Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956
1
Nr 30
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, dels ock väckta motioner angående
åtgärder för en skyndsam räntesänkning.
I en den 9 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 117, som hänvisats till
hankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli
1956 till och med den 30 juni 1957 vara fritagen från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill ger anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1956 till
och med den 30 juni 1957 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.
1 §•
Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst sextusen miljoner
kronor.
2 §•
Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 30
2
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,
därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.
3 §.
Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft dels
två i anledning av densamma väckta, likalydande motioner, nämligen inom
första kammaren nr 538 av herr Birke m. fl. och inom andra kammaren nr
708 av herr Hjalmarson m. fl., dels ock två likalydande motioner angående
åtgärder för en skyndsam räntesänkning, väckta inom första kammaren
under nr 3 av herr Persson, Helmer, och inom andra kammaren under nr 3
av herr Hagberg m. fl.
I motionerna I: 538 och II: 708 hemställes, »att riksdagen måtte bifalla
Kungl. Maj:ts proposition nr 117, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj .t
måtte hemställa om utredning rörande riksbankens ställning och organisation,
bankofullmäktiges sammansättning och eventuellt inrättande av ett
bankråd ävensom utredning och förslag till ändrad lydelse av myntlagen,
samt att riksdagen måtte uttala, att sedelomloppet icke till mer än högst
två tredjedelar av maximibeloppet för sedelutgivningen bör vara täckt av
skattkammarväxlar och obligationer.»
I motionerna I: 3 och II: 3 hemställes »att riksdagen måtte förklara att
en skyndsam räntesänkning, i första hand till nivån före april 1955, skall
genomföras, samt i skrivelse till regeringen och riksbanksledningen begära
skyndsamma åtgärder i denna riktning.»
Beträffande motiveringen för de i motionerna framförda yrkandena hänvisas
till motionerna I: 538 och II: 3. .
I skrivelse den 18 januari 1956 till Kungl. Maj :t har fullmäktige i riksbanken
hemställt att gällande lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning erhåller förlängd giltighet intill utgången av juni
månad 1957 och att maximibeloppet för sedelutgivningsrätten därvid höjes
till 6 000 miljoner kronor. Fullmäktige har vidare hemställt att riksbanken
även under tiden den 1 juli 1956—den 30 juni 1957 fritages från skyldigheten
att inlösa sina sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för
banken att, om förhållandena därtill ger anledning, före utgången av nämnda
tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
I skrivelsen påpekar fullmäktige, att de förslag till ändringar i § 72 regeringsformen
som framlagts i betänkandet »Om riksbankens sedelutgivningsrätt
och därmed sammanhängande penningpolitiska frågor» (SOU
1955:43) avgivet i november 1955 av sakkunniga för utredning om reglering
av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt, inte kan genomföras
före den 1 juli innevarande år och att det icke heller torde vara möjligt att
genomföra en ny riksbankslag före denna tidpunkt. Frågan om fortsatt gil
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956
3
tighet av den provisoriska lagstiftningen om befrielse från guldinlösningsskyldigheten
och om riksbankens sedelutgivningsrätt måste därför — framhåller
fullmäktige — upptagas till prövning.
I avvaktan på ett ställningstagande till de sakkunnigas förslag torde det
enligt fullmäktige saknas anledning att frångå systemet med ett maximum
för riksbankens sedelutgivning. Beträffande maximibeloppets storlek framhåller
fullmäktige, att det icke är möjligt att nu bedöma, huruvida den
marginal för ytterligare sedelutgivning — ca 360 miljoner kronor — som
förelåg den 23 december 1955, blir tillräcklig under nästa budgetår. Så mycket
torde emellertid kunna sägas att den i varje fall icke kan beräknas lämna
utrymme för den reserv om 300 miljoner kronor, som förenämnda sakkunniga
ansett böra föreligga för att möta sådana eventuella ökningar i sedelbehovet,
vilka sammanhänger med ändrade betalnings- och kassahållningsvanor
m. in. För att hålla en tillräcklig reserv för dylika ändamål synes
det fullmäktige påkallat, att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivningsrätt
höjes till förslagsvis 6 000 miljoner kronor.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har för sin del tillstyrkt vad bankofullmäktige
sålunda föreslagit.
I detta sammanhang nämner departementschefen, att bankofullmäktige
i ett den 9 februari 1956 avgivet yttrande över betänkandet rörande riksbankens
sedelutgivningsrätt förklarat sig icke nu kunna taga ställning till
de sakkunnigas förslag. Av innehållet i yttrandet må här återgivas följande.
Fullmäktige ha förutsatt, att i samband med en ändring av bestämmelserna
om sedelutgivningsrätten en allmän revision även av 1934 års riksbankslag
bör vidtagas. Utvecklingen sedan 1951, vilken bl. a. inneburit en ytterligare
betoning av riksbankens ställning som centralbank, nödvändiggör
emellertid en översyn av det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda
förslaget. Denna översyn har nu igångsatts, och resultatet kommer att sedermera
överlämnas till Kungl. Maj:t. Det synes med anledning härav enligt
fullmäktiges mening vara lämpligast, att fullmäktige icke nu taga ställning
till de av sedelutgivningssakkunniga framlagda förslagen, utan att detta
sker först i samband med att konkreta förslag till revision även av övriga
delar av riksbankslagen föreligga.
Departementschefen har anfört följande:
»Beträffande riksbankens sedelutgivningsrätt gäller för närvarande — i
stället för vad i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat
— föreskrifterna i lagen den 3 juni 1955 (nr 310) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning. Dessa innebär, bland annat, alt
riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst 5 800 miljoner kronor.
1955 års lag, som gäller intill utgången av juni månad 1956, har — liksom
den föregående lagstiftningen på området — tillkommit som ett provisorium
i avvaktan på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten
kommer till stånd.
Det förslag till ny riksbankslag som år 1951 framlades av fullmäktige i
riksbanken innefattade —— såsom av det föregående framgått — också en
ny reglering av sedelutgivningsrätten. Då emellertid denna fråga ansågs
4
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956
kräva ytterligare överväganden tillkallades särskilda sakkunniga för en
översyn av bankofullmäktiges förslag i berörda delar. De sakkunniga avlämnade
i november 1955 efter fullgjort uppdrag betänkande om riksbankens
sedelutgivningsrätt och därmed sammanhängande penningpolitiska
frågor. I ett över nämnda betänkande avgivet yttrande har bankofullmäktige
förklarat sig icke vara beredda att taga ställning till de framlagda
förslagen, innan en inom riksbanken nu påbörjad allmän överarbetning
av riksbankslagen slutförts och hela frågan om ny riksbankslagstiftning
kan prövas i ett sammanhang. Då en mer definitiv reglering av sedelutgivningen
i varje fall icke hinner genomföras före den 1 juli innevarande
år har fullmäktige hemställt, att den provisoriska lagstiftningen i ämnet
förlänges för ytterligare ett år och att maximibeloppet för sedelutgivningen
därvid höjes från 5 800 miljoner kronor till 6 000 miljoner kronor. Fullmäktige
i riksgäldskontoret har icke haft något att erinra mot bankofullmäktiges
hemställan.
På de skäl fullmäktige i riksbanken anfört tillstyrker jag att de särskilda
bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivningsrätt gives fortsatt giltighet
för ytterligare ett år. Av vad fullmäktige i riksbanken anfört synes
framgå att en viss utvidgning av sedelutgivningsrätten är påkallad. I likhet
med fullmäktige i riksgäldskontoret har jag icke någon erinran mot förslaget
att höja maximibeloppet till 6 000 miljoner kronor. Jag förordar sålunda,
att bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den
1 juli 1956—den 30 juni 1957 meddelas genom en särskild lag, utformad r
överensstämmelse med 1955 års lag i ämnet med den jämkningen att maximibeloppet
för sedelutgivningen höjes till 6 000 miljoner kronor.
Vad slutligen beträffar guldinlösningsskyldigheten förordar jag i enlighet
med bankofullmäktiges förslag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1956
till och med den 30 juni 1957 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för banken att, om förhållandena därtill ger anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.»
I samband med förevarande proposition och de i anledning av densamma
väckta motionerna har utskottet till behandling även förehaft de likalydande
motionerna 1:3 och 11:3 angående åtgärder för en skyndsam räntesänkning.
Över nämnda motioner har yttrande inhämtats från fullmäktige i
riksbanken, vilka i ärendet anfört följande:
Fullmäktige vill erinra om att den räntehöjning som genomfördes från
och med den 19 april i fjol framför allt betingades av önskemålet att skapa
förutsättningar för en sådan skärpning av kreditåtstramningen att genom
denna och de övriga stabiliseringsåtgärder, som samtidigt eller tidigare vidtagits,
de då aktuella riskerna för en tillspetsning av högkonjunkturen skulle
kunna elimineras. Genom den förda politiken har numera en dämpning
av expansionstendenserna uppnåtts, och utsikterna för en utveckling mot
bättre balans i vår ekonomi förefaller för dagen gynnsamma. Fn förutsättning
för att de uppnådda resultaten skall bestå och för att utvecklingen skall
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956
5
fortsätta i önskad riktning är emellertid att stabiliseringsåtgärderna alltjämt
vidmakthålles. Bortsett från att av lätt insedda skäl ett beslut om en
ränteändring icke gärna kan fattas i annan ordning än som hittills tillämpats,
nämligen genom beslut av fullmäktige, vill fullmäktige deklarera, att
någon eftergift i kreditåtstramningen och sänkning av diskontot för närvarande
icke kan komma i fråga.
Vid ärendets behandling av fullmäktige har herr Rubbestad reserverat sig
mot fullmäktiges beslut att avgiva yttrande av den lydelse som framgått
av det föregående och uttalat att han ansåg att fullmäktige bort tillstyrka
motionerna.
Utskottet
I förevarande proposition föreslås i fråga om riksbankens sedelutgivning
att vissa undantagsbestämmelser från 1934 års riksbankslag skall
gälla jämväl för tiden den 1 juli 1956—den 30 juni 1957. Bestämmelserna
om riksbankens sedelutgivningsrätt, som innehålles i riksbankslagens
9 och 10 §§, modifierades första gången genom en fullmaktslag 1939 (nr
395) i syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade. Denna fullmaktslag, som efter successiva förlängningar
upphörde att gälla med utgången av juni månad 1948, ersattes med lagen
den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning. Även denna lag har sedermera successivt ersatts med ny lagstiftning,
varvid maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning höjts. Enligt
nu gällande bestämmelser, meddelade i lagen den 3 juni 1955 (nr 310),
uppgår maximibeloppet för sedelutgivningen till 5 809 miljoner kronor.
Frågan om en mer långsiktig reglering av sedelutgivningsrätten har under
den tid den provisoriska lagstiftningen varit gällande, behandlats i 1949
ars riksbankslagskommiltés förslag till ny riksbankslag och genom den ytterligare
utredning av hithörande spörsmål, som verkställts av de år 1951
tillkallade sakkunniga för utredning om reglering av riksbankens sedelutgivningsrätt
på längre sikt. Denna senare utredning har i sitt i november
1955 avgivna betänkande (SOU 1955: 43) anslutit sig till den av riksbankslagskommittén
intagna ståndpunkten, att sedeltäckningsbestämmelserna i
nuvarande riksbankslag bör upphävas utan att ersättas med några motsvarande
bestämmelser. De sakkunniga har vidare föreslagit definitivt upphävande
av riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar med guld. De framlagda
författningsförslagen innefattar bl. a. vissa ändringar i § 72 regeringsformen.
De sakkunnigas betänkande är föremål för en ännu icke avslutad remissbehandling.
I det yttrande över betänkandet, som fullmäktige i riksbanken
avgivit, har fullmäktige förklarat sig icke nu kunna ta ställning till de sakkunnigas
förslag. Den definitiva regleringen av sedelutgivningsrätten bör
nämligen enligt fullmäktige ske i samband med eu allmän revision av 1934
års riksbankslag, och i detta syfte pågår för närvarande inom riksbanken
6
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956
en översyn av det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget.
Utskottet delar denna fullmäktiges uppfattning och tillstyrker därför, att
den provisoriska lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivningsrätt förlänges
ytterligare ett år. I samband härmed är en höjning av maximibeloppet
påkallad för att ge utrymme både för den normala stegringen i sedeloinloppet
och för den reserv om 300 miljoner kronor, som enligt de sakkunniga
bör föreligga för att möta sådana eventuella ökningar i sedelomloppet, som
sammanhänger med ändrade betalnings- och kassahållningsvanor. Mot den
i propositionen föreslagna höjningen av maximibeloppet till 6 000 miljoner
kronor har utskottet inte någon erinran.
I de i anledning av förevarande proposition väckta, likalvdande motionerna
I: 538 och II: 708 har hemställts bl. a. att riksdagen måtte uttala, att
sedelomloppet icke till mer än högst två tredjedelar av maximibeloppet för
sedelutgivningen bör vara täckt av skattkammarväxlar och obligationer. Ändamålsenligheten
av att binda de penningpolitiska medlen genom föreskrifter
om bestämda relationer av föreslagen art kan enligt utskottet starkt ifrågasättas.
Flera skäl för denna ståndpunkt har anförts senast i det ovan omförmälda
sakkunnigbetänkandet om riksbankens sedelutgivningsrätt. En
maximibestämmelse rörande här avsedda tillgångsposter är sålunda svår
att förena med en tillräcklig elasticitet i penningväsendet. Den tillåtna maximirelationen
måste vidare ta hänsyn till de betydande säsongvariationerna
i sedelomloppet, och redan till följd härav skulle betydelsen av en bestämmelse,
som syftar till att hindra inflation, i praktiken bli starkt reducerad.
Det bör vidare uppmärksammas, att en dylik bestämmelse, som är avsedd
att begränsa riksbankens rätt att lämna lån till staten, samtidigt innebär en
inskränkning i riksbankens befogenhet att göra marknadsoperationer. Utskottet
vill slutligen understryka, att en ökning av statens lån i riksbanken
i och för sig kan vara förenlig med samhällsekonomisk balans. Huruvida
den faktiskt är det i ett föreliggande fall, kan inte avgöras genom ett studium
av riksbankens balansräkning utan endast genom en analys av de aktuella
tendenserna inom samhällsekonomien. Av anförda skäl är utskottet
således inte berett tillstyrka bifall till motionernas hemställan i denna punkt.
I motionerna I: 538 och II: 708 hemställes vidare, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning rörande riksbankens
ställning och organisation, bankofullmäktiges sammansättning och eventuellt
inrättande av ett bankråd ävensom utredning och förslag till ändrad
lydelse av myntlagen. Frågan om riksbankens ställning beröres delvis i det
ovannämnda betänkandet. Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen,
pågår dessutom inom riksbanken en översyn av det förslag till ny
riksbankslag, som framlades av 1949 års riksbankslagskommitté. Denna
översyn har betingats bl. a. av att utvecklingen under senare år inneburit en
ytterligare betoning av riksbankens ställning som centralbank. Under sådana
förhållanden synes det icke påkallat att nu hemställa om en utredning
med det syfte som motionärerna förordat. Utskottet får därför avstyrka bifall
till motionernas hemställan även i denna del. Utskottet förutsätter här
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956
7
vid att frågan om en revision av myntlagen kommer att prövas av Kungl.
Maj:t i samband med prövningen av de sakkunnigas förslag rörande regleringen
av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt.
Bakgrunden till de förevarande motionernas ovan behandlade förslag utgöres
av önskemålet att förbereda och underlätta vårt lands anslutning till
en allmän valutakonvertibilitet. Även om utskottet i motsats till motionärerna
icke har någon bestämd uppfattning om den roll, som guldet kan erhålla
i ett framtida internationellt betalningssystem, är utskottet till fullo
berett att understryka vikten av en ökad valutareserv som en av de väsentliga
målsättningarna för den ekonomiska politiken. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att den restriktivitet, som präglar den ekonomiska politiken
— både finans- och kreditpolitiken — har sin kanske främsta motivering
i utvecklingen av vårt lands bytesbalans. Enligt den reviderade
prognosen för 1956 kan ett underskott i bytesbalansen på drygt 400 miljoner
kronor förväntas, medan man vid årsskiftet räknade med balans i de
löpande utlandstransaktionerna. Försämringen beror delvis på en något
större ökning av importvolymen än som förutsågs men huvudsakligen på
en försämring av de internationella prisrelationernä. Denna försämring i
våra bytesrelationer, som i och för sig inte kan betraktas som exceptionellt
stor, kan beräknas medföra en minskning av valutareserven med omkring en
sjundedel, vilket ställer otillräckligheten i vårt lands nuvarande valutareserv
i skarp belysning. Den ytterligare skärpning i kreditrestriktiviteten, varom
överenskommelse träffats mellan riksbanken och affärsbankerna i april detta
år, bör ses mot bakgrunden bl. a. av de allvarliga perspektiv som tecknar
sig för vår utrikeshandel. Den ökning i investeringsviljan som framkommit
vid en undersökning i mars månad, understryker likaså vikten av att den
restriktiva politiken fullföljes. Det bör i detta sammanhang också erinras
om att kreditpolitiken under nästkommande budgetår kommer att påverkas
av den minskning i banklikviditeten, som den överbalanserade budgeten
kommer att medföra under första halvåret 1957.
Av de ovan anförda synpunkterna på den ekonomiska politiken följer att
utskottet icke kan tillstyrka de i motionerna 1:3 och 11:3 framställda yrkandena
om en uppmjukning av den nuvarande penningpolitiken. Avslutningsvis
vill utskottet framhålla, att de olägenheter som en restriktiv politik
— det må vara finans- eller penningpolitik — vållar vissa enskilda företag
och hushåll, vilka utskottet behandlat bl. a. i sina utlåtanden nr 4 och
20 till innevarande års riksdag, måste vägas mot det dominerande önskemålet
att bevara den fulla sysselsättningen och framstegstakten i samhället under
bibehållet fast penningvärde. Balans i såväl den inre som den yttre ekonomien
utgör en nödvändig förutsättning för att den fulla sysselsättningen
skall kunna bestå på längre sikt.
8 Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts förevarande proposition,
nr 117;
2) att motionerna 1:3 och 11:3 samt 1:538 och 11:708
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 maj 1056
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, De Geer, Boo, Geijer,
Svärd*, Krugel och Eliasson;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Sköldin,
Nordqvist i Karlskoga, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar*, Andprsson
i Ronneby* och Hansson i önnarp*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Ewerlöf, De Geer, Svård, Schmidt, Nordqvist i Karlskoga och
Gustafson i Göteborg, som ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande
lydelse:
I förevarande proposition--— översyn av det av 1949 års riksbanks
lagskommitté
framlagda förslaget. Utskottet som funnit, att även andra
med sedelutgivningsrättens reglering sammanhängande frågor behöver utredas
närmare, tillstyrker med hänsyn till den tidsutdräkt, som torde komma
att föranledas härav, att den provisoriska lagstiftningen rörande riksbankens
sedelutgivningrätt förlänges ytterligare ett år. I propositionen har
föreslagits höjning av maximibeloppet för sedelutgivningen till 6 000 miljoner
kronor. Ehuru utskottet hyser den uppfattningen, att en ny höjning av det
s. k. sedeltaket i rådande läge kan tolkas som tecken på bristande framgång i
kampen mot de inflationistiska krafterna och därför ur psykologisk synpunkt
vara mindre välbetänkt, vill utskottet inte motsätta sig en höjning
till föreslagen nivå. Det kan nämligen i tillspetsade lägen under de närmaste
åren komma att visa sig nödvändigt med ökad rörelsefrihet för riksbanken.
Utskottet tillstyrker alltså på de skäl, som ovan anförts, bifall till propositionen.
Utskottet har med oro tagit del av den starkt försämrade prognosen för
utrikeshandeln, i det att bytesbalansens saldo, som i den preliminära na
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956
9
tionalbudgeten redovisades med ett mindre underskott, i den reviderade nationalbudgeten
slutar på en beräknad brist av hela 440 miljoner kronor för
år 1956. Redan första kvartalet i år har resulterat i ett beräknat underskott
av 340 miljoner kronor. Fjolårets bytesbalans gav en preliminärt beräknad
brist av cirka 370 miljoner kronor. Dessa underskott har hittills blott till
ringa del reglerats via valutareserven. Landet har alltså iklätt sig betalningsförpliktelser
av betydande omfattning. Sedan avdrag gjorts för dessa åtaganden,
motsvarar guld- och valutareserven inte mer än cirka två månaders
import.
Allmän enighet råder om önskvärdheten inte endast av att undgå en försämring
av betalningssituationen mot utlandet utan även av att förstärka
valutareserven, inte minst med tanke på en kommande valutakonvertibilitet.
Valutautvecklingen är emellertid i hög grad en avspegling av tillståndet i den
inhemska ekonomien, där ett övertryck lätt tar sig uttryck i försämrad betalningsbalans.
Med de knappa reserver av utländska betalningsmedel, som
nu står till buds, måste därför den inhemska ekonomiska politiken anpassas
efter tendenserna på valutaområdet för att förekomma uppkomsten av
en både ur sysselsättningens och prisstabilitetens synpunkt farlig krissituation.
Än angelägnare är detta, eftersom strävandena på litet längre sikt målmedvetet
måste gå ut på att bygga upp en efter landets ekonomi och utrikeshandel
lämpligt avpassad guld- och valutareserv. Ett samband mellan
valutautvecklingen och riksbankens penning- och kreditskapande verksamhet
föreligger. Utskottet finner att skärpt uppmärksamhet måste ägnas denna
fråga.
I de i anledning av förevarande proposition väckta, likalydande motionerna
I: 538 och II: 708 har detta spörsmål tagits upp till behandling. Dels
förordas en sådan organisation av det inhemska penningväsendet att anknytning
till ett internationellt penningsystem med valutakonvertibilitet
skulle underlättas. Dels förordas sedeltäckningsbestämmelser, siktande till
att sedelutgivningen ställes i visst beroende av guld- och valutautvecklingen.
I motionerna har till komplettering av de sakkunnigas utredning rörande sedelutgivningsrätten
yrkanden framställts om utredning även rörande riksbankens
ställning och organisation, bankofullmäktiges sammansättning och
eventuellt inrättande av ett bankråd ävensom utredning och förslag till ändrad
lydelse av myntlagen. Majoriteten av de nyssnämnda sakkunniga har
funnit frågan om riksbankens organisation viktig. De har dock funnit denna
ligga utanför sitt utredningsuppdrag. En av de sakkunniga har emellertid
ansett detta spörsmål vara så viktigt, att det måste utredas, innan slutlig
ställning kan tagas till den föreslagna ändringen av § 72 regeringsformen.
Som bankofullmäktige framhållit, har vidare utvecklingen sedan 1951 bl. a.
inneburit en ytterligare betoning av riksbankens ställning som centralbank.
Då den inom riksbanken pågående översynen av riksbankslagen inte kan
innefatta eu fullständig utredning med förslag rörande riksbankens ställning
m. in. som delvis är en grundlagsfråga, tillstyrker utskottet, utan att nu ta
ställning till de i motionerna antydda riktlinjerna, bifall till motionärernas
‘2 Bihang till riksdagens protokoll 195G. 8 samt. Nr 30
10
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956
hemställan om utredning av dessa organisationsfrågor. Utskottet förutsätter
tillika, att frågan om den erforderliga revisionen av myntlagen hänskjutes
till samma utredning.
Vad åter angår frågan om sambandet mellan sedelutgivningens storlek
och valutautvecklingen har i motionerna 1:538 och 11:708 hemställts, att
riksdagen måtte uttala, att sedelomloppet icke till mer än högst två tredjedelar
av maximibeloppet för sedelutgivningen bör vara täckt av skattkammarväxlar
och obligationer. Ifrågavarande uttalande är knutet till den provisoriska
lagstiftningen rörande sedelutgivningsrätten. Det är tänkt såsom
en provisorisk anordning i syfte att begränsa den statliga upplåningen i riksbanken.
De ovan omförmälda sakkunniga rörande riksbankens sedelutgivningsrätt
har emellertid ställt sig helt negativa till varje bindning av sedelutgivningen.
Utskottet kan dock icke underlåta att framhålla risken av
att med nuvarande bestämda sedeltäckningsbestämmelser en, oberoende
av säsongväxlingar och marknadsoperationer, bestående successiv ökning
av riksbankens kreditgivning till staten även på bekostnad av valutareserven
kan bli följden. Utskottet förordar med anledning av de i de nyssnämnda
motionerna framförda synpunkterna, att frågan om täckningsbestämmelserna
ytterligare utredes av den av utskottet ovan rekommenderade utredningen
men anser sig icke kunna tillstyrka, att riksdagen nu gör något uttalande
i enlighet med motionärernas yrkande. Frågan är nämligen av så
komplicerad art, att den trots de risker, som är förenade med ett uppskov,
måste ytterligare undersökas, innan definitiv ställning tages.
Av tillgängliga ekonomiska informationer framgår, att riskerna för nya
balansstörningar i den inhemska ekonomien alltjämt är påtagliga. Utskottet
vill med anledning härav understryka vikten av att en restriktiv ekonomisk
politik fullföljes. Möjligheterna att såväl på kort som på litet längre sikt nå
fram till en något lugnare ekonomisk utveckling med större stabilitet på
pris- och löneområdena och frihet från irriterande ingrepp i ekonomien är i
hög grad beroende av återhållsamhet i efterfrågan från alla håll. Det allmänna
bör ålägga sig största möjliga begränsning av sina utgifter och effektivt
bromsa den pågående utgiftsstegringen. Ett allmänt omfattat, frivilligt
sparande är av utslagsgivande betydelse för att nå återhållsamhet hos den
stora allmänheten. Det förhållandet att det frivilliga sparandet alltjämt är
otillräckligt för att möta efterfrågan gör det nödvändigt att söka nya och
effektiva former för att uppmuntra och stimulera till ökat enskilt sparande
på frivillighetens väg. Utskottet anser denna vara den enda verkligt framkomliga.
Den privata företagsamheten har i dämpande och investeringshämmande
syfte pålagts särskilda skatter och kreditrestriktioner. Utskottet vill
emellertid framhålla det betänkliga i att låta tyngdpunkten i de inflationsbekämpande
åtgärderna alltför stelt och ensidigt läggas på produktions- och
investeringssidan. En riktig avvägning mellan önskemålen om omedelbar konsumtion
och investering är i själva verket avgörande för den ekonomiska
standardens utveckling på något längre sikt. Stagnation i produktionen
skulle icke hjälpa utan försvåra möjligheterna att komma till rätta med de
inflationistiska och balansstörande krafterna.
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1956 11
Av de ovan anförda synpunkterna---på längre sikt.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 117;
2) att riksdagen i anledning av motionerna I: 538 och
II: 708 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förutsättningslös
utredning rörande dels riksbankens ställning
och organisation, dels revision av myntlagen och dels täckningsbestämmelserna
för sedelutgivningen;
3) att motionerna 1:3 och 11:3 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
560920 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag