Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
1
Nr 26
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om jordbrukskasserörelsen m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.
I en den 16 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 122, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om jordbrukskasserörelsen, samt
2) lag om vissa kreditinrättningars konkurs.
Berörda lagförslag är av följande lydelse.
1) Förslag
till
Lag
om jordbrukskasserörelsen
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets
kreditbehov samt att främja sparverksamhet.
I jordbrukskasserörelsen ingå dels jordbrukets kreditkassor, vilka utgöras
av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation.
Kreditkassorna och riksorganisationen skola registreras såsom ekonomiska
föreningar. Vad om sådana föreningar är i lag stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt
ej annat följer av vad nedan förordnas.
2 §•
Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugu medlemmar.
3 §•
Till centralkassa skola, där ej för särskilt fall Konungen annat medgiver,
minst tio jordbrukskassor vara anslutna.
4 §.
Jordbrukskassas firma skall innehålla ordet »jordbrukskassa». Centralkassas
firma skall innehålla uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit».
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 26
2
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
Varken jordbrukskassas eller centralkassas firma behöver innehålla orden
.»ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.».
Ej må annan än förening som avses i denna lag i sin firma eller eljest
vid beteckning av rörelsen använda ordet jordbrukskassa eller uttrycket
centralkassa för jordbrukskredit eller ordet jordbrukskreditkassa.
5 §•
Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen.
Om jordbrukskasserörelsens organisation och de olika organens uppgifter
Jordbrukskassorna
6 §.
Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.
7 §.
Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,
skall stadfästelse på dessa sökas hos länsstyrelsen. I ärendet skall
tillsynsmyndigheten höras samt tillfälle beredas riksorganisationen och
den centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva medlem, att avgiva yttrande.
Finner länsstyrelsen att stadgarna överensstämma med denna lag samt
lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter
som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall länsstyrelsen stadfästa
stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas på beslut
om ändring i jordbrukskassas stadgar.
8 §-
Registrering av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening må ej ske med
mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej heller
må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats
på ändringsbeslutet.
9 §•
Jordbrukskassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i centralkassa.
10 §.
Jordbrukskassas verksamhetsområde fastställes av riksorganisationen.
Verksamhetsområdet skall vara skilt från andra jordbrukskassors.
11 §•
Jordbrukskassa är ansvarig för centralkassans förbindelser i enlighet med
vad därom stadgas i 21 §.
12 §.
Till medlem i jordbrukskassa må antagas
den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,
den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan
fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller
därtill hörande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder
utövare av sådan näring i dennes verksamhet,
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
3
bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig
uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill
eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana
näringar (jordbruksorganisation), samt
kommun vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsområde.
Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa
om vid särskild prövning hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn
till jordbrukskassans uppgifter och ändamål.
Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för
beviljande av medlemskap i jordbrukskassa och äger förbehålla sig eller
centralkassa sådan särskild prövning som sägs i andra stycket.
13 §.
Jordbrukskassa må ej utan centralkassans tillstånd förskaffa sig kredit
av annan än centralkassan.
Såsom ombud för centralkassan har jordbrukskassa att, i den ordning
riksorganisationen bestämmer, förmedla inlåning för centralkassans räkning
samt att i övrigt biträda centralkassan i dennas verksamhet.
14 §.
Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.
Jordbrukskassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må
ej överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. Samma lag vare i fråga om
den sammanlagda utlåningen till kommuner.
15 §.
Jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar
för verksamheten som meddelas av riksorganisationen och centralkassan,
hålla hos jordbrukskassan inneliggande kontanta medel och övriga
tillgångar samt kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga
för granskning av behöriga företrädare för riksorganisationen och
centralkassan ävensom lillhandagå dem med de upplysningar som de begära
angående verksamheten.
16 §.
Jordbrukskassas styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.
Riksorganisationen äger dock efter hörande av centralkassan, om särskilda
skäl därtill äro, medgiva jordbrukskassa att för viss tid, ej över fem
år, utse högst nio styrelseledamöter.
Kassans firma skall tecknas av minst två personer i förening.
Centralkassorna
17 §.
Centralkassa för jordbrukskredit har till huvudsaklig uppgift att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.
Centralkassa äger från allmänheten mottaga inlåning på räkning som av
bank allmänneligen begagnas ävensom upptaga lån mot sådana för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar som medföra rätt till betalning först
efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).
Det åligger centralkassa, att i den mån så erfordras, meddela instruktioner
och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt
att öva kontroll och tillsyn över dessa kassor.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
18 §.
Sedan beslut att bilda centralkassa fattats och stadgar för kassan antagits,
skall stadfästelse på dessa sökas hos Konungen. Konungen prövar
stadgarnas överensstämmelse med denna lag samt lag och författning i övrigt
så ock om stadgarna innehålla föreskrifter som göra kassan ägnad
att fullgöra sina uppgifter. Finnes den tillämnade rörelsen vara nyttig för
det allmänna, stadfäster Konungen stadgarna och godkänner kassan.
På beslut om ändring i centralkassas stadgar skall ock sökas Konungens
stadfästelse. Konungen må uppdraga åt tillsynsmyndigheten att i Konungens
ställe meddela stadfästelse på ändringsbeslut.
Registrering av centralkassa såsom ekonomisk förening må ej ske med
mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej heller
må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats
på ändringsbeslutet.
19 §.
Centralkassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i riksorganisationen.
20 §.
Centralkassas verksamhetsområde skall angivas i dess stadgar. Verksamhetsområdet
skall vara skilt från andra centralkassors.
21 §.
Kunna centralkassas förbindelser icke infrias med anlitande av dess
egna medel, äger centralkassan infordra tillskott från de anslutna jordbrukskassorna.
Därvid skall beloppet av jordbrukskassas tillskott bestämmas i
förhållande till jordbrukskassans låneskuld till centralkassan vid utgången
av räkenskapsåret närmast före det då tillskott infordras. Kan jordbrukskassa
icke utgiva infordrat tillskott, skola övriga till centralkassan anslutna
jordbrukskassor efter den angivna fördelningsgrunden ansvara för bristen.
22 §.
Till medlem i centralkassa må allenast antagas
jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,
samt
jordbruksorganisation som sägs i 12 §.
Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för
beviljande av medlemskap i centralkassa.
23 §.
Konungen må lämna centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller
del därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.
Har sådant tillstånd lämnats, äger centralkassan, såvitt gäller det
område som avses med tillståndet, antaga medlemmar enligt samma bestämmelser
som jordbrukskassa. I samband med att tillstånd lämnas äger
Konungen meddela de särskilda föreskrifter beträffande kassans organisation
och verksamhet som må prövas erforderliga.
24 §.
Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jordbruksorganisation
eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.
Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet
av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.
Centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må ej
överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. I fall som sägs i 23 § äger
Bankoatskottets utlåtande nr 26 år 1956
5
dock Konungen på begäran bestämma att centralkassas sammanlagda utlåning
till jordbruksorganisationer må uppgå till viss kvotdel, överstigande en
tiondel men ej en sjättedel av hela utlåningen.
Vad i tredje stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om den sammanlagda
utlåningen till kommuner.
25 §.
Centralkassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar
för verksamheten som meddelas av riksorganisationen, hålla hos centralkassan
inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt kassans
böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning av
behöriga företrädare för riksorganisationen ävensom tillhandagå dem med
de upplysningar som de begära angående verksamheten.
26 §.
Centralkassas styrelse skall bestå av minst fem och högst nio på kassans
stämma valda ledamöter. Dessa styrelseledamöter skola utse verkställande
direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten. Utses annan än
styrelseledamot till verkställande direktör, skall denne ingå som ledamot i
styrelsen. Styrelsen äger därjämte förordna ställföreträdare för verkställande
direktören. Därest till ställföreträdare utses annan än styrelseledamot
eller suppleant, skall ställföreträdaren ingå som suppleant i styrelsen. Verkställande
direktör eller annan befattningshavare i centralkassan må icke
vara ordförande i styrelsen.
Av styrelseledamöterna må högst en eller, om antalet styrelseledamöter
överstiger fem, högst två vara befattningshavare i jordbrukskassa, som är
ansluten till centralkassan.
Styrelsen åligger att i en för ett år i sänder fastställd instruktion meddela
föreskrifter angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma
verkställande direktören. Uppdrag som meddelas i instruktion för verkställande
direktör må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av
uppdrag äger styrelsen själv avgöra varje slag av ärende.
27 §.
Centralkassas firma skall tecknas av minst två personer i förening.
Riksorganisationen
28 §.
Jordbrukskasserörelsens riksorganisation är ett organ för central ledning,
samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och deras verksamhet.
Annan än centralkassa för jordbrukskredit kan ej antagas såsom
medlem i riksorganisationen.
I riksorganisationens verksamhet ingår
att meddela instruktioner och anvisningar för centralkassornas och jordbrukskassornas
verksamhet,
att följa och, i mån av behov, genom undersökning eller på annat sätt
övervaka kassornas verksamhet,
att främja sparverksamhet, samt
att fullgöra de särskilda uppgifter som eljest enligt denna lag ankommer
på riksorganisationen.
Registrering av riksorganisationen såsom ekonomisk förening må ej ske
med mindre Konungen meddelat stadfästelse på dess stadgar. Ej heller må
registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats
på ändringsbeslutet.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 26 ur 1956
Om kreditkassornas verksamhet
Reservfond
29 §.
I stället för bestämmelserna i 17 § lagen om ekonomiska föreningar skall
gälla följande.
Av kreditkassas årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av
möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst femtio procent
avsättas till reservfond. Då reservfonden uppgår till belopp som motsvarar
tio procent av kassans utlåning vid utgången av det senast förflutna räkenskapsåret,
må vidare avsättning till fonden upphöra. Nedgår fonden under
vad sålunda stadgats, skall avsättning ånyo vidtaga.
Till reservfonden skola alltid läggas inträdesavgifter samt vad medlem
vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.
Nedsättning av reservfonden må, förutom i fall som avses i 87 § 3 inom.,
beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning
finnes hava uppstått på kassans verksamhet i dess helhet och som icke kan
ersättas av befintliga, till framtida förfogande avsatta medel.
Rörelsen
30 §.
Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåningen
i den ordning denna lag föreskriver ävensom idka verksamhet som står
i samband med utlåningen och medelsanskaffningen.
Centralkassa må
in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i samband,
ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler
för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt
förmedla inhemska obligations- och kommunlån.
Ej må kassa idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt
vad ovan stadgas är medgiven, med mindre Konungen eller myndighet som
Konungen förordnar efter ansökan meddelat tillstånd därtill. Tillstånd må
ej meddelas jordbrukskassa att för egen räkning driva inlåning från allmänheten.
I fråga om tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning
skall gälla, att tillstånd ej må meddelas med mindre sådan verksamhet
prövas, med hänsyn till kassans organisation och förvaringsanordningar
samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd må
återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare
föreligga.
31 §.
Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, mot eller
utan ränta, skall bevis, som kassan därom utfärdar, ställas till viss man och
innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen
bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.
En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed
likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då, efter vad i 32 §
stadgas, för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss
är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
Centralkassa må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,
minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseräkning insatta
7
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
medel; kassan dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,
medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning
på sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räkningshavaren.
Då medel på sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i
motboken. Ej må kassan träffa förbehåll som skulle medföra att betalning
till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av kassan.
I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad
därom är stadgat beträffande motbok med bank.
32 §.
Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos centialkassa.
Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den
omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstand
att omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, äger den
omvndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,
att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas
på bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller
motboken företes hos kassan.
I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som mnestått
kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast
såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket namnda
balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall
gälla Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas
på bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats
av kassan, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla
bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så
ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.
Utan hinder därav, att motbok rörande insättning på sparkasseraknmg
eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för
den till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket
avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok
på medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som
förvaltas av förmyndare eller god man, på motbok med sådant förbehåll,
må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.
33 §.
Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller
till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet for
sådana förbindelser. .. .
Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av centralkassa utstallda räntebärande
förlagsbevis som lyda på minst etthundra kronor.
34 §.
Centralkassa äger mottaga inlåning med
deis ett belopp motsvarande summan av
a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande
kontanta medel;
b) vad för centralkassans räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret
eller postsparbanken eller på postgiro eller hos inländskt
bankaktiebolag, sparbank eller annan centralkassa;
c) centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna tillhoiiga, pa inländsk
penninginrättning dragna checkar samt av inländsk bank eller av
sparbank eller av annan centralkassa utställda egna växlar, betalbara vid
anfordran;
8
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, på centralkassan tillhöriga
av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, på sådana centralkassan
tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges
allmänna hypoteksbank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa
samt pa andra centralkassan tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av
fullgod beskaffenhet;
e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt
f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av
fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet dock hö«st
nominella värdet,
inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio procent
av senast fastställda taxeringsvärdet, eller
inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,
som finnas uppförda därpå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,
inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet på byggnader
ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.
I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande
de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån
återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sveriges
allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obhgahoner, överstiga femtio gånger centralkassans och de anslutna
jordbrukskassornas eget kapital.
Såsom inlåning anses dels centralkassas samtliga skuldförbindelser utom
vad som ma vara outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels
beloppet av de garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån
dessa förpliktelser icke täckas av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna
medel, dels ock anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än
centralkassan.
På ansökan av centralkassa äger Konungen, efter hörande av fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyndigheten, medgiva
att av centralkassan utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning
samt att med eget kapital må likställas, intill ett belopp motsvarande högst
hälften av det belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas
eget kapital uppgår, nominella värdet på förlagsbevis, utställda av
centralkassan.
35 §.
Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och
omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med
lätthet förvandlas i penningar.
Kassareserven skall jämte inneliggande kontanta medel minst uppgå till
belopp lika med summan av
a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger kassan att fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,
garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning undantagna;
b) fyra procent av sådana kassans förbindelser, som ej skola motsvaras
av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt förlagsbevis eller därmed
jämförliga förbindelser undantagna.
Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,
åter uppbringas till föreskrivet belopp.
Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
9
kassareserven; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit,
som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp,
som centralkassan enligt avtalet är berättigad vid anfordran ytterligare
utbekomma.
36 §.
Kredit från kreditkassa skall lämnas mot revers eller i räkning eller
genom växeldiskontering. Om jordbrukskassa beviljar kredit i räkning, skall
räkningen genom jordbrukskassans förmedling öppnas i vederbörande centralkassa.
Reverslån må beviljas på högst ett år eller, om pant av fastighetsinteckning
eller obligationer blivit ställd, på viss tid, högst tre månader, efter
uppsägning. Kredit i räkning må beviljas på högst ett år. Växel må diskonteras
på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.
37 §.
Kreditkassa må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av kassan prövas
betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt
jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Mot inteckning
i jordbruksinventarier må kredit ej beviljas, kassan dock obetaget att
mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.
Jordbrukskassa må bevilja kredit mot förlagsinteckning allenast om annan
i och för sig fullgod säkerhet ställes eller centralkassan för varje särskilt
fall lämnat medgivande.
Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas av centralkassa
eller av jordbrukskassa efter centralkassans medgivande högst till sammanlagt
belopp motsvarande hälften av den långivande kassans eget kapital; dock
att kassa icke må såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen
består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse eller har till uppgift att tillgodose för kreditkassor
gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa
utställt. Ej heller må kreditkassa såsom pant godtaga bevis om andel i
eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.
Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kommun eller annan därmed
jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, vars
reglemente blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag eller sparbank
kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet. Vad i första stycket
stadgas skall ej heller avse lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun
eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig.
38 §.
Kreditkassa skall tillse, att icke åt samma kredittagare eller åt kredittagare
som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap
beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för
kassans säkerhet. Med kredit skall härvid jämställas borgen och annan garantiförpliktelsc
till kassan ävensom av kassan ingången garantiförpliktelse
för kredittagaren.
39 g.
Jordbrukskassa må ej, med mindre centralkassan därtill lämnat medgivande,
utlämna lån mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av
jordbrukskassans styrelse, revisor i jordbrukskassan eller suppleant för
styrelseledamot eller revisor eller ock befattningshavare i kassan svarar i
egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
40 §.
Kreditkassa må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande.
För samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet,
aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda
användning förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår
till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbevis,
utfärdat av sådant bolag. Vill kreditkassa göra förvärv som här sägs
skall frågan härom upptagas på stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om ej
minst två tredjedelar av samtliga röstande uttalat sig för densamma samt
beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.
Av lös egendom må kreditkassa i övrigt ej förvärva annat än penningar,
obligationer, skattkammarväxlar, av rörelsen betingade fordringar samt sådana
inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet eller lokal,
som kassan innehar. Dock må centralkassa använda ett belopp motsvarande
högst en tiondel av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital
till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag,
som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller av förlagsbevis,
som utgives av föreningen eller aktiebolaget,
eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.
41 §.
Utan hinder av vad i 40 § stadgas må kreditkassa, för att skydda fordran,
på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är för fordringen
utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen
pantsatt eller annan egendom, därest det är uppenbart att kassan
eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om andel
i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.
Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna paragraf,
skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring
kan äga rum utan förlust för kassan.
Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.
42 §.
Jordbrukskassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial
av annat slag utan medgivande av riksorganisationen.
Centralkassa äger icke utan tillstånd av Konungen eller myndighet
Konungen förordnar öppna avdelningskontor inom annan kommun än där
huvudkontoret är beläget.
Styrelsens årsredovisning
43 §.
Jämte vad i bokföringslagen föreskrives om inventarium, balansräkning
samt vinst- och förlusträkning skall i fråga om styrelsens årsredovisning
gälla vad i 38 och 39 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt,
i stället för bestämmelserna i 40—44 §§ sistnämnda lag, de föreskrifter som
meddelas i 44—48 §§ nedan.
44 §.
Kreditkassas tillgångar må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke
upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill
kostnaderna för deras anskaffning uppgått.
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
11
Andra tillgångar än sådana, soin äro avsedda till stadigvarande bruk för
kassan, må, såframt upplysning om förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen,
upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna för deras
anskaffning, dock ej över verkliga värdet.
Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring på tillgång
avsedd till stadigvarande bruk för kassan eller hava sådana kostnader balanserats
från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.
Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än
det vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må
tillgång, vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande
nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndigheten
medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något fall
uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.
Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de beräknas
komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.
Förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.
45 §.
I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt
som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna
bokföringsgrunder.
Fordran på insats må icke upptagas såsom tillgång. Redovisningen av
inbetalda insatser må ske sålunda att i balansräkningen hela insatskapitalet
anmärkes med angivande av vad härav icke är guldet samt skillnaden utföres
såsom särskild skuldpost.
Ej må medelsredovisning ske under benämningen pensionsfond eller understödslond
eller under annan benämning, som utmärker att fonden bildats
för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhörigas
välfärd.
Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av kreditkassans borgens-
och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland
skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av kassan ställda panters
sammanlagda bokförda värde.
Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner,
utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balansräkningen.
Pensionsförpliktelse, som i närmast föregående balansräkning
upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen.
46 §.
Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en tillfredställande redovisning
erhålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit.
Därvid skall iakttagas att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga
poster.
47 §.
I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för kreditkassan, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av
kassans ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning
viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller vinstoch
förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för kassan,
jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.
Där medelantalet i kassans tjänst under räkenskapsåret anställda överstiger
tio, skall i förvaltningsberättelsen uppgivas medelantalet anställda.
För sådant fall skall ock, i den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i
vinst- och förlusträkningen, i särskilda poster upptagas sammanlagda be
-
12
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
loppet av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till
styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare
hos kassan.
Har uppskrivning av tillgång, avsedd till stadigvarande bruk för kassan,
verkställts för räkenskapsåret, skall redogörelse lämnas för grunden till
uppskrivningen, för det belopp varmed uppskrivning skett och för användningen
av beloppet. Att i förvaltningsberättelsen skall lämnas upplysning,
därest andra tillgångar upptagits till högre belopp än kostnaderna för deras
anskaffning, stadgas i 44 § andra stycket.
Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om avsättning
till reservfond, därest sådan avsättning skall ske, så ock i övrigt förslag i
anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen.
48 §.
Styrelsen skall senast sju månader efter räkenskapsårets utgång i huvudskrift
eller avskrift hålla redovisningshandlingarna för året jämte revisionsberättelsen
hos kassan tillgängliga för envar som vill taga kännedom om
desamma. Skulle stämmans beslut i anledning av den framlagda balansräkningen
innebära ändring däri, skall jämväl protokoll eller annan handling,
som utvisar beslutet, hållas tillgängligt på sätt nyss sagts.
Centralkassas redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skola hållas
tillgängliga såväl inom kassans och dess avdelningskontors som inom
anslutna jordbrukskassors expeditionslokaler.
Revision
49 §.
I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas räkenskaper
skall i tillämpliga delar gälla vad i 45, 46 och 49 §§ lagen om ekonomiska
föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 47, 48, 50 och
51 §§ nämnda lag, de föreskrifter som meddelas i 50—54 §§ nedan.
50 §.
Antalet revisorer skall i jordbrukskassa vara lägst två och i centralkassa
lägst tre.
Till revisor i centralkassa må ej utses styrelseledamot i eller befattningshavare
hos ansluten jordbrukskassa.
Av revisorerna i centralkassa utses en av tillsynsmyndigheten enligt vad
i 70 § är stadgat och en av riksorganisationen. Minst en av centralkassas revisorer
skall vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor. För auktoriserad
revisor skall finnas suppleant som jämväl är auktoriserad revisor.
51 §.
Hava revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller hava revisorer utsetts
utan iakttagande av bestämmelserna i 46 § 1 mom. lagen om ekonomiska
föreningar eller 50 § andra eller tredje stycket denna lag, åligger det styrelsen
och styrelseledamot att ofördröjligen göra anmälan om förhållandet hos
tillsynsmyndigheten. Anmälan må göras även av medlem i kreditkassan eller
borgenär.
52 §.
Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag
att granska kassans böcker och andra räkenskaper;
att taga del av styrelsens och stämmans protokoll samt av de instruktioner,
anvisningar eller andra föreskrifter rörande kreditgivningen, som utfärdats
av styrelsen eller verkställande direktören;
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
13
att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av de
hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar;
att tillse huruvida kassans organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt
att, sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits, granska nämnda
handlingar.
Minst en gång varje halvår skola revisorerna
granska större krediter och andra större placeringar av kassans medel;
granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 41 §;
taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten
kunna hava gjorts till kassan; samt
taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande kassan.
I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som må vara erforderliga
för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.
53 §.
De på stämma valda revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som meddelas av stämma och ej innefatta inskränkning
i deras i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning
eller mot stadgarna.
Styrelsen skall giva revisor tillgång till kassans böcker, räkenskaper och
andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för uppdraget.
Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej av styrelsen
vägras.
Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om
kassans verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.
54 §.
1 mom. Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två
\eckor
tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna.
Revisorerna i centralkassa skola därvid på balansräkningen samt vinstoch
förlusträkningen hava tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa
handlingar överensstämma med kassans av dem granskade böcker eller icke,
och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning
till revisionsberättelsen.
2 mom. Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av
revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende
på de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, kassans bokföring
eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvaltningen
av kassans angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning
till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga
ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till medlemmarnas
kännedom.
Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående
omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;
kreditkassans förvaltningsutgifter;
den inre kontrollen inom kassan;
fastställelse av balansräkningen;
ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt
14
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
styrelsens förslag i anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen,
därvid skall angivas huruvida förslaget omfattar stadgad avsättning
till reservfonden.
Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning
eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till
högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras
i revisionsberättelsen.
Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig
mening elh?r eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen
foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.
Stämma
55 §.
1 mom. I fråga om kreditkassas stämma skall i tillämpliga delar gälla
vad i 52—56 §§, 57 § 1 mom. och 58—62 §§ lagen om ekonomiska föreningar
är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 57 § 2 mom. nämnda lag,
de föreskrifter som meddelas i 2 mom. nedan.
2 mom. Styrelsen är pliktig att på ordinarie stämma, i den mån det av
medlem äskas och kan ske utan förfång för kassan eller nämnvärd olägenhet
för enskild, meddela till buds stående närmare upplysningar angående
förhållanden som kunna inverka på bedömandet av värdet av kassans tillgångar,
av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet samt
av styrelsens förvaltning av kassans angelägenheter.
Det åligger styrelsen att jämväl eljest på stämma giva medlem upplysning
efter vad nu är sagt i avseende på ärende som skall förekomma på stämman.
Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen utan förfång
för kassan eller nämnvärd olägenhet för enskild lämnas på stämman,
skall upplysningen i stället lämnas till revisorerna inom två veckor därefter.
Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skriftligt
yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt
huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisionsberättelsen
eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet,
skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande
skall av styrelsen hållas hos kassan tillgängligt för medlemmarna samt i
avskrift översändas till medlem, som framställt begäran om upplysningen.
Likvidation och upplösning
56 §.
I fråga om likvidation och upplösning av kreditkassa skall i tillämpliga
delar gälla vad i 80—82 §§, 83 § första och sista styckena, 84—90, 92, 93
och 95 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna
i 70—79 §§, 83 § andra stycket, 91 § och 94 g nämnda lag,
de föreskrifter som meddelas i 57—67 §§ nedan.
Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar
skall iakttagas
att i 80 § hänvisningarna till 47 och 50 §§ i stället skola avse 51—53 och
71 §§ samt 78 § denna lag,
att i 81 § hänvisningarna till 40—44 §§ i stället skola avse 43—48 §§ denna
lag samt att hänvisningarna till 50 och 51 §§ i stället skola avse 52—54 §§
denna lag,
att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 g i stället skola avse 54 g denna
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
15
samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,
förutom för registrering, jämväl till tillsynsmyndigheten.
57 §.
Kreditkassas stämma äger besluta att kassan skall träda i likvidation. I
annat fall än i 58 § sägs är sådant beslut icke giltigt, med mindre samtliga
medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande
stämmor och på den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar
av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor
bestämt i stadgarna, länder det till efterrättelse.
Föreligger ej fall som i 58 § sägs, må kassans stämma kunna i beslutet
föreskriva, att likvidationen skall inträda först viss kommande dag högst
två månader därefter, dock senast första dagen av nästa räkenskapsår.
58 §.
Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det kassan godkändes,
eller har kassans hela rörelse överlåtits till annan kassa,
eller har godkännandet för kassan återkallats,
eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta antalet
och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,
och har ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 63 § i
föreningsregistret blivit infört att kassan trätt i likvidation, skall rätten, på
ansökan av styrelseledamot eller medlem av kassan eller på anmälan av tillsynsmyndigheten
och efter kassans hörande förklara, att kassan skall träda
i likvidation; och skall rätten förelägga kassan att inom viss tid, ej understigande
sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett enligt 63 §,
vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.
Genom rättens försorg skall ofördröj ligen avsändas dels till länsstyrelsen
för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation,
dels ock till tillsynsmyndigheten underrättelse om förordnande av likvidalor
med angivande av hans fullständiga namn och postadress.
59 §.
Beslutar stämma att kassan skall träda i likvidation, skall stämman välja
två eller flera likvidatorer; dock må i stadgarna kunna bestämmas, att
en eller flera likvidatorer skola tillsättas i annan ordning att jämte de på
stämma valda deltaga i likvidationen.
Har rätten enligt 58 § förklarat att kassan skall träda i likvidation, åligger
det styrelsen att genast sammankalla stämma för val av likvidatorer, ändå
att ändring sökes i beslutet.
Då likvidatorer utsetts på stämma eller förordnats av rätten, skall kassan
anses hava trätt i likvidation, såframt ej stämman, efter vad i 57 § andra
stycket sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först senare dag.
60 §.
Utser kreditkassa ej likvidatorer, ehuru antalet medlemmar i kassan nedgått
under det föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar ej
inträtt inom tre månader, äro de, som med vetskap om förhållandet deltaga
i beslut om fortsättande av kassans verksamhet eller handla på dess vägnar,
ansvariga för uppkommande förbindelser en för alla och alla för eu såsom
för egen skuld. Därest efter utgången av nämnda lid om tre månader tillräckligt
antal medlemmar inträder, äger dock ej ansvarighet rum för förbindelse,
som uppkommer sedan det föreskrivna lägsta medlemsantalet sålunda
uppnåtts.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 26 är 1956
61 §.
Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.
Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit avslutad,
men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn
och utse annan i hans ställe. Kreditkassas stämma äger ock utse likvidator
i stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan
i fjärde stycket sägs.
Om likvidator, som är vald på stämma, entledigas eller eljest avgår eller
avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt första
stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att ofördröjligen
sammankalla stämma för val av ny likvidator.
Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande
av sitt uppdrag, äger rätten, på anmälan av tillsynsmyndigheten eller likvidationsrevisor
och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna
annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förordnat
annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga
namn och postadress genom rättens försorg ofördröjligen avsändas till tillsynsmyndigheten.
Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.
62 §.
Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,
sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall
rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende
av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan av
länsstyrelsen eller tillsynsmjmdigheten förordna likvidatorer.
Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröjligen avsändas
underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans
fullständiga namn och postadress.
63 §.
Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att kassan trätt
i likvidation eller, om likvidationen efter vad i 57 § andra stycket sägs skall
inträda viss kommande dag, att kassan träder i likvidation den dagen. Anmälningen
skall innehålla uppgift om likvidatorerna samt, där suppleanter
för dem utsetts, om dessa. Skall befogenhet att teckna kassans firma ej tillkomma
allenast likvidatorerna gemensamt, skall vidare uppgivas av vilka
och hur firman skall tecknas.
Sker ändring i avseende på de till likvidatorer eller suppleanter utsedda
personerna eller ifråga om rätten att teckna kassans firma eller ändras kassans
postadress, skola likvidatorerna därom ofördröjligen göra anmälan för
registrering. Rätt att göra anmälan tillkommer den som beröres av anmälningen.
I övrigt skall beträffande anmälan, varom i första och andra styckena
sägs, vad i 9 § lagen om ekonomiska föreningar är stadgat för där avsedda
fall äga motsvarande tillämpning; anmälningen skall innehålla uppgift om
dagen för val eller rättens förordnande.
64 §.
I inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation skola upptagas
kassans tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet. Insatskapitalet
skall i balansräkningen upptagas inom linjen. I övrigt skall
beträffande inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation gälla
vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
17
65 §.
Har i anledning av kreditkassas likvidation ombud förordnats av tillsynsmyndigheten
enligt 76 §, må kassans egendom ej avyttras under hand utan
ombudets samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äger
myndigheten på ansökan av likvidatorerna tillåta försäljningen. Samtycke,
som nu är sagt, är ej av nöden då likvidatorerna vilja till gällande börspris
överlåta på fondbörs noterat värdepapper.
66 §.
Hava under likvidationen kreditkassas tillgångar så nedgått i värde, att
fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej
ställningen sådan, att kassans egendom genast bör avträdas till konkurs,
skola likvidatorerna om ställningen, så snart det kan ske, lämna meddelande
på stämma och till denna kalla jämväl de kända fordringsägare, vilka
ännu icke erhållit betalning.
67 §.
Där efter avslutande av kreditkassas konkurs överskott ej finnes, anses
kassan upplöst, då konkursen avslutades.
Finnes överskott skall likvidation verkställas och skall i avseende därpå
vad eljest gäller om likvidation äga motsvarande tillämpning, dock ej 81 §
lagen om ekonomiska föreningar. Har ej inom en månad efter konkursens
avslutande för registrering anmälts, att kassan trätt i likvidation, skall rätten,
på ansökan av styrelseledamot, medlem eller borgenär eller på anmälan
av tillsynsmyndigheten, förklara, att kassan skall träda i likvidation. I fråga
om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla
vad i 58 § är stadgat.
Hade kassan, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, skall gälla vad som i 92 § lagen om
ekonomiska föreningar är stadgat.
Om den offentliga tillsynen
68 §.
Tillsynsmyndigheten skall övervaka, att jordbrukets kreditkassor och riksorganisationen
i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse denna lag och
andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende på jordbrukskasserörelsen,
ävensom de för riksorgansationen och kassorna gällande stadgarna
samt de föreskrifter, som med stöd av bestämmelse i lag eller stadgar meddelats
av stämma eller styrelse.
Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet
följa jordbrukskasserörelsen i den mån så erfordras för kännedom om de
förhållanden som kunna inverka på kreditkassas säkerhet eller eljest äro
av betydelse för en sund utveckling av rörelsen.
Tillsynsmyndigheten är icke på grund av vad här föreskrivits pliktig att
övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som angå jordbrukskasserörelsens
inre angelägenheter.
69 §.
Tillsynen över jordbrukets kreditkassor utövas med ledning av handlingar,
vilka jämlikt lag eller eljest insändas till tillsynsmyndigheten, ävensom
upplysningar, som inhämtas vid undersökning eller annorledes. Undersökning
skall anställas så ofta sådan av myndigheten anses erforderlig eller av
Konungen anbefalles.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 26
18
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
70 §.
Tillsynsmyndigheten skall förordna eu revisor att med övriga revisorer
deltaga i granskningen av centralkassas räkenskaper och styrelsens förvaltning.
Myndigheten äger när som helst återkalla förordnande som här avses
och i stället utse ny revisor. För revisor, varom i denna paragraf stadgas,
skall myndigheten utfärda instruktion.
71 §■
På anmälan varom sägs i 51 § skall tillsynsmyndigheten, i fall då revisorer
icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisor eller revisorer. Är
revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare,
utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts
till revisor i strid med vad i 46 § 1 mom. andra stycket lagen om ekonomiska
föreningar stadgas, skall på anmälan därom tillsynsmyndigheten förklara
honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts
av kreditkassans styrelse, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen
att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess
annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
Tillsynsmyndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stället
utse ny revisor.
72 §.
Tillsynsmyndigheten äger sammankalla kreditkassas styrelse, när sådant
prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd
begäran om utfärdande av kallelse till extra stämma" må kallelse utfärdas
av myndigheten.
Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att
företräda myndigheten äger närvara vid stämma eller av myndigheten utlyst
styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.
73 §.
Därest tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela
närmare föreskrifter om sättet att föra kreditkassas räkenskaper, om
förvaring av värdehandlingar samt om inventering av dessa handlingar.
74 §.
Kreditkassas styrelse åligger
att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten, som
enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda
myndigheten, samt för den särskilda undersökning, Konungen kan finna
för gott anställa, hålla de hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen
och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning, samt
att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sådan befattningshavare
därstädes, som ovan sagts, de upplysningar rörande kassan som äskas.
Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster att
rubbning uppstått i det förhållande, som enligt 34 § skall förefinnas mellan
centralkassas inlåning samt kassans och anslutna jordbrukskassors eget
kapital, skall centralkassans styrelse ofördröjligen låta upprätta särskild
balansräkning enligt 44 och 45 §§ för utvisande av centralkassans ställning
samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen
avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.
Centralkassas styrelse åligger därjämte att på den tid och i den ordning
tillsynsmyndigheten bestämmer tillhandahålla myndigheten de redovisnings
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26 är 1956
19
handlingar, översikter och övriga handlingar, rörande kassans och de anslutna
jordbrukskassornas ställning som av tillsynsmyndigheten äskas.
75 §.
Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid
med lag eller stadgarna, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av
beslutet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss
sagts gått i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra
vad styrelsen åligger enligt lag eller stadgarna. Sådant föreläggande må
dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning,
icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter,
vilkas överträdande är belagt med straff.
Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger tillsynsmyndigheten
meddela de erinringar beträffande kassans verksamhet, som myndigheten
kan finna påkallade.
Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat
förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter på
sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, har tillsynsmyndigheten
att göra anmälan därom hos den myndighet, som godkänt kassan; och
äger den myndigheten återkalla godkännandet.
Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller
förbud enligt denna lag.
76 §.
Träder kreditkassa i likvidation, äger tillsynsmyndigheten förordna ombud,
som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att
yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.
Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera
kreditkassans inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt granska
kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet
begärd upplysning angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.
Tillsynsmyndigheten äger under likvidationen i avseende på likvidatorer
och stämma enahanda befogenhet som, innan kassan trätt i likvidation, enligt
denna lag tillkommer myndigheten beträffande styrelse och stämma.
Tillsynsmyndigheten må, därest så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.
Beträffande denne skall vad om revisor i 70 § sägs äga motsvarande
tillämpning.
77 §.
Har centralkassas egendom avträtts till konkurs, förordnar tillsynsmyndigheten
ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets
förvaltning med övriga konkursförvaltare.
Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen
av boel, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.
Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan, som sägs i
SO § konkurslagen.
Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande
arvode till konkursförvaltare.
78 §.
Till revisor, likvidationsrevisor eller ombud som förordnas enligt 70, 71
eller 76 g skall ersättning med belopp som tillsynsmyndigheten bestämmer
utgivas av den kassa som avses med förordnandet.
79 g.
Vad i 69 g. 72 g. 74 g första och tredje styckena, 75 g första, andra och
fjärde styckena, 76 g, 77 g samt 78 g stadgas skall i tillämpliga delar gälla
20
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
jämväl med avseende på tillsynen över riksorganisationen. På riksorganisationen
skall särskilt ankomma att, på den tid och i den ordning tillsynsmyndigheten
äskar, tillhandahålla översiktliga uppgifter beträffande jordbrukskasserörelsen
i dess helhet.
80 §.
Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet skall jordbrulcskasserörelsen årligen erlägga bidrag. Närmare
föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags erläggande meddelas av
Konungen.
81 g.
Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara
ledamot i styrelsen för eller revisor i eller anställd hos kreditkassa eller
riksorganisationen.
82 §.
Över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag,
må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet,
om icke Konungen annorlunda förordnar.
Straffbestämmelser
83 §.
Med avseende på jordbrukets kreditkassor skola, i stället för vad i 110—
112 §§ lagen om ekonomiska föreningar stadgas, gälla de straffbestämmelser
som nedan upptagas i 84—86 §§. I fråga om riksorganisationen skall, förutom
nyss nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar, gälla
stadgandet i 84 § 3 denna lag.
84 §.
Med dagsböter eller fängelse straffes
1. styrelseledamot, vilken vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning
eller vinst- och förlusträkning som avses i 38 § lagen om ekonomiska
föreningar eller i 81 § samma lag, jämförd med 56 § denna lag, eller
i 74 § andra stycket denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna
i 43 §, 44 §, 45 § andra, tredje, fjärde och femte styckena, 46 § eller
47 § denna lag;
2. likvidator, vilken vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse som avses i 83 § första och tredje styckena
eller 86 § lagen om ekonomiska föreningar eller i 89 § samma lag, jämförd
med 56 § denna lag, eller i 64 § denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmelser
i sagda lagrum;
3. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare, vilken uppsåtligen
eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift vid lämnande
av upplysning som avses i 69, 74, 76 eller 79 § denna lag;
4. revisor eller likvidationsrevisor, vilken i revisionsberättelse eller annan
handling, som framlägges på stämma eller annorledes hålles tillgänglig för
medlemmar eller röstberättigade, eller i påskrift å sådan handling uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift
rörande kreditkassas angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att
anledning därtill föreligger.
Har gärning som avses i första stycket 1 eller 2 skett av vårdslöshet, är
straffet dagsböter.
Bankoutskottels utlåtande nr 26 ur 1956
21
85 §.
Med dagsböter straffes
1. den som bryter mot vad i 4 § andra stycket stadgas;
2. styrelseledamot, vilken uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar
oriktig eller vilseledande uppgift i ansökan om stadfästelse på kassas stadgar;
3.
styrelseledamot, likvidator eller annan, som i anmälan för eller ansökan
om registrering eller i handling som fogas därvid eller i uppgift varom
förmäles i 10 § lagen om ekonomiska föreningar uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;
4. styrelseledamot eller likvidator, vilken, i annat fall än i 84 § första
stycket 1 och 2 samt andra stycket avses, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles tillgänglig
för medlemmar eller röstberättigade eller framlägges på stämma,
eller i påskrift å sådan handling;
5. styrelseledamot, vilken deltagit i beslut om åtgärd som strider mot bestämmelserna
i 9 eller 19 §;
6. styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet i
strid med bestämmelserna i 18 § lagen om ekonomiska föreningar låter verkställa
utdelning eller utbetalning till medlem eller annan;
7. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare
som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa,
yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,
utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.
86 §.
Med dagsböter straffes ock
1. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift
som är meddelad i 10 § första eller andra stycket lagen om ekonomiska föreningar
eller i 48 § eller 53 § andra stycket denna lag eller i 80 § sista stycket
eller 81 § sista stycket förstnämnda lag, vartdera lagrummet jämfört
med 53 § andra stycket och 56 § denna lag;
2. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift
som beträffande anmälan för registrering är meddelad i 37, 68, 90 eller 92 §
lagen om ekonomiska föreningar eller i 63 § denna lag;
3. styrelseledamot eller likvidator, som underlåter att till revisor eller likvidationsrevisor
avlämna handlingar enligt vad som stadgas i 38 § andra
stycket. 81 § andra stycket, 83 § sista stycket eller 86 § sista stycket lagen
om ekonomiska föreningar eller i 89 § första stycket samma lag, jämfört
med 56 § denna lag;
4. styrelseledamot eller likvidator, som försummar att fullgöra vad i 55 §
sista stycket, 84 § sista stycket, jämfört med 55 § sista stycket, eller 86 §
andra stycket sista punkten lagen om ekonomiska föreningar finnes stadgat
eller som underlåter att iakttaga föreskrift, som med avseende på framläggande
av handlingar på stämma eller tillhandahållande av handlingar viss
tid före stämma är meddelad i 57 § 1 inom., 81 § andra stycket, 87 § andra
stycket eller 89 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar eller i 81 §
sista stycket samma lag, jämfört med 56 § denna lag;
5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i 54 §
1 mom. denna lag eller i 81 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar,
så ock likvidationsrevisor, som försummar att fullgöra vad i 87 § första
stycket första punkten eller 89 § första stycket fjärde punkten sistnämnda
lag finnes stadgat.
22
Bankoutskotlets utlåtande nr 26 år 1956
Särskilda bestämmelser
87 §.
1 inom. Jordbrukskassa må övertaga annan jordbrukskassas rörelse eller
del därav, såframt riksorganisationen det medgivit.
Ej må centralkassa övertaga annan kreditkassas rörelse eller del därav,
med mindre Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet
icke vara till skada för det allmänna samt lämnat tillstånd därtill.
2 mom. Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis
och finnes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej
må förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som
i 40 eller 41 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan
på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyssnämnda
lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämpligen
kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.
3 mom. Om del av kreditkassas rörelse skall övergå till annan kassa,
må efter beslut av förstnämnda kassa och med godkännande av tillsynsmyndigheten
och riksorganisationen eller, såvitt gäller övergång endast
mellan jordbrukskassor inom samma centralkassas verksamhetsområde,
med godkännande av riksorganisationen ensam reservfonden nedsättas med
skäligt belopp.
88 §.
Vad i 96—98 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat om fusion
skall ej gälla jordbrukets kreditkassor.
89 §.
Enskildas förhållanden till kreditkassa må ej i oträngt mål yppas.
90 §.
Driver kreditkassa verksamhet i strid med föreskrift i 9 eller 19 §, skola
medlemmar i kassan så ock styrelseledamöterna eller andra ställföreträdare
för kassan, i den mån de deltagit i åtgärden eller beslut därom svara för uppkommande
förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.
91 §.
De föreskrifter utöver vad denna lag innehåller som finnas erforderliga
för lagens tillämpning meddelas av Konungen.
övergångsbestämmelser
92 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall redan från och
med den 1 juli 1956, i stället för stadgandet i 30 § tredje stycket förordningen
den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor, gälla vad i 31 §''
andra stycket denna lag stadgas.
Genom lagen upphävas, med den begränsning nedan sägs, nyssnämnda
förordning samt lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit tillika med alla de särskilda stadganden,
vilka innefatta ändring i, tillägg till eller föreskrifter om tillämpningen
av nämnda författningar, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild
författning stridande mot lagens bestämmelser.
Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
23
93 §.
Från och med den 1 juli 1956 må centralkassa eller jordbrukskassa antaga
stadgar, vilka stå i överensstämmelse med denna lag, att gälla från det lagen
trätt i kraft. Sålunda antagna stadgar må, utan hinder av att lagen ej trätt
i kraft, stadfästas enligt lagen och registrering verkställas med anteckning i
föreningsregistret, att de nya stadgarna skola gälla från dagen för lagens
ikraftträdande.
Har centralkassa eller jordbrukskassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser,
ej före den 1 januari 1958, eller den senare dag som Konungen
för särskilt fall må hava bestämt, erhållit stadfästelse av stadgarna samt
registrering varom i första stycket sägs, skall det för kassan meddelade godkännandet
återkallas.
Svenska jordbrukskreditkassan skall, med bibehållande så länge Konungen
ej annorlunda förordnar av sin bankmässiga verksamhet enligt förordningen
den 5 juni 1942, handhava uppgiften att vara jordbrukskasserörelsens
riksorganisation intill dess annan förening med denna uppgift vunnit
registrering eller ock jordbrukskreditkassan ombildats för detta ändamål.
Ej må kassan utan att den ombildats och nya stadgar antagits och stadfästs
samt registrering verkställts verka såsom riksorganisation efter den 1 januari
1958, med mindre Konungen lämnat tillstånd därtill. Så länge jordbrukskreditkassan
uppehåller bankmässig verksamhet, skall jordbrukskreditkassan
vid tillämpning av 34 § första stycket b) och c) jämställas med
inländskt bankaktiebolag, sparbank och centralkassa.
94 §.
Träder kreditkassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser, under år
1957 i likvidation eller försättes kassa under år 1957 i konkurs eller meddelas
efter utgången av år 1957 beslut om likvidation eller konkurs på grund
av framställning som skett före den 1 januari 1958, skola kassans medlemmar,
därest dess tillgångar ej förslå att gälda skulderna, såvitt rörer borgenärernas
rätt vara ansvariga för kassans förbindelser enligt äldre bestämmelser.
Hava likvidatorer för kreditkassa utsetts innan denna lag trätt i kraft,
skola äldre bestämmelser i allo tillämpas med avseende på likvidationen.
Skola enligt vad nu sagts äldre bestämmelser gälla och är överträdelse
av bestämmelserna belagd med straff, skola jämväl i fråga om straffet äldre
bestämmelser lända till efterrättelse.
95 §.
Styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som äro utsedda vid denna
lags ikraftträdande, må utan hinder av vad i lagen stadgas utöva sitt uppdrag
under den tid för vilken de äro valda.
96 §.
I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som
sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor
att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej
överförmyndaren anorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 32 § stadgas
så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken
gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall ock gälla
medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på räkningen, och
ränta som lagts eller lägges till kapitalet.
97 §.
Beträffande återlämnande till staten av grundfond, som sägs i 8 och 26 §§
förordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor, skall gälla vad i
särskild ordning föreskrives.
24
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
2) Förslag
till
Lag
om vissa kreditinrättningars konkurs
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
De kreditinrättningar som avses i denna lag äro bankaktiebolag, sparbanker
och centralkassor för jordbrukskredit.
Beträffande sådan kreditinrättnings konkurs skola, förutom de föreskrifter
i konkurslagen, som ej strida mot vad i denna lag stadgas, följande bestämmelser
lända till efterrättelse.
2 §.
Angående allmänt ombud, som förordnas i kreditinrättnings konkurs, stadgas
i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen.
3 §.
Konkursdomaren äger att utan hinder av vad som stadgats i 19 § konkurslagen
bestämma att kungörelser angående konkursen skola införas i
flera än två tidningar i den ort, varest kreditinrättningens styrelse har sitt
säte, samt en eller flera tidningar på annan ort, där den har kontor.
Förvaltarna åligger att upprätta förteckning över de borgenärer, vilka
enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos kreditinrättningen
på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen
skall för varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran. Är ränta på
fordringen utfäst, skall tillika upptagas den dag, från vilken räntan är ogulden
jämte räntefoten.
Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingivas
till konkursdomaren. Vid huvudskriften bör fogas avskrifter till det antal,
som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifternas överensstämmelse
med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad, skall förteckningen
i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna före
utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden för envar, som
vill taga del av densamma, hållas tillgänglig hos konkursdomaren, hos rättens
ombudsman samt vid vart och ett av kreditinrättningens kontor.
Fordran, som upptagits på förteckningen, skall anses vara bevakad i
konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för
fordringars bevakning utsatta tiden.
Till borgenärer, varom ovan i denna paragraf förmäles, skola kallelsebrev
enligt 20 § konkurslagen icke utsändas. Erinran därom skall intagas i kungörelse,
. som sägs i 19 § samma lag. Meddelanden enligt 103 § konkurslagen
skola ej heller utsändas till sådana borgenärer, utan skall i stället vad kon
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
25
kursdomaren enligt sistnämnda paragraf bestämt kungöras en gång i allmänna
tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 156, 160,
161 och 189 §§ konkurslagen föreskrives om utsändande av meddelanden
samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet i nämnda
meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren
bestämmes efter samråd med rättens ombudsman och förvaltarna, bringas till
ifrågavarande borgenärers kännedom. Underrättelse om vad sålunda bestämts
skall genom rättens ombudsmans försorg kungöras i de tidningar,
som nyss sagts.
4 §•
För beslut av borgenärerna om uppskov med försäljning av boets egendom
eller med indrivning av dess fordringar erfordras ej den särskilda röstövervikt,
som sägs i 64 § konkurslagen, därest fråga ej är om uppskov för längre
tid än tre år från första borgenärssammanträdet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957, då lagen den 18 september
1903 (nr 101 s. 61) angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs skall upphöra att gälla.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av propositionen väckta motioner, nämligen nr 565 i första
kammaren av herr Nilsson, Yngve, m. fl. samt nr 731 i andra kammaren av
herr Pettersson i Dahl och nr 741, likaledes i andra kammaren, av herr
Magnusson in. fl.
I motionerna I: 565 och II: 741, vilka är likalydande, hemställes, attKungl.
Maj :ts förslag til! lag om jordbrukskasserörelsen måtte godtagas med den
ändringen, att ur 12 § första stycket skall utgå den punkt, enligt vilken till
medlem i jordbrukskassa må antagas kommun, vars förvaltningscentrum
är beläget inom kassans verksamhetsområde.
Motionen nr 731 utmynnar i en hemställan
»att i förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen införes en bestämmelse
av innehåll att Kungl. Maj:t äger att för visst område medge sådan ändring
i jordbrukskasserörelsens organisation att antingen jordbrukskasseledet eller
centralkasseledet bortfaller, samt
att de ändringar i lagförslaget må vidtas som i anslutning härtill prövas
erforderliga.»
Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen samt i fråga om vad motionärerna åberopat till stöd
för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.
26
Rankoutskntlets utlåtande nr 26'' år 1956
Inledning
Den 30 juni 1950 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
sakkunniga att företaga en översyn av jordbrukskasserörelsens organisation
och verksamhet. De sakkunniga, som antog benämningen 1950 års
jordbriikskasseutredning. avgav i december 1950 betänkande med förslag
till lag om jordbrukskasserörelsen m. in. (SOU 1955: 1). Förutom förslag
till lag om jordbrukskasserörelsen innefattade betänkandet förslag till lag
om vissa kreditinrättningars konkurs.
Utredningens lagförslag har intagits som bilaga i propositionen.
Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, statskontoret, lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Östergötlands län — med bifogande av yttrande från
Östergötlands och Södermanlands handelskammare — länsstyrelsen i Kristianstads
län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Västerbottens län,
Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank —- med bifogande av
yttranden från Skånska hypoteksföreningen samt Mälarprovinsernas och
Norrlands hypoteksföreningar — Sveriges lanthruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, hushållningssällskapens förbund, Svenska landskommunernas
förbund och Föreningen Auktoriserade revisorer.
Jordbrukskasserörelsens nuvarande organisation och verksamhet
I jordbrukskasserörelsen, som är den sammanfattande benämningen på
jordbrukets kreditkassor och den verksamhet dessa utövar, ingår kreditkassor
av tre skilda slag, nämligen jordbrukskassor, centralkassor för jordbrukskredit
och — såsom rörelsens topporganisation — Svenska jordbrukskreditkassan.
Varje jordbrukskassa skall vara ansluten till en centralkassa
och varje centralkassa till jordbrukskreditkassan.
Kassornas uppgift är att tillgodose jordbrukets kreditbehov, i första hand
dess behov av driftkredit, att befordra sparverksamhet på landsbygden och
att främja en sund utveckling av medlemmarnas ekonomiska förhållanden.
Kasserörelsen är en av jordbrukarna själva driven kooperativ rörelse. Alla
kassorna är ekonomiska föreningar av typen in. b. p. a. Jordbrukskasserörelsen
är genom Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassorna ansluten
till Sveriges lanthruksförbund, d. v. s. till huvudorganet för jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse.
Kasserörelsen har statligt stöd, bl. a. i form av förvaltningsbidrag till
vissa kassor. Dessa bidrag utgår emellertid numera med obetydliga belopp.
Kassorna står under tillsyn av bank- och fondinspektionen.
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
27
Den 31 december 1955 hade jordbrukskasserörelsen omkring 160 000
medlemmar, eu inlåning om cirka 800 miljoner kronor, eu utlåning om
cirka 700 miljoner kronor samt eget kapital om cirka 25 miljoner kronor.
Jordbrukskassorna är kasserörelsens lokala organ. Det finnes omkring
600 jordbrukskassor i landet. Medlemskap i jordbrukskassa kan i första
hand vinnas av svensk medborgare som inom kassans verksamhetsområde
äger eller brukar jordbruksfastighet samt i andra hand av vissa andra fysiska
och juridiska personer. Jordbrukskassornas huvudsakliga uppgift är
att bereda kredit åt sina medlemmar. Emellertid kan endast de som äger
eller brukar fastighet komma i fråga såsom kredittagare. De medel som behövs
för kreditgivningen lånar jordbrukskassorna hos centralkassan mot
säkerhet av fordringsbevis med tillhörande säkerheter, som presteras av
jordbrukskassornas låntagare.
Centralkassorna, kasserörelsens regionala organ, är för närvarande 12 till
antalet. De kan som medlemmar antaga, förutom jordbrukskassor, jordbruksekonomiska
föreningar, d. v. s. sammanslutningar med ändamål att
befordra jordbrukets eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling
eller tillgodogörandet av produkter från jordbruket med tillhörande binäringar.
Centralkassornas huvudsakliga uppgift är att lämna krediter åt
jordbrukskassorna och, i begränsad utsträckning, åt de anslutna jordbruksekonomiska
föreningarna. De anskaffar medel genom att från allmänheten
mottaga inlåning på räkning »som av bank allinänneligen begagnas» —
sparkasseräkning, depositionsräkning, kapitalräkning, checkräkning. Staten
har ställt grundfond i form av statsobligationer till ett värde av en miljon
kronor till förfogande för varje centralkassa såsom säkerhet för dess
förbindelser.
Svenska jordbrukskreditkassan, vilken såsom medlemmar endast kan antaga
centralkassor, är rörelsens topporganisation. Bankmässigt fungerar den
såsom centralt clearinginstitut för kassorna. Den kan således ta emot medel
från centralkassa med placeringsbehov och låna ut medel till centralkassa
som behöver krediter. Den kan vidare bl. a., i begränsad utsträckning,
lämna krediter till jordbruksekonomiska föreningar. Jordbrukskreditkassan
äger tillika å ena sidan låna upp pengar och å andra sidan placera pengar
i vissa statspapper. Kassan äger ej driva inlåning från allmänheten på
räkning, som av bank allinänneligen begagnas. Rätten därtill är förbehållen
centralkassorna. I administrativt avseende skall jordbrukskreditkassan såsom
kasserörelsens ledande organ öva kontroll och tillsyn över de andra
kassorna. Därjämte arbetar den allmänt för kasserörelsens utveckling bl. a.
genom upplysning och propaganda, riktad såväl till rörelsens medlemmar
som till utomstående. Jordbrukskreditkassan har statligt stöd i form av eu
grundfond, bestående av statsobligationer till ett värde av 25 miljoner kronor,
vilken ställts till förfogande såsom säkerhet för kassans förbindelser.
Staten utser tre av de sju ledamöterna i jordbrukskreditkassans styrelse
samt eu av kassans tre revisorer. Staten har på så sätt visst direkt inflytande
och inseende över kassan.
28
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
Gällande lagstiftning om jordbrukskasserörelsens organisation och verksamhet
återfinnes främst i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets
kreditkassor (jordbrukskasseförordningen). Denna har ändrats
flera gånger, senast i samband med att den nya lagstiftningen om ekonomiska
föreningar genomfördes 1951. Vid sidan av jordbrukskasseförordningen
och som ett komplement till de bestämmelser om centralkassas inlåning,
vilka meddelas där, gäller sedan 1948 vissa provisoriska stadganden
om centralkassas in- och upplåning. För centralkassorna gäller därjämte en
särskild lag den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkässor
för jordbrukskredit. Lagens bestämmelser handlar väsentligen om
centralkassas inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas. Vissa
ytterligare föreskrifter, avseende jordbrukets kreditkassor, meddelas i
kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 455) med vissa föreskrifter rörande grundfonder
för centralkassor för jordbrukskredit och kungörelsen den 13 februari
1931 (nr 17) angående förvaltningsbidrag åt jordbrukets kreditkassor.
Kreditkassornas förhållanden regleras emellertid icke blott av de nämnda
specialförfattningarna utan även av den allmänna föreningslagstiftningen.
Denna gäller i alla avseenden som inte behandlas i specialförfattningarna.
Kassornas egenskap av föreningar m. b. p. a., en typ av föreningar som ej
förekommer i den nya föreningslagstiftningen, gör att såväl äldre föreningslagstiftning
— lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar — som
1951 års lagstiftning om ekonomiska föreningar är tillämpliga på dem.
Huvuddragen i utredningens förslag
Utredningen har uttalat, att dess arbete bedrivits under den allmänna
förutsättningen, att kasserörelsen i all den utsträckning som är möjlig skall
kunna arbeta och utvecklas utan andra inskränkningar i sin fria självbestämmanderätt
än sådana som är naturligt betingade av verksamhetens
bankmässiga beskaffenhet.
Från denna utgångspunkt har utredningen till en början föreslagit att det
direkta statsinflytandet över kasserörelsen skall upphöra. Det allmänna skall
således ej vidare utse representanter i topporganisationens styrelse och bland
dess revisorer. Eftersom statsrepresentationen ursprungligen har motiverats
med att kasserörelsen åtnjuter statligt stöd av olika slag, och eftersom vidare
behov av det statliga stödet ej vidare torde finnas, föreslås därjämte att statens
stöd till kasserörelsen skall upphöra. Detta förslag innebär, att Svenska
jordbrukskreditkassans och centralkassornas s. k. grundfonder skall avvecklas
liksom också att de förvaltningsbidrag till kassorna, som utgått från ett
förslagsanslag som för budgetåret 1955/56 upptagits till 9 000 kronor, skall
upphöra att utgå.
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år W56
29
Offentlig kontroll skall emellertid utövas över jordbrukets kreditkassor
liksom över andra kreditinrättningar. Vissa ändringar i de hittillsvarande
formerna för övervakningen föreslås emellertid.
I fråga om jordbrukskasserörelsens organisation föreslår utredningen, att
systemet med tre led skall kvarstå ehuru viss möjlighet skall lämnas centralkassa
att, efter Kungl. Maj:ts tillstånd, arbeta utan jordbrukskasseledet,
d. v. s. efter tvåledssystem av typen toppledet — centralkassa. En ledamot
av utredningen, professor Björkman, har i särskilt yttrande föreslagit, att
möjlighet därjämte skall öppnas för jordbrukskassorna att arbeta direkt
under toppledet utan centralkasseledet d. v. s. att tvåledssystem skall kunna
förekomma såväl av typen toppledet — centralkassa som av typen toppledet
-—jordbrukskassa. Centralkassor och jordbrukskassor skall emellertid eljest,
såväl enligt huvudförslaget som enligt reservantens förslag, bibehållas och
ha väsentligen samma uppgifter som hittills.
Inom toppledet skall däremot betydelsefulla ändringar vidtagas. Svenska
jordbrukskreditkassan skall ersättas av en riksorganisation som övertar
dess administrativa uppgifter, d. v. s. riksorganisationen skall leda, samordna
och kontrollera de i jordbrukskasserörelsen ingående centralkassorna
och jordbrukskassorna, driva propaganda och upplysning m. m. Toppledets
bankmässiga uppgifter förutsättes skola övergå till en jordbrukets bank.
Denna, som bör få rätt att driva fullständig bankrörelse, skall främst fungera
såsom ett gemensamt serviceorgan för jordbrukets kreditkassor.
Professor Björkman förutsätter i sin förut omtalade reservation att vid
tillämpningen av tvåledssystem av typen riksorganisationen — jordbrukskassa
de uppgifter som vid treledssystem ankommer på centralkassa skall
övertagas av riksorganisationen och jordbrukets bank. Han anför därom.
De uppgifter, som vid nuvarande treledssystem faller på centralkassan, får
uppdelas på riksorganisationen och jordbrukets bank, så att banken övertar
de bankmässiga uppgifterna och riksorganisationen de övriga. I sammanhanget
får beaktas, att banken i egenskap av ett kasserörelsens gemensamma
serviceorgan kan förutsättas stå i mycket nära förbindelse med riksorganisationen
och även få en viss särprägel i förhållande till vanliga affärsbanker.
Dessa omständigheter måste vara ägnade att verksamt underlätta lösandet
av de tekniska problem, som ett genomförande av tvåledssystem enligt
alternativet riksorganisation — jordbrukskassa ställer.
Reglerna om medlemskap i jordbrukskassa skall uppmjukas. Bl. a. skall
jordbruksorganisation — vilken beteckning föreslås träda i stället för jordbruksekonomisk
förening — och kommun kunna bli medlem i jordbrukskassa.
Den personliga ansvarigheten för kassemedlemmar skall bortfalla. I stället
bör kassorna ägna ökad uppmärksamhet åt att slärka sin kapitalbildning
genom kapitaltillskott från medlemmarna i form av insatser och avgifter.
Vad beträffar jordbrukskasserörelsens verksamhet har jordbrukskasseutredningen
till en början, i fråga om verksamhetens allmänna inriktning,
30
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
föreslagit, att den hittillsvarande bestämmelsen att kassorna i första hand
skall tillgodose jordbrukets behov av driftskredit skall slopas. I lagförslaget
ges ingen annan allmän bestämmelse för kreditgivningens inriktning än den
som ligger i att krediterna lämnas av jordbrukets kreditkassor till medlemmar,
vilka skall vara jordbrukare eller tillhöra jordbruket närstående
kategorier av personer eller sammanslutningar. Utredningen har vidare uttalat,
att den anser det i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra
kreditinrättningar, alla efter sina förutsättningar, skall få konkurrera fritt
inom det område där de är behöriga att verka.
Formerna för inlåning från insättare skall enligt utredningsförslaget regleras
av stadganden som ansluter till ordalydelsen i de bestämmelser som
skall gälla för bankernas del enligt 1955 års banklagstiftning.
Regleringen av centralkassas inlåningsrätt i förhållande till det egna kapitalet
föreslås bli utformad efter delvis andra principer än dem som för närvarande
tillämpas. Eu nyhet, som lämpligen torde kunna nämnas i detta
sammanhang, är att centralkassa skall få rätt att utfärda förlagsbevis. Förlagsbevisen
skall vid beräkningen av centralkassas inlåningsrätt under vissa
förutsättningar kunna likställas med eget kapital.
Bestämmelserna om kassareserv har i viss mån omreglerats. De nya bestämmelserna
bygger på samma principer som motsvarande bestämmelser i
1955 års banklagstiftning.
Kassornas utlåning bör enligt vad som uttalas i jordbrukskasseutredningens
betänkande alltjämt vara inriktad på att lämna de enskilda jordbrukarna
krediter. Förslaget innebär dock viss utökning av kassornas möjligheter
till kreditgivning åt jordbruksorganisationer. Detaljregleringen av utlåningen
har, med vissa jämkningar, bibehållits.
Vad beträffar förslagets lagtekniska utformning må anföras, att utredningens
lagförslag innebär en i skilda hänseenden genomgripande omläggning
av den hittillsvarande lagstiftningen. Utredningen har samlat specialbestämmelserna
om jordbrukskasserörelsen i eu författning. Denna har rubricerats
såsom lag om jordbrukskasserörelsen. Utredningen har, enligt vad
som framgår av betänkandet, så långt möjligt sökt ur lagstiftningen utmönstra
bestämmelser av stadgekaraktär, d. v. s. sådana föreskrifter som
normalt hör hemma i föreningsstadgar. På det föreningsrättsliga området
skall 1951 års lagstiftning om ekonomiska föreningar gälla i den mån den
ej strider mot vad som förordnas i lagen om jordbrukskasserörelsen.
Uttalanden av allmän innebörd och remissyttranden. Remissinstanserna
har i allmänhet antingen tillstyrkt, att utredningsförslaget lägges till grund
för lagstiftning, eller lämnat förslaget i huvudsak utan erinran. Ett flertal
anmärkningar har emellertid framförts. Dessa gäller oftast detaljer i förslaget
men även vissa grundsatser och väsentliga bestämmelser har rönt åtskillig
kritik.
Biand remissinstanser som givit särskilt uttryck för en positiv inställning
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
31
till utredningsförslaget i stort är Svenska jordbrukskreditkassan. Kassan
säger sig med tillfredsställelse ha konstaterat, att förslaget synes öppna möjligheter
för jordbrukskasserörelsen att driva sin verksamhet med ökad frihet
och ökat självansvar samtidigt som en bättre anpassning av rörelsen
till jordbrukets nuvarande förhållanden och behov möjliggöres. Jordbrukskreditkassan
har över huvud taget funnit lagförslaget väl ägnat att läggas
till grund för den nya lagstiftningen på området. Fullmäktige i riksbanken
ansluter sig till utredningens principiella inställning att kasserörelsen bör
få arbeta och utvecklas utan hinder av de speciella bestämmelser som nu
anger allt för snäva gränser för verksamheten. Riksförbundet Landsbygdens
folk uttalar, att det synes mycket önskvärt att jordbrukskassornas utveckling
på allt sätt främjas inom ramen för skäliga hänsyn till bankmässiga
kontroll- och säkerhetssynpunkter. En fortsatt förstärkning av kassornas
verksamhet synes kunna bli ett värdefullt bidrag till tjänst för landsbygdens
näringsliv. Sveriges lantbruksförbund framhåller i sitt yttrande, att
förslaget i alla väsentliga avseenden synes tillgodose av jordbrukskreditkassan
vid särskilda tillfällen framställda önskemål, vilka föranletts av
utvecklingen i fråga om både jordbrukskasserörelsen och jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse, och tillstyrker på den grund utredningens förslag.
Liknander omdömen uttalar fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelsen
i Örebro län, hushållningssällskapens förbund och Sveriges allmänna
hypoteksbank. Norrlands hypoteksförening instämmer i förslagets huvudsyfte,
nämligen att vidga jordbrukskasserörelsens möjligheter att på olika
sätt tjäna såsom ett jordbrukets eget bankföretag. Föreningen konstaterar,
att detta bl. a. innebär att rörelsens hittillsvarande karaktär av ett i första
hand driftkreditgivande organ — en karaktär som i praktiken redan får
anses ha upphört — även formellt försvinner. Mälarprovinsernas hypoteksförening
förklarar, att det nu framlagda förslaget innebär ett verkligt steg
mot kasserörelsens erkännande såsom ett med affärsbanker och sparbanker
likvärdigt penninginstitut och tillägger att från föreningens sida intet
finnes att invända mot en sådan utveckling.
Bland remissinstanser med särskilt kritisk inställning till förslaget må
nämnas Svenska bankföreningen som anser, att kassornas verksamhet bör
organiseras enligt lagen om bankrörelse och att förslaget bör helt omarbetas
i enlighet därmed. En liknande åsikt hyser Östergötlands och Södermanlands
handelskammare. En ledamot i bank- och fondinspektionen har uttalat,
att utredningsförslaget på viktiga punkter är så ofullständigt, att det
icke utan åtskillig kompletterande utredning torde kunna läggas till grund
för en ny lagstiftning om jordbrukskasserörelsen.
Spörsmålet om gränsdragningen mellan jordbrukets kreditkassor
och andra slags kreditinstitut beröres av statskontoret som ifrågasätter om
icke utredningen borde ha upptagit problemet om en samordning av jordbrukskasserörelsens
verksamhet och landsbypoteksinrättningarnas. Förhål
-
32
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
landet mellan kassorna och andra kreditinstitut behandlas också av Svenska
bankföreningen, som gör gällande, att utredningsförslaget gynnar jordbrukskassorna
på andra kreditinstituts bekostnad. Föreningen anför.
De sakkunniga har genomgående strävat efter att utforma förslaget på
sådant sätt att kassorna skulle erhålla frihet att utvecklas utan hinder av
alltför ingående detaljregleringar. Bankföreningen finner denna uppfattning
välbetänkt, förutsatt att samtliga kreditinstitut behandlas lika och att
särskilda förmåner icke gives till vissa kreditinstitut. Skulle emellertid den
föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen antagas utan väsentliga jämkningar
under det att affärsbanker och sparbanker reglerades enligt de lagförslag,
som nu behandlas av statsmakterna, skulle "detta betyda att jordbrukskassorna
erhöll sådana förmåner. Man kan icke bortse från att de sakkunniga
strävat efter att konstruera lagen om jordbrukskasserörelsen så,
att jordbrukskassorna skulle erhålla praktiskt taget alla de fördelar, som
banklagstiftningen och lagstiftningen om ekonomiska föreningar var för sig
erbjuder, men samtidigt befrias från åtskilliga av de skyldigheter som ålägges
t. ex. affärsbankerna. Någon saklig motivering för den sålunda föreslagna
diskrimineringen av vissa kreditinstitut kan säkerligen icke presteras.
Svenska sparbanksföreningen har funnit, att förslaget i fråga om uppmjukning
av bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens ändamål och villkoren
för medlemskap går så långt, att man kan ifrågasätta realiteten i tanken
att rörelsen skall vara en speciell jordbruksorganisation.
Bank- och fondinspektionen framhåller, att det i propositionerna rörande
den nya lagen om bankrörelse (prop. 3/1955) och den nya lagen om sparbanker
(prop. 151/1955) förebådats en särskild utredning bl. a. om gränsdragningsfrågan.
Innan den utredningen kommit till stånd torde synpunkter
på det föreliggande lagförslaget få omgärdas med reservationer.
Fullmäktige i riksbanken uttalar, att det ur flera synpunkter är förenat
med olägenheter att lagstiftningen för banker, sparbanker och jordbrukskassor
samt frågan om gränsdragning mellan dessa kreditinstituts verksamhetsområden
icke kunnat behandlas i ett sammanhang. Som läget nu är bör
dock, liksom tidigare bank- och sparbankslagstiftningen, utredningens betänkande
med dess förslag om betydande förändringar i fråga om jordbrukskasserörelsens
allmänna inriktning behandlas även med risk för att resultatet
av utredningen om gränsdragningsfrågorna föregripes.
En fråga som har viss anknytning till gränsdragningsspörsmålet är om
kasserörelsen alltjämt skall drivas i den ekonomiska föreningens
form. Svenska bankföreningen, som förordat att kassorna skall inordnas
under lagen om bankrörelse, förklarar, att utredningen icke dragit
konsekvenserna av att jordbrukskasserörelsen numera är av bankmässig art,
när den föreslagit att jordbrukskassorna skall bibehålla sin karaktär av
ekonomiska föreningar och lyda under föreningslagen. Enligt bankföreningens
mening har utvecklingen medfört, att det gamla på en kooperativ tanke
vilande föreningsbegreppet inom kasserörelsen så uttunnats att det blivit
rent formellt. Icke heller Östergötlands och Södermanlands handelskamma
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1!)56
33
re har velat godtaga föreningsformen för kassornas del. Den förordar, att
kasserörelsens verksamhet skall drivas i aktiebolagets form. Bank- och fondinspektionen
däremot har, med vissa reservationer, godtagit den ekonomiska
föreningen som företagsform för kassorna. Inspektionen anför i denna
fråga.
Då utredningen nu ansett tiden inne för att tillerkänna jordbrukskasserörelsen
väsentligt utvidgade befogenheter — i sådan utsträckning att man
har rätt påstå att det för framtiden blir fråga om fullständig bankrörelse
— kan man fråga sig om icke konsekvensen bort kräva att kasserörelsen
också fått anpassa sig efter de former som eljest gäller för drivande av bankrörelse.
Utredningen har emellertid icke diskuterat detta spörsmål utan förutsatt
att kreditkassorna liksom hittills skall arbeta i föreningsform. Den
bankmässiga topporganisationen avses dock skola bestå av ett bankaktiebolag.
Man kunde i anslutning till det sistnämnda förslaget ifrågasätta om icke
hela rörelsen kunnat framträda i bankaktiebolagets form, varvid centralkassor
och jordbrukskassor fått omvandlas till provins- respektive avdelningskontor.
Otvivelaktigt skulle en sådan anordning tillika ha givit bättre
organisatorisk stadga åt rörelsen.
Å andra sidan kan man peka på att den nuvarande organisationsformen
fungerat under den mycket starka expansion som kasserörelsen under de senaste
tio åren genomlöpt. Man kan vidare erinra om att de stora jordbruksekonomiska
organisationerna allmänt är konstruerade som kooperativa flerledsorganisationer
och att detta system därför vunnit hävd inom jordbrukarkretsar.
Slutligen kunde väl också hänvisas till de goda erfarenheter man
inom Finland synes ha haft beträffande den s. k. andelskasserörelsen, som
ju är uppbyggd enligt samma principer som den svenska jordbrukskasserörelsen.
Inspektionen vill av de angivna skälen icke motsätta sig att man även
bär i Sverige godtager den ekonomiska föreningen som organisationsform
för bankrörelse. Det kan emellertid ej bestridas att föreningen i flera viktiga
hänseenden är underlägsen aktiebolaget som företagsform för en kreditinrättning.
Främst kommer väl detta till uttryck däri att föreningens eget
kapital icke är lika fast bundet till organisationen som hos aktiebolaget:
man plägar ju också säga att detta är en kapitalassociation till skillnad
från föreningen som är en personsammanslutning. Det förhållandet att
medlemskapet i en kreditkassa praktiskt taget alltid är förbundet med låntagarställning
till denna är också ett memento. En kreditkassas beslutande
organ, föreningsstämman, kommer med andra ord att bestå av kassans gäldenärer.
Slutligen får ihågkommas att flerledskonstruktionen inom jordbrukskasserörelsen
skapar särskilda komplikationer, i det att ledningen för
en centralkassa i stor utsträckning kan komma att bestå av personer som
i sin egenskap av funktionärer i vederbörande jordbrukskassor subordinerar
under centralkassan.
Det är uppenbart att de här beskrivna förhållandena bör beaktas genom
införande i lagstiftningen eller i kreditkassornas stadgar av bestämmelser
som eliminerar systemets svagheter. Sker så bör emellertid den ekonomiska
föreningen kunna godtagas som företagsform inom jordbrukskasserörelsen,
och inspektionen kan, under angivna förbehåll, acceptera den målsättning
för kassornas framtida verksamhet som utredningen förordat.
Fullmäktige i riksbanken bar godtagit, att jordbrukskasserörelsen bibehåller
sin organisatoriska form, men understryker att den bör driva sin
liihanfl till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Xr 26
34
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
verksamhet med de begränsningar som med hänsyn till solvens, likviditet
m. m. gäller för bankrörelse i allmänhet. Fullmäktige anför.
Med den ställning jordbrukskasserörelsen föreslås få i vårt kreditväsen
bör också följa, att dess verksamhet skall bedrivas enligt samma betingelser
som gäller för övriga kreditinstitut.
Om kreditkassorna alltså enligt utredningens förslag gives befogenheter
som i stort sett innebär rätt att bedriva fullständig bankrörelse, anser fullmäktige
att, även om den organisatoriska formen bibehålies, för själva
rörelsen bör gälla de begränsningar som med hänsyn till solvens och likviditet
m. m. gäller för bankrörelse i allmänhet. En särställning för jordbrukskasserörelsen
i detta avseende kunde endast motiveras utifrån en snävare
begränsning av ändamålet med verksamheten och striktare bestämmelser om
medlemskap än vad utredningen utgår ifrån.
Liknande tankegångar och synpunkter anföres i det yttrande som avgivits
av sparbanksinspektionen.
Mot förslaget att det statliga inflytandet över kasserörelsen
skall upphöra bär ingen erinran gjorts. De som särskilt
yttrat sig i denna fråga har anslutit sig till förslaget.
Fullmäktige i riksgäldskontoret finner förslaget innefatta en logisk följd
av utvecklingen inom jordbrukskasserörelsen under senare år, vilken —
förutom att den lett till en allt starkare konsolidering av rörelsen — tenderat
att spränga de hittills uppdragna, tämligen snäva gränserna för densamma.
Fullmäktige är för sin del beredda att acceptera utredningens principiella
inställning till frågan om jordbrukskasserörelsens ställning inom
kreditväsendet och har därför icke något att erinra mot att rörelsens speciella
anknytning till staten upphör. Fullmäktige betonar emellertid samtidigt,
att insättarnas trygghet härigenom kommer att i viss män minskas
och att detta i sin tur bör såsom motvikt föranleda krav på en ökning av
det egna kapitalet inom rörelsen. Fullmäktige i riksbanken har anfört liknande
synpunkter med det tillägget att behovet av en kapitalförstärkning
ytterligare accentueras genom att medlemmarnas personliga ansvar för rörelsens
förbindelser bortfaller.
Länsstyrelserna i Västerbottens och Kristianstads län anser det angeläget,
att det direkta statsinflytandet över kasserörelsen bringas att upphöra.
Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar, att borttagandet av det statliga
stödet till kasserörelsen och det direkt statliga inflytandet på denna överensstämmer
med riksförbundets principiella syn på frågan om relationerna
mellan jordbrukets organisationer och statsmakterna. Det torde även kunna
förutsättas, att kasserörclsen numera besitter det egna kapital eller den förmåga
att bygga upp sådant som utgör förutsättningen för ekonomiskt oberoende.
Svenska jordbrukskreditkassan har förklarat sig beredd medverka till att
det statliga förvaltningsbidraget skall upphöra i samband med att den nya
jordbrukskasselagstiftningen träder i kraft samt till att jordbrukskreditkassans
och centralkassornas grundfonder avvecklas och återställes till sta
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
35
ten. Beträffande den i förevarande sammanhang betydelsefulla frågan om
rörelsens kapitalbildning, har jordbrukskreditkassan — i samband med att
den behandlat spörsmålet om avveckling av kassemedlemmarnas personliga
ansvarighet — uttalat, att en tillfredsställande lösning av kapitalfrågan bör
kunna ernås och att jordbrukskreditkassan vill medverka till att så sker.
Förslaget att kasserörelsen i vissa fall skall kunna organiseras efter tvåledssystem
har i och för sig ej mött gensagor. Emellertid har lantbruksstijrelsen,
länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i Örebro län,
länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska jordbrukskreditkassan anslutit
sig till den av utredningsledamoten professor Björkman i särskilt
yttrande uttalade åsikten att tvåledssystem såväl av typen riksorganisationen
— centralkassa som av typen riksorganisationen — jordbrukskassa bör
kunna förekomma. Fullmäktige i riksgäldskontoret däremot ansluter sig
till utredningens förslag att endast tvåledssystem av typen riksorganisationen—centralkassa
bör få förekomma. En organisation med jordbrukskassorna
som enda led under topporganisationen skulle enligt fullmäktiges
mening sannolikt bli alltför otymplig.
Utredningsförslagets lagtekniska utformning har uttryckligen
kommenterats endast av sparbanksinspektionen, länsstyrelsen i Östergötlands
län och av en ledamot av bank- och fondinspektionen.
Sparbanksinspektionen har förklarat, att den anser det lämpligt att såsom
utredningen föreslagit till en lag om jordbrukskasserörelsen vid sidan
av lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar sammanföra bestämmelserna
om hela jordbrukskasseorganisationen. Inspektionen har ej någon
erinran mot uppläggningen av ämnet i denna lag ehuru ämbetsverket i vissa
avseenden har avvikande mening om innehållet däri. Länsstyrelsen i Östergötlands
län anser, att lagförslaget blivit mera lättläst och överskådligt genom
att därur utmönstrats föreskrifter av stadgekaraktär. Den tidigare
angivne ledamoten av bank- och fondinspektionen betecknar däremot som
en brist i utredningen, att nu gällande författningsbestämmelser, vilka ansetts
vara av stadgekaraktär men som likväl är högst betydelsefulla i sammanhanget,
i stort sett har förbigåtts av utredningen.
Departementschefen har i huvudsak anfört följande. Sedan 1942, då den
nu gällande jordbrukskasseförordningen utfärdades, har jordbrukskasserörelsen
undergått en betydande utveckling. Antalet medlemmar i jordbrukskassorna
var omkring 113 000 år 1942 (samtliga uppgifter avser läget 31/12
det år som angives), omkring 142 00 år 1950 och omkring 158 000 år 1954.
Antalet ekonomiska föreningar, som anslutits till centralkassorna var 317 år
1942, 492 år 1950 och 546 år 1954. Inlåningen var 108 miljoner kronor år
1942, 404 miljoner kronor år 1950 och 710 miljoner kronor år 1954. Rörelsens
eget kapital uppgick år 1942 till sammanlagt 8,2 miljoner kronor, år
1950 till sammanlagt 17,6 miljoner kronor och år 1954 till sammanlagt ca
23 miljoner kronor. Antalet centralkassor var 10 åren 1942 och 1950 mot 11
36
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
år 1954. Antalet jordbrukskassor uppgick till 736 år 1942, 631 år 1950 och
605 år 1954. Minskningen i antalet jordbrukskassor sammanhänger med
en sedan åtskillig tid föreliggande tendens att driva rörelsen med större enheter
i jordbrukskasseledet.
Stegringen i kasserörelsens verksamhet har försiggått parallellt med en
utveckling mot allt större bankmässighet hos kassorna. De jordbrukare och
jordbruksorganisationer, som är medlemmar i kasserörelsen och anlitar denna,
har efter hand kommit att ställa allt större anspråk på allsidig bankmässig
service från kasserörelsens sida. Detta sammanhänger bl. a. med att medlemmarna
ej sällan önskar uträtta alla, eller så gott som alla. sina bankaffärer
i en och samma kreditinrättning. För kasserörelsen har det varit
av betydelse att så långt som möjligt anpassa sin verksamhet efter detta
önskemål. Att man haft framgångar därutinnan kan sägas vara till fördel
även ur allmän synpunkt; det anses vara ett tecken på sundhet i det ekonomiska
livet, att antalet s. k. flerbanksgäldenärer begränsas.
Organisatoriskt har kasserörelsens utveckling bl. a. medfört en tendens
till övergång från mindre jordbrukskassor, drivna av oavlönade eller så gott
som oavlönade förtroendemän, till större enheter, vilkas verksamhet i stor
utsträckning besörjes av lönade tjänstemän.
Den sålunda skisserade utvecklingen har givetvis försiggått inom ramen
för gällande lagstiftning. Efterhand har emellertid jordbrukskasseförordningen
och övriga för kasserörelsen gällande specialförfattningar kommit att
framstå såsom allt sämre avpassade för en organisation av jordbrukskasserörelsens
nuvarande storlek och beskaffenhet. Det är att märka att 1942 års
jordbrukskasseförordning innehåller bestämmelser som utan större förändringar
upptagits från äldre författningar. Lagstiftningen har av denna
och andra anledningar kommit att framstå såsom genomgående föråldrad
och såsom i vissa stycken direkt hinderlig för kasserörelsens naturliga utveckling.
Behovet av en revision av jordbrulcskasselagstiftningen har därjämte
aktualiserats av den nya föreningslagstiftningen av år 1951, vilken
trätt i kraft den 1 januari 1953.
Det förslag som jordbrukskasseutredningen framlagt i sitt betänkande
innebär, att all lagstiftning som speciellt behandlar jordbruksknsserörelsens
organisation och verksamhet överarbetats och sammanförts i en författning,
lagen om jordbrukskasserörelsen. Den hittillsvarande metoden att genom
en allmän hänvisning anknyta till den allmänna föreningslagstiftningen och
att därmed göra denna tillämplig i alla avseenden, där särskilda regler ej
meddelas i jordbrukskasselagstiftningen, har emellertid bibehållits. I utredningsförslaget
ges därjämte i vissa avsnitt för överskådlighetens skull bestämmelser,
vari direkt angives i vad mån stadganden i föreningslagen
eller i förevarande lag skall gälla.
Utmärkande för utredningsförslaget är, att utredningen i den mån så kunnat
ske utan vådor, sökt komma ifrån den stela detaljreglering, som i så
hög grad utmärker den nuvarande kasselagstiftningen. Denna inställning
har utredningen särskilt betonat genom att uttala, att den arbetat under
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
37
den allmänna förutsättningen att kasserörelsen i all den utsträckning som
är möjlig skall kunna verka och utvecklas utan andra inskränkningar i sin
fria självbestämmanderätt än sådana som är naturligt betingade av verksamhetens
bankmässiga beskaffenhet. Utredningen har vidare uttalat, att den
anser det i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra kreditinrättningar,
alla efter sina förutsättningar, skall få konkurrera fritt inom det
område där de är behöriga att verka.
Utredningens allmänna inställning avspeglar sig i förslagets lagtekniska
utformning på så sätt, alt utredningen ur lagen utmönstrat bestämmelser
som ansetts vara av stadgekaraktär. I fråga om organisationen av kasserörelsen
framträder den särskilt i förslaget, att statsinflytandet över kasserörelsen
och det statliga stödet till rörelsen skall upphöra samt i förslaget
till regler om medlemskap, vilket innebär uppmjukning av hittillsvarande
bestämmelser. Vad angår verksamheten synes utredningens principinställning
framför allt ha tagit sig uttryck dels däri att någon bestämmelse om
jordbrukskasserörelsens allmänna ändamål ej upptagits i lagen dels däri att
utredningen slopat de sedan äldre tider kvarstående reglerna om begränsningar
i medlems rätt att låna, betingade av värdet av den fastighet han innehar
eller, i fråga om jordbruksorganisation, av organisationens ekonomiska
ställning, beräknad på visst i förordningen närmare angivet sätt, samt ersatt
dessa med modernare, efter nuvarande förhållanden avpassade, bankmässiga
bestämmelser med anknytning till motsvarande föreskrifter i lagen
om bankrörelse och lagen om sparbanker.
På det organisatoriska området innebär förslaget i övrigt reformer huvudsakligen
vad angår toppledet. Detta skall uppdelas i en riksorganisation för
de administrativa uppgifterna och ett bankaktiebolag, jordbrukets bank, för
de bankmässiga. Av principiell betydelse är också förslaget att s. k. tvåledssystem
skall kunna tillämpas i den formen att centralkassa, efter Kungl.
Maj:ts dispens, skall äga arbeta utan förmedling av jordbrukskassor.
I vissa andra spörsmål, vilka ur bankmässig synpunkt är att betrakta såsom
förgrundsfrågor, har utredningen också föreslagit nyheter. Jag syftar
då särskilt på frågorna om centralkassas inlåningsrätt och kassareservskyldighet
samt på bestämmelserna om tillsyn över kassorna.
Innan jag redovisar mitt allmänna ställningstagande till utredningsförslaget
torde jag få framhålla, att under år 1955 utfärdats dels lag den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse dels lag den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker. I propositionen angående ny lag om bankrörelse (3/1955) har
dåvarande chefen för finansdepartementet, med anledning av vad vissa remissinstanser
yttrat, upptagit spörsmålet huruvida man i fortsättningen
kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan olika slags kreditinstitut.
I samband med behandlingen av frågan om bankernas inlåning gav
chefen för finansdepartementet uttryck för uppfattningen, att frågan om enhetliga
regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upplagas
till prövning i särskild ordning och att därvid också spörsmålen rörande
gränsdragningen mellan de skilda kreditinstituten borde uppmärk
-
38
Bankoutskotfets utlåtande nr 26 år 1956
sammas (prop. 3/1955 s. 114). I avbidan på denna utredning har en allmän
omprövning av de regler, som utstakar gränserna för de områden inom vilka
banker och sparbanker skall äga verka, fått anstå (prop. 3/1955 s. 115,
prop. 151/1955 s. 54).
På grund härav och med hänsyn jämväl till att vissa remissinstanser ansett,
att förslaget gynnar jordbrukets kreditkassor på andra kreditinstituts
bekostnad, har jag funnit skäl att särskilt undersöka i vad mån utredningsförslaget
skulle komma att föra jordbrukskasserörelsen in på områden där
kassorna icke tidigare verkat. Jag har därvid funnit, att avsaknaden av en
allmän ändamålsbestämmelse måhända skulle kunna ge möjlighet till en
rekrytering av medlemmar i jordbrukskassorna utanför kretsen av dem
som av tradition och enligt gällande bestämmelser kan sägas ha en naturlig
anknytning till jordbrukskasserörelsen ävensom till en kreditgivning utöver
den avsedda ramen. Åtminstone formellt skulle gränsen för kasserörelsens
funktionsområde komma att vidgas något utöver vad som kan anses
betingat av skäligt hänsynstagande till jordbrukskasserörelsens och jordbrukets
utveckling, om utredningsförslaget i dessa delar skulle lagfästas i
oförändrat skick. Då detta icke är avsett torde ett återförande av gränserna
i båda de angivna hänseendena böra ske genom att en ändamålsbestämmelse
införes i lagtexten.
Ur gränsdragningssynpunkt torde därjämte erfordras en åtstramning i
de av utredningen föreslagna inlåningsreglerna och i kassareservbestämmelserna.
I övrigt kan enligt min mening befogade anmärkningar ur denna
synpunkt ej anföras mot utredningsförslaget. I fråga om organisationen torde
gränsdragningsfrågor nämligen ej uppkomma annat än just i samband
med reglerna om medlemskap i jordbrukskassa. Vad beträffar kasserörelsens
verksamhet innebär förslaget att den hittillsvarande verksamheten får
drivas på ett rationellare och mera bankmässigt sätt än tidigare — vilket är
avsikten med lagrevisionen — men däremot icke att kassorna berättigas övergå
till verksamhetsformer, som hittills varit dem främmande.
Om en ändamålsbestämmelse införes och om utredningsförslagets inlåningsregler
och kassareservbestämmelser ändras i åtstramande riktning torde
sålunda gränsdragningssynpunkterna bli tillbörligen tillgodosedda.
Vissa andra anmärkningar mot förslagets allmänna grundsatser har också
anförts vid remissbehandlingen. Från visst håll har uttalats, att den ekonomiska
föreningen icke skulle vara lämplig företagsform för jordbrukets
kreditkassor. Detta motsäges, såsom framgår av vad andra remissinstanser
samt utredningen yttrat, av erfarenheten såväl från Sverige som från andra
länder och bör uppenbarligen ej föranleda att man avstår från att genomföra
utredningsförslaget.
Mot utredningens förslag till bestämmelser om tillsyn har vid remissbehandlingen
de två statliga inspektionsmyndigheterna reagerat. På den grund
och enär även frågan om offentlig tillsyn över de olika kreditinstituten skall
utredas i särskild ordning (prop. 151/1955 s. 184) torde det finnas anled
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
39
ning att frångå utredningens förslag i denna del och bibehålla tillsynsregler
av i stor sett samma innebörd som de gällande.
I övrigt har varken genom remissbehandlingen eller i annan ordning framkommit
någon anmärkning av beskaffenhet att böra föranleda ändring i utredningsförslagets
allmänna uppläggning och disposition eller i de allmänna
huvudprinciper, varpå det vilar. Tvärtom har remissinstanserna med blott
ett par undantag i princip ställt sig positiva till utredningsförslaget eller
lämnat det utan erinran. Även jag har en sådan allmän inställning. Enligt
min mening bör alltså utredningsförslaget läggas till grund för lagstiftning
med de modifikationer som redan antytts och med vissa ytterligare jämkningar
i fråga om förslagets detaljer.
Departementschefen fortsätter. Förslaget att det statliga inflytandet i kasserörelsen
skall upphöra har ej mött invändningar. Även jag ansluter mig
därtill. I departementsförslaget finnes därför inga bestämmelser om att representanter
för det allmänna skall ingå i styrelsen för riksorganisationen
eller för kassa. I motiveringen till departementsförslagets övergångsbestämmelser
har upptagits ett schema för avveckling av Svenska jordbrukskreditkassans
och centralkassornas grundfonder. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att föranstalta om att kungörelsen den 13 februari 1931 (nr 17) angående
förvaltningsbidrag åt jordbrukets kreditkassor upphäves fr. o. m. dagen
för den nya jordbrukskasselagstiftningens ikraftträdande så att därmed förvaltningsbidragen
upphör att utgå. Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att Svenska jordbrukskreditkassan lämnat vissa besked om åtgärder som
planeras för att stärka kasserörelsens kapitalställning.
Jag ansluter mig till utredningens förslag, att tvåledssystem av typen
riksorganisationen-centralkassa med Kungl. Maj :ts tillstånd skall kunna
tillämpas. Däremot anser jag icke att förutsättningar finnes för den av en
utredningsledamot framförda och av några remissinstanser understödda tanken
att därjämte öppna möjlighet för tvåledssystem av typen riksorganisationen-jordbrukskassa.
Jag kan således icke föreslå åtgärder för att förverkliga
denna tanke.
Mot förslaget att en jordbrukets bank skall bildas som ett serviceorgan åt
jordbrukskasserörelsen har invändningar ej rests. Ej heller från min sida
finnes något att erinra däremot.
Utredningsförslagets uppläggning och lagtekniska utformning synes mig
i stort sett ändamålsenliga och väl avvägda. Utmönstringen av stadgeföreskrifter
synes vara till fördel ur olika synpunkter. Lagen blir därigenom
mera överskådlig och kassorna får större frihet att inom lagens ram anpassa
sig efter rådande förhållanden. Genom den offentliga tillsynen lärer
erforderlig garanti kunna påräknas för att friheten icke missbrukas. I fråga
om dispositionen av lagförslaget och dettas redigering vill jag här endast
tillägga, alt jag överfört vissa bestämmelser från avsnittet om centralkassorna
till det om rörelsen samt att rörelseavsnittet även i andra hänseenden
omarbetats.
40
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
Huvudfrågor i propositionen
Detta avsnitt behandlar ämnen, motsvarande dem som i propositionen
gjoits till huvudfrågor, nämligen spörsmålen om inrättandet av en jordbrukets
bank, om centralkassornas inlåningsrätt och om dessa kassors kassareservskyldighet.
Därjämte upptages här spörsmålet om den offentliga tillsynens
anordnande.
Jordbrukets bank
Efter att ha redogjort för utredningsförslaget och remissyttrandena anför
departementschefen: Förslaget att inrätta en jordbrukets bank med anknytning
till jordbrukskasserörelsens toppled och såsom serviceorgan och centralt
clearinginstitut för jordbrukskasserörelsen har fått ett gynnsamt mottagande
av remissinstanserna. Inga invändningar har gjorts mot att banken
bildas. Ingen har heller haft nagot att erinra mot att den skall utöva sin
verksamhet på sätt utredningen skisserat. Detta innebär att jordbrukets bank
skall äga driva fullständig bankrörelse. Dess huvudsakliga uppgift skall vara
att sta jordbrukets kreditkassor till tjänst genom att bereda dem möjligheter
till inbördes clearing, genom att tillhandahålla dem annan bankmässig
service, och genom att biträda dem med att tillgodose de större jordbruksorganisationerna
med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta
från kassei öreisen. Även jag finner den föreslagna bankbildningen ändamålsenlig
liksom också den skisserade uppläggningen av dess verksamhet.
Utredningen har förutsatt, att jordbrukskasserörelsen själv skall ta initiativ
till att bilda banken och i samband därmed lösa de detalj spörsmål som
bankbildningen för med sig. Jag kan instämma även häri.
Emellertid har vid departementsbehandlingen av utredningsförslaget detta
ändrats i ett för frågan om bankbildningen betydelsefullt hänseende. Enligt
utredningsförslaget skulle centralkassorna och jordbrukskassorna äga
förvärva vissa värdehandlingar, bl. a. aktier i jordbrukets bank, intill ett
belopp motsvarande högst hälften av den förvärvande kassans eget kapital.
Aktieförvärven skulle icke medföra inskränkning i inlåningsrätten för vederbörande
centralkassa. Utredningen ifrågasatte emellertid att sådan inskiänkning
i stället skulle träffa banken. Fragan om och i vad mån så skulle
ske borde lösas i samband med att oktroj meddelades för banken. Jag har
emellertid funnit mig böra föreslå, att förvärv av aktier i banken in. in. skall
tillåtas allenast intill ett belopp, motsvarande högst en tiondel av kassornas
eget kapital, men att förvärv inom denna gräns skall kunna ske utan inskränkning
i vare sig centralkassans eller bankens inlåningsrätt. Denna begränsning
i kassornas rätt till aktieförvärv innebär att kasserörelsens möjlighet
att av egna tillgångar tillskjuta aktiekapital i jordbrukets bank kommer
att avsevärt minska. Jag har därför hos Svenska jordbrukskreditkassan efterhört,
huruvida dess företrädare även med en så begränsad möjlighet till
aktieförvärv önskar att planerna på en jordbrukets bank förverkligas. Jord
-
Bankoatskoltets utlåtande nr 26 år 1656
41
brukskreditkassan har lämnat jakande besked på denna förfrågan. Kassan
har vidare upplyst, att banken till en början bör kunna nöjaktigt fullgöra
sina tilltänkta uppgifter med ett eget kapital av måttlig storlek. Avsikten
är att banken vid grundandet skall ha ett aktiekapital om 4—5 miljoner
kronor. Man ämnar emittera aktierna till en kurs, som med 50 procent överstiger
det nominella värdet. Vad som inbetalas utöver aktiernas nominella
belopp skall avsättas till reservfond, varvid reservfonden omedelbart kommer
att få sådan storlek, femtio procent av aktiekapitalet, att enligt 50 § 1955
års lag om bankrörelse avsättning av vinstmedel till fonden ej blir obligatorisk.
Jordbrukskreditkassan räknar bestämt med att andra organisationer
inom jordbrukets föreningsrörelse kommer att lämna tillskott till jordbrukets
bank i sådan omfattning, att beloppet, inbegripet vad kasserörelsen skall
tillskjuta av egna tillgångar, förslår för en aktieteckning av ifrågavarande
omfattning.
Vad jordbrukskreditkassan uppgivit synes mig ge vid handen, att man
med säkerhet kan påräkna, att en jordbrukets bank kommer att bildas och
att det kapital, varöver banken kommer att förfoga då den startar sin verksamhet,
blir av tillräcklig storlek för att banken skall kunna fullgöra de
uppgifter som skall ankomma på den.
Centralkassornas inlåningsrätt
Departementschefen har lämnat en historik jämte redogörelse för gällande
rätt, redovisat utredningsförslaget och remissyttrandena samt för
egen del anfört följande:
Av den framställning jag lämnat torde framgå, att centralkassorna liksom
affärsbanker och sparbanker enligt lag är skyldiga att iakttaga att
deras eget kapital står i viss relation till inlåningen. Kreditinstituten använder
de insatta medlen i sin rörelse för placering i lån och annat. Därmed
följer med nödvändighet vissa förlustrisker. Mot dessa skall kreditinstitutens
eget kapital bereda insättarna skälig trygghet. Förlustriskerna
växlar alltefter graden av säkerhet hos de tillgångar i vilka de inlånade
medlen placeras. Delta beaktas i inlåningsreglerna på så sätt att
kreditinstituten vid beräkningen av sin maximala inlåning i viss utsträckning
äger räkna sig tillgodo sådana placeringar, på vilka förlustrisken kan
anses vara obefintlig eller så gott som obefintlig.
Den princip på vilken inlåningsreglerna vilar är alltså densamma i fråga
om såväl affärsbanker som sparbanker och centralkassor, men kravet på
eget kapital är större för affärsbankerna och inlåningsreglerna för dem
skiljer sig även i andra hänseenden från de inbördes likartade reglerna för
centralkassor och sparbanker.
Utredningen har föreslagit regler som grundas på delvis andra principer
än de nuvarande. Det kapital som skulle hållas för att skydda insättarna
mot förefintliga förlustrisker borde nämligen enligt utredningsförslaget
beräknas direkt efter medelsplaceringarna. Dessa borde alltefter graden
42
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
av säkerhet indelas i tre olika grupper. För den säkraste gruppen skulle
ej krävas kapitaltäckning, för den därnäst säkraste 1 procent och för den
återstående gruppen 5 procent kapitaltäckning. Utredningen har ansett,
att inlåningsregler av detta slag bör gälla även för affärsbanker och sparbanker.
Reglerna skulle vara helt överensstämmande såvitt gällde de två
privilegierade grupperna av placeringar. För den tredje gruppen skulle kapitalkravet
kunna variera alltefter den större eller mindre förlustrisk som
kunde anses förenad med den rörelse som de olika slagen av kreditinstitut
drev.
Vad utredningen i betänkandet föreslagit har redan tidigare preliminärt
redovisats i en promemoria den 10 februari 1954. Denna promemoria, som
varit utställd till remiss av dåvarande chefen för finansdepartementet i
samband med förarbetet till den nya banklagstiftningen, har behandlats i
propositionen med förslag till lag om bankrörelse (3/1955). I denna proposition
har departementschefen beträffande de i promemorian angivna inlåningsreglerna
yttrat, att de med inlåningsrätten sammanhängande problemen
måste ytterligare övervägas innan ställning kunde tagas till frågan
om en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutredningen
föreslagna linjerna. Därvid borde särskilt uppmärksammas de spörsmål
rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, som skulle aktualiseras
vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. När de antydda
övervägandena i sinom tid verkställts, skulle definitivt kunna avgöras
huruvida de traditionella inlåningsreglerna borde ersättas med annorlunda
konstruerade bestämmelser. Tills vidare borde emellertid för bankernas
del det nuvarande regelsystemet beträffande inlåningsrätten bibehållas.
Denna departementschefens ståndpunkt föranledde honom att vid utformningen
av inlåningsreglerna i förslaget till den nya banklagstiftningen
inta en försiktig hållning till framkomna förslag om förändringar och tilllägg
i rådande regelsystem. Emellertid ansåg han att sådana jämkningar i
systemet, vilka kunde förutsättas icke försvåra en eventuell framtida enhetligare
reglering, kunde genomföras i den mån de i övrigt befanns välmotiverade
(prop. 3/1955 s. 114—115).
I propositionen med förslag till lag om sparbanker har dåvarande chefen
för finansdepartementet med hänvisning till det nyss återgivna yttrandet i
banklagspropositionen förklarat, att samma synpunkter som där anförts
måste bli tillämpliga på konstruktionen av bestämmelserna om sparbankernas
rätt till inlåning. I enlighet med föreliggande förslag hade departementschefen
därför godtagit de grunder för regleringen av inlåningsrätten,
som bär upp gällande stadganden. Detta ställningstagande hade föranlett,
att mera betydande förändringar eller kompletteringar av de olika detaljerna
i regelsystemet icke ifrågasattes.
Efter att ha hänvisat till de enligt 1955 års sparbankslag gällande inlåningsreglerna
för sparbanker — vilkas ordalydelse återgives i propositionen
— och till motiveringen för dessa regler sådana de upptagits i propositionen
med förslag till lag om sparbanker, fortsätter departementschefen:
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
43
Vad som uttalats vid förarbetena till de nya lagarna om bankrörelse och
om sparbanker bör enligt min mening föranleda att med frågan om införande
av inlåningsregler av det slag, utredningen föreslagit, bör anstå också
för centralkassornas del. Spörsmålet huruvida sådana regler skall genomföras
torde böra undersökas vid den bebådade utredningen, och undersökningen
bör avse reglernas tillämpning såväl på affärsbanker som på
sparbanker och centralkassor. Jag kan fördenskull icke medverka till att
de av utredningen förordade inlåningsreglerna provisoriskt upptages i det
nu förevarande lagförslaget. Inlåningsreglerna däri bör i stället vara grundade
på hittills gällande principer.
Vad beträffar frågan om konstruktionen av sådana inlåningsregler har
jag funnit det önskvärt att så nära som möjligt anpassa dem efter sparbankernas
inlåningsregler enligt 1955 års lag om sparbanker. Flera skäl
talar för en sådan ordning. Jag vill erinra om att ett nära samband sedan
länge rått mellan centralkassornas och sparbankernas inlåningsregler. Detta
samband är tydligen betingat av uppfattningen att centralkassor och
sparbanker arbetar under förutsättningar som i förevarande hänseende är
så pass likartade, att det tett sig rättvist och skäligt att jämställa dem så
långt som möjligt. Denna uppfattning lärer alltjämt ha visst fog för sig.
Därtill kommer som ett ytterligare skäl för samordning önskvärdheten att
icke försvåra en eventuell framtida reglering efter gemensamma grunder
av inlåningsrätten för affärsbanker, sparbanker och centralkassor.
Om centralkassornas inlåningsregler avfattas efter mönster av sparbankernas,
innebär detta att den provisoriska lagstiftning, som hittills funnits
vid sidan av jordbrukskasseförordningen, skall inarbetas i själva jordbrukskasselagstiftningen.
Relationstalet enligt huvudregeln skall bibehållas
vid 12 1/2 medan relationstalet enligt den särskilda regeln, vilket nu
är 30 och genom dispens kan höjas till 50, skall bli 50 utan dispens. Åtskilliga
jämkningar får vidtagas i den nu gällande katalogen över s. k. täckningsfria
placeringar. Förlagsinlåning skall med Kungl. Maj :ts tillstånd
kunna i viss omfattning räknas såsom inlåningsgrundande eget kapital.
Förslag att anknyta centralkassornas inlåningsregler till sparbankernas
bär framkommit vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har därvid
fört på tal avvikelser i vissa hänseenden. Sålunda har ifrågasatts att för
centralkassorna skulle tillämpas relationstalen 15 och 50 i stället för talen
12 1/2 och 50, vilka skall gälla för sparbankerna. Jag kan icke finna att
förutsättningar finnes för en sådan åtskillnad och kan ej förorda högre
relationstal än sparbankernas. En remissinstans har menat, att vid tillämpning
av 12 1/2-gångerregeln endast obligationer med en återstående löptid av
högst 5 år skall få räknas såsom täckningsfria tillgångar medan obligationer
med längre löptid skall vara täckningskrävande. Jag kan icke ansluta
mig till denna mening. Jag vill därutinnan hänvisa till att långa obligationer
skall vara täckningsfria enligt sparbankernas nya inlåningsregler och
till att dessa obligationer skall bibehålla hittillsvarande grad av täcknings1''rihet
enligt de nya inlåningsreglerna för affärsbanker trots förslag att de
skulle; räknas såsom täckningskrävande (prop. 3/1955 s. 116—117).
44
Bankoutskottets utlåtande nr 26 är 1056
Vad beträffar relationstalen har jag nyss uttalat, att de ej bör sättas
högre än för sparbankerna. Jag vill tillägga, att jag ej heller kan förorda
att talen sättes lägre. Beträffande talet 12 1/2 vilket är detsamma som enligt
gällande lagstiftning, kan nedsättning uppenbarligen ej komma i fråga
och beträffande talet 50 torde skälen att släppa kravet på dispens för relationstal
mellan 30 och 50 vara av samma slag och av samma styrka vad
angår centralkassorna som i fråga om sparbankerna. Relationstalet bör liksom
hittills räknas på centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas
eget kapital. Teknisk förutsättning för denna enhetsberäkning föreligger
genom att i departementsförslaget införts bestämmelser om att jordbrukskassa
skall ansvara för centralkassans förbindelser.
Katalogen över täckningsfria tillgångar enligt de nya inlåningsreglerna
för sparbanker torde kunna godtagas för centralkassornas del efter vissa
mindre jämkningar. Sålunda torde i stället för den i sparbanksreglerna
använda termen »inneliggande kassa» böra brukas termen »inneliggande
kontanta medel» för alt undvika att ordet »kassa» blir använt i flera betydelser
i jordbrukskasselagstiftningen. Någon saklig skillnad är ej avsedd
utan innebörden av de två termerna skall vara densamma. Den hittillsvarande
enhetsberäkningen av centralkassas och de anslutna jordbrukskassornas
»kontanta medel» bör bestå. I »kontanta medel» inräknas för närvarande
inlösta checkar, postremissväxlar och liknande värdehandlingar. I
den nya sparbankslagen upptages »sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning
dragna checkar» särskilt för sig bland de täckningsfria tillgångarna.
Så bör göras också i jordbrukskasselagstiftningen, men där bör,
efter förebild av den nya banklagen 62 §, under samma punkt upptagas
också av inländsk bank eller av annan centralkassa utställda egna växlar.
Med hänsyn till att sparbank enligt 1955 års sparbankslagstiftniug skall
äga hålla checkräkning samt utställa egna växlar bör lagtexten avfattas så
att även på sparbank dragna checkar och av sparbank utställda egna växlar
kommer att ingå under det här avsedda stadgandet. Vidare bör angivas att
centralkassa skall äga räkna även de anslutna jordbrukskassornas checkar
och växlar av denna beskaffenhet såsom täckningsfri tillgång. I fråga om
katalogen torde jag i övrigt få hänvisa till den nya sparbankslagens förarbeten
(prop. 151/1955 s. 144—146).
Beträffande möjligheten för centralkassa att räkna förlagsinlåning såsom
inlåningsgrundande eget kapital vill jag förorda att så får ske i den
mån förlagsinlåningen ligger inom ett belopp, motsvarande hälften av det
belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital
uppgår. Utredningen har föreslagit, att förlagsinlåning skall kunna
godtagas såsom inlåningsunderlag i denna utsträckning och ingen har
framställt erinran däremot vid remissbehandlingen. Förutsättning för att
förlagsinlåning inom den angivna gränsen vid beräkning av inlåningsrätten
skall frånräknas inlåningen och tilläggas eget kapital bör vara, att Kungl.
Maj:t lämnat tillstånd därtill. Denna förutsättning skall enligt 1955 års lag
-
Bankoutskottets utlåtande nr 2C> år 1!)56
45
stiftning gälla i fråga om såväl bankerna som sparbankerna och jag kan ej
förorda annan bestämmelse för centralkassornas del.
Jag har funnit anledning att i de inlåningsregler som skall gälla för centralkassorna
upptaga en bestämning av begreppet inlåning. En sådan bestämning
finnes i den nya banklagen men däremot ej i den nya sparbankslagen,
förmodligen därför att den med hänsyn till innehållet i andra regler
i sparbankslagen ansetts överflödig. Till centralkassas inlåning bör hänföras
dels centralkassans samtliga skuldförbindelser utom vad som må vara
outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels beloppet av de
garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser
icke täckes av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna medel.
I denna del överensstämmer bestämningen med vad som gäller för affärsbankerna.
Därutöver bör emellertid ansluten jordbrukskassas förbindelser
till annan än centralkassan hänföras till centralkassans inlåning med hänsyn
till den enhetsberäkning, som tillämpas vid bestämmandet av centralkassas
inlåningsrätt. Jordbrukskassas förbindelser torde i allmänhet vara
skuldförbindelser. Skulle jordbrukskassa ha utfärdat garantiförbindelser
(till annan än centralkassan), något som enligt 30 § departementsförslaget
förutsätter Kungl. Maj :ts eller tillsynsmyndighetens tillstånd, bör även
dessa räknas med i centralkassas inlåning i motsvarande utsträckning som
centralkassans egna förbindelser.
Utredningsförslaget upptar en bestämning också av begreppet eget kapital.
Någon motsvarighet därtill torde ej behöva tas in i departementsförslaget.
Till eget kapital torde utan lagstadgande liksom hittills komma att hänföras
insatskapital, i den mån det är inbetalat, reservfond, dispositionsfond
och liknande fond ävensom besparade vinstmedel men däremot icke värderegleringskonton,
delcrederekonton och liknande.
Det speciella spörsmålet om verkan på inlåningsrätten för centralkassa
samt för jordbrukets bank av centralkassas innehav av aktier i jordbrukets
bank torde ha kommit i ett annat läge i och med att centralkassas rätt att
inneha dylika aktier och liknande värdehandlingar enligt departementsförslaget
40 § skall begränsas till ett belopp, motsvarande en tiondel — i stället
för hälften enligt utredningsförslaget 39 § — av centralkassas och anslutna
jordbrukskassors eget kapital. Denna begränsning överensstämmer med
motsvarande begränsning i sparbankernas rätt att förvärva aktier i sparbankernas
bank och vissa andra värdehandlingar. Sparbankerna äger göra
dessa förvärv utan inskränkning vare sig i den förvärvande sparbankens
eller i sparbankernas banks inlåningsrätt. Jag anser, att enhetligheten bör
fullföljas på så sätt, att även centralkassans förvärv av ifrågavarande aktier
m. in. inom den angivna gränsen skall få ske utan konsekvenser för den
inlåningsrätt som skall tillkomma centralkassan och jordbrukets bank. Jag
är medveten om att centralkassornas inlåningsgrundande kapital kommer
all tunnas ut i samma mån som rätten till aktieförvärv tas i anspråk. Enligt
min mening är emellertid inlåningsreglerna så avvägda att de bereder
insättarna tillfredsställande säkerhet även om rätten begagnas fullt ut och
46
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
centralkassas inlåningsgrundande kapital därmed i själva verket minskas
med en tiondel.
Inlåningsregler av det innehåll som framgår av vad jag här anfört har
upptagits i 34 § departementsförslaget.
Kassareservskyldigheten
Sedan departementschef en redogjort för gällande lagstiftning in. in., utredningsförslaget
och remissyttrandena har han yttrat:
Utredningsförslagets kassareservbestämmelser är, liksom de gällande
bestämmelserna i ämnet, utformade enbart för att skydda centralkassornas
likviditet. Därutinnan överensstämmer de med de regler om affärsbanks
kassareserv och om sparbanks kassareserv som föreslogs i propositionerna
till 1955 års riksdag angående ny lagstiftning om bankrörelse och
om sparbanker och vilka numera upptagits i 1955 års lagar om dessa kreditinstitut.
Jag torde få erinra om att det för affärsbankernas del, men icke
för sparbankernas och centralkassornas, alltsedan år 1937, vid sidan av
själva banklagen har funnits en särskild kassareservlagstiftning av provisorisk
art med penningpolitiskt syfte. I propositionen med förslag till lag
om bankrörelse uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet, att den
nya banklagen, liksom den gällande, endast borde inrymma de kassareservbestämmelser,
som betingades av likviditetshänsyn, medan de penningpolitiskt
motiverade kassareservreglerna alltjämt borde upptagas i särskild
lagstiftning. Samtidigt ifrågasatte han en omprövning av gällande principer
för den särskilda lagstiftningen. En utredningsfråga, som därvid kunde bli
aktuell, var spörsmålet huruvida penningpolitiskt motiverade kassareservregler
borde gälla även för sparbanker och centralkassor (prop. 3/1955
s. 137). Med hänsyn till vad sålunda uttalats torde kassareservbestämmelserna
för centralkassorna i den nya jordbrukskasselagstiftningen, såsom
utredningen föreslagit, böra avfattas med tanke enbart på att skydda kassornas
likviditet.
Utredningen har föreslagit, att kassareserven för centralkassa skall bestämmas
till minst 25 procent för avistaförbindelserna och minst 2 procent
för övriga förbindelser. Förslaget grundar sig på samma principer, som de
nya reglerna för affärsbankerna, och är avfattat i ordalag som nära anknyter
till dessa. Mot denna allmänna uppläggning av förslaget har invändningar
ej gjorts. Även jag finner den lämplig. Emellertid avviker förslaget
från bankernas kassareservbestämmelser enligt 1955 års lagstiftning därutinnan
att bankerna skall hålla minst 4 procent kassareserv för de förbindelser
som ej är avista mot för centralkassorna föreslagna 2 procent. Avvikelsen
motiveras av utredningen med att de förhållanden — stegrad rörlighet
hos inlåningen på de långfristigare räkningarna, ökad inlåning i stora
poster in. m. — som föranlett att kassareservskyldighet för andra förbindelser
än de kortfristiga införts för affärsbankerna, visserligen i någon mån
har sin motsvarighet för kasserörelsens del men att de föreligger i en långt
mera modifierad form.
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
47
Vid remissbehandlingen har gentemot utredningen andragits, att den i
sitt betänkande icke tagit tillbörlig hänsyn till att centralkassornas tillgångsportfölj
skiljer sig från bankernas på ett ur likviditetssynpunkt oförmånligt
sätt. Centralkassornas växel- och kreditivportfölj var nämligen väsentligt
mindre än bankernas, medan de långfristiga lånen relativt sett representerade
en större del av centralkassornas tillgångar. Kassorna hade därför
ej samma möjligheter som bankerna att genom åtstramad kreditgivning
skapa en likviditetsreserv av medel som strömmade åter på korttidsengagemangen.
Vad som anförts av utredningen och vad därutöver framkommit vid remissbehandlingen
ger vid handen, att centralkassornas behov av kassareservmedel,
om man ser enbart till skuldsidan, är att bedöma såsom mindre
än affärsbankernas medan en bedömning enbart efter tillgångssidan ger ett
motsatt resultat. Vid remissbehandlingen har därav dragits slutsatsen, att
centralkassorna bör åläggas hålla kassareserv av samma storlek som bankerna.
Även om en allsidig jämförelse av centralkassorna och bankerna
ur likviditetssynpunkt torde ge vad handen, att risken för påfrestningar på
likviditeten allmänt sett måste anses vara något större för bankerna än för
centralkassorna synes denna slutsats böra godtagas. Bank- och fondinspektionen
har i sitt remissyttrande och i annat sammanhang lämnat uppgifter
om kasserörelsens faktiska likviditetspolitik. Dessa utvisar, att den redovisade
kassareserven för samtliga centralkassor per den 31/i2 1953 samt
den 30/6 och den 31/12 1954 utgjort belopp, motsvarande 25 procent av avistaförbindelserna
samt därutöver respektive 3,8, 3,0 och 5,4 procent av övriga
förbindelser. Enligt preliminära uppgifter, som jag nyligen erhållit från
bank- och fondinspektionen rörande centralkassornas kassareserver under år
1955, har dessa i genomsnitt betydligt ökats. Ett par kassor har visserligen
tidvis haft kassareserv, som understiger 4 procent av de förbindelser, som
icke är avista, men i allmänhet har de förefintliga kassareserverna räckt
väl till för att fylla samma krav, som de vilka ställes på bankerna enligt
1955 års banklag. Det kan alltså antagas, att centralkassorna utan större
svårigheter skall kunna mera beständigt anpassa sig till ett sådant kassareservkrav.
Jag vill därför förorda, att centralkassornas kassareservskyldighet
bestämmes på samma sätt som för bankerna, d. v. s. till minst 25
procent för avistaförbindelser och till minst 4 procent för övriga förbindelser.
Enligt utredningsförslaget skall tillsynsmyndigheten avgöra vilka tillgångar
som skall räknas såsom kassareserv. Förslaget innehåller nämligen
icke någon uppräkning av sådana tillgångar utan endast en allmän anvisning
alt kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kan förvandlas
i penningar. I sak överensstämmer den föreslagna ordningen med vad
som gäller enligt jordbrukskasseförordningen. En formell skillnad föreligger
såtillvida som gällande lagstiftning uttryckligen stadgar, att tillsynsmyndigheten,
i den mån så erfordras, skall meddela föreskrifter angående vilka
tillgångar som kan godkännas såsom kassareserv medan utredningens lag
-
48
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
förslag ej upptar någon sådan bestämmelse. Jag har ingenting att erinra
mot utredningsförslaget i denna del. Ej heller har jag någon erinran emot
utredningens uppfattning att centralkassa skall äga inräkna ansluten jordbrukskassas
kassatillgångar i sin kassareserv. Avgörandet om och i vad mån
så skall kunna ske torde, liksom andra frågor om vad som kan godkännas
såsom kassareserv, böra tillkomma tillsynsmyndigheten.
Bestämmelserna om centralkassas kassareservskyldighet har upptagits i
35 § departementsförslaget.
Den offentliga tillsynen
Efter redogörelse för gällande lagstiftning rörande den offentliga tillsynen
över jordbrukets kreditkassor, utredningsförslaget och yttrandena
däröver anför departementschefen följande:
Det system för tillsyn över jordbrukets kreditkassor som f. n. faktiskt
tillämpas innebär, kort uttryckt, att bank- och fondinspektionen såsom
statlig tillsynsmyndighet utövar säkerhetskontroll och legalitetskontroll
medan räkenskapskontroll och annan liknande kontroll väsentligen utföres
av jordbrukskasserörelsens egna organ med bank- och fondinspektionen
såsom övervakande instans.
Jordbrukskasseutredningen har diskuterat möjligheten, att tillsynen
skulle helt handhavas av kasserörelsen själv genom ett särskilt kontrollorgan.
Så har tillsynen över jordbrukskassornas motsvarighet i Finland -—
-undelskassorna — sedan länge varit ordnad. Från och med år 1954 tillämpas
i Finland dessutom en liknande ordning för tillsynen över sparbankerna.
Emellertid bär utredningen icke velat föreslå en omedelbar övergång till en
sådan för svenska förhållanden ovanlig ordning. I stället har den förordat
ett system som skulle kunna beskrivas så, att kasserörelsen själv väsentligen
skall utöva räkenskapskontrollen och vad därtill hörer medan den egentliga
tillsynen skall uppdelas mellan bank- och fondinspektionen såsom offentlig
tillsynsmyndighet samt jordbrukskasserörelsens riksorganisation.
Mot den av utredningen föreslagna ordningen har, utom annat, andragits
att fördelningen av tillsynsuppgifterna mellan tillsynsmyndigheten och riksorganisationen
icke är reglerad genom lagbestämmelser och att oklarheten i
fråga om ansvarsfördelningen kan befaras leda till kompetenstvister och
slitningar. Denna anmärkning är tvivelsutan vägande. En klar ansvarsfördelning
mellan olika på samma område eller angränsande områden verksamma
instanser erfordras regelmässigt för att verksamheten skall bli effektiv.
För den verksamhet det här gäller med dess speciella syfte att genom
inspektion och kontroll skapa garantier för att insättarmedel handhaves
på ett ur säkerhetssynpunkt betryggande sätt måste detta vara ett alldeles
oeftergivligt krav. Emellertid torde det icke vara lyckligt att genom
bestämmelser i lag fixera en uppdelning av uppgifterna och ansvaret mellan
tillsynsmyndigheten och riksorganisationen. Det torde knappast kunna undvikas
att en sådan uppdelning blir stel och osmidig och dessutom skulle
Bankoutskottets utlåtande nv 26 år 1956
49
tolkningen av lagbestämmelserna ibland möjligen kunna föranleda tvekan
och därmed fara för effektiviteten i tillsynen. Jag vill därför ogärna förorda
en ordning som synes förutsätta lagbestämmelser om ansvarsfördelningen.
Bättre än att i lag göra en uppdelning torde vara, antingen att lägga
ansvaret för tillsynen på tillsynsmyndigheten och låta den bestämma i vad
mån vissa kontrolluppgifter kan utföras av kasserörelsen ensam eller, eventuellt,
att införa det finska systemet och låta kasserörelsen själv svara för
alla kontrolluppgifter, inberäknat de egentliga tillsynsuppgifter som nu
ankommer på statlig myndighet.
Väljer man utvägen alt lägga ansvaret på tillsynsmyndigheten så måste
man enligt min mening godtaga bank- och fondinspektionens på utförlig
argumentering stödda uppfattning att tillsynen över kasserörelsen för att
fylla skäliga krav på effektivitet måste bedrivas efter samma principer som
hittills. Ordningen skulle då bli att tillsynsmyndigheten ensam kommer att
ansvara för den egentliga tillsynen medan kasserörelsen själv, under tillsynsmyndighetens
överinseende, kommer att ansvara för och utöva det mesta
av —- men inte all — räkenskapskontroll och annan intern kontroll, med
möjlighet för kasserörelsen att efter hand som kreditkassornas kontorsrutin
utvecklas helt få utföra sistnämnda kontrollverksamhet. Jag vill även i detta
sammanhang uttala, att jordbrukskasserörelsens riksorganisation givetvis
skall vara oförhindrad att gå utöver denna ram och, i den mån så finnes
påkallat, för rörelsens egen räkning utöva även legalitetskontroll och kreditkontroll.
En övergång till det finska systemet torde icke kunna komina i fråga i
nu förevarande sammanhang. Jordbrukskasseutredningen har icke velat
föreslå en omedelbar övergång och vid remissbehandlingen har betänkligheter
av olika slag uttalats mot detta system. Frågan om tillämpning av det
finska systemet har för övrigt framförts även vid remissbehandlingen av
förslaget till den nu antagna lagen om sparbanker. Dåvarande chefen för
finansdepartementet uttalade i propositionen med förslag till lag om sparbanker
(prop. 151/1955 s. 184), att denna fråga för sparbankernas del borde
bli föremål för överväganden i särskild ordning, eventuellt också med
avseende på tillsynen över andra institut inom kreditväsendet. Chefen för
finansdepartementet ämnade därför sedermera ta initiativ till en utredning
för närmare prövning av denna fråga. Vid denna utredning borde också
kunna upptas spörsmål av annan art, vilka sammanhänger med tillsynen
över sparbanker och jämförliga kreditinrättningar. För min del vill jag, för
kreditkassornas del, instämma i uppfattningen att frågan om övergång till
det finska systemet för tillsyn — jämte andra tillsynsfrågor — bör närmare
övervägas i särskild ordning. Jag förutsätter att så kommer att ske vid
den utredning, varom chefen för finansdepartementet varskott.
Vad här anförts har föranlett mig välja utvägen att låta den statliga tillsynsmyndigheten
liksom hittills förbli ensam ansvarig för tillsynen. Jag har i
konsekvens därmed i departementsförslaget uteslutande upptagit bestämmelser
om tillsynsmyndighetens uppgifter och utmönstrat de av utredning
4
lliliang till riksdagens protokoll 1956. S samt. Nr 26
50
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
en föreslagna bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens riksorganisation
såsom tillsynsorgan och de befogenheter som skulle tillkomma riksorganisationen
i denna egenskap. Bestämmelserna, som alltså är grundade på
samma principer som de hittills gällande, avviker i vissa hänseenden såväl
sakligt som formellt från dessa.
Lagrådet har framställt vissa formella anmärkningar mot tillsynsbestämmelserna.
Departementschef en har i propositionen beaktat vad lagrådet anfört.
Särskilda bestämmelser i förslaget
1 §•
Departementschefen har beträffande den i paragrafen upptagna ändamålsbestämmelsen,
vilken ej har motsvarighet i det av utredningen
framlagda lagförslaget, samt beträffande den verkan av paragrafens hänvisning
till lagstiftningen om ekonomiska föreningar att kassemedlemmarnas
personliga ansvarighet bortfaller, anfört följande:
Det har betecknats såsom en brist att jordbrukskasserörelsens
ändamål icke finnes angivet i lagförslaget. Även jag hyser uppfattningen
att lagen bör kompletteras med en allmän ändamålsbestämmelse. Som jag
tidigare uttalat torde lagen böra utformas så, att jordbrukskasserörelsen i
sin medlemsrekrytering och i sin verksamhet hänvisas till att väsentligen
hålla sig inom det område, där rörelsen av tradition och enligt gällande
författning verkar. Genom en ändamålsbestämmelse kan man vinna att en
sådan gränsdragning kring kasserörelsen blir lättare att upprätthålla. Enligt
utredningsförslaget 12 §, där den för kasserörelsens medlemsrekrytering
avgörande frågan om medlemskap i jordbrukskassa behandlas, har möjligheten
för inträdessökande, vilken ej tillhör vissa särskilt angivna kategorier,
att vinna anslutning gjorts beroende av att vid särskild prövning »hinder
däremot funnits ej föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter
och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter».
Tydligen kommer denna regel att vinna väsentligt i stadga om en allmän
ändamålsbestämmelse införes i lagen. En dylik bestämmelse lärer få verkan
även såsom riktpunkt för verksamheten.
Vad angår avfattningen av ändamålsbestämmelsen har av remissinstanser
förordats att denna skall angiva att jordbrukskasserörelsen skall tillgodose
jordbrukets kreditbehov. Denna avfattning anknyter till den som f. n. gäller
enligt jordbrukskasseförordningen. Den i förordningen upptagna anvisningen,
att huvudsakligen behovet av driftkredit skall tillgodoses, bör däremot
utgå enligt de remissinstanser, vilka särskilt berört frågan om ändamålsbestämmelse.
Att så bör ske är också min uppfattning. Om anvisningen
rörande inriktningen på driftkredit togs upp i den nya jordbrukskasselagstiftningen
skulle detta kunna tolkas så, att man sökte tvinga jordbrukskasserörelsen
att uppge områden dit den nått genom en utveckling, som
jordbrukskasseutredningen med rätta betecknar såsom sund och naturlig.
Något sådant bör uppenbarligen ej komma i fråga.
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
51
I lagen bör alltså, såsom förordats, angivas att jordbrukskasserörelsen
skall tillgodose jordbrukets kreditbehov utan något tillägg om särskild inriktning
på driftkredit. Emellertid torde det vara lämpligt att tillägga, att
kasserörelsen skall främja sparverksamhet. Ändamålsbestämmelsen blir riktigare
avvägd om den kompletteras med ett sådant tillägg, eftersom kreditgivning
förutsätter sparande. Och det synes kunna bli av betydelse såväl
för det allmänna som för kasserörelsen att den nya jordbrukskasselagstiftningen
särskilt framhäver att rörelsen skall ägna sig åt denna allmännyttiga
uppgift. Jordbrukskasseförordningen innehåller en föreskrift, att jordbrukets
kreditkassor skall befordra sparverksamheten på landsbygden. Någon
anledning att framdeles begränsa den sparfrämjande verksamheten till
landsbygden torde emellertid ej finnas. Centralkassorna är berättigade att
idka inlåning från allmänheten och centralkassornas kontor är belägna i
städer. Med hänsyn till att den bestämning av jordbrukskasserörelsens ändamål,
som här närmare angivits, icke är uttömmande torde det vara
lämpligt att i lagen uttala att bestämningen gäller jordbrukskasserörelsens
huvudsakliga ändamål.
I detta sammanhang vill jag påpeka, att i flera författningar förutsatts,
att lån med statlig garanti skall kunna lämnas av jordbrukskassor även för
andra ändamål än att tillgodose jordbrukets kreditbehov. Som exempet
härpå må nämnas kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 469) angående studielån
med statlig kreditgaranti och kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 409)
med vissa bestämmelser rörande statlig garanti för lån till hantverks- och
småindustriföretag m. in. Bland de långivande inrättningarna nämnes i dessa
författningar jordbrukskassor.
Jag torde beträffande begreppet »jordbruket» få tillägga, att detta omfattar
skogsbruk och andra binäringar till jordbruket ävensom fiske. Det torde
också redan i detta sammanhang böra framhållas, att begreppet numera
har en annan och vidsträcktare betydelse än förr, beroende på att i jordbruket
inlemmats allt flera och i jordbrukarnas verksamhet allt mera ingripande
hjälpindustrier, framför allt sådana som drives av jordbrukets
kooperativa organisationer.
Förslaget att den personliga ansvarigheten skall borttagas
har ej mött gensagor. Även jag finner det lyckligt att jordbrukets kreditkassor
i fortsättningen ej skall behöva arbeta såsom föreningar m. b. p. a.
utan skall bli ekonomiska föreningar av gängse typ. Den ansvarighet för centralkassans
förbindelser, som enligt 11 och 21 §§ departementsförslaget skall
ligga på jordbrukskassa, är betingad av särskilda omständigheter och innebär
ej något betydelsefullt avsteg från principen att den personliga ansvarigheten
skall bortfalla. Utredningens påpekande, att bortfallet av den personliga
ansvarigheten förutsätter eu första r k ning a v rörelsens
kapitalbildning har särskilt betonats av några remissinstanser varjämte
Svenska jordbrukskreditkassan i sitt remissyttrande förklarat sig beredd
medverka därtill. Enligt vad jag inhämtat från jordbrukskreditkassan
planeras inom rörelsen eu höjning av medlemmarnas insatser. Planerna går
52
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
till eu början ut på att få till stånd viss ökning av de insatser som skall erläggas
vid inträde i kassa. Vidare syftar man till en kapitalförstärkning på
så sätt, att automatiskt tillskott till vederbörandes insatskapital enligt särskilda
regler skall uppbäras i samband med utlämnande av krediter eller vid
ränteuppbörder. Jämsides eller alternativt härmed räknar man med att beslutade
ränterabatter stadgemässigt skall innehållas och gottskrivas medlemmarna
såsom insatser. Jag vill i anslutning härtill uttala, att vad sålunda
planerats torde komma att ge kasserörelsen en ej oväsentlig extra kapitalförstärkning.
Åtgärderna förutsätter beslut av kassemedlemmarna på stämma.
Erforderliga föreskrifter skall därefter jämlikt 6 § 4 lagen om ekonomiska
föreningar upptagas i kassans stadgar. Enligt vad jordbrukskreditkassan
uppgivit kan det beräknas, att systemet med tillskott vid ränteuppbörder
och genom ränterabatter till medlemmarnas insatskapital skall
kunna ge kasserörelsen ett årligt kapitaltillskott av åtminstone 700 000
kronor. Tilläggas må, att det såsom bank- och fondinspektionen framhållit
ligger särskild vikt på att det kapital som tillskjutes av medlemmarna
icke kan på kort tid dragas ur rörelsen. Enligt de stadgar, som f. n. är i
kraft, gäller såväl beträffande jordbrukskassa som centralkassa, att vid
medlems utträde ur kassan hans insats, med iakttagande av vad därom
stadgas i lagen om ekonomiska föreningar, skall återgäldas med en femtedel
årligen under fem år, därest icke kassans styrelse finner återbetalning
lämpligen kunna äga rum tidigare (23 och 53 §§ jordbrukskasseförordningen).
Hänvisningen till föreningslagen innebär att återgäldandet skall
vara beroende av att kassans behållna tillgångar förslår därtill utan att
reservfonden anlitas och utan att övriga medlemmars lika rätt förnärmas.
Jag förutsätter, att kassornas stadgar efter den nya jordbrukskasselagstiftningens
ikraftträdande kommer att upptaga bestämmelser som i varje fall
ej minskar kassornas möjlighet att kvarhålla medlems insats. Jag vill i
detta sammanhang framhålla, att vad som erlagts såsom inträdesavgift enligt
29 § lagförslaget skall föras till kassas reservfond. Sådana avgifter tillfaller
alltså kassan utan återbetalningsskyldighet. — Det kan måhända
vara lämpligt att kassorna, i varje fall under en övergångstid, bibehåller
stadgeföreskrifter om rätt att, om större förlust inträffar, uttaxera bidrag
av medlemmarna. Att kassorna har befogenhet att besluta om sådan uttaxering
framgår av 6 § 5 lagen om ekonomiska föreningar.
12 §.
Beträffande denna paragraf, som innehåller reglerna om in e d 1 e mskap
i jordbrukskassa, har departementschefen, sedan han redogjort
för utredningsförslaget och yttrandena däröver, för egen del anfört:
De regler som gäller för medlemskap i jordbrukskassa utmärkes särskilt
av att de strikt angiver, vilka som kan vinna medlemskap. Därjämte är det
betecknande för dessa regler, att det viktigaste villkoret för att en inträdessökande
skall kunna antagas såsom medlem är att han äger eller brukar
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
53
fastighet. Innehavet av fastighet är sedermera också förutsättning för att
den som antages till medlem skall kunna få lån.
Utredningens bestämmelser är smidigare. Lagen om jordbrukskasserörelsen
skall enligt utredningsförslaget bara angiva en ram för regleringen
av frågorna om medlemskap i jordbrukskassa. Detaljregleringen skall ankomma
på kasserörelsen själv. Vad angår villkoren för medlemskap skall
innehavet av fastighet alltjämt vara en viktig, ehuru icke avgörande kvalifikationsgrund.
Innehav av fastighet är i utredningsförslaget ej heller förutsättning
för att medlem skall äga rätt att få krediter. Nyheter är bl. a.
att jordbruksorganisation samt kommun skall kunna bli medlem i jordbrukskassa.
Jordbruksorganisation (jordbruksekonomisk förening enligt
gällande författning) kan f. n. bli medlem endast i centralkassa. Kommun
kan överhuvudtaget icke anslutas till jordbrukskasserörelsen såsom medlem.
Själva det nya systemet för reglering av frågan o in medlemskap
har vid remissbehandlingen i allmänhet i princip godtagits, om
än ibland med vissa reservationer. På några håll har dock yppats tvekan,
huruvida icke fara föreligger att kasserörelsen med de föreslagna reglerna
skall förlora sin egenskap av jordbruksorganisation. Såsom skäl för dessa
farhågor har särskilt anförts, att dispensregeln i paragrafens andra stycke
är alltför vag. Den riktpunkt som skall gälla för dispensprövningen har i
lagförslaget angivits så, att dispens skall kunna meddelas om hinder mot
medlemskap ej anses föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter
och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter. Någon
allmän bestämmelse vari jordbrukskassornas ändamål fixeras och vartill
den nyss angivna regeln kunde anknyta finnes emellertid icke i utredningsförslaget.
Och bestämmelsen i 7 § (6 § departementsförslaget) att jordbrukskassa
skall ha till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas intressen
genom att bereda kredit åt dem är ej sådan att den kan ge erforderlig
stadga åt dispensregeln.
I departementsförslaget har, såsom framgår av vad jag anförde vid min
redogörelse för 1 §, upptagits en allmän bestämmelse, enligt vilken jordbrukskasserörelsen
skall ha till huvudsakligt ändamål att tillgodose jordbrukets
kreditbehov samt att främja sparverksamhet. Därmed torde dispensregeln
i nu förevarande paragraf ha vunnit sådan stadga, att den nyss åtex--givna anmärkningen kan anses ha förlorat sin udd. Enligt min mening blir
det av utredningen förordade systemet för reglering av medlemskap i jordbrukskassa
efter tillkomsten av ändamålsbestämmelsen i 1 § väl ägnat att
i princip läggas till grund för lagstiftning.
Vad angår detaljerna i utredningsförslaget är det naturligt
att bland de särskilt angivna kategorier, som skall kunna
antagas till medlemmar i jordbrukskassa, upptagits ägare och
brukare av fastighet inom kassans verksamhetsområde. Förslaget
har i denna del ej föranlett erinringar. Jag torde beti-äffande utformningen
av bestämmelserna därom endast få erinra, alt uttrycket »bruka» fastighet
54
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
får anses innebära krav på någon form av aktivt utnyttjande; blotta boendet
i en förhyrd lägenhet lärer icke vara att hänföra till »brukande» av fastighet.
— Jag har intet att erinra mot utredningens förslag att utländsk
medborgare skall kunna bli medlem i jordbrukskassa, förutsatt att han
innehar de kvalifikationer som eljest erfordras.
Begreppet jordbruksorganisation har i förslaget bestämts på
ett sätt som föranlett erinran blott från en remissistans. Denna anser, att
aktiebolag för att kunna vinna anslutning till jordbrukskassa såsom jordbruksorganisation
bör vara av »kooperativ» karaktär. Denna uppfattning
får anses ha fog för sig. Enligt min mening torde den emellertid i stort sett
vara tillgodosedd redan med utredningsförslagets avfattning av lagtexten
i denna del. Beträffande frågan om vilka jordbruksorganisationer som bör
kunna anslutas till jordbrukskassa, finner jag skäl att till utredningens
reflexioner foga en erinran om att det enligt min mening är önskvärt, att
endast jordbruksorganisationer vilkas kreditbehov kan tillgodoses av jordbrukskassa
anslutes dit. Uppdelning av krediter mellan jordbrukskassa och
centralkassa bör nämligen enligt min mening i görligaste mån undvikas.
Jag återkommer härtill vid 22 och 24 §§. — Lagen innehåller icke någon
föreskrift om den lokala anknytning till jordbrukskassa som skall erfordras
för att jordbruksorganisation skall kunna bli medlem. Jag har ansett att
den reglering därav som kan visa sig erforderlig lämpligen bör ankomma
på jordbrukskasserörelsen själv. Jag återkommer till denna fråga i min
redogörelse för vad utredningen i 22 § föreslagit rörande medlemskap i
centralkassa.
Skiljaktiga meningar föreligger om lämpligheten av att föra k o m m u n
till de kategorier som i första hand skall kunna bli medlemmar. För min
del instämmer jag i jordbrukskasseutredningens förslag härom. Förslaget
har f. ö. vid remissbehandlingen uttryckligen gillats av Svenska landskommunernas
förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska jordbrukskreditkassan.
Kommuner, främst då landskommuner där jordbruksbefolkningen
utgör flertalet, är efter mitt bedömande samfälligheter av sådant
slag, att de bör kunna anslutas till jordbrukskasserörelsen. Kommun
har tidigare haft möjlighet bli medlem i jordbrukskassa, men denna möjlighet
togs bort genom en författningsändring år 1930. Motiveringen därtill
var att jordbrukskassornas inlåningsrätt genom en samtidig ändring
skulle bortfalla. När kommun ej vidare skulle kunna sätta in pengar i jordbrukskassa
ansågs det icke finnas tillräckliga skäl att bibehålla kommunernas
möjlighet att vinna medlemskap (SOU 1930: 2 s. 43; prop. 268/1930
:s. 94). Emellertid är läget numera att många kommuner utan att vara
medlemmar anlitar jordbrukskassor, i dessas egenskap av ombud för centralkassa,
för insättningar. Ofta rör det sig om insättningar till betydande
belopp. Det skäl mot kommuns medlemskap som föranledde 1930 års författningsändring
har således visat sig icke föreligga i praktiken. Den omständigheten
att kommuner anlitar jordbrukskassor i den utsträckning som
sker torde få tolkas som ett tecken på att de anser sig ha en naturlig an
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1950
55
knytning till jordbrukskasserörelsen. Det synes skäligt och praktiskt att
kommuner med denna åsikt ånyo får möjlighet att ansluta sig till jordbrukskassa
och därmed att utnyttja kasserörelsen både för insättningar och
för att erhålla kredit. Det ligger i sakens natur, att endast sådana kommuner
vilkas befolkning till betydande del har anknytning till jordbruket eller
dess binäringar, kommer att önska medlemskap i jordbrukskassa. Ur gränsdragningssynpunkt
torde anmärkning ej kunna riktas mot att sådana kommuner
upptages såsom medlemmar i jordbrukskassa. Jag vill i samband
härmed tillfoga, att jordbrukskassas befattning med kreditgivning till kommuner
— liksom dess kreditgivning till jordbruksorganisationer — blir av
sådant slag att särskild uppmärksamhet från de högre kasseledens sida
torde böra ägnas dels spörsmålet i vad mån beslut om sådan kredit skall
underställas centralkassan för godkännande dels frågan i vad mån dylika
krediter genom jordbrukskassans förmedling bör lämnas av jordbrukets
bank.
Jag har nyss uttalat, att dispensregeln genom införandet av den
allmänna bestämmelsen om jordbrukskasserörelsens ändamål i 1 § fått
större stadga än vad den kan anses ha enligt utredningsförslaget, där en
sådan bestämmelse saknas. Den ram inom vilken medlemmar skall kunna
rekryteras, har genom ändamålsbestämningen kommit att bli klarare och
snävare. Emellertid kan jag trots den skillnad som alltså består mellan utredningsförslaget
och departementsförslaget i stort sett ansluta mig till vad
utredningen anfört rörande dispensregelns tillämpning. Som jag tidigare
nämnt förutsättes i författningar redan nu att jordbrukskassor skall kunna
lämna statligt garanterade lån till studerande in. fl. Dessa måste då också
kunna bli medlemmar. Jag vill emellertid göra det påpekandet att man
inom kasserörelsen, särskilt under den första tiden efter det den nya lagstiftningen
trätt i kraft, torde böra iakttaga, att medlemsrekryteringen till
kasserörelsen, med de jämkningar som kan anses betingade av skäligt hänsynstagande
till jordbrukskasserörelsens och jordbrukets utveckling, hålles
inom de hittills tillämpade gränserna.
Vad slutligen angår riksorganisationens överinseende
över medlemsfrågorna vill jag i likhet med utredningen och med beaktande
av vad som anförts i ett par remissyttranden särskilt understryka att riksorganisationen
bör se till att förevarande paragraf kommer att tillämpas
med iakttagande av reglerna i It § föreningslagen. Detta betyder, å ena
sidan, att möjlighet till medlemskap enligt 12 § första stycket icke skall
vara liktydigt med rätt därtill, men å andra sidan också, att de villkor som
kvalificerar och som diskvalificerar för medlemskap så långt möjligt skall
fastställas av rörelsen. Jag anser emellertid icke erforderligt att erinran
härom, genom hänvisning till It § föreningslagen, upptages i själva lagtexten.
— Tilläggas må att vad jag nyss i frågan om dispensprövning uttalade
om återhållsamhet har tillämpning jämväl på riksorganisationens
befattning med medlemsfrågor enligt 12 § tredje stycket.
Efter dessa överväganden har jag, med allenast vissa formella jämkning -
56
Bankontskottets utlåtande nr 26 år 1956
ar, upptagit den av utredningen föreslagna 12 § i departementsförslaget
med oförändrat paragrafnummer.
15 §.
I denna paragraf har intagits bestämmelser om skyldighet för jordbrukskassa
att underkasta sig centralkassas och riksorganisationens
kontroll.
Gällande lagstiftning. Jordbrukskasseförordningen innehåller flera stadganden
om skyldighet för jordbrukskassorna att i olika hänseenden ställa
sig till efterrättelse vad centralkassan och jordbrukskreditkassan föreskriver.
En allmän bestämmelse återfinnes i 64 § jordbrukskasseförordningen.
Den föreskriver, att jordbrukskassa i fråga om skötseln av sin rörelse och
sina räkenskaper skall ställa sig Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassans
instruktioner och anvisningar till efterrättelse. Jordbrukskassa
skall vidare enligt samma bestämmelser lämna Svenska jordbrukskreditkassans
och centralkassans styrelse och revisorer alla uppgifter som påkallas.
Den allmänna bestämmelsen i 64 § jordbrukskasseförordningen kompletteras
av särskilda regler, enligt vilka anvisningar kan meddelas — av
Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa eller av Svenska jordbrukskreditkassan
efter centralkassas hörande — om jordbrukskassas räntesättning
enligt 65 § jordbrukskasseförordningen, om kontroll över jordbrukskassas
in- och utbetalningar av medel m. in. enligt 61 § jordbrukskasseförordningen
och om skyldighet för jordbrukskassa att inhämta godkännande
av centralkassa innan vissa krediter beviljas enligt 58 § sjunde stycket jordbrukskasseförordningen.
Utredningen. 15 § utredningsförslaget innehåller en generell bestämmelse
enligt vilken jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse instruktioner
och anvisningar för verksamheten, som meddelas av jordbrukskasserörelsens
riksorganisation och centralkassan. Bestämmelsen är avsedd att träda
i stället för både jordbrukskasseförordningens allmänna bestämmelse och
dess speciella bestämmelser. En förutsättning för att riksorganisationen och
centralkassa skall kunna utöva ledning och tillsyn över jordbrukskassa är
att de har tillgång till jordbrukskassans böcker, räkenskaper och andra handlingar
och att de kan få upplysningar, som de i övrigt begär angående verksamheten.
Lagrummet innehåller därför föreskrift om skyldighet för jordbrukskassa
att tillhandagå behöriga företrädare för riksorganisationen och
centralkassan i dessa hänseenden. Vem som skall anses behörig och hur behörigheten
skall styrkas blir, förklarar utredningen, en organisatorisk angelägenhet,
som får ordnas inom kasserörelsen.
Jordbrukskasseutredningen framhåller, att den hyser uppfattningen att
viss enhetlighet i kasserörelsens verksamhetsutövning är en förutsättning
för att rörelsen skall kunna behålla och utveckla den stadga som nåtts och
att författningsmässiga garantier därför är påkallade. Fördenskull har ut
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
57
redningen ej satt i fråga annat än att hittillsvarande skyldighet för jordbrukskassa
att ställa sig till efterrättelse topporganisationens och centralkassans
anvisningar och instruktioner i fråga om verksamheten skall bestå.
Utredningen har velat utforma lagbestämmelserna så att det vid förefallande
behov skall vara möjligt att utvidga området för de högre ledens ledning
och tillsyn över verksamheten i jordbrukskassa.
Reglerna i 15 § gäller centralkassas och riksorganisationens befogenheter
att ge anvisningar och föreskrifter beträffande jordbrukskassornas verksamhet.
Specialbestämmelser med liknande befogenheter, avseende organisatoriska
spörsmål, behandlas bl. a. i 12 § om medlemskap i jordbrukskassa.
Föreskriften i 15 § om jordbrukskassas skyldigheter att ställa sig till
efterrättelse vad riksorganisationen och centralkassan föreskriver i fråga
om verksamheten motsvaras av föreskrifter i avsnitten om dessa, vari de
utrustas med motsvarande befogenheter (departementsförslaget 17 och
28 §§).
Yttrandena. Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot bestämmelserna
i förevarande lagrum.
Departementschefen. Mot lagrummet i den av utredningen föreslagna avfattningen
har ej framställts någon erinran vid remissbehandlingen och ej
heller jag har funnit skäl till anmärkning däremot. Paragrafen har därför
med endast vissa formella jämkningar överförts till departementsförslaget.
Jag torde emellertid få tillfoga, att jag förutsätter att riksorganisationen
och centralkassorna kommer att använda de befogenheter, som skall tillkomma
dem jämlikt bestämmelserna i förevarande paragraf i all den utsträckning,
som erfordras för att åstadkomma att den samlade kasserörelsens
verksamhet kommer att drivas på ett så rationellt och betryggande
sätt som möjligt. Föreskrifterna skall kunna avse såväl sådant som rör
kontorsrutinen som frågor av mera principiell betydelse i fråga om verksamhetens
bedrivande. Av särskild vikt torde vara att uppmärksamhet
ägnas åt frågan i vad mån jordbrukskassa genom instruktion eller anvisningar
skall åläggas inhämta centralkassans godkännande innan krediter
överstigande visst belopp eller av viss beskaffenhet utlämnas.
Lagrådet har anfört bl. a.:
Rörande de övervakande uppgifter som skola ankomma på riksorganisationen
anföres i remissprotokollet att dessa skola gälla intern kontroll,
d. v. s. räkenskapsgranskning, kassakontroll, inventering in. in. Centralkassornas
tillsyn över anslutna jordbrukskassor skall uppenbarligen innefatta
även kontroll av dylik art. Då det sålunda är avsett att riksorganisationen
och centralkassa skola äga rätt och plikt att verkställa även kassakontroll
och inventering hos underlydande kreditkassor, torde för dessa höra stadgas
en motsvarande skyldighet att hålla inneliggande kontanta medel och övriga
tillgångar tillgängliga för sådan granskning. Föreskrift härom torde böra in
-
58
Rankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
flyta i 15 och 25 §§ och kan lämpligen utformas i anslutning till motsvarande
bestämmelse i 74 §.
Under åberopande av det ovan anförda hemställer lagrådet att 15 § kompletteras
med föreskrift för jordbrukskassa att för granskning hålla hos
kassan inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar tillgängliga för behöriga
företrädare för riksorganisationen och centralkassan.
Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådets hemställan.
23 §.
I denna paragraf upptages de bestämmelser, som skall göra det möjligt
lör kasserörelsen att försöksvis driva verksamhet enligt tvåledssystem i
den formen att centralkassorna, under riksorganisationen, arbetar utan
jordbrukskassor. Paragrafen saknar motsvarighet i jordbrukskasseförordningen.
Utredningen. 23 § utredningsförslaget innebär, att Kungl. Maj:t skall
kunna lämna viss centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller del
därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.
Tillståndet innebär att vederbörande centralkassa, såvitt gäller det område
som avses med tillståndet, skall äga antaga medlemmar enligt samma bestämmelser
som jordbrukskassa. Kungl. Maj:t kan vidare i samband med
lillståndsgivningen meddela de särskilda föreskrifter om kassans organisation
och verksamhet som prövas erforderliga.
I sin motivering till förslaget anför utredningen, att den velat bereda
kasserörelsen viss möjlighet att experimentera med tvåledssystem i den angivna
formen. Kasserörelsen kan givetvis underlåta att begagna sig därav.
Men vill rörelsen utnyttja den givna möjligheten, har den att i de aktuella
fallen hos Kungl. Maj:t göra framställning om sådant tillstånd som avses
i paragrafen.
Utredningen har avsett att experiment skall kunna göras i begränsad skala.
I betänkandet framhålles att det kan vara praktiskt att göra experiment
utan att man medvetet syftar till en övergång till tvåledssystem, t. ex. om
en jordbrukskassa likviderat och man finner det lämpligare att — kanske
som ett provisorium — inom dess område driva rörelse direkt med centralkassa
i stället för att bilda en ny jordbrukskassa. Utredningen har därför
föreslagit, att tillstånd ej skall behöva avse hela centralkassans område
utan skall kunna inskränkas t. ex. till vad som motsvarar en eller ett par
anslutna jordbrukskassors verksamhetsområden.
Utredningen anför vidare, att den vid utformningen av förevarande paragraf
beaktat, att centralkassa måste ha möjlighet att antaga medlemmar
enligt samma regler som jordbrukskassa inom de områden, där den skall
fullgöra jordbrukskassas funktioner. Därför bär en särskild regel därom
givits. I och med att vederbörande blivit medlem i centralkassan, blir centralkassan
också berättigad att bereda dem krediter enligt de vanliga, för
båda kasseleden godkända reglerna. Centralkassorna är, konstaterar utred
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
ningen, såsom jordbrukskasserörelsens mest bankmässiga organ, tekniskt
val rustade att övertaga denna kreditgivning. De för centralkassor i allmänhet
gällande reglerna om inlåning, kassareserv o. s. v. torde, såvitt utredningen
ansett sig kunna bedöma, oförändrade kunna tillämpas även vid en
omläggning av centralkassas verksamhet enligt 23 § utredningsförslaget.
Med hänsyn därtill har anledning ej funnits föreligga att i lagrummet upptaga
andra särskilda undantagsbestämmelser. Eftersom det emellertid kan
komma att visa sig att vissa särregler blir av behovet påkallade, har utredningen
öppnat möjlighet för Kungl. Maj :t att meddela sådana i samband
med att tillstånd enligt paragrafen lämnas.
I den mån det vid en tillämpning av 23 § uppkommer tekniska problem
av sådant slag, som ej beröres i jordbrukskasselagstiftningen, får det enligt
vad jordbrukskasseutredningen vidare anför, ankomma på jordbrukskasserörelsen
själv att lösa dessa. En fråga av detta slag är hur centralkassas
medlemmar av den kategori, som normalt skall tillhöra jordbrukskassa,
skall vara representerade på centralkassas stämma och vilken rösträtt
som skall tillkomma dem. Kasserörelsens lösningar av dylika spörsmål,
vilka ibland torde få formen av stadgeändringar som kräver Kungl. Maj:ts
godkännande, bör, förklarar utredningen, uppenbarligen framläggas i ansökningsärendet
rörande tillstånd.
Utredningen har slutligen diskuterat övergång till tvåledssystem ur mera
principiella synpunkter och därvid framför allt berört möjligheten att vid
ett bortfall av jordbrukskassorna bibehålla jordbrukskasserörelsens lokala
förankring. Därom anföres i betänkandet.
Det kan göras gällande, att just kasserörelsens lokala organ, alltså jordbrukskassorna,
utgör kärnan i kasserörelsen och att ett slopande av dessa
organ skulle kunna lossa banden mellan rörelsen och de enskilda medlemmarna
på ett sådant sätt, att rörelsen skulle bli mindre attraktiv på de enskilda
jordbrukarna, vilkas intressen den i första hand skall tjäna.
Gentemot denna uppfattning har inom utredningen anförts, att centralkassa
torde ha möjligheter att behålla rörelsens lokala kontakter även om
jordbrukskassorna upphör att existera såsom självständiga enheter. Det
torde t. ex. vara möjligt att behålla förutvarande styrelse för jordbrukskassa
såsom lokalstyrelse med lämpligt avpassade befogenheter. Skillnaden
mellan verksamheten enligt treledssystem och enligt tvåledssystem skulle
därför enligt utredningens mening ej behöva bli så stor. Det har vidare
framhållits, att kassorna numera genom kommunikationernas utveckling
kan uppehålla erforderliga kontakter med sina medlemmar och betjäna
dem inom betydligt större områden än som tidigare varit möjligt. De lokala
enheterna kan därför normalt vara större än tidigare. Detta har i någon
män bidragit till att framkalla den förut berörda tendensen att slå
samman jordbrukskassorna till större enheter.
Yttrandena. Såsom torde framgå av redogörelsen för huvuddragen i utredningsförslaget
har förslaget om att tvåledssystem av typen riksorganisationen—centralkassa
skall få praktiseras i och för sig ej mött motstånd vid
remissbehandlingen.
60 Bonkoulskottets ullålande nr 26 år 1956
En av länsstyrelsen i Östergötlands län och Svenska jordbrukskreditkassan
framställd erinran, att tillämpningen av 23 § kan befaras medföra att
inte bara själva jordbrukskassorna utan också namnet jordbrukskassa
försvinner har i propositionen upptagits vid behandlingen av 4 §.
Beträffande tillämpningen av 23 § har bank- och fondinspektionen uttalat,
alt det hade varit av intresse om utredningen hade mera utförligt diskuterat
de spörsmål av teknisk natur som får beräknas uppkomma vid en
övergång till tvåledssystem enligt 23 §. Ämbetsverket anför.
Såsom utredningen själv påpekat uppstår vid förordnande enligt 23 § utredningsförslaget
åtskilliga problem av teknisk natur, bl. a. »frågan om
hur centralkassas medlemmar av den kategori, som normalt skall tillhöra
jordbrukskassa, skall vara representerade på centralkassas stämma och vilken
rösträtt som skall tillkomma dem.» Denna fråga som delvis har klart civilrättslig
karaktär (jfr Hagbergh-Nisell: Lagen om ekonomiska föreningar,
s. 173) och som följaktligen kan vara svår eller omöjlig att lösa i administrativ
ordning, borde enligt inspektionens förmenande ha blivit närmare
belyst i betänkandet. Det hade likaledes varit värdefullt att utredningen
klarlagt hur den jordbrukskassa skall förfara vars funktioner övertages av
centralkassan — skall jordbrukskassan obligatoriskt likvidera? — samt hur
sistnämnda kassas behållning skall disponeras. Dessa frågor kan givetvis
lösas genom föreskrifter i de blivande normalstadgarna för jordbrukskassorna,
men de har så stort allmänt intresse alt de med fördei hade kunnat
diskuteras i detta sammanhang. Åtskilligt besvärligt granskningsarbete —
som nu får utföras då fråga om fastställande av stadgar för jordbrukskassa
uppkommer — hade därigenom kunnat förberedas, och en mera allsidig bedömning
av hithörande problem kunde ha skett i samband med remissbehandlingen
av betänkandet.
Bank- och fondinspeklionen har vidare fäst uppmärksamheten på frågan
om jäv i kreditförhållanden efter det centralkassa erhållit
fil 1 stånd enligt 23 §. Inspektionen framhåller att styrelseledamot i centralkassa
då kan begära kredit i centralkassan. Eftersom enligt utredningsförslaget
frågan om kredit till styrelseledamot i jordbrukskassa skall underställas
centralkassans prövning, synes enligt inspektionens mening konsekvensen
kräva att centralkassas kredit till styrelseledamot skall underställas
riksorganisationens prövning. Detta förhållande bör beaktas vid förordnande
enligt 23 §.
Departementschefen. Såsom jag tidigare uttalat, finner jag det önskvärt,
atl kasserörelsen får den av jordbrukskasseutredningen föreslagna möjligheten
att försöksvis driva verksamhet efter tvåledssystem. De för centralkassa
gällande lagreglerna torde vid en tillämpning av tvåledssystem av
denna typ behöva kompletteras, förutom med den i 23 § upptagna regeln
att centralkassa, såvitt gäller område där tvåledssystem skall råda, skall äga
antaga medlemmar enligt de bestämmelser som gäller jordbrukskassa, även
med regler som ger centralkassan möjlighet att öka utlåningen till jordbruksorganisationer
samt till kommuner utöver de kvoter om en tiondel till
vardera kategorien som gäller för centralkassa. Sådana regler har upptagits
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1656
61
i 24 § tredje stycket andra punkten. Jag vill understryka, att en övergång
jämlikt 23 § till tvåledssystem underlättas av att centralkassa och de anslutna
jordbrukskassorna i så inånga hänseenden, t. ex. vid beräkning av
inlåningsrätt och kassareserv, i lagförslaget behandlas såsom en faktisk enhet.
Ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att i mån av behov i samband med att
tillstånd lämnas utfärda särskilda föreskrifter, torde dock, såsom utredningen
också framhållit, lämpligen böra inrymmas i lagtexten. Det må emellertid
framhållas, att bemyndigandet avser utfärdande av föreskrifter som
kompletterar de lagstadganden som gäller centralkassa och jordbrukskassa,
ej meddelande av föreskrifter som ersätter lagstadgandena.
Bank- och fondinspektionen har ansett det önskvärt, att tekniska spörsmål
av den art, som utredningen anser det ankomma på kasserörelsen att
själv lösa, blivit mera diskuterade i betänkandet. I anledning härav vill jag
i anslutning till de av inspektionen särskilt berörda frågorna såsom min
uppfattning uttala, att jag förutsätter att jordbrukskassa, vars rörelse skall
övertagas av centralkassa enligt 23 §, obligatoriskt skall likvidera. Det förfarande
som bör komma till användning i sådana fall, synes böra överensstämma
med det f. n. vid sammanslagning av jordbrukskassor praktiserade.
Detta beskrives i jordbrukskasseutredningens betänkande i kommentarerna
till 86 § utredningsförslaget. Tillämpat på sammanslagning av jordbrukskassa
med centralkassa vid övergång till tvåledssystem enligt 23 § skulle
detta förfarande innebära, att jordbrukskassan överlåter sina tillgångar och
skulder, d. v. s. hela sin rörelse, till centralkassan, varjämte medlemmarna
i jordbrukskassan överföres till centralkassan. Jordbrukskassans rörelse
fortsättes av centralkassan, medan jordbrukskassan likviderar. Av det sagda
följer även att jordbrukskassas behållning i sin helhet bör övergå till
centralkassan, överhuvudtaget bör den ändring som sker ofta kunna inskränka
sig till att jordbrukskassan upphör att vara självständig juridisk
person, d. v. s. vad som sker är en rent strukturmässig ändring i kasserörelsens
inre organisation. Ändringen bör syfta till en förstärkning av rörelsens
effektivitet. Man bör således alltid söka undvika att kasserörelsen såsom
sådan genom övergång till tvåledssystem får vidkännas avgång av medlemmar
eller eget kapital eller att annan för rörelsen menlig följd av övergången
till tvåledssystem uppkommer.
Vad beträffar frågan om rösträtten för olika kategorier medlemmar efter
en övergång till tvåledssystem enligt 23 § så torde det icke behöva medföra
större svårigheter för kasserörelsen att själv finna rättvisa och ändamålsenliga
normer därför. Bland olika tänkbara lösningar för det fall att centralkassa
kommer att erhålla tillstånd jämlikt 23 § beträffande allenast del
av sitt område medan i övriga delar av området jordbrukskassorna kvarstår
må nämnas den, att medlemmarna från ettvart av de områden, som
tidigare varit verksamhetsområde för upplöst jordbrukskassa, på lämpligt
sätt organiserade såsom valkorporation, får utse fullmäktige till centralkassans
stämma till antal som motsvarar det antal röster vid stämman som
skulle ha tillkommit den upplösta jordbrukskassan.
62
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
Har tillstånd jämlikt 23 § lämnats för hela centralkassans område innebär
detta, att centralkassans medlemskrets blir av samma slag som en jordbrukskassas
med det undantaget att i medlemskretsen kommer att ingå de
jordbruksorganisationer, som på grund av sin storlek eller beskaffenhet
redan tidigare varit medlemmar i centralkassan. I sådant fall torde det måhända
vara lämpligast att centralkassan inför liknande system för beräkning
av rösträtten som jordbrukskassa. Om jordbrukskassorna skulle ha
tillämpat principen en medlem—en röst kan en sådan övergång emellertid
komma att medföra att de jordbruksorganisationer som redan före övergången
varit medlemmar i centralkassan får ett väsentligt minskat inflytande.
Det kan tänkas vara skäligt att dessa jordbruksorganisationer får en
högre rösträtt än de jordbruksorganisationer och andra som tidigare varit
medlemmar i jordbrukskassan. En gynnsammare ställning i fråga om rösträtten
för dessa jordbruksorganisationer kan måhända vara särskilt svår
att komma ifrån, för den händelse de betalar väsentligt större insatser eller
inträdesavgifter än övriga medlemmar. Den medlemmarna tillkommande
rösträtten torde komma att utövas inom valkorporationer för utseende av
fullmäktige till centralkassans stämma.
Med det sist sagda har jag ej velat taga ställning till vilken lösning jag
för min del finner lämpligast utan allenast velat föra diskussionen om uppkommande
problem vidare och antyda efter vilka linjer rimliga lösningar
kan stå att finna. I likhet med utredningen anser jag nämligen att det i
första hand bör ankomma på kasserörelsen själv att träffa de avgöranden
som erfordras. Det torde emellertid av det sagda framgå att kasserörelsen
på ett så tidigt stadium som möjligt bör uppmärksamma de problem
bl. a. i frågor om rösträtt och beträffande bidrag i form av avgifter och insatser
som kan uppkomma vid tillämpning av förevarande paragraf i jordbrukskasselagstiftningen.
Jag torde här få tillägga, att jag delar bank- och fondinspektionens uppfattning
att fråga om centralkassas kredit, efter övergång till tvåledssystem
enligt 23 §, till vissa funktionärer i centralkassan bör underställas riksorganisationens
prövning och att föreskrift härom bör meddelas vid förordnande
enligt 23 §.
De här gjorda övervägandena är ej ägnade att föranleda ändring i den
av utredningen föreslagna lydelsen av 23 § lagförslaget. Paragrafen har
därför oförändrad överförts till departementsförslaget.
24 §.
I denna paragraf lämnas allmänna bestämmelser om centralkassornas
utlåning. Bl. a. upptages där bestämmelser om maxim ikvot för centra
1 k a s s a s utlåning till jordbruksorganisationer och
kommuner. Därom anför departementschefen följande:
Jag delar jordbrukskasseutredningens uppfattning, att utlåningen till
jordbruksorganisationer bör hållas inom vissa i lag angivna gränser. Visserligen
torde eu viss förskjutning av proportionerna mellan kasserörelsens
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1656
63
utlåning till enskilda jordbrukare, å ena, samt den industribetonade utlåningen
till jordbruksorganisationer, å andra sidan, mot utlåning av det
senare slaget böra godtagas. Men det torde vara av betydelse för kontinuiteten
och stabiliteten i rörelsen att denna förskjutning inte sker alltför hastigt,
utan i sådan takt att rörelsen hinner anpassa sig efter de särskilda krav
på bankmässig bedömning m. m. som en utvidgad långivning av detta slag
kommer att medföra. För en i lag fixerad begränsning av denna slags långivning
talar också det av mig tidigare uttalade allmänna önskemålet, att
jordbrukskasserörelsens verksamhet i stort sett bör utövas inom det område,
där rörelsen hittills enligt författning eller av tradition har verkat.
Den avgränsning, som enligt min mening alltså bör ske, torde såsom bankoch
fondinspektionen anmärkt böra träffa såväl centralkasseledet som
jordbrukskasseledet. Lämpligare än att låta begränsningen avse den sammanlagda
utlåningen från centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor,
vilket bank- och fondinspektionen förordat, synes vara att låta begränsningen
gälla centralkasseledet för sig och jordbrukskasseledet för sig. Vad
beträffar utmätandet av den kvot, som bör fastställas, har jag stannat för
en tiondel i båda kasseleden. Denna gränsdragning innebär lättnad
i förhållande till vad nu gäller och den medger en ej obetydlig expansion
av nuvarande utlåning av detta slag. Med tanke på att inrättandet
av jordbrukets bank kan antagas medföra ytterligare vidgade möjligheter
till kreditgivning åt jordbruksorganisationer från kasserörelsen, inberäknat
banken, synes kasserörelsens önskemål om lättnader i nuvarande
restriktioner vara tillgodosedda. En dispensmöjlighet synes påkallad för
fall som avses i 23 §. Jag har låtit tillfoga en bestämmelse att Kungl. Maj:t
i sådana fall skall äga bestämma om kvot för centralkassan, överstigande
eu tiondel men ej en sjättedel.
Efter ha hänvisat till 14 §, som innehåller motsvarande stadganden för
jordbrukskasseledet, och påpekat att för jordbrukskassas utlåning till
kommuner skall gälla enahanda begränsning som för utlåningen till jordbruksorganisationer,
fortsätter departementschefen: Jag förordar att begränsningen
fullföljes, så att även i centralkasseledet den sammanlagda utlåningen
till kommuner hålles inom samma kvot som för jordbruksorganisationer.
För en i lag fixerad övre gräns för den sammanlagda utlåningen
till kommuner kan åberopas samma skäl som de vilka anförts för begränsningen
av utlåningen till jordbruksorganisationer.
25 g.
Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för centralkassa att
underkasta sig riksorganisationens kontro 1 I.
('',(illande lagstiftning upptar i 42 g första stycket jordbrukskasseförordningens
bestämmelser, innefattande en allmän skyldighet för centralkassa
att underordna sig Svenska jordbrukskreditkassan i fråga om skötseln av
sin rörelse liksom också skyldighet att tillhandahålla alla uppgifter som på
-
64
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
kallas. Vidare finnes i 43 § jordbrukskasseförordningen stadgande, enligt
vilket jordbrukskreditkassan har befogenhet att ge anvisningar för centralkassornas
räntesättning.
Utredningen har i sitt lagförslag upptagit en allmän bestämmelse om skyldighet
för centralkassa att ställa sig till efterrättelse vad riksorganisationen
föreskriver i fråga om centralkassornas verksamhet. Paragrafen har i utredningsförslaget
avfattats på liknande sätt som 15 §, vilken rör jordbrukskassas
skyldighet att underkasta sig riksorganisationens och centralkassas ledning
och kontroll. Utredningen åberopar i sin motivering till förevarande
paragraf vad den anfört rörande 15 §.
Departementschefen, som med vissa formella jämkningar upptagit de av
utredningen föreslagna bestämmelserna, hänvisar beträffande sitt ställningstagande
till paragrafen i tillämpliga delar till vad han yttrat i fråga om 15 §.
Lagrådet har, under åberopande av vad lagrådet anfört vid 15 §, hemställt
att nu förevarande paragraf kompletteras med föreskrift för centralkassa
att för granskning hålla hos kassan inneliggande kontanta medel och övriga
tillgångar tillgängliga för behöriga företrädare för riksorganisationen.
Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådets hemställan.
30 §.
Denna paragraf avser att översiktligt angiva kreditkassornas
rörelseformer. Den saknar motsvarighet i gällande lagstiftning.
Utredningen. I utredningens lagförslag innehåller 41 § bestämmelser om
vilka former av bankmässig verksamhet jordbrukets kreditkassor skall äga
driva utöver in- och utlåning. Enligt utredningsförslaget skall sålunda centralkassa
äga förmedla inhemska obligationslån och kommunlån, ingå garantiförpliktelser
med iakttagande av de regler för kredit som meddelas i
jordbrukskasselagstiftningen, ombesörja betalningsuppdrag och liknande
uppdrag samt mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Beträffande
jordbrukskassa stadgas i paragrafens andra stycke, att den skall
äga utöva verksamhet av de för centralkassa angivna slagen i den mån
jordbrukskasserörelsens riksorganisation det medgiver. Kreditkassorna skall
emellertid ej vara betagna möjligheten att utöva ytterligare former av särskild
bankmässig verksamhet. Därför skall emellertid enligt tredje stycket
av samma paragraf fordras tillstånd av Konungen eller myndighet som
Konungen förordnar.
I motiveringen till paragrafen uttalar utredningen, att den velat sanktionera,
att kreditkassorna skall äga utöva även annan bankmässig verksamhet
än in- och utlåning. I betänkandet påpekas, att affärsbankerna enligt banklagstiftningen
jämte in- och utlåning av penningar äger idka annan verksamhet,
som därmed står i samband. Banklagstiftningen utsäger ej vad slags
verksamhet — utöver handel med viss egendom — som skall omfattas av bestämmelsen.
En närmare reglering upptages i bankernas bolagsordning. För
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
65
kassornas del har det synts vara att föredraga att ha en sådan reglering i
lagen.
Den dispensmöjlighet som föreslagits i paragrafens tredje stycke lägger i
Kungl. Maj:ts hand att själv eller genom myndighet som Konungen förordnar
utvidga ramen för kreditkassas verksamhet. Vid en utvidgning av
affärsbanks verksamhet erfordras ändring i bankens bolagsordning och
Kungl. Maj :ts eller därtill förordnad myndighets stadfästelse på ändringsbeslutet.
Utredningen menar, att i dess förslag förfarandet för kreditkassornas
del avpassats så att det något påminner om motsvarande förfarande för
bankerna.
Yttrandena. Svenska bankföreningen samt Östergötlands och Södermanlands
handelskammare har anmärkt, att jordbrukskasseutredningens förslag
såsom helhet betraktat innebär alltför långtgående utvidgningar av kreditkassornas
bankmässiga verksamhet. Remissinstanserna har i samband
därmed pekat på bestämmelserna i 41 § utredningsförslaget. Sparbanksinspektionen
ifrågasätter behovet och lämpligheten av att jordbrukskassa skall
äga utöva alla funktioner, som angives i paragrafen. Särskilt gäller inspektionens
tvekan mottagandet av värdehandlingar till förvaring och förvaltning.
Sysslandet därmed ställer nämligen stora krav på organisation och
personell utrustning. Inspektionen anmärker vidare, att tillsynsmyndigheten
och icke, såsom i förslaget, jordbrukskasserörelsens riksorganisation bör
äga ge jordbrukskassa tillstånd att utöva de former av verksamhet, som angives
i paragrafen.
Departementschefen. Bl. a. i syfte att något närmare anpassa rörelseavsnittet
i jordbrukskasselagstiftningen till motsvarande bestämmelser i banklagstiftningen,
har jag ansett att det bör inledas med en paragraf som innehåller
en översiktlig bestämmelse om vilka former av bankmässig verksamhet jordbrukets
kreditkassor äger utöva. Däri bör tydligen till en början stadgas att
jordbrukskassa må utlåna penningar och anskaffa medel för utlåningen i
den ordning jordbrukskasselagstiftningen föreskriver samt att centralkassa
skall äga in- och utlåna penningar. Att strikt begränsa rörelsen härtill är
emellertid icke tänkbart utan lagen om jordbrukskasserörelsen synes — liksom
1 § 1955 års lag om sparbanker och 53 § 1955 års lag om bankrörelse —
böra medge kreditkassorna att idka i samband med dessa rörelseformer stående
verksamhet. Till sådan verksamhet torde få hänföras t. ex. placeringar
av annat slag än utlåning — jämför 40 § departementsförslaget — viss service
in. in. I förevarande paragraf torde vidare, på sätt utredningen föreslagit
i 41 § av sitt lagförslag, böra angivas vissa särskilda former av bankmässig
verksamhet som centralkassa skall äga ägna sig åt. Av hänsyn till det
allmänna önskemålet, att kasserörelsens verksamhet även efter genomförandet
av förevarande lagstiftning väsentligen skall hållas inom hittillsvarande
gränser, har jag ansett mig böra inskränka de former av särskild bankmässig
verksamhet som fritt skall få utövas av centralkassa till ingående av
5 llihang till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 26
66
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
garantiförbindelser och förmedling av inhemska obligationslån och kommunlån.
Jämväl jordbrukskassa bör enligt min mening kunna få utöva
dessa rörelsegrenar men endast under förutsättning att Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj :t förordnar meddelar tillstånd därtill. Såväl centralkassa
som jordbrukskassa bör vidare kunna få tillstånd att utöva annan
särskild verksamhet. I första hand bör sådant tillstånd komma i fråga beträffande
mottagande av värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Jag
förutsätter, att denna tillståndsgivning kommer att uppdragas åt tillsynsmyndigheten.
Tillståndsgivningen bör ske i liknande former, som sparbanksinspektionens
tillståndsgivning enligt 6 § kungörelsen den 3 juni 1955
(nr 422) om sparbanker i fråga om sparbankernas förvaring och förvaltning
av värdehandlingar. Regler av samma innehåll har fördenskull upptagits
i tredje stycket av förevarande paragraf. Jag vill i tydlighetens intresse
tillägga, att kreditkassorna — liksom sparbankerna — bör äga hålla
kassafack utan tillstånd av myndighet. Erforderlig kontroll över kassornas
kassafackrörelse får upprätthållas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation.
I departementsförslaget har 30 § avfattats så att den till sitt innehåll överensstämmer
med vad jag här anfört.
