Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956
1
Nr 13
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.
Genom en den 20 januari 1956 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 52, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till
Lag
om tillfällig ökning av regeringsrådens antal
Härigenom förordnas, att i stället för vad som stadgas i 1 § lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall, med upphävande
av lagen den 30 maj 1952 (nr 317) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal* 1, från och med den 1 oktober 1956 och intill dess regeringsrådens
antal efter vad i denna lag sägs nedbragts till sju gälla följande.
1 §•
Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall till och med den 30 september 1960 eller,
om särskilda förhållanden föranleda därtill, den tidigare dag som Kungl.
Maj :t bestämmer utgöras av sexton regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd,
i den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas
till sju. En av regeringsrättens lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom
är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.
2 §.
Regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året.
3 §.
I den mån så med hänsyn till regeringsrådens antal lämpligen kan ske,
skall regeringsrätten arbeta på avdelningar.
Regeringsrättens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till regeringsrättens
handläggning hörande mål och ärenden.
4 §•
Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i regeringsrätten tjänstgörande
regeringsråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 19.i5:264.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 1 avd. Nr 13
2
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956
5 §.
Vad om måls handläggning i vissa fall av högsta domstolen i dess helhet
finnes föreskrivet skall i tillämpliga delar gälla i fråga om regeringsrätten.
Konungens rätt att pröva och avgöra besvär i administrativa mål skall
enligt 18 § regeringsformen i den omfattning, som bestämmes i särskild
lag, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda personer, som förvaltat
civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De
kallas regeringsråd och utgör Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar
av hela antalet regeringsråd skall vara lagfarna. En av regeringsrättens
lagfarna ledamöter skall enligt 21 § regeringsformen tjänstgöra i lagrådet.
I 22 § regeringsformen stadgas, att i regeringsrätten mål kan prövas och
avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, om tre av dem är ense om slutet.
Om regeringsrättens organisation och verksamhet stadgas vidare i 1 §
lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt, att regeringsrätten
skall utgöras av sju regeringsråd, av vilka en i regel tjänstgör i lagrådet,
att regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året samt att
de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna äger sig emellan fördela
tjänstgöringsskyldigheten.
Antalet regeringsråd är för närvarande genom en provisorisk lag bestämt
till tretton, ökad tillströmning av mål till regeringsrätten med därav orsakad
växande arbetsbalans har nämligen nödvändiggjort en förstärkning
av domstolen. Detta har även varit fallet under en tidigare period. Sålunda
ökades genom lag den 14 juni 1928 regeringsrådens antal till elva för en tid
av tre år. Härigenom och genom att vissa grupper av mål avskars från fullföljdsrätt
(se härom prop. 32/1946 s. 4 f.) bragtes balansen av oavgjorda
mål åter ned till normal storlek. Under 1940-talet började balansen av oavgjorda
mål åter att växa. År 1946 bestämdes för den skull, att regeringsrätten
från och med den 1 oktober samma år skulle bestå av tio regeringsråd. Provisoriet,
som var avsett att gälla för tre år, förlängdes år 1949 med ytterligare
tre år. Då balansen av oavgjorda mål trots detta fortsatte att växa, genomfördes
genom lag den 30 maj 1952 om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal en ytterligare förstärkning av regeringsrätten. Enligt lagen skall regeringsrätten
bestå av tretton regeringsråd, av vilka en tjänstgör i lagrådet.
Genom lag den 3 juni 1955 har bestämts att utökningen skall beslå
till och med den 30 september 1958 eller den tidigare dag, som Kungl. Maj:t
bestämmer. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån så till följd av
inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. I den mån så med hänsyn
till regeringsrådens antal lämpligen kan ske, skall regeringsrätten arbeta
på avdelningar.
Alltsedan år 1946 arbetar regeringsrätten på två avdelningar. På vardera
avdelningen uppgår föredragningstiden för närvarande till sexton timmar
i veckan.
3
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956
Den stora balansen av oavgjorda mål i regeringsrätten har även givit
anledning att undersöka andra utvägar till bemästrande av situationen än
ökning av antalet ledamöter. Sålunda har verkställts en förberedande undersökning
angående möjligheten att minska måltillströmningen genom något
slags begränsning av fullföljdsrätten. Undersökningen har redovisats i
en den 5 juni 1952 dagtecknad promemoria, över vilken regeringsrättens
ledamöter den 5 oktober 1954 avgivit yttranden. Frågan har sedermera över.
lämnats till en av chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 6 maj 1955 tillkallad utredning. Utredningsuppdraget är
i första hand begränsat till den grupp av mål, som är den ojämförligt största
i regeringsrätten, nämligen taxeringsmålen. Enligt meddelade direktiv bör
utredningen främst undersöka möjligheten av att föreskriva någon form av
fullföljdstillstånd som förutsättning för att taxeringsmålen skall få bringas
under regeringsrättens prövning. Alternativa anordningar för att begränsa
tillströmningen av taxeringsmålen bör likväl icke lämnas alldeles obeaktade.
Utredningen äger även pröva, om fullföljdsbegränsningen bör avse jämväl
vissa andra finansmål.
I propositionen lämnas å s. 4—6 vissa statistiska uppgifter till belysande
av utvecklingen av regeringsrättens arbetsbörda. Vidare redogöres å s. 6—8
för en inom regeringsrätten i december 1955 upprättad promemoria angående
arbetsläget inom regeringsrätten vid månadsskiftet november—december
1955.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har vid remissen
till lagrådet anfört bl. a. följande:
Alltsedan början av 1940-talet har tillströmningen av mål till regeringsrätten
visat en i stort sett oavbruten ökning. Antalet inkomna mål utgjorde
sålunda år 1940 1 888, år 1945 3 027, år 1950 3 221 och uppgick år 1955
till 3 865. Härtill kommer att andelen av vidlyftiga och invecklade mål under
vissa tider varit avsevärt större än normalt. Arbetsbördan har därför
ökat mycket kraftigt.
Den växande arbetsbördan medförde tidigt att också balansen av oavgjorda
mål började tillta. Från 792 mål vid utgången av år 1940 steg balansen
till 2 281 mål vid utgången av år 1945. Trots de åtgärder, som därefter
vidtagits i syfte att bemästra arbetsläget, fortsatte balansen ännu en
tid att växa snabbt. Vid utgången av år 1950 var 4 589 mål oavgjorda. Vid
årsskiftet 1953/54 uppgick balansen till 6 091 mål. Därefter har balansen
hållit sig i stort sett oförändrad. Vid det senaste årsskiftet var 6 102 mål
oavgjorda.
Balansen hänför sig i främsta rummet till taxeringsmålen. I fråga om
andra grupper av mål föreligger i stort sett icke större balans än som kan
anses normalt med hänsyn till arbetets gång.
Anhopningen av oavgjorda taxeringsmål medför att det för närvarande
4 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956
lörflyter i genomsnitt omkring tre år från dagen för kammarrättens utslag
till dess målet hinner avgöras i regeringsrätten. Denna eftersläpning i arbetet
medför stora olägenheter såväl för den enskilde som för det allmänna.
Den enskilde får vänta många år på besked i sin taxeringsangelägenhet och
måste under tiden ofta ligga ute med stora skattebelopp. För taxeringsarbetet
i dess helhet är det till allvarlig nackdel att regeringsrättens utslag
kommer så sent. Eftersläpningen medför även rent ekonomiska olägenheter
för det allmänna. I de talrika fall, då regeringsrättens avgörande innefattar
att den skattskyldige berättigas återfå större eller mindre del av vad
han erlagt, har staten att utge ränta å det restituerade beloppet beräknad
efter fem procent för år från det skatten guldits. Verkställda beräkningar
ger vid handen, att statsverkets utgift för ränta å skattebelopp, som restituerats
enligt regeringsrättens beslut under år 1954, uppgår till omkring
1 390 000 kronor. Motsvarande utgift för år 1955 har beräknats till 960 000
kronor. I den mån åter regeringsrätten höjer taxeringen och den skattskyldige
alltså får utge ett större skattebelopp, innebär dröjsmålet med avgörandet
att stat och kommun gått miste om dispositionen av det felande
beloppet under flera år utan någon räntegottgörelse. Den skattskyldige är
nämligen icke skyldig att utge ränta.
Med hänsyn till de stora olägenheter, som alltså är förenade med den
nuvarande ordningen, måste det anses synnerligen angeläget att snarast
möjligt nedbringa balansen av oavgjorda taxeringsmål till normal storlek.
De åtgärder, som under senare år vidtagits för att möta den ökade arbetsbördan
i regeringsrätten, har bestått i ökning av antalet regeringsråd.
För att på längre sikt bemästra arbetsläget kan annan utväg vara lämpligare
än en fortsatt utökning av regeringsrätten. Jag tänker därvid närmast
på åtgärder i syfte att på ett eller annat sätt minska tillströmningen av mål,
i första hand taxeringsmål. Som jag förut nämnt har chefen för finansdepartementet,
sedan vissa förberedande undersökningar gjorts, under fjolåret
tillsatt en utredning i detta ämne. Utredningen skall i första hand undersöka
möjligheten av att föreskriva någon form av fullföljdstillstånd som
förutsättning för att taxeringsmål skall få bringas under regeringsrättens
prövning. Resultatet av utredningens arbete kan väntas föreligga tidigast
under senare delen av år 1956. De förslag, som utredningen kan komma
fram till, kan därför i gynnsammaste fall föranleda proposition till 1957
års riksdag. Om övergångsbestämmelserna till en dylik lagstiftning utformas
i enlighet med utredningens preliminära utkast, kan den tillämnade
minskningen av regeringsrättens arbetsbörda ej väntas inträda förrän år
1960.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att frågan om en begränsning av
fullföljdsrätten i taxeringsmål har ett givet samband med hur taxeringsarbetet
är ordnat i första och andra instans, taxeringsnämnd och prövningsnämnd.
Förslag till ändrad taxeringsorganisation har nyligen framlagts av
1955 års taxeringssakkunniga. Förslaget, som för närvarande är föremål
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956
5
för remissbehandling, går ut på en upprustning av taxeringsnämnderna, avsedd
att genomföras successivt under loppet av fem år med början år 1958,
och på en omläggning av förfarandet i prövningsnämnd till mera domstolsmässiga
former.
Utan att nu taga ställning till frågan, huruvida regler om fullföljdstillstånd
bör införas och i så fall i vilken ordning reglerna bör bringas i tilllämpning,
vill jag framhålla, att det under alla förhållanden torde komma
att förflyta ett flertal år innan eventuella regler i ämnet kan komma att
medföra någon minskning av regeringsrättens arbetsbörda.
Såsom framhålles i regeringsrättens promemoria kan man icke räkna med
att antalet inkommande taxeringsmål skall nedgå under de närmaste åren.
Snarare har man anledning att befara en ökning. Under sådana förhållanden
finns det icke någon utsikt att den nuvarande stora balansen av oavgjorda
mål skall kunna nedbringas inom rimlig tid, om icke omedelbara åtgärder
vidtages. Med hänsyn till de stora olägenheter, som är förknippade
med den rådande eftersläpningen i regeringsrättens arbete, finner jag det
synnerligen angeläget att söka vinna en omedelbar bättring på denna punkt.
I nuvarande läge synes annan utväg härvid icke stå öppen än att genomföra
en ytterligare provisorisk förstärkning av regeringsrätten. Närmast
kommer i fråga att utöka domstolen med ytterligare tre regeringsråd. Regeringsrätten
skulle i så fall kunna arbeta på tre avdelningar, vilket enligt
gjorda beräkningar skulle medföra att ytterligare 900 å 1 000 mål kan avverkas
per år.
En ytterligare utökning av regeringsrätten möter visserligen betänkligheter
i vissa hänseenden. Bland annat är att märka att regeringsrätten med
hänsyn till sin betydelse som prejudikatinstans icke bör vara för stor.
De allvarliga nackdelar som är förenade med det nuvarande otillfredsställande
arbetsläget i regeringsrätten gör emellertid att dessa betänkligheter
icke kan tillmätas utslagsgivande betydelse. Jag vill också framhålla,
att det knappast ter sig sannolikt att man framdeles skulle kunna nedbringa
antalet regeringsråd så långt som till det ursprungligen bestämda
talet eller sju. Genomföres regler om fullföljdstillstånd, är det visserligen anledning
att hoppas att detta skall leda till en minskning av regeringsrättens
arbetsbörda. Flera omständigheter talar emellertid för att arbetsbördan ändock
kommer att förbli stor. Redan den allmänna samhällsutvecklingen, som
hittills medfört allt flera och allt viktigare uppgifter för administrationen,
talar för att antalet inkommande besvär kommer att fortsätta att stiga. Det
reformarbete, som sedan flera år pågår på förvaltningsrättens område, kan
också komma att leda fram till att regeringsrätten får ytterligare uppgifter
eller att dess arbetstid eljest tages i anspråk i ökad utsträckning, t. ex. genom
att målen i viss utsträckning företages till huvudförhandling i parternas
närvaro.
Med hänsyn till det anförda finner jag avgörande skäl tala för att regeringsrätten
nu ytterligare provisoriskt förstärkes. Jag vill förorda att regeringsrätten
från och med den 1 oktober innevarande år utökas med tre leda
-
6
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956
möter. Sammanlagda antalet ledamöter skulle därmed bli sexton, varav en
tjänstgörande i lagrådet. Utökningen torde böra beslutas för tiden till och
med den 30 september 1960. Liksom för närvarande är fallet, bör Kungl.
Maj :t äga att, om särskilda förhållanden föranleder därtill, bestämma en
tidigare slutdag. Efter utgången av september månad 1960 eller efter den av
Kungl. Maj :t eventuellt fastställda tidigare dagen bör antalet regeringsråd,
i den mån så kan ske till följd av inträffade ledigheter, åter nedbringas. Då
det icke är möjligt att nu överblicka, vilket antal regeringsråd som kan
komma att erfordras i framtiden, torde 1 § regeringsrättslagen, enligt vilket
lagrum regeringsråden skall vara sju, böra lämnas orubbad tills vidare.
I den provisoriska lagen bör vid sådant förhållande, i avbidan på framtida
ställningstagande till frågan om regeringsrättens organisation, stadgas att
regeringsrådens antal efter provisoriets upphörande skall nedbringas till
sju. Även i övrigt torde den nya lagen böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med den nu gällande provisoriska lagen.
Lagrådet
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet
Sedan lång tid tillbaka har i regeringsrätten funnits en besvärande balans
icke avgjorda mål. Denna utgöres till ojämförligt största delen av finansmål,
av vilka det övervägande antalet avser skattefrågor. På detta område
har till följd av målanhopningen eftersläpningen i regeringsrättens arbete
blivit så betydande, att — enligt vad departementschefen upplyser — i genomsnitt
förflyter omkring tre år från dagen för kammarrättens utslag till
dess målet hinner avgöras i regeringsrätten. Olägenheterna härav ligger i
öppen dag och särskilt har i propositionen framhållits, att det rådande tillståndet
genom räntebetalningar å restituerade skattebelopp medför stora
ekonomiska förluster för det allmänna.
Motåtgärder och förslag härtill har ej heller saknats. Sålunda har inrättats
nya regeringsrådsämbeten, så att antalet i regeringsrätten tjänstgörande
ledamöter fördubblats sedan år 1946. Vissa andra uppslag till nedbringande
av arbetsbalansen har diskuterats av första lagutskottet i samband
med att utskottet år 1955 behandlade en proposition med förslag till förlängning
av den provisoriska lagstiftningen om ökning av regeringsrådens
antal (utlåtande nr 34). Därvid förklarade utskottet sig hysa betänkligheter
mot såväl att ytterligare öka antalet ledamöter i regeringsrätten som att genom
generella regler avskära vissa mål från fullföljdsrätt. Däremot syntes
det utskottet kunna erbjuda en framkomlig väg att göra fullföljdsrätten beroende
av tillstånd i varje särskilt fall. — Vid 1955 års riksdag förekom
vidare en motion (I: 115), vari, i syfte att nedbringa arbetsbalansen i regeringsrätten,
föreslogs inrättande av en särskild högsta skattedomstol, till
vilken skattemålen skulle överföras från regeringsrätten. Motionen behandlades
av sammansatt konstitutions- och första lagutskott, som i avgivet ut
-
7
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1956
låtande (nr 4) erinrade om övriga framförda uppslag i ämnet och beträffande
dessa hänvisade till första lagutskottets nämnda yttrande. Sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet uttalade vidare, att det av motionären
väckta förslaget borde ses i sammanhang med nämnda andra förslag
och tillsammans med dessa bli föremål för en förutsättningslös prövning.
Vad sammansatta konstitutions- och första lagutskottet sålunda anfört gavs
till känna för Kungl. Maj :t i skrivelse från riksdagen (nr 279).
I förevarande proposition anvisas den utvägen att provisoriskt inrätta tre
nya regeringsrådsämbeten. Samtidigt uttalar emellertid departementschefen,
att det för att på längre sikt bemästra arbetsläget kan visa sig lämpligare
med andra åtgärder än en fortsatt utökning av regeringsrätten, och erinrar
i samband därmed om att utredning tillsatts för att undersöka möjligheten
av att föreskriva någon form av fullföljdstillstånd gom förutsättning för att
taxeringsmål skall få bringas under regeringsrättens prövning. Beträffande
denna utredning upplyses i propositionen, att även om dess arbete skulle
komma att resultera i regler om fullföljdstillstånd, dessa ej skulle kunna inverka
på regeringsrättens arbetsbörda förrän tidigast år 1960. Ej heller torde
vara möjligt att inom den närmaste framtiden möta det ansträngda arbetsläget
med andra åtgärder. Den stora eftersläpningen i regeringsrättens
arbete gör det emellertid angeläget att ingripa med en reform, som kan få
en omedelbar effekt. Någon annan utväg lär då ej stå till buds än att tillskapa
flera regeringsrådsämbeten. De betänkligheter som anförts häremot
måste få stå tillbaka för intresset att snarast nå en rimlig arbetsbalans i regeringsrätten.
Utskottet, som ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj :ts förslag, får med åberopande av det anförda hemställa,
att förevarande proposition, nr 52, måtte av riksdagens bifallas.
Stockholm den 1 mars 1956
På första lagutskottets vägnar:
EMIL AHLKVIST
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Lindblom, Per Olofsson,
fru Sjöström-Bengtsson, fru Gärde Widemar, herrar Arrhén och Theodor
Johansson;
från andra kammaren: herrar Lindberg, Gustafsson i Borås, Onsjö,
Hedqvist, fröken Liljedahl, herrar Jacobsson i Sala, Lundqvist och Svensson
i Krokstorp.