Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
1
Nr 21
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten.
Genom en den 9 december 1955 dagtecknad proposition, nr 7 år 1956, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, anhållit om riksdagens yttrande över vid
propositionen fogat förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten.
Författningsförslaget är av följande lydelse.
Förslag
till
förordning om kontroll å ädelmetallarbeten
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
Till ädelmetallarbeten hänföras i denna förordning arbeten av platina,
guld och silver.
I förordningen förstås med
platinaarbete sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken
innehåller minst 400 tusendelar fin platina,
guldarbete sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken
innehåller minst 200 tusendelar fint guld, samt
silverarbete sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken
innehåller minst 400 tusendelar fint silver,
allt under förutsättning att platinan, guldet eller silvret ingår i arbetet
på annat sätt än enbart såsom plätering, platinering, förgyllning eller försilvring.
2 §.
Ädelmetallarbeten äro, på sätt i denna förordning är stadgat, underkastade
kontroll med avseende på tillverkning, försäljning och import.
Undantag från förordningens bestämmelser
3 §•
Förordningen äger icke tillämpning å mynt och medaljer, som tillverkas
av mynt- och justcringsverket.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 21
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
4 §.
Från förordningens bestämmelser äro, utom såvitt avser tillsyn enligt
40 §, undantagna:
ädelmetallarbeten, som tillverkas för export;
utländska mynt samt i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer
och medaljer;
ädelmetallarbeten, som uppenbarligen ha antikvariskt värde;
instrument och apparater som äro avsedda att omedelbart tjäna vetenskapliga,
konstnärliga eller industriella ändamål samt delar till sådana instrument
och apparater;
plåt, tråd och ofasonerade stänger av ädelmetall samt guldslagar- och
gulddragararbeten; samt
reservoarpennor och stiftpennor samt delar därtill, glasögonbågar, urboetter,
lösa urbyglar, remontoarkronor, tandpetare samt beslag på käppar,
pipor och dylikt.
Mynt- och justeringsverket äger föreskriva, att undantag som nu sagts
skall göras jämväl beträffande annat slag av föremål, i vilket ädelmetall
ingår i så ringa mängd att ädelmetallvärdet i förhållande till arbetets övriga
värde är av ringa betydelse, så ock beträffande ädelmetallarbete, som uppenbarligen
framställts för att framdeles ingå i sådant föremål.
Ädelmetallarbete, som avses i denna paragraf och vilket icke utgör
halvfabrikat, må på begäran kontrollstämplas. Begäres kontrollstämpling
eller anbringas ansvarsstämpel skola förordningens bestämmelser tillämpas
å arbetet.
Finhalt
5 §.
Ädelmetallarbete må icke tillverkas av metallegering som har lägre finhalt
än
för platinaarbete 950 tusendelar fin platina,
för guldarbete 750 tusendelar fint guld och
för silverarbete 830 tusendelar fint silver,
med ett remedium för platina och guld av fem tusendelar samt för silver
av åtta tusendelar.
Har ädelmetallarbete lägst den finhalt som nyss nämnts benämnes det
fullhaltigt, i annat fall underhaltigt.
6 §.
Vid förening av arbete av viss ädelmetall med legering innehållande ädelmetall
av annat slag, skall legeringen vara fullhaltig, dock att mynt må
anbringas oberoende av halt.
Guldarbeten med olika finhalt må förenas endast om tillverkningstekniska
skäl göra detta nödvändigt och varje del åsättes finhaltsstämpel enligt föreskrifterna
i 19 §.
Platinaarbete må förenas med legering innehållande guld eller silver och
guldarbete med legering innehållande silver endast om legeringen genom
sin färg tydligt skiljer sig från arbetet.
7 §■
Användes vid framställning av ädelmetallarbete jämväl annat ämne än
ädelmetall, skall detta ämne i det färdiga arbetet vara lätt skönjbart och till
utseendet tydligt skilja sig från ädelmetallen, såvida annat icke föranledes
av tillverkningstekniska skäl eller erfordras för att arbetet skall fylla sin
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
3
praktiska uppgift. Utgöres det sålunda använda ämnet av metall, skall
därå vara inslaget beteckningen »Metall» eller »Met» eller metallens benämning
eller kemiska beteckning, där tillverkningstekniska skäl icke utgör
hinder härför.
8 §•
Lödning på ädelmetallarbete får icke förekomma i sådan omfattning och
av sådan beskaffenhet att, om arbetet nedsmältes, finhalten understiger i
5 § angivna halter med deras remedier med mer än för platina- eller guldarbete
fem tusendelar samt för silverarbete åtta tusendelar. Ädelmetallarbete,
varå förekommer lödning i strid med vad nu sagts, skall anses underhaltigt.
9 §•
Ädelmetallarbete, vilket icke uppfyller fordringarna enligt 5—8 §§, må
icke försäljas eller importeras. Om undantag härifrån stadgas i 10—12 §§.
10 §.
Utan hinder av vad i 9 § stadgas må ädelmetallarbete, som blivit taget i
mät eller tillhör konkursbo eller dödsbo utan att ha för sådant bo tillverkats
eller inköpts, försäljas under hand eller på auktion.
11 §•
Utan hinder av vad i 9 § stadgas må till riket införas
a) tävlingspris, gåvor, föremål som inköpts på resa i utlandet och äro
avsedda för importörens eller hans familjs personliga bruk samt föremål
som äro att hänföra till flyttsaker;
b) ädelmetallarbeten, som inkomma för att förevisas såsom prover eller
såsom utställningsföremål och vilka äro avsedda att därefter återutföras, såvida
införseln är traktatsenligt medgiven.
Då fråga är om gåvor eller föremål som inköpts på resa i utlandet och äro
avsedda för importörens eller hans familjs personliga bruk, skall ägaren
härom på begäran avlämna en av honom på heder och samvete avgiven
skriftlig försäkran.
12 §.
Mynt- och justeringsverket äger i andra fall än i 10 och 11 §§ sägs, när
särskilda skäl föreligga, på därom gjord ansökan medgiva försäljning eller
införsel av ädelmetallarbete som ej uppfyller fordringarna enligt 5—8 §§.
Ansvarsstämpling och kontrollstämpling
13 g.
Inom riket tillverkade ädelmetallarbeten skola genom tillverkarens försorg
förses med ansvarsstämplar, varmed avses ortsmärke, tillverkarens
namnstämpel (tillverkarstämpel) och årsbokstav ävensom, i fråga om guldarbeten,
finhaltsstämpel. Saknas tillräckligt utrymme för anbringande av såväl
kontrollstämpel, varom i 21 § förmäles, som samtliga ansvarsstämplar,
må dock ortsmärke t och, där så är erforderligt, jämväl årsbokstaven utelämnas.
Mynt- och justeringsverket må i fall där tillverkningen uppenbarligen icke
skett för yrkesmässig försäljning medgiva att annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel
utelämnas.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
14 §•
Ädelmetallarbete, som införes till riket, må icke vara försett eller efter
införseln förses med annan i denna förordning avsedd ansvarsstämpel än
finhaltsstämpel.
15 §.
Ansvarsstämpel skall vara utförd så att den lämnar upphöjd text, begränsad
av stämpelns ytterkonturer (reliefstämpel).
16 §.
Ortsmärke bestämmes för varje särskild tillverkningsort av mynt- och
j usteringsverket.
17 §.
Tillverkarstämpel skall vara godkänd av och registrerad hos mynt- och
j usteringsverket. Stämpeln må endast innehålla bokstäver eller ord. Den må
ej vara så utformad, att den med lätthet kan förväxlas med annan hos verket
registrerad och i bruk varande tillverkarstämpel. Stämpeln må ej angiva
annan än den, som tillverkat arbetet.
18 §.
Årsbokstav skall angiva tillverkningsåret. Såsom årsbokstav användes
en av följande bokstäver ur det latinska alfabetet, nämligen A, B, C, D, E, F,
G, H, I, K, L, M, N, O, P, Q, R, S, T, U, V, X, Y, Z med efterföljande siffra.
Bokstäverna användas i följd, en för varje år. Då hela bokstavsserien är
genomgången skall densamma från början ånyo genomlöpas. Serien skall
beräknas ha börjat användas med A år 1759. Den vid bokstaven fogade
siffran skall utmärka den omgång, nämnda bokstavsserie är i användning
sedan 1759.
19 §.
Finhaltsstämpel för guld skall innehålla bokstaven K (karat) jämte framförstående
siffror. Följande stämplar äro medgivna:
23 K, utmärkande en finhalt av lägst 975 tusendelar,
20 K, utmärkande en finhalt av lägst 840 tusendelar samt
18 K, utmärkande en finhalt av lägst 750 tusendelar,
med ett remedium i varje fall av fem tusendelar.
Vid bestämmande av finhalt i fall som här är i fråga skall vad i 8 § är
stadgat äga motsvarande tillämpning.
20 §.
Tillverkare är ansvarig för att utfört arbete motsvarar åsatta ansvarsstämplar.
21 §.
Inom riket tillverkat eller importerat ädelmetallarbete, vars vikt uppgår
lör platina- eller guldarbete till ett gram eller däröver och för silverarbete
till 15 gram eller däröver, skall, såvitt fråga icke är om meterkedja eller
annat halvfabrikat eller arbete, som i 10—12 §§ avses, förses med kontrollstämpel
till bestyrkande av att arbetet uppfyller fordringarna enligt
denna förordning.
Ädelmetallarbete, vilket icke omfattas av kontrollstämplingsplikt, som i.
första stycket sägs, må förses med kontrollstämpel om begäran därom framställes
och arbetet uppfyller fordringarna enligt denna förordning; dock
att meterkedja eller annat halvfabrikat må kontrollstämplas endast där
mynt- och j usteringsverket så medgiver.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
5
22 §.
Ingår i ett arbete skilda ädelmetaller skall frågan, huruvida kontrollstämplingsplikt
enligt 21 § föreligger, bedömas särskilt för varje ädelmetall.
23 §.
Importerade halvfabrikat och andra importerade ädelmetallarbeten, som
icke underkastas kontrollstämpling, skola, såvitt fråga icke är om arbeten
som avses ill eller 12 §, likväl vid införseln kontrolleras beträffande finhalten.
24 §.
Kontrollstämpel utgöres i fråga om guldarbeten av tre kronor i hjärtformig
sköld för inhemska arbeten och i oval sköld för utländska arbeten samt i
fråga om platina- och silverarbeten av enahanda beteckning med ett efterföljande
P beträffande platinaarbeten och S beträffande silverarbeten. Kontrollstämpel
skall vara utförd som reliefstämpel.
25 §.
Kontrollstämpling utföres av mynt- och justeringsverket eller, på de orter
mynt- och justeringsverket bestämmer, av särskilda kontrollstämplingsförrättare.
Probering av ädelmetallarbetes finhalt utföres av mynt- och justeringsverket.
Mynt- och justeringsverket utser kontrollstämplingsförrättare och äger
entlediga honom från uppdraget samt förordna vikarie för honom, allt efter
länsstyrelsens hörande.
26 §.
Inom riket tillverkat ädelmetallarbete, som skall kontrollstämplas, skall
av tillverkaren inlämnas i Stockholm till mynt- och justeringsverket och å
annan ort till kontrollstämplingsförrättare; i senare fallet är det dock tillverkaren
obetaget att på egen bekostnad inlämna arbetet till mynt- och
justeringsverket. Vid inlämnandet skall arbetet, försett med vederbörliga ansvarsstämplar,
till alla dess delar företes samt i övrigt vara i det skick som
mynt- och justeringsverket bestämmer.
Då ädelmetallarbete, som icke på grund av vad förut sagts må införas i
riket utan kontrollstämpling eller kontroll med avseende å finhalten, från
utlandet inkommer till svensk distrikttullanstalt, skall detsamma på importörens
bekostnad översändas till mynt- och justeringsverket.
27 §.
Kontrollstämpling av ädelmetallarbete skall äga rum, om arbetet inlämnats
till mynt- och justeringsverket, sedan probering skett samt, om arbetet
inlämnats "till kontrollstämplingsförrättare, sedan av detsamma tagits prov
för probering.
Provtagning må, på sätt mynt- och justeringsverket bestämmer, ske i form
av stickprov.
28 §.
Kontrollstämpling må icke äga rum om arbetet därigenom skulle skadas,
utan skall för sådant fall i stället utfärdas kontrollbevis om att arbetet uppfyller
fordringarna för kontrollstämpling.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
29 §.
Arbete, som inkommit till riket för att förevisas såsom prov eller utställningsföremål
och därefter återutföras, skall i stället för kontrollstämpel
förses med plomb eller annat identifieringsmärke på sätt mynt- och justeringsverket
bestämmer.
30 §.
Å ädelmetallarbete anbragt kontrollstämpel eller ansvarsstämpel må icke
avsiktligt utplånas, med mindre sådant utplånande till följd av nedskrotning,
lagning eller omarbetning av arbetet finnes nödvändigt.
Angående ändring av finhaltsstämpel på guldarbete i visst fall stadgas i
31 §.
Å här i riket tillverkade ädelmetallarbeten må andra stämplar än kontrollstämpel
och ansvarsstämplar icke förekomma i form av reliefstämplar.
Från vad nu stadgats äger mynt- och justeringsverket medgiva undantag.
Å ädelmetallarbete må i övrigt icke förekomma stämpel eller annat märke,
som lätt kan förväxlas med kontroll- eller ansvarsstämpel.
32 §.
Ädelmetallarbete, som i strid med föreskrifterna i denna förordning icke
är försett med kontrollstämpel eller ansvarsstämpel, eller är försett med
stämpel eller annat märke, som enligt förordningen ej må åsättas arbetet,
må icke försäljas.
Förfarandet med underhaltiga arbeten
33 §.
Befinnes till försäljning avsett ädelmetallarbete ej vara fullhaltigt och är
ej fråga om arbete som avses i 10—12 §§, skall, oberoende av om förhållandet
kan medföra ansvar, arbetet sönderslås genom mynt- och justeringsverkets
försorg eller enligt dess föreskrifter.
Ädelmetallarbete må icke sönderslås med mindre probering ägt rum. Om
proberingens resultat skall vederbörande tillverkare eller försäljare underrättas,
och äger denne att, därest material finnes för förnyad probering,
påkalla sådan och närvara personligen eller genom ombud vid den med anledning
därav verkställda förrättningen.
34 §.
Befinnes vid probering för kontrollstämpling guldarbete, som är fullhaltigt,
vara åsatt oriktig finhaltsstämpel, skall arbetet för ändring av stämpeln
återställas till ägaren innan kontrollstämpel anbringas å arbetet.
Befinnes till försäljning avsett kontrollstämplat guldarbete, som är fullhaltigt,
vara förfärdigat av en metallegering av lägre finhalt än påslagen finhaltsstämpel
utvisar, skall ändring av stämpeln vidtagas genom mynt- och
justeringsverkets försorg.
35 §.
Uppfyller ädelmetallarbete, som inkommit till distrikttullanstalt och översänts
till mynt- och justeringsverket, icke för införsel föreskrivna fordringar
enligt denna förordning, skall det på importörens bekostnad från mynt- och
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
7
justeringsverket översändas till distrikttullanstalten i införselorten för att
äterutföras ur riket. Dock må efter medgivande av mynt- och justeringsverket
underhaltigt arbete, som på tillförlitligt sätt styrkes vara av importörens
egen tillverkning och förut av honom exporterat, utlämnas till importören
i den ordning, som är stadgad för utlämnande av importerade arbeten.
Har ädelmetallarbete vid import tagits i beslag och i laga ordning förklarats
förbrutet och är arbetet av beskaffenhet att, enligt vad ovan sägs,
icke få till riket införas, må det icke av tullverket försäljas förrän detsamma
sönderslagits och nedsmälts, såvida ej betryggande säkerhet erhålles
för att arbetet efter försäljningen blir utfört ur riket.
36 §.
Vägras kontrollstämpling av arbete på den grund att arbetet icke uppfyller
bestämmelserna om lödning i 8 §, må på begäran av ägaren nedsmältning
ske för bestämmande av finhalten; och skall ägaren beredas tillfälle
att personligen eller genom ombud närvara vid nedsmältningen.
Avgifter
37 §.
1 mom. För kontrollstämpels åsättande samt för utfärdande av kontrollbevis
som i 28 § sägs skall erläggas kontrollavgift, innefattande ersättning
jämväl för verkställd probering,
för platinaarbete med 9 öre för varje fulla två decigram,
för guldarbete med 3 öre för varje fulla två decigram, och
för silverarbete med ett öre för varje fullt gram,
allt av sammanlagda vikten av de kontrollstämplade arbetena.
Är arbete sammansatt av flera ädelmetallegeringar skall avgift utgå för
varje legering för sig.
Vid bestämmande av arbetes vikt skall avdrag göras för beståndsdelar av
andra ämnen än ädelmetall, dock ej för infattade stenar. Avdrag må ej
göras för ädelmetall, som vid färdigställande av arbete kan beräknas komma
att bortgå.
2 mom. För anbringande av plomb eller annat identifieringsmärke skall
erläggas märkningsavgift med fem öre för varje arbete.
3 mom. För probering, som icke åtföljes av kontrollstämpling, för bestämning
av vikt finmetall och för omsmältning skall utgå avgift enligt vad
därom är särskilt stadgat.
Näringsidkares anmälningsskyldighet
38 §.
Envar som vill för avsalu tillverka ädelmetallarbeten, som äro underkastade
kontroll enligt denna förordning, eller idka grosshandel därmed eller
försälja sådana varor i bod eller från annat upplagsställe skall, innan rörelsen
börjar, göra anmälan hos mynt- och justeringsverket och därvid lämna
uppgift om var rörelsen skall idkas samt tillika förete dels bevis om anmälan
enligt 9 § näringsfrihetsförordningen, där sådan anmälan skall äga
rum, och dels, då fråga är om juridisk person, i förekommande fall vederbörligt
registreringsbevis.
Önskar någon sälja ädelmetallarbete å sådan realisation som omförmäles
i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen skall han, innan realisationen vid
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
lages, göra anmälan därom hos mynt- och justeringsverket med bifogande
av uppgift om var realisationen skall äga rum samt bevis om tillstånd därtill.
Då tillverkning eller försäljning som i denna paragraf avses förflyttas
eller upphör, skall anmälan därom göras hos mynt- och justeringsverket.
39 §.
Under utövande av gårdfarihandel må, vid äventyr som är stadgat för
olaga gårdfarihandel, försäljning av ädelmetallvaror icke äga rum.
Tillsyn
40 §.
Myntdirektören äger att personligen eller genom befullmäktigat ombud i
lokaler för tillverkning eller försäljning av ädelmetallarbeten göra sig underrättad
om beskaffenheten av förekommande lager av ädelmetallarbeten
och att för undersökning därifrån medtaga sådant arbete. Tillträde till dylika
lokaler må icke förvägras myntdirektören eller hans ombud.
41 §.
I lokal, där ädelmetallarbete tillverkas för avsalu, skall ett exemplar av
denna förordning finnas tillgängligt.
Ansvarsbestämmelser m. m.
42 §.
1 mom. Med dagsböter straffes, där förfarandet icke är i allmän lag belagt
med straff,
den som tillverkat ädelmetallarbete i strid med bestämmelserna i 5—8 §§
eller guldarbete med lägre halt än påslagen finhaltsstämpel utmärker, dock
endast där försäljning av arbetet skett;
den som försäljer ädelmetallarbete i strid med 9 eller 32 § eller guldarbete
med lägre halt än påslagen finhaltsstämpel utmärker eller ädelmetallarbete,
vars beskaffenhet eljest icke överensstämmer med i denna förordning
eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser; dock att vad nu sagts
icke gäller beträffande kontrollstämplat arbete, där försäljaren är en annan
än tillverkaren samt försäljaren icke haft vetskap om arbetets oriktiga beskaffenhet;
den
som överflyttar kontrollstämpel eller ansvarsstämpel från ett ädelmetallarbete
till ett annat eller förser sådant arbete med oriktig stämpel
eller stämpel, som icke må åsättas arbetet, eller utplånar kontrollstämpel eller
ansvarsstämpel från ädelmetallarbete, där åtgärden ej är nödvändig i samband
med nedskrotning, lagning eller omarbetning av sådant arbete; samt
den som förser till riket infört ädelmetallarbete med annan ansvarsstämpel
än finhaltsstämpel eller med vetskap om att så skett försäljer sådant
arbete.
2 mom. Har åtgärd som i 1 mom. avses företagits i större omfattning, må
dömas till fängelse i högst sex månader.
3 mom. Med böter högst 300 kronor straffes
den som utan sådan anmälan som är föreskriven i 38 § tillverkar ädelmetallarbeten
eller med sådana arbeten idkar handel som i nämnda paragraf
sägs;
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
den som underlåter att vid förflyttning av eller upphörande med sådan
tillverkning eller handel göra i nämnda paragraf stadgad anmälan;
den som förvägrar myntdirektören eller hans ombud tillträde till lokal
som avses i 40 § eller vägrar att lämna det biträde, som erfordras för fullgörande
av den i nämnda paragraf föreskrivna tillsynen; samt
den som bryter mot vad i 41 § är stadgat.
43 §.
Med försäljning likställes i denna förordning saluhållande, så ock utlämnande
av beställt arbete, vilket tillverkats av ädelmetall som tillhandahållits
av beställaren.
44 §.
Husbonde ansvarar, där brott mot denna förordning begås av hans husfolk
eller i hans arbete antagen person, för brottet, liksom vore detta begånget
av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att
brottet skett utan hans vilja och vetskap.
45 §.
Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna förordning
må icke i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa tillverkares
eller försäljares yrkeshemlighet eller affärsförhållande, varom
han därvid erhållit kännedom.
46 §.
Har domstol meddelat dom i mål angående förhållande som avses i denna
förordning, skall domstolen sända ett exemplar av domen till mynt- och
justeringsverket.
47 §.
Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t därtill förordnar äger meddela de
ytterligare föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga för tillämpningen
av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.
Genom förordningen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas,
förordningen den 18 oktober 1912 (nr 366) angående kontroll å guld- och
silverarbeten;
förordningen den 2 mars 1923 (nr 49) angående kontroll å platinaarbeten;
samt
kungörelsen den 23 augusti 1929 (nr 273) angående utvidgad kontroll å
användningen av guld och silver ävensom angående kontroll å användningen
av platina.
De upphävda författningarna skola alltjämt äga tillämpning beträffande
ädelmetallarbeten, som åsatts stämplar med stöd av nämnda författningar
eller vilka arbeten före den 1 januari 1957 importerats eller inlämnats för
kontrollstämpling; dock skola såvitt angår guldarbeten de nya bestämmelserna
om minimihalt tillämpas.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom propositionen inhämtas riksdagens yttrande över huvudgrunderna
i ett förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten (platina-, guldoch
silverarbeten). Förslaget innebär framför allt en modernisering av lagstiftningen
på detta område. Bland nyheterna må nämnas att förbud införes
mot s. k. fullmaktsstämpling. För guldarbeten bibehålies enligt förslaget 18
karat såsom lägsta tillåtna halt med den jämkningen att minimihalten fint
guld efter internationellt mått bestämmes till 750 tusendelar i stället för nu
stadgade 760 tusendelar. Minimihalterna för silver- och platinaarbeten föreslås
oförändrade. Viktgränsen för obligatorisk stämpling av silverarbeten
föreslås höjd från 5 till 15 gram. Beträffande avgifterna för kontrollstämpling
föreslås ingen ändring. I övrigt innefattar förslaget bl. a. bestämmelser
i syfte att på ett effektivare sätt än hittills förhindra tillverkning av och
handel med underhaltiga ädelmetallvaror.
Inledning
De nu gällande bestämmelserna rörande kontroll å ädla metaller återfinnes
huvudsakligen i förordningen den 18 oktober 1912, nr 366, angående
kontroll å guld- och silverarbeten samt i förordningen den 2 mars 1923, nr 49,
angående kontroll å platinaarbeten. Sistnämnda förordning innefattar väsentligen
en hänvisning till 1912 års förordning — särskilda bestämmelser
meddelas endast i vissa avseenden, bland annat rörande minimihalt och kontrollavgift.
Närmare föreskrifter om tillverkares åligganden har meddelats
i ordningsstadgan den 18 oktober 1912, nr 367, för tillverkning av guld- och
silverarbeten m. in., vilken jämlikt förordningen nr 49/1923 är tillämplig
jämväl å platinaarbeten.
De första mer omfattande kontrollbestämmelserna beträffande ädelmetallarbeten
tillkom genom utfärdandet av 1752 års kontrollstadga. Då infördes
den offentliga kontrollstämplingen och inrättades en särskild kontrollmyndighet.
De nu gällande kontrollbestämmelserna reglerar tillverkning, import
och försäljning av guld-, silver- och platinaarbeten. Syftet är att skapa en
offentlig kvalitetsgaranti med avseende å arbetenas halt av ädelmetall. I
enlighet härmed föreskrives att de berörda arbetena skall innehålla viss minimihalt
guld, silver eller platina och tillverkning, import och försäljning
av arbeten, som icke håller föreskriven halt, förbjudes med vissa undantag.
Till dessa stadganden ansluter sig bestämmelser om probering och lcontrollstämpling
genom myntverkets försorg in. in. För kontrollen utgår särskilda
kontrollavgifter.
Sedan frågan om en översyn av den gällande lagstiftningen på området
aktualiserats i olika sammanhang genom framställningar från myndigheter
och organisationer in. fl., tillkallade chefen för finansdepartementet den 19
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
11
november 1952 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande numera justitierådet
H. M. Digman med uppdrag att verkställa en utredning om kontrollen
å guld-, silver- och platinaarbeten in. in. Tillika uppdrog departementschefen
åt ett flertal personer att såsom sakkunniga biträda utredningsmannen.
Utredningen antog benämningen 1952 års kontrollstämpelutredning.
Med skrivelse den 8 februari 1955 har utredningsmannen överlämnat betänkande
med förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten och till
ädelmetallstadga. Av skrivelsen framgår, att utredningsmannen i samtliga
frågor samrått med de sakkunniga, vilka anslutit sig till de i betänkandet
framlagda förslagen, med det undantaget, att direktören C. S. Roos, Guldsmedsbranschens
leverantörförening, anmält avvikande mening beträffande
av utredningsmannen framlagt förslag om jämkning av den gällande minimihalten
för guldarbeten.
Över utredningens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av ett stort
antal myndigheter och organisationer.
På grundval av de förslag som utredningen framlagt har inom finansdepartementet
utarbetats förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten.
I den närmare utformningen av kontrollen å ädelmetallarbeten har riksdagen
icke tidigare medverkat. Däremot har kontrollavgifterna för guldoch
silverarbeten fastställts till sina nuvarande belopp efter medgivande av
riksdagen. Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, framhåller
i propositionen att, då kontrollbestämmelsernas utformning hade en genomgripande
inverkan på den berörda näringens allmänna villkor och även vore
av stor betydelse för allmänheten, han förordade att riksdagens yttrande inhämtades
beträffande regleringens huvudgrunder, då en allmän översyn av
bestämmelserna nu företogs. Tillika borde, enligt departementschefen, den
av utredningen i enlighet med dess direktiv till övervägande upptagna frågan
om införande av kvalitetsbeteckningar å nysilvervaror underställas riksdagens
prövning i detta sammanhang.
Beträffande de skäl, som ligger till grund för det framlagda förslaget, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till propositionen.
Departementschefen
I fråga om kontrollstämplingsplikt och kontrollstämp1
ingens utförande uttalar departementschefen följande.
»De gällande kontrollbestämmelserna omfattar med vissa undantag arbeten
i guld-, silver- och platinalegeringar där ädelmetallen ingår på annat
sätt än enbart såsom plätering, platinering, förgyllning eller försilvring.
Från bestämmelserna undantages helt vissa för tekniska eller praktiska ändamål
avsedda artiklar, ädelmetallarbeten som tillverkas för export samt
mynt och medaljer som tillverkas vid mynt- och justeringsverket.
Den offentliga kontrollens väsentliga syfte är att garantera upprätthål -
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
landet av de stadgade kraven på minimihalt av ädelmetall och de centrala
momenten i denna innefattar probering av finhalt samt åsättandet av den
offentliga kontrollstämpeln. Kontrollen omfattar såväl här i landet tillverkade
som importerade arbeten. Kontrollstämplingsplikt föreligger i fråga
om inom landet tillverkade ädebnetallarbeten så snart vikten uppgår till
1 gram och däröver i fråga om guld- och platinaarbeten och 5 gram och
däröver i fråga om silverarbeten. Hinder föreligger dock icke att få smärre
arbeten kontrollstämplade. Kontrollstämplingen av importerade arbeten är
obligatorisk oavsett vikten. Till de nu berörda huvudreglerna ansluter sig
bestämmelser om förbud mot försäljning av icke kontrollstämplade arbeten.
Undantag från bestämmelserna medges såtillvida att import och försäljning
av icke kontrollerade varor får ske i vissa fall. Här må endast nämnas
att såväl import som försäljning får ske utan kontroll då fråga är om bl. a.
i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer samt föremål av antikvariskt
värde.
Beträffande kontrollstämplingens utförande må erinras om att kontrollstämpling
sker såväl vid mynt- och justeringsverket i Stockholm som i
landsorten. Probering av finhalten företas däremot endast vid mynt- och
justeringsverket. Arbeten, som inlämnas för kontroll i landsorten, stämplas
och återställes innan proberingen ägt rum. Det är sålunda här fråga om
en efterhandskonlroll av finhalten. Kontrollstämplingsorterna i landsorten
bestämmes av vederbörande länsstyrelse medan stämplingsförrättarna utses
av mynt- och justeringsverket efter länsstyrelsens hörande. Antalet
kontrollstämplingsorter är nu 123.
Enligt utredningens förslag bör den allmänna ordningen för kontrollstämplingen
bibehållas i huvudsak i nuvarande utformning. Den ändringen
föreslås dock att viktgränsen för kontrollstämplingspliktiga silverarbeten
höjes från 5 till 10 gram samt att importerade arbeten i sådant hänseende
likställes med inhemska arbeten. Om importör icke begär kontrollstämpling
■" smaarbeten bör dessa vid införseln likväl kontrolleras med avseende på
halten.
Utredningen berör inledningsvis de allmänna skälen för bibehållande av
eu offentlig kontroll i avseende å ädebnetallarbeten. Härvid anföres bland
annat att allmänheten icke har möjlighet att själv bedöma varornas kvalitet,
och att ädelmetallföremål — till skillnad från exempelvis pärlor och
ädelstenar — spelar en framträdande roll på varumarknaden och har intresse
för snart sagt varje medborgare. Beträffande ädelmetallarbeten föreligger
vidare, erinras det, betydande risker för brottslig verksamhet. Även
kultur- och traditionssynpunkter anföres i detta sammanhang.
Beträffande kontrollens allmänna omfattning och utförande har utredningen
närmare diskuterat möjligheterna att dels undantaga småarbeten
i rån kontrollstämpling, dels undvika efterhandsprövning av finhalten beträffande
sådana arbeten som inlämnas i landsorten.
I förstnämnda hänseende har utredningen framhållit att enbart en höjning
av viktgränsen för den obligatoriska stämplingen med bibehållande
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
av möjligheten till frivillig stämpling av småarbeten icke skulle leda till
mer betydande förenklingar i praktiken. Härför skulle erfordras förbud
mot stämpling av småarbeten. Utredningen har emellertid ansett att tillräcklig
anledning icke föreligger för att införa ett sådant förbud och att det
särskilda värde som ädelmetallföremål får genom kontrollstämplingen icke
bör förmenas köparna av dessa mindre föremål.
I förevarande sammanhang upplyses att de särskilda sakkunniga, som biträtt
utredningen, uttalat att viktgränsen för småarbeten icke borde sättas
högre än ett halvt gram för guld och fem gram för silver, om förbud mot
stämpling av småarbeten skulle införas.
Det förut berörda problemet rörande efterhandsprövningen av finhalten
anser utredningen mera vara av principiell än praktisk natur, eftersom
kontrollsystemets viktigaste effekt är av preventiv art. I sådant hänseende
synes det enligt utredningen fylla alla rimliga krav. Dessutom påpekas att
det skulle vara förenat med stora praktiska svårigheter att vidtaga sådana
åtgärder att systemet med efterhandskontroll undanröjes. Å ena sidan anses
olägenheter för de berörda näringsidkarna uppkomma om kontrollstämplingen
centraliserades till mynt- och justeringsverket, och å den andra
anses det knappast möjligt att erhålla tillräckligt kompetent personal
i landsorten för att icke blott kontrollstämplingen utan även proberingen
av finhalten skulle kunna ombesörjas där.
Utredningsmannens förslag i vad avser de allmänna riktlinjerna för den
offentliga kontrollen har tillstyrkts av det stora flertalet remissinstanser.
Bland de tillstyrkande remissmyndigheterna har statens priskontrollnämnd
dock gjort vissa uttalanden om kontrollstämplingens inverkan på prissättningen
av ädelmetallvaror. Nämnden anmärker att kontrollstämplingen
otvivelaktigt skapar en goodwill för ädelmetallvarorna som i vissa fall —
särskilt beträffande smärre silvervaror — sannolikt möjliggör uttagande av
högre priser än som med hänsyn till varornas faktiska värde kan anses vara
rimligt. Nämnden har emellertid ej i och för sig funnit anledning till erinran
mot utredningens förslag.
Svenska slöjdföreningen bär ansett önskvärt, att den obligatoriska kontrollstämplingen
av ädelmetallvaror avskaffas och föreslår utredning av
denna fråga. Föreningen betonar särskilt önskvärdheten av skapandet av
en pris- och kvalitetskonkurrens på lika villkor mellan olika konsthantverksprodukter
och anser kontrollstämpling utgöra ett hinder härvidlag. Statens
organisationsnämnd yrkar att offentlig kontrollstämpling och probering av
inom landet tillverkade silvervaror avskaffas. Nämnden pekar på att silver
i och för sig har relativt ringa värde och att metallvärdet i silverföremål endast
utgör en mindre del av priset. Ett avskaffande av kontrollen beträffande
silvervaror skulle vidare bland annat möjliggöra en betydande inskränkning
av kontrollpersonalen och underlätta eu rationalisering av myntoch
justeringsverkets organisation.
Kontrollstämplingen av ädelmetallvaror har gammal hävd i vårt land. I
likhet med utredningen och det övervägande antalet remissinstanser kan
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
jag icke finna, att sådana skäl framkommit att den offentliga kontrollen
bör avskaffas. Det är visserligen uppenbart, att också nackdelar är förbundna
med den offentliga stämplingen. Såsom i ett par remissyttranden påpekats
torde konkurrensen mellan konsthantverksprodukter av ädelmetall
respektive av annat material i viss mån hämmas genom det särskilda goodwillvärde
som kommit att knytas till stämpeln. Stämplingen kan också antagas
skapa möjligheter att uttaga högre priser än eljest skulle kunna ske.
Allt fortfarande får ädelmetallvarorna emellertid anses inta en sådan särställning
i förhållande till andra jämförliga artiklar, att en särskild reglering
av tillverkning och försäljning av dessa är påkallad. Icke minst bör i detta
sammanhang beaktas, att i-iskerna för brottsliga förfaranden är särskilt
stora beträffande ädelmetallvaror.
De nu anförda allmänna skälen för den offentliga kontrollens bibehållande
gör sig givetvis främst gällande i avseende på arbeten med ett icke
allttör obetydligt ädelmetallvärde. Beträffande smärre arbeten, speciellt
smärre silverarbeten, kan såsom också utredningsmannen framhållit viss
tvekan råda om värdet ur allmän synpunkt av kontrollstämplingen. De fördelar
som genom ett undantagande av småarbetena skulle uppnås, bl. a. en
viss personalbesparing, synes emellertid icke vara av den betydelse att kontrollstämplingen
av småarbeten bör avskaffas.
I vad avser kontrollstämplingspliktens omfattning, finner jag i likhet med
utredningsmannen att en viss inskränkning i den obligatoriska stämplingen
av silverarbeten bör kunna vidtagas. Viktgränsen härvidlag torde emellertid
böra höjas något mer än som föreslagits av utredningsmannen, lämpligen
till 15 gram. Vad utredningsmannen i övrigt föreslagit rörande kontrollstämplingspliktens
omfattning föranleder ingen erinran från min sida.
I vad avser den allmänna ordningen för kontrollens utförande kan jag i
likhet med utredningsmannen icke finna att sådana nackdelar är förknippade
med det rådande systemet att några väsentliga ändringar är påkallade.
Emellertid synes vissa fördelar stå att vinna genom en viss inskränkning i
antalet kontrollstämplingsorter. Det torde icke vara nödvändigt att bibehålla
kontrollstämpling å alla de orter där arbeten inlämnas från endast en eller
ett par tillverkare och där verksamhetens omfattning icke är så stor att kontrollavgifterna
uppgår till det belopp som utbetalas som arvode åt stämplingsförrättaren.
Genom en sådan inskränkning torde också möjligheten att
upprätthålla kraven på kontrollstämplingsförrättarnas kompetens bli större
än för närvarande. Några egentliga olägenheter för tillverkarna torde icke
behöva uppkomma genom en sådan åtgärd, därest vederbörlig hänsyn tages
till de beträffande varje särskild ort föreliggande omständigheterna. En sådan
bedömning som här kommer i fråga synes emellertid böra göras av den
centrala kontrollmyndigheten. Med hänsyn härtill förordar jag den ändringen
i gällande ordning att befogenheten att bestämma kontrollstämplingsorter
överföres från länsstyrelserna till mynt- och justeringsverket. Liksom
hittills bör kontrollstämplingsförrättare utses av mynt- och justeringsverket
efter länsstyrelsens hörande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
15
Utredningsmannen har i samband med behandlingen av de nu berörda
allmänna spörsmålen också föreslagit en viss utökning av antalet särskilda
varor som är generellt undantagna från kontrollföreskrifterna. Dessutom
har föreslagits att mynt- och justeringsverket erhåller befogenhet att i vissa
fall medgiva dispens. Från min sida föreligger i huvudsak icke anledning
till erinran mot dessa förslag. Emellertid undantages såväl enligt gällande
ordning som enligt utredningsmannens förslag mynt, i utlandet tillverkade
ordensdekorationer samt föremål av antikvariskt värde från kontrollen såväl
i vad avser import som försäljning. Det synes ur författningsteknisk synpunkt
lämpligare att generellt undantaga dessa varor från kontrollen. En sådan
åtgärd innebär icke i praktiken någon ändring i fråga om de berörda
varornas behandling. Författningstexten har i departementsförslaget ändrats
i enlighet med vad nu sagts.
Vid remissbehandlingen har slutligen framförts yrkanden om särskild
märkning av utländska arbeten samt om sådan ändring av kontrollstämplarnas
utseende, att åtskillnad lättare kan göras mellan inhemska och utländska
varor. Med anledning härav vill jag påpeka att departementsförslaget
—- såsom av senare avsnitt framgår — innebär att utländska arbeten
i fortsättningen icke skall få åsättas annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel
medan inhemska arbeten alltid måste åsättas tillverkarstämpel. Härigenom
och på grund av den redan nu förefintliga olikheten i kontrollstämplarnas
utseende torde någon svårighet att särskilja utländska varor
från inhemska icke komma att föreligga. Jag finner därför icke skäl föreslå
ytterligare bestämmelser i syfte att särskilja den inhemska tillverkningen.
»
I fortsättningen behandlar departementschefen frågan om utformningen
av bestämmelserna om minimihalt å ädelmetallarbeten och
därmed sammanhängande spörsmål samt anför:
»Enligt gällande författningsbestämmelser får, med vissa undantag, guldarbeten
icke tillverkas, införas eller försäljas därest icke metallegeringen
innehåller lägst 18 karat eller 760 tusendelar fint guld. Motsvarande minimihalter
för platina- och silverarbeten är 950 respektive 830 tusendelar fin
metall.
Utredningsmannens förslag innebär med avseende å guldarbeten endast
den ändringen i gällande ordning att den föreskrivna halten för 18 karats
guld jämkas från 760 till 750 tusendelar. Härvidlag erinras om att den internationellt
gängse halten å 18 karats guld är 750 tusendelar fin metall. Någon
anledning att genom bibehållandet av den högre minimihalten hindra import
av fullgoda utländska varor synes enligt utredningen icke föreligga.
Under utredningsarbetet har också diskuterats frågan om en sänkning
av minimihalten för guldarbeten till 14 karat, motsvarande 585 tusendelar
fin metall. Tillräckliga skäl för eu sådan sänkning har emellertid icke ansetts
föreligga. Bibehållandet av en hög finhalt är enligt utredningen ett intresse
såväl för guldsmedsnäringen som för allmänheten. Om en lägre halt
skulle medgivas skulle priskonkurrensen framtvinga eu generell kvalitets
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
sänkning ned till minimihalten. En ökande försäljning av låghaltiga varor
skulle också gynna en utveckling mot mer fabriksmässig och massbetonad
framställning och den konstnärliga produktionen skulle bli lidande.
Bland remissinstanserna har endast Stockholms handelskammare uttalat
sig för en sänkning av minimihalten för guldvaror till 14 karat. I övriga
yttranden har utredningens ståndpunkt i denna del godtagits. Vad däremot
beträffar frågan om jämkning av halten å 18 karats guld har utredningsförslaget
avstyrkts av flertalet remissinstanser, däribland samtliga organisationer
som företräder guldsmedsnäringen. Nämnda organisationer har
främst understrukit, att den svenska guldsmedsnäringen skulle bli utsatt
för en övermäktig konkurrens från utländsk massproduktion om den föreslagna
ändringen genomfördes. Härvid har också pekats bl. a. på den hämmande
inverkan som guldransoneringen har på den svenska guldsmedsnäringens
konkurrenskraft. I några yttranden har framhållits att hela frågan
om den svenska guldsmedsnäringens skydd bör utredas i ett sammanhang
innan gällande minimihalt ändras.
I likhet med utredningen och det stora flertalet remissinstanser kan jag
icke finna att några väsentliga skäl föreligger för en sänkning av den för
guldarbeten gällande minimihalten från 18 till 14 karat. Däremot synes finhalten
för 18 karats guld böra jämkas från 760 tusendelar till 750 tusendelar
fin metall. Ur kvalitetssynpunkt torde en sådan mindre jämkning icke
vara av nämnvärd betydelse. Med anledning av vad som från de berörda
näringsidkarna uttalats om behovet av skydd mot utländsk konkurrens vill
jag framhålla, att det icke synes böra komma i fråga att bibehålla den gällande
regeln enbart av dylika skäl. Med de förevarande kontrollbestämmelserna
har avsetts att skapa en kvalitetsgaranti till skydd för den köpande
allmänheten. Frågan i vilken mån den svenska guldsmedsnäringen kan vara
i behov av skydd mot utländsk konkurrens torde sålunda få prövas på samma
sätt som sker beträffande andra varor, alltså i samband med tullskyddets
avvägning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att guldsmedsnäringens
tullskyddsfråga kommer att upptagas till bedömning i samband
med behandlingen av det förslag till ny tulltaxa som 1952 års tulltaxekommitié
väntas framlägga inom en nära framtid.
I avseende på silverarbeten har utredningen icke ansett sig böra föreslå
någon ändring av gällande minimihalt, 830 tusendelar fin metall. Utredningen
anmärker emellertid att större betänkligheter i och för sig icke gör
sig gällande mot en mindre sänkning av minimihalten, då kvaliteten icke
nämnvärt kan påverkas därigenom. Av utredningen framgår, att den i Danmark
stadgade minimihalten är 826 tusendelar, i Finland 813, i Norge 830,
i Västtyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike 800 samt i England 925
tusendelar fin metall. Minimihalten i Belgien och Holland är 835 respektive
833 tusendelar.
Flertalet remissinstanser har i förevarande avseende godtagit utredningens
ståndpunkt, överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare
har dock förordat en sänkning av minimihalten till 800 tusendelar.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
17
Såsom framgår av utredningen föreligger icke beträffande silverarbeten
någon internationellt godtagen minimihalt. En sänkning av minimihalten
till 800 tusendelar skulle innebära att vi godtog en lägre gräns än något av
våra grannländer tillämpar. Med hänsyn härtill och då den i vårt land hittills
gällande minimihalten icke torde innebära något egentligt hinder för
införseln av utländska silverarbeten finner jag i likhet med utredningsmannen
en ändring härvidlag icke påkallad.
Beträffande platinaarbeten har varken från utredningens eller remissorganens
sida ifrågasatts någon ändring av gällande minimihalt å 950 tusendelar
fin metall. Icke heller enligt min mening föreligger anledning till ändring
härvidlag.
1 enlighet med vad nu anförts förordar jag sålunda, att minimihalten för
guldarbeten bibehålies vid 18 karat men att halten för 18 karats guld jämkas
till 750 tusendelar fin metall. Beträffande silverarbeten och platinaarbeten
föreslås ingen ändring av minimihalten.
Såsom förut berörts gäller med vissa undantag förbud mot såväl försäljning
som import av icke fullhaltiga ädelmetallvaror. Från importförbudet
medgives undantag då fråga är om gåvor m. m. samt föremål som inköpts
på resa i utlandet och är avsedda för importörens eller hans familjs personliga
bruk eller som är att hänföra till flyttsaker. Dessutom må utan kontroll
införas bl. a. föremål av antikvariskt värde. Föremål av antikvariskt
värde undantages även från försäljningsförbudet. Utan hinder av kontrollbestämmelserna
må vidare föremål som blivit tagna i mät eller tillhör konkursbo
eller dödsbo, utan att ha för sådant bo tillverkats eller inköpts, försäljas
under hand eller på auktion. Slutligen äger mynt- och justeringsverket
att även i andra fall medgiva försäljning då särskilda skäl föreligger.
Utredningen har i förevarande sammanhang haft att taga ställning till
vissa spörsmål, som tidigare aktualiserats genom en framställning från
auktionsverket i Stockholm. I nämnda framställning hade auktionsverket
hävdat, att den gällande regleringen på ädelmetallområdet alltför mycket
begränsade allmänhetens möjligheter att bl. a. genom pantbelåning förfoga
över legitimt förvärvade arbeten, som icke uppfyller de stadgade kraven på
finhalt. Auktionsverket hade i första hand föreslagit att försälj ningsförbudet
slopades, i andra hand att undantagen från förbudet väsentligt vidgades.
Stockholms handelskammare hade i yttrande över dessa förslag uttalat,
att en mer betydande lättnad i de berörda hänseendena kunde uppnås
endast om kraven på ädelmetallarbetenas finhalt sänktes.
Utredningsmannen har icke funnit det möjligt att inom ramen för det
gällande kontrollsystemet medgiva någon uppmjukning av försälj ningsförbudet.
Utredningsförslaget innebär sålunda att förbudet bibehålies i nuvarande
utformning.
överslåthållarämbetet förklarar sig dela utredningsmannens uppfattning
i vad avser vidgning av de generella undantagen från försälj ningsförbudet.
Ämbetet anser emellertid att några vägande invändningar icke synes kun
2
Bihang till riksdagens protokoll 195G. 9 sand. 2 avd. Nr 21
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
na göras mot att mynt- och justeringsverket i viss omfattning beviljar pantlåneföretag
dispens från förbudet.
Det torde icke kunna bestridas, att allmänhetens möjligheter att förfoga
över icke fullhaltiga men på legitimt sätt förvärvade ädelmetallförcmål i
vissa fall kan te sig alltför begränsade. Såsom av det föregående framgått
har jag icke funnit mig böra förorda annan ändring av gällande minimihalter
än att halten för 18 karats guld jämkas till 750 tusendelar fin metall.
Departementsförslaget innebär sålunda på denna punkt icke någon mer
betydande lättnad i förevarande hänseende. Att lösa problemet genom att
helt slopa försäljningsförbudet eller väsentligen vidga undantagen från detsamma
torde återigen icke kunna ske utan att kontrollsystemets effektivitet
äventyras. Ett förbud mot försäljning av icke fullhaltiga varor utan mera
betydande inskränkningar torde nämligen vara oundgängligt såsom komplement
till regleringen av tillverkning och import. Jag kan sålunda icke tillstyrka
någon ändring i gällande ordning på denna punkt. Däremot har
jag intet att erinra mot att mynt- och justeringsverket, såsom överståthållarämbetet
föreslår, i viss omfattning lämnar pantlåneföretag dispens från
försäljningsförbudet, därest försäljningen sker under betryggande kontroll.
Den föreslagna bestämmelsen om myntverkets dispensrätt -— vilken till sitt
innehåll icke skiljer sig från det tidigare stadgandet härom — tillåter en
önskvärd utvidgning av möjligheterna att försälja legitimt förvärvade ädelmetallföremål,
vilka icke håller måttet enligt förordningen, och jag förututsätter
att en dispensgivning kommer till stånd i enlighet med vad jag nu
anfört. Genom dispensgivningen och i någon mån genom den förordade
sänkningen av minimihalten för guld synes en väsentlig del av syftet med
auktionsverkets framställning bliva tillgodosett.»
Beträffande de föreslagna bestämmelserna rörande ansvarsstämplingen
framför departementschefen följande synpunkter.
»De frågor som utredningen haft att taga stämning till beträffande ansvarsstämplingen
är huvudsakligen förknippade med namnstämpeln. Namnstämpeln
utgör ett betydelsefullt led i den offentliga kontrollen och utmärker
bl. a. vem som är ansvarig för ett arbetes halt av fin metall. Alla inom riket
tillverkade ädelmetallarbeten skall åsättas hos mynt- och justeringsverket
inregistrerad namnstämpel. Ursprungligen var denna stämpel en tillverkarstämpel,
d. v. s. representerade den som tillverkat arbetet. Enligt gällande
ordning är emellertid s. k. fullmaktsstämpling tillåten, vilket innebär att
också namnstämpel, representerande annan än tillverkaren efter vederbörandes
bemyndigande kan åsättas arbetet. Stämpeln är av samma karaktär
vare sig den anger tillverkaren eller annan.
Den rådande ordningen har sedan länge varit föremål för kritik. För den
offentliga kontrollverksamheten har fullmaktsstämplingen sålunda visat sig
utgöra ett försvårande moment. Det har också ansetts i och för sig olämpligt
att annan än tillverkaren kan stå som ansvarig för arbetets finhalt. En annan
brist, som påtalats bl. a. från tillverkarhåll, är att det nuvarande systemet
icke innebär något skydd mot att åsatt tillverkarstämpel utplånas och er
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
19
sättes med annan namnstämpel. Slutligen har framhållits, att det är av intresse
såväl för allmänheten som ur konsthistorisk synpunkt att genom
namnstämpeln kunna fastställa vem som är tillverkare.
Utredningsmannens förslag innebär i nu berörda hänseenden i huvudsak
följande. Fullmaktsstämplingen förbjudes och endast tillverkarens namnstämpel
godtages som ansvarsstämpel. Sådan stämpel skall åsättas varje
inom riket tillverkat arbete. Vid sidan av tillverkarstämpeln införes en
särskild försälj arstämpel. När ädelmetallarbete säljes yrkesmässigt av annan
än tillverkaren skall sålunda försäljaren äga rätt att anbringa för honom
inregistrerad namnstämpel på arbetet. Åsättande av sådan stämpel medför
intet ansvar för arbetets finhalt och denna har sålunda icke karaktär av
ansvarsstämpel. Tillverkarstämpeln avses — såsom hittills — utförd som
relief stämpel, d. v. s. med upphöjd text, försälj arstämpeln som skarpstämpel,
d. v. s. med nedsänkt text.
Vad ansvarsstämplingen i övrigt beträffar föreslås bl. a. att ädelmetallarbete,
som införes i riket, icke må vara försett eller efter införseln förses
med annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel. Med undantag för vissa särskilda
fall införes förbud mot avsiktligt utplånande av ansvarsstämpel. I
övrigt överensstämmer förslaget i allt väsentligt med gällande ordning.
Vid remissbehandlingen har ingen erinran framförts mot utredningens förslag.
Såvitt avser de föreslagna bestämmelserna rörande ansvarsstämplingen
föreligger i huvudsak icke heller från min sida anledning till erinran.
Vad beträffar förslaget om införandet av en särskild försälj arstämpel,
synes detta huvudsakligen vara avsett att tillgodose försäljarnas intresse
att för egen del märka av dem försålda varor. Något behov att närmare
reglera bruket av dylik stämpel synes emellertid ur kontrollsynpunkt
icke föreligga. För övrigt torde de föreslagna bestämmelserna icke innebära
något väsentligt skydd för försälj arstämpel utöver vad som följer av gällande
lagstiftning om skydd för varumärken och om illojal konkurrens. Någon
anledning att i ädelmetallförordningen införa särskilda bestämmelser om
försäljarstämpel föreligger sålunda icke enligt min mening och jag förordar
därför att utredningens författningsförslag ändras i enlighet härmed. Jag
vill emellertid framhålla, att departementsförslaget icke innebär något hinder
mot att särskild försäljarstämpel anbringas, därest densamma utföres så att
förväxling med tillverkarstämpel icke kan uppkomma.»
För kontrollstämpels åsättande utgår särskild kontrollavgift. Kontrollavgiften
utgör för platina- och guldarbeten nio respektive tre öre för
varje fulla två decigram och för silverarbeten ett öre för varje fullt gram.
Då importerat arbete i stället för med stämpel i vissa fall förses med plomb
eller annat identifieringsmärke skall avgift (märkningsavgift) härför erläggas
med fem öre för varje arbete. Därjämte utgår för varje probering
av importerat arbete extra proberingsavgift med sex kronor för platinaprov,
två kronor för guldprov och en krona för silverprov. Restitution av erlagd
kontrollavgift kan beviljas av mynt- och justcringsvcrket då det göres san
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
nolikt, att arbetet exporterats, eller då varan inlämnats för att genom myntoch
justeringsverkets försorg utföras till utrikes ort. I sistnämnda fall utgår
avgift med tre kronor för varje beviljad restitution.
Utredningen har föreslagit en höjning av avgifterna för platina- och guldarbeten
från nio till 18 respektive från tre till sex öre per två decigram och
i fråga om silverarbeten från ett till ett och ett halvt öre per gram. Vid sidan
härav har föreslagits en särskild avgift av 10 öre för varje kontrollstämplat
arbete. Utredningen har vidare föreslagit borttagande av den extra proberingsavgiften
för importerade arbeten. Slutligen borde enligt utredningen
den nu föreliggande möjligheten att i vissa fall erhålla restitution av avgifter,
som erlagts för arbeten, vilka utföres ur riket, avskaffas.
Departementschefen anför i anslutning till utredningens förslag i denna
del följande.
»Utredningens förslag innebär en väsentlig höjning av avgifterna för kontrollstämplingen.
Beträffande guld- och platinaarbeten föreslås en fördubbling
av den nu utgående kontrollavgiften och beträffande silverarbeten en
höjning med femtio procent. Härutöver förordas införande av en särskild
avgift å 10 öre för varje stämplat arbete. Med nu utgående avgifter har kontrollverksamheten
för femårsperioden 1948—1953 lämnat ett genomsnittligt
årligt överskott på 461 000 kronor. De föreslagna avgiftshöjningarna beräknas
öka överskottet med omkring 700 000 kronor.
Utredningens nu berörda förslag har avstyrkts av flertalet remissinstanser.
Härvid har särskilt framhållits, att avgifterna icke bör uttagas med
högre belopp än att kostnaderna för kontrollen med viss säkerhetsmarginal
blir täckta.
Då de nu gällande avgifterna fastställdes avvägdes de så att de icke
blott skulle täcka kostnaderna för den offentliga kontrollverksamheten utan
också ge statsverket en verklig inkomst av denna. Med hänsyn bl. a. till att
särskild försäljningsskatt nu uttages å ädelmetallvaror kan jag icke biträda
utredningens förslag att höja avgifterna. Icke heller i avseende på avgifternas
konstruktion synes anledning föreligga att vidtaga några ändringar.
I enlighet med vad nu anförts förordar jag sålunda att avgifterna uttages
i oförändrad ordning.
Vad utredningsmannen i övrigt föreslagit i avseende på avgifterna möter
ingen erinran från min sida.»
Fråga om införande av kontrollplikt på p a 11 a d i u in v a r o r, vilka f. n.
icke omfattas av någon kontroll i vårt land, behandlas även i propositionen.
Utredningen har icke nu velat föreslå en utsträckning av kontrollstämplingen
till palladium och uttalar att om behov därav i framtiden skulle anses
motivera införande av sådan kontrollstämpling, detta kunde ske genom
att palladium likställdes med platina utom beträffande kontrollstämpelns
utseende och måhända kontrollavgifternas storlek.
Departementschefen uttalar att han på av utredningsmannen anförda skäl
anser att kontrollstämpling av palladiumvaror för närvarande icke bör föreskrivas.
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
I propositionen behandlas slutligen i ett särskilt avsnitt frågan om kvalitetsbeteckningar
för nysilvervaror. Några officiellt fastställda
kvalitetsbeteckningar för sådana varor finns icke för närvarande.
Departementschefen framhåller att frågan om införandet av bestämmelser
om minimikvaliteter och kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror tidigare varit
aktuell. Därvid hade hl. a. från nysilverfabrikanterna påpekats att de
salubjudna varornas kvalitet vore synnerligen växlande såväl med avseende
på silverbeläggningen som undermetallens beskaffenhet. Vidare hade framhållits
att frånvaron av kvalitetsbestämmelser möjliggjorde illojal konkurrens
och medförde olägenheter för såväl fabrikanterna som den köpande
allmänheten. Departementschefen erinrar också om att yrkandet på särskilda
lagstiftningsåtgärder vunnit anslutning från flera håll. I fortsättningen
anför departementschefen i denna de]:
»Kontrollstämpelutredningen har icke närmare undersökt de nuvarande
förhållandena på nysilvermarknaden. Utredningen har icke heller framlagt
något förslag till lagstiftning, utan i stället hänvisat till den numera föreliggande
möjligheten att lösa frågan genom införandet av s. k. varudeklarationer.
På utredningens initiativ har arbetet härmed redan påbörjats genom
samarbete mellan varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna.
Det stora flertalet remissinstanser har icke framfört någon erinran mot
utredningens ståndpunktstagande.
övervägande skäl synes också enligt min mening tala för att de möjligheter
till en lösning av frågan som varudeklarationsförfarandet erbjuder
tillvaratages innan andra åtgärder överväges. Såsom utredningen framhållit
torde det erbjuda stora svårigheter att på förevarande område åstadkomma
klara och enhetliga regler, ägnade att upptagas i lagstiftning. Även ur andra
synpunkter torde vissa nackdelar vara förbundna med en författningsmässig
reglering. Med hänsyn till nu berörda omständigheter finner jag icke
anledning att i förevarande sammanhang upptaga frågan om lagstiftningsåtgärder
till närmare provning.»
Utskottet
Sedan lång tid tillbaka har i vårt land funnits bestämmelser om kontroll
å ädelmetallarbeten. Då nu en översyn av lagstiftningen på detta område
företages, anmäler sig i första hand den frågan, om skäl alltjämt föreligger
att bibehålla den offentliga kontrollen å sådana arbeten eller om denna
nu kan avvaras, varigenom kontrollfrågan helt skulle bli eu förtroendesak
mellan allmänheten och tillverkarna. För ett avskaffande av kontrollen
kan bl. a. den synpunkten framföras att stämplingen torde föra med sig
att allmänhetens uppmärksamhet särskilt riktas mot materialvärdet, medan
varans funktion, form och estetiska värden icke i önskvärd utsträckning
uppmärksammas. Det särskilda goodwillvärde, som kommit att knytas
till stämpeln, torde även, såsom under remissbehandlingen av utredningens
förslag påpekats, i viss mån verka hämmande på konkurrensen inom konst
-
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
hantverksbranschen mellan ädelmetallarbeten och produkter av annat material.
Det torde emellertid icke kunna bestridas att när det gäller ädelmetallarbeten
så speciella förhållanden är rådande att det måste anses väl motiverat
att från det allmännas sida särskilda åtgärder vidtages i syfte att
garantera förekomsten av viss mängd av den ädla metallen i varan. De skäl,
som härvid kan anföras, är främst allmänhetens bristande förmåga att utan
anlitande av särskild sakkunskap värdesätta föremålens råmaterial samt
den framträdande roll, som dessa varor numera spelar i samhällslivet, men
även de icke obetydliga risker för brottsligt förfarande från illojala elements
sida, som föreligger på detta område. Beaktas bör härvid även intresset av
en förhållandevis hög kvalitet å materialet vid tillverkningen av ädelmetallarbeten
samt de kulturintressen och den tradition, som är förbundna med
den ifrågavarande kontrollen. Även konsthistoriska synpunkter bör härvid
tilläggas betydelse.
Mot bakgrunden av det nu sagda finner utskottet, att de skäl, som kan
framföras för bibehållande av den offentliga kontrollen å ädelmetallarbeten,
måste anses äga sådan tyngd att utskottet ansluter sig till departementschefens
mening att kontrollen bör bibehållas.
I fråga om omfattningen av kontrollstämplingsplikten delar utskottet
departementschefens åsikt att en viss inskränkning bör kunna vidtagas i
fråga om den obligatoriska stämplingen av silverarbelen. Den föreslagna
viktgränsen, 15 gram, anser utskottet vara lämplig. Utskottet ansluter sig
även till förslaget att importerade arbeten skall likställas med svenska i
fråga om kontrollstämplingsplikten.
I propositionen har förordats en viss inskränkning i fråga om antalet
kontrollstämplingsorter, och vidare har föreslagits att befogenheten att bestämma
sådana orter överföres från länsstyrelserna till mynt- och justeringsverket.
Utskottet vill i anslutning härtill framhålla att utskottet förutsätter
att den förordade minskningen av antalet kontrollstämplingsorter
sker med beaktande av branschens intressen och icke i större omfattning än
som kan anses förenligt med en sund rationalisering på området.
Vad departementschefen i övrigt föreslagit i fråga om kontrollstämplingsplikten
och kontrollstämplingens utförande föranleder icke någon erinran
från utskottets sida.
Såvitt angår de föreslagna bestämmelserna om minimihalt för ädelmetallarbeten
är utskottet ense med departementschefen om att några väsentliga
skäl för en sänkning av den för guldarbeten gällande minimihalten från 18
till 14 karat ej föreligger, och utskottet ansluter sig även till förslaget om
bibehållande av de nu gällande bestämmelserna om lägsta finhalt för platina
av 950 tusendelar och för silver av 830 tusendelar.
Vad beträffar förslaget om jämkning av den lägsta tillåtna finhalten för
guldarbete och den för 18 karats guld gällande minimihalten från 760 till
750 tusendelar gör utskottet följande överväganden. Halten 760 tusendelar
för guldarbeten har här i landet gammal hävd och kan föras tillbaka
till bestämmelsen i 1752 års kontrollstadga om en minimihalt av 18 karat
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
23
4 grain eller 763,9 tusendelar. Utskottet har beaktat att den gällande haltbestämmelsen
verkar hindrande mot import och härigenom bereder den
svenska guldsmedsnäringen visst skydd mot utländsk konkurrens. Att så
är fallet framgår även av de av guldsmedsbranschens organisationer över
utredningens förslag avgivna remissyttrandena, i vilka den föreslagna sänkningen
av minimihalten genomgående avstyrkts. I remissyttrandena har
även åberopats att den i Sverige nu gällande guldransoneringen ogynnsamt
påverkar de svenska tillverkarnas konkurrensmöjligheter Emellertid måste
enligt utskottets mening beaktas att bestämmelserna om minimihalt tillkommit
i syfte att skapa en kvalitetsgaranti till skydd för den köpande allmänheten.
Utskottet är ense med departementschefen om att den föreslagna
jämkningen ur kvalitetssynpunkt icke har någon nämnvärd betydelse. Vad
beträffar guldransoneringens betydelse anser utskottet att det är principiellt
olämpligt att i en författning av förevarande slag intaga bestämmelser
som syftar till att kompensera genom krisregleringar inträdda förändringar
i konkurrensläget för inhemsk industri. Det torde, som departementschefen
i övrigt framhållit, icke böra komma i fråga att bibehålla den gällande regeln
enbart såsom skydd mot utländsk konkurrens. Om förhållandena skulle
anses påkalla vidgat skydd för svensk fabrikation, torde andra vägar härför
böra sökas, exempelvis förstärkning av tullskyddet. Med hänsyn till det
nu anförda vill utskottet icke motsätta sig den föreslagna jämkningen av
den lägsta tillåtna finhalten för guldarbete och minimihalten för 18 karats
guld till 750 tusendelar.
Vad avser i propositionen behandlade frågor rörande ansvarsstämplingen
hälsar utskottet med tillfredsställelse förslaget om införande av förbud
mot s. k. fullmaktsstämpling. Även i övrigt ansluter sig utskottet till vad
departementschefen i nämnda del uttalat.
Propositionens förslag i fråga om avgifterna för kontrollstämplingen möter
ej heller någon erinran från utskottets sida.
I likhet med departementschefen anser utskottet att det ej finns skäl att
f. n. införa föreskrifter om kontrollstämpling av palladiumvaror. Vidkommande
spörsmålet om införandet av bestämmelser om minimikvaliteter och
kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror ansluter sig utskottet till uttalandet
i propositionen att de möjligheter till en lösning av spörsmålet, som varudeklarationsförfarandet
erbjuder, bör tillvaratagas innan andra åtgärder
överväges. Utskottet vill här framhålla önskvärdheten av att, om så lämpligen
kan ske, inom ramen för denna verksamhet måtte prövas möjligheten
att ersätta den enligt utskottets mening missvisande beteckningen nysilver
för här avsedda varor med annan lämplig benämning.
I fråga om den närmare utformningen av författningsförslaget vill utskottet
här endast beröra en speciell fråga nämligen den föreslagna bestämmelsen
om husbondeansvar i 44 §. I specialstraffrätten kan urskiljas två
olika huvudregler i fråga om utformandet av husbondeansvaret. Enligt den
ena regeln ligger bevisbördan på den enskilde. Denna regel förordas i förevarande
proposition. Jämlikt den andra huvudregeln, vilken ansluter sig till
i övrigt gällande rättsgrundsatser på straffrättens område, har åklagaren
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
bevisbördan. Förevarande fråga behandlades i samband med tillkomsten av
1954 års förfogandelag. Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson,
förordade härvid (prop. nr 20 år 1954 s. 143 o. f.) att stadgandet om
husbondeansvar skulle få samma lydelse som i nu förevarande proposition
föreslås. Han hänvisade därvid bl. a. till att frågan om husbondeansvaret
och därmed sammanhängande spörsmål kunde förutsättas komma att närmare
övervägas inom ramen för en av riksdagen i maj 1953 begärd utredning
angående de allmänstraffrättsliga problemen inom specialstraffrätten
och om en översyn av gällande specialrättsliga stadganden i förtydligande
och enhetligande syfte. Andra lagutskottet (uti. nr 19 år 1954, s. 101
o. f.) ansåg emellertid att nämnda stadgande -— liksom skett i 1943 års lag
om tobaksmonopol, 1948 års sjöarbetstidslag och 1952 års sjömanslag —
borde utformas i anslutning till vanligen gällande rättsprinciper. Riksdagen
biträdde andra lagutskottets uppfattning. Här må dock framhållas att 1954
års riksdag vid behandlingen av förslag till rusdrycksförsäljningsförordning
och ölförsäljningsförordning icke hade något att erinra mot att dessa förordningar
upptog stadganden om husbondeansvar med samma utformning
som det i förevarande proposition föreslagna. Ej heller hade 1955 års riksdag
vid behandlingen av förslag till ändringar i brännvinstillverkningsförordningen
något att erinra mot att bevisbörderegeln i ett i denna förordning
intaget stadgande om husbondeansvar bibehölls i sistnämnda utformning.
Av det anförda framgår att någon fast praxis icke utbildats i förevarande
hänseende. Även andra utvägar än de ovan redovisade kan tänkas till lösande
av den föreliggande frågan t. ex. införande av en regel om ansvar
vid försumlighet (culpaansvar). Utskottet vill i detta sammanhang erinra
om att chefen för justitiedepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
av den 2 december 1955 tillkallat en utredningsman med uppdrag
att verkställa en förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten.
Den här berörda frågan om husbondeansvarets utformning
kommer härvid att bli föremål för övervägande i sitt större sammanhang.
Med hänsyn härtill och då ett stadgande med den i propositionen förordade
avfattningen synes väl ägnat att tillgodose syftet med bestämmelsen, nämligen
att hos de berörda företagarna inskärpa vikten av att dem underlydande
personal verkligen följer lämnade föreskrifter, vill utskottet icke motsätta
sig propositionens förslag.
Ej heller i övrigt föranleder det framlagda förslaget någon erinran från
utskottets sida.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr
7, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 22 mars 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1956
25
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, fru
Carlqvist, fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz, Grönkvist och Anders E.
Johansson;
från andra kammaren; fru Johansson i Norrköping, herrar Hagård,
Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herrar Svensson i Göteborg, Johansson i
Södertälje, Rimmerfors och fru Eriksson i Ängelholm.
Reservation
av herrar Huss, Mannerskantz och Hagård, vilka ansett
dels att det stycke i utskottets motivering, som börjar å s. 22 med orden
»Vad beträffar» och slutar å s. 23 med orden »750 tusendelar», bort
ersättas med text av följande lydelse:
Vad beträffar förslaget om sänkning av den lägsta tillåtna finhalten för
guldarbete och den för 18 karats guld gällande minimihalten från 760 till
750 tusendelar vill utskottet framhålla att halten 760 tusendelar för guldarbeten
här i landet har mycket gammal hävd. Den kan föras tillbaka till
bestämmelsen i 1752 års kontrollstadga om en minimihalt av 18 karat
4 grain eller 763,9 tusendelar. Enligt utskottets mening bör kvalitetsföreskrifter,
som vilar på så stark tradition, i synnerhet när det gäller traditionsbärande
och beständiga föremål som guldarbeten, icke ändras, om icke
viktiga skäl härför kan förebringas. Några olägenheter med den nu rådande
ordningen har emellertid icke påvisats. Fastmer är den gällande haltbestämmelsen
förenad med påtagliga fördelar, då den bereder den svenska guldsmedsnäringen
ett visst skydd mot utländsk konkurrens. Särskilt bör hänsyn
tagas till att den inom landet rådande guldransoneringen bereder tillverkare
av guldvaror stora svårigheter och omöjliggör konkurrens på lika plan
mellan svenska och utländska tillverkare. Det torde kunna befaras att en
sänkning av minimihalten skulle medföra en väsentligt ökad import av
massprodukter av mindre god kvalitet, och detta skulle i sin tur kunna
giva upphov till arbetslöshet inom guldsmedsbranschen icke blott för företagarna
utan även för hos dem anställda arbetare. Denna farhåga gäller i
synnerhet den hantverksmässiga produktionen. En snedvridning av konkurrensläget
kan även komma att inverka menligt på rekryteringen till
branschen och yrkesutbildningen. Med hänsyn till det nu sagda anser utskottet
att några bärande skäl för en ändring av den hävdvunna haltbestämmelsen
icke föreligger och förordar därför att denna bestämmelse bibehålies
oförändrad. Utskottets förslag föranleder ändring i 5 och 19 §§ av det
framlagda författningsförslaget.
dels ock att sista stycket i utskottets motivering bort ha följande
lydelse:
Utöver vad ovan anförts föranleder det framlagda förslaget icke någon
erinran från utskottets sida.
3 Dihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 21