Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängd semester
för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 26 i första kammaren av herr Nyström
samt nr 35 i andra kammaren av herr Fredriksson m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna nr 353 i första kammaren av herrar
Norling och öhman samt nr 272 i andra kammaren av fru Nilsson m. fl.

I motionerna I: 26 och II: 35 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn av semesterlagen
syftande till att bereda arbetstagare med särskilt pressande och hälsofarligt
arbete en ytterligare förlängning av semestertiden förslagsvis till fyra veckor».

I motionerna I: 353 och II: 272 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till riksdagen om förlängd semester för
i motionen berörda arbetargrupper».

En redogörelse för vilka grupper av arbetstagare, som närmast åsyftas
i motionerna, lämnas nedan i utlåtandet under rubriken »Motionerna».

I fråga om de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 35 resp. I: 353.

Gällande bestämmelser m. m.

Lagen den 29 juni 1945 om semester äger tillämpning å arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten,
för vilka gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tilllämpning
är vidare undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens
familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Enligt 7 § i lagen i dess lydelse före den 1 juli 1951 utgick semester med
en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar; dock
utgick semester med en och en halv dag per månad — tre veckor per år —
till arbetstagare som vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Vidare utgick
enligt särskild lag tre veckors semester till vissa arbetstagargrupper,
varom mera nedan.

1 liihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 16

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

Genom lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1951 genomfördes den s. k.
treveckorssemestern. Enligt den därvid beslutade, alltjämt gällande lydelsen
av 7 § i lagen om semester utgår semester med en och en halv dag för varje
sådan kalendermånad som ovan sagts.

I samband med införandet av treveckorssemestern den 1 juli 1951 upphörde
lagen den 29 juni 19i6 (nr 337) om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete att gälla. I 1 § i
denna lag stadgades bland annat, att semester skulle utgå med förhöjt antal
semesterdagar, därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.

Jämlikt 2 § i lagen skulle för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar
utfört i lagen avsett arbete, utgå semester med en och en halv dag om
arbetet vore sådant, som omförmäldes i 1 § under 1)—4), samt med tre
dagar, om arbetet vore sådant, som omförmäldes i 1 § under 5).

Ovannämnda lag den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete har ersatts av lagen
den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete, vilken liksom lagstiftningen om treveckorssemestern trädde
i kraft den 1 juli 1951. I 1 § i 1951 års särskilda semesterlag stadgas, att
semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall utgå med
tre dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar utfört arbete,
däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt
ämne.

Motionerna

I motionerna 1: 26 och 11: 35 uttalas, att bland arbetstagargrupper med
särskilt pressande och hälsofarligt arbete syntes i främsta rummet kunna
nämnas gruvarbetare under jord och i lapplandsgruvornas dagbrott.

Till stöd för sitt yrkande om utredning rörande förlängd semester anför
motionärerna under hänvisning till 1946 års särskilda semesterlag bl. a.,
att man sedan semestervillkoren blivit föremål för lagstiftning inte varit
främmande för att privilegiera vissa grupper av arbetstagare, vilkas arbete
är så pressande, att deras rekreationsbehov rent objektivt måste framstå
som avsevärt större än andra arbetstagares. Motionärerna vore av den uppfattningen,
att behov av en utökning av semestern för arbetstagargrupper i
särskilt pressande och hälsofarligt arbete alltjämt kvarstode. Med hänsyn

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

3

härtill och då de förväntningar som hysts beträffande möjligheten att avtalsvägen
uppnå förbättringar i semestervillkoren icke uppfyllts, ansåge motionärerna
det angeläget »att en utredning kommer till stånd beträffande möjligheten
och lämpligheten av en differentiering av den lagstadgade semesterns
längd med hänsyn till behovet därav».

I fråga om vilka grupper av arbetstagare, som avses med yrkandet i motionerna
I: 353 och II: 272, torde utskottet till en början få hänvisa till följande
uttalanden i motionerna:

Till de arbetargrupper som tidigare på grund av arbetets art erhöll förlängd
semester hör gruvarbetarna. Allt arbete i gruva såväl under som ovan
jord är både tungt och hälsovådligt; samma gäller också arbete i stenbrott
och tunnel.

Arbete i kontinuerlig drift och skift, där arbetet bedrives nattetid eller
delvis under natten, måste också räknas till de arbeten där en förlängning
av semestern är motiverad.

Ur medicinsk synpunkt måste arbete i mörkrum nu som tidigare räknas
till hälsofarligt arbete och berättiga de sysselsatta arbetarna till förlängd
semester.

I sin motivering till att ovan berörda grupper skulle erhålla förlängd semester
uttalar motionärerna, att det måste betraktas som en tillbakagång,
att de grupper, som före den allmänna treveckorssemesterns genomförande
hade förlängd semester, ej längre åtnjuter denna förmån. Här förelåge ett
underskattande av de orsaker som tidigare motiverade en längre semester.
Arbetets art ändrades emellertid ej med införandet av den allmänna treveckorssemestern,
utan motiveringen för en längre semester än den allmänna
kvarstode.

I fråga om ungdom under 18 år, som åtnjöt tre veckors semester redan
före den allmänna treveckorssemesterns genomförande, anför motionärerna
att som motivering för förlängd semester för ungdom framfördes att ungdomarna
vid övergång från skola till arbete fick genomgå en både fysiskt
och psykiskt påfrestande omställningsprocedur. Man får väl förutsätta, anför
motionärerna vidare, att denna omställningsprocedur fortfarande är lika
påfrestande för berörda ungdom. Skälet för förlängd semester utöver den
allmänna semestern vore därför lika bärande som innan den allmänna treveckorssemestern
genomfördes.

Beträffande arbetare som utsättes för röntgenstrålning eller radioaktivt
ämne — dessa åtnjuter f. n. förlängd semester, nämligen tre dagars semester
för varje månad —- uttalas i motionerna, att det synnerligen hälsofarliga
arbetet motiverar en ytterligare förlängning av semestertiden.

Förarbetena till 1946 års lag om förlängd semester

Till grund för 1946 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare
låg ett av 19b2 års semesterkommitté framlagt betänkande (SOU 1945: 59).
1 fråga om de omständigheter, som borde vara vägledande för en differentiering
av semestern ur behovssynpunkt, anförde kommittén:

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

Arbetstagarnas behov av semester har i allmänhet sin grund däri, att arbetet
i fysiskt eller psykiskt avseende åstadkommer en nedsättning av kroppens
funktionsförmåga, som icke avhjälpes med de dagligen och veckovis
inträffande uppehållen i arbetet. Givet är, att ju mer påfrestande arbetet
är, desto större blir den trötthetsrest, som semestern avser att så vitt möjligt
borttaga.

Kommitténs undersökningar visa, att arbetstagare, som äro sysselsatta
med i fysiskt eller psykiskt avseende särskilt pressande arbete, ofta ådraga
sig mer eller mindre framträdande men, som yppa sig i allmän fysisk eller
psykisk trötthet eller ock i förslitning av eller funktionsrubbning i viss
kroppsdel eller visst organ. Till följd av att dessa men icke kunna avhjälpas
av den dagliga vilan och veckoledigheten uppstår i regel en oavbruten pålagring
av tröttheten, som i vissa fall kan leda till överansträngning eller
ohälsa.---

Det står för kommittén klart att i den mån det genom medverkan av
arbetarskyddet eller ändring av arbetsförhållandena är möjligt att förebygg
a sådana skadliga verkningar som orsakas av särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete, anordningar eller åtgärder i sådant syfte i första hand
böra vidtagas. Åtgärder, som förhindra uppkomsten av skadeverkningar,
måste självfallet vara att föredraga framför sådana, som blott avse att upphäva
eller lindra följderna av redan inträdd skada. Det är emellertid givet,
att man blott i viss utsträckning kan förebygga skadliga verkningar av
arbetsförhållandena. Vissa arbeten äro nämligen till sin natur sådana att
förebyggande skyddsanordningar icke kunna vidtagas. Gruvarbete under
jord, för att taga ett exempel, anses särskilt påfrestande bland annat av
den anledningen, att det försiggår å instängd, osund arbetsplats under
markytan. Detta förhållande kan man tydligen icke komma till rätta med
genom några skyddsåtgärder. I fråga om vissa andra arbeten kan man på
teknikens nuvarande ståndpunkt icke alls eller blott delvis förhindra skadliga
verkningar av arbetsförhållandena; även med användande av de mest
moderna skyddsåtgärder uppkomma stegrade trötthetssymtom eller kvarstå
i organismen verkningar av giftiga eller eljest farliga ämnen. Den radikala
utvägen att förbjuda arbete, som genom sin särskilt pressande eller hälsofarliga
karaktär är vådligt, kan blott undantagsvis tillgripas, enär andra
samhälleliga intressen ofta kräva att arbetet blir utfört.

Det finnes sålunda och kommer, såvitt nu kan bedömas, även i fortsättningen
att finnas arbetstagare, vilka såsom en följd av sina arbetsförhållanden
drabbas av men i fysiskt eller psykiskt avseende. I de fall, dylika
men genom en längre tids ledighet från arbetet kunna bringas att försvinna
eller i varje fall väsentligt lindras, måste en förlängd semester vara sakligt
motiverad. Däremot kan — åtminstone principiellt sett — så icke anses
vara förhållandet i de fall, då av arbetsförhållandena föranledda skador
över huvud icke påverkas i gynnsam riktning av ens en tämligen lång tids
avbrott i arbetet. Längre semester lär sålunda medicinskt sett icke ha någon
verkan å de sjukliga förändringar, som föreligga vid stendammslunga i
mera framskridet stadium. En annan sak är, att ur rent humanitära synpunkter
en längre semester kan vara motiverad även i sådana fall som de
sistnämnda.

De nu utvecklade synpunkterna innebära, att enligt kommitténs mening
skäl föreligga för en utökning av semestertiden i de fall, där arbetstagaren
till följd av arbetsförhållandena lider allvarligt men av beskaffenhet att
kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids
avbrott i arbetet samt åtgärder till förebyggande, helt eller till väsentlig
del, av menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen kunna vidtagas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

5

Förslag till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare förelädes
1946 års riksdag genom propositionen nr 221. Propositionen behandlades av
andra lagutskottet i dess utlåtande nr 37. Utskottet anförde däri bland annat: Utskottet

anser i likhet med föredragande statsrådet, att en differentiering
av semesterns längd icke kan anses stå i strid med de principer å vilka
semesterlagstiftningen vilar. Vid avgörandet av frågan, om behov föreligger
för vissa kategorier arbetstagare att erhålla en semester utöver den nu lagstadgade,
bör i första hand beaktas semesterns funktion att utgöra ett komplement
till arbetarskyddet.

Det torde väl icke heller kunna förnekas, att vissa arbetstagare med hänsyn
till arbetets pressande eller hälsofarliga karaktär ha behov av längre
semester än fjorton dagar. När det gäller att här verkställa en differentiering
av semesterns längd ur behovsynpunkt, möta emellertid vissa svårigheter
att skapa rättvisa mellan olika arbetstagargrupper. Att en lagstiftning
på detta område kan komma att verka ojämnt torde icke helt kunna
undgås. Med hänsyn till lagstiftningens karaktär av skyddslagstiftning synas
dock de svårigheter som kunna uppkomma icke böra tillerkännas avgörande
betydelse.

Den allmänna treveckorssemesterns genomförande år 1951

I sitt betänkande om tre veckors semester (SOU 1950: 32), vilket låg till
grund för 1951 års ändringar i semesterlagstiftningen, anförde arbetstidsutredningen
i fråga om förlängd semester för vissa grupper arbetstagare med
särskilt pressande eller hälsofarligt arbete:

Under utredningens arbete har den frågan uppkommit, huruvida man i
samband med att den allmänna semestern ökas med en vecka till tre veckor
bör göra en motsvarande ökning för dem, som redan ha tre veckors lagstadgad
semester eller mer. De här berörda arbetstagargrupperna ha ansetts
äga ett rekreationsbehov, som väsentligt överstiger övriga arbetstagares.
Därest dessa senares rekreationsbehov tillgodoses på ett bättre sätt än tidigare,
borde de här nämnda särskilda grupperna följa med och jämväl erhålla
en förlängning av semestertiden.

Utredningen vill här erinra om de motiv, som lågo till grund för statsmakternas
beslut att ge vissa arbetstagargrupper längre semester än andra.
Möjligheter ansågs för det dåvarande icke föreligga att bevilja samtliga
arbetstagare en så lång semester som tre veckor, och i avvaktan på att så
skulle bli möjligt gav man dem, som uppenbarligen hade ett avsevärt större
rekreationsbehov än arbetstagare i allmänhet, en förlängd semester. Skälen
till ungdomssemestern voro i viss mån likartade.

Avsikten med den förevarande semesterreformen är att höja minimisemestern
till tre veckor. Den nuvarande graderingen i lagstiftningen av
semestertiden har varit ett provisorium i avvaktan på den allmänna 3-veckorssemesterns
genomförande. Med hänsyn härtill har utredningen icke ansett
skäl föreligga för eu ökning av semestertiderna för ungdomen och för de
grupper arbetstagare, som omfattas av den nuvarande särskilda semesterlagen.
Dock bör självfallet de arbetstagare som för närvarande åtnjuta sex
veckors semester bibehålla sina förmåner.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

I propositionen nr 72 till 1951 års riksdag med förslag till lag angående
ändring i lagen om semester uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, bland annat:

Även jag är av den uppfattningen, att skäl saknas för att taga införandet
av allmän treveckorssemester till intäkt för en höjning av semestern för de
grupper, som redan nu ha en lagstadgad semester om tre veckor eller längre
tid. Det försprång, som dessa grupper erhållit, har såsom tidigare utvecklats
varit ett provisorium i avbidan på allmän treveckorssemester, och sedan denna
reform genomförts, ha således skälen för den nuvarande graderingen
bortfallit. Självklart är dock, att de arbetstagare, som ha sex veckors semester,
böra bibehålla denna förmån.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 28.
Utskottet gjorde icke någon erinran mot departementschefens uttalande i
förevarande fråga.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Motioner om förlängd semester vid 1952 och 1955 års riksdagar

I två likalydande motioner vid 1 9 5 2 års riksdag, I: 19 av herr
Nyström och II: 27 av herr Gavelin, yrkades, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning av frågan huruvida
icke arbetstagargrupper med sådant arbete som i lagen den 29 juni
1946 (nr 337) omförmäles i 1 § under 1)—4) skola, i anknytning till den
allmänna semesterlagen, tillerkännas en ytterligare förlängning av semestern».

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 6, hänvisade
till en början till att den tidigare differentieringen av semesterns
längd efter behovssynpunkt, såvitt anginge de i motionerna berörda grupperna
av arbetstagare, betraktats som ett provisorium i avvaktan på den allmänna
treveckorssemestern. De arbetstagare, som ansetts vara i särskilt behov
av utökad semester, hade sålunda redan i förväg tillförsäkrats den rätt
till tre veckors semester, som övriga arbetstagare erhållit först genom den
vid 1951 års riksdag beslutade ändringen i lagen om semester. Vidare erinrade
utskottet om att såväl arbetstidsutredningen som departementschefen
under förarbetena till den nya lagstiftningen framhållit, att införandet av
allmän treveckorssemester med hänsyn till vad nyss sagts icke motiverade
en ökning av semestertiden för de grupper arbetstagare, varom nu vore fråga.
Mot departementschefens uttalande i denna del hade utskottet år 1951 i sitt
av riksdagen godkända utlåtande ej funnit anledning göra erinran.

I avseende å yrkandet i de vid 1952 års riksdag väckta motionerna uttalade
utskottet, att även om de i motionerna berörda grupperna av arbetstagare
skulle kunna anses ha behov av mer än tre veckors semester, kunde utskottet
likväl icke förorda, att frågan om en lagstadgad förlängning av semestertiden
gjordes till föremål för omprövning. Spörsmålet om ökad semesterledighet
för dessa arbetstagare finge enligt utskottets mening lösas förhand -

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

7

lingsvägen — i likhet med övriga löne- och anställningsvillkor — och bedömas
i samband med i avtal träffade överenskommelser om arbetstidens
längd. På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I två likalydande motioner vid 1955 års riksdag, 1:170 av herr
Nilsson, Bror, m. fl. samt II: 204 av fru Johansson i Norköping m. fl., yrkades
sådan ändring i lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa
arbetstagare med hälsofarligt arbete, att 6 veckors semester skulle utgå även
vid arbete med smittämne vid bakteriologiskt-virologiskt laboratorium.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 27, hänvisade
till att det i motionerna avsedda arbetet såsom framginge av avgivna
remissyttranden vore förenat med en icke obetydlig infektionsrisk och att
över sjuklighet enligt i motionerna lämnade uppgifter syntes råda bland ifrågavarande
personal. Utskottet, som icke fann det föreliggande utredningsmaterialet
ge tillräckligt underlag för ett säkert bedömande av vilka åtgärder
som vore bäst ägnade att i största möjliga utsträckning undanröja riskerna
för ohälsa vid arbetet i fråga, hemställde, att riksdagen i anledning
av motionerna måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte »föranstalta
om utredning rörande de hälsorisker som i vissa fall är förenade
med laboratoriearbete i den vetenskapliga forskningens sjuk- och hälsovårdens
samt industriens tjänst ävensom i fråga om de åtgärder, som må
kunna vidtagas för undanröjande av dessa risker, samt att Kungl. Maj:t
måtte för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kan giva anledning».

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Frågan är nu föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Utskottet

Enligt lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete gällde redan före den
allmänna treveckorssemesterns genomförande år 1951, att vissa grupper arbetstagare
erhöll en från två till tre veckor förlängd årlig semester. För arbete,
däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från
radioaktivt ämne, utgick enligt samma lag och utgår alltjämt enligt särskild
lag sex veckors semester. Av förarbetena till den allmänna treveckorssemesterns
genomförande år 1951 framgår klart, att statsmakterna då ansett
att denna reform, med hänsyn till de motiv som förelegat vid tillkomsten
år 1946 av den förlängda semestern för vissa grupper av arbetstagare, icke
kunde tagas till intäkt för en höjning av semestern för dessa grupper till
exempelvis fyra veckor. Det försprång som ifrågavarande arbetstagare erhållit
hade endast varit ett provisorium i avvaktan på allmän treveckorsse -

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1956

mester, och sedan denna genomförts hade skälen för en gradering av semestern
bortfallit.

I anledning av motioner vid 1952 års riksdag med yrkande om förlängd
semester för de arbetstagare som genom 1946 års särskilda semesterlag erhållit
en till tre veckor förlängd semester uttalade utskottet, att även om de
berörda grupperna av arbetstagare kunde anses ha behov av mer än tre veckors
semester, kunde utskottet likväl icke förorda, att frågan om en lagstadgad
förlängning av semestertiden gjordes till föremål för omprövning.

Utskottet har icke i anledning av nu förevarande motioner eller vad eljest
förekommit funnit anledning att nu frångå sitt tidigare ställningstagande
i frågan. Spörsmålet om längre semesterledighet för de i motionerna berörda
arbetstagargrupperna torde alltså enligt utskottets mening få lösas förhandlingsvägen.

Utskottet kan alltså icke tillstyrka nu förevarande motioner.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, nämligen

1. I: 26 och II: 35 samt

2. I: 353 och II: 272, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, fru
Carlqvist, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Nils Theodor Larsson och Åkesson; från

andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, fru Västberg*, fröken
Höjer, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson, Königson, Larsson i
Hedenäset och Ahlberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Fredriksson.

560533 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag