Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
1
Nr 9
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse av 1 kap.
1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.
Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 17 april 1956 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 167, vari Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedeparteinentsärenden för den 16 mars 1956, till riksdagens
prövning i grundlagsenlig ordning framlagt följande
Förslag
till
ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 KAP.
Om tryckfrihet
1
I överensstämmelse-----
Det skall ock stå envar fritt att,
i alla de fall då ej annat är i denna
förordning föreskrivet, för offentliggörande
i tryckt skrift till dess författare
eller utgivare eller, om för
skriften finnes särskild redaktion,
till denna meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst.
§•
— — som lielst.
Det skall ock stå envar fritt att,
i alla de fall då ej annat är i denna
förordning föreskrivet, meddela uppgifter
och underrättelser i vad ämne
som helst för offentliggörande i
tryckt skrift till dess författare eller
utgivare eller, om för skriften finnes
särskild redaktion, till denna eller
till företag för yrkesmässig förmedling
av nyheter till periodiska skrifter.
Beträffande motiveringen till förslaget får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas i det följande, hänvisa till det vid propositionen fogade
utdraget av statsrådsprotokollet.
1 Itihang till riksdagens protokoll 1956. 5 samt. 2 avd. Nr 9
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
Inledning
Enligt den nya, år 1949 antagna tryckfrihetsförordningen intager den som
för offentliggörande i tryckt skrift lämnar uppgifter till skriftens författare,
utgivare eller redaktion en privilegierad ställning i ansvarighets- och anonymitetshänseende.
Efter tryckfrihetsförordningens tillkomst har den frågan
aktualiserats, om icke en motsvarande ställning borde beredas den som
lämnar meddelande till en nyhetsbyrå.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1953 har justitierådet
Nils Regner, ledamoten av riksdagens andra kammare, chefredaktören
Rolf Edberg, verkställande direktören i Tidningarnas Telegrambyrå
(TT), översten O. Sundell och justitierådet Hugo Digman tillkallats att såsom
sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa en allsidig utredning
av frågan om skydd för meddelandet av uppgifter till nyhetsbyrå ävensom
därmed sammanhängande frågor.
De sakkunniga har den 31 maj 1955 avgivit ett betänkande angående frågan
om skydd för meddelandet av uppgifter till nyhetsbyråer (stencilerat).
Betänkandet innehåller förslag till sådan ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen att med redaktion för skrift jämställes därmed
jämförligt, för flera skrifter gemensamt organ.
över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, Svenska tidningsutgivareföreningen, Publicistklubben,
Svenska journalistförbundet, TT, A-pressens stockholmsredaktion, Högerpressens
nyhetsbyrå, Pressens Reportagebyrå Aktiebolag och Sveriges advokatsamfund.
Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget innefattar allenast en formell
överarbetning av de sakkunnigas förslag.
Gällande rätt
Tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler skiljer sig från vad som i
andra sammanhang gäller om ansvar för brott. Medan enligt allmänna strafflagen
var och en som begått en straffbar gärning eller medverkat därtill kan
ställas till ansvar, är enligt tryckfrihetsförordningen ansvarigheten koncentrerad
till viss person, vilken i tryckfrihetsförordningens bestämmelser är
angiven såsom den ansvarige, och ansvar för medverkan förekommer icke.
Då det gäller tidningar och andra periodiska skrifter svarar i regel den ansvarige
utgivaren för tryckfrihetsbrott. De personer, som biträtt utgivaren
vid skriftens tillkomst och utgivning, kan icke själva ställas till svars för
sin medverkan utan handlar på utgivarens ansvar. Denna regel gäller principiellt
även den som bidrager till skriftens innehåll genom att lämna ett
meddelande för offentliggörande i skriften. En förutsättning är att meddelandet
lämnats till skriftens författare eller utgivare eller, om för skriften
finnes särskild redaktion, till denna. Med redaktion åsyftas enligt motiven
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
3
till stadgandet såväl huvudredaktion på utgivningsorten som lokalredaktion
på andra platser. Däremot är korrespondenter icke att hänföra till redaktion,
även om de äger mera varaktiga uppdrag. Företag för nyhetsförmedling
är icke i och för sig att jämställa med tidningsredaktion.
I tryckfrihetsförordningen stadgas vissa undantag från regeln om meddelares
ansvarsfrihet. Innefattar meddelandet ärekränkning mot enskild
person, kan meddelaren ställas till ansvar enligt allmänna regler, därest
meddelandet icke införts i skriften. Likaledes är vanliga ansvarighetsregler
att tillämpa vid vissa närmare angivna brott mot tystnadsplikt och vid obehörigt
utlämnande av hemlig handling.
Meddelaren åtnjuter anonymitetsskydd. Boktryckare, förläggare eller annan,
som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt
skrifts utgivning, äger sålunda icke röja vem meddelaren är, om icke skyldighet
därtill är föreskriven i lag eller meddelaren samtycker till åtgärden.
Det är icke heller tillåtet att i tryckfrihetsmål ta upp frågan vem som lämnat
meddelande.
Ansvarsfriheten för meddelare gäller principiellt även meddelanden för
offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket. Inskränkningarna i principen
är dock i visst hänseende mera omfattande än då det gäller meddelande
till inländsk skrift. Brott mot tystnadsplikt kan sålunda medföra
ansvar enligt allmänna regler icke blott i vissa särskilda fall utan helt generellt,
så snart det är fråga om en tystnadsplikt angiven i lag. Meddelare
till utländsk skrift åtnjuter samma anonymitetsskydd, som tillkommer
uppgiftslämnare till inländsk skrift.
Slutligen må nämnas, att utlänning är i tryckfrihetsrättsligt hänseende
likställd med svensk medborgare, såvitt ej annat följer av tryckfrihetsförordningen
eller annan lag eller författning.
De sakkunniga
I betänkandet erinras om att man vid tryckfrihetsförordningens tillkomst
icke torde ha ansett något aktuellt behov föreligga av bestämmelser till
skydd för den som lämnade meddelanden till en nyhetsbyrå. De sakkunniga
framhåller emellertid, att frågan sedermera kommit i ett annat läge
genom att den dragits fram i den offentliga diskussionen och uppmärksamheten
speciellt riktats på konsekvenserna av att nyhetsbyråerna ej har samma
ställning i tryckfrihetsrättsligt hänseende som tidningsredaktionerna.
De sakkunniga har funnit att vissa svårigheter uppkommit härav för nyhetsbyråerna.
Även om dessa svårigheter ej kan närmare konkretiseras, är
dock förhållandet enligt de sakkunnigas mening uppenbarligen ägnat att
psykologiskt sett skapa en benägenhet hos meddelare att vara mera restriktiva
när det gäller uppgifter till nyhetsbyråer än till tidningsredaktioner.
Fr allmän synpunkt är det ett betydelsefullt intresse att lagstiftningen ej
lägger hinder i vägen för den verksamhet som utövas av TT och liknande
nyhetsbyråer. De sakkunniga anser det också principiellt otillfredsställande
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
att viktiga grundsatser för yttrandefrihet och allsidig upplysning icke äger
tillämpning på organ, som har en central funktion i nyhetsförmedlingens
tjänst. För att olägenheterna skall undanröjas finner de sakkunniga det
önskvärt, att likställighet såvitt möjligt åstadkommes mellan nyhetsbyråer
och tidningsredaktioner i de hänseenden varom nu är fråga.
En sådan likställighet anser de sakkunniga motiverad även av det skälet,
att det med hänsyn till det nära sambandet mellan nyhetsbyråerna och de
tidningar dessa betjänar är mycket svårt att i tillämpningen upprätthålla en
skillnad mellan nyhetsbyråer och tidningsredaktioner i tryckfrihetsrättsligt
hänseende. Nyhetsbyråerna är i praktiken delvis verksamma som redaktioner
åt tidningarna. Enligt TT:s bolagsordning skall bolagets verksamhet
ha till föremål att förmedla nyheter och underrättelser till pressen
och att idka annan i samband därmed stående eller därmed likartad verksamhet.
Praktiskt taget alla tidningar abonnerar på TT:s nyhetsservice. Därjämte
förvärvas nyhetsmaterialet av radiotjänst och vissa allmänna institutioner
ävensom av andra nyhetsbyråer, såväl svenska som utländska. Om
huvuddelen av TT:s verksamhet, nyhetsanskaffningen till tidningarna, kan
enligt de sakkunniga sägas, att den är uttryck för en rationalisering. I stället
för att varje tidning på egen hand skaffar hela sitt nyhetsmaterial, har
man i TT en gemensam central för anskaffning av största delen därav.
Verksamheten vid de övriga svenska nyhetsbyråerna är i princip likartad
med TT:s, ehuru abonnenternas krets är mera begränsad. Ett par nyhetsbyråer
har uppgivit att de tjänstgör som stockholmsredaktion för samtliga
abonnenter, och hinder anses ej föreligga att vid angivande av källan för en
nyhet använda beteckningen »från vår stockholmsredaktion». Utom den
vanliga nyhetsförmedlingen och anskaffningen av material av olika slag för
de abonnerande tidningarna utför en nyhetsbyrå särskilda uppdrag för dessa
tidningar i form av särskilda reportage eller speciella undersökningar i
viss fråga.
Insamlandet av nyhetsmaterial och annat material sker på samma sätt vid
en nyhetsbyrå som vid en tidningsredaktion. Nyhetsbyrån har fast personal
med egna reporters för anskaffande av det material, som ej kommer in till
byrån från andra nyhetsbyråer eller på annat sätt. För TT:s del svarar, annorstädes
än i Stockholm, Göteborg och Malmö, landsortstidningarna för
nyhetsanskaffningen; för denna service till TT avdelas inom redaktionerna
en särskild medarbetare att vara TT-korrespondent.
Nyheter meddelas sålunda ej endast från nyhetsbyrån till tidningsredaktionerna
utan visst nyhetsmaterial går den motsatta vägen från tidningarna
till nyhetsbyrån. Nyhetsbyrån har därvid meddelelsefrihet och anonymitetsskydd
för sina uppgifter till tidningarna, medan tidningarna ej har motsvarande
skydd beträffande sina meddelanden till nyhetsbyrån. I detta sammanhang
påpekar de sakkunniga, att om en person lämnar uppgift till en
tidning det knappast är rimligt att meddelaren går miste om sitt skydd på
grund därav att tidningen vidarebefordrar meddelandet tillsammans med
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
5
annat material till TT eller att tidningens personal blir ansvarig för att meddelandet
sålunda lämnas till annan än en tidningsredaktion.
För att belysa olämpligheten av att upprätthålla en skillnad mellan nyhetsbyråer
och tidningsredaktioner åberopar de sakkunniga vidare ett sådant
fall som att några landsortstidningar förenar sig om en gemensam
lokalredaktion i Stockholm. Meddelare till en sådan redaktion, som ej är
organisatoriskt skild från tidningarna, torde åtnjuta skydd, medan motsatsen
är fallet med meddelare till en nyhetsbyrå. Att i dylikt fall göra sådan
skillnad mellen en nyhetsbyrå och en redaktion i tryckfrihetsrättsligt
hänseende framstår enligt de sakkunnigas mening icke såsom motiverat.
Att gränsdragningen är oklar har enligt de sakkunnigas uppfattning även
kommit till uttryck i ett uttalande i propositionen till tryckfrihetsförordningen,
att nyhetsbyråerna icke i och för sig torde böra jämställas med tidningsredaktioner.
De sakkunniga förmodar, att med den reservation som ligger
i orden »i och för sig» avsetts, att en nyhetsbyrå faktiskt kan utgöra
tidningsredaktion och att den då skall bedömas som sådan.
När det gäller att genomföra likställighet mellan nyhetsbyrå och tidningsredaktion
uppkommer frågan om betydelsen av att nyhetsbyråerna till
skillnad från tidningsföretagen saknar speciellt ansvarighetsorgan. De sakkunniga
yttrar härom:
Ansvarige utgivaren är ensam ansvarig för vad som offentliggöres i en
tidning. Inom en nyhetsbyrå, som betjänar ett flertal tidningsföretag med
nyhetsanskaffning och är fristående i förhållande till dessa, är ansvarigheten
däremot att bedöma enligt allmänna principer. Tidningsföretagen är ej
ansvariga för nyhetsbyråns från tidningsföretagen organisatoriskt skilda
verksamhet.
Om en person lämnar ett meddelande till en tidningsredaktion, är han ej
ansvarig för meddelandet och hans anonymitet skyddas. Undantag från denna
regel utgör endast de båda fall som omtalas i 7 kap. 3 § TF. Det ena
innebär att om ett för enskild person ärekränkande meddelande ej blir infört
i tidningen, vanliga regler gäller beträffande ansvarighet för meddelaren.
Det andra undantaget avser meddelanden som innefattar åsidosättande
i vissa fall av lagstadgad tystnadsplikt; även om ett sådant meddelande
lämnas för offentliggörande i tryckt skrift blir meddelaren ansvarig, och
detta oavsett om meddelandet blir publicerat eller ej.
Bortsett från nämnda båda undantagsfall är sålunda förhållandet det att
något ansvar över huvud ej föreligger för meddelanden som ej publiceras.
Att märka är dock att om någon vid redaktionen utlämnar meddelandet till
obehörig, d. v. s. fortsprider meddelandet på ett sätt som icke är nödvändigt
för offentliggörande i tryckt skrift, straffbarhet inträder för fortspridaren
enligt vanliga regler.
Om meddelandet i stället lämnas till en nyhetsbyrå, blir däremot enligt
nuvarande regler meddelaren ansvarig. Lämnar byrån meddelandet vidare
till tidningar och publiceras meddelandet, får tidningarnas ansvariga utgivare
svara för meddelandets innehåll jämte meddelaren till nyhetsbyrån.
Någon ansvarighet för nyhetsbyråns personal torde däremot ej komma i
fråga, eftersom nyhetsbyrån lämnat meddelandet omedelbart för offentliggörande
i tryckt skrift. Är fråga om meddelande av ärekränkande innehåll,
blir dock enligt nu gällande regler nyhetsbyråns personal fri från ansvar
endast om meddelandet publiceras, medan däremot ansvarighet drabbar
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
vederbörande inom byrån om publicering ej sker. I sistnämnda hänseende
är dock att märka, att undantagsbestämmelsen rörande ärekränkande meddelande
gäller oberoende av om meddelaren själv tillhör den i 1 kap. 1 §
andra stycket TF avsedda kretsen, varför någon ändring härutinnan ej blir
följden om nyhetsbyrå likställes med tidningsredaktion.
Av det nu anförda framgår, att om man likställer nyhetsbyråerna med
tidningsredaktioner, detta ej innebär att man tar bort en ansvarighet som
nu finnes för nyhetsbyråernas personal. Den ändring som inträder är endast
att meddelaren blir fri från ansvar på samma sätt som om han lämnat
sitt meddelande direkt till en tidningsredaktion.
Anledning torde ej föreligga att låta den ifrågasatta ändringen av nyhetsbyråernas
ställning medföra att tidningarnas ansvariga utgivare befrias
från ansvar i fråga om uppgifter som lämnas från nyhetsbyråer. Möjligen
kan det sägas att en ansvarig utgivare vid en tidning har större möjligheter
att kontrollera en uppgift, om uppgiftslämnaren kommer med den direkt till
tidningens redaktion än om uppgiften lämnas genom en nyhetsbyrå. I praktiken
torde en sådan synpunkt emellertid sakna större betydelse och gentemot
densamma kan anföras, att det för tidningarnas ansvariga får framstå
såsom angeläget att endast anlita sådana nyhetsbyråer som är vederhäftiga.
Ej heller synes det motiverat att — med frångående av nuvarande ansvarighetssystem
— införa en ansvarighet för nyhetsbyråernas personal vid sidan
av ansvarigheten för tidningarnas ansvariga utgivare.
Hinder synes sålunda ej föreligga att likställa nyhetsbyrå med tidningsredaktion
på den grund att nyhetsbyrån ej har någon motsvarighet till tidningarnas
ansvariga utgivare. Ansvar enligt allmänna principer gäller, i
den mån ej TF :s särskilda ansvarsregler lägger ansvarigheten på ansvarige
utgivaren eller straffrihet föreligger med hänsyn till att ett meddelande lämnas
till tidningar för offentliggörande.
Om betydelsen av att nyhetsbyråerna ofta fullföljer även andra uppgifter
än nyhetsförmedling till tidningar framhåller de sakkunniga till en början,
att sådana meddelanden, som lämnas byrån för annat ändamål än offentliggörande
i tryckt skrift, icke blir privilegierade även om nyhetsbyråerna
införes i den i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen angivna
personkretsen. Ansvarigheten får bedömas enligt allmänna regler och anonymitetsskydd
kommer icke i fråga. Är meddelandet lämnat såväl för publicering
i tryckt skrift som för annat ändamål uppkommer frågan hur ansvarigheten
skall bedömas. Detta är — framhåller de sakkunniga — icke
något nytt spörsmål; det uppkommer redan nu exempelvis då tidningar lämnar
nyheter till nyhetsbyråer. Enligt de sakkunnigas mening kan det knappast
anses rimligt att i sådana fall skyddet för meddelelsefrihet och anonymitet
icke skall gälla och principen om dess begränsning till meddelanden
för publicering i tidningar kan sålunda knappast tillämpas strikt. För meddelaren
är det i regel likgiltigt om tidningen använder lians uppgift på det
sättet, att den lämnas till TT. Man torde i detta sammanhang — anför de
sakkunniga — få se till meddelarens syfte. Problemet blir emellertid av större
betydelse när fråga är om meddelanden till nyhetsbyråer, eftersom dessas
uppdrag för andra än tidningar kan ha större omfattning. Enligt de sakkunnigas
uppfattning får problemet därför särskilt beaktas när det gäller
avgränsningen, vilka byråer som kan likställas med tidningsredaktioner.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956 7
Vad angår denna avgränsning betonas i betänkandet, att varje företag
som ger sig ut för att vara nyhetsbyrå icke utan vidare bör godtagas såsom
likställt med tidningsredaktion. Någon betänklighet mot att likställa de nuvarande
fyra svenska nyhetsbyråerna med tidningsredaktion torde enligt
de sakkunnigas mening icke föreligga. Det kan emellertid tänkas, att nu
eller framdeles kommer att uppträda andra företag med anspråk på att intaga
samma ställning som dessa. Härom yttrar de sakkunniga, att vad de
anfört om önskvärdheten av att nyhetsbyråer likställes med tidningsredaktioner
och om nuvarande förhållanden på området icke i och för sig föranleder,
att likställigheten bör omfatta andra byråer än sådana som till sin
natur är jämförliga med en redaktion, särskilt en tidningsredaktion. Genom
att begränsa likställigheten till dylika byråer synes man helt vinna vad som
åsyftas utan att behöva införa en i princip så föga tilltalande anordning som
auktorisation. Och risken för att genom en sådan bestämning även icke
önskvärda företag skall omfattas av likställigheten synes de sakkunniga
ringa; faran synes i varje fall ej vara större än den som ligger däri att nuvarande
regler utan begränsning avser meddelanden till författare och utgivare
som får vara verksamma utan auktorisation.
De sakkunniga anser, att i huvudsak följande synpunkter bör anläggas
vid bedömande av om en nyhetsbyrå kan anses jämförlig med tidningsredaktion.
För att likställighet med tidningsredaktion skall anses föreligga
bör fråga vara om ett någorlunda fast inrättat företag; en tillfällig verksamhet
för insamlande av uppgifter till tidningar bör ej anses konstituera
en nyhetsbyrå. Vidare bör fordras att företaget har fasta förbindelser med
ett antal tidningar. Det ligger i sakens natur att företagets väsentliga verksamhet
skall avse insamling av nyheter och annat material till tidningar
för publicering i dessa. Att därutöver i företagets verksamhet ingår att nyhetsmaterial
lämnas även till vissa institutioner på sätt och i den utsträckning
som nu förekommer vid de fyra nu verksamma nyhetsbyråerna bör
ej utgöra hinder för likställighet med tidningsredaktion. Skulle däremot
sådana uppgifter utgöra en mera avsevärd del av verksamheten, kan man
ej vidare tala om att företaget är jämförligt med en tidningsredaktion. Slutligen
bör vid bedömandet hänsyn kunna tagas till om arbetssättet på byrån
är likartat med verksamheten på eu tidningsredaktion.
Hur meddelanden till utländska företag för nyhetsanskaffning skall bedömas
får enligt de sakkunniga avgöras efter samma principer som meddelanden
till motsvarande svenska organ. Avgörande blir även i dessa fall,
huruvida det utländska företaget för nyhetsförmedling har sådan karaktär
att det skulle haft privilegierad ställning, om det varit ett svenskt företag.
Några betänkligheter att likställa nyhetsbyråer med tidningsredaktioner
med hänsyn till nyhetsbyråernas meddelanden till utländska organ synes
de sakkunniga icke föreligga. De särskilda invändningar som kan anföras
ur synpunkten av rikets säkerhet är beaktade i 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.
I enlighet med det anförda föreslås i betänkandet, att 1 kaj). 1 § andra
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
stycket tryckfrihetsförordningen skall erhålla sådan ändrad lydelse att med
redaktion för skriften jämställes därmed jämförligt, för flera skrifter gemensamt
organ.
De sakkunniga påpekar, att bestämmelsen med sitt ändrade innehåll på
grund av hänvisningarna i 3 kap. 4 §, 7 kap. 3 § och 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen
blir tillämplig även i fråga om meddelares rätt till anonymitet
och ansvar för tryckfrihetsbrott samt i fråga om utrikes tryckta skrifter.
Remissyttrandena
De sakkunnigas förslag har tillstyrkts av Svea hovrätt ävensom av samtliga
hörda pressorganisationer och organ för nyhetsförmedling. Justitiekanslersämbetet,
som framställt vissa erinringar mot förslaget, har tillstyrkt
lagstiftning i syfte att likställa vissa nyhetsbyråer med tidningsredaktion.
Sveriges advokatsamfund har hävdat, att nyhetsbyråernas dubbla uppgift
att distribuera nyheter såväl till tidningarna som till andra nyhetsabonnenter
föranleder komplikationer, som är av sådan art, att de sakkunnigas förslag
icke utan närmare utredning bör läggas till grund för lagstiftning.
Vad angår behovet av den föreslagna lagändringen yttrar
TT, att det i samband med ett uppmärksammat rättsfall uppstått oklarhet
huruvida tryckfrihetsförordningens stadgande rörande skydd för meddelare
till tidningsredaktion jämväl ägde tillämpning på meddelanden till nyhetsbyrå
samt att det då fanns och alltjämt finnes goda skäl att antaga, att
oklarheten skulle bli till allvarligt men för nyhetsbyråerna vid deras kontakter
med nyhetskällor. Från åklagarhåll i Stockholm förklarades, att information
till representanter för byrån icke kunde lämnas i samma omfattning
som då fråga vore om tidningsredaktion. Att byråns möjligheter att kontrollera
och fullständiga sitt nyhetsmaterial därigenom skulle allvarligt begränsas
synes byrån uppenbart. Publicistklubben och A-pressens stockholmsredaktion
framhåller på liknande sätt behovet av den föreslagna lagändringen.
— Å andra sidan finner justitiekanslersämbetet, att behovet av lagändring
icke kan anses övertygande ådagalagt. Ämbetet anser, att det knappast är
möjligt för utomstående att bilda sig en mera konkret uppfattning om vari
olägenheterna med nuvarande ordning består. Sveriges advokatsamfund har
intagit en liknande ståndpunkt.
I några yttranden har vissa speciella spörsmål upptagits till behandling.
Önskemålet om en fast avgränsning av meddelelsefriheten
behandlas av justitiekanslersämbetet, som därvid anför, att det vid tryckfrihetsförordningens
tillkomst framhölls såsom angeläget, att den i 1 kap.
1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen stadgade meddelelsefriheten erhöll
en fast avgränsning. Kretsen av dem, som med privilegierande verkan för
meddelaren kunde mottaga underrättelser, blev då tämligen noggrant bestämd
och ganska begränsad. Ämbetet uttalar mot bakgrunden härav vissa
betänkligheter mot förslaget. Den fasthet, som utmärker gällande grundlags
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
9
bestämmelse, skulle — enligt ämbetets uppfattning — minskas, om ett med
redaktion »jämförligt, för flera skrifter gemensamt organ» också kommer
att hänföras till den ifrågavarande kretsen. Uttrycket »med redaktion jämförligt»
är nämligen ganska svävande. Svea hovrätt upptager samma spörsmål
till behandling men framhåller att — med den utformning de sakkunnigas
förslag erhållit och särskilt i betraktande av de faktiska och välkända
förhållanden, som är föremål för regleringen —- betänkligheterna i förevarande
hänseende praktiskt sett icke torde väga så tungt att de bör tillmätas
avgörande betydelse.
De sakkunnigas uttalande, att det icke synes motiverat att — med frångående
av nuvarande ansvarighetssystem — införa en ansvarighet för
nyhetsbyråernas personal vid sidan av ansvarigheten för tidningarnas
ansvariga utgivare diskuteras i flera yttranden. A-pressens stockholmsredaktion
och Högerpressens nyhetsbyrå instämmer i de sakkunnigas
uttalande. Sistnämnda byrå framhåller till utveckling av sin ståndpunkt, att
nyhetsbyråernas verksamhet endast är ett led i eller en del av det mångskiftande
redaktionella anskaffningsarbete som avslutas i och med att en tidning
tryckes och distribueras till allmänheten. Att införa ett delansvar för ett
av leden i dénna redaktionella arbetsprocess torde enligt byråns mening
komma att medföra svåröverskådliga konsekvenser och det skulle dessutom
strida mot hela den grundprincip, som enligt gällande lag ger ansvarige utgivaren
särskilda rättigheter och skyldigheter. — I motsats till dessa remissinstanser
ifrågasätter justitiekanslersåmbetet om icke ett ansvarighetssystem
för nyhetsbyrå bör införas. Ämbetet anser, att förhållandena understundom
kan vara sådana att det ter sig rimligare att vederbörande nyhetsbyrå får
bära ansvaret för ett meddelande än att den tidning, som intagit meddelandet,
gör det. Skulle vid en juryprövning en tidnings ansvarige utgivare bli
friad från ansvar för ett tidningsmeddelande på den grund att dess tilllåtlighet
finge anses till fyllest prövad av en nyhetsbyrå, bleve följden den,
att ingen ansvarig för meddelandet funnes. Detta är — fortsätter ämbetet —
i hög grad otillfredsställande. Även av andra skäl anser ämbetet, att ett
ansvarighetssystem för nyhetsbyrå förtjänar övervägas. Möjligt är emellertid
att det skulle ställa sig vanskligt att stadga sådan särskild ansvarighet.
För ämbetet möter det svårigheter att med tillräcklig grad av säkerhet taga
mera bestämd ställning till frågan. Även Svenska journalistförbundet ifrågasätter
om icke spörsmålet om en ansvarighetsregel för nyhetsbyrå bör närmare
utredas.
I några yttranden behandlas de svårigheter, som sam in a nhänger
med nyhetsbyråernas ej sällan dubbla uppgift
alt lämna meddelanden såväl för offentliggörande
i tryckt skrift som för annat ända in å 1. I denna
del anför justitiekanslersämbctet, att det synes kunna ifrågasättas om de
sakkunnigas ändringsförslag leder till det avsedda målet, samma privilegierade
ställning för meddelare till nyhetsbyrå som för meddelare till tidningsredaktion.
Om en person vänder sig till en nyhetsbyrå med en nyhet
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
och därvid avser, att nyheten skall vidarebefordras även till någon i annat
syfte än dess offentliggörande i tryckt skrift, eller känner till att så kommer
att ske, uppställer sig frågan huruvida han enligt de sakkunnigas förslag
skulle vara fri från ansvar för meddelandet och åtnjuta rätt till anonymitet.
Svaret synes — fortsätter ämbetet — vara beroende av bur begreppet »för
offentliggörande i tryckt skrift» skali tolkas. Enligt ämbetets uppfattning
innefattar uttrycket i princip ett krav på att meddelandet lämnas enbart för
offentliggörande i tryckt skrift. Om denna uppfattning är riktig, skulle meddelaren
riskera att icke erhålla den avsedda privilegierade ställningen, eftersom
meddelande till en nyhetsbyrå ofta lämnas med insikt om att meddelandet
brukas även för annat ändamål än för offentliggörande i tryckt skrift.
Enligt ämbetets uppfattning är det långt ifrån säkert, att vad de sakkunniga
anfört i detta sammanhang skulle anses till fyllest vid domstols prövning
av ett fall, där förevarande spörsmål är aktuellt, framför allt icke då det
som här gäller tolkning av grundlag. Tillämpningen av stadgandet skulle
kunna bli icke blott svävande utan även godtycklig. — En i väsentliga delar
likartad anmärkning har framställts av Sveriges advokatsamfund.
Nämnda samfund hävdar vidare, att innebörden av stadgandet i 7 kap.
3 § första stycket tryckfrihetsförordningen i ett hänseende synes bli tämligen
oklar, om de sakkunnigas förslag upphöjes till lag. Styrelsen åsyftar
det fall att ett till en nyhetsbyrå lämnat meddelande innefattar ärekränkning
mot enskild person samt att meddelandet uppläses i radio och utsändes dels
till pressen, dels till övriga abonnenter. Om någon tidning publicerar meddelandet
uppkommer — enligt samfundet — spörsmålet, huruvida meddelaren
och vederbörande inom nyhetsbyrån undgår ansvar, trots att det ärekränkande
meddelandet upplästs i radio och spritts till övriga abonnenter.
I fråga om det sätt, varpå de sakkunniga avsett att anpassa anonymitetsskyddet
efter den utvidgade meddelelsefriheten anför justitiekanslersämbetet
följande:
3 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen stadgar straff för obehörigt röjande
av meddelares anonymitet. Straff torde icke kunna drabba annan än den
som ålagts skyldighet att icke röja anonymiteten. Sådan skyldighet är föreskriven
i 3 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen och gäller boktryckare,
förläggare eller annan, som har att taga befattning med skrifts
tryckning eller med tryckt skrifts utgivning. Härunder faller, såvitt ämbetet
kan finna, icke nu personal vid nyhetsbyrå, och då någon ändring icke
är föreslagen i 3 kap. tryckfrihetsförordningen, vill det förefalla, som om
sådan personal icke bleve i förordningen ålagd skyldighet att ej uppenbara
meddelare till nyhetsbyrå, lika litet som denne finge sin anonymitetsrätt
omgärdad med straffskydd. Detta är emellertid en brist, som lärer böra avhjälpas.
En invändning av i huvudsak samma innehåll har framställts av Sveriges
advokatsamfund.
Den av de sakkunniga föreslagna lagtexten kritiseras av justitiekanslersämbetet,
som därvid framhåller, att uttrycket »med redaktion jämförligt,
för flera skrifter gemensamt organ» förefaller tämligen dunkelt till sin inne
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 195(i
11
börd och icke leder tanken till företag för nyhetsförmedling. Ämbetet ifrågasätter
om det icke i stället borde direkt utsägas, att fråga är om företag
för nyhetsförmedling. Vidare kunde — enligt ämbetets uppfattning — i lagtexten
lämpligen anges att företaget skall ha till huvudsaklig uppgift att förmedla
nyheter för offentliggörande i tryckt skrift.
Propositionen
Departementschefen framhåller inledningsvis, att reglerna i tryckfrihetsförordningen
om ineddelelsefrihet och anonymitetsskydd avser att främja en
allsidig nyhetsförmedling till allmänheten och en fri kritikrätt. Trots vikten
av dessa intressen har meddelelsefriheten och anonymitetsskyddet icke fått
en sådan räckvidd, att varje meddelande som lämnas för offentliggörande
i tryckt skrift omfattas därav. Behovet av en begränsning till sådana meddelelseled,
som står den tryckta skriftens framställning nära, gör sig nämligen
med styrka gällande. I enlighet härmed har meddelelsefriheten och anonymitetsskyddet
i tryckfrihetsförordningen begränsats till den tryckta skriftens
omedelbara källor. Ansvarsfrihet och anonymitetsskydd tillkommer sålunda
endast den, som för offentliggörande i tryckt skrift lämnar uppgifter
och underrättelser till skriftens författare, utgivare eller redaktion, om
särskild sådan finnes. Härigenom kommer dock den av nyhetsbyråerna utövade
nyhetsanskaffningen att sakna tryckfrihetsrättsligt skydd. Vid tillkomsten
av tryckfrihetsförordningen synes man ha ansett att den praktiska
betydelsen härav vore ringa. Under den diskussion av frågan som därefter
förekommit har emellertid hävdats, att meddelare skulle komma i en oförmånligare
ställning, därest han lämnade sitt meddelande genom en nyhetsbyrå.
De fall, i vilka en sådan uppfattning kommit till synes, anser departementschefen
närmast avse meddelanden från myndighet. Då myndigheter
eller tjänstemän bör vara skyldiga att, när de lämnar uppgifter såsom ett
normalt led i sin tjänsteutövning, meddela dessa Öppet och opartiskt till alla
nyhetsorgan, som begärt upplysningar, finner departementschefen viss tvekan
kunna råda om behovet av lagändring. Den i ämnet uppkomna diskussionen
synes dock ha gjort det önskvärt, att nyhetsbyråernas likställighet
med tidningsredaktioner i princip fastslås. I propositionen förordas därför,
att en lagändring göres.
Efter att ha redogjort för de sakkunnigas förslag i ämnet framhåller departementschefen,
att tveksamhet under remissbehandlingen yppats, huruvida
meddelelsefriheten och anonymitetsskyddet på den av de sakkunniga
föreslagna vägen kommer att i erforderlig utsträckning omfatta meddelanden
till nyhetsbyråer samt att tanken därvid synes vara, att det i lagrummet
angivna kravet på offentliggörande i tryckt skrift såsom meddelarens
syfte i alltför hög grad begränsar effekten av lagändringen med hänsyn till
att nyhetsbyråerna regelmässigt vidarebefordrar nyheter även till andra än
tidningar. I denna fråga anför departementschefen:
12
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
Enligt min mening föreligger icke skäl att uppgiva eller ändra det nuvarande
kravet på ett bestämt syfte. Det kan icke i angivet hänseende anses
föreligga någon väsentlig skillnad mellan ett meddelande till en nyhetsbyrå
och ett meddelande till en tidningsredaktion. Vid anmälan av frågan om
proposition till 1948 års riksdag med förslag till tryckfrihetsförordning anförde
jag (prop. nr 230 s. 109), att den principiella friheten att lämna meddelanden,
såvitt möjligt, måste erhålla en fast avgränsning, särskilt med
hänsyn till att stadgandet kan medföra att meddelaren blir fri från ansvar,
som eljest kunnat förekomma. I första hand borde härvid gälla, att stadgandet
omfattar endast vad som meddelats i syfte att det skall offentliggöras.
Därvid framhöll jag, att det knappast förelåg någon anledning befara att
denna begränsning icke i rättstillämpningen skulle kunna upprätthållas
med nödig skärpa, och jag hänvisade till att de bevissvårigheter som uppkom
icke är av annan natur än sådana som föreligger vid andra subjektiva
omständigheter vilka är bestämmande för straffbarheten, t. ex. gärningsmannens
uppsåt.
Då alltså såväl av stadgandets lydelse som av det nu återgivna uttalandet
framgår, att stadgandets tillämplighet i väsentlig mån beror på om däri
angivet syfte föreligger, är det uppenbart att meddelaren i sådana fall då
han kan befara att meddelandet sprides på andra vägar än genom tryckt
skrift, kan åberopa sin frihet att lämna meddelanden för offentliggörande i
tryckt skrift endast om detta syfte kommit till uttryck. Är däremot omständigheterna
sådana att han måste anses ha medgivit spridning även på
annat sätt än genom tryckt skrift, kan han icke gå fri från ansvar genom
att åberopa tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Då klarhet föreligger
om syftet, torde en spridning som icke är behövlig för offentliggörandet i
skriften föranleda straffbarhet för fortspridaren enligt vanliga regler. Vad
nu sagts gäller i lika mån meddelande till nyhetsbyrå och meddelande till
tidningsredaktion.
Till skillnad mot vad vissa remissinstanser ifrågasatt anser departementschefen
det icke vara nödvändigt att, i samband med den föreslagna lagändringen,
införa ett tryckfrihetsrättsligt ansvar för nyhetsbyråernas personal.
Införandet av ett sådant ansvar skulle — enligt departementschefen — medföra
betydande praktiska svårigheter och kräva omfattande ändringar i
tryckfrihetsförordningen.
Beträffande frågan huru 7 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen
skall tolkas, om den föreslagna ändringen genomföres, anföres i propositionen
:
För det fall att någon vid exempelvis en presskonferens, där representanter
för ett flertal tidningar är närvarande, lämnar ett för enskild person
arerörigt meddelande och detta allenast inflyter i några av tidningarna innebar,
stadgandet, att ansvar åvilar meddelaren, såvitt meddelandet riktat
sig till tidningar, som vägrat införa detsamma. Stadgandet bör uppenbarligen
ha samma innebörd för den händelse meddelandet under eljest lika omständigheter
överbringats till tidningarna genom förmedling av en nyhetsbyrå.
Hur iragan bor bedömas i vissa gränsfall, som kan tänkas uppkomma, får
bero pa rättstillämpningen.
I likhet med justitiekanslersämbetet anser departementschefen, att det av
de sakkunniga föreslagna uttrycket »med redaktion jämförligt, för flera
skrifter gemensamt organ» är dunkelt till sin innebörd. I stadgandet bör an
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
13
givas, att det skall vara fråga om företag för förmedling av nyheter till periodiska
skrifter. Därigenom torde framgå — anföres vidare i propositionen
— att endast företag som har sådan nyhetsförmedling till sin huvudsakliga
uppgift omfattas av stadgandet. Det bör vidare vara fråga om ett fast inrättat
företag. Att såsom de sakkunniga föreslagit uttrycka detta genom
kravet att företaget skall vara jämförligt med tidningsredaktion torde
emellertid i detta sammanhang icke ge tillräcklig ledning. Lämpligare anser
departementschefen det vara att uppställa fordran på att verksamheten
skall vara yrkesmässig.
Vad angår anonymitetsskyddet för den som lämnar ett meddelande till
en nyhetsbyrå för offentliggörande i tryckt skrift framhålles i propositionen,
att 3 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen för närvarande omfattar
icke blott sådana personer som sysslar med egentligt tryckningsarbete
utan även journalister och andra vid en tidning anställda personer, som
har nyhetsanskaffningen om hand. Däremot är nyhetsbyråernas personal
icke nu att hänföra under stadgandet. Den föreslagna ändringen i 1 kap.
1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen torde emellertid utan ändring
jämväl i 3 kap. 1 § andra stycket i förordningen få till följd att sistnämnda
bestämmelse blir tillämplig jämväl i fråga om nyhetsbyråernas personal.
Slutligen anföres i propositionen, att den nu gällande friheten att meddela
uppgifter för offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket, bör utsträckas
att omfatta jämväl det fall att uppgifterna för dylikt ändamål lämnats
till utländsk nyhetsbyrå. Särskilt framhålles att denna meddelelsefrihet,
såsom framgår av 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, icke omfattar uppgifter
om förhållande, vars röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet.
Utskottet
Såsom departementschefen framhållit i förevarande proposition avsåg de
i den nya, år 1949 antagna tryckfrihetsförordningen upptagna bestämmelserna
om meddelelsefrihet och anonymitetsskydd att främja en allsidig nyhetsförmedling
och en fri kritikrätt. Med hänsyn till behovet av en begränsning
till sådana meddelelseled, som står den tryckta skriftens framställning nära,
erhöll nämnda stadganden i tryckfrihetsförordningen en sådan utformning
att ansvarsfrihet och anonymitetsskydd endast tillkommer den, som för
offentliggörande i tryckt skrift lämnar uppgifter och underrättelser till
skriftens författare, utgivare eller redaktion, om särskild sådan finnes. Därigenom
kom dock den av nyhetsbyråerna utövade nyhetsanskaffningen att
sakna tryckfrihetsrältsligt skydd. Såsom framhållits såväl av de sakkunniga
som av departementschefen torde man vid tryckfrihetsförordningens
tillkomst ha ansett detta förhållande sakna nämnvärd praktisk betydelse.
Sedermera har emellertid förevarande spörsmål kommit i ett annat läge
genom att frågan dragits fram i den offentliga diskussionen och uppmärksamheten
speciellt riktats på konsekvenserna av att nyhetsbyråerna ej har
14
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1956
samma ställning i tryckfrihetsrättsligt hänseende som tidningsredaktionerna.
De sakkunniga har anfört, att de funnit, att på grund av sistnämnda
förhållande vissa svårigheter uppkommit för nyhetsbyråerna. Oavsett omfattningen
av dessa svårigheter finner utskottet — i likhet med de sakkunniga
och departementschefen — att nyhetsbyråernas likställighet med tidningsredaktioner
bör i princip fastslås. En lagändring med det i propositionen
angivna syftet bör sålunda komma till stånd. Utskottet har icke funnit
anledning till erinran mot utformningen av det framlagda ändringsförslaget.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
måtte antaga det i förevarande proposition, nr 167,
framlagda, ovan intagna förslaget till ändrad lydelse av 1
kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.
Stockholm den 8 maj 1956
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström*, Georg
Pettersson, Olsén, Fritiof Karlsson, Ollén*, Sörlin, Yngve Nilsson* och SigIrid
Larsson; samt ö
från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast*,
Swedberg, Spångberg*, Jonsson i Haverö*, Nilsson i Göingegården*, Hammar,
Edberg* och Hamrin*.
Ej närvarande vid justeringen.
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
560868