Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckta motioner om höjning av de allmänna
barnbidragen.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft åtta
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 6 i första kammaren av fru Wallentheim
m. fl. samt nr 7 i andra kammaren av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.,

dels de likalydande motionerna nr 129 i första kammaren av herrar
Öhman och Norling samt nr 134 i andra kammaren av fru Nilsson m. fl.,

dels de likalydande motionerna nr 348 i första kammaren av herr Wahtund
m. fl. samt nr 375 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna nr 462 i första kammaren av herr
Lindblom in. fl. samt nr 493 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 6 och II: I hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om förslag så skyndsamt som möjligt till en höjning av
de allmänna barnbidragen».

I motionerna 1:129 och 11:134 föreslås, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag snarast möjligt till höjning av de
allmänna barnbidragen, med riktpunkt

a) att senast från 1957 minst återställa deras ursprungliga realvärde,

b) att de allmänna barnbidragen indexregleras,

c) att åldersgränsen för utbetalande av allmänt barnbidrag höjes till 18 år
i de fall ungdomarna studerar eller undergår yrkesutbildning».

I motionerna 1:348 och 11:375 hemställes, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag till 1957 års
riksdag rörande återställande av barnbidragens realvärde och ursprungliga
ekonomiskt utjämnande effekt».

I motionerna I: 462 och 11: 493 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning om höjning av de allmänna
barnbidragen som komplettering till införandet av barnavdrag vid
beskattningen, varom utredning begärts av oss i annan ordning, i syfte att
åstadkomma den på lämpligaste sätt avvägda förbättringen av barnfamiljernas
ställning».

I fråga om de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 7, II: 134, I: 348 resp. 11:493.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 20

o

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

Gällande bestämmelser, m. m.

Enligt lagen den 26 juli 1967 om allmänna barnbidrag utgår f. n. — med
vissa undantag — för barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, avallmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran allmänt
barnbidrag med 290 kronor om året. Sådant bidrag lämnas även för här i
riket bosatt barn som icke är svensk medborgare, såframt barnet fostras av
någon som är bosatt och mantalsskriven i riket. Allmänt barnbidrag utgår
fr. o. in. kvartalet efter det, varunder barnet fölts eller rätt till sådant bidrag
eljest uppkommit, t. o. m. det kvartal, varunder barnet fyller sexton år.

Kostnaderna för de allmänna barnbidragen beräknas i årets statsverksproposition
till 527 000 000 kronor för budgetåret 1956/57 (V ht, p. 22).

Historik

Principerna för de allmänna barnbidragen har framlagts av 19il års befolkningsutredning.
I sitt den 19 januari 1946 avgivna betänkande om barnkostnadernas
fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag in. m.
(SOU 1946: 5) behandlade utredningen befolkningsfrågans ekonomiska sida
och sådana samhälleliga åtgärder till de barnfostrande familjernas förmån,
som enligt utredningens uppfattning kunde medverka till alt höja deras
standard. Betänkandet utmynnade i, bl. a., förslag till införande av kontanta
allmänna barnbidrag. Befolkningsutredningen föreslog, att bidragens belopp
skulle bestämmas till 200 kronor. Utredningens förslag innebar vidare, att
vid införande av allmänna barnbidrag de inom statsbeskattningen då förekommande
barnavdragen skulle slopas. Den av utredningen förordade omläggningen
förändrade icke nämnvärt läget för familjer med barn i inkomstlägen
mellan 10 000 och 15 000 kronor. För lägre inkomstskikt medförde
den en påtaglig förbättring, för högre inkomsttagare åter en försämring.

Lagen om allmänna barnbidrag förelädes 1947 års riksdag genom
proposition nr 220. I propositionen anslöt sig föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, till tanken, att barnavdragen vid den statliga
beskattningen skulle slopas vid införandet av allmänna barnbidrag. Beträffande
bidragsbeloppens storlek framhöll departementschefen, att det under
dåvarande förhållanden vore tydligt, att det erfordrades ett väsentligt högre
belopp än 200 kronor per barn och år för att garantera barnfamiljerna en
tillfredsställande standard. Frågan om beloppets storlek vore väsentligen en
avvägningsfråga. För sin del ville departementschefen förorda, att beloppet
bestämdes till 260 kronor om året.

I enlighet med propositionens förslag bestämde riksdagen bidragsbeloppet
till 260 kronor för barn och år.

Frågan om bidragsbeloppen omprövades av 1950 års riksdag i
samband med propositionen nr 241 om ändring i bl. a. kommunalskattelagen

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

3

och lagen om allmänna barnbidrag. Till grund för propositionen låg ett av
ortsavdragskommittén den 1 februari 1950 avgivet betänkande (SOU 1950:5).

I propositionen föreslogs, att barnavdragen vid den kommunala beskattningen
skulle slopas och att barnfamiljerna skulle kompenseras härför genom
en höjning av barnbidragen från 260 till 290 kronor.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse härmed.

De höjda barnbidragsbeloppen utgår fr. o. in. år 1952.

Vid 1952 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 260, att barnbidragen måtte höjas med 30 procent eller i
avrundat tal till 380 kronor.

Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 17. Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Maj :t i ett läge som
■det dåvarande, då levnadskostnaderna vore under ständig förändring, med
uppmärksamhet följde utvecklingens inverkan på de sociala förmånernas
faktiska värde, och att Kungl. Maj :t — med beaktande av det statsfinansiella
läget — för riksdagen framlade de förslag, som betingades av nämnda
förändringar.

I en vid 1953 års riksdag inom andra kammaren väckt motion,
nr 65, yrkades »att riksdagen måtte besluta att de allmänna barnbidragen,
som nu utgår med 290 kronor, höjes till 500 kronor per barn och år».

Andra lagutskottet, som behandlade motionen i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 7, hemställde att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. I sin motivering uttalade utskottet emellertid bl. a., att i det
sociala reformprogrammet borde även ingå den höjning av dessa bidrag,
som betingades av levnadskostnadernas inverkan på barnfamiljernas standard,
och möjligheterna att finansiera en dylik höjning borde sorgfälligt
prövas.

1954 års familjeutredning, m. in.

Efter Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 augusti 1954 tillkallade statsrådet
Ulla Lindström 7.954 års familjeutredning för att verkställa en inventering
av de familjepolitiska åtgärderna in. m. Utredningen avgav i september
1955 ett betänkande, »Samhället och barnfamiljerna», (SOU 1955:29).
Beträffande innehållet häri får utskottet hänvisa till betänkandet, särskilt
s. 22—28 rörande barnbidrag och familjebeskattning, s. 44 (tabell över statens
utgifter för familjepolitiska åtgärder 1948/49 och 1953/54), s. 78—82
angående förskjutningar i barnfamiljernas ekonomiska läge under senare
år, s. 108—112 med kostnadsberäkningar vid olika höjning av de allmänna
barnbidragen samt s. 153—154 med en sammanfattning av undersökning
rörande barnkostnaderna.

över utredningens betänkande har avgivits remissyttranden av ett stort
antal myndigheter och organisationer.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

För att inom socialdepartementet biträda vid fortsatt handläggning av
frågan om samhällets stödåtgärder för barnfamiljerna och därmed sammanhängande
spörsmål har enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 mars

1956 tillkallats en särskild beredning. Statsrådet Ulla Lindström anförde
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter till statsrådsprotokollet
nämnda den 2 mars 1956 följande direktiv:

1954 års familj eutredning avgav den 8 september 1955 ett betänkande om
»Samhället och barnfamiljerna» (SOU 1955: 29). I sin inventering av samhällets
stödåtgärder för barnfamiljerna har familjeutredningen redovisat en
rad spörsmål, som bör bli föremål för ny eller förnyad prövning. Utredningen
framför alternativa uppslag till lösningar av dessa spörsmål och ger antydningar
om problemens ekonomiska räckvidd, men i enlighet med sina direktiv
har den avstått från att framlägga några förslag och därför inte heller
närmare undersökt de följdverkningar, som måste utredas före ett ställningstagande
till de olika möjligheterna.

Familjeutredningens betänkande har sedermera varit föremål för remissbehandling.
Remissyttrandena bearbetas f. n. inom socialdepartementet. Genomgående
har remissorganen vitsordat behovet av ökade samhälleliga insatser
på familjepolitikens område. Däremot divergerar uppfattningarna,
när det gäller avvägningen mellan åtgärder av olika slag inom familjepolitiken.
EU val mellan de möjligheter till ökade samhälleliga insatser som föreligger
kräver att de ekonomiska, tekniska och administrativa verkningar,
som är förknippade med de familjepolitiska åtgärderna, blir klarlagda. Då
arbetet härmed är betydande, synes en särskild beredning böra tillsättas med
uppgift att inom socialdepartementet utföra de kompletterande undersökningar,
som erfordras.

