulator.
Prisreglering skulle härigenom kunna förbehållas vissa extraordinära situationer,
när åtgärder finnes nödvändiga för att motverka prisstegringar.
Innan utskottet närmare går in på de bedömningar, som ligger till grund
för förslaget, må något erinras om den utveckling, som den prisreglerande
verksamheten undergått de senaste åren. Med den konjunkturomsvängning
med bl. a. förbättrad varutillgång, som inträffade efter den s. k. Koreakrisen,
förändrades högst betydligt förutsättningarna för den dittills bedrivna
prispolitiken. Prisregleringen kunde hävas för ett stort antal varor och
tjänster. I de direktiv för den prisreglerande verksamheten, som fastställdes
i juni 1953 — och vilka alltjämt är gällande — anges, att prisstoppet
för viss vara bör kunna hävas även i sådana fall, då en prisstegring kan
väntas inträda låt vara att i dylikt fall särskilda skäl skall föreligga för
åtgärden. Å andra sidan bör enligt direktiven prisreglering bibehållas i sådana
fall, där risk för prisstegring visserligen ej förekommer, men där
marginalerna är onormalt höga eller en i förhållande till kostnadsutvecklingen
skälig prissänkning ej förväntas komma till stånd. Under den tid,
som förflutit efter direktivens utfärdande, har prisregleringen kunnat hävas
för alltfler varor. I stället har den priskontrollerande verksamheten inriktats
på övervakning av prisutvecklingen. Då anledning därtill förelegat, har
man inom priskontrollnämnden genom förhandlingar med vederbörande
företag eller organisation sökt få till stånd prissänkningar. Numera faller
endast en ringa del av samtliga varor och tjänster under direkt prisreglering.
Den 1 maj i år omfattade regleringen sålunda endast brännved, radio,
medicin, pensionatvistelse, buss- och taxiresor samt bildäck, vilka poster,
med utgångspunkt från de i socialstyrelsens konsumentprisindex beaktade
varugrupperna — hyresposten frånräknad — beräknas utgöra 4,4 procent av
den totala privata konsumtionen. De senaste åren har sålunda präglats av
en fortgående avveckling av den reglering, som bedrivits med stöd av 1947
års prisregleringslag. Det är därför enligt utskottets mening följdriktigt att
i nuvarande läge ompröva formerna för statens inverkan på prisbildningen.
Kn huvudfråga är härvid om fortsatt behov föreligger av statlig priskontioll
av den art som utövats enligt 1947 års lag. Frågans besvarande har förutsatt
en allmän bedömning av prisutvecklingen med och utan reglering
ävensom av samhällets möjligheter att med andra medel än prisreglering
effektivt verka för en sund prisbildning. Det är helt i linje med den hittills
förda prispolitiken att avstå från prisreglering när en effektiv konkurrens
utövar tillräcklig press på priserna. Råder normala förhållanden och får
konkurrensen fritt verka har enligt utskottets mening prisreglering ingen
funktion att fylla. Näringslivet företer emellertid i åtskilliga avseenden avvikelser
från effektiva konkurrensförhållanden. För att samhället skall kunna
i normala tider helt avstå från prisreglering erfordras därför en intensifiering
av statens konkurrensfrämjande verksamhet. I detta hänseende har
departementschefen pekat på bl. a. ökade möjligheter att ingripa mot konkurrensbegränsning
inom näringslivet, prisövervakning och utvidgad kon
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r år 1956
sumentupplysning. Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning
att förstärkning i nämnda avseenden utgör en nödvändig förutsättning
för att man under normala förhållanden skall kunna slopa prisreglering. Å
andra sidan kan utskottet icke dela de farhågor för prisstegringar, som uttryckts
i motionerna 1:581 och 11:756. Enligt utskottets mening saknas
anledning att befara att ett slopande av prisregleringen i enlighet med propositionens
förslag skulle medföra några vådor för konsumenterna. En sådan
åtgärd skulle endast innebära att de ekonomiska krafter, som för närvarande
påverkar prisbildningen på det stora övervägande antalet varor
och tjänster, även fick bli bestämmande för de få återstående prisreglerade
grupperna nyttigheter. Man bör även beakta, att prisreglering visat sig
medföra vissa olägenheter i form av bl. a. snedvridning av produktion och
distribution, vilka följdverkningar man under normala tider icke är böjd
att acceptera.
Därest prisreglering i enlighet med det framlagda förslaget reserveras för
extraordinära situationer, är det ofrånkomligt att en beredskapslagstiftning
skapas, som erbjuder möjlighet till snabba ingripanden i sådana lägen. Det
praktiska värdet av en sådan lagstiftning är i första hand beroende av de
förutsättningar för pris regler ande åtgärder som lagstiftningen
anger. Enligt det framlagda förslaget till allmän prisregleringslag
skall lagens bestämmelser om prisreglering kunna tillämpas i tre skilda
fall, nämligen när riket är i krig, i fall av krigsfara och slutligen i ett läge,
där av annan orsak än krig eller krigsfara betydande fara uppkommit för
allvarlig stegring av det allmänna prisläget inom riket.
I motionerna 1:580 och 11:757 reses invändningar mot att beredskapslagen
utformas så att den medger prisreglering i andra fall än vid krig eller
krigsfara. Även i motionerna I: 582 och II: 758 vänder sig motionärerna mot
den avgränsning lagens tillämpningsområde fått. Motionärernas yrkande
åsyftar principiell överensstämmelse i detta hänseende mellan den föreslagna
lagen och 1954 års förfogande- och ransoneringslagar.
Det är oomtvistligt att prisreglering måste kunna tillgripas i fall av krig
och krigsfara. Beträffande de övriga fall, där enligt förslaget prisreglering
skall kunna komma i fråga, har — såsom framgått av den ovan intagna
redogörelsen — vid remissbehandlingen av priskontrollutredningens
betänkande delade meningar rått. I ovan berörda motioner återkommer i
det väsentligaste de kritiska synpunkter som från vissa remissinstanser riktades
mot utredningens förslag. I diskussionen kring frågan om lagens
tillämpning under fredsförhållanden har skilts mellan det fall att inflation
hotar till följd av internationella prisstegringar och det fall då en inflatorisk
utveckling har inhemska orsaker. Beträffande det förstnämnda fallet,
när internationella förhållanden återverkar inflationsdrivande på vårt ekonomiska
liv, anser utskottet de av priskontrollutredningen redovisade erfarenheterna
från prisregleringens verkningar under Koreakrisen visa värdet
av alt vid sidan av övriga inflationsbekämpande medel ha tillgång till
möjligheten att göra direkta prisingripanden. Utskottet ansluter sig följ
-
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 3i år 1956
aktligen till de skäl departementschefen anfört för förslaget i denna del.
Utskottet delar även den uppfattningen att den föreslagna lagens tillämplighet
icke bör begränsas så att möjligheten att tillgripa prisreglering är utesluten
när inflationsrisken bedömes ha inhemska orsaker. De skäl departementschefen
redovisat för sin mening om prisregleringens betydelse i ett
skärpt läge av denna karaktär finner utskottet bärande. Otvivelaktigt kan
förekomsten av en lagstiftning, som även i denna situation medger snabba
ingripanden för att stävja prisstegringar, förebygga spekulativa prishöjningar
och därigenom medverka till större trygghet hos löntagarna inför
den ekonomiska utvecklingen. Utskottet vill även framhålla svårigheterna
att i ett krisläge fastslå om detsamma orsakats av förhållanden inom eller
utom riket.
Utskottet kan icke förorda en sådan ändring i förslaget att — såsom
i motionerna I: 582 och II: 758 åsyftas — det beredskapsfall, som upptagits
i 1 § tredje stycket, beskrives såsom en situation kännetecknad av knapphet
på förnödenheter eller fara härför, över huvud synes det icke lämpligt
att i lagtexten söka begränsa tillämpningsområdet för lagen genom att angiva
tänkbara orsaker till de prisstegringar man avser att motverka. En
formulering, vilken såsom den i propositionen föreslagna avser att närmare
angiva den omfattning, som den inträdda eller befarade prisstegringen
skall ha för att få föranleda ingripande, synes vara att föredraga.
Effektiviteten i den blivande lagstiftningen beror i väsentlig grad på d e
formella förutsättningarna för dess tillämpning.
Enligt propositionens förslag skall vid krig lagens bestämmelser om prisreglering
automatiskt träda i tillämpning. I fall av krigsfara jämte övriga
beredskapsfall äger Kungl. Maj :t förordna om tillämpning av bestämmelserna.
Har sådant förordnande meddelats ankommer det på Kungl. Maj :t att
inom viss kortare tid underställa detsamma riksdagens prövning. De i motionerna
I: 582 och II: 758 framställda yrkandena innebär den begränsningen i
Kungl. Maj :ts befogenheter att Kungl Maj :t i krislägen, som ej är att hänföra
till krigs- och krigsfarefall, kan förordna om prisreglering först sedan
riksdagens samtycke inhämtats. Den i propositionen föreslagna ordningen
för riksdagens medverkan vid förordnanden i sistnämnda fall — vilken
överensstämmer med priskontrollutredningens förslag — väckte under förarbetena
kritik från kommerskollegium och näringsfrihetsrådet liksom
från företagarhåll. Enligt utskottets mening är det givetvis önskvärt och betydelsefullt
att riksdagen så långt möjligt beredes tillfälle att giva sin mening
till känna innan prisreglering införes. Att uppställa denna ordning
som ett obligatoriskt villkor för tillämpning av lagen skulle emellertid i ett
tillspetsat läge kunna innebära en oförsvarlig försvagning av lagstiftningens
effektivitet. Såsom departementschefen framhållit skulle en omgång av
detta slag kunna föranleda ett ödesdigert dröjsmål med behövliga åtgärder,
och en sådan avfattning av fullmaktsbestämmelsen synes även vara ägnad
att minska den psykologiska verkan av lagen som ovan berörts.
Beträffande utformningen i övrigt av den föreslagna bered -
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
25
skapslagen innebär förslaget i första hand en modernisering och förenkling
av de nu gällande materiella reglerna om prisreglering. I detta hänseende
torde koncentreringen av de nu förekommande varianterna av prisingripanden
till endast två typer, nämligen högstpris och stoppris, vara värdefull.
Det må i detta sammanhang nämnas, att den hittillsvarande möjligheten
att föreskriva förbud mot handel med viss vara med mindre priset på
förhand godkänts i det föreliggande lagförslaget ersatts med ett stadgande
(4 §), som ger Kungl. Maj :t befogenhet att föreskriva att viss vara m. in.
icke får försäljas med mindre högstpris eller stoppris gäller. Stadgandet
medför att en företagare som inom ett varuområde, där sådan föreskrift
gäller, önskar föra en icke prisreglerad vara ut i marknaden har att vända
sig till den prisreglerande myndigheten för att få högstpris åsatt varan.
Självfallet bör en sådan hänvändelse behandlas utan onödigt dröjsmål. Det
får förutsättas att Kungl. Maj:t vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter
till lagen överväger huruvida icke anvisning bär lämnas om hur företagare
har att förfara när förordnande enligt 4 § utgör hinder för handel med viss
förnödenhet eller för att viss tjänst erbjudes.
En viktig nyhet i den föreslagna beredskapslagen är det i 9 § upptagna
stadgandet, varigenom Kungl. Maj:t får befogenhet att meddela föreskrift
om varustandardisering. Tidigare har sådana föreskrifter meddelats bl. a.
med stöd av förfogandelagstiftningen. Det författningsenliga stödet för en
sådan reglering har emellertid sin naturliga plats i den prisreglerande författningen,
och utskottet förordar att bestämmelse i ämnet i enlighet med
förslaget intages i lagen.
En speciell fråga, som diskuterats under förarbetena till beredskapslagen
och givit upphov till delade meningar, rör tillkomsten av Kungl. Maj :ts d irektiv
för den prisreglerande verksamheten. Från
några håll har framförts tanken att direktiven borde tillkomma i form av
allmän lag. I motionerna 1:580 och 11:757 har hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att direktiven utan onödig tidsutdräkt skall underställas riksdagen.
Enligt utskottets mening är det oförenligt med den tänkta beredskapslagens
konstruktion och syften att uppställa krav på att direktiven
utfärdas i form av allmän lag. I anledning av yrkandet i nyssnämnda motioner
må tilläggas, att utskottet förutsätter, att direktiven även i fortsättningen
— på sätt hittills varit brukligt — bringas till riksdagens kännedom.
De i den föreslagna beredskapslagen upptagna bestämmelser, som här
icke särskilt berörts, tillstyrkes av utskottet. Vad departementschefen anfört
bär icke, i vidare mån än ovan anförts, föranlett någon erinran från
utskottets sida.
Det av utskottet biträdda förslaget om ny prisregleringslagstiftning och
om intensifiering av statens konkurrensbefrämjandc verksamhet förutsätter
vissa förändringar av organisatorisk art. Med hänsyn till att dessa förändringar
icke utan betydande svårigheter kan genomföras vid tidigare
tidpunkt än årsskiftet 1956/57 föreslås i propositionen att den nya lagstiftningen
skall träda i kraft den 1 januari 1957. Utskottet har intet att erinra
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
häremot. I följd härav och då det synes oklokt att under så relativt lång tid
som ett halvår ställa sig helt utan möjlighet att i kraft av gällande lag tillgripa
prisreglering, bör giltighetstiden för 1947 års lag i enlighet med propositionens
förslag utsträckas till och med den 31 december 1956. Utskottet
kan följaktligen icke tillstyrka det i motionerna I: 580 och II: 757 framförda
förslaget att nuvarande prisregleringslag skall upphöra att gälla i
och med den 30 juni innevarande år.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen — med bifall till förevarande proposition,
nr 147, och med avslag å motionerna I: 580 och II: 757,
såvitt propositionen och motionerna avser förslag till allmän
prisregleringslag, samt med avslag jämväl å motionerna
I: 581 och II: 756 samt I: 582 och II: 758 -— måtte för sin
del antaga nämnda lagförslag;
B. att riksdagen — med bifall till förevarande proposition
och med avslag å motionerna I: 580 och II: 757, såvitt
propositionen och motionerna avser förslaget till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303) — måtte för sin del antaga nämnda lagförslag;
samt
C. att yrkandet i motionerna 1:580 och 11:757 om visst
uttalande av riksdagen rörande av Kungl. Maj:t utfärdade
direktiv för prisreglerande verksamhet, i den mån yrkandet
ej kan anses besvarat genom vad utskottet ovan anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 maj 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,
fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Alvar Andersson och
Åkesson; samt
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, hérrar Jacobsson
i Tobo, Nilsson i Göteborg, fru Sandström*, fröken Sandell, herr Fredriksson,
fröken Wetterström och herr Larsson i Hedenäset.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r år 1956
27
Reservationer
/. vid utskottets hemställan under A.
av herrar Sunne, Mannerskantz, Åkesson, Jacobsson i Tobo, fri! Sandström
och fröken \Vetterström, vilka ansett
a) att i utskottets yttrande det avsnitt som börjar å s. 23 med orden
»Därest prisreglering» och slutar å s. 24 med orden »ovan berörts.» bort
ersättas med uttalande av följande lydelse.
»Därest prisreglering reserveras för extraordinära situationer är erforderligt
att en beredskapslagstiftning skapas, som medger de prisingripanden
som i sådana lägen påfordras. En viktig fråga vid utformningen av en
sådan beredskapslag gäller förutsättningarna för pris reglerande
åtgärder. Enligt det framlagda förslaget till allmän prisregleringslag
skall lagens bestämmelser om prisreglering kunna tillämpas i tre
skilda fall, nämligen när riket är i krig, i fall av krigsfara och slutligen i
ett läge, där av annan orsak än krig eller krigsfara betydande fara uppkommit
för allvarlig stegring av det allmänna prisläget inom riket.
I motionerna 1:580 och 11:757 reses invändningar mot att beredskapslagen
utformas så att den medger prisreglering i andra fall än vid krig eller
krigsfara. Även i motionerna 1: 582 och II: 758 vänder sig motionärerna mot
den avgränsning lagens tillämpningsområde fått. Motionärernas yrkande
åsyftar principiell överensstämmelse i detta hänseende mellan den föreslagna
lagen och 1954 års förfogande- och ransoneringslagar.
Det torde icke råda delade meningar om att prisreglering är ett oumbärligt
medel när det gäller att dämpa inflationstendenserna i så utsatta ekonomiska
lägen som när riket befinner sig i krig eller krigsfara. Beträffande
de övriga fall, där enligt propositionens förslag prisreglering skall kunna
komma i fråga, har — såsom framgått av den ovan intagna redogörelsen
— vid remissbehandlingen av priskontrollutredningens betänkande delade
meningar rått. I ovan berörda motioner återkommer i det väsentligaste de
kritiska synpunkter som från vissa remissinstanser riktades mot utredningens
förslag. Utskottet vill understryka, att inflatoriska prisstegringar i ekonomiskt
ansträngda lägen, vilka icke har så allvarlig karaktär som krigsoch
krigsfarefallen, bör i allmänhet kunna helt bekämpas med allmänt verkande
penning- och finanspolitiska åtgärder. Emellertid kan icke bortses
från att sådana medel har benägenhet att bli effektiva först efter någon tid.
I lägen med allmän varuknapphet sammanhängande med internationella
prisstegringar, som hotar vår samhällsekonomiska balans, kan det därför
framstå såsom försvarligt att i viss omfattning tillgripa prisreglering för
att söka dämpa de första yttringarna av inflationen och befarad otillbörlig
spekulation. Det synes utskottet även naturligt, att prisreglering — i likhet
med förfogande och ransonering enligt 1954 års lagstiftning i ämnet — kan
tillgripas för att motverka inflationstendenserna i ett knapphetsläge, som
har sin grund i utom riket timade händelser.
28 Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1956
Utskottet kan däremot icke godtaga en utformning av beredskapslagen
som möjliggör prisreglering i ett läge där eu inflatorisk utveckling är helt
betingad av andra orsaker än ovan nämnda. För att prisstegringar i andra
lägen än när varuknapphet råder över huvud taget skall kunna uppkomma,
måste ett betydande efterfrågeöverskott föreligga och inflationsfaran
sålunda mestadels ses som en följd av den inom landet förda ekonomiska
politiken. Prisreglering har i en sådan situation ingen funktion att fylla utan
bör stå tillbaka för en väl avvägd penning- och finanspolitik.
Utskottet förordar därför en sådan ändring i den föreslagna lagen att
prisregleringens användningsområde begränsas till — förutom krigs- och
krigsfarefall — sådana lägen, där till följd av någon utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för
knapphet inom riket på förnödenhet av mer allmän betydelse.
Vad beträffar de formella förutsättningarna för beredskapslagens
tillämpning, skall enligt propositionens förslag vid
krig lagens bestämmelser om prisreglering automatiskt träda i tillämpning.
1 fall av krigsfara jämte övriga beredskapsfall äger Kungl. Maj:t förordna
om tillämpning av bestämmelserna. Har sådant förordnande meddelats ankommer
det på Kungl. Maj :t att inom viss kortare tid underställa detsamma
riksdagens prövning. De i motionerna I: 582 och II: 758 framställda yrkandena
innebär den begränsningen i Kungl. Maj :ts befogenheter att Kungl.
Maj:t i krislägen, som ej är att hänföra till krig och krigsfarefall, kan förordna
om prisreglering först sedan riksdagens samtycke inhämtats. Den i
propositionen föreslagna ordningen för riksdagens medverkan vid förordnanden
i sistnämnda fall — vilken överensstämmer med priskontrollutredningens
förslag — väckte under förarbetena kritik från kommerskollegium
och näringsfrihetsrådet liksom från företagarhåll. Från principiella synpunkter
är det enligt utskottets mening av vikt att fullmaktslagar icke tillgripes
i annan mån än när så är oundgängligen erforderligt. Det har till
stöd för propositionens förslag framhållits, att riksdagens hörande skulle
kunna innebära ’ett ödesdigert dröjsmål’ med de behövliga åtgärderna.
Häremot vill utskottet framhålla att riksdagen numera är samlad under
större delen av året. Vidare må erinras om att tillämpningen av förfogandeoch
ransoneringslagarna förutsätter riksdagens samtycke i andra fall än vid
krig eller krigsfara. Det kan knappast göras gällande att behovet av skyndsamt
ingripande är större när det gäller prisreglering än när fråga är om
åtgärder med stöd av nämnda båda lagar. Beredskapslagen bör därför ges
det innehållet att prisreglering i andra fall än rid krig eller krigsfara skall
kunna tillgripas först sedan riksdagens samtycke inhämtats.s>
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: 581 och
II: 756 och med förklaring alt riksdagen i anledning av motionerna
I: 580 och II: 757 samt I: 582 och II: 758, såvitt motionerna
avser det genom propositionen framlagda förslaget
till allmän prisregleringslag, funnit viss ändring böra vid
-
29
Andra lagutskottets utlåtande nr år 1956
tagas i förslaget — för sin del antaga förslaget med den
ändringen, att 1 § erhåller ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
1 §■ 1 §■
Kommer riket — — — tredje stycket.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas,
Sådant förordnande skall, vid
äventyr att det eljest förfaller, inom
en månad underställas riksdagen för
dess prövning av frågan, huruvida
förordnandet skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader
från det underställningen skett av
riksdagen gillat, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, skall förordnandet
av Konungen upphävas.
Har av annan orsak uppkommit betydande
fara för allvarlig stegring av
allmänna prisläget inom riket, äger
Konungen förordna att vad i 2—9 §§
stadgas, helt eller delvis, skall under
viss tid, högst ett år varje gång, äga
tillämpning. Förordnandet skall inom
en månad eller, om riksdagssession
icke pågår, inom en månad från början
av nästkommande session underställas
riksdagen. Vad i andra stycket
sägs om påföljden, därest underställning
ej sker eller riksdagen ej
inom två månader gillar förordnandet,
skall äga motsvarande tillämpning
i fall som nu avses.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas.
Sådant förordnande skall, vid
äventyr att det eljest förfaller, inom
en månad underställas riksdagen för
dess prövning av frågan, huruvida
förordnandet skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader från
det underställningen skett av riksdagen
gillat, är detsamma förfallet. Upphör
krigsfaran, skall senast före
nästkommande riksdagssessions avslutande
meddelat förordnande av
Konungen upphävas.
Har till följd av krig, vari riket
befunnit sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket
inträffad utomordentlig händelse
uppkommit knapphet eller betydande
fara för knapphet inom riket på förnödenhet,
som är av vikt för befolkningen
eller produktionen, och kan
härav väntas följa allvarlig stegring
av allmänna prisläget, äger Konungen
med riksdagens samtycke förordna
att vad i 2—9 §§ stadgas, helt eller
delvis, skall under viss Hd, högst ett
år varje gång, äga tillämpning.
Under tid —---10—22 §§ tillämpas.
II. vid utskottets hemställan under B.
av herr Mannerskantz och fröken Wetterström, vilka ansett
a) att det stycke i utskottets yttrande s. 25—26, vilket börjar respektive
slutar med orden »Det av —--innevarande år.» bort ersättas med utta
lande
av följande lydelse.
»Det av utskottet biträdda förslaget om ny prisregleringslagstiftning och
om intensifiering av statens konkurrensfrämjande verksamhet förutsätter
vissa förändringar av organisatorisk art. Med hänsyn till att dessa föränd
-
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 3i år 1956
ringar icke utan betydande svårigheter kan genomföras vid tidigare tidpunkt
än årsskiftet 1956/57 föreslås i propositionen att den nya lagstiftningen
skall träda i kraft den 1 januari 1957. Utskottet har intet att erinra
häremot. Nuvarande prisregleringslag upphör att gälla den 30 juni innevarande
år. Enligt utskottets mening saknas skäl att förlänga lagens giltighetstid
efter nämnda tidpunkt. Bibehållandet av prisregleringen i nuvarande
läge är tvärtom helt onödig och närmast skadlig för samhällsekonomien.»
b) alt utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 580 och II: 757
i denna del måtte avslå propositionen såvitt avser det därigenom
framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303).
560S84
Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag