Nr 1A—15

Andra lagutskottets utlåtande nr 1A år 1956

1

Sr 14

Utlåtande i anledning av väckt motion om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor för personer, vilkas anställning
hos arbetsgivaren upphört.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 597,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Gustafson i Göteborg m. fl.
hemställt,

»att riksdagen måtte besluta att med hänvisning till riksdagens skrivelser
nr 150 år 1945 och nr 418 år 1953 i en skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en förutsättningslös utredning rörande
förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor, som angår personer vilkas
anställning hos arbetsgivaren redan upphört vid tiden för framställandet av
begäran om förhandling, samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Beträffande de skäl som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande hänvisa
till motionen.

De huvudsakliga pensionermgsfonnerna

Allmän tjänst. Med anställning såsom ordinarie eller extra ordinarie
statstjänsteman följer så gott som undantagslöst pensionsrätt, som omfattar
såväl pension till befattningshavaren själv (tjänstepension) som pension till
efterlevande familj (familjepension). Personal med mindre fast anställning
.—- extra tjänstemän, aspiranter, tillfälligt anställda m. fi. — saknar pensionsrätt.
Pensionsbestämmelser för flertalet befattningshavare inom statsförvaltningen
återfinns främst i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente och
det samma år utfärdade allmänna familjepensionsreglementet. Till nämnda
reglementen har särskilda tillämpningsföreskrifter meddelats.

Av de i kommunal tjänst anställda har för vissa befattningshavare i städer
pensioneringsskyldighet ålagts städerna genom särskilda författningsbestämmelser.
Så är förhållandet jämväl beträffande polispersonal på landsbygden.
Stora grupper har sin pensionering ordnad genom statens pensionsanstalt
enligt av Kungl. Maj :t fastställda reglementen eller andra statliga
bestämmelser. För flertalet arbetstagare inom stadskommunerna gäller numera
ett normalpensionsreglemente (NPR) enligt central överenskommelse
mellan Stadsförbundet och berörda personalorganisationer av år 1951. För

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr li—15

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

befattningshavare inom landskommunerna finns en motsvarighet i pensionsreglementet
för landskommunerna (PRL) enligt central överenskommelse
av år 1953. Pensionssystemet i NPR och PRL är försäkringstekniskt
uppbyggt. Återförsäkring för kommunernas del har i stor utsträckning ordnats
genom anslutning till Sveriges kommunalanställdas pensionskassa
(SKP). För vissa arbetstagargrupper gäller fortfarande en del äldre pensioneringsformer.
Vad beträffar befattningshavare hos landsting erhåller
vissa grupper av tjänstemän pension från statens pensionsanstalt, och för
flertalet övriga arbetstagare gäller ett pensionsreglemente enligt överenskommelse
av år 1947. Några landsting har ordnat återförsäkring hos SKP.

Enskild tjänst. De olika möjligheter, som för närvarande erbjuder
sig för ordnande av pensionering av i enskild tjänst anställda, är i huvudsak
följande.

1. Utbetalning av pension direkt från arbetsgivaren (direktpensionering)
samt bildande av aktiebolags pensionsstiftelse. Med sådan stiftelse avses s. k.
bunden stiftelse, som aktiebolag enligt lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser kan bilda till tryggande av pensioner
från bolaget.

2. Insättning i bank eller inbetalning till egen sparkassa av penningmedel
för framtida pensioner.

3. Bildande av s. k. fri stiftelse, till vilken arbetsgivaren avsätter medel
och från vilken pension därefter utbetalas. Skapandet av en fri stiftelse står
öppet för alla företagsformer, även aktiebolag. Där stiftaren icke föreskrivit
annat är stiftelsen underkastad bestämmelserna i lagen den 24 maj 1929 om
tillsyn över stiftelser.

4. Pensionering i tjänstepensionskassa. Sådan kassa organiseras som understödsförening.
Lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar innehåller
föreskrifter om sådan förenings bildande och verksamhet.

5. Pensionering genom anlitande av pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.
Nu gällande bestämmelser härom finns i lagen den 29 juni 1946 om frivillig
statlig pensionsförsäkring och kungörelsen den 30 december 1947 angående
anordnandet av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.

6. Pensionering genom SPP eller annat försäkringsföretag. I fråga om försäkringar
i nämnda försäkringsanstalter gäller bestämmelserna i lagen den
17 juni 1948 om försäkringsrörelse.

7. Pensionering genom statens pensionsanstalt. För några få grupper i enskild
tjänst — huvudsakligen befattningshavare inom social verksamhet och
på undervisningens område — har genom beslut av statsmakterna möjlighet
beretts till sådan pensionering.

Förutom de former för pensionering, för vilka ovan redogjorts, förekommer
olika blandformer. En särskilt under senare år begagnad sådan utgör en
kombination av en genom arbetsgivarens försorg grundad stiftelse (i allmänhet
en fri stiftelse) och försäkring i ett livförsäkringsbolag. Härvid tillämpas
exempelvis den metoden, att en del av pensionen försäkras hos försäkrings -

Andra lagutskottets utlåtande nr li år 1956

3

bolaget, medan återstoden utgår från stiftelsen. I andra fall handhas hela
pensioneringen av stiftelsen, vilken emellertid som stöd för pensionsutfästelsernas
fullgörande hos försäkringsbolag tecknar försäkringar å de pensionsberättigades
liv.

Gällande bestämmelser

Lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt äger
tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke
beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som
är underkastade ämbetsmannaansvar. Dessa arbetstagares förhandlingsrätt
regleras i kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän samt i lagen den 17 maj 19i0 om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän. Med tjänstemän förstås sålunda i dessa författningar
arbetstagare som är underkastade dylikt ansvar.

Enligt 2 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt förstås i lagen med
förening av arbetstagare förening, som består av arbetstagare och enligt
stadgarna har till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande
anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening
av arbetsgivare förstås en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan.
Bestämmelser i lagen, som har avseende å förening av arbetsgivare eller
arbetstagare, skall äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund
av flera sådana föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation,
gäller vad i lagen sägs beträffande medlem i förening om de
anslutna föreningarna och om deras medlemmar. I 3 § meddelas bestämmelser
angående föreningsrätt. Allmänna bestämmelser om förhandlingsrätt
meddelas i 4—7 §§. Med förhandlingsrätt förstås enligt 4 § rätt att påkalla
förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande
förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt
tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare,
vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de
ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Förhandlingsrätt för en part
medför skyldighet för andra parten att träda i förhandling. Denna skyldighet
innebär åliggande att, själv eller genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde
samt att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga
förslag till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.

Enligt 1 § jämförd med 4 § kungörelsen angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän äger dessa rätt att förhandla med vederbörande myndighet
beträffande sina allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor
ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor, dock utan att inskränkning
därigenom göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt. I
2 § stadgas, att förhandling äger rum mellan myndighet samt förening av
tjänstemän eller förening av flera sådana föreningar, dock endast förening,
som äger företräda tjänstemän i alla de frågor, beträffande vilka förhand -

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

ling enligt kungörelsen må äga rum. Förening, som önskar utöva förhandlingsrätt
i förhållande till viss myndighet, skall enligt 3 § göra anmälan
därom till myndigheten.

Enligt 1 § jämförd med 6 § lagen om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän föreligger förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän med
kommun beträffande samma frågor som statstjänstemännens förhandlingsrätt
avser. Förhandlingsrätten medför icke inskränkning i kommunens
eller kommunal myndighets beslutanderätt. Förhandling äger jämlikt
stadgande i 2 § rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala
tjänstemän är medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt
tillkommer dock endast förening, vilken avser att tillvarataga
kommunala tjänstemäns intressen såsom ai’betstagare och vilken socialstyrelsen
tillerkänt sådan rätt.

Mellan den förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag, å ena, samt
förhandlingsrätten enligt 1937 års kungörelse och 1940 års lag, å andra
sidan, finnes en djupgående skillnad av principiell natur. I förstnämnda
lag betraktas arbetstagarnas organisation såsom en med arbetsgivaren jämställd
part, och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna skall erhålla
medbestämmanderätt i fråga om anställningsvillkoren. 1937 års kungörelse
och 1940 års lag avser däremot endast att bereda de i författningarna omförmälda
arbetstagarna tillfälle att, innan vederbörande myndighet fattar
beslut rörande deras anställningsförhållanden, framföra sina synpunkter
och önskemål i frågan.

Frågans tidigare behandling

Frågan om arbetstagarförenings rätt att förhandla om pensionsvillkor
för till föreningen anslutna pensionärer togs på sin tid upp av Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) i en framställning till Kungl. Maj:t
i september 1943 om revision av 1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän. TCO hemställde därvid, att lagen måtte ändras så
att förhandlingsrätt beträffande redan pensionerad tjänsteman inrymdes
därunder.

TCO återkom till frågan i skrivelse till Kungl. Maj :t av den 13 mars
1945 och framhöll därvid, att spörsmålet om förhandlingsrätt för pensionerade
arbetstagare icke enbart vore olöst för de kommunalanställda grupperna
utan att samma problem i stort sett förelåge för såväl stats- som
privatanställda.

Spörsmålet förekom även till behandling vid 1945 års riksdag. I en inom
andra kammaren väckt motion, nr 108, hemställdes då att »riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning med förslag till sådana
ändringar av lagen om förenings- och förhandlingsrätt samt lagen om
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, att därav tydligt framgår,
att förhandlingsrätt tillkommer arbetstagarförening med avseende å till

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1956 5

denna anslutna pensionärer, samt att motsvarande förtydligande måtte
inflyta jämväl i Kungl. Maj :ts kungörelse angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän».

Andra lagutskottet behandlade motionen, över vilken socialstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation yttrade sig. Utskottet
uttalade i sitt utlåtande nr 33 år 1945 följande.

Det torde vara klart, att enligt 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
förhandlingsrätt föreligger för arbetstagarförening beträffande
pensionsvillkor för arbetstagare, som vid tiden för framställandet av begäran
om förhandling äro kvar i sin anställning. Däremot framgår icke tydligt
av lagen, huruvida dylik rätt finnes med avseende å sådana medlemmar
av föreningen vilkas anställning vid nämnda tid redan upphört. Självfallet
skulle det vara önskvärt, att av lagens utformning klart framginge, huru
lagen i förevarande hänseende bör tolkas. Såsom lagen nu är utformad får
det anses tveksamt om förhandlingsrätt lagligen kan påkallas i sist berörda
fall.

Arbetstagarorganisationerna kunna otvivelaktigt i många fall ha ett berättigat
intresse att få förhandla med arbetsgivarparten rörande pensionsvillkor
för redan pensionerade arbetstagare. Såsom socialstyrelsen framhållit
i sitt över motionen avgivna remissyttrande är pensionärernas ställning
ofta synnerligen svag. Särskilt i tider då penningvärdet undergår förändringar
kan det vara erforderligt att fastställa generella regler för dyrtidskompensation.
En omreglering av pensionsvillkoren kan också ofta
vara önskvärd. Tvister kunna uppkomma rörande tolkningen av gällande
pensionsvillkor. Behov av förhandling kan sålunda föreligga i åtskilliga
fall. Även om vederbörande arbetsgivare för närvarande i allmänhet icke
ställa sig avvisande till en begäran från arbetstagarorganisationen om förhandling
angående dylika pensionsfrågor, måste dock en lagstadgad förhandlingsrätt
i förevarande hänseende vara av värde för pensionärerna. För
arbetsgivarparten torde en förhandlingsrätt för arbetstagarförening i dessa
fall icke medföra några nämnvärda olägenheter.

Därest några betänkligheter skulle kunna resas mot en dylik förhandlingsrätt,
synas dessa närmast vara av principiell art. För att frågor rörande
pension i förhandlingsrättshänseende skola likställas med anställnings-
och avlöningsfrågor i allmänhet talar emellertid ur principiell synpunkt
den omständigheten, alt pension numera allmänt torde anses regelmässigt
ha karaktären av uppskjuten löneförmån.

De omständigheter, som nu anförts såsom motiv för en förhandlingsrätt
i här berörda fall för arbetstagare som avses i lagen om förenings- och
förhandlingsrätt, torde även kunna andragas till stöd för en förhandlingsrätt
med motsvarande omfattning i förevarande hänseende för de arbetstagare
som avses i kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän och lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Av nu anförda skäl bör enligt utskottets mening det i motionen berörda
spörsmålet göras till föremål för närmare utredning. Utredningen bör göras
förutsättningslös. Därvid bör givetvis beaktas, att, därest stadgande om
förhandlingsrätt införes i i nu omförmälda fall, sådan rätt bör kunna påkallas
av båda parterna i avtalsförhållandet. Vid utredningen bör även övervägas,
om icke förening av enbart pensionärer bör jämställas med förening
av arbetstagare såvitt avser den ifrågasatta förhandlingsrätten.

Utskottet har icke förbisett, att lösningen av föreliggande problem kan

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

vara förenad med svårigheter av lagteknisk art. En ändring i lagen om
förenings- och förhandlingsrätt i förevarande hänseende torde såsom arbetsdomstolens
ordförande anfört i sitt remissyttrande böra medföra ändring
jämväl i lagen om kollektivavtal. Uteslutet är icke, att bestämmelser
om förhandlingsrätt i här berörda fall höra upptagas i särskild lag. Såvitt
angår de stats- och kommunalanställda tjänstemännen torde det vara lämpligt,
att den av utskottet förordade utredningen bedrives i samråd med den
utredning, som i utskottets utlåtande nr 26 vid innevarande års riksdag
förutsättes komma till stånd beträffande vidgad förhandlingsrätt för dessa
tjänstemän.

På utskottets hemställan anhöll riksdagen (skr. nr 150 år 1945) att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om en förutsättningslös utredning rörande förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor, som angår personer, vilkas anställning
hos arbetsgivaren redan upphört vid tiden för framställandet av
begäran om förhandling, samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagens skrivelse i ärendet överlämnades till 1948 års förhandlingsrättskommitté
för att beaktas vid den åt kommittén uppdragna utredningen
angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt.

Kommittén har emellertid numera slutfört sitt arbete utan att den särskilda
utredning varom riksdagen hemställt kommit till stånd. I sitt betänkande
(SOU 1951:54) berörde kommittén spörsmålets tidigare behandling
samt fortsatte:

Kommittén anser för sin del otänkbart att komma med ett förslag till
lösning av frågan om pensionärernas förhandlingsrätt enbart för det statliga
och kommunala området. Kommittén har emellertid icke erhållit sådana
direktiv och icke heller sådan sammansättning, att kommittén anser sig
kunna taga upp frågan till undersökning även för den privata arbetsmarknaden.
Vid sådant förhållande nödgas kommittén lämna förhandlingsrätten
för pensionärer åt sidan men uttrycker på motsvarande sätt som socialstyrelsen
på sin tid den förhoppningen, att de statliga och kommunala
myndigheterna icke skola undandraga sig att på begäran överlägga med
tjänstemannaorganisationerna om redan pensionerade tjänstemäns förmåner.

Frågan om förhandlingsrätt med avseende å pensionärer väcktes ånyo
vid 1952 års riksdag (höstsessionen), då chefen för socialdepartementet,
statsrådet Sträng, i interpellation tillfrågades huruvida han hade för avsikt
att låta igångsätta en skyndsam utredning i syfte att bereda förhandlingsrätt
åt arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer
och att på grundval härav förelägga 1953 års riksdag förslag i
ärendet.

I sitt svar redogjorde departementschefen för frågans tidigare behandling
samt erinrade om att remissbehandlingen av förhandlingsrättskommitténs
betänkande då befann sig i sitt slutskede. Departementschefen anförde
vidare:

Kommittén har visserligen, av skäl som interpellanten återgivit, inte ansett
sig kunna komma med något förslag till lösning av frågan om pen -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1956

sionärernas förhandlingsrätt. Det synes emellertid som om vid remissbehandlingen
av kommittéförslaget skulle kunna framkomma synpunkter
av betydelse även för denna fråga, liksom problemets lösning kan komma
att påverkas av de överväganden i övrigt, vartill kommitténs förslag ger
anledning. Under dessa förhållanden synes det mig kunna starkt ifrågasättas
om det är tillrådligt att nu igångsätta en särskild utredning om pensionerade
arbetstagares förhandlingsrätt.

Jag vill för övrigt tillägga, att detta spörsmål — såsom förhandlingsrättskommittén
även torde ha funnit — onekligen är ett ganska bevärligt juridiskt
problem, som hänför sig till den kollektiva arbetsrättens mest centrala
delar. Förhandlingsrätten enligt 1936 års lag har således f. n. samma
omfång som möjligheten att sluta kollektivavtal, varför kollektivavtalsbegreppet,
sådant det är utformat i lagen om kollektivavtal, torde komma
att påverkas av den ifrågavarande utredningen. Enligt gällande lag är vidare
föreningsrätten inte reglerad i vidare mån än som ansetts behövligt
för att trygga förhandlingsrätten; och föreningsrättsskyddet är knutet till
ett anställningsförhållande. Även föreningsrättens innehåll synes därför
kunna komma att beröras av utredningen.

Med det anförda vill jag inte ha sagt att det ej föreligger skäl för att
även pensionerade arbetstagares berättigade intressen i förevarande hänseende
uppmärksammas.

Även vid 1953 års riksdag behandlades frågan om förhandlingsrätt med
avseende å pensionerade arbetstagare. I de likalydande motionerna nr 186
i första kammaren och nr 224 i andra kammaren hemställdes »att riksdagen
måtte i skrivelse till Ivungl. Maj:t dels anhålla om utredning och förslag
rörande sådan ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, i lagen om
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän samt i kungörelsen angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän att tvekan icke behöver råda därom
att förening som avses i nämnda författningar äger förhandlingsrätt jämväl
för till föreningen anslutna medlemmar, vilka avgått ur tjänst med pension,
dels anhålla om utredning och förslag rörande de villkor, enligt vilka
förhandlingsrätt må tillkomma förening av pensionerade arbetstagare i förhållande
till den eller de arbetsgivare, som utgiver pension».

Även dessa motioner behandlades av andra lagutskottet. Utskottet inhämtade
yttranden över motionerna från socialstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.
I det över motionerna avgivna utlåtandet, nr 40 år 1953, konstaterade utskottet
efter en redogörelse för frågans tidigare behandling att den utredning
om pensionärernas förhandlingsrätt, varom riksdagen år 1945 skrivit
till Kungl. Maj:t, icke kommit till stånd. Utskottet hänvisade till det interpellationssvar
i ämnet som chefen för socialdepartementet avgivit hösten
1952 och för vilket ovan redogjorts, och framhöll att med hänsyn till vad
departementschefen i detta svar anfört och då det även syntes utskottet mest
gagneligt att prövningen av förhandlingsrättskommitténs förslag slutfördes
innan de speciella problem, som berörde pensionärerna, togs upp till närmare
undersökning, utskottet icke ansåge sig kunna tillstyrka bifall till

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

motionärernas hemställan om att riksdagen då skulle förnya sitt krav på utredning
av frågan. Utskottet anförde vidare bl. a.:

Utskottet är emellertid angeläget att i detta sammanhang understryka
den betydelse utskottet fäster vid att problemet om förhandlingsrätt rörande
pensionsvillkor får en för pensionärerna tillfredsställande lösning. Även
om fall, där pensionärer vägrats förhandling om sina pensionsvillkor, äro
sällsynta, råder det enligt utskottets mening icke tvivel om att en i lag
reglerad förhandlingsrätt skulle giva pensionärerna en starkare ställning
förhandlingsmässigt och kunna utgöra ett betydelsefullt stöd i en strävan
att tillgodose berättigade intressen. Utskottet förutsätter att frågan
om pensionärernas ställning i nämnda hänseende i tillbörlig utsträckning
beaktas vid den fortsatta undersökning rörande förhandlingsfrågorna, som
är att vänta, och att spörsmålet om möjligt i anslutning härtill upptages
till närmare utredning.

På hemställan av utskottet gav riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr
418 år 1953) som sin mening till känna vad utskottet i utlåtandet anfört om
förhandlingsrätt såvitt gällde pensionärer.

Utskottet

Frågan om förhandlingsrätt med avseende å pensionärer har på senare
år vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. I anledning av motioner vid
1945 års riksdag med begäran om utredning och förslag i ämnet uttalade
andra lagutskottet på anförda skäl att spörsmålet rörande förhandlingsrätt
beträffande pensionsvillkor för personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren
upphört, borde göras till föremål för närmare utredning. Utskottet erinrade
även om de svårigheter av lagteknisk art, som vore förenade med lösningen
av denna fråga. På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t om utredning angående förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor i nu berörda fall. Skrivelsen överlämnades till 1948 års förhandlingsrättskommitté
för att beaktas vid den då pågående utredningen
angående stats- och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt. Kommittén
ansag det emellertid otänkbart att taga upp frågan om pensionärernas
förhandlingsrätt enbart för det statliga och kommunala området och fann
sig på grund av de givna direktivens innehåll och kommitténs sammansättning
icke kunna taga upp frågan till undersökning även för den privata
arbetsmarknaden. Spörsmålet kom därför att lämnas utanför kommitténs
utredning. Med hänsyn till vad vid remissbehandlingen av det av kommittén
avlämnade betänkandet förekommit har detta ansetts böra underkastas
en ingående översyn.

I interpellationssvar rörande frågan om utredning i syfte att bereda
pensionärerna förhandlingsrätt anförde dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Sträng, hösten 1952, vid vilken tidpunkt remissbehandlingen
av förhandlingsrättskommitténs betänkande befann sig i slutskedet,
att det syntes som om vid remissbehandlingen av kommittéförslaget skulle

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

kunna framkomma synpunkter av betydelse även för frågan om pensionärernas
förhandlingsrätt och alt problemets lösning kunde komma att påverkas
av de överväganden i övrigt, vartill kommitténs förslag gåve anledning.

I anledning av vid 1953 års riksdag väckta motioner med krav på utredning
och förslag rörande förhandlingsrätten beträffande pensionärer uttalade
andra lagutskottet bl. a. att under de förhållanden, som angivits i det
ovannämnda interpellationssvaret hösten 1952, och då det även syntes utskottet
mest gagneligt att prövningen av förhandlingsrättskommitténs förslag
slutfördes, innan de speciella problem som berörde pensionärerna togs
upp till närmare undersökning, utskottet icke ansåg sig kunna tillstyrka
bifall till motionärernas hemställan om att riksdagen skulle förnya sitt krav
på utredning av frågan om förhandlingsrätt i nu berörda fall. Utskottet
förutsatte dock att frågan om pensionärernas ställning i förhandlingshänseende
i tillbörlig utsträckning beaktades vid den fortsatta undersökning
rörande förhandlingsfrågorna, som vore att vänta, och att spörsmålet om
möjligt i anslutning härtill upptoges till närmare utredning. På förslag av
utskottet gav riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening till
känna vad utskottet sålunda anfört.

Den utredning rörande pensionärernas förhandlingsrätt, som riksdagen år
1945 i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde, har ännu icke kommit till stånd.
Sedan riksdagen hösten 1953 senast gav Kungl. Maj:t till känna sin mening
i förevarande fråga har de spörsmål rörande förhandlingsrätten, som aktualiserats
genom förhandlingsrättskommitténs betänkande och de däröver
avgivna remissyttrandena, varit föremål för överväganden inom vederbörande
departement. Vid framläggande till 1954 år riksdag av proposition
med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till vissa ändringar i bestämmelserna
om förhandlingsrätt för statens tjänstemän uttalade föredragande
departementchefen, statsrådet Lingman, att vid en fortsatt undersökning
rörande förhandlingsrätten för de stats- och kommunalanställda tjänstemännen
till en början måste utredas de konstitutionella förutsättningar,
som funnes för en utvidgning av förhandlingsrätten. Vidare borde enligt
statsrådet bl. a. ingående undersökas de praktiska konsekvenser, som en
mera fullständig förhandlingsrätt kunde medföra icke blott i organisatoriskt
hänseende för staten och kommunerna utan också för de i offentlig
tjänst anställda. Utan att förutsättningarna i angivna och andra hänseenden
klarlagts, kunde, enligt vad statsrådet Lingman vidare uttalade, en fortsatt
utredning om revision av förhandlingsrätten för stats- och kommunaltjänstemännen
icke med framgång bedrivas.

Utskottet bar inhämtat att man inom vederbörande departement vidtagit
vissa förberedande åtgärder i syfte alt närmare klarlägga de olika frågeställningar,
som inrymmes i det omfattande problemkomplex förhandlingsrättsfrågorna
utgör. Inom departementet överväges, enligt vad utskottet vidare
inhämtat, eu fortsatt utredning rörande vissa av de spörsmål som härvid
aktualiserats.

JO

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

Med hänsyn bl. a. till det läge vari frågan om förhandlingsrätten för statsoch
kommunaltjänstemännen f. n. befinner sig anser utskottet att det ej
finns anledning att nu göra en förnyad framställning om utredning rörande
förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor i enlighet med vad i motionen
yrkats. Utskottet beaktar vid detta ställningstagande även att de överväganden
i fråga om förhandlingsrätten på förevarande område som kan göras i
viss mån kan komma att röna inverkan av hur frågan om en allmän pensionsförsäkring
löses. Utskottet vill emellertid ånyo understryka den betydelse
utskottet fäster vid att spörsmålet om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor får en för pensionärerna tillfredsställande lösning och vill
även framhålla vikten av att alla utvägar till lösande av förevarande spörsmål
noga övervägs i samband med den fortsatta prövningen av förhandlingsrättsfrågorna
i övrigt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 597,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet ovan i utlåtandet anfört.

Stockholm den 13 mars 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, fru
Carlqvist, fru Svenson*, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Anders E. Johansson
och Åkesson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i
Göteborg*, fru Västberg, herr Odhe*, fröken Höjer och herr Ericsson i Näs*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Mannerskantz, Anders E. Johansson, Åkesson och fröken Höjer,
vilka ansett

dels att sista stycket i utskottets motivering bort ersättas med text av
följande lydelse:

Av ovanstående redogörelse framgår att 1945 års skrivelse ännu icke föranlett
någon utredning rörande förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor
för personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren upphört. Utskottet

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1956

finner i likhet med motionärerna det angeläget att denna förhandlingsrättsfråga
bringas till lösning utan dröjsmål. Ett ytterligare skäl utöver de i motionen
anförda är, att om en allmän pensionsförsäkring skulle genomföras
behovet av förhandlingsrätt för pensionärer blir än starkare,
dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till niQtionen 11:597, måtte besluta
att med hänvisning till riksdagens skrivelser nr 150
år 1945 och nr 418 år 1953 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en förutsättningslös
utredning rörande förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor, som angår personer, vilkas anställning hos
arbetsgivaren redan upphört vid tiden för framställandet av
begäran om förhandling, samt att Kungl. Maj:t måtte för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.