12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1956

Nr 3

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner om revision
av § 90 regeringsformen.

1 de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 57 i
första kammaren av herrar Ollén och Ragnar Bergh samt nr 81 i andra kammaren
av herrar Hamrin och Braconier hemställes, »att riksdagen måtte såsom
vilande för grundlagsenlig behandling antaga förslag till sådan ändrad
lydelse arv regeringsformen § 90 att riksdagen beredes möjlighet att fritt
överlägga om regeringsmaktens avgöranden och åtgöranden samt om lagars
och författningars tillämpning».

I den likaledes till konstitutionsutskottet hänvisade motionen nr 215 i
andra kammaren av herr von Friesen m. fl. hemställes, »att riksdagen såsom
vilande antager ett grundlagsförslag om uteslutande ur regeringsformen av
dess nuvarande § 90».

Beträffande motiveringarna får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.

Enligt § 90 regeringsformen må under riksdagens, dess kamrars eller
utskotts överläggningar och prövning icke uti något annat fall eller på något
annat sätt, än grundlagarna bokstavligen föreskriva, komma frågor om
ämbets- och tjänstemäns till- och avsättande, regerings- och domaremakternas
beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporationers
förhållanden, eller verkställigheten av någon lag, författning eller inrättning.

Regeringsformen § 90 har efter år 1809 icke undergått någon saklig ändring.
Vid några tillfällen ha emellertid inom riksdagen ifrågasatts ändringar
i paragrafens materiella innehåll.

1 motioner vid 1917 och 1920 års riksdagar (11:435 resp. Il: 145) föreslogs
sålunda, att i § 90 skulle uttryckligen utsägas, att det endast var förbjudet
att göra de i paragrafen nämnda frågorna till föremål för beslut av
riksdagen. Konstitutionsutskottet (uti. nr 32 resp. nr 29) avstyrkte vid båda
tillfällena motionerna, vilka också avslogos av riksdagen. År 1917 anförde
utskottet härvid, att förevarande grundlagsstadgande till sin innebörd varit
åtskilligt omstritt. Enligt utskottets mening lade bestämmelsen, så som den
i praxis tillämpades, icke några obehöriga band på riksdagens överläggningar.
Vid sådant förhållande fann utskottet en ändring i föreslagen riktning
icke vara påkallad. År 1920 hänvisade utskottet till dessa uttalanden.

Vid riksdagen 1944 framlades motioner (I: 109 och II: 352) med hemställan
om sådan ändring av § 90 regeringsformen, att paragrafen bringades i
bättre överensstämmelse med parlamentarisk sed och med rimliga krav på

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1956

13

överläggningsfrihet. I utlåtande (nr 15) i anledning av motionerna anförde
konstitutionsutskottet, att motionärerna icke påvisat något praktiskt behov
av en ändring av § 90. Med den tillämpning paragrafen i praxis fått utgjorde
den enligt utskottets uppfattning ej heller något hinder för en inom tillbörliga
gränser hållen överläggningsfrihet inom riksdagen. Utskottet hemställde
därför, att motionerna icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.
I kamrarna förekommo tämligen livliga debatter vid behandlingen
av utskottets utlåtande (FK 1944: 14 s. 5 ff; AK 1944: 14 s. 30 tf). Riksdagen
biföll utskottets hemställan.

I de nu föreliggande, likalydande motionerna 1:57 och 11:81 framhålles,
att parlamentarismens genombrott helt förändrat det läge, som var för handen
år 1809. Det nuvarande statsskicket förutsätter enligt motionärerna, att
riksdagen kan diskutera och taga ställning till regeringsmaktens avgöranden
utan några särskilda begränsningar. I motionerna anföres, att förbudet
i § 90 verkar hindersamt för en naturlig utveckling av interpellations- och
frågeinstituten såsom parlamentariska kontrollmedel. Motionärerna vilja ur
stadgandet avlägsna förbudet mot diskussion av regeringens åtgöranden
samt av lagars och författningars tillämpning men bibehålla förbudet mot
kritik av domstolarnas avgöranden. — I motionen II: 215 anföres, att § 90
innehåller synnerligen vittsyftande förbud men att yttranden, som efter bokstaven
skulle vara förbjudna, dock tillåtas t. ex. i remissdebatten. Motionärerna
göra gällande, att förhållandena väsentligen ändrats efter stadgandets
tillkomst, samt anse, att riksdagsledamöterna ha en viss osäkerhetskänsla
rörande yttrandefrihetens gränser i riksdagsdebatterna och att § 90 alltför
mycket inskränker rätten att med interpellationer och enkla frågor kritisera
regeringens åtgärder.

Någon motsvarighet till § 90 regeringsformen finnes icke i de andra nordiska
ländernas författningar, där yttranderätten begränsas allenast av ordningsregler
med i huvudsak samma innehåll som § 52 sista stycket riksdagsordningen.
Icke heller tidigare svenska grundlagar upptaga något stadgande
av liknande innebörd som § 90, vars införande i 1809 års regeringsform bör
ses mot bakgrunden av erfarenheterna från frihetstiden. När konstitutionsutskottet
i sitt grundlagsmemorial år 1809 redogjorde för den behörighet i
fråga om den ekonomiska lagstiftningen, som i § 89 tillagts Konungen såsom
innehavare av den styrande makten, och för riksdagens petitionsrätt i dessa
ämnen, framhöll utskottet, under tydlig hänsyftning på § 90, att utskottet
noga sökt förekomma den lagstiftande maktens insteg i den styrandes verkställighetsåtgärder.
Bedömandet av i vad mån förevarande grundlagsbestämmelse
inskränker överläggningsfriheten inom riksdagen är avhängigt av
huru stadgandet tolkas. Rörande tolkningen råda inom doktrinen delade
meningar. Enligt en strängare uppfattning skulle det i paragrafen meddelade
förbudet gälla icke blott beslut i kamrar och utskott utan även enbart diskussion
om det konkreta fallet. Från andra håll har hävdats, att uttrycket
»överläggningar och prövning» i § 90 bör tolkas odelat, varför paragrafen

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1956

skulle förbjuda endast beslut och diskussion i och för beslut i de dar avhandlade
grupperna av ärenden; en överläggning, som icke avser beslut
om överläggningens föremål, skulle alltså enligt denna uppfattning vara
tillåten. I praxis synes man icke ha helt accepterat någon av dessa tolkningar
utan intagit en förmedlande ståndpunkt. I den statsvetenskapliga
litteraturen ansåg man sig år 1938 kunna konstatera, att § 90 praktiskt taget
icke i någon större utsträckning hämmat interpellationsrätten (Sveriges
Riksdag XV s. 490), och år 1944 fann konstitutionsutskottet, såsom
förut nämnts, att stadgandet icke utgjort något hinder för en inom tillbörliga
gränser hållen överläggningsfrihet inom riksdagen. I de nu föreliggande
motionerna ha emellertid anförts exempel på att § 90 under senare tid
hindrat en sådan kritik av regeringens åtgärder som i ett parlamentariskt
statsskick bör vara tillåten. Även utskottet finner nu en revision av paragrafen
vara påkallad. Stadgandet har emellertid så nära samband med ämnen,
som skola behandlas av författningsutredningen — särskilt med frågorna
om det parlamentariska styrelseskickets inskrivande i vår författning, statsrådens
ansvarighet och införande av ett dagordningsinstitut — att utredningen
knappast lär kunna undgå att till behandling upptaga frågan om en
revision av § 90. Enligt vad utskottet inhämtat har författningsutredningen
också beslutat att behandla denna fråga. Vid sådant förhållande anser sig
utskottet icke höra föreslå någon grundlagsändring. Skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om utredning och förslag i ämnet kan ej heller anses
erforderlig.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner,

1) I: 57 och II: 81 samt

2) 11:215,

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1956

På konstitutionsutskottets vägnar:

J. W. PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström*, Wahlund*,
Georg Pettersson, Olsén, Weiland, Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson*
och Erik Olsson*; samt

från andra kammaren: herrar Hallén*, Pettersson i Norregård, von
Friesen*, Fast, Norén i Nyadal*, Spångberg, Svensson i Ljungskile*, Nilsson
i Göingegården, Hamrin och Dahl*.

* Ej närvarande vid justeringen.

560405 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag