Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1956
1
Nr 27
Utlåtande i anledning av dels väckt motion om viss åtgärd för
att stimulera ökat ungdomssparande, dels ock
väckta motioner om genomförande av viss form av
bostadssparande.
Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nr 452 i första kammaren
av herr Johansson, Tlxeodor, och herr Bengtson, nr 453 i första kammaren
av herr Lindblom m. fl. och nr 579 i andra kammaren av herr Ohlin
m. fl.
I motion I: 452 hemställes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att förslag angående ett ungdomssparande, som i stort sett bygger
på samma principer som det nuvarande premiesparandet, förelägges 1957
års riksdag.
I motionerna 1:453 och 11:579, som är likalydande, föreslås bl. a. att
det allmänna i syfte att skapa en effektiv stimulans till ökat sparande skall
förbinda sig att ställa lägenhet till förfogande, när uppställt krav på visst
sparande fullgjorts. Motionärerna hemställer att riksdagen måtte besluta
att ett bostadssparande i enlighet med de i motionerna angivna riktlinjerna
skall genomföras och i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att närmare
bestämmelser för denna sparform utarbetas.
Beträffande motiveringen för de framställda yrkandena torde, i den mån
redogörelse härför icke lämnas i det följande, få hänvisas till motionerna
I: 452 och II: 579.
Över motion 1:452 har yttrande inhämtats från fullmäktige i riksgäldskontoret,
varjämte Svenska sparbanksföreningen beretts tillfälle avgiva yttrande.
över motionerna I: 453 och II: 579 åter har yttranden inhämtats från
fullmäktige i riksgäldskontoret och bostadsstgrelsen. Därjämte har Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle avgiva
utlåtanden i ärendet.
1. Förslaget att stimulera till ökat ungdomssparande genom en form av premiesparande
I
motionen I: 452 förordas ett ungdomssparande som i stort sett bygger
på samma principer som det nuvarande premiesparandet. Om utformningen
av detta system anför motionärerna följande:
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 27
2
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1956
Detta premiesparande skulle vara tillgängligt för ungdomar i åldern 16—
25 år, under förutsättning att de har en inkomst på minst 1 200 kronor per
år. Dessa ungdomar skulle ha rätt att på premiesparkonto insätta högst
2 000 kronor per år. Förutsättningen för att premie skall få åtnjutas skulle
vara att det spärrade beloppet uttages först vid 25 års ålder. Premie bör
dock kunna utgå även om sparmedel lyftes tidigare, under förutsättning att
dessa användes för bosättning, studier eller startande av eget företag.
Såväl fullmäktige i låksgäldskontoret som Svenska sparbanksföreningen
framhåller önskvärdheten av ett ökat sparande inte minst bland ungdomen
men avvisar förslaget om ett särskilt premiesparande under hänvisning till
det redan existerande s. k. lönsparandet.
Fullmäktige i riksgäldskontoret anför i detta sammanhang bl. a. följande:
Under
de senare åren har också i samband med lönsparandet och även i
övrigt bedrivits en propagandaverksamhet för ökat ungdomssparande, vilken
glädjande nog visat sig verksam. Det må här erinras om att lönsparare,
som uppfyller villkoren därför, jämväl kommer i åtnjutande av premiesparandets
favör. Huruvida i fortsättningen ungdomssparandet bör stimuleras
i huvudsak enligt samma principer, som gäller för det nämnda premiesparandet,
synes emellertid fullmäktige tveksamt. Premiesparandet torde få
bedömas som en engångsföreteelse för att i ett samhällsekonomiskt sett labilt
läge åstadkomma en allmän uppryckning av sparandet genom en generöst
tilltagen stimulans, där det icke funnits anledning att, såsom finansministern
i årets statsverksproposition uttalat, genom tillkrånglade regler
och en invecklad kontrollapparat skapa garantier för ett rigoröst urskiljande
av nysparandet vid premieringen. En fortsättning enligt dessa riktlinjer
torde därför få anses utesluten, bl. a. med hänsyn till de därmed förbundna
kostnaderna och till att några garantier icke kan annat än genom besvärliga
administrativa kontrollåtgärder vinnas för att endast ett verkligt nysparande
blir premierat.
Såsom fullmäktige här ovan framhållit ligger också en fara i att ungdomens
sparintresse splittras på alltför många sparformer. En sparpropaganda
torde bli mest slagkraftig, om den inriktar sig på en eller ett fåtal
bestämda sparformer med enkla och lättillämpade regler. Även om lönsparandet
icke i alla avseenden kan anses fylla dessa anspråk, torde likväl
denna sparform, som redan tillvunnit sig ett utbrett intresse, ha förutsättningar
att nå ytterligare framgång. Det är anledning räkna med, att de sparinstitutioner,
som bedriver lönsparandet, skall i fortsättningen än mer intensifiera
sina ansträngningar på detta område.
Den i ämnet väckta motionen synes i anslutning till det anförda icke böra
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Liknande synpunkter framföres av Svenska sparbanksföreningen i dess
yttrande. Föreningen framhåller att erfarenheterna från lönsparandet inte
vore särskilt gynnsamma. Både rekvisitionen och administreringen av s. k.
förtidsuttag hade visat sig bli ett betydande arbete. Huruvida det föreslagna
premiesystemet skulle ge bättre resultat läte sig emellertid svårligen bedöma.
Båda systemen borde i varje fall icke tillämpas samtidigt, varför det
under sådana förhållanden syntes lämpligare att lönsparandet tinge fortsättas
i sin nuvarande form. Sparbanksföreningen framhåller avslutnings
-
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1956
3
Ais att det vore värdefullt om eu undersökning av ungdomssparandet och
olika medel att stimulera detsamma komme till stånd.
2. Förslaget att genomföra viss form av bostadssparande
Beträffande den närmare utformningen av det i de likalydande motionerna
I: 453 och II: 579 framställda förslaget om genomförandet av viss form
av bostadssparande anför motionärerna följande:
Ett målsparande av detta slag kunde utformas på ungefär följande sätt:
om ett visst sparbelopp uppnås genom lönsparande av den ene av kontrahenterna
eller båda tillsammans, skall det allmänna garantera vederbörande
möjligheter i övrigt att efter deras eget val uppföra ett eget hem eller
erhålla bostadsrätts- eller hyreslägenhet. Beloppet bör vara tillräckligt stort
för att fullt ut räcka till den egna insatsen i ett eget hem, ett belopp på
6 000 kronor kan anges som exempel på ett rimligt sparkrav; om andra
lägenhetstyper efterfrågas kan beloppet modifieras.
Ungdomar som önskar deltaga i bostadsparande får anmäla sig hos ett
sparinstitut för ett visst sparprogram. Eftersom det är fråga om lönsparande
bör samarbete med arbetsgivaren vara en lämplig utväg. För att det
skall vara möjligt att deltaga i bostadssparande t måste den kommun där
vederbörande önskar lägenhet ha beslutat att medverka genom att ge dem
som fullgjort sparprogrammet lägenhet. Kommunerna får genom uppgifter
från sparinstituten en god överblick över vilka anspråk på lägenheter som
inom de närmaste åren kommer att resas från bostadsspararna.
I de fall vederbörande önskar ett eget hem bör man räkna med att hela
sparbeloppet användes som egen insats. När det är fråga om bostadsrättslägenheter
kommer, även om något mindre sparbelopp skulle fastställas för
erhållande av sådan lägenhet, hela detta belopp icke att åtgå för den
egna insatsen, såvida man inte ökat kravet på egen insats när det gäller
deltagare i bostadssparandet. Att laborera med högre insatser i bostadsrättshus
för dessa torde emellertid stöta på stora praktiska svårigheter.
Beträffande vanliga hyreslägenheter förekommer ju inga krav på
egna insatser. I de båda senare fallen kommer ett sparbelopp att kvarstå,
som av spararen själv icke direkt bindes i hans bostad. Vi anser det lämpligt
att hälften av sådana kvarstående belopp omedelbart får användas för
bosättningen och den andra hälften bindes i särskilda bostadssparobligationer,
förslagsvis på minst två år. Dessa obligationer bör löpa med en ränta,
som med 1 procent överstiger högsta gällande sparbanksränta.
Det torde vara nödvändigt att välja någon form av lönsparande för att
därigenom söka skapa säkerhet för att det blir fråga om nvsparande. Egna
företagare bör få möjlighet att binda sig för ett rimligt sparprogram.
Det är tydligt att staten inte utan vidare kan åtaga sig att garantera
lägenhet till ungdomar som fullgjort det uppsatta sparprogrammet. Ett sådant
åtagande kan endast göras av stat och kommun gemensamt i samarbete
med enskilda och kooperativa bostadsproduccnter och bostadsförvaltare.
På detta sätt kan ungdomar, som fullgjort målsparandet, erhålla tomter till
egnahem eller lägenheter. Staten å sin sida måste garantera att kredit ställs
till förfogande för egnahemsbyggande och att bostadsproduktionen ökas, så
att förtursrätt kan ges dessa ungdomar utan att detta försämrar läget för
andra bostadsbehövande.
Samtliga remissinstanser har givit uttryck åt stark tveksamhet inför
den föreslagna formen av bostadssparande, främst på grund av de praktiska
4
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1956
svårigheterna att genomföra densamma. Fullmäktige i riksgäldskontoref
framhåller, att de i motionerna berörda spörsmålen i varje fall synes kräva
en ingående utredning innan slutlig ståndpunkt kan tagas till förslaget. Bostadsstgrelsen
finner för sin del förslaget icke generellt genomförbart utan
i stor utsträckning verklighetsfrämmande. Motionärerna har även enligt bostadsstyrelsens
mening på ett oklart sätt överdrivit den roll som ett särskilt
s. k. bostadssparande kan och bör spela för bostadsbyggandets förutsättningar
i stort. Svenska stadsförbundet är icke övertygat om att det föreslagna
bostadsparandet är praktiskt genomförbart och framhåller att ställning
till den väckta frågan över huvud taget icke synes kunna tagas ulan en ingående
undersökning. Enligt Svenska landskommunernas förbund slutligen
vore de praktiska svårigheterna så stora, att den föreslagna sparformen icke
kunde komma i fråga.
Fullmäktige i riksgäldskonloret framhåller att det otvivelaktigt är en
samhällsangelägenhet av vikt att unga människor som önskar sälta bo och
spara för detta ändamål, också kan i sinom tid erhålla en lämplig bostad.
Om man kunde stimulera ungdomens egna sparinsatser inför utsikten att få
sin bostadsfråga ordnad, skulle detta vara synnerligen värdefullt. Å andra
sidan vore det uppenbart att avsevärda svårigheter, inte minst av administrativ
natur, måste möta vid ett bostadssparande av ifrågasatt slag. Fullmäktige
anför i fortsättningen följande:
Ingående överväganden erfordras därför, innan ett sådant bostadssparande
för ungdom kan igångsättas. Det måste bl. a. skapas garantier för att
bostadsproduktionen vid varje tidpunkt hålles i nivå med det ökade bostadssparandet;
eljest skulle det särskilda syftet med detta sparande vara förfelat.
För att den härför erforderliga ökningen av bostadsproduktionen över
huvud skall bli möjlig att uppnå, måste kommunerna intresseras att taga
aktiv del i planeringen och utförandet av detta sparprojekt. En väsentlig ökning
av den kooperativa bostadsproduktionen synes härvid vara en lämplig
utväg, som dock naturligtvis icke får reserveras enbart för bostadssparande
ungdom. I detta sammanhang måste även uppmärksammas den fara, som
kan ligga däri, att ungdomens sparintresse inriktas på alltför många olika
sparformer. Den splittring, som härigenom vållas, kan vara ägnad att
minska sparandets totalvolym.
Bostadsstyrelsen framhåller i sitt yttrande att man vid övervägande av
genomförbara former av bostadssparande icke endast bör beakta den ungdom
som saknar egna lägenheter och som önskar sådana, framför allt som
förutsättning för familjebildning, utan även andra grupper av bostadssökande,
icke minst redan bildade familjer som har egen bostad men som skulle
vilja skaffa sig egna hem. För praktiskt taget alla ungdomar som vill bilda
familj framstår hopbringande av medel för bosättningen som det naturligaste
och angelägnaste sparmålet. Det synes därför enligt bostadsstyrelsen
tvivelaktigt att såsom motionärerna utan vidare sammankoppla frågan
om ungdomens målsparande med frågan om dess bostadsanskaffning. Det
vore vidare mycket diskutabelt att i det läge som f. n. råder på bostadsmarknaden
särskilt i de större städerna generellt garantera dem som spa
-
Bankoutskotlets utlåtande nr 27 år 1956
5
rat tillräckligt ett företräde till bostad framför andra bostadssökande till
och med i fråga om hyreslägenheter.
