Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förkortning av arbetstiden
för arbetare med särskilt påfrestande eller
hälsofarligt arbete.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr 351 i första kammaren av herr Lindahl
och herr Jansson, Axel, samt nr 263 i andra kammaren av herr Petterson
i Degerfors m. fl.,
dels ock de likalydande motionerna nr 352 i första kammaren av herrar
öhman och Norling samt nr 273 i andra kammaren av herr Hagberg
m. fl.
I motionerna I: 351 och II: 263 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att förslag om eu lagstadgad förkortning
av arbetstiden för arbetare sysselsatta vid fabriker för tillverkning och
bearbetning av krut och sprängämnen snarast måtte föreläggas riksdagen».
I motionerna 1:352 och 11:273 har hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande förslag till
»LAG
om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande
eller hälsofarligt arbete
Härigenom förordnas som följer:
§ I
I
de fall, varom i denna lag stadgas, skola om begränsningen av den ordinarie
arbetstiden enligt allmänna arbetstidslagen gälla nedan angivna särskilda
bestämmelser.
§ 2.
De i allmänna arbetstidslagen rörande begränsning av den ordinarie
arbetstiden angivna tidrymderna å 48 och 96 timmar skola i stället vara
40 respektive 80 timmar beträffande
a) arbete under jord i gruva eller stenbrott;
b) arbete som innefattas i byggnads- och anläggningsverksamhet;
c) arbete i gjuterier;
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 saml. 2 avd. Nr 17
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
d) arbete som med regelbunden skiftindelning bedrives dygnet runt;
e) arbete som minst 3 timmar är förlagt till mellan kl. 23 och 5;
f) arbete i vilket arbetstagaren utsättes för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne i sådan omfattning som kan innebära hälsofara;
g) arbete som utföres av sjuksköterska å kirurgisk operationsavdelning
vid normal- eller centrallasarett;
h) arbete som utföres å sjukhuslaboratorier;
i) trafikpersonal inom järnvägsväsendet ävensom förare och konduktörer
å spårvagnar, förare och konduktörer å bussar i stadstrafik jämte förare
å automobiler och andra bussar i yrkesmässig trafik.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.»
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 263 resp. II: 273.
Gällande bestämmelser
De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finns i lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna
arbetstidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag
inom hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln.
Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning,
såvitt i rörelsen eller företaget i regel användes flera än fyra arbetare; de
s. k. småföretagen är sålunda uteslutna. Vidare finns åtskilliga andra undantag.
Somliga av dessa ställer vissa näringsgrenar helt utanför allmänna
arbetstidslagen, medan andra avser vissa former av arbete.
Lagen om arbetstidens begränsning innehåller beträffande ordinarie arbetstid
den huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete
under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden
kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke något
dygn uppgå till mer än nio timmar. Från huvudregeln gäller det undantaget
för arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet
under olika dygn och veckor kan variera, blott icke den sammanlagda
arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor blir längre än att den motsvarar
48 timmar i veckan. Vidare gäller särskilda bestämmelser för vissa slag av
arbeten m. m.
För vissa näringsgrenar har bestämmelser om arbetstiden givits i särskilda
lagar.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956 3
Motionerna
I motionerna 1: 351 och ll: 263 erinras om att under de senaste åren flera
svåra olyckor inträffat vid fabriker som tillverkar och bearbetar krut och
sprängämnen. De effektivare krut och sprängämnen som numera tillverkades
hade enligt motionärerna medfört ökade risker för olyckor, och nervpåfrestningarna
för de vid fabrikerna sysselsatta arbetarna hade på grund
härav blivit allt större. Några praktiska svårigheter att genomföra en förkortad
arbetstid för sprängämnesarbetarna förelåge icke, enär här icke vore
fråga om en mindre grupp som inginge i en produktionskedja.
I motionerna I: 352 och II: 273 erinras om att den år 1947 tillkallade arbetstidsutredningen
föreslagit en förkortad arbetstid för vissa arbetstagargrupper
— utskottet kommer att i det följande lämna en redogörelse härför
— och anföres att i direktiven för den år 1954 tillkallade utredningen om
kortare arbetstid utvecklats »den tanken, att 40-timmarsveckan skulle förverkligas
i etapper» — jämväl i detta hänseende kommer utskottet att lämna
en redogörelse i det följande.
Vidare erinras i motionerna om att utredningen om partiell arbetstidsförkortning
omspände också vissa andra arbetargrupper, exempelvis gjutarna
samt personalen på sjukhusens laboratorier. Trots de vägande skäl
för arbetstidsförkortning, som anfördes av bl. a. dessa gruppers fackliga organisationer
— anför motionärerna — ansåg sig utredningen inte kunna
föreslå partiell förkortning också för dessa. Genom den nya målsättning
på området, som tillsättandet av 1954 års arbetstidsutredning markerade,
borde arbetstidsförkortningen för dessa grupper enligt motionärerna kunna
hänföras till samma angelägenhetskategori som de grupper för vilka 1947
års arbetstidsutredning påyrkade arbetstidsförkortning.
Arbetstidsutredningens betänkande
Den i motionerna berörda frågan om förkortning av arbetstiden för arbetstagare
med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete har utretts av
den efter Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallade arbetstidsutredningen,
vilken haft i uppdrag att verkställa en allmän översyn
av arbetstidslagstiftningen. I direktiven för utredningen anfördes bland annat,
att en generell förkortning av arbetstiden icke kunde genomföras på
grund av de då rådande produktionsförhållandena. Med hänsyn härtill borde
utredningens arbete främst inriktas på att genomföra en förkortning av arbetstiden
för vissa grupper arbetstagare. De grupper, som direktiven här
främst nämner, är skiftarbetare och personer med i andra avseenden särskilt
påfrestande arbete.
Utredningen framlade år 1954 ett betänkande om ny arbetstidslagstiftning
och partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954: 22; bilagor i SOU 1954:
23). Enligt ett av utredningen utarbetat förslag till allmän arbetstidslag
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
må arbetsgivare enligt huvudregeln i 5 § 1 mom. till arbete å ordinarie arbetstid
icke använda arbetstagare under längre tid, raster oräknade, än 48
timmar under loppet av en vecka eller, om arbetet bedrives regelmässigt såväl
vardag som sön- och helgdag, 96 timmar under loppet av två veckor i
följd.
Utredningen har vidare i betänkandet framlagt förslag till lag om förkortad
ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande eller
hälsofarligt arbete.
Beträffande förslaget till partiell arbetstidsförkortning anföres i betänkandet
sammanfattningsvis följande.
På grund av svårigheterna att avgränsa olika arbetstagaregrupper från
varandra och att få en rationell mätare på graden av ett arbetes påfrestande
natur har utredningen måst begränsa förslaget om partiell arbetstidsförkortning
till några få arbetstagaregrupper. Beträffande dessa grupper
gäller enligt utredningens uppfattning att de låter sig väl avgränsas från
andra och att det arbete de utför odiskutabelt är av natur som måste karakteriseras
såsom särskilt påfrestande. Utredningen har vidare aktualiserat
de förslag i förkortningsfrågan som utredningen tidigare framlagt. Utredningens
förslag kan sammanfattas sålunda.
1. Arbetstagare, som sysselsättes i arbete under jord i gruva eller stenbrott
eller vid anläggning av tunnel, föreslås erhålla en till högst 40 timmar
begränsad arbetsvecka.
2. Arbetstagare, som sysselsättes i arbete vilket bedrives med regelbunden
skiftindelning dygnet runt, föreslås erhålla en arbetstid uppgående till
högst 42 timmar per vecka.
3. Arbetstagare, som utsättes för röntgenstrålning eller strålning från
radioaktivt ämne i sådan omfattning som kan innebära hälsofara, föreslås
erhålla en arbetstid om högst 42 timmar per vecka.
4. Sjuksköterska å kirurgisk operationsavdelning vid normal- eller centrallasarett
föreslås jämväl erhålla en arbetstid om högst 42 timmar per
vecka.
5. Nattarbetare, som icke är att hänföra till någon av de i det föregående
angivna grupperna, föreslås erhålla arbetstiden på så sätt begränsad,
att ordinarie arbetstid, som infaller mellan kl. 23 och 5, beräknas högre
än den tid varunder arbete faktiskt utförts. För trafikpersonal med krävande
säkerhetstjänst vid järnväg upplåten för allmän trafik föreslås sådan
nattarbetstid skola beräknas 1/3 högre och för andra arbetstagare med
nattarbete 1/6 högre. En förutsättning för att den sistnämnda kategorien
nattarbetare skall erhålla arbetstiden förkortad är dock, att det mellan
kl. 23—5 utförda arbetet har en omfattning av minst tre timmar.
I fråga om nattarbetare föreslås vidare gälla att arbetstiden till följd av
de nya lagbestämmelserna ej skall bli begränsad till kortare tid än 42 timmar
per vecka. Den förkortade arbetstiden föreslås träda i kraft den 1 januari
1956. Dock skall i fråga om sjuksköterska å kirurgisk operationsavdelning
vid normal- eller centrallasarett och arbetstagare som sysselsättes
i intermittent skiftarbete gälla att den kortare arbetstiden icke skall träda
i tillämpning förrän den 1 januari 1957. För den sistnämnda gruppen skall
arbetstiden under 1956 emellertid vara högst 45 1/3 timmar i genomsnitt
för vecka.
I ett vid utredningens betänkande fogat särskilt yttrande av ledamöterna
i utredningen fru Elsa Johansson och herr Olof Nilsson föreslås, att gju
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
5
teriarbetarna skulle erhålla en till 42 timmar förkortad arbetsvecka. Jämväl
trafikpersonal inom järnvägsväsendet ävensom förare och konduktörer
å spårvagnar, förare och konduktörer å bussar i stadstrafik jämte förare
å automobiler och andra bussar i yrkesmässig trafik borde enligt herr Olof
Nilsson erhålla en till 42 timmar förkortad arbetsvecka. Även i andra avseenden
än de nu berörda har i särskilda yttranden till betänkandet framlagts
avvikande meningar.
Över arbetstidsutredningens betänkande har inhämtats remissyttranden
från ett stort antal myndigheter och organisationer.
Frågans behandling vid 1955 års riksdag
I två likalydande motioner vid 1955 års riksdag, I: 4 av herr Persson, Helmer,
och herr Norling samt II: 4 av herr Hagberg i Stockholm m. fl., yrkades,
att riksdagen måtte antaga ett i motionerna intaget förslag till lag om
förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande eller
hälsofarligt arbete. Lagförslaget är identiskt med det lagförslag, som framlagts
i de nu förevarande motionerna vid årets riksdag utom i så måtto att
dels vid fjolårets riksdag yrkades förkortad arbetstid jämväl för arbete vid
anläggning av tunnel, och dels vid årets riksdag yrkas förkortad arbetstid
även för arbete som innefattas i byggnads- och anläggningsverksamhet.
Motionerna vid fjolårets riksdag behandlades av andra lagutskottet i dess
utlåtande nr 3. Utskottet erinrade i utlåtandet om att frågan om förkortad
ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt
arbete utretts av arbetstidsutredningen, som år 1954 framlagt betänkande
med förslag till lag i ämnet, samt att betänkandet vore föremål för remissbehandling.
Riksdagen borde därför enligt utskottets mening icke då taga
ställning i frågan. Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Utredningen om kortare arbetstid, m. m.
Utredningen om kortare arbetstid har tillkallats enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 4 juni 1954 för att verkställa utredning om arbetstidens
längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade
arbetstiden.
I direktiven för utredningen — anförande till statsrådsprotokollet den 4
juni 1954 — har statsrådet Sträng bl. a. lämnat en redogörelse för hurusom
arbetstiden för betydande grupper av arbetstagare genom kollektivavtal eller
på annat sätt fastställts till kortare tid än 48 timmar per vecka. Statsrådet
Sträng anför bl. a.:
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
Kortare arbetstid än 48 timmar i veckan tillämpas sålunda för arbetare
i skiftgång inom flera fack, t. ex. gruv-, järn-, trä- och pappersindustrierna;
42 timmars veckoarbetstid tillämpas i allmänhet vid kontinuerlig drift utan
söndagsuppehåll i dessa fack. Gruvarbetare under jord har 40-timmarsvecka.
Arbetstider varierande mellan 40 och 45 1/3 timmar per vecka gäller
för vissa grupper arbetstagare — bl. a. vid kontinuerlig drift med söndagsuppehåll
— vid t. ex. järnbruken och gruvorna samt inom typografyrket.
Under vissa årstider förekommer olika slag av arbetstidsinskränkning inom
byggnadsfacken.
Genom arbetstidslagstiftningens utformning faller kanslipersonal samt
teknisk, administrativ eller merkantil kontorspersonal — utom i rörelser
som avser detaljhandeln — i stort sett utanför lagstiftningen. För dessa
tjänstemän varierar veckoarbetstiden mellan ca 40 och 48 timmar. Medeltalet
torde ligga vid ungefär 42 timmar.
I fortsättningen uttalar statsrådet Sträng, att det inte vore utan vidare
givet, att den enda vägen att nå en arbetstidsförkortning ginge genom lagstiftning.
Det vore, uttalar statsrådet, en allmänt omfattad mening, att arbetsvillkoren
så långt möjligt borde regleras genom fria överenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter. I fortsättningen anför statsrådet vidare
bl. a.:
Om man väljer lagstiftningens väg är därmed inte sagt, att fria överenskommelser
rörande arbetstiden är av mindre värde. Lagstiftningen bör utgöra
en ram, inom vilken de fria överenskommelserna får ett visst spelrum.
Lagstiftningen kan inte utan omfattande detaljregleringar ta hänsyn till individuella
förutsättningar och behov för olika yrkesgrupper eller verksamhetsgrenar.
Utan att ta ställning till den sittande arbetstidsutredningens resultat
tror jag mig våga säga, att det — främst med hänsyn till avgränsningsproblemen
— är svårt att lagstiftningsvägen uppnå partiella reformer
på arbetstidens område. Detta hindrar inte att lagstiftningen, såsom redan
nu är fallet, kan inrymma särskilda lagar för lätt avgränsade grupper.
Vidare uttalar statsrådet Sträng i direktiven, att han med tillfredsställelse
konstaterade, att olika arbetstagargrupper genom kollektivavtal e. d.
uppnått en kortare arbetstid än 48 timmar per vecka. Det vore hans förhoppning,
att den kommande utredningen om en allmän arbetstidsreform
inte skulle betraktas som ett argument mot partiella reformer på detta område
genom avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Man borde enligt statsrådet sikta på en normal arbetstid av 40 timmar
per vecka såsom ett mål för strävandena på arbetstidens område. Det vore
emellertid uppenbart att detta mål endast kunde nås i etapper och genom
successiva framsteg. Man borde söka klargöra, om det måhända vore lämpligt
att utforma lagstiftningen så, att den utöver ett första steg till allmän
arbetstidsförkortning gåve största möjliga frihet för olika grupper av arbetstagare
att träffa överenskommelser med arbetsgivarna om den för olika
yrkesområden lämpliga och möjliga arbetstiden.
Avslutningsvis anförde statsrådet, att det vore hans uppfattning, att utredningsarbetet
borde bedrivas med sikte på att en första arbetstidsreform
— om också av mindre genomgripande natur — skall kunna beslutas inom
en tidrymd av några år.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
7
Enligt årets riksdagsberättelse har utredningen genom överenskommelser
med ämbetsverk, utredningsinstitut och organisationer föranstaltat om en
inventering av de problem, som kan tänkas uppstå vid en allmän arbetstidsförkortning,
samt de lösningar av dessa problem som kan tänkas erbjuda
sig. Uppgifter om arbetstidsförhållanden i Sverige och utlandet har samlats.
De principiella och praktiska utgångspunkterna för arbetstidslagstiftningens
utformning vid en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden
har diskuterats. — Utredningen bedrives i nära samarbete med den av norska
regeringen tillkallade arbeidskomiteen.
Utredningen beräknar att kunna avlämna ett första betänkande under
loppet av år 1956.
I propositionen nr 10 till årets riksdag med förslag till lag om fortsatt giltighet
av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Ericsson, vissa synpunkter på framförandet av arbetstidsutredningens
ovan i utlåtandet berörda förslag. Statsrådet Ericsson
uttalade bl. a.:
Innan ståndpunkt tages till arbetstidsutredningens förslag, som bygger
på förutsättningen att den normala arbetstiden, raster oräknade, skall utgöra
i genomsnitt 8 timmar om dagen utom för vissa arbetstagargrupper
med påfrestande eller hälsofarligt arbete, måste åtskilliga komplicerade problem
noggrant prövas. Vid de överväganden, som ägt rum inom socialdepartementet,
har jag kommit till den uppfattningen, att slutlig ställning till förslagen
inte bör tagas förrän möjligheterna till en allmän arbetstidsförkortning
kan överblickas. Frågan härom utredes f. n. av en särskild kommitté
— utredningen om kortare arbetstid — som inte torde hinna redovisa resultat
av sitt arbete så tidigt, att en proposition om ändrad arbetstidslagstiftning
hinner framläggas redan för 1956 års riksdag.
Utskottet
Spörsmålet om förkortning av arbetstiden för arbetstagare med särskilt
påfrestande eller hälsofarligt arbete inrymmer flera frågor av komplicerad
natur. Redan fastställandet av vilket arbete som är särskilt påfrestande
eller hälsofarligt möter svårigheter. En rationell mätare på graden av
påfrestning saknas, och jämförelser mellan olika arbetstagargrupper blir
vanskliga. Vidare möter svårigheter av produktionsteknisk natur. Olika yrkesgrupper
är i större eller mindre utsträckning på så sätt beroende av varandra,
att den omfattning, i vilken en grupp arbetstagare inom ett företag
kan sysselsättas, beror av den mängd arbete som utföres på eu annan arbetsavdelning
inom företaget. Hänsyn måste givetvis tagas till de återverkningar
en lagstiftning om förkortad arbetstid för vissa arbetstagare
till följd härav kan få för de av förkortningen icke direkt berörda arbetstagarna.
Förslag till lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med
särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete framlades, efter prövning av
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
ovan berörda och andra frågekomplex, i juli 1954 av arbetstidsutredningen
i ett betänkande om ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning.
Det i motionerna 1:352 och 11:273 framlagda lagförslaget bygger i
vissa delar på utredningens förslag men företer i andra delar väsentliga avvikelser
från detta såväl i avseende å vilka grupper av arbetstagare som bör
komma i åtnjutande av en förkortad arbetstid som också i fråga om den
förkortade arbetstidens längd. De i motionerna 1:351 och 11:263 berörda
sprängämnesarbetarna har icke av utredningen föreslagits till förkortad arbetstid.
Emellertid har enligt vad utskottet inhämtat företrädarna på arbetsmarknaden
för arbetsgivarna och arbetstagarna inom området i samråd
låtit verkställa en undersökning rörande arbetsförhållandena för dessa
arbetare i syfte att klarlägga behovet av förkortad arbetstid. Bearbetningen
av undersökningen har icke ännu slutförts.
Vid den tidpunkt — år 1947 -— då arbetstidsutredningen tillsattes ansågs
våra produktionsförhållanden ännu icke medgiva en allmän arbetstidsförkortning.
Det åt utredningen lämnade uppdraget att utreda förutsättningarna
för en förkortad arbetstid för vissa grupper av arbetstagare med särskilt
påfrestande eller hälsofarligt arbete får ses mot denna bakgrund. Sedermera
har tiden ansetts vara inne att till utredning upptaga frågan om en
allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden, och i juni 1954 tillkallades
utredningen om en kortare arbetstid för att verkställa utredning om
arbetstidens längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning
av arbetstiden. På lösningen av frågan om förkortad arbetstid för vissa
grupper arbetstagare inverkar givetvis bl. a. om och när en allmän arbetstidsförkortning
kan genomföras. Frågan om förkortad arbetstid kan alltså
sägas numera ha kommit i ett delvis förändrat läge.
Som av direktiven till utredningen om en kortare arbetstid framgår har
man vid utredningens tillsättande utgått från att det uppsatta målet för
strävandena på arbetstidens område — en normal arbetstid av 40 timmar
per vecka — endast kan nås i etapper och genom successiva framsteg. Enligt
årets riksdagsberättelse beräknar utredningen att kunna avlämna ett
första betänkande under loppet av år 1956.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om ett uttalande berörande frågan
om förkortad arbetstid av chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson,
i propositionen nr 10 till årets riksdag med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen. Statsrådet Ericsson uttalar i nämnda proposition,
att han vid de överväganden, som ägt rum inom socialdepartementet,
kommit till den uppfattningen, att slutlig ställning till arbetstidsutredningens
förslag om bl. a. förkortad arbetstid för vissa arbetstagargrupper
icke bör tagas förrän möjligheterna till en allmän arbetstidsförkortning
kan överblickas. Med hänsyn till att ett betänkande i frågan om en allmän
förkortning av arbetstiden är att förvänta under innevarande år kan utskottet
ansluta sig till denna uppfattning. Om en allmän förkortning av arbetstiden
icke kan genomföras inom en nära framtid bör emellertid enligt utskottets
mening frågan om en förkortning av arbetstiden för arbetstagare
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete upptagas till förnyat övervägande.
Härvid kommer givetvis de i motionerna berörda grupperna i blickpunkten.
Såsom av vad utskottet ovan anfört torde framgå kan utskottet emellertid
icke tillstyrka vare sig att riksdagen för sin del antager det i motionerna
I: 352 och II: 273 framlagda förslaget till lag om förkortad arbetstid
för arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete eller att
riksdagen nu, såsom yrkas i motionerna I: 351 och II: 263, hos Kungl. Maj:t
hemställer om förslag till lag om förkortad arbetstid för sprängämnesarbetare.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motioner, nämligen
1) I: 351 och II: 263 samt
2) I: 352 och II: 273,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 mars 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowisson, Axel E. Svensson, fru
Carlqvist, herrar Grönkvist, Anders E. Johansson, Birke*, Alvar Andersson
och Åkesson;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, fru Västberg*, herrar
Lundberg, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herrar Fredriksson, Königson
och Ahlberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
»
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 17