Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus.

Genom en den 4 januari 1956 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 30, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med
särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Härigenom förordnas, att lagen den 21 december 1949 med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, vilken jämlikt lag den
11 mars 1955 (nr 71) gäller till och med den 31 december 1956, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958.

Genom lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus erhöll Kungl. Maj :t fullmakt att beträffande
visst sinnessjukhus förordna, att de ärenden om utskrivning från
sjukhuset av straffriförklarade m. fl., vilka enligt sinnessjuklagen i första
hand skall prövas av sinnessjuknämnden, i stället skall handläggas av en
lokal utskrivningsnämnd. I avbidan på att man skulle vinna erfarenhet av
den nya ordningen gavs lagen giltighet endast till och med den 30 juni 1952.
Giltighetstiden för lagen har vid två tillfällen förlängts, först genom lag
den 30 maj 1952 och därefter genom lag den 11 mars 1955. Lagen gäller
efter den sista förlängningen till och med den 31 december 1956.

I förevarande proposition föreslås, att 1949 års lag skall erhålla fortsatt
giltighet t. o. m. den 30 juni 1958.

Gällande bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus

Bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus finnes f. n. som framgår
av vad redan sagts dels i sinnessjuklagen den 19 september 1929 dels i
lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 1 avd. Nr 2

2 Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

från sinnessjukhus. Tillämpningen av sistnämnda lag vid visst sjukhus är
som nämnts beroende av Kungl. Maj :ts förordnande. Har sådant förordnande
ej meddelats, är sålunda sinnessjuklagens regler tillämpliga.

Enligt sinnes sjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus
antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden.
Överinspektören för sinnessjuk vården äger därjämte befogenhet att förordna
om utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på sjukvårdsläkaren
att besluta därom. Vad om överinspektören för sinnessjukvården
är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården, i stället tillämpning
å inspektören för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på
grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas
till ansvar för begånget brott (N-fall) eller som, enligt vad känt är, under
inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat, s. k. O-fall (20 § första stycket, jämfört
med 18 § andra stycket). Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om
utskrivning från sinnessjukhus av den som intagits där i samband med
frigivning från straffarbete eller fängelse och vissa därmed jämförliga
kategorier.

Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande
viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant
uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,
mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses återkallat
(20 § första stycket).

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna
bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,
ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören
för sinnessjukvården — att förordna därom (P-fall; 20 § andra stycket).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av
förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga
sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.
Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning
utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är
dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning
om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens
skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller
annan, om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra
stycket).

Sinnessjuknämnden består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen
är självskriven ledamot; övriga ledamöter jämte suppleanter utses
av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård
särskilt kunniga läkare. För de båda övriga gäller att ingen får

Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956 3

vara läkare och att den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie
innehavare av domarämbete.

Har förordnande meddelats om tillämpning av 194.9 års lag beträffande
visst sinnessjukhus skall jämlikt 1 och 3 §§ nämnda lag de utskrivningsfrågor,
som enligt vad nyss sagts prövas av sinnessjuknämnden såsom
första instans, i stället handläggas av en lokal utskrivningsnämnd. I andra
fall ankommer det vid dessa sjukhus på sjukvårdsläkaren ensam att besluta
om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget att i dylika fall hänskjuta
ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

Utskrivningsnämnd skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande,
vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med
erfarenhet i allmänna värv. För särskild utsedd ledamot förordnar Konungen
en eller flera suppleanter. Närmare bestämmelser om nämndens verksamhet
meddelas av Konungen (2 §). Detta har skett genom instruktion
den 10 mars 1950 (nr 79) för utskrivningsnämnd vid sinnessjukhus, ändrad
genom kungörelser den 29 juni 1950 (nr 460) och den 12 december 1952
(nr 747).

För att en lokal utskrivningsnämnd skall få skriva ut en intagen fordras
att nämnden är enig. Är ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot
så yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Innan
utskrivningsnämnden fattar beslut i ett utskrivningsärende, skall nämndens
ledamöter ha skaffat sig personlig kännedom angående den om vars utskrivning
är fråga. Är denne redan utskriven på försök, får dock beslut
fattas även om icke samtliga ledamöter har sådan kännedom (4 §).

Har utskrivningsnämnden avslagit framställning om utskrivning, kan
var och en, som äger påkalla utskrivning, begära att fråga härom hänskjutes
till sinnessjuknämndens prövning (7 §). Under förutsättning att
förbehåll därom gjorts kan även ett beslut av nämnden om utskrivning av
straffriförklarad eller med honom likställd överklagas hos den centrala
nämnden av överinspektören för sinnessjukvården (inspektören för sinnesslövården)
eller statsåklagare. Framställning härom skall göras inom
fjorton dagar från dagen för beslutet. Har förbehåll gjorts enligt vad nu
sagts, får utskrivningsbeslutet ej gå i verkställighet förrän det visat sig
att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden annorlunda förordnat
(8 §).

Om tillämpning av 1949 års lag meddelades till en början förordnande
endast för fyra sinnessjukhus, nämligen Psykiatriska sjukhuset i Stockholm,
Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns
sjukhus i Sundsvall. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid
förordnades genom kungörelse den 12 december 1952 att lagen
skulle tillämpas vid samtliga statens sinnessjukhus samt vid de kommunala
sinnessjukhusen i Stockholm, Eskilstuna, Malmö, Hälsingborg, Göteborg,
Örebro, Sundsvall och Härnösand.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

Av årsberättelserna för 1954 från sinnessjuknämnden och de lokala utskrivningsnämnderna
framgår, att sinnessjuknämnden detta år behandlat
577 utskrivningsärenden (motsvarande antal var år 1950 2 306 ärenden,
år 1951 2 209 ärenden, år 1952 2 072 ärenden och år 1953 523 ärenden)
samt att de lokala nämnderna behandlat sammanlagt 4 328 utskrivningsärenden.

Utredning om rättssäkerhets frågor inom sinnessjukvården

I proposition nr 167/1952 om förlängning av giltighetstiden för 1949 års
lag upptogs till diskussion vissa frågor om revision av de gällande utskrivningsreglerna.
Bl. a. behandlades förslag om att göra reglerna i 1949 års
lag generellt tillämpliga och i så fall skriva in dem i sinnessjuklagen samt
att utvidga den lokala nämndens befattning med utskrivningsfrågor till att
omfatta även P-fallen. Även förslag om ändrade bestämmelser angående
nämndens sammansättning och om införande av rätt för nämnden att delegera
beslutanderätten till sjukvårdsläkaren berördes. Av skäl som närmare
angavs ansågs emellertid att en revision borde föregås av en mera ingående
undersökning av problemen än som då förelåg och att det var nödvändigt
att man under utredningen kunde tillgodogöra sig erfarenheter från en
icke alltför kort tillämpning av 1949 års lag vid ett ökat antal sjukhus. På
grund härav förordades att giltighetstiden för 1949 års lag skulle förlängas
med tre år.

En utredning angående nyss nämnda och andra närliggande frågor har
sedermera igångsatts. Den 17 juni 1954 tillkallades inom inrikesdepartementet
med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande en sakkunnig för utredning
av vissa rättssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvården. I direktiv för
utredningen uttalades (statsrådsprotokollet den 4 juni 1954) bl. a., att
såvitt känt erfarenheterna av utskrivningsnämndernas arbete under tiden
efter 1952 över lag varit goda och att det syntes vara en allmän uppfattning
att systemet med sådana nämnder borde bibehållas. Det borde emellertid
noggrant utredas hur systemet verkat i praktiken och om några förbättringar
av detsamma borde genomföras. Om det, såsom man hade anledning
antaga, befunnes att tiden nu vore mogen för att förläna 1949 års lagstiftning
generell giltighet, syntes skäl tala för den lagtekniska förändringen
att bestämmelserna intoges i sinnessjuklagen. I direktiven erinrades vidare
om att år 1952 fråga varit uppe om att utvidga området för de lokala
utskrivningsnämndernas verksamhet till att omfatta även P-fallen och uttalades
att utredningen borde avse även detta spörsmål. I samband därmed
borde utredas frågan om nämndens sammansättning och beslutförhet och
vidare också huruvida och i vad mån nämnden borde äga delegera sin
beslutanderätt till sjukvårdsläkaren. Vid sidan av de nu berörda spörsmålen
om formerna för utskrivningsprövningen pekades i direktiven även på vissa

Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956 5

andra utredningsuppgifter. Enligt sinnessjuklagen är alla på sinnessjukhus
för vård intagna underkastade reglerna om retentionsrätt. Det kunde
emellertid ifrågasättas — framhölls i direktiven — om icke vissa av de på
sinnessjukhus vårdade skulle kunna helt undantagas från dessa bestämmelser
liksom fallet är med dem som vårdas på psykiatrisk avdelning vid
ett centrallasarett. Man skulle kunna tänka sig att vid sinnessjukhusen inrättades
särskilda vårdavdelningar för vilka lagens bestämmelser om retentionsrätt
icke gällde. Vidare borde utredas frågan om möjlighet att giva
lekmän ökad insyn inom sinnessjukvården ej blott beträffande utskrivningsfrågor
utan även i andra vårdfrågor, vilket vore ett gammalt önskemål.
Utredningen borde även avse organet för kontinuerlig inspektion inom
det ifrågavarande vårdområdet, nämligen överinspektören för sinnessjukvården.
— Om det vid utredningsarbetet komme att visa sig önskvärt att
reformera bestämmelserna om utskrivningsnämnderna och deras verksamhet
i andra hänseenden än som särskilt angivits i direktiven, borde utredningen
vara oförhindrad att framlägga förslag därom.

Ifrågavarande utredningsarbete pågår alltjämt.

I detta sammanhang kan vidare omnämnas även en annan utredning,
som enligt sina direktiv har att behandla hithörande frågor, nämligen den
inom justitiedepartementet verksamma utredningen angående ökade rättsliga
garantier vid administrativa frihetsberövanden och därmed sammanhängande
spörsmål.

Departementschefen

Vid remissen till lagrådet har föredragande departementschefen, statsrådet
Hedlund, anfört bl. a. följande:

Då frågan om förlängning av 1949 års lag förelädes 1955 års riksdag
räknade jag med att det pågående utredningsarbetet på hithörande område
— jag tänkte då främst på 1954 års utredning av vissa rättssäkerhetsfrågor
inom sinnessjukvården m. in. — skulle kunna avslutas i så god tid
att förslag till definitiv reglering av ordningen för utskrivning från sinnessjukhus
skulle kunna föreläggas 1956 års riksdag. Med hänsyn därtill
och då det framstod som angeläget att snarast möjligt kunna framlägga
ett slutgiltigt förslag till frågans lösning förordade jag, att 1949 års lag
skulle förlängas endast ett och ett halvt år eller till och med den 31 december
1956. Detta blev också riksdagens beslut.

Sedermera har det emellertid visat sig att utredningsarbetet icke hinner
avslutas inom den beräknade tiden. När utredningen blir färdig kan ännu
ej med bestämdhet anges, men jag räknar med att arbetet skall kunna
slutföras under år 1956. Huru angeläget det än må vara med en slutgiltig
lagstiftning i ämnet synes det mig således i nuvarande läge ofrånkomligt
att ytterligare förlänga de provisoriska bestämmelserna i 1949 års lag. Jag

6

Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1956

förordar därför att 1949 års lag förlänges ytterligare ett och ett halvt år
eller till och med den 30 juni 1958.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 30, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 1 februari 1956

På första lagutskottets vägnar:
EMIL AHLKVIST

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Lindblom, Per
Olofsson, Magnusson, Lindgren, Theodor Johansson och Alexanderson;

från andra kammaren; herrar Lindberg, Gezelius, Gustafsson i Borås,
fröken Liljedahl, herr Jacobsson i Sala, fru Eriksson i Stockholm, herrar
Larsson i Luttra och Lundqvist.

(DUN* TRYCKERI, ESSELTE. STHLM SS
002609