Åt 1—3

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

1

Nr 1

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av § å9 mom. 2 regeringsformen.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 82, av herr Dahlén, hemställes, att riksdagen måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen

2:o. Skulle med hänsyn till något ärendes särskilda vikt prövas nödvändigt,
att före dess avgörande folkets mening inhämtas, må Konungen och
riksdagen genom samfällt beslut förordna att allmän folkomröstning skall
anställas. Sådan omröstning skall ock anställas, därest minst femtio ledamöter
av första kammaren och sjuttiosju ledamöter av andra kammaren
förena sig i beslut därom. Folkomröstning må dock ej beslutas i frågor,
som icke kunna prövas av riksdagen, eller i frågor, vilka beröra riksstatens
reglerande eller överenskommelse med främmande makt eller på riksdagen
ankommande val. Ej heller må folkomröstning äga rum i det fall, att
riksdagens båda kamrar med hänsyn till ärendets beskaffenhet finna dess
avgörande icke kunna utan avsevärt men uppskjutas i avbidan på dylik
omröstning.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till den följande framställningen.

Gällande bestämmelser om folkomröstning återfinnas i § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2 och § 38 riksdagsordningen. De infördes
år 1922. Beträffande stadgandenas lydelse får utskottet hänvisa till den
vid utlåtandet fogade bilagan. Såsom framgår av dessa bestämmelser erfordras
för att folkomröstning skall komma till stånd att Kungl. Maj:t
och riksdagen förordna därom genom samfällt stiftad lag; sådant förordnande
får dock endast meddelas i ärende av särskild vikt och beskaffenhet.

De år 1922 införda stadgandena hade utformats av 1920 års folkomröstningskommitté,
tillsatt efter framställning från 1920 års riksdag (skr. nr
343). I sitt i februari 1921 avgivna betänkande och förslag angående kon 1

Bitumg Ull riksdagens protokoll 1056. 5 samt. 2 and. Nr 1—3

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

sultativ folkomröstning framhöll kommittén bland annat, att villkoren för
att sådan omröstning skulle komma till stånd måste vara, att Kungl. Maj:t
och riksdagen samfällt fattade beslut därom. Endast genom en sådan anordning
upprätthölles fullt ut den svenska författningens princip om siatsmakternas
obeskurna rätt. Kommittén ansåg alltså, att det icke kunde
ifrågakomma, att Kungl. Maj:t tillerkändes rätt att besluta om folkomröstning
utan riksdagens bifall. Som ytterligare skäl för denna uppfattning
framhöll utredningen bland annat, att Kungl. Maj :t redan genom rätten att
upplösa andra kammaren eller båda kamrarna hade möjlighet att från
riksdagen vädja till folket och att endast en vädjan i denna form kunde
anses överensstämma med den svenska författningens grundläggande princip
att riksdagen skulle representera svenska folket.

Beträffande rätten att väcka förslag om folkomröstning (initiativrätten)
framhöll utredningen, att den behandlat frågan huruvida särskilda regler
borde uppställas i detta hänseende men att tillräckliga skäl icke ansetts
föreligga för att införa några undantagsbestämmelser. Det naturliga borde
vara, att samma regler gällde om förslagsrätten vid ärenden angående anordnande
av folkomröstning, som stadgades rörande framläggande av propositioner
och väckande av motioner i allmänhet.

Det av kommittén — på grundval av bland annat ovan redovisade överväganden
— utarbetade förslaget till bestämmelser angående folkomröstning
bragtes inför 1921 års riksdag genom motioner i båda kamrarna. Under
hänvisning till kommittébetänkandet tillstyrkte konstitutionsutskottet (uti.
nr 37) de i motionerna framlagda förslagen, vilka antogos såsom vilande
av riksdagen. Såsom ovan framhållits grundlagfästes de påföljande år, 1922.

Med anledning av motioner angående ändrade bestämmelser om folkomröstning
år 1948 beslöt samma års riksdag (skr. nr 199) att hos Kungl.
Maj :t hemställa om utredning i ämnet. Sakkunniga med uppgift att utreda
bland annat nyssnämnda fråga tillkallades i januari 1950. De avgåvo i mars
1952 betänkande angående allmän folkomröstning (SOU 1952:7). Däri
föreslogs bland annat införande i regeringsformen av vissa nya paragrafer,
innehållande bland annat bestämmelser angående vidgade möjligheter att
få till stånd rådgivande folkomröstning. Efter att ha diskuterat olika tänkbara
möjligheter att uppnå nyssnämnda syfte stannade utredningen för
att föreslå, att rådgivande folkomröstning skulle anställas på begäran av
minst 50 ledamöter i första kammaren och 77 i den andra (en tredjedel
av antalet ledamöter i vardera kammaren). Beträffande initiativrätten erinrade
utredningen om att förslag om folkomröstning enligt gällande regler
kunde bringas inför riksdagen i form av propositioner eller motioner. Utredningen
framhöll, att någon ändring i vad sålunda gällde icke borde ifrågakomma.
Utredningen föreslog dessutom, att de ständiga (särskilda) utskotten
skulle äga rätt att självständigt väcka förslag om folkomröstning
i ärenden, som kommit under deras behandling.

På grundval av utredningens betänkande framlades för 1954 års riksdag

Konstitutionsutskottets utlåtande nr t år 1956

3

proposition (nr 193) med förslag till ändring av regeringsformens och riksdagsordningens
bestämmelser angående rådgivande folkomröstning. Till skillnad
mot vad utredningen förordat föreslogs i propositionen, att de väsentliga
stadgandena om rådgivande folkomröstning alltjämt skulle få sin plats
i § 49 mom. 2 regeringsformen. Det i propositionen upptagna förslaget överensstämde
beträffande beslutanderätten och initiativrätten i sak med utredningens
förslag. Efter hemställan av konstitutionsutskottet (uti. nr 16) antog
1954 års riksdag med en formell jämkning (av § 63 riksdagsordningen,
som saknar betydelse i förevarande sammanhang) det i propositionen
framlagda förslaget. Beträffande den närmare utformningen av de sålunda
såsom vilande antagna stadgandena får utskottet hänvisa till den vid utlåtandet
fogade bilagan.

Beträffande motionärens ändringsförslag må framhållas att detta endast
åsyftar en formell jämkning av regeringsformens vid 1954 års riksdag såsom
vilande antagna stadgande om folkomröstning.

Såsom motivering för sitt förslag anför motionären i fråga om rätten att
besluta om folkomröstning:

En viss tveksamhet kan med den av 1954 års riksdag såsom vilande antagna
lydelsen av § 49 mom. 2 regeringsformen föreligga om det finns en
eller två olika möjligheter att ta initiativ till folkomröstning. För det första
den möjligheten att folkomröstning »skall anställas» om viss minoritet
begär det. Som andra möjlighet skulle det kunna utläsas att i frågor av
särskild vikt skulle finnas möjlighet att »förordna om omröstning». En sådan
förordningsrätt skulle i så fall tillkomma Kungl. Maj :t utan riksdagens
hörande. Av propositionens specialmotivering framgår visserligen att den
första möjligheten enligt departementschefens uppfattning bör vara den
enda. Det är dock inte helt tillfredsställande att avsikten med ett grundlagsstadgande
av denna karaktär skall bli fullt klar först efter att man får
tillgång till specialmotiveringar.

Beträffande initiativrätten i folkomröstningsfrågor framhåller motionären
:

I de år 1954 såsom vilande antagna grundlagsstadgandena angående folkomröstning
finnes inte positivt uttalat att Kungl. Maj :t skall äga rätt att i
proposition föreslå folkomröstning. Genom ett contrarioslut ur § 45 RO kan
man visserligen få fram att Kungl. Maj :t enligt lagstiftarnas mening har
denna rätt men det är inte lämpligt att denna befogenhet måste härledas
ur ett stadgande som handlar om något annat än initiativrätten. Därtill kommer
att departementschefen i propositionen (prop. 193/1954, s. 34 o. f.) gör
ett uttalande som i sin lydelse inskränker initiativrätten till riksdagen allena.
Uttalandet lyder:

''Vad härefter beträffar frågan vem som skall äga rätt att påkalla konsultativ
folkomröstning anser jag i likhet med utredningens samtliga ledamöter,
att många konstitutionella och praktiska svårigheter skulle uppstå,
om eu sådan rätt tillerkändes ett visst antal väljare. Icke heller under den
debatt, som i övrigt förts i ärendet, har annat ifrågasatts än att nämnda rätt
endast (kurs. av mig) bör tillkomma en riksdagsminoritet.’

Under sådana omständigheter bör ett klart utsägande av Kungl. Maj:ts
initiativrätt infogas i ett nytt vilande förslag.

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

Vad först angår frågan om Kungl. Maj :ts rätt att framställa förslag om
folkomröstning vill utskottet påpeka, att det av motionären åberopade uttalandet
i propositionen uppenbarligen icke avser rätten att föreslå sådan omröstning
utan rätten att besluta därom. I propositionens specialmotivering
till stadgandet i § 45 riksdagsordningen erinrade departementschefen om
att 1950 års utredning anfört, att yrkande om folkomröstning skulle kunna
framställas antingen i proposition — och detta utan hinder av att Kungl.
Maj :ts medgivande ej längre skulle erfordras för att folkomröstning skulle
äga rum — eller i motion. Med hänsyn härtill kan tvekan icke råda om att
syftet med de år 1954 såsom vilande antagna bestämmelserna varit, att
Kungl. Maj :t skulle äga rätt att framställa förslag om folkomröstning. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att varken Kungl. Maj :ts eller enskild
riksdagsmans allmänna befogenhet att inom riksdagen väcka frågor
är till sin innebörd närmare angiven i grundlagarna utan där endast förutsättes.
Så är även förhållandet med förslagsrätten i folkomröstningsfrågor
enligt nu gällande regler. Med hänsyn därtill bör det icke ifrågakomma att
nu införa en annan ordning i detta hänseende.

Beträffande spörsmålet om vem som äger rätt att besluta om folkomröstning
må först erinras om att Kungl. Maj :t enligt gällande bestämmelser uppenbarligen
icke har denna rätt. Såsom ovan angivits erfordras att förordnande
därom meddelas genom lag, stiftad av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt.
Av förarbetena till de år 1954 såsom vilande antagna ändringsförslagen
framgår att avsikten icke varit att giva Kungl. Maj :t rätt att ensam
besluta om folkomröstning. Vad man åsyftade var i stället, att sådan
omröstning skulle kunna komma till stånd utan Kungl. Maj :ts samtycke och
trots att icke en majoritet inom riksdagen utan endast en tredjedel av vardera
kammarens ledamöter förenade sig i begäran därom. Vad därefter angår
frågan om utformningen av grundlagsbestämmelserna i förevarande hänseende
så avser första punkten i § 49 mom. 2 regeringsformen i dess såsom
vilande antagna lydelse uppenbarligen endast att framhäva att — såsom
även nu är fallet — folkomröstning må äga rum endast i ärende av särskild
vikt. Först i andra punkten av nyssnämnda bestämmelse stadgas angående
rätten att påkalla folkomröstning. Där liksom i det såsom vilande antagna
förslaget till § 1 mom. 2 riksdagsordningen angives att rätt att besluta om
sådan omröstning tillkommer minst ovan nämnda antal ledamöter i vardera
kammaren. Ifrågavarande förslag till grundlagsstadganden giva således icke
något utrymme för uppfattningen, att Kungl. Maj :t skulle äga rätt att ensam
besluta om folkomröstning.

Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå, att någon formell jämkning
av de år 1954 såsom vilande antagna grundlagsstadgandena om folkomröstning
icke synes vara påkallad med anledning av vad i motionen anförts.
Utskottet hemställer därför,

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956 5

att förevarande motion, II: 82, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 februari 1956

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Englund, Damström, Wahlund,
Olsén, Weiland, Ragnar Bergh*, Fritiof Karlsson, Erik Olsson och Sörlin;
samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Fast*,
Norén i Nyadal*, Swedberg, Spångberg, Svensson i Ljungskile, Nilsson i
Göingegården, Edberg* och Dahlén*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Englund, Weiland, Swedberg, Svensson i Ljungskile och Dahlén,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till förevarande motion
— såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga
det i motionen framlagda förslaget till ändrad lydelse
av § 49 mom. 2 första stycket regeringsformen.

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

Bilaga

Regeringsformens och riksdagsordningens bestämmelser
angående folkomröstning

(Gällande lydelse) (År 195i såsom vilande antaget

förslag)

Regeringsformen

§ 49.

2:o. Skulle med hänsyn till något
ärendes särskilda vikt och beskaffenhet
prövas nödigt, att före dess
avgörande folkets mening inhämtas,
må Konungen och riksdagen genom
samfällt stiftad lag förordna, att allmän
folkomröstning skall anställas.
I lagen bestämmes, vilken eller vilka
frågor skola genom omröstningen besvaras,
så ock tid och sätt för densamma.
Rätt att deltaga i omröstningen
tillkommer en var, som är
röstberättigad vid val till riksdagens
andra kammare. Efter omröstningen
behandlas ärendet i grundlagsenlig
ordning.

2:o. I ärende av särskild vikt må
förordnas, att folkets mening skall
inhämtas genom allmän folkomröstning.
Sådan omröstning skall anställas,
därest minst femtio ledamöter av
första kammaren och sjuttiosju ledamöter
av andra kammaren förena
sig i beslut därom. Folkomröstning
må dock ej beslutas i frågor, som
icke kunna prövas av riksdagen, eller
i frågor, vilka beröra riksstatens
reglerande eller överenskommelse
med främmande makt eller på riksdagen
ankommande val. Ej heller må
folkomröstning äga rum i det fall,
att riksdagens båda kamrar med hänsyn
till ärendets beskaffenhet finna
dess avgörande icke kunna utan avsevärt
men uppskjutas i avbidan på
dylik omröstning.

Rätt att deltaga i allmän folkomröstning
tillkommer envar, som är
röstberättigad vid val till riksdagens
andra kammare. Varje röstande äger
lika röst. Efter omröstningen behandlas
ärendet i grundlagsenlig ordning.

Om utsättande av tid för allmän
folkomröstning samt om verkställande
av sådan omröstning och vad därmed
äger samband stadgas i lag, stiftad
av Konungen och riksdagen gemensamt.

Riksdagsordningen

§ 1.

2. Skulle med hänsyn till något 2. Allmän folkomröstning i ärende
ärendes särskilda vikt och beskaffen- av särskild vikt må, enligt vad därhet
prövas nödigt, att före dess avgö- om i regeringsformens Å9 § 2 mom.
rande folkets mening inhämtas, må är stadgat, påkallas av minst fem -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

7

(Gällande lydelse) (År 195b såsom vilande antaget

förslag)

Konungen och riksdagen genom sam- tio ledamöter av första kammaren
fällt stiftad lag förordna, att allmän och sjuttiosju ledamöter av andra
folkomröstning skall anställas, efter kammaren,
vad i regeringsformens b9 § 2 mom.
är stadgat.

38.

2. Utskottet skall vidare meddela
utlåtanden och avgiva förslag i anledning
av dit hänvisade frågor, som
angå stiftande, ändring, förklaring
eller upphävande av kommunallagarna
samt av lagar och författningar
om statsrådets ansvarighet, om antalet
statsdepartement och statsråd
utan departement, om kommandomål,
om rikets vapen och flagga, om
allmänt kyrkomöte och om allmän
folkomröstning. Utskottet skall tilllika
meddela utlåtanden och avgiva
förslag i anledning av dit hänvisade
frågor om anordnande av allmän
folkomröstning i ämnen, som ej tillhöra
annat utskotts behandling.

§ 45.

1. Alla utskott — -— — — — utsedda, sammanträda.

2. Utskotten välja------levnadsåren äldst.

3. Utskotten böra------dem ankomma.

4. Finner ständigt utskott eller i
sådant utskotts ställe tillsatt särskilt
utskott vid behandling av ärende, att
allmän folkomröstning däri bör anställas,
äger utskottet, oaktat yrkande
därom ej framställts i proposition
eller motion, föreslå att sådan omröstning
skall äga rum.

Förekommer i ärende fråga om allmän
folkomröstning, bör utskott,
utan att slutföra behandlingen av
ärendet i övrigt, avgiva särskilt yttrande
angående nämnda fråga, där
omständigheterna icke annat föranleda.

§ 55-

1. Motion må-------------—----till handa.

Motion, som-------------- — till handa.

Har behandlingen av proposition Har behandlingen av proposition
uppskjutits till höstsession, må mo- uppskjutits till höstsession, må motion,
som föranledes av propositio- tion, som föranledes av propositionen,

2. Utskottet skall vidare meddela
utlåtanden och avgiva förslag i anledning
av dit hänvisade frågor, som angå
stiftande, ändring, förklaring eller
upphävande av kommunallagarna
samt av lagar och författningar om
statsrådets ansvarighet, om antalet
statsdepartement och statsråd utan
departement, om kommandomål, om
rikets vapen och flagga, om allmänt
kyrkomöte och om allmän folkomröstning
i ämnen, som ej tillhöra annat
utskotts behandling.

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1 år 1956

(Gällande lydelse) (År 195Å såsom vilande antaget

förslag)

nen, väckas sist dagen efter höstses- väckas sist dagen efter höstsessionens
sionens början. början; dock må ej i denna ordning

framställas yrkande om allmän folkomröstning.

Vad i----------- delgives kammaren.

I frågor--- session pågår.

Motion bör-------beskaffenhet sammanföras.

§ 58.

När proposition------— utskottet uppehållas.

Är inom — —-------ovillkorligen avgöras.

Kamrarna må-------uppskov förfallet.

Uppskov må----------stycke sägs.

Kamrarna må —--------extra session.

Av riksdagen---------i § 64.

Väckes fråga om allmän folkomröstning,
må frågan icke uppskjutas
till annan session. Har sådan omröstning
beslutats i ärende, som är
under riksdagens prövning, skall
ärendet vila i avbidan på omröstningens
verkställande.

§ 63.

När fråga, varöver utskott sig utlåtit,
till avgörande förekommer, äger
kammaren att antingen genast, med
bifall till utlåtandet eller utan avseende
å vad utskottet föreslagit, fatta
sitt beslut, eller, om ämnet anses
fordra ytterligare utredning, målet
till utskottet återförvisa.

Stanna kamrarna

När fråga, varöver utskott sig utlåtit,
till avgörande förekommer, äger
kammaren att antingen genast, med
bifall till utlåtandet eller utan avseende
å vad utskottet föreslagit, fatta
sitt beslut, eller, om ämnet anses
fordra ytterligare utredning, målet
till utskottet återförvisa. Avser utlåtandet
fråga om anordnande av allmän
folkomröstning, skall sådan
återförvisning äga rum, om det begäres
av minst så många ledamöter
av kammaren som i 1 § 2 mom. sägs.
kamrarna inkomma.

Vad kamrarna------sessionen förfallit.