På denna beredning skall ankomma att genomgå de familjepolitiska spörsmål,
som aktualiserats av familjeutredningen och i de över utredningens
betänkande avgivna remissyttrandena. Kostnaderna för olika åtgärder skall
beräknas. De administrativa problem som aktualiseras skall klarläggas.
Det skall dock inte ankomma på beredningen att inbördes gradera olika åtgärder.
Inte heller skall beredningen upptaga de problem berörande barnfamiljerna,
som är att hänföra till skattepolitikens område. Samråd bör äga
rum med bostadspolitiska utredningen.

Beredningens arbete bör bedrivas med skyndsamhet och resultaten redovisas
i sådan tid, att förslag på familjepolitikens område kan framläggas till

1957 års riksdag. I den mån så visar sig lämpligt bör resultat av arbetet
kunna framläggas i etapper. Beredningen bör även, om så är påkallat, utarbeta
erforderliga författningsbestämmelser.

Motionerna

I motionerna 1: 6 och II: 7 framhålles, att barnfamiljernas ekonomiska
läge under 1950-talet successivt försämrats i förhållande till andra familjers
ekonomiska situation. Såsom familjeutredningen påvisat, bures en mycket
stor del av barnens försörjning i vårt land av en relativt liten del av den arbetsföra
befolkningen. Det vore enligt motionärerna naturligt, om föräldrar
tvekade att skaffa sig större familjer. Den åldersförskjutning som det svenska
folket f. n. underginge pekade emellertid på att det vore ett verkligt sam -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

5

hällsintresse alt nativiteten ökade. Genom barnbidragsreformen år 1947 hade
statsmakterna i princip fastslagit, att även ensamstående och barnlösa borde
ge sin tribut åt det uppväxande släktets försörjning. Emellertid hade barnbidragen
inte ökats, medan däremot löner och pensioner stigit med penningvärdeförsämringen.
Skatterna, som också ökat, hade träffat barnfamiljer
och icke barnfamiljer lika, eftersom vårt skattesystem inte toge någon hänsyn
till förekomsten av barn utom i viss detalj.

Det ursprungliga sambandet mellan barnbidragen och barnavdragen vid
beskattningen skulle ha gjort det motiverat att låta barnbidragen följa med,
när skattetrycket ändrats. Även den allmänna levnadskostnadsökningen hade
särskilt drabbat barnfamiljerna, eftersom prisstegringarna företrädesvis
gällt nödvändighetsvaror.

Ett återställande av barnbidragens realvärde vore, uttalar motionärerna,
ett minimikrav, om rättvisa skulle vederfaras barnfamiljerna. Motionärerna
framhåller emellertid, att de icke nu toge ställning till hur höjningen
skulle ske.

I motionerna I: 129 och 11: 13i erinras om att, efter det barnbidragen införts,
stora ekonomiska förändringar inträffat i vårt land. Prisstegring och
penningvärdeförsämring hade sålunda gjort, att barnbidragen förlorat sitt
ursprungliga värde. Det förhållandet att barnbidragen ej höjts innebure en
ständigt sjunkande standard för barnfamiljerna och motiverade en höjning
av barnbidraget. Till motivering av yrkandet i motionerna om höjning av
åldersgränsen för barnbidraget till 18 år i vissa fall uttalas i motionerna, att
vårt samhälle kräver yrkeskunnigt folk men att det ofta vore förknippat
med stora kostnader att lära ett yrke. Barnbidrag borde därför utgå till 18
års ålder för dem som undergår yrkesutbildning. Detsamma borde gälla
ungdomar som studerar. För att barnbidragen, om nya prisstegringar skulle
inträffa, skulle automatiskt höjas, borde de indexregleras.

I motionerna I: 3b8 och II: 375 beröres vissa skattepolitiska förhållanden
och uttalas, att den grundläggande principen vid påförande av inkomst- och
förmögenhetsskatt vore, alt skatten skulle utgå efter skatteförmåga. Förmågan
att betala skatt vore beroende av dels inkomsten och dels försörjningsbördan.
Full enighet rådde om att lika skatteförmåga skulle ge lika skatt.
I fråga om försörjningsbördan tillämpades emellertid bärkraftsprincipen
praktiskt taget endast då det gällde mannens försörjningsplikt gentemot
hustrun och i fråga om periodiskt understöd. Däremot toges ej hänsyn till
familjernas olika skattekraft vid olika barnantal. Familjeutredningen hade
dock funnit, alt barnförsörjarna levde på en standard, som genomsnittligt
kunde antagas vara omkring 30 procent lägre än den som uppnåddes av
andra förvärvsarbetande, och att klyftan mellan barnrika och barnlösa vore
stadd i ökning.

En skattelindring för barnfamiljerna, vilken i de icke skaltebetalande
skikten av befolkningen borde kompletteras med utökade barnbidrag, kunde,
anföres i motionerna, betraktas som en ersättning från samhället för att

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

familjerna genom barnen säkerställde vår framtida försörjning eller som
en ersättning till landsbygdens folk för att de i hög grad bidroge till att säkerställa
stadsbygdens behov av arbetskraft. Motionärerna erinrar vidare
om den kritiska befolkningssituationen men framhåller att de önskar ekonomiska
kompensationsåtgärder vare sig dessa påverkar födelsefrekvensen
eller ej.

Vidare framhålles i motionerna, att om man bortsåge från vissa specialfall
Sverige veterligt vore det enda land, där familjernas barnantal ej hade
någon inverkan på skattens höjd. Den svenska familjebeskattningen vore
sålunda unik håde i jämförelse med utlandsförhållandena och med tanke på
principer som hos oss vore inte hara erkända utan ansedda som självklara.

Efter en redogörelse för hur barnbidragen tillkommit och för vissa vid
tillkomsten gjorda överväganden uttalar motionärerna, att de anser att skäl
fortfarande talar för en sådan ordning, att direkta skatteavdrag för varje
barn, anpassade efter försörjningsbördan, gjordes med ett av skattesatsens
höjd oberoende direkt avdrag från skattsedelns slutbelopp. Emellertid ville
motionärerna ej nu på denna punkt föreslå en ändring i de bestående förhållandena.

En höjning av barnbidragen med 40 procent, måhända t. o. in. 65 procent,
behöver enligt motionärerna ej motiveras av befolkningspolitiska eller allmänt
socialpolitiska skäl utan framstode enbart som en rimlig justering av
skattetrycket efter skattebetalarens bärkraft. Det behövde alltså ej bli fråga
om att samhället övertoge barnkostnaderna.

Avslutningsvis anför motionärerna, att de icke kunde låta motionerna
utmynna i ett yrkande om ändring av barnbidrag resp. familjebeskattning
vid innevarande års riksdag. Ett skäl härför vore, att remissbehandlingen
av familjeutredningens betänkande ej vore avslutad. Ett annat skäl vore
barnbidragsfrågans samband med beskattningen. I detta sammanhang uttalas
i motionerna, att familjeutredningen redovisat en principiell syn på familjebeskattningen
som nära överensstämde med motionärernas. En skyndsam
utredning borde verkställas i frågan med särskild hänsyn till de i motionerna
berörda sambanden mellan bidragen och familjebeskattningen i
syfte alt framlägga förslag i så god tid att proposition i ämnet kunde avlåtas
till 1957 års riksdag.

I motionerna 1: 462 och II: 493 lämnas en översikt beträffande ett antal
motioner på familjepolitikens område berörande höjning av förvärvsbidraget
för gift kvinna, utvidgning av hemhjälpsverksamheten m. in. och av småbarnsinstitutionernas
verksamhet, initiativ i syfte att minska utbildningskostnaderna
samt skattelättnad för barnfamiljerna. Slutligen uttalas i motionerna
att en justering av de kontanta stödåtgärderna till barnfamiljerna
också borde övervägas. Trots att en väsentlig utbyggnad av det statliga familjesociala
stödet skett på olika vägar sedan barnbidraget infördes, hade
den inte givit full kompensation för penningvärdeförsämringens effekt på
barnbidragen. Motionärerna ansåge det därför vara oundgängligt, att en

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

höjning av de allmänna barnbidragen skedde i en nära framtid. Denna fråga
måste självfallet ses i samband med de skattelättnader som eventuellt komme
att beredas barnfamiljerna. Även utformningen av barnbidragen förtjänade
att närmare genomdiskuteras.

Utskottet

De allmänna barnbidragen tillkom genom beslut vid 1947 års riksdag som
en ersättning för de dittills utgående barnavdragen vid den statliga beskattningen
och bestämdes då till 260 kronor per barn och år. Frånsett den höjning
med 30 kronor till 290 kronor, som skedde år 1950 och som enbart var
avsedd att ge kompensation för de samtidigt slopade barnavdragen vid den
kommunala beskattningen, har bidragsbeloppen varit oförändrade sedan tillkomsten
år 1947. Genom den därefter inträffade penningvärdeförsämringen
har emellertid bidragens realvärde väsentligt minskats, och det är uppenbart,
att de inte längre ger barnfamiljerna det stöd som avsågs när reformen
genomfördes.

På andra sociala områden har olika åtgärder genomförts för att återställa
eller höja de sociala förmånernas värde. Folkpensionerna är exempelvis indexreglerade,
och härigenom hålles deras realvärde oförändrat. De har vidare
ökats med särskilda belopp utöver vad penningvärdeförsämringen föranlett
för att folkpensionärerna på så sätt skall bli delaktiga i den allmänna
standardförbättringen i vårt land. Genom beslut om dylik standardförbättring
vid 1952 års riksdag höjdes sålunda folkpensionernas grundbelopp med
icke mindre än 40 procent. Tillsammans med indextilläggen utgår folkpensionerna
nu med 85 procent högre belopp än då indextilläggen infördes år
1948. Trots dessa betydande ökningar av folkpensionerna har standardtilllägget
dock icke varit högre än att relationen mellan folkpensioner och arbetsförtjänster
nu är ungefär densamma som år 1948.

På riksdagens bord ligger nu en proposition med förslag om ytterligare
uppräkning av folkpensionerna med cirka 11 procent av de för närvarande,
inklusive indextillägg utgående beloppen, motsvarande 20 procent av de ursprungliga
grundbeloppen.

En belysande bild av den ekonomiska utvecklingen i avseende å barnfamiljernas
ställning jämförd med övriga medborgares har nyligen givits i det
betänkande, »Samhället och barnfamiljerna», som i september 1955 avlämnades
av 1954 års familjeutredning. Enbart ett återställande av barnbidragens
realvärde skulle vid tidpunkten för utredningens avlämnande ha krävt,
att barnbidragen höjdes med 40 procent eller alltså till cirka 410 kronor.
För att barnbidragen skulle spela samma utjämnande roll nu som vid sin
tillkomst skulle de ha behövt ökas med 65 procent till 480 kronor. En höjning
med motsvarande procenttal som folkpensionerna — de senare beräknade
med hänsyn till för närvarande utgående belopp och med bortseende
från förslaget i nu föreliggande proposition -— eller 85 procent skulle innebära
en höjning till cirka 535 kronor per barn och år.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

Den anförda jämförelsen belyser klart hur de allmänna barnbidragen släpat
efter. Barnfamiljernas läge har — då hänsyn tages allenast till de allmänna
barnbidragen — uppenbarligen försämrats. Övriga familjepolitiska
åtgärder har visserligen under tiden utbyggts. I fråga om verkan härav må
hänvisas till ett uttalande av familjeutredningen, att det inte kan vara tal
om att barnfamiljerna blivit kompenserade för den uteblivna höjningen av
barnbidragen genom att värdet av övriga familjepolitiska åtgärder skulle
ha ökat så mycket mera. Ökningen av dessa åtgärder har visserligen i ett
flertal fall procentuellt sett varit större än som motsvarar penningvärdeförsämringen,
men de totala beloppen är, framhåller utredningen, obetydliga
i jämförelse med kostnadsbeloppn för barnbidragen.

I motionerna I: 6 och II: 7 framhålles bl. a., att skatterna ökat och att
redan det ursprungliga sambandet mellan barnbidragen och barnavdragen
vid beskattningen skulle ha gjort det motiverat att låta barnbidragen följa
med när skattetrycket ändrats. Såsom utvecklas i motionerna I: 348 och
II: 375 har barnbidragens frikopplande från beskattningen medfört, att barnbidragen
för många kommit att framstå såsom helt innebärande en utgift
för socialpolitiskt ändamål. Detta är, framhålles i dessa motioner, otvivelaktigt
en av förklaringarna till att beskattningens ortsavdrag justerats med
hänsyn till penningvärdet, medan så däremot ej varit fallet med barnbidragen.
Utskottet kan dela motionärernas uppfattning, att en väsentlig förhöjning
av de allmänna barnbidragen icke behöver — ehuru så visserligen
också kan ske — motiveras med befolkningspolitiska eller allmänt socialpolitiska
skäl utan endast som en form av justering av skattetrycket efter
skattebetalarnas bärkraft. I sammanhanget må erinras om fainiljeutredningens
uttalande, att Sverige veterligen är det enda land, där barnantalet
—■ bortsett från vissa specialfall — inte har något som helst inflytande på
skattens höjd.

Ett ställningstagande till det i samtliga förevarande motioner framförda
kravet på en höjning av de allmänna barnbidragen aktualiserar givetvis
frågan om en avvägning mellan dessa bidrag och andra familjepolitiska åtgärder
och vilka möjligheter till ökade insatser till barnfamiljernas hjälp
som i första hand bör och låter sig vidtagas. Utskottet har vid detta ställningstagande
kommit till den slutsatsen, att oavsett vilka åtgärder som i
övrigt vidtages, en höjning av de allmänna barnbidragen icke längre kan
skjutas åsido. Denna höjning bör enligt utskottets mening genomföras redan
under år 1957.

Familjeutredningens betänkande är, sedan remisstiden utgått, nu jämte
remissyttrandena föremål för övervägande inom socialdepartementet. Arbetet
med genomgången torde bli omfattande. Mot bakgrund härav har den 2
mars i år tillkallats en särskild beredning alt inom departementet biträda
vid fortsatt handläggning av frågan om samhällets stödåtgärder för barnfamiljerna
och därmed sammanhängande spörsmål. Beredningen skall härvid
biträda med remissgenomgången samt göra kostnadsberäkningar för
olika åtgärder och klarlägga de administrativa problem som uppkommer.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956 9

För denna beredning har utfärdats särskilda direktiv, vilka utskottet återgivit
ovan i utlåtandet. Av direktiven framgår, att beredningen icke har att
gradera olika åtgärder och att den ej skall upptaga problem på skattepolitikens
område. Beredningens uppgifter är alltså, ehuru kvantitativt omfattande,
i sak synnerligen begränsade. Det ankommer således icke på beredningen
att exempelvis föreslå en höjning av de allmänna barnbidragen; dessa
har för övrigt över huvud taget icke särskilt omnämnts i beredningens
direktiv. Ehuru beredningen visserligen må kunna framlägga resultaten av
sitt arbete i etapper har icke i direktiven antytts, att de allmänna barnbidragen
skulle komma att förtursbehandlas. Tillsättandet av beredningen kan
uppenbarligen icke föranleda någon slutsats om huruvida man inom departementet
avser att framkomma med något förslag till höjning av de allmänna
barnbidragen.

I årets statsverksproposition (V ht, p. 22) uttalar för övrigt föredraganden,
statsrådet Ulla Lindström, att i fråga om de allmänna barnbidragens
belopp f. n. icke förelåge förutsättningar för ett ställningstagande. Utskottet
kan dela denna uppfattning endast så till vida, att man icke torde böra utan
närmare utredning fastställa, med vilket belopp de allmänna barnbidragen
bör höjas. Såsom utskottet redan uttalat anser utskottet det emellertid ofrånkomligt,
att en höjning kommer till stånd redan under år 1957. Storleken
av denna höjning röner givetvis inflytande av vilka familjepolitiska åtgärder
i övrigt som genomföres. I den mån barnavdrag i beskattningen införes påverkar
detta självfallet också frågan om barnbidragens höjning. I motionerna
I: 348 och II: 375 samt I: 462 och II: 493 framföres den uppfattningen,
att en särskild utredning bör verkställas i frågan. Utskottet begränsar
sig emellertid till att nu föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till 1957 års riksdag om en höjning av de allmänna barnbidragen.
Att härvid, såsom i motionerna I: 129 och II: 134 yrkas, begära att bidragen
utformas på visst i motionerna angivet sätt finner utskottet icke
lämpligt.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, nämligen 1.

I: 6 och II: 7,

2. I: 129 och II: 134,

3. 1:348 och 11:375 samt

4. I: 462 och II: 493,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
1957 års riksdag om en höjning av de allmänna barnbidragen.

Stockholm den 22 mars 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

2 Bihang till riksdagens protokoll 1900. 9 samt. 2 avd. Nr 20

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,
fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Mannerskantz, Grönkvist och Åkesson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i
Göteborg, Hagård, Bengtsson i Varberg, Rimmerfors, fru Eriksson i Ängelholm,
herrar Königson och Larsson i Hedenäset.

Reservationer:

1) av herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Grönkvist, Nilsson i Göteborg
och Bengtsson i Varberg, vilka ansett, att utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:

Familjeutredningens betänkande är, sedan remisstiden utgått, nu jämte
remissyttrandena föremål för övervägande inom socialdepartementet. Vidare
har efter Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallats en särskild beredning att
inom departementet biträda vid fortsatt behandling av frågan om samhällets
stödåtgärder för barnfamiljerna och därmed sammanhängande spörsmål.
Beredningens arbete bör enligt de till densamma lämnade direktiven
bedrivas med skyndsamhet, och resultaten bör redovisas i sådan tid, att
förslag på familjepolitikens område kan framläggas till 1957 års riksdag.
I den mån så visar sig lämpligt bör enligt direktiven resultat av beredningens
arbete kunna framläggas i etapper. Utskottet förväntar, att frågan om de
allmänna barnbidragen härvid kommer att lösas på sådant sätt, att förslag
om en höjning av desamma kan framläggas till 1957 års riksdag. Vid nämnda
förhållanden synes det utskottet icke erforderligt, att riksdagen gör
framställning hos Kungl. Maj :t om dylikt förslag. Ej heller föreligger anledning
att hos Kungl. Maj :t hemställa om ytterligare utredning i frågan.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

1. I: 6 och II: 7,

2. I: 129 och II: 134,

3. 1:348 och II: 375 samt

4. I: 462 och II: 493,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

2) av herrar Mannerskantz och Hagård, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort ha följande lydelse:

Frågan om familjepolitikens framtida utformning reser spörsmål, som
väsentligen berör även den allmänna skattepolitiken, bostadspolitiken m. m.
Bland skattepolitiska åtgärder i familjestödjande syfte bör — förutom en

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956

11

allmän skattesänkning — komma i fråga ett återinförande av barnavdrag
ävensom införande av rätt till avdrag för periodiskt understöd till studerande
samt rätt till avdrag i någon form för studiekostnader. Bostadspolitiken bör
utformas så, att ett så starkt kostnadssänkande tryck etableras att det stora
flertalet barnfamiljer kan beredas möjlighet — i förekommande fall med
hjälp av speciella statliga stödåtgärder — att anskaffa ändamålsenlig bostadslägenhet
eller eget hem. Det framstår såsom angeläget att dessa problem,
liksom andra i sammanhanget aktuella, kommer till sin lösning. I vilken
ordning frågorna skall lösas måste bli beroende av en avvägning med
hänsyn till de anspråk på de samlade resurserna som reses för tillfredsställande
av andra viktiga behov.

Utskottet vill emellertid erinra om att familjeutredningens betänkande
jämte remissyttranden som avgivits häröver för närvarande är föremål för
övervägande inom socialdepartementet. Vidare har efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
tillkallats en särskild beredning att inom departementet biträda
vid fortsatt behandling av frågan om samhällets stödåtgärder för barnfamiljerna
och därmed sammanhängande spörsmål. Beredningens arbete bör
enligt direktiven bedrivas med skyndsamhet, och resultat bör redovisas i
sådan tid, att förslag på familjepolitikens område kan framläggas till 1957
års riksdag. I den mån så visar sig lämpligt bör enligt direktiven resultat
av beredningens arbete kunna framläggas i etapper. Vid sådant förhållande
synes det utskottet icke erforderligt, att riksdagen nu gör framställning
hos Kungl. Maj:t om dylikt förslag. Ej heller föreligger anledning att hos
Kungl. Maj :t hemställa om ytterligare utredning i frågan.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

1. I: 6 och II: 7,

2. I: 129 och II: 134,

3. I: 348 och II: 375 samt

4. 1:462 och 11:493,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

560699,

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag