Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1956
1
Mr 21
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ersättning för
lidna förluster till J. Rasmusson och hans maka.
I en inom riksdagens andra kammare väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 611, av herr Svensson i Ljungskile har hemställts, att riksdagen
av billighetsskäl måtte bevilja John Rasmusson och hans maka en
ersättning för lidna förluster med förslagsvis 10 000 kronor. Förlusterna
har enligt motionären föranletts av att ett av makarna Rasmusson under
våren 1946 startat hönseri på grund av restriktiv fodertilldelning från livsmedelskommissionens
sida icke kunnat drivas i beräknad omfattning med resultat
att makarna Rasmusson i november 1949 nödgats gå i konkurs.
Beträffande de skäl, som i övrigt åberopats till stöd för yrkandet, får utskottet
hänvisa till motionen.
över motionen har yttranden inhämtats från statskontoret, statens jordbruksnämnd
och arbetsmarknadsstyrelsen.
I sitt den 27 februari 1956 dagtecknade yttrande har statens jordbruksnämnd
avstyrkt bifall till motionen. Nämnden har därvid anfört i huvudsak
följande.
Under kristiden var statens livsmedelskommission nödsakad att tillämpa
en mycket restriktiv fodertilldelning, vilket hårdast drabbade fodret till
fjäderfä, eftersom fjäderfä ger långt mindre utbyte i form av livsmedel än
vad fallet är med nötkreatur och svin. Till följd av de relativt goda äggpriserna
var emellertid intresset mycket stort för utvidgning av befintliga
fjäderfäbesättningar och för igångsättande av nya hönserier. En utveckling
i dylik riktning borde enligt livsmedelskommissionens uppfattning, med
hänsyn till fodersituationen, åtminstone icke uppmuntras eller underlättas
genom fodertilldelningar. Framför allt syntes det oriktigt att medverka till
uppkomsten av nya fjäderfäbesättningar, då en nöjaktig tilldelning icke
kunde beredas för dem, som redan fanns.
Under åren 1946, 1947 och 1948 var foderläget inycket bekymmersamt.
Redan i cirkulär nr 2477 den 21 december 1945 lämnade livsmedelskommissionen
följande förhandsmeddelande om tilldelningarna av foder för
ungdjursuppfödning och för nystart av hönseri under år 1946, för vilka
ändamål någon tilldelning icke medgavs enligt cirkuläret nr 2477.
Anm. 2. Någon särskild tilldelning för uppfödning av kycklingar och ungdjur
inom redan befintliga hönsbesättningar kommer icke att lämnas. För
detta ändamål behövligt foder är inräknat i den tilldelning, som anslagits
för de vuxna djuren.
Anm. 3. Bestämmelser om tilldelning av fodermedel för återupptagande
av hönserirörelse, som nedlagts under kristiden, eller för startande av ny
hönserirörelse kommer att meddelas i särskilt cirkulär. Tilldelning för ifrågavarande
ändamål kommer att beviljas endast i undantagsfall.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 10 sand. Nr 21
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1956
Redan av anmärkning 3 framgår således, att foder för startande av ny
hönserirörelse var avsett att tilldelas endast i undantagsfall.
De i cirkuläret nr 2477 omnämnda kommande bestämmelserna om tilldelning
av foder för bl. a. startande av hönserirörelse utfärdades i livsmedelskommissionens
cirkulär nr 2524 den 22 februari 1946. Enligt cirkuläret
förbehöll sig livsmedelskommissionen att själv pröva och avgöra varje enskilt
fall. Lokalt krisorgan hade att till livsmedelskommissionen insända
inkomna ansökningar jämte sitt yttrande i ärendet. De lokala organen ställde
sig ofta ganska välvilliga mot sökandena och tillstyrkte i allmänhet dylika
ansökningar.
I cirkulär nr 2524 redogjordes för det synnerligen tryckta läget i fråga
om tillgången på fodermedel. Det lämnades även uppgifter om de förhållanden,
som skulle kunna motivera tilldelning av foder för nystart av hönsbesättningar.
Det framhölls, att dylik tilldelning endast i undantagsfall
skulle lämnas och att den i alla händelser endast komme att avse ett begränsat
antal ungdjur. De angivna förutsättningarna var av så restriktiv
karaktär, att makarna Rasmusson uppenbarligen borde ha bedömt utsikterna
till tilldelning som ytterst små och ha förstått att tilldelningen även i
bästa fall endast kunde avse ett mycket litet djurantal. I cirkuläret hade
f. ö. med kursiverad stil anförts, att den omständigheten, att en person anskaffade
kycklingar eller unghöns utan att ha erhållit tilldelning av fodermedel
för deras uppfödning, icke i och för sig skulle medföra att tilldelning
lämnades honom.
Makarna Rasmusson igångsatte sin rörelse i januari och februari 1946,
då 280 kycklingar kläcktes och ytterligare 100 inköptes. De hade sålunda
redan då i cirkuläret nr 2477 eller hos vederbörande kristidsnämnd kunnat
erhålla upplysningar om de ringa möjligheter, som förelåg att erhålla tilldelning
av foder.
John Rasmusson var våren 1946 65 år gammal och hade dittills bedrivit en
verkstadsrörelse. Han hade bevistat en sex dagars kurs i fjäderfäskötsel samt
studerat praktisk hönsskötsel under icke angiven tid vid ett hönseri, varjämte
han följt facklitteraturen på området.
Den 25 mars 1946 ansökte Rasmusson om tilldelning av foder för 500
könssorterade kycklingar. Den 29 i samma månad uppdrog livsmedelskommissionen
åt vederbörande kristidsnämnd att tilldela Rasmusson foder för
uppfödning av 70 unghöns.
Trots innehållet i cirkulären nr 2477 och 2524, vilket bör ha varit makarna
Rasmusson bekant, och trots livsmedelskommissionens beslut den 29
mars 1946 om fodertilldelningen inköpte makarna enligt egen uppgift i april
1946 en fastighet i avsikt att där starta hönserirörelse av större omfattning.
Tack vare de lokala kristidsmyndigheternas välvilliga tolkningar av
gällande bestämmelser (makarna flyttade under tiden från ett kristidsnämndsområde
till ett annat) m. fl. omständigheter fick Rasmusson under
sommaren 1946 högre fodertilldelningar än som svarade mot livsmedelskommissionens
då tillämpade principer och som enligt livsmedelskommissionens
avsikt skulle ha utgått. Icke desto mindre anförde Rasmusson den
5 september 1946 besvär i tilldelningsfrågan. Sedan livsmedelskommissionen
avgivit yttrande i ärendet, ogillades besvären genom Kungl. Majrts beslut
den 18 oktober 1946.
Enligt makarna Rasmussons egna uppgifter hade de tio dagar innan de
iätt del av Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut erhållit tillstånd för uppförande
av ett hönshus för 200 höns. Makarna Rasmusson hade, med hänsyn till
vad som skett, all anledning att icke omedelbart utnyttja byggnadstillståndet
i fråga. Trots gällande tilldelningsbestämmelser och de erhållna beslu
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1956
3
ten igångsattes emellertid byggandet och investerades därvid ett betydande
kapital. Makarna Rasmusson, som även gick i författning om en ökning av
hönsbesättningen, menade tydligen, att myndigheterna, sedan de ställts inför
ett fullbordat faktum, skulle komma att gynna dem framför övriga, som
sökte tilldelning av liönsfoder. Vid den förut nämnda kursiverade varningen
i cirkulär nr 2524 fäste de uppenbarligen icke något avseende.
I mitten av maj 1947 erhöll Rasmusson, enligt egen uppgift, tillstånd att
bygga hus för ytterligare 400 höns. Sommaren 1947 ansökte han om ökad
fodertilldelning. Med hänsyn till vissa förhållanden ansåg sig då livsmedelskommissionen
kunna öka tilldelningen att avse 150 vuxna höns. I skrivelse
till Rasmusson den 15 juli 1947 meddelade livsmedelskommissionen,
att liögre tilldelning ej var att påräkna. I november ansökte Rasmusson hos
Kungl. Maj :t om tilldelning för 400 eller åtminstone 300 höns. Genom beslut
den 19 december 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt livsmedelskommissionen att
tilldela Rasmusson foder för ett till 200 höjt antal vuxna fjäderfän. I mars
1948 begärde Rasmusson hos chefen för jordbruksdepartementet en ökning
av tilldelningen till 300 höns. Framställningen föranledde ingen åtgärd.
Den 5 april 1950 ingav Rasmusson en framställning till Kungl. Maj :t med
begäran om utredning rörande livsmedelskommissionens handläggning av
hans ansökningar om tilldelning av hönsfoder ävensom ersättning för de
förluster, som makarna Rasmusson åsamkats genom livsmedelskommissionens
åtgärder. Livsmedelskommissionen yttrade sig i ärendet den 16 maj
1950. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 25 augusti samma år föranledde framställningen
icke någon vidare åtgärd.
I skrivelse den 22 maj 1950 klagade Rasmusson hos riksdagens justitieombudsman
över att livsmedelskommissionen vägrat begärd tilldelning av
foder för ett hönseri. Sedan livsmedelskommissionen lämnat begärda upplysningar
till JO, fann JO genom beslut den 12 september 1950 framställningen
icke föranleda någon åtgärd.
Sommaren 1951 uttog Rasmussons maka stämning på statens jordbruksnämnd,
vari krävdes skadestånd med något över 84 000 kronor för de förluster,
hon åsamkats på grund av livsmedelskommissionens vägran att lämna
tilldelning av begärda foderkvantiteter. Stockholms rådhusrätt ogillade
käromålet. Samma öde rönte Rasmussons talan hos Svea hovrätt. Rasmussons
begäran att få fullfölja målet hos Högsta domstolen avslogs.
Den omständigheten, att vederbörande kristidsnämnd tillstyrkte Rasmussons
ansökan om foder tilldelning och underströk det önskvärda i att sökanden
bereddes möjlighet att genom hönserirörelse försörja sig, är i och för
sig icke något anmärkningsvärt. Såsom förut framhållits, tillstyrkte de lokala
krisorganen i regel ansökningar av förevarande slag — ibland måhända
för att minska riskerna att sökanden eljest skulle behöva vända sig till
kommunen för erhållande av försörjningsbidrag.
Livsmedelskommissionen tilldelade Rasmusson så mycket foder, som med
hänsyn till de föreliggande omständigheterna och de allmänna bestämmelserna
var möjligt. Genom eu serie av uppvaktningar och överklaganden,
genom de lokala organens välvilliga tolkning av gällande bestämmelser
in. fl. omständigheter erhöll han i själva verket större fodertilldelning än
som enligt de av livsmedelskommissionen tillämpade reglerna skulle ha utgått.
Det måste med hänsyn till dåvarande foderförsörjningsförhållanden och
de då gällande fodertilldelningsbestämmelserna ävensom till de besked, som
Rasmusson erhöll från de ansvariga myndigheterna, få anses ha varit särdeles
oförsiktigt av honom att i den omfattning, som skett, investera medel
i byggnader och inventarier för hönserirörelse. Den omständigheten, att
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1956
Rasmusson erhöll tillstånd att bygga hus för sina fjäderfän, kan härvid
icke tillmätas någon betydelse. Rasmusson borde givetvis ha förvissat sig
angående sina möjligheter att få fodertilldelning, innan han utnyttjade
byggnadstillstånden. För dessas tillkomst bär livsmedelskommissionen icke
medverkat.
Beträffande de av arbetsmarknadskommissionen lämnade byggnadstillstånden
bör framhållas, att det torde ha varit omöjligt för arbetsmarknadskommissionen
att i varje särskilt fall då byggnadstillstånd begärdes undersöka,
i vad mån ransoneringsbestämmelser av olika slag skulle komma att
begränsa sökandens möjligheter att utnyttja tillståndet. En sådan undersökning
skulle exempelvis, när det gällde en ansökan att få uppföra en konservfabrik,
ha fått omfatta, förutom tilldelningen av ransonerade livsmedel,
även tilldelningen av bleckplåt för emballage m. m.
I sammanhanget bör även nämnas, att förutsättningarna för Rasmusson
att vid hans framskridna ålder och med hans tydligen blygsamma kunskaper
i fjäderfäskötsel överhuvud med ekonomisk framgång kunna igångsätta
och driva en hönserirörelse måste betraktas som små — allra helst
som rörelsen avsåg s. k. avelshönseri och denna hade belastats med betydande
investeringskostnader. Ett fåtal år efter det Rasmusson startade sin
hönserirörelse hade f. ö. hönsskötselns ekonomiska betingelser försämrats
så pass, att även hönserier med låga investeringskostnader och med kunniga
ledare fick kämpa med ekonomiska svårigheter.
Många näringsidkare fick under kristiden till följd av importbegränsningar
och olika slag av konsumtions- och användningsregleringar helt utan
egen förskvllan finna sig i förlustbringande inskränkningar i sin näringsutövning.
Makarna Rasmusson däremot har igångsatt sin rörelse samt engagerat
egna och upplånade medel i rörelsen trots de tydliga varningar, som
gällande tilldelningsbestämmelser utgjorde. De bär vidare fortsatt att utbygga
sin rörelse trots de restriktiva tilldelningsbeslut, som livsmedelskommissionen
och i sista hand Kungl. Maj:t meddelat. Enligt jordbruksnämndens
mening kan icke några billighetsskäl åberopas för utbetalande av statlig
ersättning till makarna Rasmusson för de förluster, de härigenom ådragit
sig.
Statskontoret har i sitt yttrande, dagtecknat den 6 mars 1956, upplyst att
ämbetsverket under hand beretts tillfälle att taga del av statens jordbruksnämnds
yttrande över motionen och därigenom erhållit en mera fullständig
bild av de omständigheter, som medfört ekonomiska förluster för makarna
Rasmusson. Under hänvisning till sagda yttrande har statskontoret framhållit,
att ämbetsverket icke kunnat finna skäl föreligga för ett tillmötesgående
av motionen.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt den 9 mars 1956 dagtecknade yttrande
avstyrkt bifall till motionen. Därvid har styrelsen anfört i huvudsak följande.
Emma Rasmusson ansökte år 1947 om tillstånd att på en henne tillhörig
fastighet i Romelanda socken uppföra ett hönshus för en beräknad byggnadskostnad
av cirka 25 000 kronor. Härav utgjorde cirka 4 500 kronor arbetslöner.
Om byggnadens konstruktion uppgavs, att den skulle uppföras
medelst betonghålsten och betonggolv samt yttervägar och takkonstruktion
av trä. Golvytan var avsedd att bli 174,35 kvadratmeter.
Ansökningen inkom till arbetsförmedlingen i Uddevalla den 17 april 1947,
varifrån den översändes till länsarbetsnämnden. Sedan denna tillstyrkt an
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1956
5
sökningen, bifölls densamma av arbetsmarknadskommissionen, som den
16 maj 1947 meddelade byggnadstillstånd »för nybyggnad av hönshus».
Förutom sökanden erhöll statens industrikommission och länsarbetsnämnden
meddelande om beslutet.
Vid arbetsmarknadskommissionens handläggning av byggnadstillståndsärendet
ägde samråd med andra centrala myndigheter icke rum. Härutinnan
liksom i andra avseenden handlades ärendet i samma ordning som
ärenden av liknande art vid tiden för beslutets meddelande. Någon föreskrift
för arbetsmarknadskommissionen att inhämta yttrande från andra
myndigheter i ärenden av ifrågavarande slag fanns icke vare sig i författningarna
om byggnadstillstånd eller i instruktionen för arbetsmarknadskommissionen.
Någon felaktighet eller försummelse vid handläggningen avärendet
har veterligen icke förekommit. Det har ej heller av motionären
gjorts gällande, att så skulle ha varit förhållandet.
Någon rätt till skadestånd torde icke kunna grundas på att viss åtgärd,
vidtagen enligt ett av en myndighet meddelat tillstånd, icke lett till avsedd
båtnad för den som erhållit tillståndet, till följd av att annat tillstånd, vilket
erfordras för den vidtagna åtgärdens ekonomiska utnyttjande, icke erhålles.
Såsom motionären antyder har vid prövning, företagen i olika instanser, även
blivit konstaterat, att de anspråk på gottgörelse, som Emma Rasmusson och
hennes make framställt, saknar rättslig grund.
I motionen hemställes, att riksdagen av billighetsskäl måtte bevilja John
Rasmusson och hans maka en ersättning för lidna förluster. Enligt motionärens
uppfattning är det icke tillfredsställande, att ett statligt organ lämnar
byggnadstillstånd för en rörelse, som på grund av ett annat organs beslut
icke kan drivas.
Vad beträffar de angivna billighetsskälen vill arbetsmarknadsstyrelsen
anföra följande.
När makarna Rasmusson under de första månaderna år 1946 började sin
liönserirörelse, rådde en markant knapphet på foder för höns, och fodermedelsransonering
var införd. Detta förhållande hade livsmedelskommissionen
bl. a. i december 1945 och i februari 1946 genom cirkulär låtit bekantgöra
för allmänheten. Därvid hade särskilt framhållits, att fodertilldelning
för nystartade företag skulle komma att beviljas endast i undantagsfall.
Makarna Rasmusson "bör på detta sätt ha erhållit kännedom om dessa restriktioner
men även därigenom, att av dem ingivna ansökningar om fodertilldelning
blivit beviljade endast i ringa omfattning. Sålunda hade makarna
Rasmusson i mars 1946 ansökt om tilldelning av foder för 500 kycklingar,
medan livsmedelskommissionen enligt beslut i samma månad beviljade tilldelning
för uppfödning av allenast 70 unghöns.
I maj, juni, juli och augusti 1946 ingav makarna Rasmusson till livsmedelskommissionen
upprepade ansökningar om fodertilldelning. Med hänsyn
till deras åtgärder i detta avseende synes de rimligen ha bort inse, att det
byggnadstillstånd, som de sedermera i april 1947 sökte hos arbetsmarknadskommissionen
och som i följande månad blev dem beviljat, icke kunde berättiga
jämväl till hönsfodertilldelning.
Icke heller har byggnadstillståndets formulering kunnat inge sökandena
en felaktig uppfattning om tillståndets innebörd.
Slutligen må även erinras om den av motionären uppgivna omständigheten,
att John Rasmusson »gick igenom en kurs i fjäderfäskötsel» innan
han började ägna sig åt hönseriverksamheten, ävenom »skaffade sig facklitteratur,
praktiserade någon tid vid ett större hönseri och planlade företaget
under sakkunnig rådgivning». Bland de erfarenheter, som Rasmusson
sålunda förvärvade, bör rimligen även ha ingått kännedom om rådande
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1956
knapphet på fodermedel och de därav betingade restriktionerna, enligt vilka
för fodertilldelning alltid krävdes tillstånd av livsmedelskommissionen
eller något av dess underlydande organ.
Utskottet. Det i motionen väckta förslaget avser, att riksdagen av billighctsskäl
skall bevilja J. Rasmusson och hans maka en särskild ersättning
med 10 000 kronor för ekonomiska förluster, som åsamkats makarna i samband
med en av dem bedriven hönserirörelse i Romelanda socken, Göteborgs
och Bohus län. Förlusterna har enligt motionären föranletts av att
rörelsen, som startats våren 1946, på grund av restriktiv fodertilldelning från
statens livsmedelskommissions sida icke kunnat drivas i beräknad omfattning
med resultat att makarna Rasmusson i november 1949 nödgats gå i
konkurs. I motionen har vidare framhållits, att J. Rasmusson, som numera
är 75 år gammal, under trycket av dessa svårigheter blivit sjuk, och att det
enligt läkarutlåtande kan hållas för »mycket sannolikt» att de psykiska påfrestningarna
bidragit till att utlösa sjukdomen.
Såsom påpekats i motionen föreligger icke någon rättslig förpliktelse för
statsmakterna att lämna makarna Rasmusson någon gottgörelse av statsmedel.
Vid sådant förhållande torde av principiella skäl och med hänsyn
även till blivande konsekvenser dylik gottgörelse kunna övervägas endast,
därest särskilda omständigheter föreligger. Emellertid har utskottet — även
med beaktande av de i förevarande fall påvisade ömmande omständigheterna
— vid sin prövning av ärendet icke funnit sig kunna tillstyrka någon åtgärd
i motionens syfte.
Utskottet hemställer sålunda,
att motionen II: 611 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 19 april 1956
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Anderberg, Lage Svedberg,
Nord, Bertil Andersson, Hansson*, Eskilsson, Bror Nilsson, Mossberger och
Kristiansson; samt
från andra kammaren: herrar Gustafson i Dädesjö, Johnsson i Kastanjegården,
Jacobson i Vilhelmina, Antby, Jonsson i Strömsund*, fru Eriksson
i Hallstahammar, herrar Svensson i Ljungskile*, Lindström*, Eliasson* och
Adolfsson*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 21 år 1956
7
Reservation
av herrar Nord, Antby och Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka motionen II: 611 samt att därför andra stycket av utskottets
utlåtande på s. 6 och utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»Såsom påpekats i motionen föreligger icke någon rättslig förpliktelse för
statsmakterna att lämna makarna Rasmusson någon gottgörelse av statsmedel.
Emellertid anser utskottet, att billighetsskäl kan anföras för ett bifall
till motionen. Med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet
synes ett dylikt beslut knappast behöva få några mera vittgående konsekvenser.
Utskottet är därför berett föreslå, att ersättningen utbetalas med omförmalda
belopp, 10 000 kronor. Medlen härför torde lämpligen böra anvisas ur
det under nionde huvudtiteln för budgetåret 1955/56 uppförda reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Utskottet hemställer sålunda,
att riksdagen må, med bifall till motionen II: 611 medgiva,
att Kungi. Maj:t må från det under nionde huvudtiteln för
budgetåret 1955/56 uppförda reservationsanslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område till J. Rasmusson
och hans maka utbetala ett belopp av 10 000 kronor.»
660658 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag