Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Nr 29

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ersättning åt smittbärare, m. m., såvitt propositionen
behandlats av andra lagutskottet, jämte i
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 126, vilken
utom såvitt avser i propositionen äskat förslagsanslag -— hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden,
föreslagit riksdagen att, såvitt nu är i fråga,

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ersättning åt smittbärare; samt

2) lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

dels medgiva att ersättning må utbetalas åt företagare m. fl. enligt i
propositionen angivna grunder.

Lagförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Smittbärare som på grund av myndighets ingripande, företaget med stöd
av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan, till förekommande
av att smitta sprides underkastas observation eller isolering eller eljest
inskränkning i arbete varmed han må taga befattning, är berättigad att av
statsmedel erhålla ersättning enligt vad nedan sägs.

Med smittbärare förstås i denna lag den som, utan att till följd därav
hava förlorat sin arbetsförmåga, är behäftad med smittsam sjukdom eller
eljest är smittförande så ock den som misstänkes föra smitta.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 29

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Smittbärare som icke är föremål för ingripande längre tid än nittio dagar
i följd benämnes tillfällig smittbärare. Består ingripandet efter denna tid,
benämnes han därefter kronisk smittbärare.

Ersättning åt tillfällig smittbärare
2 §•

Ersättning åt tillfällig smittbärare utgår från och med den dag då myndighetens
ingripande träder i tillämpning och så länge det består, dock
längst under nittio dagar i följd.

3 §•

Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring utgår för dag räknat med det högsta belopp som han
vid sjukdom är berättigad att uppbära i sjulchjälp på grund av den obligatoriska
och frivilliga sjukpenningförsäkringen för dag under de första
nittio dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning utgår; dock att ersättning
åt den som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av tjänst alltid skall bestämmas till det belopp för dag räknat som skulle
hava utgått till honom, därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort
inkomst av tjänst.

Ersättningen åt den som icke är sjukpenningförsäkrad enligt nyssnämnda
lag skall med tillämpning av de i första stycket angivna grunderna utgå
med det belopp för dag räknat som han skulle hava ägt uppbära från
allmän sjukkassa, därest han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad
enligt sagda lag.

Den som ej fyllt sexton år må ej åtnjuta ersättning med mindre han visar
att han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

4 §•

År den till ersättning berättigade intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen
om allmän sjukförsäkring omförmäles, skall ersättningen minskas med
tre kronor för dag, dock med högst hälften av ersättningens belopp. Del
lägsta ersättningsbeloppet till kvinna, som är intagen å sjukvårdsanstalt
och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller hennes make, skall utgöra fem kronor för dag.

5 §•

Från ersättningen skola avräknas sjuk- eller hempenning, tilläggspenning
och barntillägg, vartill smittbäraren under tiden för ingripandet må vara
berättigad enligt lagen om allmän sjukförsäkring, lagen med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa, lagen
om yrkesskadeförsäkring eller lagen om moderskapshjälp.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Från ersättningen skola jämväl avräknas sjukpenning som för tid för
ingripandet utgår enligt annan lag eller enligt särskild författning eller
enligt Konungens förordnande och som bestämmes av eller utbetalas från
riksförsäkringsanstalten eller bolag som omförmäles i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring
ävensom livränta, som någon åtnjuter på grund av att han
är smittbärare, till den del den belöper å tid för ingripandet.

Vad i nästföregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning,
därest smittbäraren äger uppbära ersättning enligt främmande makts lagstiftning
om yrkesskadeförsäkring.

6 §•

Tillfällig smittbärare, vilken under tid för ingripande som i denna lag
avses är tillförsäkrad lön av allmänna medel, äger rätt till ersättning endast
i den mån lönen understiger vad som eljest skulle hava utgått i ersättning
åt honom enligt denna lag.

7 §•

Det ankommer på allmän sjukkassa att besluta om ersättning åt tillfällig
smittbärare.

Ärende angående ersättning upptages av den lokalsjukkassa eller, där
sådan ej finnes inrättad, den centralsjukkassa som smittbäraren tillhör. Tillhör
han icke någon sjukkassa, upptages ärendet av sjukkassan i den kommun,
där han är bosatt. Är smittbäraren icke bosatt i riket, upptages ärendet
av sjukkassan i den kommun, där ingripandet skett.

8 §.

Framställning om ersättning skall göras skriftligen och senast inom sex
månader från den dag ersättningen avser, vid äventyr att rätten till ersättning
förloras; Konungen dock obetaget att, då särskilda skäl därtill föranleda,
besluta att framställning må upptagas till prövning ändå att den
göres senare.

Vid framställningen skall fogas av myndigheten eller tjänsteläkaren
utfärdat bevis om ingripandet.

Därest sökanden under tiden för ingripandet äger uppbära ersättning,
som i 5 § avses, eller lön, som utgår av allmänna medel, skall framställningen
därjämte innehålla av sökanden på heder och samvete avgiven försäkran
angående den ersättning och lön han äger uppbära under nyssnämnda tid.

9 §•

Beträffande ersättning åt tillfällig smittbärare skola i övrigt bestämmelserna
i It § tredje stycket, 23 § första stycket, 27 § första stycket,
28 § andra och fjärde styckena, 30 § andra stycket, 32 §, 45 § andra stycket
samt 40, 59, 89, 101—103 och 105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

ring äga motsvarande tillämpning, dock att vad i 103 § stadgas om socialdepartementet
i stället skall gälla inrikesdepartementet.

Utöver vad i 27 § första stycket nämnda lag sägs må ersättning nedsättas
eller indragas, om smittbärare underlåter att ställa sig till efterrättelse
av myndighet meddelade föreskrifter angående vad han har att
iakttaga under den tid ingripandet avser.

Ersättning åt kronisk smittbärare

10 §.

Kronisk smittbärare, som till följd av ingripande som i 1 § sägs tillfogats
inkomstbortfall eller annan förlust, må erhålla ersättning med belopp,
som med hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och
omständigheterna i övrigt i varje särskilt fall prövas skäligt.

11 §.

Framställning om ersättning jämlikt 10 § skall göras skriftligen hos länsstyrelsen
i det län, där sökanden är bosatt eller, därest han icke är bosatt i
riket, där ingripandet skett. Vid framställningen skola fogas myndighets
beslut om ingripandet och utredning angående den förlust, som sökanden
lidit, ävensom den övriga utredning som sökanden önskar åberopa.

12 §.

Länsstyrelsen äger besluta om ersättning jämlikt 10 § och utbetalar till
sökanden belopp som tillerkänts honom.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär, vilka
skola ingivas till inrikesdepartementet.

Särskild bestämmelse
13 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Är smittbärare föremål för ingripande vid tiden för lagens ikraftträdande,
må ersättning jämlikt denna lag utgå från och med dagen för ikraftträdandet
och skall för avgörande av frågan, huruvida han är att betrakta som
kronisk smittbärare, även medräknas den tid, ingripandet dessförinnan
varat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller
vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall
än som avses i 35 §;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid
vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst
100 kronor;

ersättning, som på grund av försäkring i allmän sjukkassa eller jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, så ock sådan ersättning
enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än
från allmän sjukkassa till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller
under militärtjänstgöring, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom, olycksfall
eller arbetslöshet tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke
tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller annan livränta;

belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått
på grund av kapitalförsäkring;

ersättning på grund av skadeförsäkring, dock ej i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts, varit att
hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse
eller i den mån ersättningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller
motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till någon
av nämnda förvärvskällor;

vinstandel eller återbäring, som utgått på grund av annan försäkring än
pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits
i samband med tjänst;

(Nuvarande lydelse)
19 §.

(Föreslagen lydelse)
19 §.

1 Senaste lydelse av 19 § se SFS 1954:204.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §. 19 §.

ersättning jämlikt lagen om ersättning
åt smittbärare;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren
jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda
för mottagarens utbildning;
allmänt barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna)

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1956.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen nr 539 i första kammaren av
herr Huss och nr 711 i andra kammaren av fröken Höjer och fröken Liljedahl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte beakta vad i motionerna anförts.

Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga om det närmare innehållet i motionerna
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,
hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att smittbärare1, som på grund av myndighets ingripande
med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan
till förekommande av att smitta sprides underkastas observation eller isolering
eller eljest inskränkning i arbete, varmed han mä taga befattning,
skall vara berättigad till ersättning av statsmedel. Med smittbärare avses
även den som misstänkes föra smitta.

Ersättning åt tillfällig smittbärare, varmed avses den som är föremål
för ingripande under högst 90 dagar i följd, föreslås skola bestämmas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller angående sjukpenning
enligt lagen om sjukförsäkring. Någon karenstid skall dock icke räknas.

Är smittbärare föremål för ingripande längre tid än 90 dagar i följd benämnes
han efter denna tid kronisk smittbärare. Sådan smittbärare skall
kunna erhålla ersättning med belopp som — enligt vissa i propositionen
angivna grunder — i varje särskilt fall prövas skäligt.

1 Det av utredningen begagnade uttrycket bacillbärare har i lagtexten ersatts med benämningen
smittbärare.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Vidare föreslås att företagare in. fl. skall kunna erhålla gottgörelse för
kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets ingripande
med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för att hindra
spridning av smittsam sjukdom. Dessa ersättningsbestämmelser föreslås
skola utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, enligt vilka
ersättning utgick i anledning av paratyfusepidemien 1953.

De nya ersättningsbestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1
juli 1956.

För budgetåret 1956/57 äskas ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

Inledning

Frågan om ersättning åt dem som förorsakas förluster till följd av ingripanden
i hälsovårdens intresse har sedan lång tid tillbaka varit föremål för
uppmärksamhet. Vid epidemilagens tillkomst 1919 infördes i lagen regler
om att det allmänna skulle svara för kostnader avseende läkarundersökning,
sjukhusvård, smittrening och dylikt samt för viss ersättning till den
enskilde, nämligen för kläder och annan personlig egendom som förstördes
i smittrenande syfte. Vidare upptogs till övervägande spörsmålet om ersättning
åt dem som med stöd av lagen ålades inskränkningar i sin rörelsefrihet,
utan att de likväl vore sjuka, s. k. bacillbärare. I det kommittébetänkande,
som låg till grund för lagen framhölls därvid, att sådana åtgärder
företogs uteslutande i det allmännas intresse för att hindra spridning av
smittsamma sjukdomar, samt att det med hänsyn därtill icke vore mer än
rättvist och billigt att det allmänna svarade för den förlust av arbetsförtjänst
som förorsakades av ingripandena. Denna ståndpunkt vann emellertid
icke statsmakternas gillande; man ställde sig tveksam bland annat därför
att en sådan ersättningsprincip ansågs vara ägnad att framkalla missbruk.
Som skäl mot ersättning åberopades även att en regel om ersättning
åt en person som isolerats på grund av smittfara skulle te sig föga rättvis, då
en person som isolerats på grund av smittsam sjukdom icke hade rätt till
ersättning. När det gällde kroniska bacillbärare ansåg sig statsmakterna
dock böra införa en möjlighet till ersättning i sådana fall, då särskilda omständigheter
talade för att en person som underkastats inskränkning i sitt
näringsfång fick ersättning av det allmänna. Några generella regler om ersättning
infördes emellertid icke utan Kungl. Maj:t skulle från fall till fall
pröva ersättningsfrågan.

Redan vid denna tid ställde sig statsmakterna sålunda icke i princip avvisande
till tanken att det allmänna utgåve ersättning för förluster som
förorsakades av myndighets ingripanden. Tanken på det allmännas ersättningsskyldighet
har sedan vuxit sig allt starkare. Ett steg mot en vidgad ersättning
av allmänna medel togs vid 1936 års riksdag, då man införde möj -

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

ligheten att av statsmedel bevilja ersättning åt personer som isolerats såsom
bacillbärare utan att de likväl vore att anse som kroniska bacillbärare.
Möjligheten att lämna ersättning begränsades dock till att avse allenast
personer i mycket knappa omständigheter; omständigheterna skulle vara
ömmande.

Under de därefter följande åren behandlades frågan om ersättning till
bacillbärare upprepade gånger i riksdagen. Med anledning av riksdagens
hemställan fick medicinalstyrelsen 1944 i uppdrag att utreda frågan. Styrelsen
framlade i november 1947 ett förslag angående generella regler om
ersättning till bacillbärare. I förslaget underströks det principiellt berättigade
i den enskildes ersättningskrav och hävdades, att generell rätt till ersättning
av allmänna medel borde lagfästas. Vid remissbehandlingen av
förslaget anslöt sig också samtliga myndigheter och organisationer till denna
medicinalstyrelsens uppfattning. Rörande ersättningens storlek samt ordningen
för bestämmandet av densamma gick emellertid meningarna isär.
Förslaget ledde ej heller till någon proposition i ämnet.

I samband med tillkomsten av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring
och senare i anslutning till ändring i denna lag föreslogs från skilda håll,
att den som avstängdes från sitt arbete därför att han misstänktes föra
smitta skulle få ersättning enligt sjukförsäkringslagen som om han vore
sjuk. Dessa förslag föranledde emellertid, liksom en i ämnet vid 1952 års
riksdag väckt motion, ingen åtgärd, emedan det ansågs att frågan om ersättning
i berörda fall borde regleras i annat sammanhang.

Då 1953 års paratyfusepidemi utbröt, aktualiserades ånyo frågan om ersättning
av allmänna medel men nu icke blott till bacillbärare utan även till
andra enskilda och till företag, som led förluster på grund av epidemien.
Denna fick en för svenska förhållanden osedvanlig omfattning, och ett mycket
stort antal personer och företag drabbades av förlust av arbetsförtjänst,
rörelseförlust, m. m. till följd av hälsovårdsmyndigheternas ingripanden.
Med anledning härav utarbetades inom inrikesdepartementet ett förslag angående
ersättning av statsmedel till dem som åsamkats sådana förluster i
samband med epidemien. Frågan underställdes riksdagen genom proposition
nr 240/1953. Därvid betonades, att det vore de alldeles säregna omständigheterna
vid den ifrågavarande epidemien, som föranledde att ersättning
borde utgå, och att bestämmelserna därför icke finge tillmätas prejudicerande
betydelse. Riksdagen biföll i huvudsak propositionen, men i det av
riksdagen därvid biträdda utskottsutlåtandet framhölls önskvärdheten av
att generella regler infördes på förevarande område. Den 18 december 1953
utfärdades kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall på grund av
förluster, förorsakade av paratyfusepidemien år 1953 inom landet.

Sedan 1954 års riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande
frågan om ersättning vid lagenliga ingrepp i hälsovårdens intresse, tillkallade
chefen för inrikesdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyn -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

digande den 27 juli 1954 justitierådet Hugo Digman för att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen.

Digman avlämnade den 22 oktober 1955 betänkande i ämnet (stencilerat),
innefattande utkast till lag om ersättning åt s. k. bacillbärare och till kungörelse
om ersättning av statsmedel i vissa fall vid lagenliga ingripanden i
hälsovårdens intresse ävensom utkast till lagar om ändring i regeringsrättslagen
och kommunalskattelagen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal
myndigheter och organisationer.

Allmänna synpunkter på ersättningsfrågan
Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, anlägger följande
allmänna synpunkter på den förevarande ersättningsfrågan:

»Sedan lång tid tillbaka har uppmärksammats frågan i vad mån ersättning
bör utgå till den enskilde medborgaren för de förluster av olika slag, som
kan tillfogas honom genom ingripande från det allmännas sida. Frågan har
fått allt större betydelse allteftersom samhället utvecklats och den statliga
verksamheten ökat. I ett utvecklat samhälle måste nämligen i olika hänseenden
ingripanden ske i det allmännas intresse, även om därigenom den
enskilde åsamkas skador i ekonomiskt avseende. I många fall framstår det
som fullt naturligt att den enskilde får ersättning, t. ex. när kronan tar i
anspråk den enskildes egendom genom expropriation. I andra fall kan det
synas rimligt att den enskilde själv får bära förlusterna vid ingripanden
från det allmännas sida. Stundom får ersättningsfrågan bedömas främst ur
skälighetssynpunkt.

Givetvis är det önskvärt att så långt möjligt utforma enhetliga normer
för det ersättningsansvar som må åvila kronan. Såsom riksdagen uttalade
vid sin hemställan om den nu verkställda utredningen, får man börja med
att på vissa mera avgränsade områden söka nå fram till enhetliga normer
angående när ersättning skall utgå och efter vilka grunder den skall beräknas.
Ett sådant avgränsat område — där bristfälligheterna i gällande rätt
blivit klart ådagalagda och allmänt erkända — ansågs ingripanden i hälsovårdens
intresse utgöra.

Vid utformandet av ersättningsregler på detta område borde enligt riksdagens
begäran spörsmålen ses mot bakgrunden av ersättningsproblemen i
stort och hänsyn sålunda tagas till de allmänna principerna för ersättningsfrågornas
lösande i svensk rätt. I utredningsmannens betänkande har i enlighet
därmed de principiella synpunkterna utförligt behandlats, och utredningsmannens
förslag har utformats med hänsyn till dessa principer. Det
skulle emellertid föra för långt att här närmare utveckla dessa mera all -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

männa synpunkter och jag kommer därför i det följande att begränsa mig
till hur frågan om ersättning vid lagenliga ingripanden i hälsovårdens intresse
bör lösas.

Såsom jag redan inledningsvis berört, har man sedan länge övervägt spörsmålet
om ersättning åt s. k. bacillbärare, dvs. personer som
avstängts från arbete eller eljest ålagts inskränkningar i sin rörelsefrihet
emedan de misstänkes eller konstaterats föra smitta av smittsam sjukdom.
Någon allmän rätt till ersättning oberoende av lagstiftning torde icke finnas
i dessa fall. Tidigare har man hyst viss tvekan inför tanken att skapa generella
regler om ersättning av allmänna medel för inkomstbortfall vid sådana
ingripanden. Därvid har bl. a. anförts, att det vore föga rättvist att blott
bacillbärare men ej sjuka skulle få ersättning samt att en dylik regel kunde
komma att verka tämligen slumpartat. Emellertid har ända sedan 1919 ersättning
av statsmedel, om än i mycket begränsad omfattning och med
jämförelsevis blygsamma belopp, efter prövning från fall till fall utgått till
kroniska bacillbärare. På motsvarande sätt har vidare från och med budgetåret
1936—1937 ersättning i ömmande fall beviljats personer, som isolerats
såsom misstänkta smittbärare.

I detta sammanhang må också erinras om att staten, landstingen och
kommunerna genom bestämmelser i avlöningsreglementen i stor utsträckning
tillförsäkrat sina anställda ersättning vid avstängning på grund av
smittfara. Motsvarande reglering har däremot endast i undantagsfall förekommit
på den enskilda arbetsmarknaden.

Behovet av andra och generella regler på förevarande område kom till
klart uttryck i samband med paratyfusepidemien 1953. Ett stort antal personer
drabbades då av inkomstförluster till följd av myndigheternas ingripanden,
och statsmakterna ansåg sig böra träda emellan och bereda de
skadelidande ersättning. Man införde särskilda regler, varigenom ersättning
kunde utgå i större omfattning och efter andra grunder än enligt tidigare
praxis. Detta var emellertid en nödlösning, vars giltighet begränsades till
paratyfusepidemien; ersättning enligt kungörelsen kunde utgå endast för
förlust som inträffat efter den 1 juni 1953 och före den 1 januari 1954. Det
är — såsom framhölls under riksdagsbehandlingen av den proposition vari
nämnda ersättningsregler upptogs och vilket även understrukits av utredningsmannen
— uppenbarligen otillfredsställande, att frågan i vad mån
ersättning skall utgå vid ingripanden av här avsedda slag bedömes olika,
beroende på om ingripandet företagits i samband med en större epidemi
eller som en enstaka åtgärd. För den enskilde är ingripandet lika kännbart
i båda fallen.

Sedan den obligatoriska sjukförsäkringen numera genomförts och därigenom
ett visst skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom beretts så gott som
hela befolkningen, har det förut berörda argumentet mot generella regler
om ersättning åt bacillbärare förlorat all bärkraft. Förhållandet är nu sna -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

rare det omvända, nämligen att det ter sig inkonsekvent att lagstadgad rätt
till ersättning för mistad arbetsinkomst vid isolering på grund av smittfara
icke finnes.

Jag delar således obetingat utredningsmannens jämväl av remissinstanserna
biträdda uppfattning, att det är principiellt befogat att införa generella
regler om ersättning åt dem som till följd av hälsovårdsmyndighets ingripande
går miste om arbetsinkomst. Lagstiftningen bör utformas så att
den enskilde i dessa fall får en i lag fastslagen rätt till ersättning enligt vissa
bestämda grunder.

De ersättningsregler, som tillkom i anledning av 1953 års paratyfusepidemi,
innefattade även bestämmelser om ersättning för förstörda
varupartier och andra företagsförluster. Ersättning
av allmänna medel för sådana förluster har tidigare icke kommit i
fråga i samband med epidemier. Däremot lämnas vid ingripanden enligt
epizootilagstiftningen regelmässigt ersättning av statsmedel för värdeförstöring
och vissa andra företagsförluster. Utredningsmannens förslag innebär
att ersättning vid ingripanden på hälsovårdens område skall kunna
utgå även för nu berörda förluster.

Under remissbehandlingen har invändning häremot icke gjorts i vidare
mån än att statskontoret ansett generella ersättningsregler icke böra tillskapas,
därest möjligheter föreligger eller kan öppnas att försäkringsvägen
åstadkomma skydd mot sådana förluster, vilken fråga först borde klarläggas.

Det är uppenbart att vid en epidemi ingripanden mot företag kan behöva
göras, som medför betydande förluster, och många gånger kan det te sig
obilligt att låta företagaren bära hela förlusten. Under 1953 års paratyfusepidemi
företogs t. ex. åtskilliga ingripanden mot företag som medförde förluster
av sådan omfattning, att ersättning av allmänna medel framstod som
fullt motiverad. Vidare torde det f. n. icke finnas någon försäkringsform,
som kan medge skydd mot dylika förluster. Jag vill också erinra om att
inom olika branscher, kanske främst livsmedelsbranschen, förekommer ett
betydande antal mindre företag, vilkas innehavare kan vara lika beroende
av företagets löpande avkastning som en löntagare av sin lön.

På nu anförda skäl anser jag i likhet med utredningsmannen generella
bestämmelser böra meddelas om ersättning för de förluster som kan uppstå,
då på grund av myndighets förordnande varupartier förstöres eller företag
helt eller delvis hindras i sin rörelse. Dessa ersättningsregler synes — i enlighet
med utredningsmannens förslag — böra erhålla den utformningen,
att möjlighet skapas att efter vissa principer utge ersättning till den skadelidande.

Jag övergår härefter till frågan om vem som börsvara f ö r kostnaderna
för de föreslagna ersättningarna. De olika alternativ som här
kan tänkas är att lägga kostnaderna på kommunerna, sjukkassorna, landstingen
eller staten. Efter alt närmare ha diskuterat de olika alternativen

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

har utredningsmannen — såväl av principiella skäl som med hänsyn till
de ekonomiska konsekvenserna -— stannat för att kostnaderna bör åvila
staten. Samtliga remissinstanser med undantag för statskontoret har också
tillstyrkt en sådan lösning.

Jag kan även på denna punkt helt instämma med utredningsmannen. I
första hand anser jag det förhållandet att epidemibekämpandet sker i hela
landets intresse tala för utredningsmannens förslag. Vidare bör beaktas att
sjukkassorna baserar sin verksamhet bl. a. på avgifter från de enskilda
medlemmarna. Om sjukkassorna skulle svara även för ersättning åt bacillbärare,
skulle detta kunna drabba kassorna mycket ojämnt och en epidemi
som 1953 års paratyfusepidemi skulle kunna helt rubba vissa kassors ekonomi.
Härtill kommer att ersättning i enlighet med vad jag tidigare anfört
bör kunna utgå även för företagsförluster. Det är uppenbarligen uteslutet,
att kostnaderna därför skulle kunna läggas på sjukkassorna. Då det emellertid
icke bör förekomma att den ersättningsberättigade i det ena fallet
får bidraga till finansieringen av ersättningen genom försäkringsavgifter
men ej i det andra, framstår det än mera tydligt att sjukkassorna ej heller
bör belastas med kostnaderna för bacillbärarnas ersättningar.»

Lagstiftningens tillämplighetsområde
Departementschefen

Rörande detta spörsmål uttalar departementschefen i propositionen följande: »Ett

av de första spörsmål som möter då man skall inföi’a generella ersättningsregler
på förevarande område är hur man skall avgränsa de fall som
bör inbegripas under lagstiftningen. Man synes härvid få utgå från de bestämmelser,
med stöd av vilka ingripanden må göras. Utredningsmannen
har därvidlag skilt på ingripanden mot person och ingripanden avseende
egendom och företag.

I fråga om ingripanden mot person innebär utredningsmannens
förslag, att de ifrågasatta ersättningsreglerna skulle bli tillämpliga på
den som, utan att vara sjuk, på grund av myndighets ingripande med stöd
av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan till förekommande
av smittas spridning underkastas observation eller isolering eller eljest inskränkning
i arbete, varmed han må taga befattning. Denna avgränsning
har så gott som utan undantag godtagits av remissinstanserna och jag vill
särskilt fästa uppmärksamheten på att medicinalstyrelsen och styrelsen för
statens bakteriologiska laboratorium godtagit utredningsmannens förslag.

Under remissbehandlingen har emellertid från några håll invänts att ersättningsreglerna
bör avse jämväl ingripanden enligt tuberkulosförordningen
vilka — som nämnts — utredningsmannen lämnat utanför. Som

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

skäl för sin ståndpunkt i detta hänseende har utredningsmannen anfört,
att den som är behäftad med smittsam tuberkulos regelmässigt torde vara
att anse såsom sjuk och således berättigad till sjukersättning samt att avstängning
enligt förordningen i andra fall endast kan avse den korta tid,
som åtgår för att anskaffa läkarintyg om frihet från tuberkulossmitta.
De skäl utredningsmannen anfört till stöd för sin ståndpunkt finner jag
bärande och jag vill därför godtaga hans förslag i denna del. Från något
håll har vidare ifrågasatts att låta ersättning av statsmedel utgå även till
personer som blir föremål för ingripanden enligt karantänskungörelsen.
Med hänsyn till de speciella förhållanden denna kungörelse avser och till
syftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen kan jag icke tillstyrka ett
sådant förslag. Ej heller bör ersättning utgå vid ingripanden med stöd av
lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag sålunda — i överensstämmelse
med vad utredningsmannen föreslagit -— att ersättning skall kunna
utgå vid ingripanden med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan och mejeristadgan.
När det sedan gäller de personer, som blir föremål för ingripanden
med stöd av nämnda författningar, vill jag erinra om att enligt
sjukförsäkringslagen sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan. Meningen är icke att de nu ifrågasatta
ersättningsreglerna skall äga tillämpning på personer vilka på grund
av smittsam sjukdom eller annat smittsamt tillstånd förlorat sin arbetsförmåga.
Lagstiftningen om ersättning åt bacillbärare bör därför avgränsas
så, att ersättning utgår till den som blir föremål för ingripande för att
hindra spridning av smitta och som icke på grund av smittsam sjukdom
helt förlorat arbetsförmågan. Från lagstiftningens tillämplighetsområde uteslutes
härigenom icke blott den, som vid smittsam sjukdom är berättigad
till hel sjukpenning från allmän sjukkassa, utan även den, vars sjukhjälpstid
vid sjukdomen gått till ända och som fortfarande är arbetsoförmögen,
liksom den, som icke är sjukpenningförsäkrad men eljest skulle ägt uppbära
hel sjukpenning vid sjukdomen. Denna ståndpunkt torde stå i överensstämmelse
med vad utredningsmannen avsett.

Vad härefter angår lagstiftningens avgränsning i fråga om ingripanden
avseende egendom och företag vill jag understryka, att
det icke är meningen att ersättning enligt den här föreslagna lagstiftningen
skall utgå i anledning av de åtgärder myndigheterna vidtager i sin regelmässiga
kontrollerande verksamhet på hälsovårdens område. Vad det här
kan bli fråga om att ersätta är förluster, som uppkommer vid extraordinära
ingripanden. .lag är vidare ense med utredningsmannen om att ersättningsreglerna
i denna del endast bör avse ingripanden i epidemibekämpande
syfte. Den av någon remissmyndighet hävdade meningen, att ersättning i
denna ordning jämväl borde utgå då åtgärder med stöd av hälsovårdsstadgan
vidtages mot fabrik eller näring, kan jag alltså icke dela. På grund härav

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

och då jag på förut anförda skäl anser ersättningsreglerna icke böra tilllämpas
på ingripanden enligt karantänskungörelsen kan jag ansluta mig
till utredningsmannens förslag, att ersättning skall kunna utgå i vissa fall,
då ingripandet skett med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för
att hindra spridning av smittsam sjukdom.»

Ersättning åt tillfälliga smittbärare
Departementschefen

I denna fråga anför departementschefen följande:

»Huvudparten av de personer, vilka såsom smittförande kan förväntas
bli avstängda från sitt dagliga arbete, torde vara arbetstagare som för sitt
uppehälle är beroende av sin löpande inkomst. Såsom utredningsmannen
framhållit, är det därför av största vikt att man vid utformandet av regler
om ersättning åt bacillbärare utgår från ett förfarande, som kan tillgodose
nämnda behov. Det stora flertalet medborgare omfattas av den allmänna
sjukförsäkringen. Den av utredningsmannen föreslagna lösningen att låta
sjukkassorna bestämma och utbetala ersättningen i samma ordning som
sjukpenningen synes mig från nyssnämnda utgångspunkt vara den bästa
tänkbara. I själva verket torde det knappast vara möjligt, att genom något
annat nu befintligt organ åstadkomma en i omedelbar anslutning till inkomstbortfallet
fortlöpande utbetalning av ersättningen. Utredningsmannens
förslag har också i denna del vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna.

På sätt utredningsmannen närmare utvecklat förutsätter sjukkassornas
medverkan enkla regler för bestämmandet av ersättningarna. Det kan icke
komma i fråga att på kassornas personal lägga en prövning från fall till
fall av inkomstförlustens storlek. Härför skulle nämligen krävas bl. a. en
uppskattande och bevisvärderande verksamhet, som icke lämpligen kan
åläggas denna personal. Utredningsmannen förordar i stället en ännu fastare
anknytning av ersättningsreglerna till sjukförsäkringen. Han anser sålunda,
att ersättning åt bacillbärare bör utgå med samma belopp för dag räknat
som skulle utgått i sjukpenning och barntillägg under de första 90 dagarna
under en och samma sjukperiod, därest bacillbäraren varit sjuk. Därigenom
skulle vinnas, att för mycket stora grupper av inkomsttagare någon särskild
beräkning av ersättningens storlek per dag icke skulle erfordras, enär detta
redan skett genom bestämmandet av sjukpenningklass. Den viktigaste frågan
i detta sammanhang blir då huruvida det kan anses skäligt att bacillbärare
får åtnöjas med ersättningsbelopp av samma storlek som sjukpenningen.
Utredningsmannens ståndpunkt i detta avseende är, att ersättningen
till dem bör vara något förmånligare än sjukpenningen och att man
kommer till ett skäligt resultat genom att låta ersättning utgå redan från

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956 15

isoleringstidens början. Någon karenstid motsvarande den för sjuka skulle
alltså icke förekomma.

Blott ett fåtal remissinstanser har haft något att invända mot att ersättningen
utgår efter nu angivna grunder. Från några håll, bl. a. landsorganisationen,
hävdas emellertid, att utredningsmannens förslag leder till en
icke sakligt motiverad underkompensation samt att, om det av praktiska
skäl anses nödvändigt att bibehålla sjukförsäkringen som grund för ersättningens
bestämmande, intet hinder föreligger att genom procentuellt tillägg
höja ersättningsbeloppen så att dessa i princip ger full kompensation.
Nämnas må dock i samband härmed att andra remissinstanser funnit det
opåkallat att över huvud taget göra avsteg från sjukförsäkringen genom
att slopa karenstiden.

Det är uppenbart, att den linje utredningsmannen valt innebär en synnerligen
rationell lösning av förevarande spörsmål. Här gäller därför närmast
att undersöka, huruvida den också är tillfredsställande ur rättvisesynpunkter.
Först må då framhållas att avsikten är att ersättningen —
liksom sjukpenningen — skall vara skattefri. Vidare vill jag vid en jämförelse
med sjukpenningen understryka den stora betydelse slopandet
av karenstiden relativt sett skulle få för flertalet bacillbärare. Jag har
tidigare erinrat om att avstängningstiden för åtskilliga bacillbärare kan
begränsas till omkring 7 dagar. Den sammanlagda ersättningen till dem
skulle bli nästan dubbelt så stor som vad de skulle utfått i sjukpenning,
om de varit sjuka lika lång tid. Vid en avstängningstid av 15 dagar —
flertalet bacillbärare är icke avstängda längre -— blir ersättningen 20 procent
högre än den på lika lång sjuktid belöpande sjukpenningen. Ersättningen
åt bacillbärare blir sålunda ej obetydligt bättre än sjukpenningersättningen.
I flertalet fall torde ersättningen komma att uppgå till omkring
80 procent av inkomstbortfallet medan enligt sjukpenningskalan
kompensationen beräknas motsvara omkring två tredjedelar av inkomstbortfallet
i skalans högre inkomstlägen. I det här sammanhanget bör
också beaktas, att ersättning kommer att utgå även för helgdag, även om
något inkomstbortfall ej inträffar den dagen. Framhållas må vidare att
en bacillbärare under avstängningstiden ej sällan kan utföra visst arbete för
egen räkning samt att hans levnadskostnader därunder ofta blir lägre,
eftersom han slipper resor till och från arbetet, måltider utom hemmet
och dylikt. Alt nu, då man för första gången skall införa generella regler
om ersättning åt bacillbärare, gå längre än vad utredningsmannen förordat
kan jag därför icke tillstyrka. Jag förmenar att utredningsmannens
förslag leder till skäliga ersättningar.

Enligt förslaget skall vid ersättningens bestämmande hänsyn tagas jämväl
till sjukpenning och sjukpenningtillägg som utgår på grund av frivillig
försäkring. Sådant tillägg kan sjukpcnningförsäkrad medlem, som åtnjuter
annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst, försäkra sig för.

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Tillägget må uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte tilllägget
motsvarar sjukpenningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle
ha tillhört om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort inkomst av
tjänst. Vidare kan hemmafruar i allmänhet frivilligt försäkra sig för tillägg
om en till tre kronor för dag och därjämte äger vissa studerande försäkra
sig för sjukpenning om högst sex kronor för dag eller för sjukpenningtillägg
om högst tre kronor för dag. Utredningsmannens tanke med att
vid bestämmandet av ifrågavarande ersättning taga hänsyn även till den
frivilliga försäkringen synes ha varit, att det skydd som en person ansett
sig behöva vid sjukdom bör han komma i åtnjutande av även vid ingripanden
av förevarande art, vilka till sina verkningar blir likartade med
sjukdom. I och för sig har jag intet att invända mot att hänsyn tages även
till den frivilliga försäkringen. Visserligen kan det måhända synas tveksamt
om även studerande bör komma i åtnjutande av ersättning beräknad
på grundval av den frivilliga försäkringen. Men då ett påtvingat avbrott i
studierna i vissa fall torde kunna medföra ökade kostnader i olika hänseenden
kan jag godtaga utredningsmannens förslag även i denna del. Ej heller
i de fall då ersättningen bestämmes med beaktande av frivillig försäkring,
synes mig hänsyn böra tagas till de särskilda karenstider som må vara bestämda
i annan mån än att frivillig försäkring med karenstidsförlängning å
90 dagar ej skall medräknas. Denna ståndpunkt överensstämmer i huvudsak
med utredningsmannens förslag och har i stort sett godtagits av remissinstanserna.

Emellertid uppstår i detta sammanhang ett särskilt problem i fråga om
sådana inkomsttagare som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av tjänst. Hit hör bl. a. lantbrukare, hantverkare, handlande och
andra fria företagare samt sådana personer som har inkomst såväl av
tjänst som av annat förvärvsarbete. För dessa gäller, att sjukpenningen
enligt den obligatoriska försäkringen kan genom den frivilliga försäkringen
höjas till högst så stort belopp som skulle ha utgått, därest hela årsinkomsten
av förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I de fall där vederbörande
försäkrat sig för högsta möjliga sjukpenning får han såsom bacillbärare
enligt huvudregeln ersättning med ett mot årsinkomsten svarande belopp.
För den, som icke begagnat eller icke kunnat begagna sig av den frivilliga
försäkringen eller försäkrat sig för lägre belopp än han varit berättigad
till, leder huvudregeln däremot icke till detta resultat. Utredningsmannen
är av den meningen, att ytterligare ersättning bör utgå allenast till företagare,
som icke är frivilligt försäkrad och som således från sjukkassa
endast uppbär grundsjukpenning, utgörande tre kronor om dagen. Den ytterligare
ersättningen föreslår han skola bestämmas i samma ordning som
i fråga om övriga företagsförluster, d. v. s. efter en prövning i varje särskilt
fall av den lidna förlusten. Han utgår nämligen från att en avstängning
för företagare i regel icke medför förlust av viss till isoleringstiden hän -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1950

förlig arbetsinkomst utan snarare ett avbräck i rörelsen, vilket icke kan
fastställas efter generella, schematiska regler. Mot utredningsmannens förslag
har viss kritik riktats, huvudsakligen från riksförsäkringsanstalten,
försäkringsrådet och svenska sjukkasseförbundet. I synnerhet har det ansetts
otillfredsställande, att en frivilligt försäkrad företagare, som icke
tecknat sig för högsta möjliga sjukpenningtillägg, kommer i sämre ställning
än en företagare, som heU underlåtit att försäkra sig för erhållande
av sådant tillägg, samt att en företagare som har viss inkomst av tjänst
icke kan få ersättning utöver sjukpenningbeloppet även om detta icke
genom frivillig försäkring avpassats efter årsinkomsten. Vidare har påtalats
att möjligheten att teckna frivillig försäkring icke står alla till buds,
då därför uppställes särskilda villkor i fråga om ålder och hälsotillstånd.
Riksförsäkringsanstalten och svenska sjukkasseförbundet förordar, att endast
sjukpenningen enligt den obligatoriska sjukförsäkringen lägges till
grund för den ersättning som skall utbetalas av sjukkassa samt att alla
företagare beredes möjlighet att därutöver få ersättning i den ordning som
föreslås för företagsförluster. Enligt försäkringsrådet däremot bör företagaren
som bacillbärare alltid tillerkännas ersättning med belopp motsvarande
grundsjukpenningen jämte det högsta sjukpenningtillägg han
skulle varit berättigad att frivilligt försäkra sig för. Jag finner kritiken i
viss mån motiverad och vill därvid utöver de anförda synpunkterna framhålla
följande. För åtskilliga grupper av småföretagare, som icke har någon
anställd i rörelsen, medför en isolering regelmässigt inkomstbortfall i
samma utsträckning som för löntagare. Andra företagare åsamkas genom
sådan åtgärd ofta utgifter av olika slag. Överhuvudtaget torde det kunna
antagas att, därest företagare vid avstängning finge ersättning med det
sjukpenningbelopp som svarade mot årsinkomsten, han mera sällan skulle
bli överkompenserad. I detta sammanhang må framhållas, att sjukpenningbeloppet
är maximerat till att svara mot en årsinkomst av 14 000 kronor,
önskvärdheten av en likformig bedömning av ersättningsfrågorna talar
också för att de generella reglerna får omfatta så många grupper av bacillbärare
som möjligt. På grund härav förordar jag — i överensstämmelse med
försäkringsrådets förslag — en regel av det innehåll, att den som åtnjuter
annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst skall i ersättning
såsom bacillbärare av sjukkassa äga uppbära det belopp för dag som han
vid sjukdom skulle varit berättigad till om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete
utgjort inkomst av tjänst.

Det återstår härefter att lösa ersättningsfrågan för vissa grupper av
bacillbärare, som icke är medlemmar i sjukkassa eller ej omfattas av den
allmänna sjukförsäkringen, nämligen personer under 16 år, vissa utlänningar,
vissa arbetstagare som enligt beslut av Konungen är undantagna
från sjukförsäkringen samt personer som ej har en årlig inkomst om
minst 1 200 kr. Utredningsmannen föreslår, att dessa grupper skall be 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 29

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

handlas som om de varit sjukpenningförsäkrade och hänvisar till att en
motsvarande bestämmelse intagits i yrkesskadeförsäkringslagen. Mot detta
förslag har någon erinran icke framställts under remissbehandlingen. Jag
finner också förslaget välbetänkt. När det gäller personer under 16 år synes
mig en begränsning dock böra göras. Jag anser sålunda icke rimligt att
ersättning motsvarande grundsjukpenning, d. v. s. tre kronor om dagen, i
sådana fall utgår utan prövning. Här torde man få kräva att ingripandet
medför inkomstbortfall och jag vill sålunda föreslå, att ersättning till den
som är under 16 år skall utgå endast om han visar att han gått miste om
arbetsinkomst till följd av ingripandet. Med arbetsinkomst torde då få förstås
inkomst av ett mera stadigvarande arbete; icke en helt tillfällig dagsförtjänst.

Bestämmandet av ersättningen åt bacillbärare tillhörande företagargruppen
och grupperna utanför sjukförsäkringen kräver något mera arbete från
sjukkassans sida än för övriga bacillbärare. Sjukkassan måste nämligen
fastställa vederbörandes årsinkomst innan ersättningen kan bestämmas.
Därvid bör tillämpas samma regler som vid klassificeringen inom sjukpenningförsäkringen.
I detta sammanhang vill jag också med anledning av ett
påpekande av en remissmyndighet framhålla, att man beträffande bacillbärare
helt kan bortse från risken för att någon genom simulation eller
aggravation obehörigen förskaffar sig ersättning. Skäl föreligger därför icke
att vidtaga särskilda åtgärder för att förhindra överförsäkring.

Såsom jag tidigare påpekat förekommer det personer, vilka hela livet
eller i varje fall under mycket lång tid är smittförande, s. k. kroniska
bacillbärare. Det är på skäl som jag senare kommer att närmare utveckla
ofrånkomligt, att dessa i ersättningshänseende behandlas på annat sätt än
de tillfälliga bacillbärarna. En begränsning av den tid, varunder ersättning
enligt de generella reglerna utgår, måste därför göras.

Utredningsmannen har funnit att, om nämnda tid bestämmes till tre
månader, så gott som samtliga icke kroniska bacillbärare kommer att under
hela avstängningstiden få ersättning enligt de generella reglerna. På
grund härav och med hänvisning till att en sådan tidsbegränsning även
finnes i sjukförsäkringslagen föreslår han att maximitiden för ersättning
enligt de generella reglerna bestämmes till 90 dagar samt att ersättning för
tiden därefter får utgå enligt reglerna för kroniska bacillbärare. Flertalet
remissinstanser, som tagit ställning till denna fråga, godtar utredningsmannens
förslag. Röster har dock höjts för att någon gränsdragning överhuvudtaget
icke skall förekomma eller att ersättningstiden skall förlängas.

För att vinna fördelarna med en enhetlig bedömning av ersättningsfrågorna
efter enkla generella regler har man, såsom framgått av vad jag
tidigare anfört, måst söka utforma reglerna så att de leder till ett skäligt
resultat för det stora flertalet bacillbärare. Därvid har man fått bortse från
att en prövning av alla omständigheter i det enskilda fallet kanske skulle

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

ha lett till att i ett fåtal fall ersättningen blivit något högre eller något
lägre. En motsvarande avvägning måste också göras när det gäller att bestämma
ersättningstiden. Det torde vara mycket sällsynt, att en icke kronisk
bacillbärare är smittförande mer än 90 dagar. En sådan maximitid
anknyter också naturligt till sjukförsäkringen. De skäl som föranlett
denna tidsregel i fråga om sjuka torde äga giltighet även för bacillbärare.
Jag finner sålunda utredningsmannens förslag välgrundat och tillstyrker
detsamma.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har från något
håll framförts den tanken att möjlighet borde öppnas att, då omständigheterna
är ömmande, medge ersättning utöver den lagstadgade. Enligt de
principer, efter vilka det av mig nu förordade förslaget är uppbyggt, torde
utrymme knappast finnas för en undantagsregel för det fall att omständigheterna
är ömmande. Ersättningen kommer i åtskilliga fall, särskilt i fråga
om låglönegrupperna, att helt eller i det närmaste helt täcka inkomstbortfallet.
Vidare torde det icke böra komma i fråga att uppdraga åt sjukkassorna
att pröva, när omständigheterna är ömmande. Ett sådant förfarande
skulle helt kunna förrycka fördelen med fasta, enhetliga regler. Jag vill
vidare erinra om att någon särbestämmelse för ömmande fall icke ingår i
sjukförsäkringslagen, oaktat sjukdom regelmässigt drar med sig utgifter
utöver vad som er sättes enligt nämnda lag. För det fall att omständigheterna
är ömmande och behov av ytterligare hjälp föreligger torde sådan få lämnas
i annan ordning.

Slutligen vill jag i detta sammanhang nämna att då bacillbärare vårdas
å sjukvårdsanstalt ersättningen bör — i enlighet med vad som gäller i
fråga om sjukförsäkringen — minskas med i regel tre kronor för dag.
Vidare bör från ersättning avdragas sjukpenning m. m. som utgår enligt
sjukförsäkrings- och yrkesskadeförsäkringslagarna och vissa andra författningar.
Om bacillbäraren under ingripandet är tillförsäkrad lön av allmänna
medel bör ersättning utgå endast i den mån lönen understiger ersättningen.
Härtill ävensom till övriga speciella bestämmelser återkommer
jag senare.»

Ersättning åt kroniska smittbärare
Departementschefen

I denna del uttalar departementschefen:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har alltsedan epidemilagens
tillkomst Kungl. Maj :t efter särskild ansökan brukat bevilja understöd åt
sådana personer som på grund av konstaterad kronisk smittfarlighet underkastats
inskränkning i sitt näringsfång. Ersättningen har varit av ringa
storlek; i regel ej mer än 40 å 50 kr. i månaden. Antalet sådana ärenden har

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

varit mycket litet. I genomsnitt torde ej ha förekommit mer än omkring
fem ärenden per år.

Då man nu skall införa generella ersättningsregler framstår det — som
jag redan uttalat — såsom nödvändigt eller i varje fall synnerligen lämpligt
att till särskild reglering utskilja de bacillbärare, vilkas smittförande
tillstånd blir livsvarigt eller i varje fall mycket långvarigt. I likhet med utredningsmannen
har jag funnit en praktiskt godtagbar regel för avgränsning
av dessa kroniska bacillbärare kunna vinnas, om till denna kategori
hänföres personer, som är smittförande mer än 90 dagar i följd.

Utredningsmannen har redovisat åtskilliga, enligt min mening tungt vägande
skäl för att frågan om och med vilket belopp ersättning av statsmedel
skall utgå till de kroniska bacillbärarna avgöres efter en prövning av omständigheterna
i varje enskilt fall. Som skäl har åberopats bl. a. att det visat
sig, att det i regel är äldre personer som blir kroniskt smittförande, och
många av dessa har kanske på grund av åldern redan fått sin arbetsförmåga
nedsatt, då ingripande mot dem som bacillbärare vidtages. Andra förlorar
måhända under tiden för ingripandet efter hand sin arbetsförmåga. I vissa
fall finnes möjlighet att genom operativt ingrepp häva det smittförande tillståndet.
Det är också i en del fall tänkbart, att — eventuellt efter omskolning
— vederbörande kan övergå till annan sysselsättning så att ingripandet
kan upphöra eller inskränkas. Med hänsyn till dessa omständigheter synes
det mig icke lämpligt, att såsom under remissbehandlingen från något håll
föreslagits söka åstadkomma en generell reglering av ersättningsfrågorna
även för dessa bacillbärare. Ersättning åt dem kan svårligen beräknas direkt
på visst inkomstbortfall utan hänsyn bör kunna tagas även till andra omständigheter.
Annars skulle resultatet säkerligen i många fall te sig stötande.
Jag vill tillägga att man i hittillsvarande praxis icke strikt hållit på principen
om ersättning motsvarande inkomstbortfallet utan beaktat även
andra särskilda förhållanden. Jag godtar alltså utredningsmannens förslag
att man i fråga om kroniska bacillbärare prövar ersättningsfrågan från fall
till fall med beaktande av de föreliggande omständigheterna. Därvid bör
hänsyn kunna tagas även till att ömmande omständigheter föreligger.

I betänkandet har utredningsmannen framlagt vissa vägledande synpunkter
för ersättningsbeloppens bestämmande. Ersättningen skulle i regel bestämmas
till lägst tre och högst tio kronor om dagen. Jag kan — dock med
betonande av att det icke får bli en schematisk tillämpning — i huvudsak
ansluta mig till utredningsmannens synpunkter. Särskilt vill jag med anledning
av vad som anförts i en del remissyttranden understryka, att ersättningarna
visserligen måste bestämmas till väsentligt högre belopp än vad
hittills varit brukligt men att ersättningsbeslutet dock måste grundas på
bl. a. en behovsprövning och icke på allmänna skadeståndsregler.

Såsom utredningsmannen anmärkt bör med hänsyn till att de för ersättningsbeslutet
grundläggande förhållandena kan ändras under ingripandets

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

bestånd ärendet kunna omprövas från tid till annan. Ersättningen bör därför
bestämmas för en tid av högst två år åt gången. När skäl därtill föreligger
bör emellertid beslutet kunna omprövas före utgången av den bestämda
tiden. Att som medicinalstyrelsen föreslagit förlänga intervallen utöver
två år anser jag — med hänsyn till att ersättningen i viss utsträckning
bestämmes efter skälighetsprövning — icke lämpligt.

Enligt utredningsmannens förslag skall ersättningsärendena beträffande
kroniska bacillbärare prövas i första instans av länsstyrelsen och efter besvär
av Kungl. Maj :t i statsrådet. Vissa remissmyndigheter har hävdat, att en
central prövning bör bibehållas. Att låta Kungl. Maj :t även i fortsättningen
direkt pröva dessa ärenden synes mig icke motiverat. En sådan ordning är
alltför omständlig och kan icke anses betingad av ärendenas natur. Kravet
på enhetligt bedömande framträder ej heller med sådan styrka i fråga om
dessa ärenden att prövningen måste ankomma på central myndighet. Som
jag redan nämnt skall ju hänsyn kunna tagas till omständigheterna i varje
särskilt fall. Såsom utredningsmannen föreslagit torde utan olägenhet
kunna uppdragas åt länsstyrelsen — som ju har goda möjligheter att införskaffa
den utredning som erfordras — att besluta i ärendena. I anledning
av vad försäkringsrådet uttalat angående ingivandet av ansökan om ersättning
vill jag tillägga, att då en bacillbärare första gången skall ansöka om
ersättning hos länsstyrelsen synes det lämpligt att han inger sin ansökan till
sjukkassan, som med eget yttrande översänder ansökningen till länsstyrelsen.
Någon bestämmelse härom erfordras dock icke i lagen.»

Ersättning för företagsförluster m. m.

Departementschefen

Rörande hithörande spörsmål framhåller departementschefen:

»De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna om ersättning för
företagsförluster m. m. skiljer sig i princip från reglerna om ersättning åt
bacillbärare främst därutinnan, att de icke skapar en rätt till ersättning utan
öppnar möjlighet till ersättning i vissa fall, där det ansetts obilligt att den
enskilde själv skall svara för förluster, uppkomna till följd av myndighets ingripanden.
Med hänsyn därtill föreslås dessa bestämmelser skola upptagas i
en särskild kungörelse. Såsom jag tidigare anfört bör en sådan författning
begränsas till att avse ingripanden, som skett med stöd av epidemilagen eller
livsinedelsstadgan för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Ersättning
för företagsförluster i samband med epidemibekämpande åtgärder har förut
utgått av statsmedel endast i anslutning till paratyfusepidemien 1953. Denna
epidemi föranledde en mångfald ingripanden av olika slag, som gav en rikhaltig
erfarenhet för bedömning av vilka förluster det här kan bli fråga om
att ersätta. Utredningsmannen har valt att till grund för ifrågavarande lag -

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

stiftning lägga den kungörelse om ersättning av statsmedel, som utfärdades
1953 i anledning av nämnda epidemi. De däri upptagna reglerna, för vilka i
viss mån epizootilagstiftningen utgjort förebild, har visat sig i stort sett
tillfredsställande. Med hänsyn härtill och då försiktigheten synes bjuda, att
mera genomgripande förändringar i de regler som hittills prövats icke göres
innan ytterligare erfarenhet rörande dessa ersättningsfrågor vunnits, finner
jag utredningsmannens uppläggning välbetänkt.

Enligt 1953 års kungörelse kunde ersättning utgå för förluster i samband
med förordnande att varuparti skulle förstöras eller behandlas på särskilt
sätt, för utgifter som blivit onyttiga, däribland löner, som företag utbetalt
till personal vilken till följd av ingripandet ej kunnat beredas arbete, för
kostnader avseende laboratorieundersökning av vissa prov samt, vid särskilda
skäl, för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst
i andra fall än nyss sagts. Därjämte innehöll kungörelsen bl. a. en
bestämmelse om ersättning till den som på grund av driftavbrott gått miste
om arbetsinkomst.

Utredningsmannen föreslår att även i den generella lagstiftningen skall
upptagas bestämmelser som möjliggör att ersättning utgår för förluster av
nyssnämnda slag. Därutöver bör enligt hans mening direkta utgifter, som
företagare haft för att effektuera myndighets beslut, kunna ersättas med stöd
av lagstiftningen. Hans förslag innehåller också, som tidigare nämnts, en
regel om ersättning åt företagare, som blivit avstängd såsom bacillbärare.

Med det syfte jag inledningsvis angivit för ifrågavarande lagstiftning är
det väl förenligt, att ersättning blott utgår för vissa slag av förluster samt
att ersättningsberäkningen grundas ej på allmänna skadeståndsregler utan
i stället på skälighetsöverväganden. Att jag i huvudsak är ense med utredningsmannen
om vilka skador som bör kunna ersättas i denna ordning, framgår
av vad jag förut sagt. Jag vill också rörande min inställning till dessa
frågor hänvisa till vad jag anfört i propositionen nr 240 år 1953 angående
anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien samma år.

I det följande kommer jag att närmast beröra de förluster av skilda slag,
som enligt utredningsmannens förslag skulle kunna ersättas, och de erinringar
häremot som framställts under remissbehandlingen.

De förluster som kan uppkomma till följd av myndighets beslut
beträffande visst varuparti är av mångahanda slag. Först må
nämnas värdeförluster, då beslutet avser att varor skall förstöras eller förändras.
Vidare merkostnaden inom driften i samband med sådan åtgärd,
exempelvis för personal, transportmedel eller lagerlokaler. Även om beslutet
icke får formen av ett ingripande avseende vissa varor, kan det få till följd att
varor förfares. I 1953 års kungörelse liksom i utredningsmannens förslag
nämnes att såsom värdeförstöring skall jämväl anses att myndighets förordnande
haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas eller användas,
såsom att ett förbud medfört att försäljningsställe måst stängas och varor

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

i följd därav förfarits. Att försäljningsställe måst stängas har sålunda angivits
endast som ett exempel och med anledning av ett par remissyttranden
vill jag uttala, att, om förutsättningar i övrigt är för handen, ersättning lika
väl bör kunna ifrågakomma om myndighets beslut innebär att mejeri, ostlager
el. dyl. måste stängas. Däremot framhöll jag i nämnda proposition, att
med bestämmelsen icke avsågs att ersätta indirekta förluster till följd av
myndighets åtgärd, såsom att viss vara icke kunnat vinna avsättning eller
att dess försäljning fördröjts utan att varan därigenom förstörts eller blivit
oanvändbar för sitt ändamål. Jag nämnde i det sammanhanget att slaktdjur
kunde minska i värde om slakten fördröjdes. Andra exempel på samma slags
skador är merkostnad för egen slakt och förluster vid nödslakt. Det är fortfarande
min uppfattning, att det skulle föra för långt, om även sådana förluster
ersattes av statsmedel.

En ytterligare begränsning gjordes i 1953 års kungörelse genom stadgandet,
att en skadelidande finge ersättning blott om det sammanlagda beloppet
av värdeförstöring och kostnader, som han fått vidkännas, överstege
100 kr. Utredningsmannens förslag innebär på denna punkt ingen förändring.
Vissa remissmyndigheter har påyrkat en höjning av beloppet och i något
yttrande har hävdats att begränsningen saknar fog. Jag anser beloppet utgöra
en lämplig gräns för vad en skadelidande, som här avses, under alla
omständigheter själv bör svara för.

I utredningsmannens förslag har också bibehållits den i 1953 års kungörelse
upptagna värderingsregeln, att värdet av vara skall bestämmas till
dagspris vid inköp av den som lidit förlusten. Statskontorets påpekande att
viss tvekan kan råda om när skadan skall anses ha inträffat ger mig anledning
uttala, att skadan enligt min mening i princip får anses uppstå den dag
företagaren betages rätten att förfoga över varan på grund av myndighets
beslut. Priset på varan nämnda dag bör alltså läggas till grund för skadeberäkningen.
Att ersättning icke skall utgå, därest varan sedermera kan
säljas eller eljest användas för sitt ändamål, framgår av vad jag tidigare
anfört. Däremot synes mig uppkommande lagringskostnader böra vara ersättningsgilla.

Den värderingsmetod, som jag sålunda förordar, är ett uttryck för den
s. k. återanskaffningsprisprincipen. Detta innebär, att om skadan träffar
en detaljist så skall grossistpriset vara normerande för ersättningen. På
motsvarande sätt skall producentpriset läggas till grund för beräkningen
av skada hos grossist. Såsom framhållits i en del remissvar kan metoden
icke följas, då det gäller att fastställa skada, som drabbat producent. I sådant
fall synes det nödvändigt att grunda skadeberäkningen på producentpriset.

Ersättning för utbetalda löner till personal, som
på grund av rörelsens stängning icke kunnat beredas arbete, kunde enligt
1953 års kungörelse utgå med 80 procent av utgiften. Enligt utrednings -

^4 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

mannens förslag göres ytterligare en begränsning, nämligen att ersättning
ej utgår på lönebelopp i den mån det överstiger 30 kr. för dag. Båda dessa
begränsningar har under remissbehandlingen betecknats såsom oberättigade
av vissa berörda sammanslutningar. I vart fall bör, anser man, det
maximerade lönebeloppet höjas. Grunden för den procentuella reduktionen
är den för hela lagstiftningen antagna principen, att en viss del av skadan
bör bäras av den skadelidande själv. Begränsningen av ersättningsunderlaget
är betingad av att ersättningen till bacillbärare enligt de nu föreslagna
reglerna icke skall utgå med hela inkomstbortfallet utan med det belopp,
som svarar mot sjukpenningen. Denna är maximerad till 20 kr. för dag.
Även med beaktande av att detta belopp i motsats till lönebeloppet är
skattefritt, synes mig maximeringen till 30 kr. för dag riktig från angivna
betingelse.

Statskontorets och försäkringsrådets påpekande, att ersättning av statsmedel
icke samtidigt bör utgå såväl till arbetstagare vilken blivit bacillbärare
som till företag för utbetald lön till samme arbetstagare under tid
då denne varit bacillbärare, föranleder mig att föreslå ett tillägg till bestämmelsen.
Detta tillägg kan lämpligen givas det innehållet, att från
ersättningen till företaget skall avräknas vad arbetstagare hos företaget
under den tid nämnda ersättning avser såsom bacillbärare uppburit av
statsmedel.

Bland andra utgifter som till följd av ingripandet blivit onyttiga
har särskilt nämnts arrende eller hyra för område eller lokal, som
icke kunnat utnyttjas. Meningen är icke att — såsom antytts av en remissmyndighet
— ersättning enligt denna bestämmelse skall utgå för den del
av de fasta utgifterna i rörelsen, som belöper på avstängningstiden. Sådana
utgifter kan i vissa fall ersättas vid väsentligt intrång i näring, vartill
jag återkommer senare. Här avses i stället särskilda utgifter, mera
direkt hänförliga till avstängningstillfället. Ej heller är det, som från annat
håll ifrågasatts, åsyftat att ersättning enligt denna föreskrift skall utgå
till företagare, som tvingats stänga sin rörelse därför att han blivit isolerad
såsom bacillbärare.

Ersättning för kostnad för l''aboratorieundersökn
i ng föreslås liksom enligt 1953 års kungörelse kunna utgå, då den sammanlagda
kostnaden som en ersättningsberältigad i detta hänseende fått
vidkännas överstiger 1 000 kr. Här avses icke, som några remissinstanser
antagit, undersökningar som författningsenligt bekostas av hälsovårdsnämnd
eller epidemidistrikt utan företagskostnader i samband med en epidemi.
Maximibeloppet 1 000 kr. hänför sig alltså till varje särskild epidemi.
Därav framgår jämväl att undersökningar, som kan anses ingå i en fortlöpande
kvalitetskontroll, icke skall bekostas av statsmedel. I enlighet med
ett påpekande under remissbehandlingen synes böra angivas, att ersättning
medges endast för undersökning som utförts på laboratorium, godkänt av

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

medicinalstyrelsen. Någon sänkning av nämnda belopp — såsom föreslagits
i flera remissvar — finner jag icke påkallad.

Beträffande den bestämmelse, som stadgar möjlighet för företagare att
då särskilda skäl föreligger vid väsentligt intrång i näring
eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst få ersättning
i annat hänseende än förut sagts, vill jag i anledning av yttranden
från ett par företagarsammanslutningar först framhålla, att det även här
väsentligen bör anläggas skälighetssynpunkter. Motsvarande regel i 1953
års kungörelse ansåg jag böra tillämpas endast i ömmande fall och ersättning
enligt den regeln har utgått blott i ett fåtal fall och med något tusental
kronor. Utredningsmannen hävdar, att bestämmelsen i den generella
lagstiftningen bör omfatta även andra fall där förlusten drabbat särskilt
kännbart, varmed han menar att förlusten varit så betydande att den får
antagas ha medfört en avsevärd rubbning av vederbörandes ekonomi. Från
olika håll har betonats nödvändigheten av en välvillig tolkning av ifrågavarande
bestämmelse, i synnerhet när det gäller småföretagare för vilka
stängning av rörelsen kan medföra fullständigt inkomstbortfall. Länsstyrelsen
i Kronobergs län har förklarat att företagaren i dessa fall ej bör behandlas
annorlunda än en arbetstagare som vid driftavbrott förlorat arbetsinkomst.
Jag anser mig i detta sammanhang kunna förorda en något
mindre restriktiv tillämpning av bestämmelsen än enligt 1953 års kungörelse.
Ersättning torde sålunda stundom böra kunna ifrågakomma även
om företagarens ekonomi icke avsevärt rubbats. Det bör emellertid alltid
föreligga särskilda skäl och förlusten bör framstå som särskilt kännbar för
att ersättning skall utgå.

Utredningsmannens förslag att, i motsats till vad som gällde enligt 1953
års kungörelse, ersättning även skall kunna utgivas för direkta
utgifter som företagare haft för att effektuera myndighets förbud —
såsom utgifter för vakthållning och avspärrningsanordningar — kan jag
biträda.

De hittills genomgångna bestämmelserna avser ersättning till företagare
för förluster av olika slag. Som nämnts innehöll 1953 års kungörelse därjämte
ett stadgande om ersättning till arbetstagare som
på grund av driftavbrott gått miste om arbetsinkom
s t. En motsvarande bestämmelse anser utredningsmannen böra ingå
i den nya lagstiftningen och få den utformningen att ersättning må utgå
med högst 80 procent av den förlorade inkomsten, i den mån den ej överstiger
30 kr. för dag och ej täckes genom ersättning enligt bestämmelser
i annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare eller sjukkassa.
Ersättning skall sålunda icke utgå till den som är berättigad till
ersättning såsom sjuk eller bacillbärare. Vidare föreslås ersättningstiden
enligt denna bestämmelse skola begränsas till två månader. I fråga om
de erinringar som gjorts huvudsakligen av landsorganisationen rörande

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

den procentuella reduktionen och maximeringen av ersättningsunderlaget
kan jag hänvisa till vad jag anfört beträffande bestämmelsen om ersättning
till företagare för utbetald lön. De synpunkter jag tidigare utvecklat
i samband med bestämmelserna om ersättning åt bacillbärare på frågan
om behovet av en föreskrift, som medger särbehandling av ömmande fall,
äger enligt mitt förmenande giltighet även i förevarande sammanhang.
Jag delar däremot landsorganisationens uppfattning att gränsen i tiden
för ersättning enligt denna bestämmelse bör höjas till tre månader och
sålunda sammanfalla med maximala ersättningstiden för tillfälliga bacillbärare.

Reglerna om ersättning åt bacillbärare har jag, såsom framgått av vad
jag tidigare anfört, ansett böra utformas så att även företagare och
likställda, som blivit avstängda som bacillbärare, kan få
ersättning i den för bacillbärare föreslagna ordningen. Det föreligger med
en sådan lösning intet behov av någon ersättningsbestämmelse rörande
bacillbärare i lagstiftningen om ersättning för företagsförluster.

I det föregående har jag berört särskilda till de olika ersättningsbestämmelserna
knutna begränsningar. Med 1953 års kungörelse som förebild
upptager utredningsmannen i sitt förslag jämväl vissa allmänna begränsningar
för rätten till ersättning. Ersättning skall
sålunda icke utgå eller utgå med minskat belopp, i fall den skadelidande
avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlust eller genom vållande
eller försummelse medverkat till skadan eller vid tiden för skadans
uppkomst eller närmast dessförinnan icke upprätthållit allmänt vedertagen
hygienisk standard. Detsamma skall gälla där någon dömes till ansvar
för förseelse mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan. Lämnas i ansökan
om ersättning medvetet oriktig uppgift, skall sökanden likaså gå
förlustig ersättningen. Under remissbehandlingen har nödvändigheten av
sådana allmänna begränsningar betonats av åtskilliga instanser. Jag delar
uppfattningen att sådana allmänna begränsningar bör finnas. I anledning
av vad som anföres av medicinalstyrelsen vill jag som min mening uttala,
att en underlåtenhet av en skadelidande att vidtaga särskilda åtgärder mot
smittospridning självfallet bör kunna medföra att han går miste om ersättning.
Beroende på omständigheterna kan en sådan underlåtenhet bedömas
såsom försummelse, vållande eller grov vårdslöshet. Vad som i övrigt
i denna del utlöst kritik vid remissbehandlingen är uttrycket »allmänt
vedertagen hygienisk standard». Uttrycket har ansetts kunna leda till å
ena sidan att kraven på hygien ställes för låga och å andra sidan att begränsningen
i tillämpningen blir alltför vittomfattande. I anledning av
vad som sålunda anförts vill jag förorda att begränsningen i stället knytes
till att den skadelidande ej följt i vederbörlig ordning meddelad föreskrift
i det avseende varom nu är fråga eller ej iakttagit sådan hygienisk standard
som skäligen kan fordras. Med ställningstagande till medicinalsty -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

relsens förslag att som villkor för ersättning jämväl skall stadgas att företagaren
anordnat betryggande hälsokontroll synes mig böra anstå till dess
nu pågående utredning i ämnet slutförts.

Den av utredningsmannen föreslagna ordningen för prövningen
av ifrågavarande ersättningsåren den innebär att länsstyrelsen
i första instans skall besluta i ärenden, där det begärda beloppet
understiger 5 000 kr., samt att övriga ärenden och besvär över länsstyrelses
beslut avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. Jag finner emellertid i likhet
med statskontoret övervägande skäl tala för att samtliga ärenden av förevarande
slag tills vidare och intill dess en fast praxis utbildat sig bör prövas
av central myndighet. Prövningen kan lämpligen liksom i fråga om ärendena
enligt 1953 års kungörelse uppdragas åt statskontoret. Någon begränsning av
statskontorets prövningsrätt med hänsyn till storleken av ersättningsanspråken
torde icke vara behövlig. Ansökan om ersättning bör ingivas till vederbörande
länsstyrelse, som efter erforderlig utredning med eget yttrande
överlämnar ansökningshandlingarna till statskontoret. Ytterligare må här
endast tilläggas att författningen bör upptaga en bestämmelse om rätt för
statskontoret att, där sannolika skäl föreligger för att ersättning bör utgå,
besluta om provisorisk utbetalning av ersättning. Besvär över statskontorets
beslut i dessa ärenden torde böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.»

Departementschefen berör även viss fråga angående framställningar om
ersättning för vissa företagsförluster avseende förfluten tid och uttalar
härom:

»Såsom jag redan tidigare anfört utgår sedan lång tid tillbaka ersättning
åt kroniska smittbärare efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall
och sedan budgetåret 1936/37 har enligt riksdagens bemyndigande motsvarande
tillämpats i fråga om personer, som utan att ha konstaterats vara
sjuka misstänkts föra smitta och därför isolerats. Beträffande dem har utbetalning
i regel skett blott i ömmande fall, men i enlighet med mitt uttalande
i fjolårets statsverksproposition vid anmälan av elfte huvudtiteln — vilket
uttalande riksdagen lämnade utan erinran — har bedömningen av frågan,
huruvida ömmande omständigheter förelegat, något uppmjukats. När det
gäller s. k. företagsförluster har icke funnits liknande möjlighet. Endast
företagsförluster som omfattades av 1953 års paratyfuskungörelse har kunnat
ersättas av statsmedel. På Kungl. Maj :ts prövning är f. n. beroende vissa
ansökningar om ersättning för företagsförluster, som inträffat efter den
1 januari 1954. I ett par av dessa fall har statskontoret i infordrat utlåtande
förklarat viss ersättning skäligen böra beredas sökanden. Det synes mig
vara i viss mån stötande att varje möjlighet f. n. saknas att kunna ersätta
sådana förluster som enligt den av mig nu föreslagna lagstiftningen blir ersättningsgilla
om de inträffar efter den 1 juli 1956. Därest riksdagen icke
har något att erinra däremot torde Kungl. Maj :t därför böra äga besluta om
ersättning även i vissa sådana fall. Jag vill tillägga att ersättning synes mig

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

böra kunna komma i fråga endast om omständigheterna är ömmande eller
om eljest särskilda omständigheter föreligger. Sådana ansökningar bör således
behandlas restriktivt. Ersättningarna torde få belasta anslaget Vissa
kostnader för allmän hälso- och sjukvård.»

Specialmotivering till lagen om ersättning åt smittbärare
Departementschefen

Av departementschefens i propositionen lämnade specialmotivering för
de olika paragraferna må här återgivas följande.

1 §•

»I första stycket angives, vilka ingripanden som kan berättiga till ersättning.
Vidare utsäges att ersättningen skall utgå av statsmedel. Rätten till
ersättning har därvid icke gjorts beroende av att förlust uppkommit.

I den allmänna motiveringen har angivits på vilka personer lagen skall
äga tillämpning. De avgränsningar som därvid gjorts innebär, att endast
smittförande personer eller personer som misstänkes föra smitta avses,
samt att inom den förstnämnda gruppen undantagits de, vilka på grund
av angivna tillstånd förlorat sin arbetsförmåga. Dessa senare är nämligen
i princip berättigade att uppbära full sjukpenning enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, och meningen är ej att lagen om ersättning åt smittbärare
skall tillämpas i den mån sjukpenning kan utgå. Den omständigheten att
en sådan person icke är sjukpenningförsäkrad eller uppburit sjukpenning
på grund av smittsam sjukdom så länge att han blivit utförsäkrad skall
givetvis i och för sig icke medföra att reglerna om ersättning åt smittbärare
träder i tillämpning. Å andra sidan må redan i detta sammanhang framhållas,
att även en person, som är berättigad att uppbära sjukpenning, kan
få ersättning enligt denna lag. Så är fallet för det första då den, som misstänkes
eller konstaterats föra smitta, under tid för ingripandet har till minst
hälften nedsatt arbetsförmåga på grund av annan sjukdom. Vidare kan
det fallet tänkas, att en smittsam sjukdom visserligen icke medför förlust av
arbetsförmågan men nedsätter denna med minst hälften. I båda dessa fall
kan såväl sjukpenning som ersättning enligt denna lag utgå. Sjukpenningen
skall därvid avräknas från sistnämnda ersättning. Härom stadgas i 5 §.

Ersättning enligt denna lag utgår till svenska och utländska medborgare,
vare sig de är bosatta i riket eller endast på tillfälligt besök här.

Avgränsningen av de personer på vilka lagen är tillämplig kommer till
uttryck genom den i andra stycket upptagna definitionen på smittbärare.

Genom att för rätt till ersättning föreskrives icke som enligt utredningsmannens
förslag att vederbörande skall kunna betraktas som frisk utan

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

endast att han icke till följd av smittsam sjukdom eller annat smittsamt
tillstånd förlorat sin arbetsförmåga, undgår man de tolkningssvårigheter,
som påpekats under remissbehandlingen. De fall som medicinalstyrelsen
och landsorganisationen berör omfattas sålunda av definitionen på smittbärare
i andra stycket.»

3 §•

»I den allmänna motiveringen har jag förordat, att ersättningsbeloppet
när det gäller tillfällig smittbärare skall beräknas i huvudsak enligt reglerna
för sjukpenningförsäkringen. Jag avser därmed, att smittbäraren i
princip skall få ersättning med samma belopp för dag som han, om han
blivit sjuk den dag ingripandet sker, fått uppbära i sjukpenning och barntillägg
under de första 90 dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning
utgår. Hänsyn skall därvid tagas både till den obligatoriska och frivilliga försäkringen.
Om för smittbärare, som är frivilligt försäkrad, gäller en karenstid
på 18 dagar eller en karenstidsförlängning med 15 eller 30 dagar, skall
ersättningen likväl redan från första dagen utgå med det högsta belopp
smittbäraren äger utfå i sjukpenning. Däremot skall, som jag tidigare framhållit,
icke beaktas frivillig försäkring med karenstidsförlängning om 90
dagar. Samma ersättningsbelopp för dag bör gälla under hela den tid ingripandet
avser, oavsett om inkomsten under denna tid undergår förändringar
och oavsett om tilläggssjukpenningen enligt sjukförsäkringslagens
bestämmelser skulle ha nedgått under samma tid. För att företagare och
andra som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst
skall kunna få ersättning motsvarande hela deras årsinkomst av förvärvsarbete
även om de icke är frivilligt försäkrade för högsta möjliga sjukpenningtillägg
fordras en kompletterande bestämmelse. Den kan lämpligen utformas
så att ersättningsbeloppet för dag skall motsvara den sjukpenning,
inbegripet sjukpenningtillägg, och barntillägg som skulle ha utgått om hela
årsinkomsten av förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I första stycket
har, såvitt avser de som är sjukpenningförsäkrade, upptagits bestämmelser
med det nu angivna innehållet. Dessa är således tillämpliga i stort sett på
alla svenska medborgare över 16 år, som har en årsinkomst av förvärvsarbete
uppgående till minst 1 200 kr. eller som oaktat de icke har sådan
inkomst är frivilligt försäkrade (hemmafruar och studerande).

Ersättning till smittbärare, som icke är sjukpenningförsäkrad, skall beräknas
på samma sätt som om han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad.
Det betyder att ersättningen lägst skall motsvara grundsjukpenningen,
oavsett om inkomsten uppgår till 1 200 kr. Likaså skall ersättningsbeloppet
efter nämnda regler bestämmas som om hela årsinkomsten av
förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I paragrafens andra stycke upptages
en bestämmelse med den här angivna innebörden.

I enlighet med vad som under remissbehandlingen föreslagits av läns -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

styrelsen i Norrbottens län upptages i tredje stycket en föreskrift om att
ersättning ej utgår till den som är under 16 år med mindre han visar att
han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst. Såsom anmärkts i
den allmänna motiveringen bör med arbetsinkomst icke förstås en helt tillfällig
dagsförtjänst.»

4 §•

»Utredningsmannens förslag att ersättning åt smittbärare skall minskas,
då smittbäraren är intagen på epidemivårdanstalt, synes mig böra utvidgas
till att omfatta jämväl annan sjukvårdsanstalt. Grunden för minskningen
är nämligen, att smittbäraren åtnjuter kostnadsfri vård. De sjukförsäkrade
får emellertid i regel sina sjukvårdskostnader helt ersatta av sjukkassan, då
vården meddelats på någon av de i sjukförsäkringslagen angivna sjukvårdsanstalterna.
Då det gäller person, som är berättigad till sjukpenning,
sker visserligen för tid han är intagen på sjukvårdsanstalt en minskning i
utgående förmåner redan genom att sjukpenningen utbytes mot hempenning.
Erhåller han för samma tid ersättning även som smittbärare, skall enligt
5 § i förevarande lagförslag från ersättningen avdragas hempenningen. Sker
icke samtidigt en minskning med belopp som svarar mot skillnaden mellan
sjukpenningen och hempenningen skulle smittbäraren totalt utfå högre
ersättning än han med hänsyn till den kostnadsfria vården bör vara berättigad
till.

I enlighet med försäkringsrådets påpekande bör en regel motsvarande
den i 25 § tredje stycket sjukförsäkringslagen ingå även här. I nämnda lagrum
stadgas, att å sjukvårdsanstalt intagen kvinna, som i hemmet har minst
ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne
eller hennes make, hempenningen skall utgöra lägst tre kronor, vartill kommer
barntillägg om minst två kronor. I överensstämmelse härmed bör smittbärarersättningen
i berörda fall icke understiga fem kronor för dag.»

5 §•

»Med beaktande av vad försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten anfört
anser jag, att i stället för vad utredningsmannen föreslagit 5 § bör utformas
så att från smittbärarersättningen skall avräknas vad smittbäraren
under tiden för ingripandet må uppbära i sjukpenning eller hempenning och
barntillägg enligt lagarna om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring eller
annan motsvarande författning ävensom i tilläggspenning och barntillägg
enligt lagen om moderskapshjälp. Detta innebär bl. a., att om smittbäraren
endast är berättigad till halv sjukpenning han erhåller ersättning enligt
detta lagförslag så alt hans sammanlagda förmåner motsvarar hel sjukpenning.
Jämväl då smittbäraren utfår halv sjukpenning därför att hans
arbetsförmåga nedsatts av smittsam sjukdom eller annat smittsamt tillstånd
skall stadgandet tillämpas på detta sätt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Med hänsyn till de överenskommelser som träffats med andra länder om
reciprok tillämpning av lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring på andra än
egna medborgare bör avdrag ske även för ersättning enligt främmande
makts berörda lagstiftning. En bestämmelse härom upptages i paragrafens
tredje stycke.»

6 §•

»Principiellt sett synes det riktigt, att ersättning skall utgå allenast för
de löneförmåner som bortfaller under en isolering, oavsett om lönen uppbäres
i allmän eller enskild tjänst. Emellertid är det så gott som uteslutande
i förstnämnda fall som lön utgår under avstängning, varom här är
fråga. Det väsentliga är också att tillse att av allmänna medel icke samtidigt
tillhandahålles lön och ersättning enligt detta lagförslag. Sedan generella
bestämmelser om ersättning åt smittbärare antagits, torde det bli än
mera sällsynt, att enskild ax-betsgivare utger lön under avstängning. Det är
med hänsyn till de få sådana fall, som därefter kan tänkas förekomma,
icke motiverat att pålägga sjukkassorna en skyldighet att kontrollera, huruvida
arbetstagare i enskild tjänst åtnjuter lön under tiden för ingripandet.
Då arbetstagare uppbär lön av allmänna medel kan kontrollen däremot
verkställas genom avlöningsförfattningarna m. m. Det torde för övrigt i
betraktande av de bestämmelser som gäller i ifrågavarande hänseende bli
ytterligt ovanligt att framställning göres om ersättning från sjukkassa av
anställda i allmän tjänst.»

8 §•

»I enlighet med utredningsmannens förslag synes böra föreskrivas att ansökan
om ersättning skall göras inom sex månader, vid äventyr att rätten
till ersättning förloras. Emellertid visar erfarenheterna från handläggningen
av ärendena enligt 1953 års kungörelse att behov finnes av en dispensmöjlighet.
Det bör därför vara Konungen obetaget att, då särskilda skäl föreligger,
besluta att framställning må prövas även om den göres senare än sex
månader efter det skadan uppstod.

Vidare bör här stadgas att sökanden skall vara skyldig att avge försäkran
angående honom tillkommande lön eller annan ersättning som skall avräknas.

I överensstämmelse med de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen
synes det böra klart utsägas i stadgandet, att till stöd för framställning
om ersättning kan åberopas tjänsteläkares bevis om ingripandet.
Med tjänsteläkare avses därvid stadsläkare eller provinsialläkare eller därmed
likställd läkare. Med hänsyn till den praxis, som utbildat sig på förevarande
område, torde det icke vara erforderligt alt i förevarande samman -

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

hang vidtaga särskilda åtgärder för att möjliggöra delegation av beslutanderätten
från hälsovårdsnämnden till tjänsteläkaren. En förutsättning för att
ersättning skall kunna utgå är att myndighet funnit ingripande nödvändigt.
I betraktande härav kan ett intyg av läkare på epidemisjukhus att en där
intagen person efter viss dag är att anse som smittbärare icke, utan vidare
ersätta sådant bevis, som här avses.»

13 §.

»Närmare föreskrifter angående tillämpningen av den nya lagen kan visa
sig erforderliga. I så fall bör det ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela sådana föreskrifter. I detta hänseende
må särskilt påpekas, att föreskrifter kan böra meddelas om skyldighet
för den myndighet som beslutar ingripande att skyndsamt underrätta
vederbörande sjukkassa därom. Sådan underrättelse är nämligen en förutsättning
för att sjukkassan skall kunna utöva vederbörlig kontroll.»

Övergångsbestämmelser

»Ifrågavarande lag föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1956. De som
redan vid lagens ikraftträdande är föremål för ingripande som i 1 § sägs
sedan mer än 90 dagar i följd bör givetvis behandlas som kroniska smittbärare.
Även i övrigt synes vid avgörandet av frågan, huruvida en person
skall betraktas som kronisk smittbärare, böra medräknas den tid ingripandet
före lagens ikraftträdande varat. Det innebär t. ex. att om ingripandet
varat 60 dagar, vederbörande har rätt till ersättning enligt de för tillfällig
smittbärare gällande reglerna endast under 30 dagar.»

Följdändring i kommun alskattelagen
Departementschefen

I fråga om förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen
uttalar departementschefen:

»Såsom jag tidigare anfört bör ersättningen åt smittbärare vara skattefri.
I fråga om tillfälliga smittbärare följer detta redan av det system som valts
för bestämmandet av ersättningsbeloppen. Vid fastställandet av ersättning
åt kroniska smittbärare skall hänsyn tagas ej blott till inkomstförlusten på
grund av ingripandet utan även bl. a. till behovet av ersättning. Omprövning
av ersättningen skall göras från tid till annan, därvid inträdda förändringar
i förhållandena skall beaktas. I betraktande härav synes ersättningen
icke böra i skattehänseende jämställas med livränta eller periodiskt
understöd. Jämväl ersättningen åt kroniska smittbärare bör därför och i
enhetlighetens intresse vara skattefri.

Däremot torde skäl icke föreligga att undantaga ersättning enligt reglerna
om ersättning för företagsförluster m. m. från skattskyldighet.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Motionerna

I moiionerna framföres synpunkter såväl avseende utformningen av
reglerna för ersättning åt smittbärare som i fråga om de föreslagna grunderna
för ersättning för företagsförluster in. in. Vad avser den förstnämnda
frågan framhålles i motionerna att riksdagen vid antagande av förevarande
lagförslag borde uttala att lagen finge betraktas som ett provisorium, som
inom en icke alltför lång tidsrymd, förslagsvis tio år, borde omprövas med
beaktande av de under denna tid vunna erfarenheterna. Till stöd för denna
mening anför motionärerna bl. a. att det syntes som om de skäl, som framförts
för att full ersättning borde utgivas åt smittbärare, vägde tyngst.
Vidare uttalas, att i fråga om kroniska smittbärare ersättningen i varje
fall under de två första åren borde utgå med högre belopp än som föreslagits
i propositionen, önskvärdheten av att frågan om ersättning åt
smittbärare kunnat upptagas i det internationella, i första hand det internordiska
samarbetet framhålles även.

Motionärerna konstaterar i fortsättningen att de föreslagna ersättningsreglerna
icke avser ingripanden enligt tuberkulosförordningen och uttalar
i anslutning härtill att vid avstängning av person med smittsam tuberkulos
med stöd av 25 och 26 §§ livsmedelsstadgan rätt till ersättning enligt den
föreslagna lagen dock kan föreligga. Vidare anför motionärerna att vid annan
sjukdom än sådan, som avses i epidemilagen, avstängning av smittbärare
icke hindrade denne från att utföra allt slags arbete och att ersättningsfrågan
i sådana fall därför borde bedömas enligt för hela landet enhetliga
normer och beslut fattas centralt av Kung], Maj :t eller medicinalstyrelsen
och icke av sjukkassa respektive länsstyrelse. Bestämmelse härom syntes
motionärerna böra införas genom tillägg till 7 och 12 §§ i lagförslaget.

I motionerna framhålles, att enligt förslaget Konungen eller av Konungen
utsedd myndighet bemyndigas att meddela föreskrifter för tillämpningen
av den nya lagen. Som exempel på sådan föreskrift hade departementschefen
nämnt skyldighet för den myndighet, som beslutar ingripande, att
skyndsamt underrätta vederbörande sjukkassa därom. Motionärerna uttalar,
att denna bestämmelse syntes vara av sådan vikt att den borde ingå
i lagen. Detsamma torde enligt motionärerna gälla om den av departementschefen
förordade regeln att ersättning till kronisk smittbärare skall
bestämmas för en tid av högst två år åt gången.

Såvitt angår de förordade grunderna för ersättning åt företagare in. fl.
framföres i motionerna synpunkter på frågan om ersättning för kostnad
avseende laboratorieundersökning. Motionärerna framhåller till en början
att det borde klart utsägas att ersättning för provtagning för sådan undersökning
icke skall utgå enligt det förevarande förslaget. I motionerna före3
- Hihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 29

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

slås den ändringen i propositionens förslag, att det belopp, som företagare
in. fl. i förevarande avseende själv får vidkännas, måtte bestämmas till
100 kronor, ej till 1 000 kronor, som departementschefen föreslagit. Vidare
föreslår motionärerna att ifrågavarande belopp hänföres till kalenderår
och icke till varje särskild epidemi. I syfte att genomföra en klarare gränsdragning
mellan å ena sidan sådan undersökning, som jämlikt 23 a § epidemilagen
skall bekostas av epidemidistrikt, och å andra sidan undersökning,
som bekostas antingen av hälsovårdsnämnd eller av ett företag, och
som i sistnämnda fall kan komma att ersättas enligt det föreliggande förslaget,
föreslår motionärerna slutligen ett tillägg till nämnda lagrum av
innebörd att betalningsskyldighet för epidemidistrikt icke skall föreligga
vid laboratorieundersökning av prov avseende varor och till synes frisk
personal vid företag, som framställer, bereder, försäljer eller serverar livsmedel.

Utskottet

Såsom av den ovan inledningsvis lämnade redogörelsen framgår har frågan
om ersättning till den enskilde medborgaren vid ingripanden i hälsovårdens
intresse sedan lång tid tillbaka varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas
sida. När det gäller personer, som avstängts från sitt arbete eller
eljest ålagts inskränkningar i sin rörelsefrihet, har sedan många år funnits
möjligheter att under vissa förhållanden efter prövning från fall till fall i
begränsad utsträckning erhålla ersättning av statsmedel. I anledning av
paratyfusepidemien 1953 gavs vidare i en kungl. kungörelse vissa bestämmelser
innebärande en vidgad rätt till ersättning för förluster, förorsakade
i samband med denna epidemi. Några generella regler om ersättning åt personer,
vilka såsom smittbärare avstängts från sitt arbete och härigenom
åsamkats förlust, finns emellertid inte enligt svensk lag. I förevarande proposition
framhålles bl. a., att sedan genom den obligatoriska sjukförsäkringens
införande så gott som hela befolkningen beretts ett visst skydd mot inkomstbortfall
vid sjukdom, det måste te sig inkonsekvent att det ej finns
någon lagstadgad rätt till ersättning för inkomstbortfall, förorsakat av
isolering på grund av smittfara. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning
och vill uttala sin tillfredsställelse över att nu på detta område föreslås
införande av vissa generella ersättningsregler vid förluster, som på
grund av ingripanden från det allmännas sida förorsakats den enskilde medborgaren.

De ersättningsregler, som tillskapades i samband med 1953 års paratyfusepidemi,
innebar även att ersättning av allmänna medel i viss utsträckning
kunde utgivas för vissa företagsförluster m. in. Exempelvis kunde ersättning
utgivas för varupartier, som måste förstöras till följd av myndighets
förordnande härom. Utskottet anser i likhet med departementschefen att

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

även när det gäller förluster av nu angivet slag generella ersättningsbestämmelser
bör meddelas.

Propositionens förslag innebär beträffande den som är smittbärare att
denne får en i lag fastslagen rätt till ersättning enligt vissa bestämda grunder
och i fråga om företagsförluster in. in. att möjlighet skapas att efter
vissa principer, vilkas huvuddrag återgives i propositionen, utge ersättning
till den skadelidande. Utskottet finner en dylik reglering av ersättningsfrågan
naturlig och lämplig.

Vad beträffar spörsmålet om avgränsningen av de fall, som bör inbegripas
under lagstiftningen, innebär förslaget när det gäller ersättning vid ingripande
mot person att de ifrågasatta reglerna skall bli tillämpliga på den
som är behäftad med smittsam sjukdom eller eljest är smittförande samt
på den som misstänkes föra smitta — dock utan att till följd av nu angivna
förhållanden ha förlorat sin arbetsförmåga — och som på grund av myndighets
ingripande, företaget med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller
mejeristadgan till förekommande av att smitta sprides underkastas observation
eller isolering eller eljest inskränkning i arbete, varmed han må
taga befattning. Förslaget innebär sålunda bl. a. att ingripanden enligt tuberkulosförordningen
icke kommer att omfattas av lagstiftningen. Med hänsyn
till att varken medicinalstyrelsen eller styrelsen för statens bakteriologiska
laboratorium haft något att erinra mot att ingripande enligt tuberkulosförordningen
lämnas utanför den föreslagna lagstiftningen och på de av departementschefen
i övrigt i denna del angivna skälen anser sig utskottet kunna
godtaga den föreslagna begränsningen härutinnan. I motionerna 1: 539 och
II: 711 anmärkes att när det gäller person med smittsam tuberkulos rätt
till ersättning enligt de föreslagna bestämmelserna dock kan uppkomma i
visst fall, nämligen då avstängning sker med stöd av livsmedelsstadgans
bestämmelser. Utskottet vill i anslutning härtill framhålla att då person
behäftad med smittsam tuberkulos så gott som undantagslöst torde vara
att anse som sjuk och således berättigad till sjukersättning, de fall då de nu
föreslagna ersättningsbestämmelserna kan komma att bli tillämpliga å sådan
person torde vara mycket sällsynta.

Vad härefter beträffar den föreslagna avgränsningen i fråga om ersättningen
för företagsförluster in. in. finner utskottet den i propositionen föreslagna
begränsningen till ersättning vid extraordinära ingripanden i epidemibekämpande
syfte vara lämplig.

Utskottet ansluter sig även till förslaget att utgående ersättningar skall
gäldas av statsmedel.

1 fråga om ersättningens storlek innebär förslaget att ersättning åt tillfälliga
smittbärare, varmed förstås personer, som är föremål för ingripande
under högst nittio dagar i följd, skall bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller angående sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen.
Någon karenstid skall dock icke räknas. För smittbärare som

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

är föremål för ingripande under längre tid än nittio dagar i följd — kronisk
smittbärare — skall gälla särskilda regler. Åt sådan smittbärare skall
ersättning för inkomstbortfall eller annan förlust kunna utgivas med
belopp, som i varje särskilt fall prövas skäligt med beaktande av behovet
av ersättning, förlustens storlek och övriga omständigheter. I likhet med
vad som är fallet i fråga om sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen skall
ersättning till smittbärare enligt förevarande förslag vara skattefri. Ersättning
till tillfälliga smittbärare skall enligt förslaget utbetalas av sjukkassorna.
I fråga om kroniska smittbärare föreslås att ersättning skall
utgivas efter prövning av vederbörande länsstyrelse. I motionerna I: 539
och It: 711 har gentemot det framlagda förslaget invänts att det syntes
motionärerna som om de tyngst vägande skälen kunde anföras för en
lösning innebärande att full ersättning för inkomstbortfall utgåves. Motionärerna
har dock icke velat motsätta sig att det föreliggande förslaget
lagfästes men har anfört, att härvid borde uttalas att lagen vore att betrakta
som ett provisorium. Såsom skäl härför har i motionerna ytterligare
anförts att i fråga om kroniska smittbärare ersättningen i varje fall under
de två första åren borde utgå med högre belopp än som föreslagits i propositionen.
önskvärdheten av att frågan om ersättning åt smittbärare kunnat
upptagas till behandling i det internationella, i första hand det internordiska
samarbetet har från motionärernas sida även framhållits.

Förslaget att anknyta ersättningen åt tillfälliga smittbärare till sjukförsäkringslagens
regler om sjukpenningförsäkring anser utskottet vara
en ur skilda synpunkter rationell lösning av den föreliggande ersättningsfrågan.
När det gäller att avgöra om de ersättningsbelopp, som enligt det
föreslagna systemet kommer att utgå, kan anses skäliga, vill utskottet
särskilt understryka dels att någon karenstid icke skall beräknas, dels att
ersättningsbeloppen föreslås skola bli skattefria. Enligt utskottets mening
kan det vid ingripanden av förevarande slag icke anses vara i och för sig
oskäligt att någon mindre del av den uppkomna förlusten får bäras av
den enskilde medborgaren själv. Den fördel, som det måste anses innebära
att ersättningen genom anknytningen till sjukförsäkringen kan utbetalas
genast och löpande under avstängningstiden får vidare anses i viss
mån uppväga de nackdelar, som möjligen kan vara att finna däri att ersättningarna
i de flesta fall i någon mån kommer att understiga den uppkomna
förlusten. När det gäller de kroniska smittbärarna bör enligt utskottets
mening beaktas, att det här rör sig om ett fåtal fall, där omständigheterna
kan vara mycket varierande både med avseende å inkomstbortfallets
storlek och i fråga om möjligheterna till omskolning och försörjningsförhållanden
i övrigt. Utskottet anser det därför icke lämpligt att för
denna kategori i lagen fastslå ersättningsbeloppens storlek. Departementschefen
har med betonande av att schematisk tillämpning icke borde förekomma
anslutit sig till utredningsmannens förslag att ersättningen till

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

dessa personer i regel bör bestämmas till lägst tre och högst tio kronor
om dagen. Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till de gjorda uttalandena
men vill understryka den av departementschefen antydda möjligheten
att vid mera betydande inkomstbortfall — under förutsättning att annan
försörjningsmöjlighet icke står till buds — bestämma ersättningen till
högre belopp än tio kronor om dagen. I enlighet med det anförda godtager
utskottet de i propositionen föreslagna bestämmelserna om ersättning till
smittbärare.

Vad beträffar den i motionerna framförda tanken om upptagande av
förevarande lagstiftningsfråga i internationellt samarbete har utskottet
givetvis icke något att erinra mot att frågan, om möjlighet härtill yppas,
prövas i internationellt sammanhang. Utskottet vill emellertid framhålla
att när det gäller det föreliggande lagförslaget en sådan behandling av
ärendet ofrånkomligen skulle ha föranlett att förslagets framläggande fördröjts
i icke önskvärd utsträckning.

När det gäller en lagstiftning av förevarande slag kan helt naturligt
förhållanden framdeles yppas som motiverar att lagen göres till föremål
för översyn. Sådana omständigheter bör dock icke föranleda till att lagen,
såsom motionärerna framhållit, betraktas som ett provisorium. Som av
det ovan sagda torde framgå har utskottet vid sin prövning av förslagets
huvudlinjer funnit dessa i nuvarande läge ur skilda synpunkter tillfredsställande
utformade och ägnade att lämna skäliga och med hänsyn till
förhållandena väl avpassade ersättningar.

Motionärerna har anfört att i fråga om annan sjukdom än sådan som
avses i epidemilagen avstängning icke innebure hinder för utförande av
allt slags arbete och att ersättningsfrågan i dylika fall därför borde bedömas
enligt för hela landet enhetliga normer. Beslut angående ersättning
borde enligt motionärerna i dessa fall fattas centralt av Kungl. Maj:t eller
medicinalstyrelsen. Motionärerna synes alltså utgå från att prövning av
inkomstbortfallets storlek i varje enskilt fall skall äga rum. Utskottet får
i anledning härav erinra om att i fråga om tillfälliga smittbärare rätten
till ersättning icke gjorts beroende av att förlust uppkommit. Då någon
prövning av inkomstbortfallets storlek i dessa fall alltså icke skall äga
rum, synes något behov av en central prövning i fråga om ersättning till
dessa smittbärare icke föreligga. Vad beträffar de kroniska smittbärarna
vill utskottet ånyo understryka att det här rör sig om ett fåtal fall årligen.
Med hänsyn härtill synes det icke böra ifrågakomma att låta prövningen
av dessa fördelas på olika myndigheter allt efter som ingripandet sker med
stöd av den ena eller andra författningen. På grund härav och då utskottet
icke heller finner det med hänsyn till dessa ärendens natur motiverat att
prövningen förlägges till Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen kan utskottet
icke heller i detta avseende förorda något avsteg från propositionens

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

förslag, vilket såsom ovan anförts innebär att vederbörande länsstyrelse i
dessa fall skall pröva ersättningsfrågan.

Utskottet kan icke heller tillstyrka motionärernas förslag att en bestämmelse
om skyldighet för den myndighet, som beslutar ingripande, att skyndsamt
underrätta vederbörande sjukkassa därom, införes i lagen. Erinras
må att en förutsättning för utfående av ersättning är att ansökan härom ingivits
till vederbörande sjukkassa. Om en bestämmelse om underrättelseplikt
av nyss angivet slag befinnes erforderlig, bör en sådan föreskrift såsom
varande av rent administrativ natur icke ha sin plats i lagen utan utfärdas
i annan ordning. Icke heller finner utskottet lämpligt att, såsom motionärerna
föreslagit, i lagen inskriva den av departementschefen förordade regeln
att ersättning till kronisk smittbärare skall bestämmas för en tid av
högst två år åt gången. I anslutning härtill vill utskottet erinra om att lagen
för dessa fall endast upptager de grunder, efter vilka ersättning bör utgå,
men icke anger ersättningsbelopp och dylikt. Med hänsyn särskilt till att
ersättningen i viss utsträckning bestämmes efter skälighetsprövning synes
den föreslagna utformningen av lagtexten böra godtagas.

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot de framlagda
lagförslagen.

Vidkommande härefter departementschefens förslag i fråga om de närmare
grunderna för utgivande av ersättning i anledning av förluster, som
förorsakats företagare in. fl., vill utskottet här närmare beröra endast ett
speciellt spörsmål, nämligen frågan om ersättning för kostnad avseende
laboratorieundersökning. Såsom i motionerna I: 539 och II: 711 framhålles
är det icke avsett att någon ersättning för provtagning för dylik undersökning
skall utgå enligt det föreliggande förslaget. Propositionens förslag
innebär att ersättning för laboratorieundersökning skall kunna utgivas i
den mån det sammanlagda beloppet av vad den ersättningssökande i sådant
hänseende fått vidkännas överstiger 1 000 kronor. I motionerna föreslås att
ersättning skall kunna utgivas redan i den mån nyssnämnda belopp överstiger
100 kronor. Enligt utskottets mening är det önskvärt att det administrativa
förfarandet icke betungas med ersättningsyrkanden avseende relativt
ringa belopp. Med hänsyn härtill och då den i propositionen förordade avgränsningen
även i övrigt synes utskottet skälig ansluter sig utskottet i
denna del till propositionens förslag. Departementschefen har i fråga om
det förordade maximibeloppet uttalat att detta hänförde sig till varje särskild
epidemi. Motionärerna har gentemot detta uttalande framhållit att
omfattande undersökningar i förebyggande syfte kunde komma att föreskrivas
redan innan förhållandena utvecklats så att en epidemi kunde anses
vara för handen. För att öppna möjlighet till ersättning även för sådana
undersökningar föreslår motionärerna att beloppet skall hänföras till kalenderår
i stället för till varje särskild epidemi. Utskottet vill i anledning av

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

detta förslag påpeka att en anknytning till kalenderår i visst fall kan komma
att för den ersättningsberättigade innebära en försämring i förhållande till
propositionens förslag, nämligen om en epidemi sträcker sig över ett årsskifte.
Vidare vill utskottet framhålla att om laboratorieundersökningar
föreskrivits i så stor omfattning att kostnaden härför för ett företag uppgår
till över 1 000 kronor, situationen regelmässigt torde böra bedömas så, att
rätt till ersättning enligt det föreliggande förslaget får anses föreligga. Enligt
utskottets mening bör rätt till ersättning för laboratorieundersökning
—- om övriga förutsättningar härför är uppfyllda — vara för handen redan
vid ett ingripande som sker vid en antydan till epidemi.

I syfte att genomföra en klarare gränsdragning mellan sådan undersökning,
som jämlikt 23 a § epidemilagen skall bekostas av epidemidistrikt
och andra undersökningar, däribland sådana som kan komma att ersättas
enligt det föreliggande förslaget, föreslår motionärerna slutligen ett tillägg
till nämnda lagrum av innebörd att betalningsskyldighet för epidemidistrikt
icke skall föreligga vid laboratorieundersökning av prov avseende varor
och till synes frisk personal vid företag som framställer, bereder, försäljer
eller serverar livsmedel. Utskottet vill i anslutning härtill framhålla, att det
föreliggande förslaget icke avser att göra någon ändring i fråga om den
ersättningsskyldighet som jämlikt nyssnämnda lagrum åvilar epidemidistrikt.
Bestämmelsen i 23 a § epidemilagen syftar på det fall då i samband
med ett sjukdomsfall myndighet föreskrivit undersökning av prov
från den sjuke, personer i hans omgivning in. in., medan den i förevarande
förslag framlagda ersättningsregeln avser att gottgöra vissa företagskostnader
uppkomna i samband med bekämpande av en epidemi. Det nu föreslagna
stadgandet synes alltså i och för sig icke komplicera tolkningen av
23 a § epidemilagen. I fråga om tillämplighetsområdet för denna paragraf
har icke i förevarande sammanhang förebragts sådant material att utskottet
är övertygat om att en ändring är erforderlig. Om det emellertid sedan ytterligare
erfarenhet vunnits skulle visa sig, att oklarhet i praktiken uppkommer
rörande tillämpningsområdet för de olika ersättningsbestämmelserna,
torde frågan om ändring böra upptagas till förnyat övervägande.

Även i övrigt ansluter sig utskottet till propositionens förslag i fråga om
de förordade grunderna för ersättning åt företagare in. fl. som tillfogas
kostnader och förluster i anledning av myndighets ingripande med stöd
av epidemilagen eller livsmedelsstadgan. Det torde dock böra understrykas
att eventuella förändringar i penningvärdet kan höra föranleda en omprövning
av de i propositionen i denna del berörda ersättningsbeloppens storlek.

Utskottet har icke heller något att erinra mot att Kungl. Maj :t beslutar
om ersättning i vissa i propositionen angivna fall avseende företagsförluster,
som inträffat efter den 1 januari 1954 men icke omfattas av förslaget
i övrigt.

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1956

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

I. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition,
nr 126, såvitt nu är i fråga, måtte

A. antaga de vid propositionen fogade förslagen till

1) lag om ersättning åt smittbärare,

2) lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

B. medgiva att av statsmedel må utbetalas ersättning åt
företagare m. fl., som tillfogas kostnader och förluster i anledning
av myndighets ingripande med stöd av epidemilagen
eller livsmedelsstadgan, enligt i propositionen angivna
grunder;

II. att motionerna 1:539 och II: 711, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Huss, Mannerskantz, Grönkvist och Alvar
Andersson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson
i Tobo, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herr Svensson i Göteborg,
fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje och fröken Wetterström.

Reservation

av herr Huss och fröken Höjer.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 58
605317