I fortsättningen behandlar bostadsstyrelsen de olika bostadsformerna var
för sig vid sin prövning av motionärernas förslag och anför därvid följande:
a) Hyreslägenheter
Enligt motionärerna är det »icke sannolikt alt ungdom kan stimuleras
till målsparande för bostäder genom sparpremier eller genom skattebefrielse
för sparmedlen». De hänvisar till de mycket långa väntetiderna för ungdom
i bostadsköerna och den känsla av hopplöshet dessa förhållanden medför.
De olika förslagen bygges därefter upp på följande uttalande: »En verkligt
effektiv stimulans till sparande torde uppnås endast om det allmänna
kan förbinda sig att verkligen ställa lägenhet till förfogande när det uppställda
kravet på sparande fullgjorts.»
Av skäl som redovisas i det följande anser sig styrelsen icke behöva gå
närmare in på detta uttalande, som ur olika synpunkter synes tvivelaktigt.
Endast en reflexion skall knytas till detsamma. I en hel del kommuner
är väntetiden för ungdomar som vill gifta sig trots allt troligen icke längre
än att de skulle kunna få lägenhet i den vanliga turordningen inom praktiskt
taget samma tidrymd som ett sparprogram minst bör omfatta för att
det stipulerade sparbeloppet skall kunna uppnås genom nysparande.
Frånsett frågan om den stimulerande effekten på sparlusten av en garanti
för att sparandet skall resultera i tilldelning av en lägenhet, har styrelsen
kommit till den slutsatsen att motionärernas förslag i vad de avser
hyreslägenheter icke är genomförbara. Avgörande vid bedömningen av denna
fråga är nämligen enligt styrelsens mening hur förtur åt bostadssparare
i praktiken påverkar turordningen inom bostadsförmedlingarnas köer. Om
de i motionerna föreslagna riktlinjerna tillämpas beträffande hyreslägenheter,
skulle — om utfästelsen om lägenhet icke skulle bli fiktiv — ett genomfört
bostadsparande få lov att »ta över» eller åtminstone »vägas in»
bland andra faktorer, som nu är avgörande för turordningen, nämligen väntetid,
trångboddhet, dålig bostad i andra avseenden, sjukdom etc. Styrelsen
kan för sin del icke tillstyrka att det allmänna medverkar till ett bostadssparande
med dylika konsekvenser.
Hyreslägenheterna lämpar sig alltså icke för försök att i individuella fall
sammankoppla sparande och bostadsanskaffning. När det gäller att under
medverkan av det allmänna stimulera de ungdomars sparande, vilka efterfrågar
sin första bostad i hyreshus, synes däremot starka skäl tala för att
själva bosättningen göres till sparmål. Styrelsen saknar dock anledning att
i detta sammanhang ingå på formerna för ett särskilt »bosättningssparande».
b) Egnahem
I motsats till vad som gäller om hyreslägenheter är det beträffande egnahem
för den enskilde helt naturligt — i de flesta fall till och med nödvändigt
—• att ett icke obetydligt sparande presteras för att möjliggöra bostadens
anskaffande. Sammankopplingen av sparande och bostadsanskaffning
är i det senare fallet nära nog självklar. Då det gäller egnahem uppstår
heller icke problemet om att ingripa i bostadsförmedlingarnas turordning
av de bostadssökande. Vid försök från det allmännas sida att stimulera ett
ändamålsbundet sparande på bostadsförsörjningens område bör därför enligt
styrelsens mening i första hand egnahemmet uppställas såsom sparmål.
Med hänsyn icke endast till den önskvärda ökningen av det enskilda sparandet
i allmänhet utan även till bostadsförsörjningens utveckling måste
6
Bankoutskottets utlåtande nr 27 dr 1956
det anses vara ett angeläget samhällsintresse att stimulera ett på egnahem
inriktat sparande. Av skäl, som det här skulle föra för långt att utveckla,
har styrelsen i olika sammanhang föreslagit åtgärder och själv verkat för
ökad bosättning i småhus. Ett av det allmänna stimulerat sparande för egnahem
ligger helt i linje med dessa strävanden, som bör fortsättas på olika
sätt.
Vidare visar styrelsens och länsbostadsnämndernas erfarenheter att otillräckligt
sparkapital i en del fall kan vålla fleråriga ekonomiska bekymmer
för egnahemsbyggare. Ett i särskilda former organiserat sparande för egnahemsanskaffning
skulle ge många en bättre och säkrare start.
Med hänvisning till det anförda får styrelsen alltså tillstyrka att åtgärder
vidtages av det allmänna för att stimulera sparande till egnahemsanskaffning.
Det bör i detta syfte vara möjligt för kommuner, arbetsgivare, bgggnadsföretag
och sparinstitut att i samarbete lägga upp sparplaner samt exploaterings-
och produktionsprogram avseende småhus på ett sådant sätt att
utfästelse om ett egethem enligt programmet kan lämnas dem som vill
spara för delta ändamål. Det är angeläget att ett sådant samarbete resulterar
i 1) en lämplig sparorganisation, 2) en tillfredsställande markexploatering
och 3) en väl planlagd och genomförd produktion. Eu av de väsentligaste
fördelarna med en verksamhet av detta slag är i själva verket att den
erbjuder goda möjligheter till en välbehövlig rationalisering av åtminstone
en del av småhusproduktionen.
Det finns redan enstaka exempel på dylika initiativ, som lovar en god
början. Styrelsen har sålunda erfarit att exempelvis i Västerås ett samarbete
av antytt slag har inletts mellan de kommunala organen, sparbanken,
vissa industrier samt en byggnadsföretagare. Det gäller att få spar- och
byggprojekt av detta slag så väl utformade och så spridda som möjligt.
Kommunernas insatser spelar härvid en betydelsefull roll. Bostadsstyrelsen
och framför allt länsbostadsnämnderna bör kunna medverka vid uppläggningen
av spar- och byggprogrammen.
Staten kan icke rimligen garantera realiserandet av bostadsspararnas egnahemsplaner
i de enskilda fallen. Genom en viss premiering skulle staten
dock kunna främja utbredningen av de skisserade formerna av sparande
och egnahemsbyggande. En sådan premiering, som icke synes ingå i motionärernas
förslag, kan behövas för att stimulera icke endast de enskilda
spararna utan även kommuner, sparinstitutet, arbetsgivare och byggnadsföretagare
att i samverkan ta itu med denna verksamhet. Det är angeläget
att utrymme för här avsedda initiativ skapas genom statsmakternas allmänna
bostadsbyggnads- och bostadsfinansieringspolitik.
Det bör framhållas att genomförandet av särskilda spar- och byggnadsprogram
icke får på ett otillbörligt sätt hindra dem som utan anlitande av
dessa speciella sparformer har skaffat sig tillräckliga resurser för att bygga
egnahem. Det är i första hand kommunernas uppgift att, bl. a. genom
tillräcklig tomtexploatering, tillse att sådana olägenheter icke uppstår.
När i detta avsnitt talas om egnahem avses icke endast friliggande sådana
utan även egnahemsbelånade radhus och kedjehus.
c) Bostadsrättslägenheter
Bostadsrättslägenheten intar i de här aktuella sammanhangen en mellanställning.
Den skiljer sig från hyreslägenheten — och kan samtidigt
sägas ha en egenskap gemensam med egnahemmet — därigenom att förvärvandet
av bostadsrätten till densamma förutsätter en kapitalinsats som
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1956
7
i bästa fall har åstadkommits genom ett tidigare presterat sparande. Detta
innebär uppenbarligen att även till denna bostadsform borde kunna anknytas
ett eventuellt av samhället premierat sparande för anskaffning av den
egna bostaden. Styrelsen anser att även ett i särskilda former organiserat
sparande till egen insats i bostadsrättslägenhet bör kunna övervägas av
statsmakterna.
Däremot anser styrelsen det icke vara lämpligt att sparandet till insatsen
i eu bostadsrättslägenhet stimuleras genom att förtur i bostadskön utlovas
av det allmänna. Det bör i detta sammanhang erinras om att tilldelningen
av nya bostadsrättslägenheter i viss utsträckning skötes självständigt av
kooperativa organisationer, dock i allmänhet i samråd med bostadsförmedlingarna.
Svenska stadsförbundet har i sitt yttrande särskilt uppmärksammat den
medverkan från kommunernas sida som den föreslagna formen av bostadssparande
förutsätter och därvid anfört följande:
En förutsättning för att bostadssparandet skall kunna äga rum säges i
motionerna vara, att den kommun, där vederbörande önskar lägenhet, måste
ha beslutat att medverka genom att ge dem som fullgjort sparprogrammet
lägenhet. En förpliktelse av sådant slag torde sannolikt många kommuner
vara beredda att omedelbart ikläda sig. Icke så få andra kommuner synas
emellertid ha giltig anledning att ställa sig tveksamma eller måhända i enstaka
fall till och med direkt avvisande. Kommunerna måste rimligen
förutsättas kunna i förväg bilda sig någon uppfattning om bland annat
de ökade anspråk i fråga om tillgången på exploateringsbar tomtmark
och på lägenheter med olika upplåtelseformer och av olika storlek, som deras
utfästelse komme att innebära, och om den takt, i vilken bostadsspararnas
särskilda önskemål behövde tillgodoses. Genom uppgifter från sparinstituten
över anspråken på lägenheter under de närmaste åren från bostadsspararna
torde kommunerna i vart fall icke — vilket motionärerna synas
mena — kunna erhålla den överblick i nu nämnda och liknande avseenden,
som måste vara ett oeftergivligt villkor för att bostadsparandet, såsom
avsikten är, skall kunna genomföras utan att läget för andra bostadsbehövande
försämras. Om åtagande finge begränsas till att gälla en garanti, att
varje bostadssparande kommer att tillförsäkras en lägenhet, således utan
någon absolut valfrihet för denne, skulle detta givetvis i någon mån göra
det lättare för kommunerna att ställa sig positiva.
,7. Förslaget att stimulera till extra amorteringar på bostadslån
Utöver den ovan berörda formen av målsparande innehåller de likalydande
motionerna 1:453 och 11:579 även förslag till åtgärder lör att stimulera
till extra amorteringar på bostadslån. Som lämpliga åtgärder härvidlag
nämnes sparpremier för extraamorleringar samt höjning av tertiäroch
egnahemslåneräntan till samma nivå som den ränta som erhålles i
sparinstiluten.
Remissinstanserna har uttalat sympati för motionärernas förslag i denna
del. Fullmäktige i riksguldskontoret framhåller sålunda att det i hög grad
vore angeläget alt amortering på bostadslånen skedde i större utsträckning
än för närvarande och att anledning därför kunde finnas att i eu eller annan
form befrämja eu utveckling i sådan riktning. Fullmäktige erinrar om
8
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1956
att början redan vore gjord i och med att det i fortsättningen kommer att krävas
ökade egna kapitalinsatser för egnahemsbyggande. Statsmakterna hade
sålunda redan sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål.
Bostadsstyrelsen delar motionärernas uppfattning att sparande som bindes
genom extra amortering av bostadslån likaväl som insättning på »premiesparkonto»
borde kunna stimuleras genom statliga premier och tillstyrker
därför i princip motionärernas förslag härom. Bostadsstyrelsen anför i
detta sammanhang vidare följande:
Det framgår icke tydligt av motionerna, om den föreslagna premieringen
endast avser de statliga bostadslånen. Styrelsen anser att så bör vara
fallet. Det är nämligen svårt att fastställa vad som är extra amortering på
andra än statliga lån. Dessutom förefaller det naturligast att de ur säkerhetssynpunkt
sämst belägna lånen i första hand skall komma i fråga vid
extra amortering.
Motionärerna har icke berört frågan, huruvida åtskillnad mellan olika
företagsformer är motiverad. Styrelsen anser att premieringen bör vara genomförbar
beträffande egnahemsbelånade — samt enligt äldre bestämmelser
på annat sätt statligt belånade — enfamiljs- och tvåfamilj shus, som
äges av enskilda personer. En bostadsrättsförening borde även kunna erhålla
premie för en av föreningen beslutad extra amortering av tertiärlånet.
(Alt låta bostadsrättshavare individuellt göra sådana amorteringar är knappast
genomförbart.)
Då det gäller hyreshusen, kommer frågan dock i ett annat läge. Premiering
av extra amorteringar som göres av kommuner, allmännyttiga företag
eller andra juridiska personer synes icke kunna komma i fråga. Även då det
gäller flerfamiljshus ägda av fysiska personer, kan man ifrågasätta lämpligheten
av att premiera extra amorteringar. Det är ju nämligen småspararna som
man i första hand vill nå med olika former av premierat sparande.
Premie för extra amortering bör givetvis endast utgå under förutsättning
att återbelåning av det amorterade beloppet icke sker inom viss tid.
Vad därefter angår den i motionerna ifrågasatta höjningen av tertiäroch
egnahemslåneräntan framhåller bostadsstyrelsen att innan en sådan
åtgärd vidtoges, måste närmare prövas om och hur de därigenom höjda bostadskostnaderna
borde helt eller delvis neutraliseras. Särskilt gällde detta
för egnahemmen, då en försämring av lånevillkoren skulle kunna hämma
egnahemsbyggandet. Icke endast ur bostadssociala utan även ur sparandesynpunkter
erhölles i så fall icke önskvärda konsekvenser, eftersom egnahemsägarna
svarade för en icke oväsentlig del av det enskilda sparandet.
Svenska stadsförbundet anser för sin del att förslaget om sparpremier för
extra amorteringar på bostadslån synes böra närmare övervägas.
Utskottet
Önskvärdheten av ett ökat sparande har under senare år tilldragit sig
allt större uppmärksamhet. Problemet om penningvärdets bevarande i en
ekonomi med full sysselsättning är till stor del en fråga om att åstadkomma
ett tillräckligt sparande. Den snabba standardstegring, som ligger inom
räckhåll genom teknikens och vetenskapens landvinningar, är ett ytterli
-
Bankoutskoitets utlåtande nr 27 år 1956
9
gare skäl för ett högt sparande och en därav möjliggjord hög kapitalbildning.
Mot denna bakgrund är det naturligt att förslag framföres om olika åtgärder
som syftar till att öka sparandet och speciellt det personliga sparandet.
De sparfrämjande åtgärder, som föreslagits i förevarande motioner, har
i första hand tagit sikte på ungdomens sparande. I motionen I: 452 föreslås
sålunda en särskild premiering av ungdomens sparande, utformad efter samma
riktlinjer som gäller för det nuvarande premiesparandet.
Allmän enighet torde råda om att staten i någon form bör stimulera ungdomen
till ökat sparande. Sedan åtskilliga år tillämpas också det s. k. lönsparandet,
varvid den särskilda stimulansen för lönspararna består av ett
lotteri, till vilket medel årligen anvisas av riksdagen. Vid sidan härav har
lönspararna jämväl kommit i åtnjutande av premiesparandets favörer. Vilka
former stimulansen av ungdomens sparande i fortsättningen bör ges, är
utskottet för närvarande icke berett att ta ställning till. Såsom remissinstanserna
framhållit ligger en fara däri att ungdomens sparintresse splittras
på alltför många sparformer. Sparpropagandan kan därigenom mista en del
av sin slagkraft. Huruvida lönsparandet eller en modifierad form av premiesparandet
är att föredraga, torde inte kunna bedömas innan erfarenheterna
av det hittills tillämpade premiesparandet närmare undersökts. I
avvaktan på de slutsatser som berörda myndigheter och sparinstitutioner
kommer att draga av resultaten av de hittills prövade sparformerna, är utskottet
därför icke berett att tillstyrka bifall till det i motionen I: 452 framförda
förslaget.
1 de likalydande motionerna I: 453 och II: 579 har de föreslagna åtgärderna
till stimulans av sparandet anknutits till bostadsfinansieringen och bostadsanskaffningen.
Motionärerna framhåller att det sparande som sker i
form av amorteringar på bostadslån är i lika hög grad förtjänt av ett sparstimulerande
stöd som kontantsparandet. Från samhällsekonomisk synpunkt
kan en ökning av amorteringssparandet till och med vara att föredra,
eftersom det i motsats till kontantsparandet är bundet.
Även utskottet vill för sin del framhålla att det kan ifrågasättas, om icke
amorteringen av bostadslån borde ske i större utsmyckning än för närvarande
och att anledning därför kan finnas att i en eller annan form befrämja
en utveckling i denna riktning. Utskottet vill emellertid erinra om att
denna fråga redan är föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Den
utredning, som i slutet av fjolåret tillkallades med uppgift att verkställa en
översyn av bostadslånegivningen och att framlägga förslag om en utbyggnad
av bostadsrabatterna, kommer nämligen i enlighet med sina direktiv att
ägna särskild uppmärksamhet åt frågan hur amoteringsvillkoren i fråga
om både statliga lån och av enskilda kreditgivare lämnade lån bör vara utformade
för att stabilitet i fastighetsförvaltningen och ett sparande av rimlig
storlek skall kunna uppnås.
Huvudförslaget i motionerna I: 453 och 11:579 avser att stimulera ungdomens
sparande genom att underlätta dess bostadsanskaffning. Tanken
2 Itihang till riksdagens protokoll 1956. S samt. .Vr 27
10
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1956
att anknyta sparandet till bostadsanskaffningen är i och för sig värd beaktande,
och i den mån en lämplig form härför kunde skapas, skulle sannolikt
icke oväsentliga resultat vara att vinna. Den utformning, som motionärerna
givit sitt förslag, finner utskottet i likhet med remissinstanserna
dock knappast erbjuda en framkomlig väg. De rent praktiska svårigheter
som är förenade med en garanti från det allmännas sida att ställa en bostad
till förfogande när sparande av en viss storlek presterats, synes utomordentligt
stora såsom framgår av i synnerhet bostadsstyrelsens och Svenska
stadsförbundets yttranden över motionerna.
Även om motionärernas förslag i denna del icke förefaller generellt genomförbara
eller lämpliga, bör möjligheterna att åstadkomma ett högre
sparande i samband med bostadsanskaffningen noggrant prövas. En sådan
prövning ingår också i uppdraget för den ovan omförmälda bostadspolitiska
utredningen. Frågan om såväl det personliga sparandet som utrymmet
för ett ökat bostadsbyggande bör härutöver ses även i sitt samhällsekonomiska
sammanhang. De långsiktiga problem, som gäller möjliggörandet
av en hög kapitalbildning i en ekonomi med full sysselsättning under
bevarad samhällsekonomisk balans, är för närvarande föremål för prövning
inom 1955 års stabiliseringsutredning. De frågor som aktualiseras i de
förevarande motionerna är således i olika avseenden redan beaktade i pågående
utredningar. Under sådana förhållanden synes motionerna icke böra
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 452 samt I: 453 och II: 579 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 maj 1956.
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Mogård, De Geer, Boo, Strandler,
Eliasson och Ståhle;
från andra kammaren: herrar Schmidt, Nilsson i Landskrona, Nordqvist
i Karlskoga, Gavelin, Carlsson i Tibro, Andersson i Ronneby, Jönsson
i Rossbol och Sköld.
Bankoutskottets utlåtande nr 27 år 1956
11
Reservationer:
1) av herrar Mogård, De Geer, Schmidt och Carlsson i Tibro, som ansett
att utskottets utlåtande bort äga följande lydelse:
Utskottet. Önskvärdheten av---kunna uppnås.
Huvudförslaget i motionerna 1:453 och 11:579 avser att stimulera ungdomens
sparande genom att underlätta dess bostadsanskaffning. Tanken
att anknyta sparandet till bostadsanskaffningen är värd beaktande och i
den mån en lämplig form härför kunde skapas, skulle sannolikt icke oväsentliga
resultat vara att vinna. Bostadsbristen, som hotar att bli än mera
besvärande när de stora barnkullar, som föddes i början på 40-talet, kommer
i giftasvuxen ålder, motiverar att alla uppslag ägnade att stimulera bostadssparande
prövas även om, vilket såväl motionärerna som remissinstanserna
betonat, ett bostadssparande enligt motionärernas förslag kan antagas komma
att medföra vissa administrativa och praktiska svårigheter.
Även om deltagare i ett bostadssparande av denna art bör ha möjlighet
att välja annan typ av bostad anser utskottet i likhet med bostadsstyrelsen
att egnahem är särskilt lämpade som sparmål. Föreskrifterna om fasta belåningsvärden
kommer dessutom i många fall att medföra ökade krav på
den egna insatsen. När det gäller egnahem torde denna sparform företrädesvis
komma att utnyttjas av andra än ungdomar.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att på orter med svår bostadsbrist
skulle utsikt att erhålla bostad innebära en betydande stimulans till
bostadssparande. Förutsättningen för att en sparform av detta slag skall
kunna genomföras är att kommunerna intresseras för att aktivt taga del i
utförandet. Utskottet anser i likhet med flera remisinstanser att frågan bör
utredas.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
A. att motion nr I: 452 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
B. att riksdagen med anledning av motionerna I: 543 och
II: 579 måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en skyndsam utredning om ett bostadssparande i enlighet
med det uppslag och de riktlinjer som angivits i motionerna.
»
samt
2) av herrar Ewcrlöf och Nordcjoist i Karlskoga.
660848 Stockholm 1956. Isanc Marcus Boktryckeri Aktiebolag