Nr 4-5
Konstitutionsutskottets utlåtande nr i år 1956
1
Nr 4
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1957—1960 ävensom i ämnet väckta
motioner.
Till konstitutionsutskottet ha båda kamrarna den 18 januari 1956 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 11, vari Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för
perioden 1957—1960
Med avseende å val och särskilda röstsammanräkningar för besättande
av plats i riksdagens andra kammare för perioden 1957—1960 förordnas
härigenom, att 56 § 3 mom. lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen1
icke skall gälla, att i stället för ettvart av följande lagrum i 1920 års
lag, nämligen 56 § 4 mom., 59 § andra stycket, 79 § första stycket, 81 § och
87 §, skola gälla de bestämmelser, som under motsvarande lagrumsbeteckning
finnas upptagna i lagen den 30 maj 1952 med vissa bestämmelser om
val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—19562, att vad i 57 §
2 mom. tredje stycket och 72 § sjätte stycket 1920 års lag sägs om samma
lag skall gälla jämväl beträffande 1952 års lag och nu ifrågavarande lag,
att det i 59 § fjärde stycket 1920 års lag angivna formuläret skall ersättas
av formulär av den lydelse bilaga vid 1952 års lag utvisar samt att i 88 §
andra stycket 1920 års lag orden »enligt 87 § av lagen om val till riksdagen»
skola utbytas mot orden »enligt lagen med vissa bestämmelser om
val till riksdagens andra kammare för perioden 1957—1960».
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I lag eller särskild författning förekommande hänvisning till stadgande,
vilket ersatts av bestämmelse i denna lag, skall avse sistnämnda bestämmelse.
1 Senaste lydelse av 56 § 3 mom., se SFS 1944:84; av 56 § 4 mom., se SFS 1952: 264; av 57 §,
se SFS 1944:84; av 59 §, se SFS 1952: 264; av 72 §, se SFS 1944:84; av 79 §, se SFS 1952: 264,
samt av hl, 87 och 88 §§, se SFS 1944: 84.
2 Se SFS 1952:267.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. 2 avd. Nr i—5
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1956
Beträffande motiveringen till lagförslaget i propositionen får utskottet, i
den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till det vid
propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 16 december 1955.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen i anledning av propositionen väckta, till utskottet hänvisade
motioner nämligen dels de likalydande motionerna nr 161 i första
kammaren av herrar Lindblom och Hagberg och nr 216 i andra kammaren
av herrar Håstad och von Friesen, dels motionen nr 640 i andra kammaren
av herr Dahlén, dels ock motionen nr 641 i andra kammaren av herr Ngberg.
I motionerna I: 161 och II: 216 hemställes dels att riksdagen måtte avslå
propositionen, dels att riksdagen för sin del måtte antaga lagändringar avseende
ett utjämningssystem vid andrakammarval grundat på principen om
tilläggsmandat och utformat så att varje valkrets med undantag av Gotland
erhåller ett tilläggsmandat, vidare att såsom ett villkor för att ett parti
skall få deltaga i utdelningen av tilläggsmandat uppställes att partiet i fråga
erhållit mandat vid besättandet av primärmandaten samt att rätt för partierna
åter införes att å valsedlar under partibeteckning använda underpartibeteckning.
I motionen II: 640 hemställes — sedan motionären däri framhållit att
han i första hand ansluter sig till den i motionerna I: 161 och II: 216 framförda
uppfattningen — att riksdagen vid behandlingen av propositionen för
sin del måtte besluta, att den i den föreslagna valmetoden ingående divisorn
för framräknande av jämförelsetalet för ett partis första mandat sättes till
1,3 i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna 1,4.
I motionen II: 641 hemställes,
A. att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande
Förslag
till
ändrad lydelse av § 15 riksdagsordningen
§ 15.
1. I varje---— rikets folkmängd.
2. Därest det —---är stadgat.
3. Uppgår det--— till fem.
4. Vid valet skall iakttagas, att 200 riksdagsmän väljas direkt i kretsarna
och de återstående genom ett särskilt utjämningsförfarande de i valet
deltagande partierna emellan, varvid dock tillses, att även dessa överskjutande
mandat återgå till valkretsarna, så att dessa få sina enligt 1, 2 och
3 mom. tillkommande antal riksdagsmän. Vid bestämmandet av det antal
riksdagsmän, som skola väljas direkt i varje valkrets, gäller i tillämplig
ordning samma förfarande som stadgas i 1 och 2 mom.
5. I valet deltagande parti, som icke erhållit något av de 200 kretsmandaten,
vare också uteslutet från fördelningen av de återstående mandaten.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1956
3
6. Det antal riksdagsmän, varje valkrets enligt ovan angivna grunder
äger utse, fastställes för varje fyraårsperiod av Konungen.
B. att riksdagen — därest förslaget under A icke vinner bifall —- måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 11.
C. att riksdagen — därest förslaget under B bifalles — måtte besluta att
som provisoriskt valsystem för andrakammarvalen perioden 1957—1960
tillämpa en metod byggd på delningstalen 1, 2, 3,5, 5, 6,5 etc.
D. att riksdagen måtte besluta att sammanslå Älvsborgs läns norra och
Älvsborgs läns södra valkretsar till en valkrets.
E. att riksdagen måtte ge vederbörande utskott i uppdrag att utarbeta
och för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i vallagen, som erfordras
vid bifall till punkterna B, C och D.
F. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående den fördelningsregel, som bör tillämpas vid införandet av
ovan föreslagna valsystem med krets- och tilläggsmandat.
I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet
hänvisa till motionerna.
Valordningen för valen till riksdagens andra kammare regleras genom
riksdagsordningen och 1920 års lag om val till riksdagen med däri senare
vidtagna ändringar.
Beträffande valkretsindelningen vid andrakammarvalen utsäges i § 14
riksdagsordningen endast, att bestämmelser härom innehållas i vallagen.
Till grund för vallagens stadganden i ämnet ligger i princip länsindelningen.
Älvsborgs län är dock delat i en nordlig och en sydlig valkrets, varjämte
Göteborgs stad utgör en särskild valkrets och städerna Malmö, Hälsingborg,
Landskrona och Lund tillsammans bilda en valkrets.
Det antal riksdagsmän, som varje valkrets äger utse, regleras enligt § 15
riksdagsordningen vart fjärde år efter folkmängden vid början av året näst
före varje andrakammarperiod. För fyraårsperioden 1953—1956 har enligt
dessa bestämmelser antalet platser i andra kammaren för varje valkrets
fastställts genom KK den 30 maj 1952 (nr 268).
Då valkretsarna förete betydande olikheter i fråga om befolkningens storlek,
växlar i anslutning härtill antalet mandat i kretsarna. Den enligt ovannämnda
kungörelse gällande fördelningen av mandaten mellan valkretsarna
belyses av följande sammanställning.
Antal
valkretsar
Antal mandat
i varje
krets
Antal
valkretsar
Antal mandat
i varje
krets
1 .................... 24 4
2 .................... 12 1
2 .................... 11 6
5 .................... 9 1
6 .................... 8
7
6
5
3
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1956
Älvsborgs läns norra och södra valkretsar äga enligt kungörelsen att utse
sex respektive fem riksdagsmän. Frågan om sammanslagning av dessa båda
valkretsar, varom förslag nu väckts genom motionen II: 641, eller om jämkning
av gränserna mellan valkretsarna har vid flera tillfällen varit under
övervägande.
I sitt första betänkande år 1951 (SOU 1951:58) föreslog 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning, att de båda valkretsarna skulle sammanläggas
till en gemensam valkrets för hela länet. I Kungl. Maj :ts proposition
(nr 175) till 1952 års riksdag med förslag till ändrad lydelse av §§ 13 och
15 riksdagsordningen samt till lag om provisoriskt valsystem för andrakammarvalen
för perioden 1953—1956 framhöll emellertid föredragande departementschefen
såsom sin uppfattning, att anledning icke förelåge att då
göra ändring i fråga om Älvsborgs läns av geografiska och andra skäl betingade
uppdelning i två valkretsar. Med anledning härav togs frågan vid
1952 års riksdag upp av flera motionärer, varvid det dels yrkades att Älvsborgs
län skulle sammanslås till att utgöra endast en andrakammarvalkrets,
dels yrkades att uppdelningen av länet väl skulle bibehållas men ändring
ske i gränsdragningen mellan de båda valkretsarna.
Konstitutionsutskottet uttalade (uti. nr 22), att valkretsindelningen —
frånsett de särskilda stadsvalkretsarna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län — lämpligen borde sammanfalla med länsindelningen. Redan av
det skälet, att vissa olägenheter kunde vara förbundna med att kort tid före
ett andrakammarval ändra valkretsindelningen, vore utskottet emellertid
icke berett att tillstyrka att en sammanslagning komme till stånd redan till
1952 års val. Utskottet föreslog därför, att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle
begära ytterligare utredning av frågan om sammanslagning av Älvsborgs
läns båda valkretsar.
Riksdagen godkände konstitutionsutskottets utlåtande och hemställde
därefter i skrivelse (nr 265) till Kungl. Maj:t om ifrågavarande utredning,
som åter uppdrogs åt folkomröstnings- och valsättsutredningen.
I sitt år 1954 avgivna betänkande, del VI, (SOU 1954: 17) föreslog utredningen,
att Älvsborgs län för val till riksdagens andra kammare i fortsättningen
blott skulle utgöra en enda valkrets, och framhöll, att det för genomförande
av detta förslag endast fordrades den ändringen i 30 § lagen
om val till riksdagen att de däri upptagna särbestämmelserna rörande Älvsborgs
län uteslötos. I andra hand tillstyrkte utredningen att en jämkning
av gränserna mellan de båda valkretsarna komme till stånd.
Utredningens förslag remitterades till ett flertal myndigheter, vilka samtliga
så när som på en förordade, att länet allt framgent skulle vara uppdelat
i två valkretsar men att en jämkning skulle ske av gränserna dem
emellan. Enligt vad utskottet inhämtat är denna fråga fortfarande föremål
för Kungl. Maj :ts prövning, och någon proposition är icke att vänta till
årets riksdag.
I fråga om valmetoden gives i § 18 riksdagsordningen det grundläggande
stadgandet att valen till andra kammaren skola vara omedelbara och
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1956
5
proportionella samt att vid valen lika röst tillkommer varje röstande. Vallagens
bestämmelser härom — vilka emellertid, såsom i det följande närmare
skall beröras, genom en provisorisk lag den 30 maj 1952 med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—1956
tillfälligt satts ur kraft — innebära bland annat följande. Förfarandet vid
fördelningen av mandaten i samband med ett val grundas på användningen
av väljarbeteckningar, varom stadgas i 59 § vallagen. Å valsedel skall finnas
minst en välj arbeteckning, och på samma sedel få användas högst tre
sådana beteckningar (kartell-, parti- och fraktionsbeteckning). Tillvägagångssättet
vid röstsammanräkningen regleras i 81 § samma lag. Därvid
ordnas valsedlarna efter välj arbeteckning. Valsedlar med samma första beteckning
sammanföras i grupper. Genom särskilda uträkningar bestämmes
så långt erfordras ordningsföljden mellan kandidaterna inom grupperna.
Därefter fördelas mandaten mellan grupperna. Fördelningen sker i enlighet
med en av belgiern Victor d’Hondt anvisad metod. Platserna tilldelas, en
efter en, den grupp som för varje gång uppvisar det största jämförelsetalet.
För varje grupp utgöres jämförelsetalet av gruppens rösttal, så länge
gruppen ej erhållit någon plats. Därefter erhålles gruppens jämförelsetal genom
att man delar rösttalet med antalet redan erhållna platser ökat med 1.
Vid 1949 års riksdag väcktes genom ett flertal motioner frågan om en revision
av det gällande systemet för proportionella val. I sitt utlåtande (nr
20) i anledning av dessa motioner tillstyrkte konstitutionsutskottet en utredning
av frågan om reformering av det proportionella valsystemet vid
andrakammarvalen i anslutning till vissa av utskottet angivna riktlinjer.
Det vore sålunda obestridligt, framhöll utskottet, att det gällande valsystemet
icke skänkte en tillfredsställande proportionell rättvisa och att den
korrigeringsmöjlighet som samgåendet i kartell innebar, icke förmådde att
helt motverka tendensen i valsystemet att gynna de större partierna. Systemet
med kartellbildningar vore enligt utskottets mening förenat med uppenbara
olägenheter, varför en utredning borde komma till stånd om möjligheterna
att, utan eftersättande av andra värden inom det politiska livet, vinna
större proportionell rättvisa vid mandatfördelningen mellan partierna,
samtidigt som det dåvarande kartellsystemet avskaffades. Såsom utgångspunkt
för en reform på förevarande område borde enligt utskottets mening
uppställas det kravet att valsystemet i görligaste mån gåve ett rättvist resultat
icke blott vid då rådande röstfördelning mellan partierna utan även
vid framdeles tänkbara väsentliga förskjutningar i röstfördelningen. Valsystemet
finge alltså icke vara konstruerat med tanke på att i dåvarande läge
gynna visst parti eller vissa grupper av partier.
Konstitutionsutskottets utlåtande godkändes av riksdagens båda kamrar
och i skrivelse till Kungl. Maj :t den 7 maj 1949 (nr 208) hemställde riksdagen
om utredning av frågan om reformering av det proportionella valsystemet
vid andrakammarvalen. Utredningen uppdrogs åt 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning, som i sitt ovannämnda första betänkande
år 1951 framlade förslag till en ny fördelningsmetod vid andrakammar
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 19öC>
val. Förslaget byggde på den s. k. uddatalsmetoden. Denna innebär, att mandaten
fördelas mellan partierna med ledning av jämförelsetal, som erhållas
genom att man successivt dividerar rösttalet med talen 1, 3, 5, 7 o. s. v.
För att förebygga partisplittring och valtaktisk uppdelning av parti i mindre
väljargrupper föreslog utredningen att uddatalsmetoden skulle kombineras
med en spärr. Parti, vars rösttal ej översteg sextio procent av sammanlagda
antalet röster i valkretsen, delat med antalet av de platser, som där
skulle besättas, skulle icke få deltaga i mandatfördelningen. Utredningen
var icke enhällig. En ledamot ville icke förorda någon ändring i den
d’Hondtska metoden; en annan ledamot förordade en tredje valmetod. Vid
den efterföljande remissbehandlingen av förslaget yppades även tvekan eller
skiljaktiga meningar bland remissinstanserna.
Vid anmälan av detta ärende i statsrådet den 23 mars 1952 framhöll föredragande
departementschefen det vanskliga i att utan ytterligare överväganden
slutgiltigt taga ställning till spörsmålet huru valsättet borde vara
utformat i framtiden. Han föreslog därför, atl för mandatperioden 1953—
1956 den nya fördelningsmetod skulle prövas, som på grund av det förefintliga
utredningsmaterialet kunde bedömas såsom den mest ändamålsenliga,
nämligen den jämkade uddatalsmetoden. Denna skilde sig från utredningens
förslag därigenom att någon särskild spärr icke förekom. I stället
sattes det första divisionstalet till 1,4 och jämförelsetalen skulle således erhållas
genom att man successivt dividerade partiernas rösttal med 1,4, 3, 5,
7, o. s. v. Vidare skulle å valsedel icke få användas mer än en väljarbeteckning;
två eller flera partier skulle alltså icke såsom tidigare kunna gå samman
i kartell. Dessa regler föreslogos upptagna i en särskild lag, avsedd att
gälla för mandatperioden 1953—1956, varom Kungl. Maj :t avlät proposition
(nr 175) till 1952 års riksdag.
I sitt av riksdagens kamrar godkända utlåtande (nr 22) i denna fråga
erinrade konstitutionsutskottet om att viss tvekan eller avvikande mening
yppats såväl inom valsättsutredningen som bland remissmyndigheterna beträffande
utredningsmajoritetens förslag. Dessa meningsbrytningar belyste,
såsom departementschefen framhållit, svårigheten att avgöra, vilken av olika
tänkbara fördelningsmetoder som vore den lämpligaste. Allt detta gjorde,
att utskottet i likhet med departementschefen funne det vanskligt att
utan ytterligare överväganden taga definitiv ställning till frågan. Utskottet
tillstyrkte därför att en provisorisk lösning genomfördes avseende blott valen
för den då instundande mandatperioden. Utskottet vore vidare ense med
departementschefen om att uddatalsmetoden kompletterad med en spärranordning
— såvitt av det förefintliga utredningsmaterialet kunde bedömas
— vore överlägsen de övriga fördelningsmetoder som kunde ifrågakomma.
Det vore enligt utskottets mening att föredraga, att denna spärr åstadkoms
genom att såsom första divisionstal valdes ett högre tal än 1 framför att en
fristående spärr anordnades, och utskottet tillstyrkte, att detta divisionstal
bestämdes till 1,4.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1956
Med anledning av motioner vid 1953 års riksdag med förslag angående utjämningsförfarande
med riksmandat eller t illäggs mandat inom det proportionella
valsystemets ram uttalade konstitutionsutskottet (uti. nr 17), att
utskottet, eftersom de då gällande bestämmelserna om val till andra kammaren
endast hade provisorisk karaktär, funne det angeläget, att Kungl.
Maj:t under den då innevarande andrakammarperioden med beaktande av
erfarenheterna av det provisoriska systemet framlade förslag om en definitiv
reglering av valsättet, varvid den allmänna utgångspunkten borde vara
densamma som utskottet tidigare givit uttryck åt, nämligen att valsystemet
skulle giva ett ur rättvisesynpunkt godtagbart resultat; detta borde gälla
icke blott vid den då rådande röstfördelningen mellan partierna utan även
vid framdeles tänkbara väsentliga förskjutningar i röstfördelningen.
Vid 1954 års riksdag antogs, likaledes såsom ett provisorium, en lag, som
innebar att samma valsystem som år 1952 använts vid andrakammarvalen
även skulle tillämpas för val av landstingsmän och kommunala fullmäktige
för perioden 1955—1958. I sitt utlåtande (nr 3) rörande denna fråga anförde
utskottet, att den föreslagna metoden — med hänsyn bland annat till
önskvärdheten av likformighet mellan andrakammarvalen, landstingsvalen
och de primärkommunala valen — borde prövas jämväl vid landstingsvalen
och valen av kommunala fullmäktige under den angivna mandatperioden.
Därefter, fortsatte utskottet, borde definitivt ställningstagande till valmetod
vid samtliga dessa val kunna äga rum.
I direktiven för den i augusti 1954 tillsatta förf att ning sutredning en anfördes,
att vid en översyn av författningen frågan om valsättet måste inlaga
en central plats. Detta spörsmål hade då också särskilt stor aktualitet,
enär det valsystem som kommit till användning vid andrakammarvalet 1952
och jämväl skulle användas vid val av landstingsmän och kommunala fullmäktige
för perioden 1955—1958 endast vore provisoriskt samt det vore angeläget,
att det dåvarande provisoriet snarast möjligt ersattes med en definitiv
ordning. Det heter i fortsättningen av direktiven beträffande valsättet:
Den proportionella mandatfördelningsmetoden, i de former den hittills
tillämpats i vårt land, går icke fri från kritik----. Metoden förutsätter
stora valkretsar och röstning på partier snarare än på personer. Riksdagsmannen
löper vid sådana förhållanden risk att bli mer eller mindre anonym
för sina väljare. Man bör vidare taga hänsyn till att den enskilde väljaren har
svårt att få en fullständig överblick av alla de spörsmål som behandlas under
en valrörelse. Den uppfattningen, att diskussionen gäller frågor, som
den enskilde icke har möjlighet att sätta sig in i, ligger därför nära till hands.
Den misstro mot den politiska demokratien som kan uppstå på grund härav
torde visserligen motverkas av att den röstande dock i regel hyser ett allmänt
förtroende för det parti han understöder. Det vore dock ännu bättre,
om den enskilde i högre grad än som nu är fallet kunde bygga på ett personligt
förtroende för den representant han önskar vald.
Då frågan om valsättet nu skall omprövas, är det med hänsyn till det anförda
av vikt att man söker stärka det personliga momentet i valet av riksdagsmän.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1956
Bäst skulle önskemålet om en nära kontakt mellan väljare och valda utan
Ivivel bli tillgodosett, därest man överginge till ett system med majoritetsval
i enmansvalkretsar. Det är emellertid tydligt, att detta system i renodlad
form kan vara förenat med nackdelar i andra hänseenden. Någon närmare
undersökning av hur metoden skulle utfalla i vårt land har visserligen
icke gjorts. Men man har anledning befara, att dess införande lätt skulle
kunna uppfattas som en kränkning av rättvisesynpunkter vid mandatfördelningen.
Erfarenheter från andra länder utvisar dock, att nackdelarna härav
icke bör överdrivas. Systemet skapar vanligen arbetsdugliga majoriteter.
Och vidare måste dessa majoriteter på grund av risken för snabba omsvängningar
i folkrepresentationens sammansättning i hög grad taga hänsyn till
minoritetens önskningar.
Systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar kan emellertid på ett eller
annat sätt kombineras med en proportionell valmetod. Man kan tänka sig
olika möjligheter att mildra vissa av de olägenheter, som majoritetsvalmetoden
medför. Utredningen bör förutsättningslöst undersöka frågan om införande
av majoritetsval med och utan modifikationer av detta system.
Därest utredningen emellertid skulle stanna för att i princip bibehålla
den proportionella valmetoden, har utredningen i första hand att bygga vidare
på de erfarenheter, som vunnits och kan komma att vinnas av det nu
tillämpade provisoriska valsystemet. Enligt direktiven för den år 1950 tillsatta,
tidigare utredningen i valfrågan skulle utredningsarbetet syfta till en
bättre proportionell rättvisa mellan partierna än vad det tidigare tillämpade
systemet givit, samtidigt som karteller skulle göras onödiga. Om det nu blir
fråga om att definitivt bestämma sig för en proportionell valmetod, kvarstår
givetvis dessa utgångspunkter. Samtidigt måste emellertid även andra synpunkter
beaktas. Den proportionella exaktheten bör icke drivas så långt,
att den kan skada andra värden inom det politiska livet. Valsättet får sålunda
icke gynna uppkomsten av småpartier eller hindra uppbyggandet av
en parlamentariskt stark regeringsmakt. Det är vidare synnerligen angeläget
att undersöka, i vad män åtgärder kan vidtagas inom det proportionella
valsystemets ram för att ge valen en mera markerad karaktär av personval.
En nedskärning av valkretsarnas storlek, eventuellt kompletterad med
införande av riksmandat, skulle även kunna övervägas. Utomlands förekommer
på flera håll andra metoder i detta syfte, som kan vara förtjänta av närmare
granskning.
I Kungl. Maj:ts nu framlagda proposition nr 11 erinrar föredragande departementschefen
om att frågan om utformande av en definitiv valmetod
överlämnats till författningsutredningen och framhåller, att denna, enligt
vad han inhämtat, icke är i tillfälle att avgiva något förslag i valfrågan i
sådan tid, att det hinner genomföras före andrakammarvalen instundande
höst. Det nuvarande provisoriet torde under sådana förhållanden böra förlängas
för ytterligare en mandatperiod. Det med anledning härav uppgjorda
förslaget anknyter till den hittills gällande provisoriska lagen och avser
val och särskilda röstsammanräkningar för besättande av plats i andra
kammaren för perioden 1957—1960. Den fördelningsmetod som i propositionen
föreslås använd vid sammanräkningar är följaktligen alltjämt den
jämkade uddatalsmetoden, där första divisionstalet är satt till 1,4. Enligt
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1956
9
lörslaget skall icke heller under den kommande mandatperioden å valsedel
få användas mer an en väljarbeteckning (partibeteckning). Hinder möter
icke enligt förslaget mot att såsom beteckning å ett parti använda en sammanställning
av flera beteckningar, men de olika leden måste därvid vara
jämställda — exempelvis förenade genom bindestreck — så att icke ett system
av över- och underordnade välj arbeteckningar uppkommer.
Utskottet
Såsom framgår av det föregående intager frågan om valsättet en central
plats bland de spörsmål som den år 1954 tillsatta författningsutredningen
fått i uppdrag att utreda. I avvaktan på att utredningens arbete i denna del
slutföres anser sig utskottet icke kunna tillstyrka något förslag, som syftar
till sådana grundlags- eller vallagsändringar, vilka kunde framstå som ett
föregripande av utredningens resultat i förevarande fråga. Vid sådant förhållande
saknar utskottet anledning att ingå i prövning av spörsmålet huruvida
ett utjämningssystem vid andrakamnrarval grundat på principen om
tilläggsmandat skulle kunna genomföras utan grundlagsändring. För andrakammarvalen
instundande höst kan därför blott en provisorisk lösning
av valsystemet komma i fråga. Tungt vägande skäl måste kunna anföras
för att en annan ordning härvid skall komma till användning än den som
tillämpats vid 1952 års andrakammarval och 1954 års val av landstingsinän
och kommunala fullmäktige. Sådana skäl ha ej anförts i förevarande motioner
och föreligga enligt utskottets mening icke heller. Ingen av de övriga
metoder som nu kunna tänkas komma i fråga vid en provisorisk reglering
av valsystemet har utskottet nämligen för de nu förestående andrakammarvalens
del kunnat finna överlägsen den vid nyssnämnda båda val begagnade
jämkade uddatalsmetoden. Utskottet anser därför, att denna metod även
vid höstens andrakammarval bör komma till användning. Härvid torde talet
1,4 alltjämt böra begagnas som första divisionstal. Propositionens förslag
om förlängning av det nuvarande provisoriet i oförändrat skick under ytterligare
en mandatperiod i fråga om val till riksdagens andra kammare
tillstyrkes alltså av utskottet. Utskottet är emellertid angeläget understryka
uttalandet i direktiven för författningsutredningen om att den provisoriska
ordningen snarast bör ersättas med ett definitivt valsystem. I dessa direktiv
angående valsättet beröres också frågan om valkretsarnas storlek.
Med hänsyn härtill och till att en ändring av valkretsarna vid andrakammarvalen
icke lämpligen bör äga rum kort tid före dessa val anser utskottet,
att något slutgiltigt ställningstagande till frågan om sammanslagning
av Älvsborgs läns norra och södra valkretsar för närvarande icke bör äga
rum.
10 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1956
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte antaga det i förevarande proposition
nr 11 framlagda förslaget till Lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare för perioden 1957
—1960; samt
2) att motionerna
a) I: 161 och II: 216,
b) II: 640 samt
c) 11:641,
i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet ovan
under 1) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 7 mars 1956
På konstitutionsutskottets vägnar:
J. W. PETTERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Wahlund,
Georg Pettersson, Weiland, Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson, Erik Olsson
och Sörlin; samt
från andra kammaren: herrar Hallén*, Pettersson i Norregård, von
Friesen, Fast, Norén i Nyadal, Håstad*, Spångberg, Hammar, Dahlén och
Dahl*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer:
1) av herr Wahlund.
2) av herrar Englund, Weiland, Ragnar Bergh, von Friesen, Håstad, Hammar
.och Dahlén, som ansett att utskottet beträffande motionerna I: 161 och
11:216 bort anföra och hemställa följande:
Såsom framhållits i motionerna I: 161 och II: 216 lämnar den valmetod,
vars förlängning under ytterligare fyra år Kungl. Maj :t nu föreslår, rum för
invändningar och kritik av både principiell och praktisk natur. Sålunda
understrykes i motionerna, att den modifierade uddatalsmetodens verkningar
i alltför hög grad bero på slumpen. Vidare ger divisorn 1,4, enligt
beräkningar avseende andrakammarvalen fr. o. m. år 1932, genomsnittligt
det största partiet en överrepresentation, för vilken inga hållbara skäl kunnat
anföras. Även andra olägenheter beröras i sagda motioner.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4 år 1956
11
Om en modifierad uddatalsmetod fortfarande skall tillämpas i fråga om
fördelningen av mandaten mellan partierna, ger motsvarande beräkning med
1,3 såsom divisor — vilket föreslås i motionen II: 640 — alltifrån 1932 års
val vid handen, att denna genomsnittligt ger ett rättvisare utslag.
Utskottet finner emellertid, att den enda verkligt nöjaktiga valmetoden
utgöres av ett system med tilläggsmandat. Då elimineras i hög grad slumpverkningar
och garanteras en sammansättning av folkrepresentationen, vilken
så nära som möjligt avspeglar åsiktsskiftningarna bland väljarna. Därigenom
skulle också det politiska livet befrias från de debatter om valsystemet,
som på sistone förts och som aldrig kunna tänkas upphöra, så länge
betydande meningsriktningar i gällande valsystem se ett otillbörligt gynnande
av andra meningsriktningar.
I de förstnämnda motionerna uppdragas riktlinjer för ett system med
tilläggsmandat, som varken behöver rubba den hittillsvarande valkretsindelningen
eller det antal mandat, som enligt nu gällande grundlagsregler
skall tillkomma kretsarna. Detta system innebär i huvudsak att andra kammarens
medlemstal förblir oförändrat, att antalet tilläggsmandat fixeras
till 27, att tilläggsmandaten fördelas så att varje krets erhåller ett tilläggsmandat,
att tilläggsmandaten fördelas bland partierna i kretsarna alltefter
deras överskottstal där samt att villkoret för erhållande av tilläggsmandat
skall vara att partiet -sid fördelningen av primärmandaten erhållit minst ett
dylikt mandat. Beträffande den närmare innebörden av det föreslagna valsystemet
hänvisas till motionerna. Detta valsystem, som lämnar den av
riksdagsordningen föreskrivna fördelningen av mandaten mellan valkretsarna
orubbad, kräver icke någon grundlagsändring utan kan lagfästas genom
beslut av en enda riksdag.
Med anledning härav hemställer utskottet,
a) att riksdagen i anledning av motionerna I: 161 och II:
216 måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till innevarande riksdags vårsession angående sådan
ändring av lagen om val till riksdagen, att ett system
med tilläggsmandat införes att tillämpas vid årets andrakammarval
i enlighet med de i motionerna uppdragna riktlinjerna,
samt
b) att Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 11 måtte
avslås.
3) av herr Dahlén, som, därest de i reservationen nr 2) här ovan under a)
och b) upptagna yrkandena skulle avslås, subsidiärt hemställt om bifall till
sitt i motionen II: 640 framställda yrkande, d. v. s. att riksdagen för sin
del måtte besluta den ändringen i förevarande propositionen nr 11, att den
i den däri föreslagna valmetoden ingående divisorn för framräknande av
jämförelsetalet för ett partis första mandat sättes till 1,3 i stället för i propositionen
föreslagna jämförelsetalet 1,4.