Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
1
Nr 10
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari
19^7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 4 januari 1956 dagtecknad proposition, nr 22, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga vid propositionen fogade förslag
till
lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
samt
lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
dels ock antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 7 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.
De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse. 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 10
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
Härigenom förordnas, att 11, 16, 29, 31, 41, 86, 110 och 124 §§ lagen om
allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
11 §•
Sjukkassa skall---—--därav påkallas.
Ändring av------ändringen uppkommit.
Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem lider av sjukdom, som i
21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring
icke ändras, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till
följd av vad i 29 eller 31 § stadgas.
Beslut angående
Under tid, då sjukpenningför säkrad
medlem lider av sjukdom, som
i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring
icke ändras, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till
följd av vad i 29 eller 31 § stadgas.
Från vad nu sagts äger Konungen
föreskriva de undantag, som finnas
böra gälla i anledning av att medlem,
innan hans rätt till sjukpenning
upphört, blir berättigad till pension
enligt reglemente, som utfärdats eller
fastställts av Konungen eller som
gäller för riksdagens verk.
delgivas denne.
16 §.
År försäkrad enligt li § berättigad
till ersättning för utgifter för läkarvård,
skall ersättning utgå jämväl
för utgifterna för resor tilloch
från läkaren, dock endast såframt
resekostnaden överstiger fyra
kronor för det första besöket hos
läkaren och en krona för varje följande
besök (återbesök). Därvid ersättes
hela den överskjutande kostnaden,
om försäkrad efter hänvis- 1
Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som i 14 § avses, skall ersättning
utgå för utgifter för resor till
och från läkaren, dock endast
såframt resekostnaden överstiger
fyra kronor för det första besöket
hos läkaren och en krona för
varje följande besök (återbesök).
Därvid ersättes hela den överskjutande
kostnaden, om försäkrad efter
hänvisning av läkare sökt läkarvård
1 Senaste lydelse, se beträffande 11 och 29 §§ SFS 1955: 397, beträffande 16, 86, 110 och
124 §§ SFS 1953: 569, beträffande 31 § SFS 1954: 244 och beträffande 41 § SFS 1955: 402.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
(Gällande lydelse)
ning av läkare sökt läkarvård vid
närmaste allmänna sjukhus, där
vården kunnat meddelas. I annat fall
utgår ersättning med tre fjärdedelar
av den överskjutande kostnaden;
dock må högre belopp ej utgivas än
som skulle hava utgått vid besök hos
den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt den försäkrade
vistas, och skall vid återbesök försäkrad
svara för högst två kronor.
(Föreslagen lydelse)
vid allmänt sjukhus eller för enbart
öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till
vars drift statsbidrag utgår eller som
drives av landsting eller stad, som
ej deltager i landsting; dock att ersättning
icke må utgivas med högre
belopp än som skulle hava utgått,
om läkarvården sökts vid närmaste
allmänna sjukhus, där vården kunnat
meddelas. Har försäkrad sökt
läkarvård vid allmänt sjukhus för
skada, som drabbat honom genom
olycksfall, skall, såframt det skäligen
kunnat antagas att han till följd
av skadan var i trängande behov av
läkarvård vid sådant sjukhus, den
överskjutande kostnaden ersättas
enligt vad nu sagts ändå att hänvisning
av läkare ej skett. I annat fall
utgår ersättning med tre fjärdedelar
av den överskjutande kostnaden;
dock må högre belopp ej utgivas än
som skulle hava utgått vid besök hos
den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt den försäkrade
vistas, och skall vid återbesök försäkrad
svara för högst två kronor.
Ersättning, som------utom riket.
Om försäkrads------hans följeslagare.
Vid tandläkarvård------motsvarande tillämpning.
29 §.
Sjukhjälp i------ökat belopp.
Från den i första stycket angivna
tiden om sjuhundratrettio dagar
skall avräknas det antal dagar,
varunder sjukdomen innan den försäkrade
blev omfattad av försäkringen
förorsakat förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna
med minst hälften.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Vid tillämpning------nämnda tid.
31 §.
Drabbas någon------av skadan.
Omfattas skadan---—--av skadan.
Vid sjukdom------sådan ersättning.
Vad i nästföregående stycke sägs
41
Sjukhjälpsbidrag utgår
till centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter
under kalenderåret, som bestritts
av centralsjukkassan och till
denna anslutna lokalsjukkassor,
nämligen för
a) läkarvård enligt 14 §
ävensom resor enligt
16 och 17 §§ ...... 50 procent;
b) grundsjukpenning
och motsvarande del
av hempenning .... 50 procent;
c) barntillägg ........ 75 procent.
Konungen äger medgiva att till
centralsjukkassa, för vilken med
hänsyn till bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter
uppkomma för ändamål, som i första
stycket a) sägs, bidraget för ut
-
skall äga motsvarande tillämpning
vid sjukdom, som medför rått till
ersättning enligt främmande makts
lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.
§•
Sjukhjälpsbidrag utgår
till centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter
under kalenderåret, som bestritts
av centralsjukkassan och till
denna anslutna lokalsjukkassor,
nämligen för
a) läkarvård enligt 14 §
och 19 § första stycket
samt gottgörelse
tillarbetsgivare enligt
19 § andra stycket
för läkarvård och för
andra sjukvårdande
åtgärder än som av
-
ses i 18 § ävensom
resor enligt 16 och
17 §§ ............ 50 procent;
b) grundsjukpenning
och motsvarande del
av hempenning .... 50 procent;
c) barntillägg ........ 75 procent.
Konungen äger medgiva att till
centralsjukkassa, för vilken med
hänsyn till bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter
uppkomma för ändamål, som i första
stycket a) sägs, bidraget för ut
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
5
(Gällande lydelse)
gifter till dylika ändamål skall utgå
med mer än femtio procent av de
utgifter, som bestritts av kassan och
till denna anslutna lokalsjukkassor,
dock med högst sjuttio procent av
desamma.
Angående sjukhjälpsbidrag
(Föreslagen lydelse)
gifter till dylika ändamål skall utgå
med mer än femtio procent av de utgifter,
som bestritts av kassan och
till denna anslutna lokalsjukkassor,
dock med högst sjuttio procent av
desamma. Därvid må föreskrivas, att
medgiven ökning av bidraget helt
eller delvis skall tillkomma lokals
jukkassa.
---särskilt stadgat.
Lokalsjukkassa ansvarar
Med avseende----
Vid tillämpningen av bestämmel
serna i andra stycket skall vad i 29 §
andra stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
no §.
Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om tilllämpning
av denna lag å andra dess
medborgare som vistas hår i riket
än dem å vilka lagen eljest år tilllämplig.
124
Där den, som den 1 januari 1955
blir försäkrad i allmän sjukkassa
men som icke omedelbart dessförinnan
var medlem i erkänd sjukkassa,
vid utgången av december 1954 lider
av sjukdom som i 21 § avses, skall
vid beräkning av sjukhjälpstiden
medräknas den tid, varunder sjukdomen
varat före lagens ikraftträdande.
Härvid skall vad i 29 § andra
stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning;
och skall vad som där
sägs om tid, för vilken sjukpenning
86 §.
- —--hela beloppet.
sålunda ansvarar.
Vid tillämpningen av bestämmelserna
i andra stycket skall vad i 29 §
tredje stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om tilllämpning
av denna lag helt eller delvis
å personer, som utan att vara
svenska medborgare vistas här i riket
och å vilka lagen ej eljest år
tillämplig.
§•
Där den, som den 1 januari 1955
blir försäkrad i allmän sjukkassa
men som icke omedelbart dessförinnan
var medlem i erkänd sjukkassa,
vid utgången av december 1954 lider
av sjukdom som i 21 § avses, skall
vid beräkning av sjukhjälpstiden
medräknas den tid, varunder sjukdomen
varat före lagens ikraftträdande.
Härvid skall vad i 29 § tredje
stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning;
och skall vad som där
sägs om tid, för vilken sjukpenning
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
eller ersättning för sjukhusvård ut- eller ersättning för sjukhusvård utgivits,
hava avseende å tid, under vil- givits, hava avseende å tid, under vilken
arbetsoförmåga på grund av ken arbetsoförmåga på grund av
sjukdom förelegat. sjukdom förelegat.
Vad i------av sjukdomen.
Denna lag skall, såvitt angår §,
lända till efterrättelse från och med
den 1 januari 1956. I övrigt träder
lagen i kraft den 1 juli 1956; dock
att 29 § i dess äldre lydelse alltjämt
skall äga tillämpning å den, som vid
ikraftträdandet år försäkrad i allmän
sjukkassa.
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
7
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
Härigenom förordnas, att 30 och 58 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
30 §.
Är någon — ------av skadan.
Har skadan--—--— i riket.
Från vad ovan i denna paragraf Från vad ovan i denna paragraf
är föreskrivet äger Konungen, under är föreskrivet äger Konungen medförutsättning
av ömsesidighet, med- giva undantag,
giva undantag för medborgare i visst
land.
58
Konungen äger, under förutsättning
av ömsesidighet, träffa överenskommelse
med främmande makt om
tillämpning av denna lag eller det
andra landets lag i fall, då arbetsgivare
i det ena landet inom det andra
bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare
användes.
Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1956.
§•
Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om tilllämpning
av denna lag eller det andra
landets lag i fall, då arbetsgivare
i det ena landet inom det andra bedriver
verksamhet, i vilken arbetstagare
användes, eller då arbetstagare,
vilken ådragit sig skada genom inverkan
som avses i 6 § första stycket b)
eller c) eller tredje stycket, varit
utsatt för dylik inverkan under arbete
i båda länderna.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall erhålla följande ändrade
lydelse.
(Gällande lydelse)
7
Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om
tillämpning av denna förordning å
andra dess medborgare som vistas
här i riket än dem å vilka förordningen
eljest är tillämplig.
(Föreslagen lydelse)
§•
Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om
tillämpning av denna förordning
helt eller delvis å personer, som utan
att vara svenska medborgare vistas
här i riket och å vilka förordningen
ej eljest är tillämplig.
Denna förordning tråder i kraft
den 1 juli 1956.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
I samband med propositionen har utskottet behandlat
dels två i anledning av propositionen väckta likalydande motioner
nr 463 i första kammaren av herr Sundelin och nr 598 i andra kammaren
av herr Königson m. fl., i vad motionerna rör fråga om ändring av
16 § lagen om allmän sjukförsäkring,
dels ock en efter propositionens avlämnande väckt fristående motion
nr 52 i första kammaren av herrar Norling och öhman.
I motionerna 1:463 och 11:598, såvitt nu är i fråga, hemställes »att
riksdagen för sin del måtte besluta att § 16 i lagen om allmän sjukförsäkring
kompletteras med en bestämmelse om att icke blott som i propositionen
föreslagits svårartat olycksfall utan även hastigt påkommande
svårare sjukdom jämställes med olycksfall i fråga om möjlighet till reseersättning,
utan att hänvändelse till läkare skett, och att utskottet måtte
utarbeta erforderlig lagtext».
Motionen 1:52 utmynnar i yrkande »att riksdagen måtte besluta om
följande ändrade lydelse i lagen om allmän sjukförsäkring.
§ 16.
Har försäkrad åtnjutit läkarvård som i 14 § avses, skall ersättning utgå
för utgifter för resor till och från läkare.
Ersättning som i första —--vidare gälla.
a) att ersättning —--kunnat användas.
b) att ersättning---särskild kostnad.
c) att resa med annan---fastställd taxa.
d) att ersättning — — — resan till läkare.
e) att ersättning ej må---motsvarande tillämpning.
§ 17.
Har försäkrad åtnjutit---från sjukvårdsinrättning.
Utgifter för försäkrads resa — — — kunnat beredas.
Utgifter för försäkrads återresa från sjukvårdsinrättning ersättes enligt
samma grunder som gäller för ersättning av resekostnader i samband med
intagning.
Vid beräkning av---motsvarande tillämpning.
Om försäkrads ålder — — — för tur- och returresa.»
Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen
framlagda förfaltningsförslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen. I fråga om de
skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får utskottet hänvisa
till motionerna II: 598 och I: 52.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av de erfarenheter, som vunnits under den tid sjukförsäkringslagen
varit i tillämpning, föreslås vissa ändringar i lagen. Sålunda
förordas en uppmjukning av stadgandena om reseersättning vid öppen
läkarvård, en kompletterande bestämmelse om beräkning av sjukhjälpstid
för nytillträdande sjukkassemedlemmar samt en regel, som syftar till att
möjliggöra en samordning mellan sjukpenning och statlig tjänstepension.
Vidare föreslås statsbidrag för gottgörelse, som sjukkassa lämnar arbetsgivare
vilken anordnar läkarvård eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder.
Härutöver föreslås vissa, av det internationella socialpolitiska samarbetet
föranledda jämkningar i sjukförsäkringslagen, lagen om yrkesskadeförsäkring
och förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Inledning
Lagen om allmän sjukförsäkring trädde i kraft den 1 januari 1955 och
har således nu tillämpats i ungefär ett år. De erfarenheter, som härvid vunnits,
har givit riksförsäkringsanstalten, som är tillsynsmyndighet för försäkringen,
anledning att i skrivelse den 9 november 1955 föreslå vissa ändringar
i lagen, bl. a. i dess regler om reseersättning vid öppen läkarvård, om
beräkning av sjukhjälpstid för nytillträdande sjukkassemedlemmar och
om statsbidrag till sjukkassas utgifter för bidrag till sjukvård, som anordnas
av arbetsgivare.
Riksförsäkringsanstaltens förslag har remissbehandlats i sedvanlig ordning.
Därvid har önskemål framförts att sjukförsäkringslagen ändras även
i vissa andra avseenden än som föreslagits av anstalten.
Förhandlingar, som Sverige fört med andra stater, främst våra nordiska
grannländer, och som bl. a. syftat till att åstadkomma internationella
överenskommelser på socialförsäkringens område, har även aktualiserat
frågor rörande vissa ändringar i 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring
och 1954 års förordning om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
För gällande bestämmelser lämnas i propositionen s. 10—16 en redogörelse,
till vilken utskottet får hänvisa. Här må i anslutning till yrkandet
i motionen 1:52 om ändring i 16 och 17 §§ lagen den 3 januari 1947
om allmän sjukförsäkring1 endast intagas följande redogörelse för innehållet
i dessa lagrum.
16 § innehåller bestämmelser om ersättning för resor till och från läkare.
Utgifter för sådana resor ersattes endast såframt resekostnaden överstiger
1 Denna lag benämnes i det följande SFL. Lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
benämnes i det följande YFL.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
4 kr. för det första besöket hos läkaren och en krona för varje följande
besök (återbesök). Hela den överskjutande kostnaden ersättes, om försäkrad
efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna
sjukhus, där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med
3/t av den överskjutande kostnaden; dock får högre belopp inte utgivas
än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt den försäkrade vistas. Vid återbesök skall den
försäkrade själv svara för högst 2 kr. Vidare gäller att ersättning utgår
endast där resan föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård samt
den försäkrade skriftligen betygar att så är fallet. I fråga om rätten till
ersättning gäller därjämte a) att ersättning må beräknas högst efter det
billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes
tillstånd kunnat användas; b) att ersättning ej må utgivas, om med hänsyn
till resans längd samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras
att han gått, cyklat eller färdats på annat dylikt sätt, som icke krävt särskild
kostnad; c) att för resa med annan automobil än ambulansbil eller
sådan bil, som går i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel eller
maskindriven farkost, som ej går i allmän trafik, ersättning skall beräknas
enligt av Konungen fastställd taxa; d) att ersättning för återresa må
utgivas högst för resa till den plats, varifrån resan till läkaren företogs,
eller till den sjukes bostad, dock att ersättning för återresa till bostaden
ej må beräknas för den del av färdsträckan, varmed denna med mer än
en mil överstiger färdsträckan vid resan till läkaren; samt e) att ersättning
ej må utgivas för resa utom riket. Om försäkrads ålder eller tillstånd
påkallar, att anhörig eller annan följer honom till läkaren, skall jämväl
följeslagarens resa ersättas enligt ovan angivna grunder; ersättningen skall
därvid beräknas å den sammanlagda resekostnaden för den sjuke och hans
följeslagare.
Vid tandläkarvård, som omfattas av sjukförsäkringen, äger nu angivna
bestämmelser motsvarande tillämpning.
Om försäkrad åtnjutit sjukhusvård, som på grund av sjukdom varit
erforderlig, utgår ersättning för utgifterna för resor till och från sjukvårdsinrättningen
enligt bestämmelser i 17 § SFL. I denna paragraf föreskrives
att utgifter för försäkrads resa för intagning å sjukvårdsinrättning
ersältes högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till
närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller,
om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit
vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun,
högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste
hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. I fråga om försäkrads
återresa från sjukvårdsinrättningen gäller att utgifter härför ersättes
endast i den mån de överstiger fyra kronor. Ersättning för återresa
utgår icke, om behovet av sjukhusvård uppkommit under det försäkrad
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
vistats utom det län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning därav
intagits å sjukvårdsinrättning belägen utom nämnda län. Kostnad för återresa
må ej beräknas högre än för resa från sjukvårdsinrättningen till den
försäkrades bostad. Vid beräkning av ersättning för resor till och från
sjukvårdsinrättning skall vad ovan i fråga om resor till och från läkare
under a), b), c) och e) sagts äga motsvarande tillämpning. Om försäkrads
ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom
vid intagning å sjukvårdsinrättning eller vid återresa därifrån eller att
vårdare därvid anlitas, skall ersättning utgivas jämväl för följeslagarens
resa eller kostnaden för vårdare. Härvid skall gälla, förutom vad ovan
sagts, att ersättning skall beräknas å den sammanlagda kostnaden för den
försäkrade och hans följeslagare eller vårdare samt att ersättning för följeslagares
resekostnad varje gång högst må utgivas efter kostnaden för turoch
returresa.
För riksförsäkringsanstaltens förslag till ändringar i SFL samt för remissinstansernas
yttranden över förslagen lämnas i propositionen s. 16—27
en redogörelse, till vilken utskottet får hänvisa.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, uttalar vid lagrådsremissen
inledningsvis följande.
»Ett år har nu förflutit sedan lagstiftningen om allmän sjukförsäkring
trädde i kraft. De erfarenheter, som vunnits under denna relativt korta tid,
är alltför begränsade för att motivera en mera allmän översyn av den
mångfald av regler, som lagstiftningen inrymmer. Detta hindrar givetvis
inte, att ändring redan nu vidtages i enstaka bestämmelser, som under
lagstiftningens hittillsvarande tillämpning befunnits mindre ändamålsenliga.
Härvid bör man dock enligt min mening gå fram med försiktighet och
inte frångå vad som nu gäller med mindre ett påtagligt behov därav föreligger
och konsekvenserna kan överblickas.
Riksförsäkringsanstalten, som är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna,
har funnit, att ett framträdande behov föreligger att redan nu
jämka vissa bestämmelser i SFL. Förslag härom har framlagts i anstaltens
förut refererade skrivelse av den 9 november 1955. Vid remissbehandlingen
av denna skrivelse har önskemål framkommit om jämkningar i SFL även
i andra avseenden än som förordats av anstalten. I det följande kommer jag
att på grundval av anstaltens förslag och de däröver avgivna yttrandena föreslå
vissa ändringar i SFL. Därjämte kommer jag att framlägga förslag till
omredigering av vissa bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen och förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.»
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
Rörande de föreslagna ändringarna i SFL anför departementschefen bl. a.:
»Lagstiftningen om försäkring i erkända sjukkassor medgav inte, att ersättning
utbetalades för resor till och från läkare. De bestämmelser
härom, som är upptagna i 16 § SFL, har således utformats utan det
stöd, som tidigare erfarenheter på området skulle ha utgjort. Det är därför
naturligt, att SFL:s regler om resekostnadsersättning erhållit en ganska
restriktiv utformning. Jag har mig bekant, att tillämpningen av dessa regler
berett de allmänna sjukkassorna vissa svårigheter, särskilt i början av år
1955 innan allmänheten ännu fått klart för sig efter vilka grunder ersättningen
beräknas.
Riksförsäkringsanstalten har nu föreslagit vissa uppmjukningar i hithörande
bestämmelser. Under remissbehandlingen har anstaltens förslag
i stort sett godtagits. Sveriges läkarförbund har dock förordat en betydligt
mera genomgripande omarbetning av ifrågavarande regler än anstalten
tänkt sig. Även från Svenska sjukkasseförbundets sida har önskemål framställts
om mera omfattande ändringar i dem, särskilt för de större städernas
vidkommande. Innan ytterligare erfarenheter vunnits är jag emellertid
inte beredd att föreslå annat än att hithörande bestämmelser uppmjukas
på sätt som kommer att framgå av det följande.
Enligt 16 § 1 st. 1 p. SFL utgår ersättning för resor till och från läkare
endast under förutsättning att den försäkrade enligt 14 § är berättigad
till ersättning för utgifter för läkarvård. Riksförsäkringsanstalten har ansett,
att resekostnadsersättning bör utgivas även i de undantagsfall, då läkarvård,
som eljest skulle ha ersatts enligt 14 §, är kostnadsfri. För egen del
kan jag godtaga detta förslag, som vunnit allmänt gillande under remissbehandlingen.
Jag tillstyrker därför, att 16 § 1 st. 1 p. SFL omformuleras
på sätt anstalten förordat.
Som huvudregel gäller, att resekostnaden ersättes av försäkringen endast
i den mån den överstiger 4 kr för det första besöket hos läkaren och
1 kr för återbesök. I vissa fall ersättes hela den överskjutande kostnaden,
i andra fall blott 3/4 därav; dock får i sistnämnda fall högre belopp ej utgivas
än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt den försäkrade vistas. Som villkor för att resekostnaden
skall ersättas enligt den förmånligare beräkningsgrunden stadgas i 16 § 1
st. 2 p., att den försäkrade »efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid
närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas». Riksförsäkringsanstalten
har föreslagit, att sådan fristående centraldispensär eller fristående
poliklinik, vilken tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landsting eller stad som ej deltar i landsting, i förevarande
hänseende likställes med allmänt sjukhus. Vidare har anstalten
föreslagit, att den gynnsammare beräkningsgrunden skall tillämpas i fall,
då den försäkrade inte sökt vård vid närmaste allmänna sjukhus, fristående
centraldispensär eller fristående poliklinik utan vid en längre hort be
-
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
lägen inrättning av detta slag. I dylikt fall skall dock ersättningen enligt
förslaget begränsas till belopp, som skulle ha utgått om vården sökts vid närmaste
här avsedd inrättning, där vården kunnat meddelas. I dessa delar har
anstaltens förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna
och själv är jag av den uppfattningen, att förslaget bör genomföras.
För att undvika alltför stora tillämpningssvårigheter i storstäderna
bör dock den begränsningsregel, som föreslagits av anstalten för det fall
att försäkrad sökt vård vid en längre bort belägen inrättning än den närmaste,
enligt min mening utformas så, att ersättning inte får utgivas med
högre belopp än som skulle hava utgått om vården sökts vid närmaste allmänna
sjukhus, där vården kunnat meddelas. Om så sker slipper sjukkassorna
att jämföra avståndet till närmaste fristående dispensär eller
poliklinik med avståndet till närmaste sjukhus liksom också att pröva,
huruvida vården kunnat meddelas vid en fristående inrättning av det slag
varom här är fråga. I det av riksförsäkringsanstalten utarbetade förslaget till
ny lydelse av 16 § 1 st. 2 p. har som en sammanfattande beteckning på de
åsyftade centraldispensärerna och poliklinikerna använts uttrycket »för enbart
öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller till
vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej
deltager i landsting». Denna formulering torde täcka även sådana undersökningsstationer
och filialmottagningar, som enligt vad medicinalstyrelsen
föreslagit i sitt yttrande bör likställas med fristående centraldispensär.
Dessa undersökningsstationer och filialmottagningar behöver därför inte
särskilt omnämnas i lagtexten.
Såsom framgår av det redan anförda utgår ersättning enligt de i 16 § 1 st.
2 p. angivna grunderna endast under förutsättning, att den sjuke av läkare
hänvisats att söka läkarvård vid allmänt sjukhus. Riksförsäkringsanstalten
säger sig vara väl medveten om att detta krav på läkarremiss i vissa
fall kan medföra olägenheter men är, innan ytterligare erfarenheter vunnits,
inte beredd att föreslå, att ifrågavarande villkor slopas. Landsorganisationen
har emelleidid i sitt remissyttrande förordat en uppmjukning
av stadgandet om läkarhänvisning. Även arbetsgivareföreningen har uttalat
sig i denna riktning. För egen del anser jag det rimligt, att resekostnadsersättning
i undantagsfall utgives enligt de i 16 § 1 st. 2 p. angivna
grunderna trots att hänvisning av läkare icke ägt rum. Jag tänker härvid
på den situation som föreligger, då en försäkrad drabbas av olycksfall och
den därvid uppkomna skadan, såvitt det kan bedömas, är av så svårartad
beskaffenhet, att trängande behov av läkarvård på sjukhus föreligger. I en
dylik situation framstår det som ett utslag av onödig byråkrati att uppsöka
eller tillkalla läkare för att av denne erhålla remiss till sjukhus. En sådan
omgång kan dessutom i många fall leda till ökade kostnader både för den
försäkrade och sjukkassan. Jag förordar därför, att till 16 § 1 st. fogas en
ny tredje punkt av innebörd att — därest försäkrad genom olycksfall drab
-
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
bas av skada och det skäligen kan antagas att han till följd av skadan är
i trängande behov av läkarvård å allmänt sjukhus — den överskjutande
kostnaden för resa till och från läkare vid sådant sjukhus skall ersättas
enligt vad som stadgas i 16 § 1 st. 2 p. ändå att hänvisning av läkare ej skett.
I 29 § 1 st. SFL finns bestämmelser om den längsta tid, för vilken sjukhjälp
i form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård utgives. Denna
s. k. sjukhjälpstid är i regel 730 dagar vid varje sjukdom. Flertalet
folkpensionärer äger dock inte uppbära sjukpenning eller ersättning för
sjukhusvård för längre tid än 90 dagar efter utgången av den månad, under
vilken vederbörande fyllt 67 år eller börjat uppbära annan folkpension än
ålderspension. För beräkningen av sjukhjälpstiden gäller dessutom vissa i
29 § 2 st. upptagna specialregler.
Till 29 § ansluter sig vissa övergångsbestämmelser dels i 122 § för förutvarande
medlemmar i de erkända sjukkassorna och dels i 124 § för andra
personer. Enligt sistnämnda båda lagrum skall vid sjukhjälpstidens beräkning
viss hänsyn tagas till sjuktid före SFL:s ikraftträdande. Det är att
märka, att ifrågavarande båda paragrafer endast har avseende å personer,
som redan vid SFL:s ikraftträdande den 1 januari 1955 blev omfattade av
den obligatoriska försäkringen. För dem, som inträtt i försäkringen vid en
senare tidpunkt, tages vid beräkning av sjukhjälpstid inte någon hänsyn
till sjuktid före inträdet. Riksförsäkringsanstalten har funnit detta otillfredsställande
framför allt med tanke på att vissa utlänningar inom en nära
framtid beräknas komma att likställas med svenska medborgare vid tilllämpningen
av SFL. Enligt vad anstalten påpekar kan det då inträffa, att
sjuka utlänningar, som utförsäkrats i sitt hemland, flyttar till Sverige för
att där erhålla fortsatt sjukhjälp. Riksförsäkringsanstalten har på grund
härav föreslagit att 29 § SFL kompletteras med ett stadgande, som skulle
öppna möjlighet för kassorna att vid beräkning av sjukhjälpstid taga viss
hänsyn till sjuktid som infallit under tid då SFL ej varit tillämplig å den
försäkrade. I samband härmed har anstalten föreslagit, att 124 § SFL
upphäves.
För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till anstaltens förslag även
i denna del. Sedan en tid tillbaka pågår ett intensivt förhandlingsarbete i
syfte att åstadkomma internationella överenskommelser på socialförsäkringens
område. I vissa fall har avtal mellan Sverige och andra stater redan
slutits, i andra fall väntas sådana avtal komma till stånd inom en nära
framtid. Då dessa avtal träder i kraft kan det förväntas, att ett antal
utlänningar, som vistas här i Sverige, vinner inträde i den obligatoriska
sjukförsäkringen. Det skulle inte vara tillfredsställande, om för dessa utlänningar
koinme att gälla fördelaktigare regler om beräkning av sjukhjälpstid
än som gällde för de svenskar, som vid lagens ikraftträdande den
1 januari 1955 blev omfattade av försäkringen. Visserligen kan man i viss
utsträckning komma till rätta med hithörande problem genom att i kon
-
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
ventionerna föreskriva, att vid överflyttning från sjukkassa i ett land till
sjukkassa i ett annat land viss hänsyn skall tagas till sjuktid, för vilken
ersättning utgått från den förra kassan. Denna möjlighet står dock inte
öppen i fall, då den flyttande inte varit medlem i sjukkassa i det land,
varifrån han kommer.
De regler om beräkning av sjukhjälpstid i fall då sjukdomen pågått innan
vederbörande vann inträde i försäkringen bör, såsom riksförsäkringsanstalten
föreslagit, intagas i 29 §. Reglerna bör få generell giltighet och alltså
ta sikte inte bara på utlänningar, som till följd av konventioner vinner inträde
i försäkringen, utan även på andra personer -— t. ex. från utlandet
hemvändande svenskar — som kommer in i försäkringen. Däremot saknas
enligt min mening anledning att göra dessa regler tillämpliga på personer,
som redan vunnit inträde i försäkringen.
Vad härefter angår frågan hur ifrågavarande regler bör utformas anser
jag, att man i förevarande sammanhang bör kunna bortse från de speciella
bestämmelser om beräkning av sjukhjälpstid för folkpensionärer, som finnes
upptagna i 29 § 1 st., och nöja sig med en föreskrift av innebörd, att
från den i sagda stycke angivna sjukhjälpstiden om 730 dagar skall
avräknas det antal dagar, varunder sjukdomen innan den försäkrade blev
omfattad av försäkringen förorsakat förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av denna med minst hälften. Ifrågavarande föreskrift synes böra
inflyta som ett nytt andra stycke i 29 §.
I det följande kommer jag att föreslå, att nu förevarande ändringar i
SFL träder i kraft den 1 juli 1956. Såsom tidigare framhållits bör emellertid
de nya reglerna i 29 § icke tillämpas i fråga om personer, som redan
dessförinnan vunnit inträde i försäkringen. En föreskrift av denna innebörd
bör inflyta i övergångsbestämmelserna. Av den ståndpunkt som jag
intagit följer vidare, att 124 § — i motsats till vad riksförsäkringsanstalten
föreslagit — alltjämt bör gälla. Däremot erfordras en formell ändring i
124 § ävensom i 86 §.
Vid tillämpningen av de föreslagna nya bestämmelserna i 29 § bör alltför
stora krav inte ställas på utredningen, huruvida vederbörande varit sjuk
före inträdet i försäkringen. Hänvändelse till utländska institutioner för
erhållande av upplysningar härom bör så långt det är möjligt undvikas.
I regel bör kassorna låta sig nöja med den försäkrades egna uppgifter, även
om detta i ett eller annat fall kan leda till att sjukhjälp utgives för längre
tid än som vederbort.
Jag övergår härefter till frågan om inskränkning i rätten
till sjukhjälp enligt SFL för det fall att den sjuke
är berättigad till ersättning enligt främmande lands
lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.
I 31 § 3 st. SFL föreskrives att vid sjukdom, som enligt annan lag än YFL
eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
rätt till ersättning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag, sjukhjälp enligt SFL
skall utgivas endast i den mån sjukhjälpens belopp överstiger vad som i
motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning. Den sålunda stadgade
inskränkningen i rätten till sjukhjälp avser inte det fall, då den försäkrade
äger uppbära ersättning enligt annat lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.
Riksförsäkringsanstalten har påpekat att det till följd härav kan
förekomma, att för inträffad skada sjukhjälp utgår från såväl allmän sjukkassa
som utländsk yrkesskadeförsäkring. Detta missförhållande borde
enligt anstaltens mening avhjälpas genom att i 31 § intoges en föreskrift
av innebörd, att sjukhjälp enligt SFL inte skulle utgå vid sjukdom, som
medförde rätt till ersättning enligt främmande lands yrkesskadeförsäkring.
Under remissbehandlingen har vad anstalten sålunda föreslagit lämnats
utan erinran.
För egen del kan jag ansluta mig till den tankegång, som ligger bakom
riksförsäkringsanstaltens förslag. Emellertid synes förslaget kunna verka
väl hårt i vissa fall, nämligen då sjukhjälpen enligt den utländska lagstiftningen
är avsevärt lägre än enligt SFL. Om en svensk från gränstrakten mot
något av våra grannländer skulle skadas vid arbete i grannlandet och på
grund därav jämlikt det landets lagstiftning om yrkesskadeförsäkring tillerkännas
sjukhjälp, som understiger den vartill han normalt har rätt från
den allmänna sjukkassa han tillhör, skulle han enligt anstaltens förslag
komma i sämre läge än han skulle ha varit om han inte varit berättigad
till ersättning från grannlandets yrkesskadeförsäkring. Denna otillfredsställande
konsekvens av förslaget synes inte böra godtagas. I stället bör samma
princip tillämpas, som ligger till grund för det nuvarande stadgandet i
31 § 3 st. Vid sjukdom, som medför rätt till ersättning enligt främmande
lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring, bör med andra ord sjukhjälp
enligt SFL utgivas endast i den mån sjukhjälpens belopp överstiger vad som
i motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning. Jag föreslår därför, att
till 31 § fogas ett nytt fjärde stycke, vari föreskrives, att i de här avsedda
fallen vad som sägs i tredje stycket skall äga motsvarande tillämpning.
Riksförsäkringsanstalten har i sin skrivelse även tagit upp vissa
statsbidragsfrågor.
Då läkarvård tillhandahålles medellös eller mindre bemedlad genom
läkare, som anställts eller anlitas av kommun, äger kommunen enligt 19 §
1 st. SFL rätt till gottgörelse härför av vederbörande sjukkassa efter grunder,
som av Konungen på framställning av kommunen fastställes. Såsom
riksförsäkringsanstalten påpekat torde det ha betraktats såsom självklart,
att statsbidrag skall ulgå å sådan gottgörelse enligt samma grunder, som
eljest gäller med avseende å läkarvårdskostnader. I detta avseende är emellertid
lagens bestämmelser oklara. Ett förtydligande av statsbidragsbestäm
2
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 and. Nr 10
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
melserna i 41 § 1 st. har därför föreslagits av anstalten och detta förslag
föranleder ingen erinran från min sida.
Bestämmelserna i 19 § andra stycket SFL ger sjukkassa viss möjlighet att
i skälig mån gottgöra arbetsgivare, som anordnat läkarvård eller vidtagit
andra sjukvårdande åtgärder, för dennes ifrågavarande kostnader. Såsom
i det föregående berörts, har Konungen meddelat beslut i fråga om riktlinjerna
för beräkning av gottgörelse varom här är fråga. Någon bestämmelse
om statsbidrag till dylik gottgörelse finnes inte. Riksförsäkringsanstalten
har föreslagit att en sådan bestämmelse skall införas i 41 § 1 st.
SFL.
Under remissbehandlingen har statskontoret ansett att med frågan om
utvidgning av statsbidragsbestämmelserna borde anstå i avvaktan på ytterligare
erfarenheter. Däremot har medicinalstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet,
Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrkt
förslaget i denna del.
Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit kan frånvaro av statsbidrag
till gottgörelse för arbetsgivares utgifter för sjukvårdande åtgärder göra
sjukkassorna obenägna att sluta avtal om gottgörelse till arbetsgivare, som
avser att anordna eller bibehålla sådana åtgärder. Eftersom sådan av arbetsgivare
anordnad sjukvård som här avses regelmässigt kan antagas medföra
en minst motsvarande minskning av sjukförsäkringens utgifter för sjukvård
och därutöver en betydande minskning av sjukpenningutgifterna, synes det
redan med hänsyn till sjukförsäkringens ekonomi vara önskvärt att anordnandet
av dylik sjukvård uppmuntras. Sjukvården i fråga är därutöver till
fördel såväl ur driftsekonomisk synpunkt som för de anställda, vilka genom
densamma tillförsäkras snabb och lämplig vård.
Hittillsvarande erfarenhet visar, att läkarvård, som anordnats av arbetsgivare,
regelmässigt ersättes enligt bestämmelserna i 14 § SFL, dvs. enligt
den av Kungl. Maj :t utfärdade ersättningstaxan. Härför utgår statsbidrag.
Någon ökning av statsverkets utgifter kan sålunda inte beräknas uppkomma,
om statsbidrag skulle utgå å gottgörelse till arbetsgivare för av honom enligt
19 § 2 st. anordnad läkarvård. Av läkarförbundets yttrande torde för
övrigt framgå att det är mindre sannolikt att läkarvård i större omfattning
kommer att omfattas av överenskommelse enligt 19 § 2 st. Emellertid utövas
ofta en betydande del av den ifrågavarande sjukvården genom sköterskor,
varigenom besök hos läkare undvikes i många fall. Det synes med hänsyn
härtill och till önskvärdheten av administrativ enkelhet lämpligt att, såsom
riksförsäkringsanstalten föreslagit, statsbidrag utgår för gottgörelse för
samtliga nu förevarande sjukvårdande åtgärder, dock icke för sådana, som
avses i 18 §, dvs. sjukgymnastik, massage, bad, vissa fysikaliska behandlingar
och viss konvalescentvård. Å utgift, som bestritts av sjukkassa enligt
18 §, utgår nämligen icke något statsbidrag.
Jag förordar därför, att i 41 § 1 st. SFL intages en bestämmelse om stats -
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
bidrag för gottgörelse till arbetsgivare enligt 19 § 2 st. för läkarvård och
för andra sjukvårdande åtgärder än sådana som avses i 18 §. Statsbidraget
bör beräknas enligt samma grund som eljest gäller beträffande statsbidrag
för läkarvård.
Enligt 41 § 2 st. SFL kan Konungen medgiva att till centralsjukkassa,
för vilken med hänsyn till bebyggelse och kommunikationer särskilt stora
utgifter uppkommer för ersättningar för läkarvård och resekostnader,
statsbidraget skall kunna utgå med mer än 50 % av de utgifter, som bestritts
av kassan och till denna anslutna lokalsjukkassor, dock med högst 70 %
av dessa utgifter. Riksförsäkringsanstalten har funnit det angeläget att
möjlighet tillskapas att förebygga alltför höga avgifter i lokalsjukkassa på
grund av att kassan har särskilt stora utgifter av nämnt slag. Anstalten
har därför föreslagit att Konungen vid medgivande av ökning av statsbidraget
skall kunna föreskriva att ökningen helt eller delvis skall tillkomma
till centralsjukkassan ansluten lokalsjukkassa.
Vad av riksförsäkringsanstalten i förevarande avseende föreslagits bör
enligt min mening godtagas och jag tillstyrker därför att ett tillägg av angivna
innebörd göres till 41 § 2 st.
De av mig förordade ändringarna i 41 § bör lända till efterrättelse redan
fr. o. m. den 1 januari 1956.
Enligt 110 § SFL äger Konungen träffa överenskommelse med
främmande makt om tillämpning av lagen å andra dess medborgare
som vistas här i riket än dem å vilka lagen eljest är tillämplig. Vid de förhandlingar,
som förts med främmande stater i syfte att åstadkomma konventioner
på socialförsäkringens område, har det i vissa fall befunnits
rationellt att göra endast vissa delar av SFL tillämpliga å personer från
det främmande landet. Som exempel härpå kan nämnas att behov i regel
inte föreligger av att inordna här i riket bosatta diplomatiska och konsulära
befattningshavare samt hos dem anställda personer under den svenska
sjukpenningförsäkringen, medan det kan vara önskvärt att låta dem omfattas
av sjukvårdsförsäkringen. Med den utformning som 110 § nu har
torde det inte vara möjligt att på detta sätt låta endast en del av lagen bli
tillämplig å personer, som genom konventioner inordnas under den svenska
försäkringen. Det är vidare att märka att 110 § endast tar sikte på det andra
landets medborgare. I vissa fall kan det emellertid vara lämpligt att låta
en sjukförsäkringskonvention omfatta inte bara de fördragsslutande ländernas
medborgare utan samtliga personer — oavsett nationalitet —- soin
är anslutna till ländernas sjukförsäkringssystem.
I anledning av vad som nu anförts föreslår jag att 110 § SFL ändras på
så sätt, att Konungen bemyndigas att träffa överenskommelse med främmande
makt om tillämpning av lagen helt eller delvis å personer, som ulan
att vara svenska medborgare vistas här i landet och å vilka lagen eljest
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
ej är tillämplig. En så generellt utformad fullmakt torde ge utrymme för
alla de variationer, som kan befinnas ändamålsenliga.
Statskontoret har i sitt remissyttrande tagit upp spörsmålet om ensamordning
mellan sjukpenning enligt SFL och statlig
tjänstepension.
Enligt SFL äger sjukpenningförsäkrad arbetstagare, som avgår från
anställning med rätt till pension, i princip icke längre vara sjukpenningförsäkrad
i den mån han icke vid sidan av pensionen åtnjuter en årsinkomst
av minst 1 200 kr. av förvärvsarbete. Till följd av stadgandet i
11 § 3 st. nämnda lag, att sjukpenningförsäkring icke må ändras under
den s. k. sjukhjälpstiden (i allmänhet högst 2 år), kommer emellertid den,
som är sjuk vid pensionsavgången, att efter avgången vid sidan av pensionen
uppbära sjukpenning efter den omedelbart före avgången gällande
sj ukpenningklassen.
Någon motsvarighet till den samordning, som den 1 januari 1955 genomfördes
beträffande statstjänstemännens avlöningsförmåner vid sjukdom
och förmåner enligt den då ikraftträdda sociallagstiftningen, finnes f. n.
icke beträffande statlig pension och sjukpenning. Detta förhållande får,
såsom framgår av följande tabell, den mindre tillfredsställande konsekvensen,
att statstjänsteman, som avgått med pension under sjukhjälpstid,
totalt sett erhåller högre behållen inkomst per månad efter pensionsavgången
än omedelbart dessförinnan.
Lönegrad och löneklass |
Behållen inkomst efter källskatteavdrag (ogift person i Stockholm) |
||||||
Vid tjänst- göring |
Vid sjukdom |
||||||
l:a—90:e dagen |
91:a—730:e dagen |
||||||
Lön — |
Lön — |
Pension |
Lön — |
Lön — |
Pension |
||
Ca 10:13 Ca 17: 20 Ca 37: 40 |
690: — 1 786: — |
591: — |
535: — |
926: — 1 115: — 1 868: — |
591: — |
597: — |
746: — 1 628: — |
Vissa undersökningar har företagits i syfte att utröna i vilken omfattning
det förekommer att statlig tjänstepension utgår jämsides med sjukpenning
beräknad efter inkomsten från den tjänst, från vilken vederbörande
avgått med pension. Härvid har det visat sig, att i ett hundratal fall
arbetstagare på grund av sjukdom, för vilken sjukpenning utgått under
den aktiva tiden, efter avgången ur tjänst uppbär oförändrad sjukpenning
vid sidan av statlig pension. Det förekommer i ett motsvarande antal fall,
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
att arbetstagare med statlig pensionsrätt, vilken lider av sjukdom som i
och för sig motiverar ett entledigande, kvarstår i tjänst i avbidan på att
rätten till sjukpenning skall upphöra.
Ur principiell synpunkt vore det enligt min mening önskvärt att anpassa
pensionerna efter den allmänna sjukförsäkringens dagersättningar på sätt
som skett med lönerna. Detta är emellertid f. n. inte möjligt. Enligt flertalet
statliga tjänstepensionsreglementen är nämligen ordinarie tjänsteman icke
skyldig underkasta sig ändringar i bestämmelserna om bl. a. beloppet av
tjänstepensionsunderlag och bestämmande av tjänstepensions grundbelopp.
Beträffande ordinarie tjänstemän underkastade dessa reglementen föreligger
således, så länge de kvarstår i nuvarande tjänster, ej möjlighet att
jämka grundbeloppen med hänsyn till samtidigt utgående sjukpenning.
Syftet med den avsedda samordningen kan ej heller beträffande nämnda
tjänstemän tillgodoses genom en minskning eller indragning av det rörliga
tillägget å pensionen. Detta tillägg erbjuder nämligen inte tillräckligt utrymme
för en tillfredsställande samordning.
Möjlighet föreligger således inte att ernå en enhetlig reglering av samordningsfrågan
genom ändring i pensionsbestämmelserna. Den önskvärda
samordningen torde därför i stället få genomföras på försäkringssidan. Det
synes emellertid inte lämpligt att i SFL intaga detaljerade bestämmelser
i detta ämne. Möjlighet till samordning bör i stället beredas genom att i 11 §
3 st. SFL intages ett bemyndigande för Konungen att föreskriva de undantag
från vad som sägs i nämnda stycke, vilka finnes böra gälla i anledning
därav att medlem, innan hans rätt till sjukpenning upphört, blir berättigad
till pension enligt reglemente, som utfärdats eller fastställts av Konungen
eller som gäller för riksdagens verk.
De konkreta samordningsbestämmelserna — som sålunda skulle komma
att meddelas vid sidan av SFL — bör helt naturligt utformas först sedan
berörda myndigheter och sammanslutningar hörts i ärendet. Följande riktlinjer
må dock skisseras. I anslutning till att pension börjar utgå skall medlems
sjukpenningförsäkring omprövas även om han vid nämnda tidpunkt
åtnjuter sjukpenning. Denna omprövning bör i princip ta sikte på att från
underlaget för sjukpenningförsäkringen undantaga inkomsten från den
tjänst, som föranlett pensioneringen. Rätten till sjukpenning under sjukhjälpstiden
skall således upphöra för medlem, som omedelbart före pensionsavgången
ej åtnjutit annan inkomst från förvärvsarbete än från den
tjänst, från vilken avgången skett. För den, som utöver inkomsten från
avgångstjänsten haft inkomst av bisyssla av beskaffenhet att böra beaktas
vid placering i sjukpenningklass, skall ny sjukpenningklass fastställas,
därvid inkomsten av bisysslan lägges till grund för klassplaceringen. I de
fall, där pensionen är avkortad, skall dock vid omprövningen, oavsett om
vederbörande har inkomst av bisyssla eller ej, hänsyn tagas till den del
av senast åtnjuten inkomst från avgångstjänsten, som återstår sedan sist
-
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
nämnda inkomst minskats med så stor del därav som svarar mot förhållandet
mellan den utgående pensionen och motsvarande pension utan avkortning.
Utgår pension exempelvis med tre fjärdedelar av full pension,
skall sålunda en fjärdedel av inkomsten från avgångstjänsten alltjämt
beaktas vid placering i sjukpenningklass. Vidare skall möjlighet finnas
att i det särskilda fallet beakta på tillfredsställande sätt styrkt uppgift om
inkomst av förvärvsarbete, som skall taga sin början vid tidpunkten för
pensionsavgången, eller av anställning, som skulle ha tillträtts vid nämnda
tidpunkt, därest ifrågavarande sjukdom ej mellankommit. Sedan ny, lägre
sjukpenningklass sålunda fastställts, skall densamma tillämpas i stället
för den sjukpenningklass, som i samband med pensioneringen blivit icke
längre tillämplig.
I syfte att underlätta för sjukkassan att fastställa ny sjukpenningklass
från tidpunkten för pensionsavgången bör anställningsmyndigheten i här
avsedda fall lämna kassan besked om det inkomstbelopp för avgångstjänsten,
till vilket vid avkortad pension hänsyn skall tagas vid bestämmandet
av sjukpenningklass. Härvid erforderliga uppgifter förutsättes komma att
tillhandahållas anställningsmyndigheten av den pensionsbeviljande myndigheten,
där denna icke samtidigt är anställningsmyndighet.
Helt naturligt är det inte avsett, att beviljandet av familjepension skall
påverka sjukpenningförsäkringen.»
I fråga om de föreslagna ändringarna i yrkesskadeförsäkring slagen
uttalar departementschefen följande.
»Enligt YFL är i princip varje arbetstagare obligatoriskt försäkrad för
yrkesskada. Någon skillnad göres härvid inte mellan arbetstagare av svensk
nationalitet och andra arbetstagare. Emellertid innehåller 30 § YFL vissa
bestämmelser, som i speciella hänseenden ställer vissa utlänningar i en
sämre ställning än svenska medborgare. Från vad som föreskrives i paragrafen
äger dock Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva
undantag för medborgare i visst land (sista st.). Sådant undantag har medgivits
för medborgare i ett stort antal länder.
Vid internationella förhandlingar rörande ömsesidighet i fråga om sociala
förmåner strävar man numera efter att åstadkomma konventioner,
som spänner över så stort fält som möjligt. Den princip, som man härvid
söker förverkliga, kan uttryckas så, att medborgare i ett land skall
under vistelse i ett annat land såvitt möjligt vara likställda med det landets
egna medborgare i förhållande till hela lagstiftningen om social trygghet.
Denna princip har kommit till uttryck i den nordiska konvention om
social trygghet, som undertecknats i Köpenhamn den 15 september 1955
och som torde komma att underställas riksdagen innan ratifikation sker.
I denna konvention föreligger inte ömsesidiga utfästelser i fråga om varje
särskild socialförmån; i somliga länder finns nämligen förmåner som sak
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
nar direkt motsvarighet i de andra länderna. Kravet på ömsesidighet anses
i stället tillgodosett genom att varje land utfäst sig att — utom i vissa
undantagsfall — vid tillämpningen av sin sociallagstiftning likställa medborgare
från de andra länderna med sina egna medborgare.
På grund av vad som nu anförts anser jag, att det villkor om ömsesidighet,
som uppställes i 30 § sista st. YFL och som endast tar sikte på
en speciell förmån, bör slopas.
Enligt ifrågavarande bestämmelser äger Konungen medgiva undantag
''för medborgare i visst land’. Då det kan vara önskvärt att medgiva undantag
även för vissa kategorier statslösa personer, bör det citerade uttrycket
uteslutas ur lagtexten.
I 58 § YFL bemyndigas Konungen att, under förutsättning av ömsesidighet,
träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning
av YFL eller det andra landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet
inom det andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes. Det
ligger i sakens natur att överenskommelser av denna art måste vara ömsesidiga,
men av samma skäl som anförts i fråga om 30 § anser jag, att
ömsesidighetsvillkoret bör utmönstras ur lagtexten. Det förtjänar framhållas,
att något dylikt villkor inte uppställes i motsvarande lagrum i
SFL (110 §).
Enligt 58 § äger Konungen, såsom framgår av det nyss anförda, träffa
överenskommelse med främmande stat om tillämpning av den svenska lagen
eller den främmande statens lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet
inom det andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes,
t. ex. då en svensk arbetsgivare sysselsätter från Sverige utsända arbetstagare
utomlands eller en utländsk arbetsgivare använder arbetstagare till
arbete här i riket. Det har emellertid visat sig önskvärt att kunna genom
överenskommelse med främmande stat reglera även ett annat fall, som
inte är förutsett i lagtexten. Somliga yrkesskador uppkommer endast om
vederbörande under en längre tid i sitt arbete utsättes för skadlig inverkan
av visst slag. Som exempel härpå kan nämnas yrkessjukdomen silikos. Om
en arbetstagare, som ådragit sig en dylik sjukdom, varit sysselsatt i farlig
verksamhet i mer än ett land, kan det på grund av innehållet i de olika
ländernas interna lagstiftning inträffa, att han inte blir berättigad till
ersättning från någotdera landet, men det kan också inträffa, att han får
ersättning från mer än ett land. Den enda framkomliga vägen att undvika
dylika situationer är att genom överenskommelse fastslå, vilket lands lag
som skall tillämpas. Med anledning härav föreslår jag, att 58 § YFL kompletteras
så att Konungen bemyndigas att träffa avtal med främmande
makt om tillämpning av YFL eller det andra landets lag jämväl i fall, då
arbetstagare, vilken ådragit sig skada genom inverkan som avses i 6 §
1 st. b) eller c) eller 3 st. YFL, varit utsatt för dylik inverkan under arbete
i båda länderna. Den här använda formuleringen ansluter nära till
24 Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
ordalagen i 42 § YFL, som innehåller regler för det fall att den skadade
varit försäkrad i mer än en svensk försäkringsinrättning under den tid
han varit utsatt för skadlig inverkan.»
Departementschefen behandlar härefter frågan om ändring i förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
och anför i denna del:
»Enligt 7 § i förevarande förordning äger Konungen träffa överenskommelse
med främmande makt om tillämpning av förordningen å andra dess
medborgare som vistas här i riket än dem å vilka förordningen eljest är
tillämplig. Ifrågavarande stadgande bör ändras på samma sätt som i det
föregående föreslagits beträffande 110 § SFL.»
Avslutningsvis uttalar departementschefen:
»De av mig föreslagna ändringarna i SFL, YFL och förordningen om
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel bör — ändringarna i SFL med
undantag som angivits i det föregående — träda i kraft den 1 juli 1956.
En del av de i SFL föreslagna ändringarna torde komma att verka i
kostnadsökande, andra i kostnadsminskande riktning. Närmare beräkning
är inte möjlig men det torde inte röra sig om större belopp.»
Lagrådet
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
Utskottet
Andra lagutskottet har vid årets riksdag att behandla ett flertal motioner,
vari framställts ändringsyrkanden och förslag berörande sjukförsäkringslagen
och med stöd av denna utfärdade författningar. Bland annat har i
motioner yrkats ändring i 41 § SFL, beträffande vilken paragraf ändringsförslag
framlagts även i förevarande proposition. Ändringsyrkandet i
sistnämnda motioner avser dock icke fråga, som utskottet har att behandla
i detta utlåtande. I några motioner har hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om allmän översyn av SFL. Flertalet av de
nu nämnda motionerna är, i vad de icke behandlas i förevarande utlåtande,
f. n. föremål för remissbehandling.
Departementschefen har i föreliggande proposition uttalat att de erfarenheter
som vunnits under den relativt korta tid som förflutit sedan lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring den 1 januari 1955 trädde i kraft är alltför
begränsade för att motivera en mera allmän översyn av den mångfald
regler, som lagstiftningen inrymmer. I anslutning till detta uttalande vill
utskottet här framhålla att utskottet icke avser att i förevarande sammanhang
taga ställning till frågan om en allmän översyn av SFL. Till detta
spörsmål återkommer utskottet vid behandlingen av de motioner, vari
yrkande om sådan översyn framställts.
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
Utskottet delar emellertid departementschefens i propositionen uttalade
mening att ändring redan nu bör kunna vidtagas i enstaka bestämmelser i
SFL, vilka under lagstiftningens hittillsvarande tillämpning befunnits
mindre ändamålsenliga. Departementschefen har bl. a. föreslagit en uppmjukning
av stadgandena om ersättning för resor till och från läkare. Ersättning
för sådana resor utgår för närvarande blott då den försäkrade enligt
14 § SFL är berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård. Departementschefen
har föreslagit att sådan ersättning skall kunna utgivas
även i de undantagsfall då läkarvård, som annars skulle ha ersatts enligt
14 §, är kostnadsfri. Till detta förslag ansluter sig utskottet.
För närvarande gäller en förmånligare ersättningsregel än eljest i de fall
då försäkrad efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna
sjukhus, där vården kunnat meddelas. Härvid utgår nämligen full
ersättning för den kostnad som överskjuter de belopp å 4 kronor för det
första besöket hos läkaren och 1 krona för återbesök, vilka den sjuke alltid
själv får svara för. I propositionen föreslås nu att de gynnsammare ersättningsbestämmelserna
skall gälla i samtliga fall, då den sjuke efter sådan
hänvisning sökt läkarvård vid allmänt sjukhus, fristående centraldispensär
eller fristående poliklinik, dock med den begränsningen, att ersättning inte
får utgivas med högre belopp än som skulle ha utgått, om vården sökts vid
närmaste allmänna sjukhus, där den kunnat meddelas. Även vad sålunda
föreslagits godtages av utskottet.
Såsom framgår av vad ovan anförts utgår f. n. ersättning enligt den
gynnsammare beräkningsgrunden endast under den förutsättningen, att den
sjuke av läkare hänvisats att söka läkarvård vid allmänt sjukhus. Departementschefen
har funnit det rimligt att resekostnadsersättning enligt dessa
grunder i undantagsfall utgives trots att hänvisning av läkare icke ägt rum.
I den situation som föreligger då en försäkrad drabbas av olycksfall och den
därvid uppkomna skadan, såvitt kan bedömas, är av så svårartad beskaffenhet
att trängande behov av läkarvård på sjukhus föreligger, framstår
det enligt departementschefens mening som ett utslag av onödig byråkrati
att uppsöka eller tillkalla läkare för att av denne erhålla remiss till sjukhus.
En sådan omgång kan dessutom, enligt vad departementschefen vidare uttalat,
i många fall leda till ökade omkostnader för både den försäkrade och
sjukkassan. Till denna uppfattning ansluter sig utskottet. Utskottet tillstyrker
alltså förslaget om införande av en bestämmelse av innebörd att
om försäkrad genom olycksfall drabbas av skada och det skäligen kan antagas,
att han till följd härav är i trängande behov av läkarvård å allmänt
sjukhus, den överskjutande kostnaden för resa till och från läkare vid
sådant sjukhus ersättes enligt ovan angivna förmånligare beräkningsgrund,
även då hänvisning av läkare ej skett.
I motionerna I: 463 och II: 598 yrkas sådan ändring i 16 § SFL att ersättning
för resa till och från läkare vid allmänt sjukhus skall utgå enligt
den fördelaktigare beräkningsgrunden oaktat läkarremiss icke inhämtats
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
även i fall av hastigt påkommen svår sjukdom, om det skäligen kunnat
antagas att den försäkrade till följd av sjukdomen var i trängande behov
av läkarvård vid sådant sjukhus. Motionärerna framhåller att vissa svårartade
sjukdomar som t. ex. hjärtförlamning hastigt kan drabba en person
ute på en gata eller på en väg och att i sådana fall liksom också då sjukdom
av detta slag hastigt drabbar någon i hans hem, transport till sjukhus i
allmänhet företages utan att kontakt dessförinnan hinner tagas med läkare.
Utskottet vill i anslutning till yrkandet i dessa motioner framhålla, att
de av motionärerna andragna sjukdomsfallen mången gång torde föranleda
att den sjuke intages å sjukhus, varvid ersättning utgår enligt de i 17 § SFL
angivna grunderna, vilket innebär att ersättning vanligen utgår för hela
kostnaden för resan till sjukhuset och i fråga om återresan för vad som
överstiger 4 kronor. Enligt utskottets mening skulle den av motionärerna
föreslagna utvidgningen av ersättningsbestämmelserna -— vilken sålunda
har betydelse endast för de fall då den sjuke icke kvarbliver å sjukhuset
■— kunna ge upphov till svårbedömda gränsdragningsproblem, och det synes
utskottet icke uteslutet att en sådan utvidgning skulle kunna föranleda till
missbruk. Svårigheterna att i dessa och andra hänseenden överblicka konsekvenserna
av förslaget i motionerna medför att utskottet icke anser sig
kunna tillstyrka detsamma.
I motionen I: 52 har föreslagits sådana ändringar i 16 och 17 §§ SFL att
vid sjukdoms- och olycksfall i princip alla resor till och från läkare eller
sjukvårdsinrättning skall ersättas av försäkringen. Utskottet, som delar
departementschefens i propositionen uttalade mening, att man när det gäller
fråga om ändring i SFL bör gå fram med försiktighet och inte frångå
vad som nu gäller med mindre ett påtagligt behov därav föreligger och
konsekvenserna kan överblickas, kan icke förorda en så genomgripande och
kostnadskrävande reformering av SFL som motionärerna föreslagit. Till
frågan om lagens resebestämmelser bör göras till föremål för en allmän
översyn får utskottet, som redan ovan antytts, återkomma i annat sammanhang.
I propositionen föreslås vidare viss kompletterande bestämmelse om beräkning
av sjukhjälpstid, d. v. s. den längsta tid, för vilken sjukhjälp i form
av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård utgives. För personer, som
inträtt i den obligatoriska försäkringen senare än vid SFL:s ikraftträdande
den 1 januari 1955, tages enligt gällande regler vid beräkning av sjukhjälpstid
inte någon hänsyn till sjuktid före inträdet. För att genomföra likställighet
på detta område mellan de försäkrade, oberoende av vid vilken tidpunkt
de inträtt i försäkringen, föreslår departementschefen —- med bortseende
från de speciella bestämmelserna om beräkning av sjukhjälpstid för folkpensionärer
— att från den för flertalet försäkrade gällande sjukhjälpstiden
om 730 dagar skall avräknas det antal dagar, varunder sjukdomen,
innan den försäkrade blev omfattad av försäkringen, förorsakat förlust av
arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst hälften. Vidare före
-
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
slås att denna bestämmelse icke skall äga tillämpning å personer, som redan
vunnit inträde i försäkringen. Propositionens förslag till lösning av förevarande
fråga — vilken äger betydelse främst för utlänningar, som vistas
i Sverige och vilka till följd av konventioner vinner inträde i försäkringen
— finner utskottet väl avvägt, och utskottet tillstyrker således att den förordade
lagändringen genomföres.
I fråga om sjukförsäkringslagens bestämmelser om statsbidrag föreslås
i propositionen förtydliganden och ändringar i följande hänseenden. Uttrycklig
föreskrift föreslås införd av innebörd att statsbidrag skall utgå å
sådan gottgörelse vartill kommun är berättigad av vederbörande sjukkassa
på den grund att läkarvård tillhandahållits medellös eller mindre bemedlad
genom läkare, som anställts eller anlitas av kommunen. Vidare skall enligt
förslaget statsbidrag utgå för sådan gottgörelse som sjukkassa utgivit till
arbetsgivare, som anordnat läkarvård eller vidtagit andra sjukvårdande
åtgärder, för dennes ifrågavarande kostnader, dock icke vad avser i 18 §
SFL avsedda åtgärder, d. v. s. sjukgymnastik, massage, bad, vissa fysikaliska
behandlingar och viss konvalescentvård. Slutligen föreslås att i de fall då
Konungen jämlikt 41 § 2 st. SFL äger medgiva utgivande av högre statsbidrag
än eljest må utgå, till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn till
bebyggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkommer för ersättningar
för läkarvård och resekostnader, den medgivna ökningen helt eller
delvis skall tillkomma lokalsjukkassa. Även i denna del ansluter sig utskottet
till propositionens förslag.
I syfte att få till stånd en samordning mellan sjukpenning enligt SFL och
statlig tjänstepension föreslås i propositionen viss lagändring. På grund av
bestämmelsen i It § 3 st. SFL att sjukpenningförsäkring icke må ändras
under sjukhjälpstiden (i allmänhet högst 2 år) kommer person, som är
sjuk vid pensionsavgången, att efter avgången vid sidan av pensionen uppbära
sjukpenning efter den omedelbart före avgången gällande sjukpenningklassen.
Då någon samordning på detta område, i motsats till vad som
gäller i fråga om sjukpenningen enligt SFL och statstjänstemännens avlöningsförmåner,
icke genomförts, kan det inträffa att statstjänsteman, som
avgått med pension under sjukhjälpstid, totalt sett erhåller högre bibehållen
inkomst per månad efter pensionsavgången än omedelbart dessförinnan.
Departementschefen framhåller att det icke är möjligt att uppnå en
enhetlig reglering av samordningen genom ändring av pensionsbestämmelserna
och har därför förordat att frågan löses genom ändring i SFL. Förslaget
innebär att ill § 3 st. SFL intages ett bemyndigande för Konungen att föreskriva
de undantag från vad som sägs i nämnda stycke, som finnes böra
gälla i anledning därav att medlem innan hans rätt till sjukpenning upphört,
blir berättigad till pension enligt reglemente, som utfärdats eller fastställts
av Konungen eller som gäller för riksdagens verk. Utskottet, som
delar den av departementschefen i propositionen framförda åsikten att det
icke är lämpligt att i SFL intaga detaljerade bestämmelser i detta ämne,
28
Andra lagutskottets utlåtande nr JO år 1956
ansluter sig till det framlagda förslaget till lösning av det ifrågavarande
samordningsspörsmålet. Departementschefen har i propositionen skisserat
vissa riktlinjer för utformning av de konkreta samordningsbestämmelserna.
Utskottet har för sin del icke något att erinra mot att dessa riktlinjer lägges
till grund för samordningsbestämmelsernas närmare utformning.
I anslutning till den princip, som kommit till uttryck i den i Köpenhamn
den 15 september 1955 undertecknade konventionen mellan de nordiska
länderna om social trygghet och som innebär, att medborgare i ett land
under vistelse i ett annat land såvitt möjligt skall vara likställda med det
landets egna medborgare i förhållande till hela lagstiftningen om social
trygghet, har departementschefen föreslagit att i YFL för vissa förmåner
uppställt krav på ömsesidighet länderna emellan utmönstras. Utskottet vill
här erinra om att riksdagen den 15 februari 1956 (andra lagutskottets uti.
nr 2, riksdagens skr. nr 64) godkänt att Sverige ratificerar berörda konvention.
Mot nu nämnda och övriga i propositionen föreslagna, av det internationella
socialpolitiska samarbetet föranledda jämkningar i SFL, YFL
och förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel har utskottet
icke något att erinra.
Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot de i propositionen
framlagda författningsförslagen.
På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med avslag å motionerna 1:463 och
II: 598 i vad rör fråga om ändring i 16 § sjukförsäkringslagen,
måtte bifalla förevarande proposition, nr 22; samt
B) att motionen I: 52, i vad den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet ovan anfört och under A) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 februari 1956
På andra lagutskottets vägnar:
ELSA JOHANSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Huss,
Mannerskantz, Grönkvist, Göran Karlsson, Nils Theodor Larsson* och fru
Hamrin-Thorell;
från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i
Göteborg, Hagård, fru Sandström, herrar Carlsson i Bakeröd*, Bengtsson i
Varberg, Fredriksson och Königson.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
29
Reservation
av fru Hamrin-Thorell och herr Königson, vilka ansett
dels att det stycke i utskottets utlåtande s. 26, som börjar med orden
»Utskottet vill» och slutar med orden »tillstyrka detsamma», bort ha följande
lydelse:
Utskottet vill i anslutning till yrkandet i dessa motioner framhålla att de
av motionärerna andragna sjukdomsfallen mången gång torde föranleda att
den sjuke intages å sjukhus, varvid ersättning utgår enligt de i 17 § SFL
angivna grunderna, vilket innebär att ersättning vanligen utgår för hela
kostnaden för resan till sjukhuset och i fråga om återresan för vad som
överstiger 4 kronor. Enligt utskottets mening skulle alltså den av motionärerna
föreslagna utvidgningen av ersättningsbestämmelserna — vilken
sålunda har betydelse endast för de fall då den sjuke icke kvarbliver å
sjukhuset — endast dra med sig mycket små kostnader, under det att den
skulle avlägsna mycken irritation både hos den sjuke och dennes anhöriga.
Utskottet vill därför tillstyrka den i motionerna föreslagna ändringen.
dels ock att utskottet under A. bort hemställa, att riksdagen — med
förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring och med bifall till motionerna
I: 463 och II: 598 såvitt rör 16 § nämnda lag — måtte bifalla förevarande
proposition, nr 22, med den ändringen att 16 § i förslaget till lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
erhåller följande, såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj.ts förslag)
16 §.
Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som i 14 § avses, skall ersättning
utgå för utgifter för resor till
och från läkaren, dock endast
såframt resekostnaden överstiger
fyra kronor för det första besöket
hos läkaren och en krona för
varje följande besök (återbesök).
Därvid ersättes hela den överskjutande
kostnaden, om försäkrad efter
hänvisning av läkare sökt läkarvård
vid allmänt sjukhus eller för enbart
öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till
(Utskottets förslag)
16 §.
Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som i 14 § avses, skall ersättning
utgå för utgifter för res or till
och från läkaren, dock endast
såframt resekostnaden överstiger
fyra kronor för det första besöket
hos läkaren och en krona för
varje följande besök (återbesök).
Därvid ersättes hela den överskjutande
kostnaden, om försäkrad efter
hänvisning av läkare sökt läkarvård
vid allmänt sjukhus eller för enbart
öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1956
(Kungl. Maj.ts förslag)
vars drift statsbidrag utgår eller som
drives av landsting eller stad, som
ej deltager i landsting; dock att ersättning
icke må utgivas med högre
belopp än som skulle hava utgått,
om läkarvården sökts vid närmaste
allmänna sjukhus, där vården kunnat
meddelas. Har försäkrad sökt
läkarvård vid allmänt sjukhus för
skada, som drabbat honom genom
olycksfall, skall, såframt det skäligen
kunnat antagas att han till följd
av skadan var i trängande behov av
läkarvård vid sådant sjukhus, den
överskjutande kostnaden ersättas
enligt vad nu sagts ändå att hänvisning
av läkare ej skett. I annat fall
utgår ersättning med tre fjärdedelar
av den överskjutande kostnaden;
dock må högre belopp ej utgivas än
som skulle hava utgått vid besök hos
den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt den försäkrade
vistas, och skall vid återbesök försäkrad
svara för högst två kronor.
Ersättning, som------
Om försäkrads------
Vid tandläkarvård-----
(Utskottets förslag)
vars drift statsbidrag utgår eller som
drives av landsting eller stad, som
ej deltager i landsting; dock att ersättning
icke må utgivas med högre
belopp än som skulle hava utgått,
om läkarvården sökts vid närmaste
allmänna sjukhus, där vården kunnat
meddelas. Har försäkrad sökt
läkarvård vid allmänt sjukhus för
skada, som drabbat honom genom
olycksfall, eller för hastigt påkommen
svår sjukdom skall, såframt det
skäligen kunnat antagas att han till
följd av skadan eller sjukdomen var
i trängande behov av läkarvård vid
sådant sjukhus, den överskjutande
kostnaden ersättas enligt vad nu
sagts ändå att hänvisning av läkare
ej skett. I annat fall utgår ersättning
med tre fjärdedelar av den överskjutande
kostnaden; dock må högre belopp
ej utgivas än som skulle hava
utgått vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom vars
distrikt den försäkrade vistas, och
skall vid återbesök försäkrad svara
för högst två kronor,
utom riket,
hans följeslagare.
— motsvarande tillämpning.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN 56
603252