Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
1
Nr 32
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 136, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester, samt
2) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304)
om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.
I samband med propositionen har utskottet behandlat tre i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr 564 i första kammaren av herr
Magnusson m. fl. och nr 742 i andra kammaren av herr Nygren m. fl.,
dels ock motionen nr 743 i andra kammaren av herr Rubbestad.
I motionerna 1:564 och II: 742 har i första hand yrkats att riksdagen
måtte avslå propositionen. Därest detta yrkande inte skulle vinna riksdagens
bifall har, i andra hand, yrkats viss ändring i den i propositionen
föreslagna nya lydelsen av 12 § lagen den 29 juni 1945 om semester genom
att i sagda paragraf infogas ett nytt stycke, vars lydelse återgives nedan,
närmast efter återgivandet av propositionens lagförslag.
I motionen II: 743 yrkas, att riksdagen måtte avslå propositionen.
Beträffande de skäl som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 742 och II: 743.
Propositionens innehåll
I propositionen föreslås, att det stadgande i semesterlagen, som tillerkänner
arbetsgivaren rätt att, om semestertiden överstiger 12 dagar, utan
1 -—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 32
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
arbetstagarens samtycke förlägga semestern till två skilda perioder, skall
upphävas. Hela den lagstadgade semestern skall således utgivas i ett sammanhang,
såvida annat ej överenskommes mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.
Däremot föreslås, att i de fall, då arbetstagaren enligt avtal med
arbetsgivaren är berättigad till längre semester än 18 dagar, arbetsgivaren,
om annat ej avtalats, skall äga rätt att förlägga semestern till två skilda
perioder, av vilka den ena utgör minst 18 dagar.
Enligt förslaget skall semester jämlikt lagen om förlängd semester för
vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete alltjämt kunna, efter medgivande
av arbetarskyddsstyrelsen, uppdelas på två skilda perioder, av vilka den
ena icke får understiga visst antal dagar. Denna minsta tid föreslås såsom
en följd av de föreslagna ändringarna i allmänna semesterlagen förlängd
från 12 till 18 dagar.
Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957.
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956 3
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420)
om semester
Härigenom förordnas, att 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
Har mellan------- lagei
Därest arbetstagare enligt avtal
med arbetsgivaren äger rätt till längre
semester än som föreskrives i 7 §,
skola övriga bestämmelser i denna
lag, i de avseenden ej annat överenskommits,
gälla jämväl beträffande
den överskjutande delen av semestern.
12
Arbetsgivaren äger — — — •—--
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med
arbetstagaren. Överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tolv dagar.
Semester för------sve
(Föreslagen lydelse)
§•
angives.
Därest arbetstagare enligt avtal
med arbetsgivaren äger rätt till längre
semester än som föreskrives i 7 §,
skola övriga bestämmelser i denna
lag, i de avseenden ej annat överenskommits,
gälla jämväl beträffande
den överskjutande delen av semestern.
överstiger semestertiden aderton
dagar må dock, utan hinder av
vad i 12 § är föreskrivet, semestern
förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst aderton
dagar.
§•
- nu sagts.
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas
med arbetstagaren.
hamn.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1957.
1 Senaste lydelse av 12 §, se SFS 1954:661.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall erhålla följande änd
-
rade lydelse.
(Gällande lydelse)
3
Om semester, som utgår med tilllämpning
av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
Vad i 12 § andra stycket andra
punkten nämnda lag är föreskrivet
om att semestern må förläggas till
två skilda perioder skall dock icke
gälla med mindre arbetarskgddsstgrelsen
så medgivit. Medgivande som
nu sagts må lämnas, därest sammanhängande
semester skulle medföra
avsevärd olägenhet för företags drift.
(Föreslagen lydelse)
§•
Om semester, som utgår med tilllämpning
av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
Överstiger semestertiden aderton dagar
må dock, utan hinder av vad i
12 § nämnda lag är föreskrivet, semestern
efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen
förläggas till två
skilda perioder, av vilka den ena utgör
minst aderton dagar. Medgivande
som nu sagts må lämnas, därest
sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för företags
drift.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.
Det i motionerna I: 564 och II: 742 föreslagna nya stycket i 12 § lagen
den 29 juni 1945 om semester är av följande lydelse:
»Kan sådan överenskommelse icke träffas må, på ansökan av arbetsgivare,
kungl. arbetarskyddsstyrelsen, i den mån så prövas påkallat av
driftstekniska, företagsekonomiska eller samhällsekonomiska skäl eller
eljest av hänsyn till allmänhetens berättigade intressen, besluta att uppdelning
skall ske.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
5
Inledning.
Genom beslut vid 1951 års riksdag utsträcktes tiden för den allmänna
semestern från två till tre veckor. Beslutet innebar vidare, att arbetsgivaren,
om semestertiden översteg 12 dagar, skulle äga rätt att utan
arbetstagarens samtycke förlägga semestern till två skilda perioder, av
vilka den ena skulle utgöra minst 12 dagar.
Till grund för 1951 års beslut låg ett av arbctstidsutredningen avgivet
betänkande rörande tre veckors semester (SOU 1950: 32). Utredningen
hade upptagit till undersökning i huvudsak tre alternativ till utformning
av semestern. Intet av dessa alternativ innebar, att arbetstagaren skulle
ha rätt att efter krav därom utfå semester i ett sammanhang. Däremot
upptogs som ett alternativ, att delning av semester skulle kunna ske —
förutom efter överenskommelse därom mellan arbetsgivare och arbetstagare
— utan dylik överenskommelse efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen,
då sammanhängande semester skulle medföra avsevärd olägenhet
för företagets drift. Enligt de övriga alternativen skulle det i sista
hand ankomma på arbetsgivaren att besluta om uppdelning av semestern.
Beträffande den närmare utformningen av de olika alternativen ävensom
i fråga om de däröver avgivna remissyttrandena får utskottet hänvisa
till propositionen s. 7—8. Utöver vad i propositionen återgives må här
upptagas följande.
Vid avvägningen av de olika alternativen erinrade arbetstidsutredningen
om att de tidigare bestämmelserna om semesterns förläggning innebar en
maktfördelning; arbetsgivaren bestämde till vilken del av året semestern
skulle vara förlagd, medan arbetstagarens samtycke fordrades för delning
av semestern. Enligt utredningens mening hade detta förhållande varit
lyckligt. Härav finge emellertid icke dragas den slutsatsen, att man även
vid tre veckors semester borde upprätthålla denna maktfördelning i exakt
samma utformning som för närvarande. Utsträcktes semestern till tre
veckor, komme nämligen arbetslagarnas inflytande genom rätten att kunna
vägra en delning av semestern att få en väsentligt ökad betydelse, då det
många gånger måste vara betydligt svårare för arbetsgivaren att utlägga
semestrarna i odelade treveckorsperioder än i odelade perioder om endast
två veckor.
I fråga om möjligheterna att åvägabringa överenskommelser om delning
av semestern anförde utredningen, att man icke kunde utgå från att det
skulle bli möjligt att åstadkomma dylika överenskommelser i alla de fall,
då ett verkligt behov därav förelåge. Det måste för övrigt stundom vara svårt
för en arbetstagarorganisation att klart bedöma detta behov. Vidare vore
att taga hänsyn till att ledningen för en arbetstagarorganisation emellanåt
kunde komma i en viss motsatsställning till de egna medlemmarna, därest
den skulle sluta en överenskommelse, som för medlemmarna innebure en
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
annan förläggning av semestrarna än den önskade. Att helt lita till frivilliga
överenskommelser torde därför enligt utredningens uppfattning icke
vara möjligt.
Vid genomförandet av treveckorssemestern hade 1951 års riksdag att
taga ställning till, bl. a., i motioner väckta yrkanden om sammanhängande
semester. Riksdagen avslog dessa motioner.
Såsom framgår av redogörelsen i propositionen s. ID—13 för frågans
behandling i riksdagen efter år 1951 föranledde vid 1953 och 1954
års riksdagar väckta motioner om sammanhängande treveckorssemester
ej någon riksdagens åtgärd.
Även vid 1955 års riksdag väcktes motioner (I: 1 samt II: 6 och
10) med yrkanden att semesterlagens regel om rätt för arbetsgivare att
uppdela semester, som överstege 12 dagar, måtte upphävas.
Innan andra lagutskottet utlät sig rörande motionerna inhämtade utskottet
yttranden från Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation
och Svenska arbetsgivareföreningen.
Svenska arbetsgivareföreningen fogade vid sitt remissyttrande till utskottet
en redogörelse för en inom föreningen hösten 1954 gjord undersökning
rörande semesterns förläggning 1953 och 1954. Uppgifter hade insamlats
från företag med flera än 25 arbetare inom vissa till föreningen
anslutna förbund. Svar hade inkommit från 1 588 arbetsplatser med 72 059
tjänstemän och 263 320 arbetare, motsvarande 57 respektive 60,7 procent
av samtliga till ifrågavarande förbund redovisade tjänstemän och arbetare.
Beträffande resultatet av undersökningen i vad avser förläggningen av
semestern har i propositionen s. 13—15 intagits en redogörelse, till vilken
utskottet får hänvisa.
I arbetsgivareföreningens remissyttrande till utskottet lämnades vidare
en redogörelse för de synpunkter, som de till föreningen anslutna förbunden
på föreningens begäran lämnat på möjligheten att inom vederbörande
bransch förlägga tre veckors semester i en följd. Då någon direkt
utredning i nämnda och andra hithörande frågor utöver den av arbetsgivareföreningen
verkställda icke föreligger, återger utskottet nedan vissa
av arbetsgivareföreningen på grundval av dess undersökning till utskottet
lämnade uttalanden.
Arbetsgivareföreningen uttalade i remissyttrandet, att utredningen klart
visar, att arbetsgivarna i mycket begränsad omfattning använt sig av möjligheten
till en uppdelning av semestern. Av de kommentarer som bifogats
företagens uppgifter framgår, anförde föreningen, att uppdelning
praktiskt taget endast äger rum, då produktionstekniska skäl gör en uppdelning
naturlig. Inom sådana branscher, där det vore förenligt med produktionens
krav, förekomme ingen uppdelning. Som exempel framhöll för
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 är 1956
eningen, att inom Sveriges konfektionsindustriförbund 98,5 procent och
inom Sveriges textilindustriförbund 99,6 procent av de i undersökningen
ingående arbetarna år 1954 erhållit odelad treveckorssemester.
I anledning av ett uttalande i motionen II: 10, att erfarenheterna från
arbetsmarknadsparternas förhandlingar gåve anledning räkna med att arbetarnas
organisationer skall medverka till att överenskommelser om uppdelning
av semestern kommer till stånd i de fall, då verkligt behov därav
föreligger, uttalade arbetsgivareföreningen, att därest detta antagande komme
att stämma överens med den verkliga utvecklingen, skulle den i motionerna
yrkade lagändringen i realiteten icke medföra någon förändring
av redan rådande förhållanden. Emellertid syntes det orealistiskt att utgå
ifrån det gjorda antagandet, anförde föreningen och hänvisade till att
arbetstidsutredningen, i vilken samtliga parter varit representerade, i sitt
betänkande om treveckorsseinestern uttalat, att man icke kunde utgå från
antagandet, att det skulle bli möjligt att få till stånd överenskommelser
om delning i alla de fall, då ett verkligt behov härav förelåge. Utredningen
hade vidare anfört, att det stundom måste vara svårt för en arbetstagarorganisation
att klart bedöma detta behov. Att helt lita till frivilliga överenskommelser
torde därför enligt utredningens uppfattning icke vara möjligt.
Arbetstidsutredningens bedömning av förutsättningarna för överenskommelser,
anförde arbetsgivareföreningen, synes långt mera realistisk,
särskilt soin man måste räkna med att förhandlingarna i ett mycket stort
antal fall icke skulle kunna föras med arbetstagarnas organisationer utan
måste ske direkt med enskilda arbetstagare.
I fråga om de skäl för en uppdelning av semestern som anförts vid den
av arbetsgivareföreningen gjorda undersökningen framhölls i yttrandet
följande.
Särskilt då det gäller våra livsviktiga exportindustrier måste en inskränkning
av drifttiden få allvarliga konsekvenser för hela folkhushållet.
Det är icke blott ett företagsekonomiskt utan även i högsta grad ett samhällsekonomiskt
krav att produktionen inom exempelvis massaindustrin
upprätthålles med minsta möjliga avbräck. Redan nu är vårt konkurrensläge
gentemot utlandet i denna bransch synnerligen ogynnsamt vad drifttiden
beträffar. För närvarande föranleder semestern genomsnittligt två
veckors driftstopp inom massaindustrin. Detta kan åstadkommas med en
rimlig spridning av den tredje semesterveckan. Därest sammanhängande
treveckorssemester skulle genomföras kunde möjligen ett utvidgat driftstopp
undvikas genom utspridande av semestrarna över hela året, något
som emellertid icke är realistiskt att tänka sig. Med hänsyn till rådande
arbetskraftssituation med särskilt utpräglad brist på yrkesarbetare, blir
ytterligare en veckas driftstopp nödvändigt. Eu sammanhängande treveckorssemester
skulle sålunda medföra bortfall av ytterligare en veckas
massaproduktion, representerande ett värde av inemot 40 miljoner kronor.
Samma förhållande skulle uppstå även inom andra områden.
Vissa branscher ha sin högkonjunktur under sommaren. Detta gäller
t. ex. sågverksbranschen. Även här skulle ett tre veckors driftstopp under
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
sommaren ha ytterst ogynnsamma ekonomiska verkningar. Jämväl många
servicenäringar såsom trafiknäringen och bilreparationsbranschen ha s\n
största arbetsbelastning under sommaren. En sammanhängande semester
mom dessa branscher skulle medföra stora olägenheter för allmänheten.
Det må även nämnas, att vissa typer av företag lida ett i högsta grad
oproportionerligt avbräck i produktionen vid driftstopp. Detta gäller särföretag
med ugnsdrift, där det i vissa fall åtgår en eller flera veckor
för såväl släckning som igångkörning av ugnarna. Genom möjlighet att
dela semestern kunna dylika företag nu utan oskälig utspridning av densamma
helt undvika driftstopp. Ett tvång att förlägga semestern i ett sammanhang
skulle vid nuvarande brist på arbetskraft nödvändiggöra driftstopp,
vilket i vissa fall skulle medföra bortfall av betydligt mera än tre
veckors produktion.
Under åberopande av vad som framkommit vid den verkställda undersökningen
avstyrkte arbetsgivareföreningen bestämt den av motionärerna
föreslagna lagändringen.
De vid 1955 års riksdag väckta motionerna behandlades av andra lagutskottet
i dess utlåtande nr 25. Utskottet uttalade, att det vore ett väsentligt
intresse att värna om en förläggning till sommaren av semestern. Det
syntes utskottet vidare som om en förläggning av semestern i ett sammanhang
i allmänhet vore bäst ägnad att tillgodose semesterns syfte.
Vidare uttalade utskottet, att när man vid genomförandet av treveckorssemestern
stannade för den gällande utformningen av bestämmelserna om
en uppdelning av semestern, var detta resultatet av en avvägning främst
mellan å ena sidan arbetstagarens intresse av en sammanhängande semestei
och å andra sidan hänsynen till att vissa delar av näringslivet kunde
ha ett sakligt grundat intresse av att förlägga den nytillkommande semesterveckan
till en särskild period.
I fortsättningen erinrade utskottet om ett sitt uttalande till 1954 års
riksdag, att utvecklingen torde ha bekräftat antagandet att parterna i stor
utsträckning skulle genom överenskommelser lösa frågan om hur semestern
lämpligen borde förläggas, och att överenskommelserna till den alldeles
övervägande delen torde ha inneburit att semestern skulle utgå i ett sammanhang.
Den mening för vilken utskottet sålunda givit uttryck bekräftades
i väsentliga delar av resultatet av de undersökningar som Svenska
arbetsgivareföreningen verkställt. Av utredningen framginge emellertid
också, att semestern i ett betydande antal fall uppdelats på grund av arbetsgivarens
ensidiga bestämmande.
För ett tillförlitligt bedömande av frågan om den nuvarande bestämmelsen
om delning av semestern borde ändras, erfordrades enligt utskottet någon
tids erfarenhet av utvecklingen på området. Enligt utskottets mening hade
nu sådan tid förflutit, att spörsmålet borde upptagas till omprövning med
ledning av de erfarenheter som samlats främst bland arbetsmarknadens
part sorganisationer.
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
9
I fortsättningen pekade utskottet på några frågor som borde ägnas särskild
uppmärksamhet. Utskottet anförde:
Ett viktigt spörsmål blir här, om erfarenheterna ger vid handen eller
om det eljest kan befaras, att ett tillmötesgående av kravet på en odelad
semester kan väntas leda till att semestern i ökad utsträckning förlägges
till annan tid än sommaren. En sådan konsekvens vore enligt utskottets
mening för de berörda arbetstagarna en större nackdel än om de finge två
veckors sommarsemester och en veckas vintersemester. En annan fråga
som måste lösas är, om en rätt för arbetstagaren att påfordra odelad semester
bör gälla även i de fall då semestertiden överstiger tre veckor. Vid
ett avgörande av frågan i den av motionärerna önskade riktningen bör
också närmare uppmärksammas i vilken utsträckning man kan räkna med
att överenskommelser om en uppdelning av semestern, där detta är betingat
av produktionstekniska intressen, kan väntas bli genomförd under
medverkan av arbetstagarorganisationerna. I motionen II: 10 förutsättes
i detta hänseende, att organisationerna skall medverka till att överenskommelser
om uppdelning kommer till stånd i de fall då verkligt behov därav
föreligger. Arbetsgivareföreningen har å sin sida framhållit, att förhandlingarna
om delning av semestern i ett mycket stort antal fall icke skulle
komma att föras med arbetstagarnas organisationer utan måste ske direkt
med enskilda arbetstagare.
Med hänsyn till bl. a. de icke närmare utredda frågeställningar utskottet
sålunda angivit var utskottet icke berett att då taga ställning till frågan
om ett genomförande av den i motionerna yrkade ändringen. Utskottet
ville emellertid förorda, att en utredning av hithörande frågor komme till
stånd och hemställde, att riksdagen i anledning av de förevarande motionerna
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa en allsidig utredning om lagstadgad sammanhängande semester
samt för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kunde
giva anledning.
I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hemställde sju av utskottets
ledamöter om bifall i huvudsak till motionärernas yrkande om
sådan lagändring, att arbetsgivarens rätt att uppdela semestern upphävdes.
Riksdagen biföll utskottsmajoritetens hemställan och anhöll i skrivelse
till Konungen om en allsidig utredning i ämnet.
Gällande bestämmelser
I fråga om innehållet i gällande lagar om semester får utskottet hänvisa
till propositionen s. 4—5.
Departementspromemorian
Efter det riksdagen, som ovan nämnts, i skrivelse den 19 april 1955 till
Konungen anhållit, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utred
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
ning om lagstadgad sammanhängande semester samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, har inom socialdepartementet
upprättats en promemoria med förslag till ändringar i semesterlagen
och lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete. Promemorian har därefter remissbehandlats, och förslag
om sammanhängande semester har framlagts i förevarande proposition.
Promemorian upptar till en början en historik berörande frågan om en
sammanhängande semester. I promemorian utvecklas vidare en viss tolkning
av vad som förekommit under förarbetena till lagstiftningen om treveckorssemestern.
En redogörelse för vissa delar av det ovan i utlåtandet
berörda remissyttrande, som Svenska arbetsgivareföreningen 1955 avgav
till andra lagutskottet lämnas. Promemorian innehåller vidare ett försök till
bedömning av möjligheterna att nu genomföra en sammanhängande semester.
Sålunda uttalas bl. a., att näringslivet under den tid som gått sedan
reformen genomfördes hunnit anpassa sig efter treveckorssemestern och att
de svårigheter, som inom vissa verksamhetsgrenar kunde ha funnits under
övergångstiden, nu torde vara övervunna. Med hänsyn härtill, uttalas vidare
1 promemorian, »syntes tiden vara inne att återgå till de principer, som under
tvåveckorssemesterns tid gällde rörande semesterns förläggning». Det innebure
enligt promemorian att — i fall då överenskommelse inte kunde komma
till stånd mellan parterna — bestämmanderätten fördelades mellan dem på
så sätt, att arbetsgivaren avgjorde när semestern skulle utgå men att arbetstagarens
samtycke erfordrades för en uppdelning av semestern. Det förutsattes
härvid, att lagens rekommendation till arbetsgivaren att såvitt möjligt
förlägga semestern till sommartid bibehölles. Likaså förutsattes, att de speciella
inskränkningar i arbetsgivarens rätt att bestämma tiden för semestern
för arbetstagare, som vore borta från arbetet av privilegierad anledning,
och beträffande sjömän, skulle gälla även i fortsättningen.
Efter dessa allmänna överväganden föreslås i promemorian, att 12 § 2 st.
2 p. semesterlagen — vilket stadgande ger arbetsgivaren rätt att, då semestern
överstiger 12 dagar, utan samtycke av arbetstagaren förlägga semestern
till två skilda perioder, den ena omfattande minst 12 dagar — skall upphöra
att gälla.
Beträffande innehållet i övrigt i promemorian får utskottet hänvisa till
propositionen s. 15—18.
Remissyttranden över departementspromemorian
Över departementspromemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av
41 myndigheter och organisationer.
Förslaget att upphäva det stadgande i semesterlagen, som ger arbetsgivaren
rätt att utan arbetstagarens samtycke uppdela den lagstadgade treveckorssemestern
i två perioder, har tillstyrkts eller i huvudsak lämnats
utan erinran av åttta remissinstanser, nämligen socialstyrelsen, medicinal
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
styrelsen, arbetarskyddsstyrelsen (majoriteten), arbetsmarknadsstyrelsen
(majoriteten), byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, Svenska landstingsförbundet
och Landsorganisationen i Sverige. Vidare har Svenska lokaltrafikföreningen,
ehuru med vissa reservationer, godtagit förslaget.
Tjänstemännens centralorganisation har inte tagit direkt ståndpunkt till
frågan.
Samtliga övriga remissinstansers yttranden går i avstyrkande riktning.
Dessa remissinstanser är: statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,
generalpostslyrelsen, järnvägsstyrelsen, telestyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, statens avtalsnämnd, Svenska
landskommunernas förbund (styrelsen), Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges allmänna exportförening, Svenska lantarbetsgivar ef öreningen, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,
Bankernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens
förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet (styrelsen), Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, Fastigheternas förhandlingsorganisation,
Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening,
Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Kanalflottans
rederiförening och Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter.
Ytterligare må här omnämnas endast, att en del remissinstanser vid sina
yttranden fogat utlåtanden av vissa andra organisationer. Sålunda har
kommerskollegium vid sitt yttrande fogat utlåtanden från Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare
och handelskammaren i Gävle. Svenska arbetsgivareföreningen har bifogat
yttranden från Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp, Biltrafikens
arbetsgivareförbund och Pappersmasseförbundet. Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation har bilagt yttranden från Sveriges bageriidkareförening,
Bilverkstädernas riksförbund, Sveriges konditorförening och
Målaremästarnas riksförening i Sverige.
Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet, såväl i vad yttrandena
upptar kritik mot uppläggningen av departementspromemorian som
ock i vad de berör förslaget i detsamma, hänvisa till propositionens s. 19—34.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, anför i propositionen
:
»Semesterlagstiftningen uppbäres av grundtanken, att det är ett samhälleligt
intresse att de anställdas hälsa och arbetskrafter så långt det är möjligt
bevaras. I detta syfte vill lagstiftningen bereda arbetstagarna en viss tids
årlig ledighet, under vilken de skall kunna utan minskning i sina inkomster
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
söka vila och rekreation. Den lagstadgade semestern var ursprungligen två
veckor om året men utgör nu — efter de ändringar i 1945 års semesterlag
som genomfördes år 1951 — tre veckor om året för arbetstagare i allmänhet.
Vissa grupper av arbetstagare med hälsofarligt arbete är genom en särskild
lag av år 1951 tillförsäkrade en längre semester, nämligen sex veckor om
året. Från dessa grupper bortses här tills vidare.
Den allmänna semesterlagen är så konstruerad, att eu arbetstagare
förvärvar rätt till semester successivt efter hand som han utför arbete
för arbetsgivarens räkning. Den semester, som arbetstagaren intjänat under
ett år, skall enligt lagen utgå under nästpåföljande år, såvida parterna ej
överenskommit att den skall utgå tidigare.
Arbetsgivaren och arbetstagaren har full frihet att genom överenskommelse
bestämma både till vilken tid på året semestern skall förläggas och
huruvida den skall utgå i ett sammanhang, i skilda semesterperioder eller i
form av enstaka ledighetsdagar. Lagen innehåller alltså inte några tvingande
bestämmelser härom. I stället inskränker sig lagen till att uppställa vissa
regler, som är avsedda att tillämpas för den händelse enighet inte uppnås
mellan parterna om semesterns förläggning och eventuella uppdelning.
Enligt dessa regler äger arbetsgivaren i princip frihet att förlägga semestern
till den tid under året, som passar honom bäst. Denna frihet är
dock begränsad såtillvida, att förbud råder för arbetsgivaren att utan arbetstagarens
samtycke förlägga semestern till tid, då denne är borta från arbetet
av vissa privilegierade orsaker. Dessutom är arbetsgivarens frihet i fråga
om semesterns förläggning på visst sätt begränsad i vad avser arbetstagare
på fartyg. Härutöver innehåller lagen i fråga om semesterförläggningen endast
en rekommendation till arbetsgivaren att såvitt möjligt förlägga semestern
till sommartid, om arbetstagaren inte begär annat.
I de fall där enighet inte kan uppnås mellan parterna har arbetsgivaren
således ansetts böra i princip få bestämma tiden för semesterns förläggning.
Å andra sidan har arbetstagaren ansetts böra tillerkännas en viss rätt att
utfå sammanhängande semesterledighet, om han så önskar. Så länge den
lagstadgade semestern endast utgjorde två veckor för år gällde i sistnämnda
hänseende — här bortses från vissa undantagsregler för jordbruksarbetare
och vissa med dem likställda grupper — att semestern över huvud taget icke
fick uppdelas utan arbetstagarens samtycke. Arbetstagaren ägde således
rätt att utfå hela tvåveckorssemestern i ett sammanhang men var å andra
sidan — såsom framgår av det anförda — skyldig att finna sig i att semestern
förlädes till den tid på året, som arbetsgivaren bestämde.
Då den lagstadgade semestern utsträcktes till tre veckor, diskuterades ingående,
huruvida arbetstagaren borde få rätt att, om han så önskade, utfå
hela den förlängda semestern i en följd eller om arbetsgivaren borde tillerkännas
rätt att mot arbetstagarens vilja förlägga den nytillkomna semesterveckan
till en särskild period eller uppdela den i enstaka ledighetsdagar.
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956 13
Härvid övervägdes i huvudsak tre olika, av arbetstidsutredningen framlagda
alternativ. Alternativ I innebar, att arbetsgivaren icke skulle äga rätt att
utan samtycke av arbetstagaren dela semestern. Däremot skulle arbetarskyddsstyrelsen
— under förutsättning att sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för vederbörande företags drift — kunna medge
en uppdelning av semestern, dock endast i två perioder, av vilka den ena
skulle utgöra minst två veckor. Enligt alternativ II skulle arbetsgivaren själv
kunna bestämma om delning av semestertiden i två perioder, varav en skulle
omfatta minst två veckor. Alternativ III slutligen medgav arbetsgivaren rätt
att ensidigt dela semestertiden i två eller flera perioder, därav en om minst
två veckor. Den återstående semesterveckan skulle alltså enligt detta alternativ
kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.
Under ärendets behandling framkom olika meningar om vilket alternativ
som vore att föredraga. Landsorganisationen och dess förbund motsatte sig
i allmänhet, att arbetsgivaren skulle äga ensidigt dela semestern. Tjänstemännens
organisationer anslöt sig däremot till alternativ II och medgav
således, att arbetsgivaren fick rätt att utlägga den tredje semesterveckan i
en särskild period. Arbetsgivareorganisationerna slutligen tillstyrkte allmänt
alternativ III och förmenade alltså, att arbetsgivaren borde ha rätt att utan
överenskommelse med arbetstagaren dela den tredje semesterveckan i enstaka
ledighetsdagar.
Kungl. Maj :t föreslog att alternativ II skulle lagfästas och detta förslag
bifölls av riksdagen.
Tanken på att tillerkänna arbetstagarna en lagstadgad rätt att, om de
så önska, utfå hela semestern i ett sammanhang har nu aktualiserats genom
att riksdagen anhållit om utredning i ämnet. Med anledning härav har inom
socialdepartementet upprättats en promemoria, vari spörsmålet behandlats
ur mera allmänna synpunkter. Promemorian bar därefter varit föremål för
en vidlyftig remissbehandling, under vilken partsorganisationerna på arbetsmarknaden
samt andra berörda myndigheter och sammanslutningar yttrat
sig över innehållet i promemorian samt belyst frågan ur andra synpunkter
än de där behandlade. Det sålunda hopbragta materialet torde i förening
med den i det föregående redovisade, av Svenska arbetsgivareföreningen
verkställda undersökningen angående semesterns förläggning åren 1953—
1954 innefatta en så fullständig och allsidig utredning av den föreliggande
frågan, att ärendet nu bör kunna företagas till avgörande.
Såsom inledningsvis antytts innehåller semesterlagen inte några tvingande
bestämmelser om semesterns förläggning. Det har inte heller ifrågasatts, att
några sådana bestämmelser skulle införas. Emellertid måste lagregler
finnas för det fall att parterna inte är ense i fråga om semesterns förläggning
och eventuella uppdelning. En utväg vore givetvis, att överlåta åt någon
offentlig myndighet att i dylikt fall skilja mellan parterna. Denna utväg
övervägdes i samband med att treveckorssemcstern lagfästes men avvisades
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 är 1956
av såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan. Man fruktade nämligen, att ett
sådant system skulle leda till en byråkratisering, och trodde inte att det
skulle vara möjligt för en myndighet att handlägga ärendena med den snabbhet,
som måste vara en förutsättning för att systemet skulle fungera tillfredsställande.
Dessa farhågor var med all säkerhet befogade. Tanken på
att tillerkänna en myndighet befogenhet att träffa avgörandet i fall, då
parterna inte kan uppnå enighet, har inte från något håll framförts i det
nu föreliggande ärendet och får därför anses sakna aktualitet. Under sådana
omständigheter återstår intet annat än att i lagen fastslå, vilken av parterna
som i händelse av meningsskiljaktigheter skall bestämma i det ena eller
andra avseendet. Det är härvid angeläget att bestämmanderätten fördelas
på ett så rättvist sätt som möjligt.
Så länge den lagfästa semestern endast utgjorde två veckor om året var,
såsom tidigare berörts, bestämmanderätten i princip fördelad så, att arbetsgivaren
ägde förlägga semestern till den tid som passade honom bäst, under
det att arbetstagaren ägde påfordra att semestern skulle utgå i ett sammanhang.
Såvitt jag känner till förspordes inte något missnöje med denna ordning,
och jag har därför anledning att utgå ifrån, att såväl arbetsgivare som
arbetstagare fann lagstiftningen i detta avseende innebära en i stort sett
tillfredsställande lösning av hithörande problem.
När semestern utökades med en vecka ansågs den fördelning av bestämmanderätten,
som dittills varit lagfäst, inte böra gälla beträffande hela den
förlängda semestern. Arbetsgivaren fick nämligen då, såsom förut angivits,
befogenhet att inte bara bestämma när semestern skulle utgå utan även
uppdela densamma i två perioder. Den förskjutning av bestämmanderätten,
som sålunda kom till stånd, genomfördes trots protester från stora grupper
av arbetstagare. Företrädare för dessa grupper har senare vid olika tillfällen
framställt önskemål om att man beträffande hela treveckorssemestern borde
övergå till den ordning, som gällde i fråga om tvåveckorssemestern. Att denna
åsikt är vida utbredd framgår inte minst av att de senaste tre årens riksdagar
haft att behandla motioner i ämnet samt att andra kammaren år 1954
antog ett lagförslag, som innebar en övergång till de äldre reglerna.
Treveckorssemesterns införande var en reform av stor räckvidd, vars
verkningar inte kunde på förhand överblickas med full säkerhet. Såsom påpekats
i promemorian förelåg visserligen i stort sett enighet om att reformen
i och för sig var önskvärd, men från skilda håll — särskilt från näringslivets
företrädare — hävdades, att den tillsvidare borde ställas på framtiden
med hänsyn till de negativa verkningar på produktionen, som en allmän treveckorssemester
skulle komma att medföra i det då rådande tidsläget. Trots
de farhågor, som sålunda yppades, ansågs reformen böra genomföras. Arbetsgivarna
ansågs emellertid t. v. böra få rätt att utan samtycke av arbetstagarna
förlägga den tredje semesterveckan till en särskild period, skild
från semestern i övrigt. En starkt bidragande orsak till att denna ordning
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år I95(i
15
lagfästes torde ha varit, att man ville göra det lättare för näringslivet att
anpassa sig efter de ändrade förhållanden, som treveckorssemestern skapade.
Enighet torde råda om att det i och för sig är önskvärt att de arbetstagare,
som så begär, utfår hela semestern i en följd under sommaren. Men enighet
torde också råda om att det av produktionstekniska, företagsekonomiska
och liknande skäl i vissa fall är nödvändigt att uppdela semestern och förlägga
en del därav till annan tid än sommaren.
Under förarbetena till lagstiftningen om treveckorssemestern framhölls
från arbetsgivarsidan, att semestern ofta skulle komma att utgå i ett sammanhang
även om arbetsgivaren erhölle rätt att uppdela densamma. Å andra
sidan förklarade sig arbetstagarnas organisationer villiga att medverka till
delning av semestern då så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena
inom yrket. Den av arbetsgivareföreningen verkställda utredningen
visar, att arbetsgivarna endast i begränsad omfattning använt sig
av möjligheten att uppdela semestern samt att i de fall, där uppdelning kommit
till stånd, arbetstagarna i stor utsträckning samtyckt därtill. De förhoppningar,
som vid treveckorssemesterns införande hystes om att parterna
skulle lyckas att i samförstånd lösa frågan hur semestern borde utgå, har
alltså inte kommit på skam. Anledning saknas att antaga annat än att
parterna även i fortsättningen skall göra sitt bästa för att uppnå enighet i
detta avseende. För arbetsgivarsidan finns härvid särskild anledning att
taga fasta på Landsorganisationens uttalande att överenskommelse om uppdelning
av semestern utan tvekan skall kunna åvägabringas i fall, då produktionstekniska
svårigheter kan möta för förläggning av treveckorssemestern
i en följd.
De betänkligheter, som anförts mot att upphäva arbetsgivarens rätt att
ensidigt uppdela semestern, grundar sig bl. a. därpå att de enskilda företagens
behov förmenas inte kunna bli beaktade vid generella uppgörelser
mellan arbetsmarknadsorganisationerna och att enskilda arbetstagare förmodas
kunna omöjliggöra en rationell semesterförläggning för ett helt företag
genom att vägra att gå med på en uppdelning av semestern. Det har även
sagts, att arbetsgivarna genom en lagstiftning av föreslaget innehåll skulle
komma i ett sämre utgångsläge när det gäller förhandlingar om delning av
semestern. För egen del anser jag att vid diskussionen i hithörande frågor
alltför litet beaktats, att arbetsgivaren alltjämt skulle ha kvar sin rätt att
bestämma den tid under året, då semestern skall utgå. Visserligen innehåller
lagen en rekommendation till arbetsgivaren att, om arbetstagaren ej begär
annat, såvitt möjligt förlägga semestern till sommartid. Denna rekommendation
bör kvarstå och följas i all den utsträckning det är görligt. Men om
arbetstagaren gör anspråk på odelad sommarsemester och arbetsgivaren
med hänsyn till förhållandena inom yrket inte kan tillmötesgå detta anspråk,
kan rekommendationen givetvis inte följas. Häri ligger ett förhandlingsargument
av icke ringa styrka. De allra flesta arbetstagarna lär nämli
-
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 32 är 1956
gen finna det med sina intressen mest förenligt att i dylikt fall gå med på
en uppdelning, som tillförsäkrar dem huvuddelen av semestern på sommaren
och återstoden på annan tid.
Den regel, som ger arbetsgivaren rätt att utan samtycke av arbetstagaren
uppdela semestern, kan sägas ha karaktär av en försöksanordning, som av
försiktighetsskäl vidtagits i avbidan på att erfarenheter skulle vinnas rörande
treveckorssemesterns verkningar. Att bibehålla ifrågavarande regel längre
än som är nödvändigt skulle enligt mitt bedömande vara ägnat att skapa
onödig irritation på arbetsmarknaden. Förutsättningarna för att få till stånd
överenskommelser rörande uppdelning av semestern i fall, där verkliga skäl
av produktionsteknisk eller jämförlig art talar därför, är såvitt jag kan
finna så goda, att regeln utan olägenheter nu bör kunna upphävas. Med
hänsyn till att parterna på arbetsmarknaden under den tid som förflutit
sedan treveckorssemestern infördes visat stor beredvillighet att tillmötesgå
varandras önskemål om semesterns förläggning, kan det inte förväntas, att
en dylik lagändring skall få några mera vittgående följder.
Företrädare för jordbruks-, trädgårdsodlings- och rederinäringarna har
under i’emissbehandlingen yrkat, att gällande bestämmelser under alla omständigheter
måtte bibehållas såvitt angår dessa verksamhetsområden. Med
anledning härav vill jag erinra om att undantagsregeln rörande semesterns
uppdelning tidigare fanns för anställda vid jordbruket och trädgårdsodlingen
men att dessa bestämmelser upphävdes år 1951 under motivering bl. a., att
en sämre ställning i semesterhänseende för de anställda inom dessa näringsgrenar
i längden måste påverka rekryteringen i ofördelaktig riktning och
därmed också bidraga till en ytterligare utflyttning från landsbygden. Det
bör inte komma i fråga att ånyo införa dylika undantagsregler, såvida inte
synnerligen starka skäl föreligger därför. Enligt min mening är så inte
fallet vare sig beträffande jordbruket, trädgårdsskötseln eller rederinäringen.
För de anställda inom dessa verksamhetsgrenar bör därför gälla
samma regler som för arbetstagare i allmänhet.
I det föregående har jag icke berört frågan om semesterförläggningen i
de fall, då arbetstagaren med arbetsgivaren träffat avtal om längre
semester än lagstadga d. Enligt 2 § 2 st. semesterlagen gäller nu,
att i dylika fall övriga bestämmelser i lagen, i de avseenden icke annat
överenskommits, skall tillämpas även beträffande den överskjutande delen
av semestern. Vad särskilt angår semesterns förläggning till olika perioder
gäller med andra ord detsamma beträffande den längre semestern som i
fråga om treveckorssemestern, där annat ej avtalats. Regeln i 2 § 2 st. har
karaktären av bevispresumtion; den part som påstår avtal av annat innehåll
än lagens bestämmelser har bevisskyldigheten.
Under remissbehandlingen har, även från håll som eljest intagit en positiv
hållning till departementspromemorians förslag, framförts yrkanden på att
vid genomförande av lagstiftning om rätt för arbetstagarna att utfå semes
-
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
tern i ett sammanhang nämnda presumtionsregel ändras därhän att, om
annat ej överenskommits, rätten att erhålla semestern i en följd icke skall
avse den del därav som överstiger 18 dagar.
I och för sig anser jag, att arbetsgivarsidan vid ingående av avtal, som
tillförsäkrar arbetstagarna längre semester än den lagstadgade, har väl så
goda möjligheter att betinga sig rätt till delning av semestern som när det
gäller att träffa överenskommelse om uppdelning av semester av den längd,
som föreslcrives i semesterlagen. Behovet av en lagbestämmelse av nyss anfört
innehåll kan därför synas mindre framträdande. Det är emellertid
uppenbart, att arbetsgivarens intresse av att kunna dela semestern är större
ju längre semestertiden är. Om parterna inte träffat avtal om annat ligger
det därför nära till hands att antaga, att arbetsgivaren förutsatt att han
skulle äga rätt att uppdela semestern. Med hänsyn till den vikt, som från
arbetsgivarhåll fästs vid denna fråga, föreslår jag, att ett tillägg göres till
bestämmelsen i 2 § 2 st. semesterlagen av innehåll att arbetsgivaren i de
här avsedda fallen skall äga förlägga semestern till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst 18 dagar.
Som en följd av de av mig förordade ändringarna i allmänna semesterlagen
bör särskilda semesterlagen ändras på så sätt, att den ena
av de två perioder, i vilka semestern efter tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen
kan uppdelas, kommer att omfatta 18 i stället för 12 dagar.
De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.»
Motionerna
I motionerna 1: 564 och II: 742 anföres viss kritik i fråga om de uttalanden
som föredragande departementschefen i propositionen gjort beträffande
förutsättningarna för 1951 års beslut om semesterns förläggning.
Härutinnan anföres i motionerna:
I propositionen uttalas att de nuvarande reglerna om semesterns uppdelning
tillkom i samband med treveckorssemesterns införande endast för
att göra övergången från tvåveckors- till treveckorssemester lättare för
näringslivet. Meningen skulle redan då ha varit, att reglerna skulle ändras
så snart näringslivet hunnit anpassa sig till den längre semestern. Detta
uttalande stämmer emellertid icke överens med vad som anfördes i 1951
års proposition (nr 72) om treveckorssemesterns införande. Däri anförde
nämligen departementschefen följande:
»Å andra sidan kan man icke bortse ifrån att vissa delar av näringslivet
har sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den nytillkommande semesterveckan
till eu särskild period. Att helt lita till att detta intresse skall
bli tillgodosett genom frivilliga överenskommelser torde icke låta sig göra.»
Vidare betonas i motionerna de svårigheter, som ett genomförande av
propositionens förslag skulle medföra inom vissa näringsgrenar:
2 — Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 32
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år J956
En ändring sådan som den föreslagna skulle för åtskilliga grenar av näringslivet
medföra stora svårigheter både från ekonomisk synpunkt och
med hänsyn till arbetsmarknadsmässiga förhållanden. Inom åtskilliga
branscher är det av tekniska eller andra skäl uteslutet att helt avbryta
driften för semester. Hithörande företag tvingas att under semestertider
anskaffa ett stort antal vikarier. Det är uppenbart, att ett arbetstagarkrav
på tre veckors odelad semester skulle medföra ett större behov av sådana
vikarier än som för närvarande gör sig gällande. Även om man skulle kunna
uppdriva ytterligare extra arbetskraft på sommaren — vilket i dagens
arbetsmarknadsläge knappast torde vara möjligt — skulle detta medföra
betydande ekonomiska konsekvenser för företagen.
Liknande förhållanden föreligger vid åtskilliga företag med servicebetonad
verksamhet. Beträffande dessa tillkommer emellertid även den omständigheten,
att konsumenternas krav på betjäning också under sommartid
i största möjliga utsträckning måste tillgodoses.
En arbetsgivare, som ställes inför ovan nämnda svårigheter i samband
med de anställdas semester, torde, anför motionärerna, ofta inte kunna
lösa problemet på annat sätt än att han söker sprida semestrarna över en
större del av året än för närvarande sker. Därigenom skulle emellertid
åtskilliga arbetstagare få räkna med att få sin semester förlagd till annan tid
än sommaren.
Motionärerna betonar vidare att, såvitt bekant, berättigade klagomål mot
arbetsgivarnas hittillsvarande åtgärder i hithörande hänseenden inte rests
från arbetstagarna. Arbetsgivarna torde nämligen i mycket stor utsträckning
ha sökt tillmötesgå dessas önskemål. Detta bestyrktes av departementschefen,
som anfört att parterna på arbetsmarknaden vid nuvarande lagstiftning
visat stor beredvillighet att tillmötesgå varandras önskemål om semesterns
förläggning.
I motionerna anföres vidare att förhandlingarna mellan parterna om
delning av semestern måste medföra många svårlösta problem, då några
generella överenskommelser knappast lär kunna träffas, samt att det inte
med säkerhet kan antagas, att arbetstagarna alltid skulle visa beredvillighet
att tillmötesgå produktionens och samhällsekonomiens rättmätiga krav.
Därest riksdagen skulle i princip bifalla propositionen, bör enligt motionärerna
under alla förhållanden en möjlighet införas att genom statlig myndighet
bevilja dispens från den föreslagna lagregeln. Härom anföres vidare:
Det synes oss vara ett allmänt intresse att — därest berörda parter icke
kunnat ena sig — frågan kan bli föremål för avgörande från offentlig
myndighets sida. Lämplig myndighet härför torde vara arbetarskyddsstyrelsen,
som redan handlägger ett stort antal dispensfrågor inom arbetstidslagstiftningens
område och där partsrepresentation finnes. Arbetsgivarsidan
synes inte kunna ha något att invända emot en dispensmöjlighet, enär
det väl får ankomma på arbetsgivaren själv att söka dispens. Ej heller
från arbetstagarnas sida borde något motstånd vara att vänta mot en sådan
ordning under förutsättning att den av departementschefen förutsatta
beredvilligheten att tillgodose produktionens berättigade intressen förefinnes.
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956 19
I motionen 11: 743 beröras bl. a. förhållandena inom jordbruket och
anföres:
För näringsgrenar som jordbruket och trädgårdsodlingen måste det betraktas
som omöjligt att en sammanhängande treveckorssemester kan
beredas de anställda under sommaren. Sedan den lagstadgade semestern
utsträckts till tre veckor, torde frågan i allmänhet inom jordbruket ha
lösts så, att två veckors semester fått uttagas under sommarhalvåret och
återstoden under vinterhalvåret. Det måste förutsättas att detta, med den
knappa tillgång på arbetskraft som gäller för jordbruket och trädgårdsodlingen,
måste bli regeln även i fortsättningen. Å andra sidan delar jag
uppfattningen att särregler för jordbruket inte kan vara önskvärda.
Även förhållandena inom näringslivet i övrigt behandlas i motionen,
särskilt med hänsyn till dels servicenäringar och dels industrier, som skulle
nödgas införa tre veckors driftstopp.
Vad angår servicenäringarna framhålles, att vissa av dessa har högkonjunktur
under sommaren, t. ex. trafiknäringen, hotell- och restaurangväsendet
och bilreparationsbranschen. Allmänhetens krav på betjäning
året runt syntes omöjliggöra, att semestern helt koncentreras till sommaren.
I fråga om verkningarna av ett förlängt driftstopp anföres, att en sammanhängande
treveckorssemester skulle på många områden minska möjligheterna
till ett rationellt utnyttjande av en dyrbar maskinutrustning. Det
vore beträffande t. ex. våra livsviktiga exportindustrier inte blott ett företagsekonomiskt
utan även i hög grad samhällsekonomiskt och valutapolitiskt
krav, att produktionen upprätthölles med minsta möjliga avbräck.
Med den knapphet på arbetskraft, som för närvarande råder, syntes allmänt
ekonomiska förutsättningar icke förefinnas för sådana driftstopp inom
näringslivet.
Motionären uttalar vidare, att han inte kan dela departementschefens uppfattning,
att ett bibehållande av nuvarande bestämmelser skulle skapa onödig
irritation på arbetsmarknaden samt hänvisar till att i propositionen konstateras:
»De förhoppningar, som vid treveckorssemesterns införande hystes
om att parterna skulle lyckas att i samförstånd lösa frågan hur semestern
borde utgå, har alltså inte kommit på skam.» Någon egentlig irritation över
nuvarande bestämmelser har alltså, anför motionären, inte förefunnits, och
det synes inte vara anledning att befara, att någon skärpning behöver inträffa
i nämnda avseende. Tvärtom syntes risken för konflikter mellan
arbetsgivare och anställda vara större, om den i propositionen föreslagna
ändringen nu genomfördes.
Under hänvisning till resultatet av remissbehandlingen uttalar motionären
slutligen, att det icke syntes lämpligt att genomföra en sådan ändring, när
den klart övervägande majoriteten av remissyttranden från näringslivets
organisationer och ämbetsverken in. fl. gått i avstyrkande riktning.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
Utskottet
När den allmänna treveckorssemestern genomfördes år 1951 stadgades
i fråga om semesterns förläggning, att arbetstagaren såsom förut skulle
ha rätt att få ut två veckors semester i ett sammanhang, men att arbetsgivaren
skulle äga förlägga den nytillkomna veckan för sig.
I propositionen föreslås nu, att stadgandet om rätt för arbetsgivaren att
uppdela treveckorssemestern på två skilda perioder skall upphävas. I fråga
om längre semestertid än tre veckor bibehålies arbetsgivaren däremot vid
rätten att förlägga semestern till två perioder. I de i anledning av propositionen
väckta motionerna, 1:564 och 11:742 samt 11:743, yrkas avslag å
propositionen. Förstnämnda båda motioner upptar i andra hand ett yrkande,
att om överenskommelse om uppdelning av semestern icke kan
träffas mellan parterna, kungl. arbetarskyddsstyrelsen, på ansökan av arbetsgivaren,
skall besluta om uppdelning, i den mån så prövas påkallat av
driftsekonomiska, företagsekonomiska eller samhällsekonomiska skäl.
Semesterlagstiftningen har i vårt land karaktär av en skyddslag. Uppehållen
i arbetet i samband med helgerna, den regelbundna veckovilan och
begränsningen av den dagliga arbetstiden har ej ansetts tillräckligt effektivt
hindra arbetskraftens alltför snabba förslitning. Genomförandet av treveckorssemestern
var ett led i strävandena att motverka den påfrestning
på den mänskliga organismen, som är en följd av, bl. a., att den fortgående
rationaliseringen inom näringslivet fört med sig ett ökat jäkt på arbetsplatserna.
I första hand kommer reformen nu arbetstagarna till godo, men
indirekt och på längre sikt torde, såsom också uttalades under förarbetena
till reformen, den förlängda semestern på det sättet få gynnsamma verkningar
för produktionen, att arbetseffektiviteten påverkas i positiv riktning
genom att rekreationsbehovet blir tillgodosett i större utsträckning än vad
som tidigare var fallet.
För att semestern skall kunna tjäna sitt dubbla syfte att ge arbetstagarna
vila och rekreation och att öka arbetseffektiviteten erfordras, att den utnyttjas
på bästa sätt. Möjligheterna härtill är i väsentlig grad beroende av
bl. a. semesterns förläggning. Från nämnda synpunkter är det önskvärt att
de arbetstagare, som så önskar, får ut hela semestern i en följd under
sommaren. Denna önskvärda ordning genomfördes emellertid icke vid treveckorssemesterns
lagfästande: arbetsgivaren fick tvärtom rätt att utan
arbetstagarens samtycke dela semestern på två skilda perioder. Ej heller
garanterades den arbetstagare, som så önskade, rätt att få semestern förlagd
till sommaren; i semesterlagen upptogs endast en rekommendation
att semestern såvitt möjligt bör förläggas till sommartid, om arbetstagaren
icke annat begär.
Den år 1951 lagfästa ordningen kunde i ett läge, då man ännu inte hade
några erfarenheter av den förlängda semestern, framstå som en godtagbar
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
21
kompromisslösning mellan å ena sidan önskemålet om en bättre semester
och å andra sidan hänsynen till de svårigheter som näringslivet kunde
komma att till en början ställas inför till följd av den förlängda semestertiden.
Emellertid måste det enligt utskottets mening i det långa loppet betecknas
som klart otillfredsställande, om man splittrar semestern på olika perioder.
Uppdelningen försvårar i många fall den rekreation och avkoppling
som semestern skall ge. För produktionen medför detta, att den vinst bortfaller,
som utökningen av semestertiden skulle ge genom sina positiva
återverkningar på arbetsförmågan. För den enskilde är en delning av semestern
på olika perioder ägnad att medföra t. ex. ökade resekostnader och att
även i övrigt vålla extra kostnader samt olägenheter för familjen. I blickpunkten
kommer här också frågan om husmoderns semester. De mångahanda
bestyren före och efter en resa medför lätt, att en semesterperiod
om endast två veckor blir för kort för husmodern för att semesterns syfte
skall kunna tillgodoses.
Åtskilliga skäl talar således enligt utskottets mening för att det icke bör
få ligga i arbetsgivarens hand att ensidigt besluta om delning av semestern.
Å andra sidan måste hänsyn givetvis tagas till de produktionstekniska
och samhällsekonomiska skäl, som kan tala emot en odelad semster. Den utredning,
som Svenska arbetsgivareföreningen vid fjolårets riksdag åberopade
i ett remissyttrande till utskottet över motioner i ämnet, ger vid handen,
att av de arbetstagare som omfattats av undersökningen det alldeles
övervägande antalet kunnat beredas tre veckors semester i ett sammanhang.
Kvar står dock, att det inom vissa näringsgrenar eller företag icke låter
sig göra att utge odelad semester utan att detta väsentligt försvårar driften
eller försämrar driftsresultatet. I vissa fall kan alltså en uppdelning av
semestern böra godtagas. Den i propositionen föreslagna lagändringen utgör
ej heller hinder för att arbetsmarknadens parter träffar överenskommelse
om en dylik ordning. Enligt utskottets mening behöver man ej befara,
att sådana överenskommelser icke skall komma till stånd, där verkliga skäl
för en uppdelning kan påvisas. Erfarenheterna från arbetsmarknadsparternas
förhandlingar i andra, liknande frågor utvisar, att man har anledning
räkna med alt arbetstagarnas organisationer skall medverka till att överenskommelser
om uppdelning av semestern kommer till stånd i de fall, då
ett verkligt behov därav föreligger. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet,
att stadgandet om arbetsgivarnas rätt att ensidigt besluta om uppdelning
av semestern upphäves. Enligt utskottets mening föreligger härvid ej tillräcklig
anledning att, på sätt i motionerna I: 564 och II: 742 i andra hand
föreslagits, tillgripa den ur olika synvinklar omständliga lösning som ett
avgörande i särskilda fall av arbetarskyddsstyrelsen skulle innebära.
Rätten till sammanhängande treveckorssemester kan alltså enligt utskottets
mening nu lagfästas.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
I vissa fall utgår enligt den särskilda semesterlagen eller enligt avtal
längre semester än de tre veckor, som den allmänna semesterlagen tillförsäkrar
arbetstagarna i gemen. Starka skäl talar för att även en sådan
längre semester ej skall få förläggas till två skilda perioder utan arbetstagarens
samtycke. Här kan man emellertid i större utsträckning räkna med
att arbetstagarna själva har önskemål om en delning av semestern, och en
sådan delning är här ej heller av samma betydelse för möjligheterna till
rekreation. Vidare är det tydligt, att arbetsgivarnas intresse av att kunna
dela semestern är större ju längre semestertiden är. Utskottet tillstyrker
därför att arbetsgivaren i de bär avsedda fallen på sätt i propositionen föreslagits
skall äga förlägga semestern till två skilda perioder.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen med avslag å förevarande motioner, nämligen
I: 564 och II: 742 samt II: 743, måtte bifalla förevarande
proposition, nr 136.
Stockholm den 11 maj 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Alvar Andersson
och Åkesson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Jacobsson
i Tobo, fru Västberg*, herrar Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Odhe, Rimmerfors
och Ahlberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Mannerskantz, Alvar Andersson, Carlsson i Bakeröd och
Ahlberg, vilka ansett,
dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25 år 1955 i anledning av
väckta motioner angående ändrad lydelse av 12 § lagen om semester avstyrkte
andra lagutskottet yrkande av samma innebörd som i förevarande
proposition och anförde därvid en utförlig motivering, ur vilken till en
början må återgivas följande angående dels vissa produktionstekniska synpunkter
och dels önskvärdheten av sommarsemester.
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1056
23
Från arbetstagarnas sida förekommande önskemål om semesterns förläggning
till annan tid än sommaren och om dess uppdelning torde i allmänhet
ej möta sådana företagsekonomiska eller andra svårigheter, att överenskommelse
därom icke skulle kunna träffas mellan parterna. Annorlunda
kan det uppenbarligen inom en del näringsgrenar med hänsyn till deras
produktionstekniska förhållanden ställa sig främst i vad gäller önskemålet
om en odelad semester under sommaren. Särskilt jordbruksnäringen kommer
här i blickpunkten. Även i vissa andra fall kan man peka på betydande
företagsekonomiska eller samhällsekonomiska nackdelar av en sammanhängande
treveckorssemester under sommaren.
Enligt 12 § semesterlagen äger arbetsgivaren bestämma, när semester
skall utgå; dock bör semestern, om arbetstagaren icke annat begär, såvitt
möjligt förläggas till sommartid. I detta stadgande yrkas i motionerna icke
någon ändring. Utskottet delar den uppfattning som ligger till grund för
lagens rekommendation om semesterns förläggning till sommaren, nämligen
att semesterns syfte att bereda vila och rekreation därigenom bäst tillgodoses.
Det torde också bland det stora flertalet arbetstagare föreligga ett
bestämt önskemål om sommarsemester. Det är enligt utskottets mening av
väsentligt intresse att värna om en sådan förläggning av semestern.
Vidare anförde utskottet vid fjolårets riksdag, att det vid en omprövning
av spörsmålet om odelad semester bleve ett viktigt spörsmål, om erfarenheterna
gåve vid handen eller om det eljest kunde befaras, att ett tillmötesgående
av kravet på en odelad semester kunde väntas leda till att semestern i
ökad utsträckning förlädes till annan tid än sommaren. En sådan konsekvens
vore enligt utskottets mening för de berörda arbetstagarna en större nackdel
än om de finge två veckors sommarsemester och en veckas vintersemester.
De sålunda framförda synpunkterna anser utskottet alltjämt böra tillmätas
beaktande. Av det i propositionen redovisade resultatet av Svenska arbetsgivareföreningens
undersökning angående semesterns förläggning under
åren 1953 och 1954 jämte tillhörande tabeller kan utläsas dels att man inom
arbetslivet i stor utsträckning tillämpat sammanhängande semester, dels
att önskningarna bland de anställda icke alls är enhetliga eller i högre grad
inriktade på sammanlagd semester. Dessa undersökningar bör enligt utskottets
mening fullföljas, varigenom en klarare bild kan erhållas av dels önskningarna
bland de anställda och dels de produktionstekniska svårigheter
som kan föreligga för en sammanhängande semester inom hela näringslivet.
över huvud taget är de samhällsekonomiska konsekvenserna av en
obligatorisk sammanhängande semester föga utredda. Det förefaller emellertid
säkert att inom vissa områden ett betydande produktionsbortfall kommer
att inträda, vilket givetvis skulle vara en betydande olägenhet. Någon
säkerhet för att överenskommelser skall kunna träffas om uppdelning av
semestern ens inom fack där de produktionstekniska skälen härför är
mycket starka finnes ej, om propositionens förslag godtages. Snarare kan
man vid eu dylik lagstiftning befara motsatsen, och delta även om en mycket
betydande del av de anställda gärna önskar en uppdelning såsom förut.
Man får ej heller bortse ifrån att man inom vissa branscher och företag
24 Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1956
av produktionstekniska skäl kan nödgas förlägga hela treveckorssemestern
till annan tid än sommaren, vilket för de anställda skulle vara en större
nackdel än en uppdelning av semestern med åtminstone två veckors sommarsemester.
Att, såsom i motionerna I: 564 och II: 742 i andra hand föreslås, hänvisa
parterna till arbetarskyddsstyrelsens avgörande synes utskottet icke vara
den lämpligaste lösningen av förevarande fråga, i synnerhet som nuvarande
ordning har fungerat tillfredsställande.
Utskottet finner det alltså icke föreligga tillräckliga skäl att nu göra den
i propositionen föreslagna ändringen, men anser att frågan bör kunna bli
ytterligare belyst genom en fortsatt utredning, gärna genom arbetsmarknadsparternas
försorg.
dels ock att utskottet bort hemställa, att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 564 och II: 742 samt II: 743, måtte avslå förevarande proposition,
nr 136.
2) av herrar Sunne, Åkesson, Jacobsson i Tobo och Rimmerfors, vilka
ansett,
dels att i utskottets yttrande de tre sista styckena bort utbytas mot text
av följande lydelse:
Å andra sidan måste hänsyn givetvis tagas till de produktionstekniska
och samhällsekonomiska skäl, som kan tala emot en odelad semester. Den
utredning, som Svenska arbetsgivareföreningen vid fjolårets riksdag åberopade
i ett remissyttrande till utskottet över motioner i ämnet, ger vid
handen, att av de arbetstagare som omfattats av undersökningen det alldeles
övervägande antalet kunnat beredas tre veckors semester i ett sammanhang.
Kvar står dock, att det inom vissa näringsgrenar eller företag
icke låter sig göra att utge odelad semester utan att detta väsentligt försvårar
driften eller försämrar driftsresultatet. I vissa fall kan alltså en uppdelning
av semestern böra godtagas. Den i propositionen föreslagna lagändringen
utgör ej heller hinder för att arbetsmarknadens parter träffar
överenskommelse om en dylik ordning. Väl visar erfarenheterna från arbetsmarknadsparternas
förhandlingar i andra, liknande frågor, att man har
anledning räkna med att arbetstagarnas organisationer skall medverka till
att överenskommelser om uppdelning av semestern kommer till stånd i de
fall, då ett verkligt behov därav föreligger. Såsom föredragande departementschefen
anförde i den proposition till 1951 års riksdag, i vilken förslag
till treveckorssemestern underställdes riksdagens prövning, torde det
emellertid icke låta sig göra att helt lita till att här ifrågavarande intresse
skall bli tillgodosett genom frivilliga överenskommelser. Man måste, såsom
också nämnda uttalande ger vid handen, räkna med att uppgörelse icke
kommer till stånd i alla de fall da ett verkligt behov föreligger av en upp
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 32 år 1936
25
delning av semestern. Här kominer såväl vissa för vårt land livsviktiga exportindustrier
som också jordbruksnäringen och vissa servicenäringar i
blickpunkten.
Då de olika kategorierna av arbetstagare vid ett förelag, såsom i allmänhet
är fallet, vid förhandlingarna företrädes av olika organisationer, kan det
förhållandet att uppgörelse icke kan träffas med en organisation medföra
förutom nackdelar från produktionstekniska och andra dylika synpunkter
också den konsekvensen, att de arbetstagare som föredragit en delad semester
med två veckor förlagda till sommaren nödgas godtaga en odelad
semester på mindre lämplig tid. Särskilda svårigheter uppkommer givetvis
i de fall då uppgörelse måste träffas med enskilda arbetstagare.
Utskottet delar den av departementschefen år 1951 uttalade meningen,
att man icke kan lita helt till frivilliga överenskommelser. Enligt utskottets
mening bör det dock ej såsom nu ankomma på arbetsgivaren att ensidigt
bestämma om delning av semestern. Det i samband med treveckorssemeslerns
genomförande framlagda alternativet till lösning i sista hand genom
arbetarskyddsstyrelsen, vilket förslag nu upptagits i motionerna 1:564 och
II: 742, kommer med hänsyn till det anförda naturligt i blickpunkten. Detta
förslag synes utskottet erbjuda den från olika synpunkter och med hänsyn
till skilda intressen i förevarande läge lämpligaste lösningen. Utskottet, som
erinrar om att arbetarskyddsstyrelsen har att träffa avgöranden i en rad
andra frågor av närbesläktad natur, tillstyrker alltså, att i de fall, då överenskommelse
om semesterns förläggning ej kan träffas, arbetarskyddsstyrelsen,
på ansökan av arbetsgivare, skall äga besluta om uppdelning, i den mån
så prövas påkallat av driftstekniska, företagsekonomiska eller samhällsekonomiska
skäl eller eljest av hänsyn till allmänhetens berättigade intressen.
Härvid bör som hittills gälla, att semestern må förläggas till två skilda
perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar. Den sålunda föreslagna
ordningen bör göras direkt tillämplig på semester som utgår med stöd av
1951 års särskilda semesterlag;
dels ock att utskottet bort hemställa, alt riksdagen, i anledning av
motionerna I: 564 och II: 742 samt II: 743 och med förmälan att riksdagen
funnit de vid propositionen fogade lagförslagen icke kunna i oförändrat
skick antagas, målte för sin del antaga följande lagförslag, nämligen
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester
Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 29 juni 1945 om semester
skall erhålla ändrad lydelse på säl! nedan angives.
20 Andra lagutskottets utlåtande nr 32 ur 1956
12 §.
Arbetsgivaren äger---------nu sagts.
Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffas med arbetstagaren. Kan sådan överenskommelse icke
träffas må, på ansökan av arbetsgivare, kungl. arbetarskyddsstyrelsen, i den
mån så prövas påkallat av driftstekniska, företagsekonomiska eller samhällsekonomiska
skäl eller eljest av hänsyn till allmänhetens berättigade
intressen, besluta att semestern skall förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tolv dagar.
Semester för —---—--svensk hamn.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall erhålla följande
ändrade lydelse.
3 §•
Om semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.
(•UNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM SS
606091