Lagrådet. Med förevarande stadgande har enligt departementschefens specialmotivering
till paragrafen avsetts att giva en översiktlig bestämmelse
om vilka former av bankmässig verksamhet jordbrukets kreditkassor äga
bedriva. Utöver vissa särskilt för jordbrukskassa och särskilt för centralkassa
angivna rörelseformer, vilka städse skola vara tillåtna, skall såväl
jordbrukskassa som centralkassa under förutsättning av särskilt tillstånd
av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar kunna få idka även
annan bankmässig verksamhet. Häri har ej stadgats annan ovillkorlig inskränkning
än att tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och
förvaltning ej må meddelas med mindre sådan verksamhet prövas kunna
med trygghet anförtros åt kassan. Med den avfattning paragrafen sålunda
erhållit har den efter ordalagen kommit att innebära, att jordbrukskassa
skulle kunna få tillstånd jämväl att för egen räkning driva inlåning från
allmänheten. Då detta ej lär vara meningen, hemställes att lydelsen ändras
så, att det framgår att jordbrukskassa under inga förhållanden skall få idka
sistnämnda slag av verksamhet.
Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådets hemställan.
40 §.
I denna paragraf har bl. a. intagits ett stadgande om kreditkassas rätt
att förvärva vissa aktier m. in. Efter att ha redogjort för jordbrukskasseutredningens
förslag, som innebar att kreditkassa skulle få göra
sådana förvärv intill belopp motsvarande högst hälften av kassas eget kapital,
och efter att ha anmält den kritik som från vissa remissinstansers
sida anförts mot detta förslag, uttalar departementschefen om denna fråga:
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
67
Vad som anförts mot förslaget att lämna kreditkassa möjlighet till förvärv
av aktier i jordbrukets bank m. m. intill belopp motsvarande hälften
av kassans eget kapital synes vara värt beaktande. De bestämmelser som
skall upptagas i lagstiftningen bör, av de skäl remissinstanserna anfört, enligt
min mening göras väsentligt restriktivare än de som utredningen föreslagit.
När man skall ta ställning till hur bestämmelserna bör avfattas erbjuder
sig dels möjligheten att följa lagstiftningen för affärsbanker och föreskriva
att Kungl. Maj :ts tillstånd till aktieförvärv skall inhämtas dels
möjligheten att följa lagstiftningen för sparbanker och i lagen fixera den
kvot som skall gälla för kreditkassas förvärv av här ifrågavarande slag till
högst en tiondel av kassans eget kapital. I valet mellan dessa två alternativ
har jag stannat för det sistnämnda. Därvid har jag särskilt fäst mig vid
att frågan om rätt till förvärv av dessa aktier m. fl. handlingar har ett nära
samband med bestämmelserna om centralkassas inlåning. Dessa bestämmelser
har jag strävat efter att få i sak så lika sparbankernas som möjligt. Det
har förefallit mig riktigt att fullfölja strävandena och söka åvägabringa
största möjliga likhet även i nu förevarande hänseende. Jag har sålunda
stannat för att förorda samma kvot, en tiondel, för kassas aktieförvärv som
för sparbanks. Jag har därjämte stannat för att dylikt förvärv bör få göras
allenast av centralkassa och att kvoten skall beräknas på centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, d. v. s. att samma beräkningsgrund
skall användas som vid bestämmandet av centralkassas inlåningsrätt.
Vidare vill jag förorda att centralkassa, förutom aktier och andelar
i de sammanslutningar varom är fråga, i likhet med sparbank också skall
äga inom den angivna kvoten förvärva förlagsbevis, vilket utställts av sådan
sammanslutning. Anledning synes däremot ej föreligga att driva samordningen
ända därhän att i lagen upptages föreskrift att i lagrummet avsedd
sammanslutning skall verka med Kungl. Maj:ts godkännande. Av de
sammanslutningar, som enligt betänkandet kan komma i fråga, skall jordbrukets
bank vara bankaktiebolag för vilket erfordras kunglig oktroj. Centralkassa
skall vara godkänd av Kungl. Maj:t medan för riksorganisationen
kräves att dess stadgar skall vara stadfästa av Kungl. Maj :t. Dessa sammanslutningar
fyller alltså kravet på Kungl. Maj :ts godkännande. Det synes emellertid
lämpligt att centralkassa beredes möjlighet att vara ansluten till och
inneha andel i Sveriges lantbruksförbund, som ej skall ha godkännande eller
stadfästelse av Kungl. Maj :t. Såsom topporganisation för hela jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse har detta förbund otvivelaktigt till uppgift att
bl. a. tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen. De restriktioner i
fråga om medelsplaceringar som denna paragraf innehåller skall givetvis
ej hindra jordbrukskassa från att erlägga föreskrivna insatser och avgifter
i centralkassa.
49 S.
Denna paragraf utgör eu inledning till detaljbestämmelserna om revision
och anger i vilken utsträckning reglerna i lagen om ekonomiska föreningar
skall gälla.
68
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
Jordbrukskasseutredningen föreslog, att av föreningslagens bestämmelser
om revision 45 § och 46 § 1 inom. men ej de återstående bestämmelserna
skulle gälla för jordbrukets kreditkassor. Utredningen ansåg bl. a. att
stadgandet i 46 § 2 mom. föreningslagen om rätt att anlita juridisk person
såsom revisor ej borde gälla kreditkassa liksom ej heller stadgandet i 49 §
föreningslagen om rätt för revisor att anlita biträde. Utredningen hade vidare
från tillämpning på jordbrukets kreditkassor undantagit bestämmelserna
i 48 § föreningslagen om minoritetsrevisor. Sådan revisor ansågs nämligen
obehövlig med hänsyn till att kreditkassorna står under offentlig tillsyn.
I övrigt har utredningen föreslagit bestämmelser som i åtskilliga hänseenden
påminner om dem som gäller enligt banklagstiftningen.
Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser, att auktoriserad
revisor, om det honom åvilande granskningsarbetet är av större omfattning,
bör ha rätt att i enlighet med vad som stadgas i 49 § första stycket föreningslagen
anlita hos honom för biträde i revisionsverksamheten anställd lämplig
person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till arbetets art får anses
tillbörligt. Föreningen förklarar att ett sådant medgivande dels skulle
underlätta för yrkesrevisor att åtaga sig uppdraget såsom revisor i jordbrukskassa
dels bidraga till att hålla nere kostnaderna för revisionen.
Departementschefen. Efter mitt bedömande måste det anses vara till nytta
för kasserörelsen att yrkesrevisor, som kreditkassa anlitar, i de fall och i den
mån som angives i 49 § första stycket föreningslagen äger anlita »hos honom
för biträde i revisionsverksamhet anställd, lämplig person» såsom medhjälpare
i revisionsarbetet. En sådan befogenhet för yrkesrevisor torde, såsom
det heter i förarbetena till föreningslagen (prop. 34/1951 s. 159), kunna
befordra en grundlig och effektiv revision.
Också de i 49 § andra stycket föreningslagen meddelade reglerna om rätt
för revisor att efter särskilt samtycke anlita medhjälpare torde enligt min
mening utan men kunna tillämpas på jordbrukets kreditkassor. Däremot
har jag ej ansett det påkallat, att kreditkassorna skall underkastas bestämmelserna
i tredje stycket om länsstyrelses befogenhet att tillåta revisor att
anlita medhjälpare även mot föreningens önskan.
Jag har fördenskull jämkat den av utredningen föreslagna lydelsen av
50 § på sådant sätt att 49 § första och andra styckena men ej tredje stycket
föreningslagen förklarats skola gälla för jordbrukets kreditkassor. Vidare
har redaktionella ändringar vidtagits.
Lagrådet. I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas
räkenskaper skall enligt förevarande paragraf med vissa angivna undantag
gälla vad som är stadgat angående revision i lagen om ekonomiska föreningar.
Undantagen beträffande 47, 48, 50 och 51 §§ föreningslagen, vilka paragrafer
ersättas av bestämmelser i förevarande lag, synas ej föranleda erin
-
ran.
Bankoutskottets utlåtande ur 26 år 1956
69
Vad däremot angår de undantag som gjorts beträffande 46 § 2 mom. och
49 § tredje stycket kan erinras att undantag från föreningslagen, som enligt
1 § i förslaget i princip skall lända till efterrättelse i fråga om kreditkassorna,
icke böra stadgas i andra fall än då det verkligen påkallas av hänsyn
till kassornas särskilda organisation och uppgifter.
Enligt 46 § 2 mom. föreningslagen må, om hos sammanslutning med ändamål
att handhava gemensamma uppgifter för föreningar särskilt revisionsorgan
finnes inrättat, sammanslutningen eller, där revisionsorganet utgör
juridisk person, denna kunna utses till revisor. Vidare stadgas, att sålunda
tillsatt revisor skall till revisionens förrättande utse för uppdraget lämpad
person, att i fråga om honom i tillämpliga delar skall gälla vad i föreningslagen
stadgas om revisor samt att ersättningsskyldighet, som kan uppkomma
för den som förrättat revisionen, skall åvila jämväl den som utsett honom.
Bestämmelsen att sammanslutning eller revisionsorgan skall kunna
utses till revisor innefattar undantag från regler i 45 § och 46 § 1 mom. som
innebära att revisorsuppdrag skall lämnas viss fysisk person. Såsom skäl
att utesluta tillämpning av 46 § 2 mom. föreningslagen anföres i utredningens
motiv allenast att med hänsyn till kreditkassornas ställning av kreditinrättningar
uppdraget att vara revisor borde vara rent personligt och att det
ej borde ifrågakomma att juridisk person skulle kunna väljas till revisor. Det
torde vara anledning förmoda att utredningen härvid särskilt beaktat önskemålet
om sekretess beträffande kreditförhållandena (jfr 89 § i förslaget).
Vad som vid tillämpning av föreningslagen skulle gälla är dock allenast att
en kreditkassa icke förhindras att, om den så önskar och riksorganisationen
samtycker därtill, lämna revisorsuppdraget till riksorganisationen att utföras
av revisionsorgan som kan finnas inrättat hos denna, och det synes
näppeligen finnas anledning befara att detta revisionsorgan skulle eftersätta
sin sekretesskyldigliet. Undantaget förefaller så mycket mindre påkallat som
riksorganisationen enligt 28 § i förslaget skall äga följa och, i mån av behov,
genom undersökning eller på annat sätt övervaka kassornas verksamhet,
därvid undersökning kan anförtros åt person hörande till revisionsorganet.
Under åberopande av att revisorsuppdrag borde vara rent personligt upptog
utredningen i sitt förslag bestämmelse, varigenom från tillämpning beträffande
kreditkassorna undantogs hela 49 § föreningslagen, som behandlar
revisors rätt att anlita medhjälpare vid uppdragets fullgörande. I det remitterade
förslaget har härutinnan skett ändring såtillvida att första och andra
styckena skola gälla beträffande kreditkassorna. Enligt första stycket är revisor,
om det honom åvilande granskningsarbetet är av större omfattning,
berättigad att därtill såsom medhjälpare anlita hos honom för biträde i revisionsverksamheten
anställd, lämplig person efter vad med hänsyn till arbetets
art får anses tillbörligt. Enligt andra stycket må revisor med styrelsens
samtycke även eljest anlita medhjälpare vid granskningen såframt det för
visst fall finnes erforderligt med hänsyn till omfattningen av föreningens
verksamhet och andra på revisionsuppdragets fullgörande inverkande omständigheter.
1 tredje stycket stadgas, att därest samtycke som avses i andra
70
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
stycket ej lämnas inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att
få anlita medhjälpare, revisorn äger att liänskjuta frågan till avgörande av
länsstyrelsen, som skall pröva framställningen och före besluts meddelande
bereda föreningens styrelse tillfälle att yttra sig i ärendet. Departementschefen
har funnit det ej påkallat att kreditkassorna skola vara underkastade
sistnämnda bestämmelse. Betraktas frågan ur synpunkten att onödiga avvikelser
från föreningslagen böra undvikas, torde emellertid vara uppenbart
att spörsmålet måste antagas ha synnerligen ringa praktisk betydelse. Även
om det beaktas att vid kontrovers av ifrågavarande slag mellan kreditkassas
styrelse och revisorn tillsynsmyndigheten eller riksorganisationen skulle
kunna ingripa, torde tillräcklig anledning saknas att med hänsyn till kreditkassas
ställning såsom kreditinrättning utesluta användning av det sätt
för kontroversens lösning, som genom 49 § tredje stycket föreskrivits för föreningar
i allmänhet.
Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet att undantagen beträffande
46 § 2 mom. och 49 § tredje stycket föreningslagen få utgå.
Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådets hemställan.
50 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om antalet revisorer m. in.
Utredningen. I utredningsförslaget stadgas dels att antalet revisorer i jordbrukskassa
skall vara lägst två och i centralkassa lägst tre dels att av revisorerna
i centralkassa en skall utses av jordbrukskasserörelsens riksorganisation
varjämte en skall ha den särskilda kvalifikationen att vara av
handelskammare i riket auktoriserad revisor.
Bestämmelsen att minimiantalet revisorer i centralkassa skall vara minst
tre har överförts från 38 § jordbrukskasseförordningen. Detta lagrum innehåller
också bestämmelse att Svenska jordbrukskreditkassan skall utse en
av centralkassas revisorer. Där stadgas vidare, att i centralkassa skall utses
lika många suppleanter som revisorer och att jordbrukskreditkassan skall
äga utse suppleant för den revisor kassan utser. Utredningsförslaget upptar
ej några bestämmelser om suppleanter. Utredningen anmärker med anledning
därav, att den utgått från att jordbrukskasserörelsens riksorganisation
utan särskilt stadgande i lag skall bli berättigad utse suppleant för
den revisor organisationen skall tillsätta i centralkassa.
Utredningen meddelar, att den har diskuterat frågan om att efter förebild
av den ordning som gäller för affärsbankerna (68 § 1911 års banklag,
95 och 149 §§ 1955 års banklag) införa ett lagstadgande, att bank- och fondinspektionen
såsom tillsynsmyndighet skall utse en revisor i centralkassa.
Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala emot en sådan
ordning och avvisat tanken därpå.
Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser, att förevarande
paragraf bör kompletteras med bestämmelse att för auktoriserad revisor i
centralkassa skall finnas suppleant som jämväl är auktoriserad revisor.
Bankoutskottets utlåtande nr 26'' år 195<i
71
Bank- och fondinspeklionen yrkar dels att i jordbrukskasselagstiftningen
skall meddelas förbud mot att ledamot i jordbrukskassas styrelse eller befattningshavare
hos jordbrukskassa utses till revisor i centralkassan dels
att inspektionen såsom tillsynsmyndighet skall tilldelas befogenhet alt utse
en revisor i centralkassa. Ämbetsverket anför.
Det är inte lämpligt att eu jordbrukskassefunktionär — styrelseledamot
eller befattningshavare — fungerar som revisor i centralkassan, d. v. s.
utövar kontroll över det organ som samtidigt skall ha ledande befogenheter
gentemot honom själv i hans egenskap av representant för jordbrukskassan.
Sådana för revisionsetiken klart stötande fall har förekommit på några
håll. Inspektionen vågar påstå att de ingalunda varit till gagn för rörelsen.
Det kan tilläggas, att"inspektionen icke iakttagit något härmed analogt fall
inom affärsbanksväsendet. Inspektionen tror sig kunna påstå att bankerna
står främmande för tanken att låta t. ex. en lokalstyrelseledamot tillika
fungera som revisor för banken. På grund härav måste inspektionen, under
hänvisning jämväl till föreskriften i 97 § 1 mom. tredje stycket nya banklagen,
påyrka att jordbrukskasselagstiftningen kompletteras med en bestämmelse
att ledamot i jordbrukskassas styrelse eller befattningshavare
hos kassan ej må utses till revisor i vederbörande centralkassa.
I detta sammanhang vill slutligen inspektionen uttala, att den måste finna
det egendomligt om centralkassorna, i motsats till både affärsbanker och
sparbanker, skulle undandragas den kontroll som består däri att en representant
för det allmänna ingår bland revisorerna. Enligt 69 § fjärde stycket
jordbrukskasseförordningen äger inspektionen vid behov utse ombud för
övervakning av en centralkassa med tillhörande jordbrukskassor. Denna
bestämmelse föreslås slopad av utredningen. I och för sig kan inspektionen
biträda detta förslag, men härvid förutsätter ämbetsverket att det i stället
tillerkännes befogenhet att utse en revisor för varje centralkassa.
Departementschefen har hl. a. anfört:
Vad som anförts i de två remissyttranden, som här berörts, är enligt min
mening värt beaktande. Förslaget, att tillsynsmyndigheten skall äga ntse
revisor i centralkassa finner jag befogat, särskilt som det allmänna skall
äga utse revisor såväl i affärsbank som i sparbank. Såsom framgår av den
föregående framställningen utser nämligen bank- och fondinspektionen såsom
tillsynsmyndighet revisor i affärsbankerna. Enligt ol och 81 §§ 1955
års lag om sparbanker skall länsstyrelsen — som jämte sparbanksinspektionen
skall utöva sparbankstillsyn — utse revisor i sparbank. Anledning
torde ej föreligga att sätta centralkassorna i annat läge än de två andra
slagen av kreditinrättningar. Förslaget att lagen skall innehålla stadgande,
att suppleant för auktoriserad revisor jämväl skall vara auktoriserad, finner
jag likaledes motiverat. Vad angår förslaget att i lagen skall inlagas
förbud för vissa förtroendemän och befattningshavare i jordbrukskassa
att vara revisor i centralkassan, så är detta förslag enligt min mening motiverat.
.Tåg förordar alltså, att ett sådant förbud skall upptagas i lagen.
55 §.
Bestämmelserna i denna paragraf, som handlar om särskild begränsning
i k a s s e in e d 1 c in s f r å g e r ä 11 på stämma, har upptagits i den före
-
72
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
slagna lagen om jordbrukskasserörelsen på föranledande av en ledamot av
lagrådet, justitierådet Lind.
Denne lagrådsledamot har anfört:
Enligt 1 § sista stycket i förslaget skall vad om ekonomiska föreningar är
i lag stadgat i princip lända till efterrättelse i fråga om kreditkassorna och
riksorganisationen. Härigenom kommer 57 § 2 mom. lagen om ekonomiska
föreningar att bli tillämpligt. I sistnämnda lagrum stadgas viss skvldighet
för styrelsen att å föreningsstämma, i den mån det av medlem äskas och kan
ske utan förfång för föreningen, meddela till buds stående närmare upplysningar
angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet
av föreningens tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av
dess verksamhet samt av styrelsens förvaltning av föreningens angelägenheter.
Frågerätten är sålunda begränsad med hänsyn till föreningens — kreditkassans
eller riksorganisationens — intressen, men någon ytterligare begränsning
därav stadgas icke. Emellertid är att märka, att förslaget i 89 §
innehaller motsvarighet till det i lagen om bankrörelse förekommande stadgandet
om banksekretess. Enskildas intressen av att banksekretessen bevaras
har föranlett att i sistnämnda lag frågerätten även begränsats på det sätt att
för styrelsens upplysningsplikt uppställts ytterligare den förutsättningen,
att de begärda upplysningarna skola kunna meddelas utan nämnvärd olägenhet
för enskild (108 § banklagen). Enligt min mening är att förorda, att
en sådan begränsning av frågerätten genomföres även i nu ifrågavarande
lagstiftning.
Det kan visserligen sägas, att jordbrukskasserörelsen på ett annat sätt än
vad som gäller för banker bygger på medlemmarnas medverkan och att detta
skulle kunna berättiga till större insyn. A andra sidan bör emellertid bemärkas,
att, såsom i fråga om banker framhållits, anordningen med offentlig
tillsyn över verksamheten gör det mindre angeläget med en medlemmarnas
frågerätt över huvud taget. Och ses spörsmålet ur insättarnas och låntagarnas
synpunkt är det tydligt att deras erkända intresse av selu-etess gör
sig lika starkt gällande när det är fråga om upplysningar på stämma som
eljest.
Vad nu anförts hänför sig närmast till kreditkassorna. I fråga om riksorganisationen
synes en ytterligare begränsning av frågerätten mindre påkallad
och torde för övrigt möta vissa lagtekniska svårigheter. För riksorganisationens
del lärer därför lämpligen kunna förbliva vid förslagets reglering
av frågerätten.
Därest frågerätten i enlighet med det sagda ytterligare begränsas, torde
efter förebild av 108 § sista stycket lagen om bankrörelse nu ifrågavarande
lag böra stadga skyldighet för styrelsen att till revisorerna lämna de upplysningar
som vägrats vid stämman samt meddela motsvarande bestämmelser
om revisorernas yttrande.
Eftersom förslaget icke innehåller direkta föreskrifter om stämma, erfordras
upptagande dels av stadgande som reglerar frågerätten på nu angi
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
73
vet sätt dels ock av stadgande som hänvisar till de föreningslagens bestämmelser
om föreningsstämma som skola gälla i övrigt.
Jag hemställer förty att under rubriken »Stämma» införes en särskild
paragraf. I första momentet skulle stadgas att i fråga om stämma skall i
tillämpliga delar gälla vad i 52—56 §§, 57 § 1 mom. och 58—62 §§ lagen om
ekonomiska föreningar är stadgat samt i stället för 57 § 2 mom. föreskrifterna
i den nya paragrafens andra moment. Detta andra moment skulle -—
med de jämkningar av lydelsen som olikheten i förhållanden föranleda —
upptaga dels vad i 57 § 2 mom. föreningslagen stadgas med tillägg i första
stycket av orden »eller nämnvärd olägenhet för enskild» dels ock motsvarighet
till 108 § fjärde stycket banklagen.
Paragrafen synes kunna erhålla sin plats omedelbart före 56 §. För att
undvika en omnumrering av följande paragrafer skulle 54 och 55 §§ — i
viss likhet med föreningslagen — kunna sammanföras till en paragraf och
den nu föreslagna paragrafen betecknas såsom 55 §. Sker detta erfordras
mindre jämkning i 49 och 56 §§.
Departementschefen har i propositionen beaktat lagrådsledamotens hemställan.
92—97 §§.
Dessa paragrafer innehåller övergångsbestämmelser till lagen
om jordbrukskasserörelsen.
Utredningen. 92 § utredningsförslaget stadgar att lagen skall träda i kraft
den 1 januari 1957 och att gällande lagstiftning skall upphävas från och med
denna dag, dock med viss i övergångsbestämmelserna angiven begränsning.
93 § första stycket möjliggör för kreditkassa att redan från och med den
1 juli 1956 antaga stadgar, vilka står i överensstämmelse med lagen om
jordbrukskasserörelsen, att gälla från det lagen trätt i kraft. Sådana stadgar
skall också kunna stadfästas och registrering verkställas under senare halvåret
1956. I andra stycket upptages tiden intill den 1 januari 1958 såsom
längsta frist för ändring av kreditkassas stadgar till överensstämmelse med
nya lagen, dock med möjlighet för kassa att i särskilt fall få fristen förlängd.
Påföljden för kassa som underlåter att iakttaga tidsfristen, blir att
kassans godkännande återkallas. Återkallandet medför enligt 58 § att kassan
blir skyldig träda i likvidation.
Beträffande de i första och andra styckena avsedda stadgefrågorna anföres
i betänkandet följande.
Utredningsförslaget förutsätter en genomgripande omarbetning av samtliga
kreditkassors stadgar. Utredningen har ansett det vara av betydelse för
kassorna själva att de får möjlighet att ordna det så, att nya stadgar blivit
antagna och stadfästa att tillämpas samtidigt som nya lagen träder i kraft.
Detta är grunden till bestämmelsen om möjlighet till antagande och stadfästelse
av nya stadgar före lagens ikraftträdande.
74
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
För de kassor som vid utredningsförslagets ikraftträdande ej antagit nya
stadgar utan har kvar de gamla blir, vid kollision mellan stadgarna och nya
lagens regler, de sistnämnda gällande i den mån de är tvingande och undantag
ej meddelas i övergångsbestämmelserna. Vad beträffar dessa delar av
stadgarna liksom de delar som rör kassas firma och ändamål in. in. är omarbetning
av stadgarna påkallad huvudsakligen ur ordningssynpunkt. Införandet
av utredningsförslaget förutsätter emellertid omreglering av åtskilliga
förhållanden, som ej alls beröres i utredningsförslaget eller för vilka
utredningsförslaget endast upptar rambestämmelser medan detaljutformningen
lämnats åt kassorna att upptagas bl. a. i stadgarna. Såsom exempel
därpå må nämnas frågorna om insatser och avgifter, om medlemskap, om
rösträtten på stämma för olika kategorier medlemmar. Vad beträffar de
delar av stadgarna som berör frågor av detta slag är det ur sakliga synpunkter
av behovet påkallat, att erforderliga stadgeändringar genomföres så snart
ske kan. I 93 § andra stycket har fristen härför bestämts till den 1 januari
1958, d. v. s. till ett år, dock med möjlighet för kassa att i särskilt fall få
fristen förlängd. Vid sitt bestämmande av längden för tidsfristen har utredningen
räknat med att normalstadgar kommer att utarbetas för kassorna och
att detta kommer att underlätta övergången.
93 § tredje stycket utredningsförslaget lämnar en tidsfrist för omorganisationen
av Svenska jordbrukskreditkassan till den riksorganisation för
jordbrukskasserörelsen som utredningen föreslagit. Tidsfristen har satts till
den 1 januari 1958 med möjlighet för Kungl. Maj :t att medge förlängning.
94 § utredningsförslaget innehåller ett särskilt övergångsstadgande, som
föranledes av att kreditkassorna redan vid lagens ikraftträdande skall övergå
från att vara föreningar m. b. p. a. till att vara föreningar u. p. a. Stadgandet
innebär, att om kreditkassa träder i likvidation eller går i konkurs på
grund av framställning som skett före den 1 januari 1958 — d. v. s. inom
ett år från lagens ikraftträdande — kassans medlemmar skall vara ansvariga
för dess förbindelser enligt nu gällande bestämmelser om begränsad personlig
ansvarighet. Härom anföres i betänkandet.
Stadgandena i 94 § föranledes av att kassorna skall omvandlas från föreningar
med begränsad personlig ansvarighet till föreningar av gängse typ,
d. v. s. utan sådant ansvar. Detta är en förändring av sådant slag, att den
måste föranleda särskild hänsyn till borgenärernas rätt. När en förening av
egen drift vill genomföra en dylik förändring av sin ställning genom stadgeändring,
gäller enligt 44 § tredje stycket 1911 års föreningslag och 68 §
tredje stycket 1951 års föreningslag att heslutet om stadgeändringen ej får
gå i verkställighet förrän ett år förflutit från det beslutet registrerades. Enligt
utredningens mening bör det personliga ansvaret för jordbrukets kreditkassor
i princip kunna avlysas i och med att den nya lagen om jordbrukskasserörelsen
träder i kraft. I annat fall blir hela övergången fördröjd. Kassorna
kan inte byta firma, vissa nya regler kan ej tillämpas o. s. v. förrän
kassorna blivit föreningar u. p. a. Emellertid bör det ansvar, som enligt jordbrukskasseförordningen
åvilar kassemedlemmarna, kunna utkrävas för den
händelse att kassan inom viss tid efter nya lagens ikraftträdande träder i
likvidation eller försättes i konkurs. Det är vid likvidation och konkurs som
personligt ansvar kan göras gällande enligt äldre lagstiftning. Tidrymden
torde lämpligen kunna sättas till ett år, d. v. s. den tid som angives i de nyss
omförmälda lagrummen i föreningslagstiftningen. Avgörande vikt torde böra
fästas vid att den framställning som leder till likvidation eller konkurs gjorts
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
75
inom ettårstiden. Denna övergångsbestämmelse torde i sak ge samma resultat
som reglerna i föreningslagstiftningen. Och den torde innebära ett tillfredsställande
hänsynstagande till borgenärerna.
95 § utredningsförslaget stadgar, att styrelseledamöter, revisorer och suppleanter
som valts före den 1 januari 1957 skall äga fortsätta att utöva sina
uppdrag under den tid för vilken de äro valda utan hinder av nya lagen.
96 § innehåller en specialregel om straffpåföljden i fall då äldre lag är
tillämplig enligt 94 och 95 §§.
97 § slutligen stadgar, att avvecklingen av Svenska jordbrukskreditkassans
och centralkassans grundfonder skall ske efter vad som föreskrives i
särskild ordning. Utredningen bär förutsatt, att formerna för avvecklingen
kommer att tas upp vid överläggningar mellan Kungl. Maj :t och Svenska
jordbrukskx-editkassan och att Kungl. Maj :t kommer att förelägga riksdagen
förslag i ämnet samtidigt med förslag om ny lagstiftning.
Yttrandena. Svenska jordbrukskreditkassan har ifrågasatt, att den nya
lagen skall träda i kraft den 1 juli 1956 i stället för den 1 januari
1957. Kassan har vidare i fråga om avvecklingen av jordbrukskreditkassans
och central kassor nas grundfonder
förklarat sig beredd medverka till att jordbrukskreditkassans grundfond
om 25 miljoner kronor återställes till staten i samband med att jordbrukets
bank övertager den bankmässiga delen av kassans verksamhet samt
till att centralkassornas grundfonder om vardera en miljon kronor avvecklas
efter skälig övergångstid.
Departementschefen. Enligt min mening är den 1 januari 1957 en lämplig
dag för nya lagens ikraftträdande och jag förordar liksom utredningen att
lagen skall sättas i kraft då. Emellertid har jag velat tillmötesgå kasserörelsens
önskemål om tidigare ikraftträdande såtillvida att jag vill förorda,
att det i 31 § andra stycket departementsförslaget stadgade maximum för
insättning på sparkasseräkning, 15 000 kronor, skall tillämpas redan från
och med den 1 juli 1956. Detta torde lämpligen kunna ske så att i 92 § departementsförslaget
föreskrives, att 31 § andra stycket från och med nämnda
dag skall gälla i stället för 30 § tredje stycket jordbrukskasseförordningen,
som innehåller bestämmelser om nuvarande insättningsmaximum,
.3 000 kronor.
Vad beträffar avvecklingen av de till kasserörelsens förfogande ställda
grundfonderna, kan jag för min del förorda, att Kungl. Maj :t ville föreslå
riksdagen att godtaga jordbrukskreditkassans erbjudande att till staten återlämna
den till kassans förfogande ställda grundfonden om 25 miljoner kronor
vid den tidpunkt då jordbrukets bank börjat sin verksamhet. Så bör,
enligt vad ledningen för kasserörelsen upplyst, om ej oförutsedda hinder
yppas, kunna ske under år 1957. Vad gäller centralkassornas grundfonder
får jag, efter överläggningar med jordbrukskreditkassan, förorda att för
riksdagen framlägges förslag om den ordningen för avvecklingen av dessa,
76
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
att de skall återlämnas under loppet av fem år med en femtedel varje år,
på så sätt att den första femtedelen lämnas senast den 31 december 1957
och den sista femtedelen senast den 31 december 1961, med rätt för centralkassorna
att återställa grundfonderna tidigare än sålunda sagts.
I övrigt torde jag beträffande övergångsbestämmelserna till nya lagen få
tillägga, att jag låtit vidtaga en redaktionell ändring i 93 § och att jag i 96 §
låtit slopa hänvisningen till 95 § såsom opåkallad. Jag har övervägt frågan,
huruvida de i 35 § departementsförslaget upptagna, skärpta bestämmelserna
om kassareserv bör föranleda övergångsbestämmelse, men jag har kommit
till den uppfattningen att så ej är fallet med hänsyn till att centralkassorna
utan större svårigheter torde kunna hålla den i nyssnämnda lagrum föreskrivna
kassareserven redan vid tiden för lagens ikraftträdande.
Lagrådet. Genom lagar den 31 maj 1940 infördes i 4 § lagen med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit samt i då gällande lagar om
bankrörelse och om sparbanker i det närmaste likalydande stadganden avseende
omyndigs tillgodohavande hos berörda kreditinrättningar. Samtidigt infördes
i de tre lagarna övergångsbestämmelser av ungefär samma lydelse, avseende
medel som vid ikraftträdandet innestodo å räkning utan villkor att
de finge lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd.
När lagarna om bankrörelse och om sparbanker år 1955 ersattes av ny lagstiftning,
upptogs däri motsvarighet till nämnda övergångsbestämmelser.
Behovet av att 1940 års övergångsbestämmelser erhålla fortsatt giltighet är
mindre framträdande beträffande jordbrukskasserörelsen än i fråga om
banker och sparbanker. Det synes emellertid mest följdriktigt att bestämmelserna
givas sin motsvarighet även i förevarande lag. Lagrådet förordar
därför, att bland lagens övergångsbestämmelser upptages stadgande av samma
innebörd som 4 § 6 mom. lagen den 31 mars 1955 angående införande
av nya lagen om bankrörelse och 6 § 7 mom. lagen den 3 juni 1955 angående
införande av nya lagen om sparbanker. Stadgandet synes lämpligen kunna
få sin plats i 96 §, vars innehåll enligt förslaget med någon jämkning av
lydelsen skulle kunna upptagas i 94 § och där utgöra ett tredje stycke.
Departementschefen har i det lagförslag, som framlagts i propositionen,
upptagit ett sådant stadgande som lagrådet förordat.
Utskottet
Den i propositionen föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen är avsedd
att träda i stället för den speciallagstiftning som nu reglerar jordbrukskasserörelsens
organisation och verksamhet, främst 1942 års jordbrukskasseförordning
och 1936 års lag med vissa bestämmelser om centralkassor för
jordbrukskredit. Jämte de för jordbrukskasserörelsen speciella reglerna i
den föreslagna lagen skall för jordbrukets kreditkassor och den nytillkomna
riksorganisationen den allmänna föreningslagstiftningen gälla i alla styc
-
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
77
ken, där speciella regler ej linnes. Denna anknytning mellan speciallagstiftningen
och den allmänna föreningslagsliftningen förekommer redan enligt
nuvarande ordning.
Lagförslaget innebär både i sak och i form en långtgående anpassning av
bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens verksamhet till motsvarande
bestämmelser i de för affärsbankerna och sparbankerna numera gällande,
år 1955 utfärdade lagarna om bankrörelse och om sparbanker. Denna utformning
av förslaget, liksom den föreslagna författningens rubricering såsom
lag, motiveras med kasserörelsens tillväxt i omfattning och betydelse
och med dess utveckling mot allt större bankmässighet.
I sak innebär förslaget i den del som avser verksamheten att vissa från
äldre tider härrörande schablonmässiga regler om begränsning av kassemedlems
lånerätt liksom åtskilliga andra regler, avseende framför allt kassornas
rörelse, slopats och ersatts med bankmässiga föreskrifter till vilka
bestämmelser i lagen om bankrörelse eller lagen om sparbanker i större
eller mindre grad stått som förebild. Särskilda föreskrifter om styrelsens årsredovisning,
om revision samt om likvidation och upplösning har upptagits
i lagen, också de utformade med hänsyn tagen till att jordbrukets kreditkassor
skall driva en med bankernas och sparbankernas jämförlig verksamhet.
Liksom gällande förordning innehåller den föreslagna lagen självfallet
regler om offentlig tillsyn, om centralkassas inlåningsrätt och om sådan
kassas kassareserv.
Vad angår kasserörelsens organisation skall enligt förslaget de två lägre
leden, jordbrukskassor och centralkassor, i stort sett bibehållas oförändrade
och handha väsentligen samma uppgifter som enligt nuvarande ordning.
Emellertid skall kassorna upphöra att vara ekonomiska föreningar med begränsad
personlig ansvarighet och i stället bli ekonomiska föreningar av
gängse typ utan sådan ansvarighet. Vidare skall reglerna om medlemskap i
jordbrukskassa uppmjukas. Bl. a. skall kommuner kunna bli medlemmar.
I toppledet skall den ändringen ske att Svenska jordbrukskreditkassans administrativa
uppgifter såsom ledande, samordnande och kontrollerande organ
skall utövas av en i jordbrukskasserörelsen ingående riksorganisation,
vilken skall registreras såsom ekonomisk förening. Jordbrukskreditkassans
bankmässiga uppgifter skall skötas av en jordbrukets bank. Banken, som
icke skall ingå i själva jordbrukskasserörelsen utan vara knuten till denna
såsom ett serviceorgan, skall vara bankaktiebolag av gängse typ.
Förslaget i sin helhet präglas av att det tillkommit under den allmänna
förutsättningen att kasserörelsen i all den utsträckning som är möjlig skall
kunna verka och utvecklas utan andra inskränkningar i sin fria självbestämmanderätt
än sådana som är naturligt betingade av verksamhetens
bankmässiga beskaffenhet. Detta tar sig allmänt sett uttryck i att detaljreglering
medelst lagbestämmelser har undvikits i görligaste mån. Principen
går också igen i förslaget att kasserörelsen skall frigöras från direkt beroende
av staten. Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas s. k.
grundfonder, vilka ställts till förfogande av staten, skall återlämnas. Förvalt
-
78
Bankoutskottets utlåtande ni■ 26 år 1956
ningsbidrag av statsmedel skall icke vidare utgå. Statsrepresentationen i
topporganisationens styrelse skall upphöra. I förslaget har beaktats att
bortfallet av det statliga stödet till kasserörelsen är en omständighet som
måste medföra skärpta krav på rörelsens försörjning med eget kapital. I propositionen
redovisas vissa inom kasserörelsen planerade åtgärder för att
uppnå erforderlig kapitalförstärkning.
Principen om självbestämmanderätt för kasserörelsen har sålunda satt
tydliga spår i propositionen. Emellertid har vid dess tillämpning beaktats
icke bara att verksamhetens bankmässiga beskaffenhet kräver att kasseorganen
skall vara underkastade lagbestämmelser om offentlig tillsyn, om
auktorisation, om rörelsens bedrivande o. s. v. av i princip samma beskaffenhet
och skärpa som för andra kreditinrättningar, utan även att jordbrukskasserörelsen,
av hänsyn till andra kreditinstituts intressen, också
framdeles bör i stort sett hålla sig till det funktionsområde, där kasserörelsen
av tradition och enligt gällande lagbestämmelser verkar. I lagförslaget
har denna avgränsning av funktionsområdet betonats bl. a. genom att däri
upptagits en allmän bestämmelse, varav framgår, att jordbrukskasserörelsen
skall förbliva vid sitt hittillsvarande huvudsakliga ändamål nämligen
att tillgodose jordbrukets kreditbehov.
Utskottet vill till en början uttala, att det synes väl motiverat att jordbrukskasserörelsen
inordnas under en lagstiftning av fullt bankmässig karaktär
och att jordbrukets kreditkassor därmed hänföres till samma grupp
av kreditinrättningar som affärsbanker och sparbanker. Av särskild vikt är
uppenbarligen att kreditkassorna därvid blir likställda med de andra grupperna
av kreditinrättningar i fråga om både rättigheter och skyldigheter, så
att det icke rimligen kan göras gällande att kassorna är särskilt gynnade
eller missgynnade i förhållande till bankerna eller sparbankerna. Utskottet
har vid sin granskning av förslaget särskilt övervägt i vad mån anmärkningar
kan resas ur denna synpunkt. Utskottet har därvid kommit till den
slutsatsen att det i och för sig icke finnes fog för sådana anmärkningar.
Emellertid har utskottet gjort den reflexionen, att likställigheten mellan de
tre typerna av kreditinrättningar skulle ytterligare framträda om lagstiftningen
rörande jordbrukskasserörelsen och tillämpningen av denna lagstiftning
inom Kungl. Maj :ts kansli överfördes från jordbruksdepartementet till
finansdepartementet, där lagstiftningsfrågor rörande bankväsendet handlägges
enligt gällande ordning. Då redan den utpräglat bankmässiga utformningen
av den föreslagna lagstiftningen synes utgöra skäl för en överflyttning'',
förtjänar denna fråga enligt utskottets mening att vidare övervägas.
Utskottets granskning av förslagets allmänna uppläggning och utformning
samt av de grundsatser varpå det vilar har således icke givit anledning
till anmärkning ur de synpunkter, som utskottet nyss behandlade. Inte heller
eljest har utskottet funnit anledning till någon allmän anmärkning mot
förslaget. Detta har vid utskottets prövning framstått såsom väl avvägt, och
utskottet kan i princip ansluta sig till det.
Utskottet har särskilt övervägt de betydelsetulla frågorna om centralkas -
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
79
sornas inlåningsrätt, om centralkassornas kassareservbestämmelser och om
den offentliga tillsynen över jordbrukskasserörelsen.
Vad angår inlåningsrätten innehåller propositionen inlåningsregler vilka
överensstämmer med motsvarande regler för sparbankerna enligt 1955 års
lag om sparbanker. Detta betyder, att den hittillsvarande anknytningen mellan
centralkassorna och sparbankerna såvitt gäller dessa reglers utformning
bibehålies och att centralkassorna vid den föreslagna lagens ikraftträdande
får samma lättnader i sin inlåningsrätt som tidigare kommit sparbankerna
till del. Det innebär samtidigt att frågan om inlåningsrätten i propositionen
fått en annan lösning än jordbrukskasseutredningen förordade. Utredningen
föreslog nämligen i sitt betänkande inlåningsregler av delvis nytt slag. Utskottet
finner det i propositionen framlagda förslaget till reglering av inlåningsregler
välbetänkt och tillstyrker att det genomföres.
Emellertid vill utskottet erinra om att jordbrukskasseutredningens förslag
till inlåningsregler, vilket preliminärt framlades i en promemoria den
10 februari 1954, blivit anmält för utskottet redan vid behandlingen av lagförslagen
om bankrörelse och om sparbanker. Jordbrukskasseutredningens
inlåningsregler utmärkes framför allt av att de förutsätter en för banker,
sparbanker och centralkassor enhetlig gruppering av placeringarna med
hänsyn till dessas inverkan på inlåningsrätten. Denna uppläggning föranledde
den dåvarande chefen för finansdepartementet att redovisa förslaget
i propositionen med förslag till lag om bankrörelse. Departementschefen
uttalade i denna proposition (prop. 3/1955 s. 114), att innan ställning togs
till frågan om en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutredningen
föreslagna linjerna, de med inlåningsrätten sammanhängande
problemen måste ytterligare övervägas. Särskilt borde därvid uppmärksammas
de spörsmål rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut
som skulle aktualiseras, därest enhetliga inlåningsbestämmelser infördes.
Även andra gränsdragningsproblem rörande kreditinstitutens verksamhetsområden
borde kunna upptagas vid en sådan utredning. I avbidan på utredningen
bibehölls bankernas inlåningsregler vid rådande system.
Också i propositionen med förslag till lag om sparbanker (prop. 151/1955
s. 142) berördes jordbrukskasseutredningens förslag. Vid motiveringen av
de inlåningsregler som föreslogs för sparbankerna hänvisades till vad som
anförts i banklagspropositionen rörande behovet av en gränsdragningsutredning
och gjordes ett liknande uttalande som i banklagspropositionen.
Utskottet uttalade såväl i sitt utlåtande över banklagsförslaget (uti. nr
5/1955 s. 104) som i utlåtandet över förslaget till lag om sparbanker (uti.
nr 19/1955 s. 90) sitt intresse för att den ifrågasatta utredningen kom till
stånd. Utskottet vill även i nu förevarande sammanhang understryka denna
sm inställning.
Kassareservreglerna i förslaget överensstämmer helt med motsvarande
regler för bankerna enligt 1955 års banklagstiftning. Centralkassorna har
sedan åtskillig tid haft samma kassarescrvskyldighet som bankerna. Förslagets
utformning av reglerna i detta ämne medför alltså att denna an
-
80
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
knytning dessa två kreditinstitut emellan skall bibehållas. I sak innebär de
föreslagna reglerna en väsentlig skärpning av centralkassornas skyldighet
att hålla kassareserv. Enligt jordbrukskasseförordningen — liksom enligt
äldre banklag — skall kassareserv ställas med belopp motsvarande 25 procent
av avistaförbindelserna. Förslaget kräver kassareserv dels med 25
procent av avistaförbindelserna — däri inräknat förbindelser med kortare
uppsägningstid än en månad — garantiförbindelser och medel på sparkasseräkning
dock undantagna dels med fyra procent av övriga förbindelser
utom garantiförbindelser samt förlagsbevis och därmed jämförliga förbindelser.
Utskottet har funnit den sålunda bestämda kassareservskyldigheten
lämplig och anser det tillfredsställande, att centralkassorna i nu förevarande
hänseende likställes med bankerna. Likställigheten därutinnan är väl
förenlig med utskottets nyss anförda allmänna synpunkt, att kreditkassornas
rättigheter och skyldigheter bör fördelas på ett sådant sätt att det
icke kan göras gällande att centralkassorna är gynnade eller missgynnade
i förhållande till de jämförliga kreditinstituten.
Utskottet vill emellertid framhålla, att den kassareservskyldighet soan
regleras i den föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen och i 1955 års
banklag enbart bär till syfte att skydda vederbörande kreditinrättningars
likviditet. För affärsbankernas del, men icke för centralkassornas och f. ö.
ej heller för sparbankernas, gäller därjämte alltsedan år 1937 en särskild
kassareservlagstiftning med penningpolitiskt syfte. I banklagspropositionen
ifrågasatte departementschefen (prop. 3/1955 s. 137) en omprövning av gällande
principer för den särskilda lagstiftningen. En utredningsfråga som
därvid kunde bli aktuell var spörsmålet huruvida penningpolitiskt motiverade
kassareservregler borde gälla även för sparbanker och centralkassor.
Detta och andra spörsmål borde enligt departementschefens mening tas
upp till prövning av en särskild utredning.
Utskottet uttalade i anledning av vad departementschefen yttrat, såväl i
sitt utlåtande över banklagsförslaget (uti. 5/1955 s. 104) som i utlåtandet
över förslaget till lag om sparbanker (uti. 19/1955 s. 98), att utskottet kunde
ansluta sig till förslaget, att en omprövning av de nuvarande principerna för
den penningpolitiska kassareservregleringen vid lämpligt tillfälle borde komma
till stånd. I utlåtandet över förslaget till lag om sparbanker tilläde utskottet,
att vid eu utredning jämväl borde upptagas frågan huruvida icke
kassareservregler till kontroll över kreditvolymen borde finnas även för sparbankerna.
Utskottet vill nu tillfoga att utredningen bör ställa samma fråga
också beträffande centralkassorna.
Den offentliga tillsynen över jordbrukskasserörelsen skall enligt förevarande
lagförslag alltjämt utövas av bank- och fondinspektionen såsom tillsynsmyndighet
och verkställas i samma former som hittills. Tilläggas må
att dessa former är i stort sett desamma som de vilka tillämpas för affärsbankerna.
Mot förslaget i denna del finner utskottet ej anledning till erinran.
Även i fråga om tillsynen hade jordbrukskasseutredningen framlagt ett
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
81
förslag som innebar principiella nyheter. Förslaget gick ut på att den statliga
kontrollen till en del skulle övertagas av ett jordbrukskasserörelsens
eget revisionsorgan. Idén till denna ordning hade i viss mån hämtats från
förhållandena i Finland beträffande sparbankstillsyn och kontroll över
jordbrukskasserörelsens finska motsvarighet, andelskasserörelsen. Ett liknande
uppslag för tillsynens ordnande framfördes vid remissbehandlingen
av det betänkande, som låg till grund för 1955 års sparbankslag. Departementschefen
ansåg (prop. 151/195o s. 184) att detta uppslag borde övervägas
närmare i särskild ordning och att övervägandena eventuellt borde
avse också andra institut inom kreditväsendet. Departementschefen ämnade
därför sedermera ta initiativ till en utredning för att närimare pröva
den angivna ordningen för tillsynen. Vid utredningen borde kunna upptagas
också spörsmål av annan art, vilka sammanhängde med tillsynen ö\er
sparbanker och jämförliga kreditinrättningar.
Också till denna tilltänkta utredning har utskottet tidigare tagit ställning.
Så har skett i utlåtandet över förslaget till lag om sparbanker (nr
19/1955 s. 102) där utskottet förklarade sig ej ha anledning till erinran mot
att det ifrågavarande uppslaget om tillsynens ordnande blir föremål för närmare
överväganden. Utskottet har icke anledning ändra sin sålunda uttalade
uppfattning. Tilläggas må, att utskottet delar den mening, varåt departementschefen
givit uttryck i den nu föreliggande propositionen (s. 95), att frågan
om ett överförande av de i jordbrukskasserörelsen ingående organisationernas
registrering från länsstyrelsen till tillsynsmyndigheten bör ingå i det
frågekomplex som skall prövas av den nu ifrågavarande utredningen.
Utskottet övergår härefter till att behandla de två punkter i förslaget som
föranlett motioner.
I motionen 11:731 framställes yrkandet, att i lagförslaget skall införas
en bestämmelse som ger Kungl. Maj :t möjlighet att för visst område medge
sådan ändring i jordbrukskasserörelsens organisation att antingen jordbrukskasseledet
eller centralkasseledet bortfaller och att de ändringar som i
anslutning härtill prövas erforderliga skall införas i lagförslaget.
Enligt 23 § lagförslaget skall centralkassa, under förutsättning av Kungl.
Maj :ts tillstånd, äga att själv utöva den verksamhet som eljest ankommer
på jordbrukskassa. Detta innebär att tvåledssystem skall kunna förekomma
i den formen att jordbrukskasseledet bortfaller. Beträffande den andra i
motionen angivna formen av tvåledssystem, vilken utmärkes av att centralkasseledet
bortfaller, uttalar departementschefen i propositionen, att förutsättningar
icke finnes för dess genomförande och att han fördenskull icke
kan föreslå åtgärder med detta syfte. Enligt utskottets mening finnes fog
för detta uttalande. Vid ett bortfall av centralkasseledet måste de jordbrukskassor
som blev direkt anslutna till riksorganisationen förses med medel
för sin utlåning av jordbrukets bank i stället för av centralkassan. Vidare
torde de få förmedla inlånta medel till banken. Det torde under sådana förhållanden
bli omöjligt förhindra att sådana jordbrukskassor helt eller så
golt som helt förlorar sin självständighet och i praktiken bliv avdelnings
(5
Ilihung till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 26
82
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
kontor åt banken. De skulle därmed bli organisationer av annat slag än som
avses med lagen om jordbrukskasserörelsen. Förutom denna olägenhet torde
andra olägenheter av tvåledssystem i denna form uppkomma, t. ex. att
jordbrukskassas eget kapital icke lärer kunna grunda inlåningsrätt vare
sig för jordbrukets bank eller för något organ inom kasserörelsen. Utskottet
kan med hänsyn till det anförda icke tillstyrka motionen.
Utskottet vill beträffande kasseverksamhet enligt tvåledssystem tillägga, att
inom utskottet yppats tvekan även inför den i lagförslaget upptagna formen
av tvåledssystem. En övergång till tvåledssystem av typen riksorganisationen
— centralkassa utan jordbrukskassor kan vara ägnad att avkoppla jordbrukskasserörelsens
lokala anknytning på ett sätt som kan äventyra den bärande
kooperativa idén i rörelsen. Centralkassorna torde vid tillämpning av
detta system närmast bli ett slags provinsbanker med osjälvständiga lokala
avdelningskontor. F. ö. torde direktanslutningen till centralkassa av enskilda
jordbrukare och övriga kategorier personer och sammanslutningar, som normalt
skall vara medlemmar i jordbrukskassa, medföra svårbemästrade problem
bl. a. om hur rösträtten på centralkassas stämma skall fördelas mellan
centralkassans ursprungliga medlemmar och de från jordbrukskassor
övertagna medlemmarna. Utskottet vill trots dessa betänkligheter icke avstyrka
bifall till lagförslaget i denna del. Utskottet vill emellertid uttala den
meningen, att befogenheten att meddela tillstånd enligt 23 § bör användas
restriktivt. Åtminstone till en början synes tillstånd endast böra komma i
fråga när det område, i fråga om vilket tillståndet begäres, är så beläget i
förhållande till centralkassans huvudkontor och sätet för dess styrelse att
det blir möjligt för centralkassan att uppehålla en lokal anknytning till de
enskilda medlemmarna, jämförlig med den som i vanliga fall upphålles av
jordbrukskassa.
Motionerna I: 565 och II: 741 rör frågan om kommuns anslutning till jordbrukskassa.
Motionerna syftar till en sådan ändring av 12 § lagförslaget att
kommun ej skall vara upptagen bland de kategorier som normalt skall äga
rätt att vinna medlemskap i jordbrukskassa. I motionerna anföres såsom
motivering till de däri framställda yrkandena bl. a., att det kan ifrågasättas
om kommuner har sådan anknytning till jordbrukskasserörelsen att de bör
bli medlemmar, att jordbrukskassornas karaktär av kooperativa jordbruksorganisationer
kan gå förlorad genom alltför vida regler för medlemskap,
samt att kommunernas penningtransaktioner är så rörliga och av en sådan
storleksordning att kommunernas medlemskap kan medföra svårigheter för
jordbrukskassorna.
Utskottet vill i anledning av de två först upptagna skälen framhålla, att
departementschefen i propositionen uttalat att enligt sakens natur endast
sådana kommuner, vilkas befolkning till betydande del har anknytning till
jordbruket eller dess binäringar, kommer att önska medlemskap i jordbrukskassa.
Den bedömning som ligger till grund för departementschefens
uttalande synes utskottet riktig. Utgår man därifrån har man anledning
räkna med att de kommuner, vilkas anslutning till jordbrukskasserörelsen
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
83
blir aktuell, kommer att ha så nära anknytning till jordbruket att de angivna
skälen mot kommuns medlemskap i jordbrukskassa får tämligen ringa tyngd
och i varje fall mindre tyngd än de skäl av olika slag som taiar för kommuns
rätt till medlemskap. Farhågorna att kommunerna såsom medlemmar
i jordbrukskassor skulle använda kassornas tjänster på ett sätt, som
kunde medföra svårigheter för dessa, synes utskottet överdrivna. Utskottet
anser sig ha anledning räkna med att svårigheterna i varje fall icke kommer
att bli större än att jordbrukskasserörelsen med de resurser som kommer att
stå den till buds kommer att kunna väl bemästra dem. Utskottet kan således
icke tillstyrka motionerna.
Den i propositionen angivna ordningen för återlämnande av de s. k. grundfonder,
som jämlikt jordbrukskasseförordningen ställts till jordbrukskasserörelsens
förfogande, föranleder icke någon erinran från utskottets sida.
Enligt propositionen skall återlämnandet av den till Svenska jordbrukskreditkassans
förfogande ställda grundfonden om 25 miljoner kronor äga rum
vid den tidpunkt då jordbrukets bank börjar sin verksamhet, vilket beräknas
kunna ske under år 1957. Centralkassornas grundfonder om vardera en
miljon kronor skall återlämnas under loppet av fem år med en femtedel
varje år, på så sätt att den första femtedelen lämnas senast den 31 december
1957 och den sista femtedelen den 31 december 1961. Centralkassa skall
äga återställa grundfond tidigare än sålunda sagts.
Vad slutligen beträffar det förslag till lag om vissa kreditinrättningars
konkurs, som framlagts i propositionen, har utskottet vid sin granskning
därav ej funnit skäl till anmärkning.
På nu anförda skäl och då propositionen i övrigt icke givit anledning till
uttalande hemställer utskottet,
att riksdagen måtte
A. — med avslag på motionerna I: 565 och II: 741 samt
II: 731 — antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om jordbrukskasserörelsen,
B. antaga det genom propositionen framlagda förslaget till
lag om vissa kreditinrättningarnas konkurs.
Stockholm den 3 maj 1956
På bankoutskottets vägnar:
KNUT EWERLÖF
84
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Mogård, Boo, Geijer*, Strandler,
Eliasson, Danmans och Magnusson*;
från andra kammaren: herrar Schmidt, Nilsson i Landskrona, Gavelm,
Carlsson i Tibro, Andersson i Ronneby, Jönsson i Rossbol, Magnusson i
Tumhult och Sköld.
'' Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Ewerlöf, Danmans, Magnusson, Schmidt, Carlsson i Tibro och
Magnusson i Tumhult, vilka ansett,
dels att utskottets utlåtande, såvitt avser frågan om kommuns anslutning
till jordbrukskassa, från och med det stycke på s. 82 som börjar med
orden »Motionerna I: 565», till och med det stycke på s. 83 som slutar med
orden »tillstyrka motionerna», bort ha följande lydelse:
»Motionerna 1: 565 — — —- lika med utskottet---för jordbruks
kassorna.
Förslaget om kommuns möjlighet till medlemskap i jordbrukskassa härrör
från jordbrukskasseutredningen. Dess förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
synes ha förutsatt en viss försvagning av sambandet mellan
jordbruket och jordbrukskasserörelsen. Detta tog sig bl. a. uttryck i att
utredningens lagförslag icke innehöll någon ändamålsbestämmelse. Med
denna utformning av lagen lät sig förenas förslaget att upptaga kommun
bland de kategorier som normalt skulle kunna antagas såsom medlemmar
i jordbrukskassa. I propositionens lagförslag har emellertid införts en ändamålsbestämmelse,
enligt vilken jordbrukskasserörelsen skall tillgodose
jordbrukets kreditbehov. I och med att så skett framstår det knappast som
följdriktigt att kommuner även i propositionens lagförslag upptagits såsom
en kategori, vilken skall utgöra normalt rekryteringsunderlag för jordbrukskassorna.
Om man undantar fall, där kommun vunnit medlemskap såsom
ägare av jordbruksfastighet och sedermera upptar lån just i denna egenskap,
kan den utlåning, som skulle gå till kommuner såsom medlemmar av
jordbrukskassorna icke förväntas tillgodose jordbrukets kreditbehov. Snarare
torde den få anses undandragen jordbruket. Ur principiella synpunkter
talar sålunda enligt utskottets mening starka skäl för bifall till motionerna.
Ser man detta spörsmål ur praktiska synpunkter, finner man att kommunerna,
oavsett om de är medlemmar eller icke, kan sätta in medel hos
jordbrukskassa i dennas egenskap av ombud för centralkassan. Utan att
vara medlemmar kan kommunerna däremot icke få krediter i jordbrukskassa.
Sedan jordbrukets bank tillkommit torde det emellertid bli möjligt
lör kommun att genom jordbrukskassas förmedling få kredit i banken.
Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1956
85
Jordbrukskasserörelsen såsom sådan får alltså möjlighet att ägna kommuner
en allsidig service, även om kommunerna icke blir anslutna såsom medlemmar.
Varken för jordbrukskasserörelsen eller för kommunerna torde
således den striktare linje i fråga om kommuns medlemskap, som förordas
i motionerna, komma att medföra några egentliga praktiska olägenheter.
Med hänsyn till det anförda förordar utskottet, med instämmande i motionerna,
att 12 § ändras på sådant sätt att kommun icke medtages hland
de kategorier som normalt skall kunna antagas såsom medlemmar i jordbrukskassa.
Då kommun i egenskap av jordägare lärer kunna bli medlem
även med en sådan utformning av 12 §, har utskottet ej velat föreslå ändring
i 14 § andra stycket sista punkten samt 24 § första, tredje och fjärde
styckena i lagförslaget.»
dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen
— måtte med bifall till motionerna I: 565 och II: 741 för
sin del antaga nämnda lagförslag med den ändringen att 12 § första stycket
erhåller följande lydelse:
Till medlem i jordbrukskassa må antagas
den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,
den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan
fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller därtill
hörande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder
utövare av sådan näring i dennes verksamhet, samt
bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig
uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring
därtill eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana
näringar (jordbruksorganisation).
B. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om vissa kreditinrättningars konkurs;
C. att motionen II: 731 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
560726
Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag