Andra lagutskottets utlåtande nr 2b år 1956

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående omreglering av vissa ersättningar
på grund av statsunderstödd olgcksfallsförsäkring
för fiskare, m. m.

Genom en den 20 januari 1956 dagtecknad proposition, nr 62, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående omreglering
av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring
för fiskare,

dels ock för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln till Bidrag till
fiskares försäkring anvisa ett förslagsanslag av 63 000 kronor.

Propositionen har hänvisats till statsutskottet, såvitt angår anslagsfrågan,
och i övrigt till behandling av lagutskott. I vad propositionen hänvisats till
lagutskott har den tilldelats och behandlats av andra lagutskottet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att de enligt två förordningar den 2 juni 1950
utgående tilläggen av statsmedel till vissa ersättningar enligt 1908 års kungörelse
och 1918 års förordning angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall skall avlösas genom en omreglering
innebärande uppräkning av ersättningarna efter i huvudsak följande
grunder. Livräntorna enligt 1918 års förordning till invalider under 67 år
med en nedsättning av arbetsförmågan om minst 30 procent, till änkor
under samma åldersgräns samt till barn omräknas med tillämpning av
reglerna i 1954 års yrkesskadeförsäkringslag efter det att den försäkrade
arbetsförtjänsten höjts med tre fjärdedelar i fall från tiden före den 1 juli
1942, med hälften i fall från tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948
och med en fjärdedel i fall från åren 1949—1954. Enahanda uppräkning av
livräntor enligt 1908 års kungörelse föreslås skola ske på grundval av en
arbetsförtjänst motsvarande den mellersta av de tre ursprungliga försäkringsklasserna
i 1918 års förordning eller 900 kr.

Omregleringen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1956.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 saml. 2 avd. Nr 2b

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 2& år 1956

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Livränta, som i anledning av olycksfall i arbete utgår enligt kungörelsen
den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall eller enligt förordningen den
11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall, skall under tillämpning i övrigt av vad
i nämnda författningar är stadgat omregleras enligt vad nedan sägs.

2 §.

Vid tillämpning av 3 och 4 §§ denna förordning skall den skadades årliga
arbetsförtjänst anses utgöra

a) när livränta utgår enligt kungörelsen den 2 oktober 1908: ettusenfemhundrasjuttiofem
kronor och

b) när livränta utgår enligt förordningen den 11 juni 1918: det i förordningen
angivna beloppet för den skadades försäkringsklass, ökat med
tre fjärdedelar om olycksfallet inträffat före den 1 juli 1942, med hälften
om olycksfallet inträffat under tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948
samt med en fjärdedel om olycksfallet inträffat senare, dock i intet fall
högre belopp än tretusen kronor.

3 §■

Livränta till skadad för tid till och med den månad, under vilken han
fyller sextiosju år, skall motsvara

a) vid förlust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av hans årliga arbetsförtjänst
och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: ett mot
graden av nedsättningen svarande belopp av den årliga arbetsförtjänsten,
minskat med en tolftedel av denna.

4 §.

Livränta till efterlevande make skall för tid till och med den månad,
under vilken maken fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel av den ska -

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1956

dades årliga arbetsförtjänst, och livränta till barn eller adoptivbarn skall
motsvara en sjättedel av den årliga arbetsförtjänsten.

Ingår maken före fyllda sextio år nytt äktenskap, utgives ett belopp för
en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan.

5 §•

Förorsakar olycksfall, som inträffat före den 1 juli 1942, förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med minst tre tiondelar,
skall livräntan till den skadade för tid efter utgången av den månad, under
vilken han fyllt sextiosju år, förhöjas med tjugu procent av livräntans
belopp.

Enahanda förhöjning skall ske av livränta, som i anledning av olycksfall
före den 1 juli 1942 utgives till efterlevande make för tid efter utgången
av den månad, under vilken maken fyllt sextiosju år, eller till fader, moder
eller adoptant.

6 §•

Skulle samtliga livräntor till efterlevande överstiga fem sjättedelar av
den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 2 §, skola livräntorna,
så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa
uppgå till nyssnämnda andel av arbetsförtjänsten; dock skola livräntor
till make, barn och adoptivbarn utgå före livräntor till andra efterlevande.

7 §.

Livränteförhöjning enligt denna förordning skall utga utan hinder av
att livräntan för viss tid utbytes mot sjukpenning.

8 §•

Beträffande ersättning för särskilda hjälpmedel samt vårdbidrag till livräntetagare
skall tillämpas vad som sägs i 12 § andra stycket och 17 §
lagen om yrkesskadeförsäkring; och skall vad härutinnan finnes stadgat i
förordningen den 11 juni 1918 ej längre gälla.

9 §•

Bestämmelserna i denna förordning skola icke föranleda ändring av livräntetillägg,
som utgives i anledning därav, att olycksfallet förorsakats av
krigsåtgärd.

10 §.

I fråga om ersättning, som enligt Konungens förordnande utgives enligt
grunderna i förordningen den 11 juni 1918, skall vad som stadgas i denna
förordning äga motsvarande tillämpning.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

11 g.

Över riksförsäkringsanstaltens beslut i ärende enligt denna förordning
må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit
till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit
kännedom om beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan ej förts, till prövning upptaga
ärende som avses i första stycket.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna förordning
skall gälla vad som stadgas i 6 § lagen om försäkringsrådet.

12 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen
bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1956 men äger icke tillämpning
å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.

Genom denna förordning upphävas förordningen den 2 juni 1950 (nr
295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m. och förordningen samma dag (nr 296)
om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni
1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall, såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall omregleras
enligt denna förordning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

5

Bestämmelser om olycksfallsförsäkring för fiskare

Före den 1 januari 1955, då lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
trädde i kraft, fanns en av statsmakterna anordnad frivillig
olycksfallsförsäkring för en speciell grupp av självständiga företagare, nämligen
för fiskare. Härutinnan gällde först kungörelsen den 2 oktober 1908
angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av
olgcksfall (nr 100 s. 2; ändr. 87/1911). Denna kungörelse avlöstes fr. o. m.
den 1 juli 1918 av förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr 375; ändr.
131/1922, 216/1926, 143/1939, 120/1942 och 425/1948). Förordningen upphävdes
i samband med ikraftträdandet av yrkesskadeförsäkringslagen. Både
kungörelsen och förordningen gäller alltjämt i fråga om skadefall, som
inträffat under deras giltighetstid.

Enligt 1908 års kungörelse utgjorde livräntan vid helinvaliditet 300 kr. för
år, medan årslivräntan för efterlevande änka uppgick till 120 kr.

Enligt 1918 års förordning kunde svenska fiskare genom försäkring i
riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning vid olycksfall, som härflöte
från utövningen av fiskeyrket eller som uppstode vid försök att rädda människoliv
ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt utan att fiske därvid
bedreves. Försäkringen kunde förenas med tilläggsförsäkring för olycksfall
utom arbetet.

För försäkringen fanns intill den 1 juli 1942 tre försäkringsklasser, mellan
vilka den försäkringssökande hade fritt val. Den årliga arbetsförtjänst,
som lades till grund för livräntas beräkning, utgjorde i respektive klasser
600, 900 och 1 200 kr. Fr. o. m. den 1 juli 1942 tillädes fyra klasser med arbetsförtjänsterna
1 500, 1 800, 2 100 och 2 400 kr. För försäkring i någon av
de båda högsta klasserna krävdes, att försäkringstagarens årliga arbetsförtjänst
vid tiden för försäkringens meddelande kunde beräknas uppgå till
minst det för klassen gällande beloppet.

Beloppet av hel sjukpenning varierade efter 1942 års ändring från 1 kr.
10 öre för dag i lägsta klassen till 4 kr. 40 öre i den högsta; jämsides härmed
kunde sjukpenning från erkänd sjukkassa utgå. I fråga om invalidoch
efterlevandelivräntor samt andra försäkringsförmåner var grunderna
i 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete i huvudsak tillämpliga.

För att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan skadefall från
olika tider infördes vid 1950 års riksdag s. k. ersättningstillägg av statsmedel,
vilka avlöste de tidigare dyrtidstilläggen. Ersättningstilläggen reglerades
i två författningar av den 2 juni 1950. Enligt förordningen den 2 juni
1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m.m. (nr 295; ändr. 251/1953) föreligger rätt
till ersättningstillägg å sjukpenning eller livränta, som utgår enligt 1901
och 1916 års olycksfallsförsäkringslagar eller enligt vissa därtill anknutna

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

ersättningsförfattningar. Till de sistnämnda hör 1908 men ej 1918 års
fiskarförsäkringsförfattning.

Genom förordningen den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa
livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr
296; ändr. nr 252/1953) höjdes även livräntorna enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning
med ersättningstillägg av statsmedel.

1955 års riksdagsbeslut i ämnet

Genom propositionerna nr 156 och 158 föreläde Kungl. Maj :t 1955 års
riksdag förslag till omreglering av vissa ersättningar på grund av obligatorisk
försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag m. m.

I två i anledning av propositionen väckta, likalydande motioner, nämligen
nr 495 i första kammaren av herr Gustaf Karlsson m. fl. samt nr 611 i andra
kammaren av herr Johansson i öckerö m. fl., yrkades att riksdagen måtte
besluta om en uppräkning av ersättningarna från fiskarförsäkringen på
samma sätt som Kungl. Maj :t föreslagit i fråga om övriga äldre ersättningar.

Propositionen och motionerna behandlades av sammansatt stats- och
andra lagutskott i dess utlåtande nr 1. Utskottet tillstyrkte propositionen med
vissa smärre ändringar och föreslog samtidigt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte förelägga 1956 års riksdag
förslag till en av statsmedel bekostad förbättring av livräntor, som på
grund av olycksfall i arbete utgår enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse
och 1918 års fiskarförsäkringsförordning.

Utskottet anförde till motivering för sitt förslag om en förbättring jämväl
av de ifrågavarande fiskarförsäkringslivräntorna till en början, att det
ville bringa i erinran följande uttalande i andra lagutskottets av 1944 års
riksdag godkända utlåtande nr 32:

Självfallet kan staten icke åtaga sig att i vanliga fall fylla värdeminskning
å försäkringsersättningar på grund av frivillig försäkring. Fiskarförsäkringen
intager emellertid, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, en
särställning. På grund av den stora betydelse fiskerinäringen har för landet
och de särskilda förhållanden, varunder fiskarbefolkningen i allmänhet
lever och utövar sin näring, ha statsmakterna velat bereda fiskarna möjlighet
att mot en ringa kostnad tillförsäkra sig själva eller sina efterlevande
en viss ekonomisk trygghet vid skador till följd av olycksfall i arbete. Staten
har därför ansett sig böra i avsevärd omfattning bidraga till täckande
av kostnaderna för de vid sådana olycksfall utgående ersättningarna. Syftet
härmed torde ha varit att fiskarna och deras anhöriga vid olycksfall i arbete
genom försäkringen skulle erhålla ett sådant ekonomiskt bidrag att de
kunde anses tillförsäkrade fortsatta existensmöjligheter. Eftersom realvärdet
av ersättningarna till följd av de stegrade levnadskostnaderna nedgått,
kan nämnda syftemål icke förverkligas, om någon kompensation icke lämnas.
På grund av vad sålunda anförts ansluter sig utskottet till det i mo -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

tionerna framförda förslaget, att livräntetagare enligt fiskarförsäkringsförfattningarna
skola erhålla dyrtidstillägg.

Utskottet ville vidare erinra om att — enligt vad som framginge av tillgängliga
handlingar — statens bidrag till fiskarförsäkringen i verkligheten
blivit lägre än vad man utgick ifrån då avgifterna för denna försäkring
fastställdes.

Fiskarförsäkringen vore visserligen en frivillig försäkring, erinrade utskottet,
men utskottet ansåge att den av nyss anförda skäl intoge en särställning
bland de frivilliga försäkringarna. Utskottet anslöt sig till följd härav till
motionärernas uppfattning att fiskarförsäkringens livräntor icke borde
lämnas åsido vid den då aktuella omregleringen. Utskottet avsåge därvid
livräntorna för skador ådragna i arbete men inte livräntor, som utginge
enligt den frivilliga kompletterande försäkringen för olycksfall utom arbete.

Utskottet förklarade sig däremot inte berett att då taga ställning till efter
vilka principer en omreglering av fiskarförsäkringslivräntorna borde ske.
I avsaknad av närmare utredning föreföll det utskottet i hög grad tveksamt
om det verkligen vore lämpligt att för förhöjning av fiskarförsäkringslivräntorna
begagna samma regler som för omregleringen enligt Kungl. Maj :ts
förslag i propositionerna nr 156 och 158. Utskottet kunde därför icke tillstyrka
bifall till yrkandet i motionerna 1:495 och 11:611. I anledning av
nämnda motioner föreslog emellertid utskottet att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställde att, efter närmare utredning, förslag om en av
statsmedel bekostad förbättring av livräntor enligt 1908 och 1918 års fiskarförsäkringsförfattningar
på grund av olycksfall i arbete förelädes nästa års
riksdag.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Riksförsäkringsanstaltens utredning och förslag, m. m.

I anledning av riksdagens begäran uppdrog Kungl. Maj:t den 17 juni
1955 åt riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning av ifrågavarande
spörsmål. Riksförsäkringsanstalten har därefter med skrivelse den 30 september
1955 inkommit till Kungl. Maj :t med förslag i ämnet.

Beträffande riksförsäkringsanstaltens utredning och förslag får utskottet
hänvisa till propositionen s. 9—12. Här må endast omnämnas, att enligt
vad riksförsäkringsanstalten upplyser utgick vid avgivandet av anstaltens
förslag 426 livräntor enligt 1918 års förordning på grund av olycksfall i
arbete. Antalet livräntor enligt 1908 års kungörelse utgjorde endast 18.

Över riksförsäkringsanstaltens förslag har efter remiss yttranden avgivits
av statskontoret, försäkringsrådet och Sveriges fiskares riksförbund.

Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till propositionen
s. 12—15.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i år 1956

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, som anmält förevarande
fråga i statsrådet efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet,
anför i propositionen, att enligt hans mening kan staten
självfallet inte åtaga sig att i vanliga fall utgiva kompensation för värdeminskning
å ersättningar på grund av frivillig försäkring. Av skäl som anförts
av utskottet är det emellertid enligt departementschefen rimligt att ge
fiskarförsäkringen en särställning härutinnan. Staten hade redan åtagit sig
att genom s. k. ersättningstillägg utfylla vissa fiskarförsäkringslivräntor, och
en ytterligare förhöjning på statens bekostnad syntes nu böra komma till
stånd.

I fortsättningen anför departementschefen bl. a. följande.

»Beträffande den kostnadsram, inom vilken uppräkning av ersättningarna
bör ske, har riksförsäkringsanstalten ansett det motiverat, att
statsverket påtager sig förpliktelser motsvarande ett kapitalvärde av omkring
0,45 milj. kronor. Till motivering härav har anstalten anfört, att av
de kostnader under åren 1942—1954, som ansetts skola bestridas till ungefär
lika delar genom försäkringsavgifter och statsbidrag, 1,83 milj. kronor
täckts av försäkringsavgifter och 0,94 milj. kronor av statsbidrag. Halva

summan härav

^1,83 + 0,94 ^

1,385 milj. kronor, överstiger med 0,445

milj. kronor statsbidragsbeloppet. Vid sina beräkningar har anstalten ansett
sig böra från statens utgifter för dyrtids- och ersättningstillägg.

Statskontoret och försäkringsrådet har godtagit den av riksförsäkringsanstalten
föreslagna kostnadsramen, medan Sveriges fiskares riksförbund
ansett större ersättningsförhöjningar än de föreslagna vara önskvärda.

Om man genom en matematisk jämförelse mellan försäkringsavgifter
och statsbidrag vill söka fastställa det belopp, som staten ytterligare bör
tillskjuta, kan det ifrågasättas, huruvida inte jämförelsen rätteligen bör
avse försäkringens hela giltighetstid i stället för att begränsas till åren
1942—1954. Vidare kan det ifrågasättas, om anledning finns att — såsom
anstalten gjort — vid jämförelsen bortse från att staten för ersättningsförbättringar
i form av dyrtids- och ersättningstillägg redan satsat ca 0,15
milj, kronor för tiden t. o, m. 1954 och ett par tiotusental kronor för tiden
därefter. Det kapitalbelopp om 0,45 milj. kronor, som riksförsäkringsanstalten
räknat fram, utgör merkostnaden för den föreslagna omregleringen,
dvs. statens kostnader utöver kapitalvärdet av nu utgående ersättningstillägg.
Detta kapitalvärde torde uppgå till ca 0,2 milj. kronor. Emellertid
anser jag, att rent matematiska beräkningar inte bör vara avgörande
för vad staten ytterligare bör satsa i förevarande hänseende. Den av anstalten
föreslagna kostnadsramen synes mig i stort sett böra godtagas,

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

och jag förordar därför att staten åtager sig ökade förpliktelser motsvarande
ett kapitalvärde av bortåt 0,45 milj. kronor.

Vad härefter beträffar frågan vilka livräntor som bör uppräknas
ansluter jag mig till riksförsäkringsanstaltens uppfattning att
man liksom vid omregleringen av ersättningar enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
i första hand bör tillgodose livräntetagare, som är mer än
andra beroende av livräntorna för sin försörjning, nämligen sådana höggradigt
invalidiserade personer och änkor som inte uppnått folkpensionsåldern
samt barn. Liksom statskontoret och försäkringsrådet tillstyrker
‘,ag därför riksförsäkringsanstaltens förslag att uppräkningen skall avse
livräntorna till invalider under 67 år med en nedsättning av arbetsförmågan
av minst 30 procent, till änkor under samma åldersgräns samt till
barn. Sveriges fiskares riksförbunds önskemål om en motsvarande uppräkning
beträffande livräntor vid mindre än 30 procents invaliditet kan
jag icke biträda.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och samtliga remissinstanser anser
jag, att man i skadefall före den 1 juli 1942 bör bibehålla nuvarande
tjuguprocentiga tillägg å livräntor till invalider över 67 år med minst
30 procents invaliditet, till änkor över 67 år och till föräldrar.

Beträffande frågan vilken metod som bör användas för
uppräkningen är riksförsäkringsanstalten och remissinstanserna ense
såtillvida, att 1954 års yrkesskadeförsäkringslags regler om kompensationsgrad
bör tillämpas å en förhöjd årlig arbetsförtjänst. Denna kompensationsgrad
är för här ifrågavarande invalider samt änkor förmånligare
än den som gäller för fiskarförsäkringsfall, vilka inträffat före den 1
januari 1949.

I fråga om förhöjningen av den årliga arbetsförtjänsten har däremot
framförts skilda meningar. Enligt riksförsäkringsanstaltens av statskontoret
och Sveriges fiskares riksförbund tillstyrkta förslag bör — såvitt
gäller livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning — arbetsförtjänsten
höjas med en tredjedel i fall från åren 1949—1954, med hälften
i fall från tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948 samt med två
tredjedelar i fall från tiden före den 1 juli 1942. Försäkringsrådet däremot
anser att arbetsförtjänsten i varje försäkringsklass bör höjas med samma
procenttal oberoende av när olycksfallet inträffat. Enligt vad jag inhämtat
skulle detta med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna kostnadsramen
innebära, att samtliga arbetsförtjänstbelopp höjdes med 40 procent.

Den av försäkringsrådet föreslagna metoden är visserligen enkel men
leder till resultat, som enligt min mening inte kan anses tillfredsställande.
Man kan — för att ta ett exempel — inte bortse från den skillnad som

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

föreligger mellan en försäkring, som på 1920-talet tecknats i klass 3
(1 200 kronor), och en under 1950-talet tecknad försäkring i samma klass.
I förra fallet har fiskaren berett sig högsta medgivna försäkringsskydd;
och en arbetsinkomst av 1 200 kronor var på 1920-talet relativt vanlig bland
dem som omfattades av olycksfallsförsäkringslagen. I senare fallet har
fiskaren däremot försäkrat sig för ett belopp, som låg betydligt under det
högsta medgivna och långt under inkomsterna på 1950-talet för fullt arbetsföra
och yrkesverksamma arbetstagare. Skälen för att uppräkna den årliga
arbetsförtjänsten är därför betydligt starkare i fallet från 1920-talet än
i fallet från 1950-talet. Om försäkringsrådets förslag godtoges, skulle följden
bli, att fiskarlivränta för olycksfall under åren 1952—1954 skulle höjas
med 40 procent. Som jämförelse kan nämnas, att 1955 års omreglering
medför att livräntorna enligt olycksfallsförsäkringslagen i skadefall från
samma år höjes med endast 10 procent. En så stor skillnad i uppräkningen
för de båda kategorierna synes inte motiverad.

En metod som — i likhet med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna
-— graderar livränteförbättringarna med hänsyn till penningvärdeutvecklingen
anser jag lämpligast. En långt gående schematisering bör därvid
ske. I riksförsäkringsanstaltens förslag har livräntetagarna indelats i
tre grupper beroende på tidpunkten för olycksfallets inträffande. Gränserna
mellan de olika grupperna har härvid satts vid halvårsskiftet 1942,
då försäkringen utökades med 4 klasser, och vid årsskiftet 1948/49, då en
förbättrad kompensationsgrad infördes i vissa fall. — — —-

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag att arbetsförtjänsten höjes
med en fjärdedel i fall från åren 1949—1954, med hälften i fall från tiden
den 1 juli 1942—den 31 december 1948 samt med tre fjärdedelar i fall
från tiden före den 1 juli 1942. Arbetsförtjänsten bör dock i mellangruppen
inte i något fall få uppräknas till högre belopp än i klass 7 i fallen
från 1949—1954 eller 3 000 kronor.

Beträffande livräntor enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse biträder
jag riksförsäkringsanstaltens förslag att livränta skall utgå efter samma
regler som livränta enligt försäkringsklass 2 i 1918 års förordning, såvitt
avser olycksfall under tiden före den 1 juli 1942.

I fråga om kostnaderna för omregleringen innebär mitt förslag inte
någon mera betydande ändring i förhållande till riksförsäkringsanstaltens.
Kapitalvärdet av de av mig förordade förbättringarna torde nämligen kunna
uppskattas till ca 0,41 milj. kronor och första årets merutgifter till ca 41 000
kronor.»

Beträffande resultatet av den i propositionen förordade omregleringen
hänvisar departementschefen till följande, i propositionen upptagna tabell
med exempel å vissa ersättningsbelopp.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

11

Försäkringsklass 3 (1 200 kr.)

Försäkringsklass 7 (2 400 kr.)

Kategori av tall

Urspr.

livr.

Urspr. livr.
+ ers. till.

Förslaget

Urspr.

livr.

Urspr. livr.
+ ers. till.

Förslaget

100 % inv.

olf. före 1/7 42 ....

800

1480

1925

—

—

—

* 1/7 42—48 ...

800

1280

1 650

1 600

2 200

2 750

, 49—50 ...

1100

1375

1375

2 200

2 200

2 750

» 51—54 ...

1 100

1100

1375

2 200

2 200

2 750

60 % inv.

olf. före 1/7 42 ....

480

792

1085

—

1240

—

» 1/7 42—48 ...

480

672

930

960

1 550

* 49—50 ...

620

744

775

1240

1240

1 550

» 51—54 ...

620

620

775

1240

1240

1 550

30 % inv.

olf. före 1/7 42 ....

240

324

455

—

—

—

» 1/7 42—48 ...

240

288

390

480

520

650

, 49—54 ...

260

260

325

520

520

650

änkelivr.

olf. före 1/7 42 ....

300

450

700

—

—

—

» 1/7 42—48 ...

300

390

600

600

780

1 000

* 49—54 ...

400

400

500

800

800

1 000

barnlivr.

olf. före 1/7 42 ....

200

240

350

—

—

500

* 1/7 42—48 ...

200

200

300

400

400

* 49—54 ...

200

200

250

400

400

500

Utskottet

De ersättningar som utgått enligt den svenska sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen
har genomgående bestämts enligt de regler och i det
penningvärde, som varit rådande vid den tid då skadan inträffat. Genom
tillägg av statsmedel har dock sedermera givits viss kompensation för stegrade
levnadskostnader och åstadkommits en viss utjämning av den skillnad
i ersättningsbeloppens storlek, som uppkommit mellan skadefall från olika
tider. Vid 1955 års riksdag beslöts, att en betydande uppräkning skulle ske
av de äldre livräntor m. in., som utgick på grund av obligatorisk försäkring
för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar. Härvid övergavs
systemet med ersättningstillägg av statsmedel. Uppräkningen skulle i stället
ske på försäkringens egen bekostnad. Denna omreglering avsåg emellertid
inte de ersättningar som utgår på grund av de frivilliga försäkringar som
tecknats enligt en kungörelse från år 1908 och en förordning från år 1918
angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av
olycksfall, vilka författningar, som upphört att gälla såvitt avser nya skade -

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

fall, alltjämt äger tillämpning beträffande de skadefall som inträffat under
deras giltighetstid.

I samband med behandlingen av de propositioner, varigenom förslag till
omreglering av äldre livräntor på grund av obligatorisk olycksfallsförsäkring
under fjolåret underställdes riksdagens prövning, anhöll riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t om förslag till en av statsmedel bekostad förbättring
av sådana livräntor som på grund av olycksfall i arbete utgår enligt
1908 och 1918 års fiskarförsäkringsförfattningar.

Genom förevarande proposition har Kungl. Maj :t nu framlagt förslag till
en dylik förbättring.

Då 1918 års förordning tillkom, avsåg man att kostnaderna för de i förordningen
reglerade fiskarförsäkringarna, i vad dessa avsåg olycksfall i
arbete, skulle täckas till ungefär hälften av avgifter från de försäkrade och
till återstoden av statsmedel. Emellertid har avgifterna kommit att täcka
en väsentligt större del av kostnaderna än som från början avsetts. Det i
propositionen framlagda förslaget till uppräkning av vissa av de äldre fiskarförsäkringslivräntorna
innebär i huvudsak, att staten påtar sig förpliktelser
motsvarande ett kapitalvärde av den storleksordningen, att det svarar
mot vad staten skulle ha utgivit, om den betalat hälften av kostnaderna för
försäkringen under tiden 1942—1954.

Utskottet finner den på dylikt sätt framräknade kostnadsramen för uppräkningen
kunna i nuvarande läge godtagas.

Enligt propositionen skall det sålunda till förfogande stående beloppet på
sätt som närmare angives i propositionen användas till en uppräkning av
livräntorna till invalider under 67 år med en nedsättning av arbetsförmågan
om minst 30 procent, änkor under samma åldersgräns samt barn. Någon
förbättring, utöver vad som redan tidigare skett genom de ovan berörda ersättningstilläggen,
föreslås däremot inte för invalider över 67 år eller för
invalider med lägre nedsättning av arbetsförmågan än 30 procent och ej
heller för änkor över 67 år eller för föräldrar. För sistnämnda kategorier
bibehålies emellertid de tidigare utgående ersättningstilläggen. Vad sålunda
föreslagits innebär att man nu tillgodoser dem som generellt sett synes vara
mest i behov av en förbättring, och utskottet godtar denna lösning.

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj :ts förslag.

Utskottet hemställer,

att riksdagen med bifall till förevarande proposition, nr
62, såvitt nu är i fråga, måtte för sin del antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning angående omreglering
av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare.

Stockholm den 17 april 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1956

13

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, fru
Carlqvist, fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz*, Grönkvist och Åkesson*; från

andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i
Göteborg*, Carlsson i Bakeröd, Odhe*, fröken Höjer, herrar Svensson i
Göteborg, Fredriksson* och fröken Wetterström*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.