Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av värkta motioner om näringslivets
lokalisering in. in.
Bankoutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft elva inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nr 121 i första kammaren
av herr Andersson, Birger, in. fl. och nr 212 i andra kammaren av
herr Bengtsson i Varberg in. fl., nr 328 i första kammaren av herr Olsson,
Erik, och herr Olofsson, Per, och nr 257 i andra kammaren av herrar Nilsson
i Östersund och Lindström, nr 409 i första kammaren av herr Johansson,
Theodor, in. fl. och nr 585 i andra kammaren av herr Svensson i Va
m. fl., nr 449 i första kammaren av herr Larsson, Sigfrid, och herr Elofsson,
Gustaf, och nr 628 i andra kammaren av herrar Svensson i Stenkyrka
och Johansson i Mysinge, nr 450 i första kammaren av herr Bengtson m. fl.
och nr 635 i andra kammaren av herr Jansson i Benestad, samt nr 454 i
andra kammaren av herr Andersson i Brämhult.
I motionerna I: 121 och II: 212, vilka är likalydande, hemställes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsamma åtgärder
bl. a. för att få till stånd en skärpl tillämpning av byggnadsregleringen
för att den skall kunna bli ett effektivt medel för en lämpligare lokalisering
av näringslivet.
Motionerna 1:328 och 11:257, vilka är likalydande, utmynnar i hemställan
om att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en
utredning där frågor som berör landsbygdens avfolkning och städernas överbefolkning
samt industriens lokalisering upptages till behandling.
1 motionerna I: 409 och 11: 585, ävenledes likalydande, framställes yrkanden
om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t framhåller nödvändigheten
av alt de lånemedel som finns tillgängliga fördelas på ett rättvist sätt mellan
olika kommuner samt att riksdagen måtte hemställa, att Kungl. Maj :t i
samarbete med kommunerna må söka främja bebyggelse och näringsliv
på landsbygden i enlighet med motionernas syfte.
Motionerna 1:449 och 11:628, också de likalydande, innehåller en hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
beträffande orsakerna till och verkningarna av den pågående befolkningsomflyttningen
från landsbygden och dess mindre tätorter till städerna
och framför allt storstäderna samt, därest härvid visar sig att ifrågavarande
befolkningsomflyttning är av eu storleksordning som ur samhällssynpunkt
icke är önskvärd eller rent av skadlig, om undersökning av möjligheter som
Hiliaraj Ull riksdagens jirolokoll litad. S sand. År ?.''>
2
Bankoutskotiets utlåtande nr 25 år 1956
kan föreligga för utformande av eu lokaliseringspolitik som helt eller delvis
kan hejda ifrågavarande utveckling.
I de likalydande motionerna 1:450 och 11:635 hemställes att riksdagen
måtte besluta, att en försöksverksamhet må prövas med byggnadstillstånd
för mindre företag som ämnar slå sig ned i typiska folkminskningskommuner
med goda kommunikationer, å en s. k. diversekvot eller på annat
sätt samt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande av åtgärder
i enlighet härmed.
Motionen II: 454 utmynnar i yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om skyndsam utredning av principerna och förutsättningarna
för en lokalisering av statliga ämbetsverk och institutioner till
annan plats än Stockholm samt i vilken omfattning en dylik lokalisering
bör äga rum.
Beträffande motiveringen för de framställda yrkandena torde, i den mån
redogörelse härför icke lämnas i det följande, få hänvisas till motionerna
I: 121, II: 257, II: 585,1: 449,1: 450 respektive II: 454.
över de tio förstnämnda likalydande motionerna har i vederbörlig ordning
yttrande inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen, varjämte tillfälle
bcretts för Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges industriförbund
att avgiva yttrande i ärendet.
1. Spörsmål berörande byggnadsregleringen
I de likalydande motionerna I: 121 och 11:212 framhålles att det i dag
ter sig minst lika angeläget att söka hejda storstädernas ytterligare tillväxt
som att hindra den alltför långt gående uttunningen av flera trakter av vårt
land. I anslutning härtill uttalas följande.
Den utveckling som nu pågår är icke ödesbestämd. Det finns möjligheter
att åstadkomma en bättre tingens ordning. Medlet härför är en lämpligare
lokalisering av näringslivet. För att denna skall kunna nås fordras emellertid
att samhällets inflytande på lokaliseringen betydligt förstärkes. De samhälleliga
insatser som hittills gjorts på lokaliseringspolitikens område har
varit värdefulla, och utan dessa hade tillståndet varit värre. Men de är icke
tillräckliga för att åstadkomma en bättre balans mellan de större tätorterna
och övriga delar av landet. Lokaliseringspolitiken måste inriktas på ett vidare
utbyggnade av de positiva åtgärderna som syftar till att stimulera företag
att slå sig ner på platser, som ur samhällets synpunkt befinnes vara särskilt
lämpliga. Men lokaliseringspolitiken måste också utrustas med ett medel
som ger samhället möjlighet till ett veto gentemot de större städernas
ohämmade tillväxt. I någon mån har byggnadsregleringen använts i detta
syfte. Vi anser att byggnadsregleringen kan och bör användas som ett medel
i samhällets lokaliseringspolitik. Men tillämpningen av den måste betydligt
skärpas om den skall kunna bli ett effektivt medel för en lämpligare
lokalisering av näringslivet.
I motionerna 1:328 och 11:257 anföres, under hänvisning till den nedlagda
textilfabriken i Ulriksfors och svårigheterna att få företag att etablera
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956
3
sig där, att det ur alla parters synpunkt borde vara motiverat, att staten i
en sådan situation hade fullmakt att gripa in och placera ut ett företag i
denna kommun. Genom en utredning borde undersökas olika vägar för att
utrusta staten med större befogenheter att påverka industrilokaliseringen
i en riktning som bättre svarar mot samhällets intressen. De möjligheter
härtill som byggnadsregleringen erbjuder är enligt motionärernas uppfattning
alltför begränsade.
I motionerna I: 450 och II: 635 anses det vara av betydande intresse att
få praktiskt prövat en linje i syfte att förhindra eller begränsa avflyttningen
från landsbygden. Den ifrågavarande försöksverksamheten skulle enligt
motionerna utformas på följande sätt.
I olika delar av landet utvaldes ett antal typiska folkminskningskommuner
med goda kommunikationer. För mindre företag med högst 25 arbetare,
som vore villiga att slå sig ned i dessa kommuner, skulle, i den mån
behovet av arbetskraft kunde täckas från bygden, byggnadstillstånd för anläggande
av verkstadslokaler kunna lämnas å en s. k. diversekvot eller på
annat sätt utanför den ordinarie anläggningskvoten. Begränsades denna försöksverksamhet
till någon eller några kommuner i varje län, som verkade
intresserade för verksamhet av detta slag, är det vår fasta förvissning, att
detta endast i mycket ringa grad skulle påverka den totala byggnads kvoten
i höjande riktning.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att bland de medel som använts
inom lokaliseringspolitiken är byggnadstillståndsgivningen och uttalar i
detta sammanhang följande.
Innan ett ärende rörande tillstånd att uppföra industribyggnad avgöres,
beredes styrelsens lokaliseringsbyrå tillfälle att uttala sig om lokaliseringens
lämplighet. Därvid göres en utredning, som klarlägger lokaliseringsfrågans
olika aspekter. För utredningsresultatet är inte endast arbetskraftstillgången
avgörande. Även företagsekonomiska, samhällsekonomiska och sociala
skäl måste beaktas. Om den av företagaren avsedda lokaliseringsorten
anses mindre lämplig eller olämplig, upptas förhandlingar med den sökande
i syfte att söka intressera denne för att välja annan lämpligare lokaliseringsort.
Avstyrkes ärendet ur lokaliseringssynpunkt, måste andra skäl av stor
betydelse finnas för att det skall bifallas. Innebär å andra sidan det begärda
byggnadstillståndet en ur lokaliseringssynpunkt önskvärd utbyggnad eller
nyetablering, beaktas detta vid handläggningen av tillståndsärendet.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1956 med förslag angående ändrad
lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete samt angående fortsatt
giltighet av samma lag uttalas, alt vid prövningen av byggnadstillståndsärenden,
som berör de större tätorterna, större vikt än tidigare bör
läggas vid en sådan bedömning av ärendena, som främjar en ur samhällets
synpunkt lämplig förläggning av företagen. Enligt styrelsens uppfattning
bör man därför avvakta ytterligare erfarenheter, innan nya åtgärder vidtages
i fråga om detta avsnitt av den samhälleliga lokaliseringsverksamheten.
I fråga om det i motionerna 1:450 och 11:635 väckta förslaget om viss
försöksverksamhet uttalar styrelsen följande.
4
Bankoulskottets utlåtande nr 25 år 1956
Som tidigare framhållits anlägger styrelsen vid prövningen av ansökningar
om byggnadstillstånd även lokaliseringspolitiska synpunkter, på
ärendena. Dessutom har sedan föregående år en viss kvot (15 miljoner kronor
per år) stått till förfogande för byggnadstillståndsgivning till industriföretag
inom sådana geografiska områden, där en utbyggnad av industrien
är särskilt angelägen. Detta har i åtskilliga fall möjliggjort en från allmän
lokaliseringssynpunkt önskvärd sysselsättningsökning, vilken annars inte
kunnat komma till stånd inom ramen för den vanliga tillståndsgivningen.
Av det anförda framgår, att redan nu finns möjligheter att på grundval
av rent lokaliseringspolitiska motiv bevilja byggnadstillstånd till företag
på landsbygden och i dess tätorter liksom i andra mindre och medelstora
tätorter, där en utbyggnad av näringslivet är önskvärd. Att begränsa användningen
av den nämnda lokaliseringskvoten till endast företag av viss
storlek eller till företag i vissa bestämda kommuner är emellertid enligt
styrelsens mening inte lämpligt.
Riksförbundet Landsbygdens folk instämmer i princip i motionernas
syfte och konstaterar med tillfredställelse att chefexx för socialdepartementet
i propositionen nr 85 är imxe på samma linjer som motionärerna.
Efter de ingående utx-edningar som redan gjorts i dessa frågor förordar
förbundet, att man genom att i begränsad omfattning bedriva sådan försöksverksamhet
som föreslås i motion 11:450 skaffar sig erfarenheter för
en fraixitida utbyggt! verksamhet.
Sveriges industriförbund uttalar bl. a. följande.
Industriförbundet vill bestämt motsätta sig varje form av statliga tvångsåtgärder
för att hindra företagens förläggning till vissa områden vare sig
med hjälp av byggnadsregleringen eller genom speciell tillståndsgivning
för lokaliseringen av industrins anläggningar. Valet av förläggningsplats
för en industrianläggning måste, liksom företagets handlande över huvud,
grundas på företagsekonomiska synpunkter. Om denna grundläggande
princip icke blir beaktad vid lokaliseringen, kan resultatet bli att företaget
inte kan stå sig i konkurrensen gentemot andra företag med ett ur produktions-
och transportsynpunkt bättre läge. En ur företagsekonomiska synpunkter
riktig lokalisering av industrianläggningarna är ett för såväl företaget
och dess anställda som för hela samhället gemensamt intresse. Leder
en felaktig lokalisering till att verksamheten måste läggas ned, medför
detta icke blott förluster för företaget. Det kan även leda till svårigheter
för de anställda och den kommun som beröres.
Vid eu statlig reglering av företagens förläggning finns uppenbarligen
stor risk för att de företagsekonomiska synpunkterna komma att få stå
tillbaka för oklart definierade samhällsintressen, varigenom företagens utvecklingsmöjligheter
och konkurrenskraft försvagas. Även om man vid
handhavandet av regleringen i princip vill ta all rimlig hänsyn till de företagsekonomiska
intressena, måste det vara en utomordentligt svår uppgift
för myndigheterna att bedöma, om den planerade produktionen med
lika tillfredsställande resultat kan bedrivas på någon annan plats än den
som företaget självt anser vara den lämpligaste. Det kan icke undvikas, att
myndigheternas ställningstagande i hög grad måste grundas på subjektiva
Bankouiskottets utlåtande nr 25 år I!/.">(>
.)
värderingar och ge betydande utrymme för godtycke, vilket förutom att det
kan leda till fellokalisering av företagen skulle skapa stark irritation inom
näringslivet. En reglering på detta område medför även att planerade utbyggnadsprojekt
i vissa fall måste skrinläggas och att tillkomsten av nya
företag försvåras.
Ej heller kan Industriförbundet finna, att utvecklingen i lokaliseringshänseende
under senare decennier varit sådan att den motiverar någon
form av statlig reglering av industrins förläggning.
Industriförbundet bemöter det i debatten kring lokaliseringsfrågan ofta
framförda påståendet att industrien i allt högre grad koncentrerats till storstäderna
och att detta varit den drivande kraften i storstädernas expansion
och anför härutinnan följande.
Sedan relativt lång tid tillhaka har industribefolkningens andel av hela
den yrkesverksamma befolkningen minskat i de större städerna, medan
industrin totalt sett givit sysselsättning åt en allt större del av befolkningen.
I te tre största städerna, varvid även Stockholms förorter medräknats,
sjönk sålunda enligt folkräkningarna denna andel mellan åren 1920 och
1950 med 7 procent och i de åtta därefter följande städerna i storleksordning
med 5 procent. I riket som helhet ökade däremot de inom industrin
sysselsatta under samma tid sin andel av hela den yrkesverksamma befolkningen
med 18 procent. Att industrin spelat en relativt obetydlig roll för
storstädernas expansion under perioden 1920—1950 framgår även av att
antalet yrkesverksamma inom denna näringsgren i de tre största städerna
steg med 84 000 personer eller 58 procent, medan ökningen inom handel,
samfärdsel och offentlig tjänst var sammanlagt 220 000 personer, vilket
innebär en stegring med 113 procent. För riket i dess helhet var motsvarande
ökning 300 000 respektive 580 000 personer. Det kan tilläggas, att under
den här angivna perioden antalet sysselsatta enbart inom offentlig tjänst
i de tre största städerna steg från omkring 40 000 till 123 000 personer eller
nära nog lika mycket som inom industrien.
För att belysa sysselsättningsutvecklingen inom industrin i de tre största
städerna under de senaste åren, vilket i detta sammanhang är av särskilt intresse,
har en bearbetning gjorts av kommerskollegii industristatistik. Den
visar att antalet industrianställda på dessa platser, inklusive Stockholms
och Göteborgs förorter, sammanlagt sjönk med 1 500 personer under 7-årsperiode \ 1946—195?, medan för landet i övrigt förelåg en ökning med
20 000 personer eller 4,5 procent. Ser man till de tre första åren på 1950-taict
framgår att antalet anställda inom industrin i Stor-Stockholm sjönk med
0 000 personer eller 0 procent och i Stor-Göteborg och Malmö med vardera
1 000 personer, motsvarande en minskning med 2 respektive 3 procent. För
landet i övrigt visade sysselsättningen inom industrin däremot en obetydlig
ökning.
Industriförbundet erinrar vidare om att förbundet i olika sammanhang
framfört krav om byggnadsregleringens avskaffande. Att i nuvarande läge,
då byggnadstillståndsgivningen är ytterst restriktiv, ställa vissa industriprojekt
utanför regleringen kan däremot enligt förbundets mening anses
tveksamt. Även Industriförbundet påpekar, att ett visst kvotbelopp redan
6
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956
nu står till förfogande för byggnadstillstånd till industriföretag på sådana
platser, där eu utbyggnad av näringslivet anses särskilt önskvärd.
2. Statliga ämbetsverks och institutioners förläggning
I motionerna I: 121 och II: 212 framhålles, att statens administrativa och
.judiciella verksamhet nu i stor utsträckning är koncentrerad till huvudstaden.
Staten borde enligt motionärerna föregå med ett gott exempel och
bryta koncentrationen av all statlig förvaltning till huvudstaden, som enbart
tycks vara betingad av traditionella och icke längre sakliga motiv.
De goda kommunikationerna anses göra det möjligt att placera centrala
ämbetsverk snart sagt var som helst i landet.
Beträffande detta spörsmål uttalas i motionen II: 454 bl. a. följande.
Praktisk erfarenhet visar att olika statliga ämbetsverk och institutioner
är mer eller mindre beroende av direkta och upprepade kontakter med
departementen och med andra ämbetsverk liksom med civila myndigheter,
enskilda organisationer, personalorganisationer m. fl. För de ämbetsverk,
som i högre grad är beroende av dessa kontakter, innebär en utflyttning
större problem. Vid en prövning från fall till fall av lokalisering förefinnes
risk att dessa problem överdimensioneras, då man under omprövningen
icke har möjlighet att ställa olika ämbetsverks speciella kontaktfrågor i
jämförelse med varandra. Då statsmakterna, som vid flera tillfällen uttalats
och i handling praktiskt visats, är enstämmiga i sin uppfattning att en
utflyttning av statliga ämbetsverk är att rekommendera, borde icke detta
förhållande få inverka menligt på lösandet av huvuduppgiften: att åstadkomma
en rationell lokalisering av förvaltningen. En mera allmän prövning
av hela frågekomplexet skulle i avgörande grad underlätta nödvändiga
bedömningar av konsekvenserna av en utflyttning.
Lokaliseringen av statsförvaltningarna skulle också kunna ske med betydligt
mindre omgång, försåvitt en allmän omprövning av frågan om
flyttning kunde ske. All hänsyn kunde då tas till de befolkningspolitiska
fakta, som kommer in i sammanhanget. Varje ämbetsverks särskilda svårigheter
vid en utflyttning kunde klarläggas och en allmän omprövning ge vid
handen i vilken ordning en lokalisering skulle komma i fråga. Vidare kunde
en gång för alla kartläggas de synpunkter framför allt personalorganisationer
och andra civila sammanslutningar har på frågan om de statliga
ämbetsverkens lokalisering liksom också de problem som alltid uppstår på
den plats, dit ett ämbetsverk förlägges.
En allmän utredning av frågan om lokaliseringen av den statliga förvaltningen
är icke ägnad att komma i konflikt med riksdagens uttalade mening,
att lokalisering bör övervägas, då befintliga organs lokalfrågor blir föremål
för prövning. De allmänna principer för lokaliseringen en generell prövning
av frågan leder fram till skulle göra detta övervägande väsentligt lättare.
Då ett flertal statliga organ är i behov av nya lokaler för sin förvaltning,
bör utredningen ske med största möjliga skyndsamhet.
Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att styrelsen i yttrande över motioner
till 1953 och 1955 års riksdagar framhållit som sin uppfattning, att de
flesta centrala ämbetsverk i hög grad torde vara beroende av möjligheten
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956
7
att upprätthålla en intim kontakt med andra ämbetsverk samt med departement
och näringslivets organisationer men att frågan om utflyttning a\
statlig förvaltning borde övervägas, t. ex. då nya organ inrattas eller i sainband
med att lokalfrågan blir föremål för prövning. Styrelsen har även i
yttrande rörande inrättandet av ett sjöfartsverk och angående ny ämbetsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen anfört, att frågan om ämbetsverkens lokalisering
borde bli föremål för närmare utredning. Sådana utredningar har
också kommit till stånd och nyligen slutförts. Under de fortlöpande kontakter,
som styrelsen haft med dessa utredningar, har erfarenheterna givit
vid handen, att frågan om ämbetsverkens lokalisering borde tas upp till
prövning i ett större sammanhang. Lämpligt vore att göra en genomgång av
samtliga centrala ämbetsverk för att utröna och ta ställning till de skäl,
so in kan anföras för och emot eu förläggning till annan plats än Stockholm.
Prövningen borde göras såväl ur allmän lokaliseringssynpunkt som med
hänsyn till önskvärdheten av en rationell administration och förvaltning.
Styrelsen uttalar sig sålunda för att eu sådan utredning kommer till stånd.
;j. Planerings- och övriga utredningsspärs inål
I motionerna I: 449 och II: 628 ställes bl. a. frågan: Vilket är det lägsta
antal innevånare som fordras för att kraven på tillfredsställande arbetsinkomst
och god trivsel skall kunna fyllas i dagsläget och i en överskådlig
framtid? Motionärerna framhåller vidare följande.
Det räcker givetvis inte med att antalet människor i en tätort uppgår till
en viss minimisiffra. Detta utgör endast grundvalen för att kunna tillgodose
de uppställda kraven. Sedan kommer den viktiga frågan om planering och
organisation av tätorten. I första hand kommer det an på tätortens egna
innevånare och kommunala organ att lösa dessa irågor. Många mindre tätorter
har i detta avseende lagt ner ett beundransvärt och resultatrikt arbete;
Andra däremot har svårigheter att komma til! rätta med sina planeringsproblem.
Det skulle säkerligen vara värdefullt om organisation och planering
av mindre tätorter underkastades ett ingående studium och om experter
utbildades, vilka kunde bistå de mindre tätorterna med utredningar
och planläggning. Det förefaller ändamålsenligt att landstingen bleve huvudmän
för en dylik verksamhet. Eu samordning genom lämpligt statligt
organ torde dock vara erforderligt, dä hela planeringsarbetet måste grunda
sig på eu lokaliseringspolitik utformad av statsmakterna.
Om en mindre tätort lyckats med problemet att skapa goda utkomstmöjligheter
för sina innevånare blir nästa fråga att lösa trivselproblemet
så, att människorna, och det gäller inte minst ungdomen, stannar och sa
att ungdomar från omgivande glesbygd lika gärna väljer den mindre tätorten
som arbets- och boplats som storstaden. Det är ofrånkomligt att
trivselanordningar, antingen det gäller den rena förströelsen eller mera
kulturellt betonade ting, blir dyrare per individ räknat i den mindre tätorten
än i storstaden. Som exempel kan nämnas sporthallar och andra anordningar
för sport och idrott, samlingslokaler, hobbyrum, bibliotek med utrymmen
för studiecirklar in. in. Vidare kräves biograf, danslokal och restaurang av
8
liankonlskottets tillåtande nr 25 år 1956
hygglig standard. För att detta skall kunna åstadkommas torde bidrag av
allmänna medel vara nödvändigt. Dessa bidrag kunde t. ex. utformas så,
att om den mindre tätorten ordnar med dylika trivselanordningar skulle
statsbidrag utgå med ett belopp, som motsvarar merkostnaden per individ,
jämfört med kostnaden för motsvarande anordning i exempelvis en medelstor
stad. Om det ur statens synpunkt är önskligt med en lokaliseringspolitik,
syftande till att en relativt stor del av befolkningen är bosatt i mindre
tätorter, bör det vara motiverat att staten offrar dessa medel.
Motionerna I: 409 och II: 585 berör inledningsvis bl. a. finansieringen av
investeringarna i Stockholm. I fortsättningen beröres även förhållandena
på landsbygden och härvid framhålles följande.
Det är av största betydelse, alt den vid jordbrukets fortgående rationalisering
irigjorda arbetskraften beredes möjlighet att stanna i hemtrakten.
Landsbygdskommunerna borde därför inventera sina möjligheter att uppmuntra
hantverk och småindustri. Vidare bör möjligheter att förlägga
större industrier till landsbygden undersökas samt möjligheterna att skaffa
och iordningställa mark för egnahemsbyggen prövas.
En av HSB utförd undersökning har gett vid handen, att 80 procent av de
tillfrågade bestämt uttalat sig för egna hem i stället för stadens eller tätortens
hyresvåningar. Denna sunda och riktiga inställning borde tillgodoses.
Men de stora städerna får svårt att tillfredsställa detta önskemål med den
efterfrågan på tomtmark och med de utsträckta och dyrbara kommunikationer
som blir följden. Det bör däremot med relativ lätthet kunna tillgodoses
inom landsbygdskommuner med redan befintliga järnvägs- och bussförbindelser.
I anledning av dessa fyra motioner uttalar arbetsmarknadsstyrelsen följande.
I lokaliseringsverksamheten är det en strävan alt skapa eller bibehålla
lämpligt avvägda bebyggelsegrupper. Med de skiftande förhållanden som
råder i vårt land, kan dessa bebyggelsegrupper vara av sinsemellan vitt
skilda slag. Utformningen måste ske med utgångspunkt från de lokalt rådande
förhållandena. Att därför fastslå att eu viss bebyggelsetyp eller en
ort av viss storlek generellt sett är den mest ekonomiska eller i övrigt mest
lämpliga låter sig icke göras.
Arbetsmarknadsstyrelsen har uttört ett stort antal utredningar angående
befolkning och näringsliv in. in. i olika orter och områden, i första hand i
samband med särskilt aktualiserade lokaliseringsspörsmål. På grundval
a\ de härvid erhållna erfarenheterna framlade styrelsen i en den 22 juni
1954 daterad VPM förslag om påbörjande av en systematisk, hela riket
omfattande regional lokaliseringsplanering. Angående lokaliseringsplaneringens
närmare uppläggning hänvisas till bifogad avskrift av nämnda
VPM (Bilaga t). Då endast eu mindre del av den begärda personalförstärkningen
erhållits, har hittills regional lokaliseringsplanering endast kunnat
påbörjas i två län.
Av vad som ovan och i nämnda VPM anförts torde framgå, att arbetsmarknadsstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad på de särskilda problem,
som sammanhänger med uppgiften afl främja bebyggelse och näringsliv på
landsbygden. Enligt styrelsens uppfattning torde för närvarande den mest
Bankoutskottets utlåtande nr 25 är 1956
fl
aktuella åtgärden vara att utvidga den regionala lokaliseringsplaneringen
till att omfatta ytterligare delar av landet.
Även om den regionala lokaliseringsplaneringen endast kan väntas klarlägga
vissa av de vitt skilda frågeställningar, som aktualiseras i detta sammanhang,
anser styrelsen att eventuella ytterligare utredningar kan anstå
till dess närmare erfarenheter av den igångsatta verksamheten erhållits.
Detta synes även vara motiverat av den påbörjade inventering och sammanställning
av material för erhållande av underlag för utformning av den
framtida närings- och bebyggelsestrukturen i landet, som bankoutskottet i
utlåtande 36/1954 begärde och som arbetsmarknadsstyrelsen anbefallts utföra.
I skrivelse till kungl. socialdepartementet den 14 februari 1956 har
styrelsen närmare framlagt sina synpunkter på inventeringens uppläggning
(Bilaga 2). När denna inventering slutförts, torde bättre möjligheter finnas
att avgöra, vilka de problemkomplex är, som särskilt fordrar närmare utredning,
och på vilket sätt en sådan lämpligen bör komma till stånd.
Sveriges industriförbund anser, att de betydande resultat som uppnåtts
genom den i samverkan mellan industrien och statsmakterna bedrivna rådgivningsverksamheten
på lokaliseringsområdet gör, att man kan räkna med
att den även i fortsättningen kommer att bli ett effektivt och smidigt medel
att påverka industriföretagens lokalisering i en för såväl industrien som
samhället gynnsam riktning. Rådgivning och upplysning bör därför vara
den väg som bör anlitas, då det gäller att öva direkt inflytande på företagens
förläggning. Industriförbundet är för sin del berett att medverka till
att effektivisera och intensifiera upplysningsverksamheten på lokaliseringsområdet.
Staten och kommunerna påverkar å sin sida ständigt förutsättningarna
för industriell verksamhet inom olika områden och på olika platser. Förbättrade
vägar eller breddning av en järnväg kan enligt förbundet medföra
att en ort blir lämplig som lokaliseringsplats för industrier av olika slag.
Förläggning av en statlig verksamhet leder till utbyggnad av handel och
servicenäringar, vilket i sin tur kan göra orten attraktiv för industriell
verksamhet. Även de olika kommunernas möjligheter att skapa en trivsam
miljö och god service för befolkningen inverkar på industriföretagens lokalisering.
Utskottet
De i förevarande motioner upptagna lokaliseringsspörsmålen har under
senare år fått ökad aktualitet. De har vid upprepade tillfällen behandlats
av riksdagen, senast förra året. I anledning av då väckta motioner framhöll
utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 14, att med en omprövning
av principerna för lokaliseringsverksamheten borde kunna anstå.
Utskottet erinrade vidare om att utskottet redan i sitt utlåtande nr 36
till 1954 år riksdag funnit det nödvändigt med en inventering och samman
-
10
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956
ställning av det omfattande material som genom offentlig utredning och
samhällsvetenskaplig forskning etc. blivit tillgängligt till belysning av de
med närings- och bebyggelsestrukturens utveckling sammanhängande problemen.
Sedermera har Kungl. Maj :t anförtrott arbetsmarknadsstyrelsen
att verkställa den inventering och sammanställning varom utskottet hemställt.
Sedan föreliggande motioner väckts har Kungl. Maj :t för riksdagen
framlagt proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen av den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt angående fortsatt giltighet av samma lag. I nämnda proposition, nr
85, har förutsatts, att vid prövningen av byggnadstillståndsärenden, som
berör de större tätorterna, större vikt än tidigare lägges vid en sådan bedömning
av ärendena som främjar en ur samhällets synpunkt lämplig förläggning
av företagen.
Vid bifall till propositionen, som är föremål för behandling av tredje
lagutskottet, kommer de i motionerna 1:121 och 11:212 samt 1:328 och
II: 257 framställda önskemålen om en aktivare statlig lokaliseringspolitik
att i vart fall till en del bli tillgodosedda. Utskottet är icke berett att
utöver vad som föreslagits i propositionen nu tillstyrka andra åtgärder
vid sidan av den pågående upplysnings- och rådgivningsverksamheten för
att mera direkt påverka lokaliseringen av företagsamheten. I detta sammanhang
vill utskottet i likhet med föredragande statsrådet i den berörda
propositionen framhålla, att om det ur hela samhällets synpunkt
kan betraktas som angeläget att vidtaga åtgärder för att hejda den ytterligare
tillväxten av främst de största tätorterna, är det även angeläget att
motverka orealistiska och överdrivna föreställningar om fördelar av näringslivets
spridning som icke sällan gör sig gällande. Det primära i strävandena
till ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat näringsliv är
givetvis att företagsekonomiska förutsättningar finnes för företagens förläggning
till en viss ort eller viss del av landet.
Det förslag om viss försöksverksamhet inom byggnadsregleringens ram
som framställts i motionerna 1:450 och 11:635 har tillstyrkts av Riksförbundet
Landsbygdens folk men avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen
och Industriförbundet. Såsom framgår av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande
torde motionärernas önskemål redan i viss utsträckning vara tillgodosedda,
eftersom sedan föregående år finnes en särskild kvot om 15
miljoner kronor per år, som är avsedd att användas för byggnadstillståndsgivning
till industriföretag inom sådana geografiska områden där en utbyggnad
av industrien är särskilt angelägen. Detta har redan möjliggjort
en sysselsättningsökning på flera håll där en sådan från allmän lokaliseringssynpunkt
befunnits önskvärd och där svårigheter förelegat att inom
ramen för den vanliga tillståndsgivningen förverkliga detta mål.
Bankoutskotiets utlåtande nr 25 år 1956
11
Den i såväl motionerna I: 121 och II: 212 som motionen II: 454 berörda
frågan om ämbetsverkens och övriga statliga institutioners förläggning
har blivit ytterligare belyst i det yttrande som arbetsmarknadsstyrelsen
avgivit. Styrelsen har tillstyrkt att en allmän utredning företages av frågan
om lokaliseringen av ämbetsverken. Utskottet är emellertid för sin del
tveksamt om lämpligheten av att tillkalla en särskild allmän utredning
med detta uppdrag bl. a. därför, att en sådan utredning skulle bli mycket
omfattande och snart kunna förlora i aktualitet. Utskottet förväntar i
stället, att Kungl. Maj :t fortsättningsvis i förekommande fall ägnar frågan
om ämbetsverkens och de statliga institutionernas förläggning sin uppmärksamhet
och vidtager erforderliga åtgärder.
I anledning av vad som anförts i motionerna I: 449 och II: 628 samt
1: 409 och II: 585 vill utskottet erinra om den planeringsverksamhet som
redan organiserats i förutom arbetsmarknadsstyrelsens även landstingens
och kommunernas regi och som utskottet tidigare, särskilt i utlåtandet nr
86/1954, uppmärksammat. Det synes önskvärt att detta planeringsarbete
ytterligare intensifieras och att därvid på sätt motionärerna framhållit de
mindre tätorternas problem ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet vill
även betona, att utskottet från sina utgångspunkter tillmäter stor betydelse
åt en fortsatt utveckling av den rådgivnings- och upplysningsverksamhet
som, delvis i samverkan, bedrives av arbetsmarknadsstyrelsen och
industriens produktionsråd. Vad som i övrigt anförts i dessa motioner har
icke givit anledning till annat uttalande från utskottets sida än att med
igångsättande av ytterligare utredningar angående lokaliseringsfrågorna
enligt utskottets mening bör anstå till dess att pågående inventeringar
inom detta område slutförts. Utskottet vill understryka angelägenheten
av att arbetsmarknadsstyrelsens utredning bedrives med skyndsamhet.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna 1:121 och 11:212, 1:828 och 11:257,
I: 409 och 11:585, I: 449 och II: 628, I: 450 och II: 635 samt
II: 454 — i den mån de icke må anses besvarade genom
vad utskottet anfört — icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 12 april 1956
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
12
Bankoutskollets utlåtande nr 25 år 1956
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Mogård*, Boo, Kriigel,
Strandler, Eliasson, Danmans och Magnusson; samt
från andra kammaren: herrar Sköldin, Nordqvist i Karlskoga, Carlsson
i Tibro, Andersson i Ronneby, Jönsson i Rossbol, Boija, fru RenströmIngenäs*
och Sköld.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Ewerlöf, Danmans, Magnusson, Nordqvist i Karlskoga, Carlsson
i Tibro och Boija.
Bankoutskotlets utlåtande nr 25 år 1956
13
Bilaga 1
VPM angående regional lokaliseriugsplanering
Statsmakterna framhöll vid sitt ställningstagande till lokaliseringsutredningens
betänkande angående näringslivets lokalisering, att en precisering
av de riktlinjer efter vilka lokaliseringspolitiken bör arbeta, när
det gäller förläggningen av näringsliv och samhälleliga anläggningar inom
olika regioner, bör kunna erhållas genom såväl undersökningar berörande
hela landet som regionala studier av den typ som lokaliseringsutredningen
skisserat. Sådana regionala studier borde komma till stånd länsvis och
anknytas till bebyggelseplaneringen och den regionala jordbruksplaneringen.
Frågor som rörde näringslivets lokalisering inom större områden borde
således angripas enhetligt för stadsbygd och landsbygd. En dylik samordning
med ömsesidigt utbyte av material och synpunkter torde, framhölls
det vidare, vara nödvändig för att såväl den översiktliga planeringen
som lokaliseringspolitiken skall kunna bedrivas ändamålsenligt.
I det praktiska lokaliseringsarbetet har behovet av en hela riket omfattande
regional lokaliseringsplanering gjort sig alltmer gällande. Bl. a.
är en sådan planering nödvändig för att rådgivningsverksamheten i lokaliseringsfrågor
skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Lämnandet
av förslag på lämpliga lokaliseringsorter förutsätter kunskap om alla
de orter, som för ett visst lokaliseringsfall kan ifrågakomma. Hittills har
lokaliseringsorganet i samband med rådgivningsverksamheten gjort ett
stort antal mer eller mindre omfattande regionala undersökningar angående
näringsliv etc. i sådana områden där det erfarenhetsmässigt kunnat antagas,
att näringslivet varit i behov av en komplettering. Allteftersom dessa
orter tillförts nya industrier blir det svårare att utan eu hela landet omfattande
planering kunna ta ställning till vilka orter som ur olika synpunkter
är lämpligast som lokaliseringsorter.
Att det föreligger ett behov av en regional lokaliseringsplanering har
också kunnat konstaterats i samband med ställningstagande ur lokaliseringssynpunkt
till ansökningar om byggnadstillstånd. Utredningar, som
gjorts i samband med dylika ärenden, har i vissa fall givit vid handen, att
tveksamhet rått såväl hland de olika länsmyndigheterna som på kommunalt
håll beträffande den lämpliga lokaliseringen inom olika kommuner
och att man i avsaknad av en regional planering haft svårt alt taga
definitiv ställning till lokaliseringsfallen. Det kan i detta sammanhang
nämnas, att den regionala planering, som pågår i Boråstrakten och som
även kan sägas omfatta en lokaliseringsplanering. varit eu värdefull hjälp
vid ställningstagande till lokaliseringsfall inom regionen.
Fn regional lokaliseringsplanering är ett nödvändigt komplement till
annan samhällsplanering, bl. a. jordbruksplancring, bebyggelseplanering.
14
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956
bostadsbyggnadsplanering, planering för skolornas lokalisering etc. Vid
regional byggnads- och jordbruksplanering är det viktigt, att regionerna
avgränsas på ett sådant sätt, att man får väl avvägda bebyggelsegrupper.
Som bakgrund till dessa regionala planeringar behövs också en målsättning,
som måste bygga på lokaliseringspolitiska bedömningar. Regionala
och lokala bostadsbyggnadsprogram torde icke gå att upprätta så länge
de lokaliseringspolitiska förutsättningarna icke klarlagts. Avsaknaden av
en indelning av riket i olika bebyggelseregioner liksom avsaknaden av lokaliseringspolitiska
målsättningar för regionerna medför över huvud taget
svårlösta problem för all regional samhällsplanering, t. ex. då det gäller
planering av kommunikationsledernas sträckning och standard, skolor
samt andra sociala och kulturella anläggningars lokalisering.
Lokaliseringsorganet beredes genom byggnadsstyrelsen tillfälle att framföra
sina synpunkter på generalplaner, som underställes byggnadsstyrelsens
granskning. I samband därmed har konstaterats, att de regionala
sammanhangen ofta försummas vid dessa planers upprättande. Från
planförfattarnas sida understrykes, att generalplaneringen borde föregås
av en regional planering och att bristen på översiktliga utredningar och
målsättningar rörande befolkningens och näringslivets lokalisering medför
svårlösta problem för generalplaneringen. Ofta måste planförfattarna
själva göra omfattande regionala undersökningar, som medför betydande
kostnader för den kommun för vilken generalplanen skall upprättas.
Arbetsmarknadsstyrelsen har kommit till den slutsatsen, att det för
den fortsatta verksamheten är synnerligen angeläget, alt en hela riket
omfattande regional lokaliseringsplanering kommer till stånd.
Den regionala lokaliseringsplaneringen berör i stor utsträckning andra
samhällsplanerande myndigheters verksamhetsområden. Vid lokaliseringsplaneringen
måste i slor utsträckning anlitas den sakkunskap, som dessa
besitter inom sina respektive planeringsområden. Den måste också bygga
på utredningar, som lämpligast kan utföras eller redan utförts av dessa
myndigheter. Ifrågavarande myndigheter har i regel en länsorganisation
och deras utredningar och planeringar bedrives länsvis. Det synes då önskvärt,
att även den regionala lokaliseringsplaneringen anknvles till länen.
Lokaliseringsverksamheten går emellertid ut på att söka jämka lokaliseringen
av rörliga företagsenheter så, att det åstadkommes lämpligt avvägda
bebyggelsegrupper bestående t. ex. av en stor eller medelstor tätort som centralort
jämte den denna omgivande landsbygden med mindre tätorter. Det
synes då lämpligt, att dylika bebyggelsegrupper åtminstone i vissa avseenden
får utgöra undersökningsenheten vid den regionala lokaliseringsplaneringen.
Den regionala lokaliseringsplaneringens första uppgift blir således alt
på lämpligt sätt söka åtminstone preliminärt avgränsa ifrågavarande be
-
Bankoutskollets utlåtande nr 25 år 1956
15
byggelsegrupper. Till grund för denna preliminära avgränsning lägges
bl. a. uppgifter angående centralortens handelsområde, kommunikationsleder
etc. Avgränsningen måste ske i samråd med av samhällsplaneringen
berörda kommuner, statliga myndigheter och vetenskapliga institutioner.
Den andra etappen i den regionala lokaliseringspianeringen blir en beskrivning,
kartläggning och analys av befolkningsförhållanden, näringsliv
och sådana samhällets olika yttringar, som kan påverka eller påverkas
av lokaliseringen, t. ex. skolväsendet, kommunikationer, vissa ekonomiska
frågor, såsom inkomster, kommunalt skattetryck etc.
Denna inventering synes lämpligast kunna ske genom att varje länsmyndighet
i samråd med och med hjälp från sin centralmyndighet gör de
undersökningar inom sitt verksamhetsfält som är erforderliga. På arbetsmarknads-
och lokaliseringsorganen skulle således ankomma att göra en
beskrivning av befolkningsutveckling, arbetsmarknad och sådana delar
av näringslivet, som icke faller inom andra myndigheters verksamhetsfält.
Jordbruksorganen skulle redogöra för lantbruket, skogsvårdsorganen
för skogsbruket, bebyggelseplaneringsorganen för bebyggelseplaneringen,
vägförvaltningen för vägarna, bostadsorganen för bostadsförhållandena etc.
Även de vetenskapliga institutionerna bör kunna lämna värdefulla bidrag
till utredningen.
Denna etapp av arbetet bör också omfatta en framtidsbedömning av
regionens förmåga till självförsörjning med arbetskraft samt det egna
näringslivets möjligheter att absorbera denna arbetskraft.
Med ledning av nämnda kartläggning av näringsliv och bebyggelse samt
av de uppgjorda framtidsbedömningarna skulle man sedan söka precisera
de svagheter, som ur olika synpunkter förefinnes inom regionens näringsliv
och bebyggelse. Dessa svagheter kan t. ex. bestå i att näringslivet är
för svagt utvecklat för att ta hand om de egna arbetskraftstillgångarna,
att det är ensidigt utbyggt med hänsyn till vissa kategorier arbetskraft,
att det är svagt differentierat. Näringslivet kan också vara för mycket
koncentrerat till centralorten, medan regionens randområden kan ha ett
dåligt utvecklat näringsliv och folkminskning. Sambandet mellan näringsliv
och bebyggelse bör också klarläggas. En spridning av små företagsenheter
inom regionen kan ha gett upphov till att tätortsbebyggelsen splittrats
på många små enheter med åtföljande svårigheter att ordna olika
gemensamhetsanläggningar.
Konsekvenserna ur olika synpunkter av näringslivets brister bör också
redovisas.
Innan de lokaliseringspolitiska målsättningarna görs upp måste förutsättningarna
för näringslivets utbyggnad och lokalisering klarläggas. Det
behövs här en redovisning av bl. a. råvarutillgångar, kommunikationsläge,
avsättningsmarknad etc. Det kan på detta översiktliga planeringsstadium
It)
Bankoutskotlets utlåtande nr 25 år 1956
inte bli fråga om någon detalj redovisning utan endast om en sådan allmän
kartläggning, som är nödvändig för att inte den lokaliseringspolitiska målsättningen
bara skall bli ett lokalbetonat önskeprogram.
En viktig fråga är att avväga beskrivningens och analysens omfattning.
Fackorganen är måhända intresserade av en ingående och fullständig
redogörelse för sina respektive fack. De som är intresserade av en allmän
översikt av länen vill däremot inte bli belastade med för mycket detaljer.
Det är också önskvärt, att analyserna göres färdiga inom rimlig tid och
att utredningsarbetet inte lägges upp på bredare basis, än som svarar mot
de i utredningsarbetet medverkande organens möjligheter att lämna hjälp.
Det synes därför lämpligt, att man till en början inriktar sig på att göra
en översiktlig redogörelse med huvudvikten lagd på befolkning och näringsliv
och. att man därefter angriper de detaljproblem som måste lösas för
att planeringen skall kunna föras vidare. En sådan allmän översikt skulle
också kunna vara värdefull för det enskilda näringslivet och de offentliga
myndigheterna vid deras ställningstagande till olika konkreta frågor och
planeringar. Det torde bli nödvändigt att centralt göra upp en disposition
för utredningen. Denna bör göras upp i samråd med samtliga berörda
organ. Den skall vara till vägledning för dem, som medverkar i utredningsarbetet,
och göra det möjligt att jämföra de olika utredningarna. Det erforderliga
statistiska materialet torde i stor utsträckning kunna sammanställas
centralt. Detta gäller även i fråga om utarbetandet av kartor, kartogram
o. d.
Med ledning av nämnda ekonomiska utredning och analys bör som tredje
etapp göras upp en målsättning för vilken utbyggnad av näringslivet som
är önskvärd och möjlig för att rätta till eventuella missförhållanden, och
var inom regionen denna utbyggnad bör ske. Därvid bör ställning också
kunna tagas till de olika tätorternas funktioner i bebyggelsegruppen.
Samtliga statliga myndigheter — såväl centrala som lokala — som
är verksamma på samhällsplaneringens område, måste samarbeta vid
uppgörande av de lokaliseringspolitiska målsättningarna. Ett intimt samarbete
måste därvid också äga rum med de kommunala myndigheterna.
Kommunerna bör la ställning till vilken eller vilka orter inom kommunen
som man lämpligen bör satsa på som lokaliserinsorter. Då det gäller
målsättningar beträffande större lokaliseringar, måste emellertid en samordning
av flera kommuners ofta mot varandra stridande intressen äga
rum. Samordningen på länsstadiet synes lämpligast böra ske under länsstyrelsens
ledning. Innan man på länsstadiet tar slutlig ställning till den
lokaliseringspolitiska målsättningen, bör det centrala lokaliseringsorganet
i samråd med andra berörda centrala myndigheter beredas tillfälle att
framföra sina synpunkter på densamma.
Sedan ställning tagits till den lokaliseringspolitiska målsättningen, bör
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956
17
de olika samhällsplanerande statliga myndigheterna och kommunerna var
inom sitt verksamhetsfält upprätta översiktsplaner för de åtgärder, som
behöver vidtagas för att förverkliga målsättningen. Även här måste betonas,
att det endast kan bli fråga om översiktliga planer och handlingsprogram.
En närmare och mera konkret utformning måste ske i de olika
fackorganens planer t. ex. i regionplaner och generalplaner enligt byggnadslagen,
i regionala jordbruksplaner, skolplaner, bostadsförsörjningsplaner
etc. Viktigt är, att dessa planer får en ekonomisk inriktning, så
att kostnaderna för samhällsbyggandet blir redovisat.
Erfarenheterna av här ovan skisserad lokaliseringsplanering är små.
Full klarhet om hur planeringen tekniskt skall genomföras torde kunna
vinnas först under arbetets gång. För att samla dessa erfarenheter synes
det nödvändigt att sätta igång planeringsarbetet och låta detta till en början
få försökskaraktär.
Som ovan nämnts avses, att lokaliseringsplaneringen skall bygga på
material, som framkommit vid redan utförda undersökningar och planeringar,
och att ytterligare erforderliga utredningar skall utföras av de
olika av lokaliseringsplaneringen berörda myndigheterna och vetenskapliga
institutionerna m. fl. I stor utsträckning är materialet av den beskaffenhet
att det bör anskaffas och bearbetas av de centrala myndigheterna.
Det har också framhållits, att länsstyrelsen bör bli det organ på
länsstadiet, som svarar för samordningen av de olika lokala utredningarna
och bedömningarna. Inom länsstyrelsen skulle det närmast ankomma på
planeringssektionen att handha denna koordinationsuppgift. Inom länsstyrelserna
torde emellertid icke finnas någon tjänsteman disponibel, som
kan avdelas för de arbetsuppgifter, som planeringsarbetet för med sig.
Med hänsyn till dels att verksamheten till en början skall ha försökskaraktär
och avser att tillföra det centrala lokaliseringsorganet erfarenhet
hur planeringsarbetet lämpligen skall uppläggas och dels att det skulle
bli svårt att rekrytera ett större antal för uppgiften lämpliga personer
på en gång kan det vara motiverat, att utredningsarbetet ledes av det centrala
lokaliseringsorganet.
I samband med att statsmakterna år 1952 beslöt, att uppgiften att
vara centralmyndighet för lokaliseringsverksamheten fortfarande skulle
ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen förstärktes personalen för lokaliseringsärenden
något. Sålunda inrättades för dessa ärenden en befattning
1 Cg 27 och en amanuenstjänst, varjämte förutsattes, att en tidigare befintlig
amanuenstjänst huvudsakligen skulle utnyttjas för lokaliseringsfrågor
och att byrådirektören för lokaliserings- och utredningsbyrån skulle
ägna en del av sin tid åt dessa frågor.
Denna personalförstärkning har gjort det möjligt att vidga rådgivningsverksamheten
samt all öka kontakt- och utredningsverksamheten. Råd
2
Itihtuuj till riksdagens protokoll 1956. S samt. Nr 25
18
Ranlcoutskottets utlåtande nr 25 år 1956
givningsverksamheten i lokaliseringsfrågor omfattar nu rådgivning till företag,
kommuner, statliga verk och utredningar samt planförfattare. Kontakten
med andra ämbetsverk har utbyggts. Bl. a. byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, järnvägsstyrelsen och
försvarsstaben har på arbetsmarknadsstyrelsens hemställan utsett särskilda
kontaktmän i lokaliseringsfrågor. Kontakt har också tagits med
universitet och högskolor. Utredningsverksamheten avser fortfarande
trämst utredningar i samband med konkreta lokaliseringsfrågor.
De arbetsuppgifler, som enligt statsmakterna bör ankomma på det centrala
lokaliseringsorganet, är så omfattande och de personalresurser, som
erhållits för uppgifternas handhavande, så knappa, att det icke är möjligt
att avdela några tjänstemän för arbetet med lokaliscringsutredningar omfattande
hela län.
För att den regionala lokaliseringsplaneringen skall kunna komma
i gång bör därför enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening ett antal tjänstemän
knytas till lokaliserings- och utredningsbyråns allmänna sektion inom
styrelsen. Dessa tjänstemän skall ha till uppgift att planera de olika länsutredningarna,
att lämna råd till de olika myndigheterna i fråga om utredningsarbetets
bedrivande, att se till att utredningarna bedrives enligt
enhetliga förutsättningar, att utföra utredningar som icke tillhör annan
myndighets verksamhetsområde och att sammanställa och analysera utredningsmaterialet.
Det synes önskvärt, att för den ovan skisserade försöksverksamheten
anställes fyra tjänstemän och att var och en av dessa
får i uppdrag att planlägga arbetet i ett antal län.
Tjänstemännen bör ha erfarenhet från ekonomiska och statistiska utredningar,
vara allmänt orienterade i fråga om näringsfrågor och samhällsproblem,
ha god organisationsförmåga och förmåga att samarbeta
med de olika av planeringen berörda statliga och kommunala myndigheter
liksom med olika organisationer.
Stockholm den 22 juni 1954
ARBETSMARKNADSSTYRELSEN
Bankoutskotiets utlåtande nr 25 år 1956
19
Bilaga 2
Till Kungl. Socialdepartementet
Genom kungl. brev den 6 maj 1955 har arbetsmarknadsstyrelsen anbefallts
att verkställa en av bankoutskottet i utlåtande 36: 1954 begärd
inventering och sammanställning av material för erhållande av underlag
för utformningen av den framtida närings- och bebyggelsestrukturen
i landet. I anledning härav får styrelsen anföra följande synpunkter på
inventeringens uppläggning.
En av de viktigaste anledningarna till att frågan om näringslivets lokalisering
aktualiserats under senare år är den bofolkningsomflyttning
från glesbygd till tätorter och mellan olika landsdelar som äger rum.
Det finns ett mycket rikhaltigt utredningsmaterial som belyser denna
utveckling och orsakerna till densamma. Bland de förhållanden som undersökts
kan nämnas sysselsättningsförändringarna inom olika näringsgrenar,
framför allt sysselsättningsminskningen inom jordbruket och sysselsättningssökningen
inom stadsnäringarna, de därav föranledda flyttningarna
från jordbruksbygderna till tätorterna samt förändringarna i befolkningens
lokalisering. Vidare har klarlagts olika befolkningars könsoch
åldersfördelning. Befolkningsutvecklingen i kommuner av olika näringskaraktär
i län och riksområden har utretts. Ett flertal specialutredningar
beträffande flyttningarna och deras inriktning liksom beträffande
pendelvandringar har framlagts. Befolkningsutvecklingen i olika tätortstyper
har också undersökts. Prognoser har gjorts för jordbruksbefolkning
och stadsnäringsbefolkning liksom för tätortsbefolkningen och vissa sysselsättningsområden
inom stadsnäringarna, såsom handel och allmän förvaltningstjänst.
En del av de utredningar, som behandlar den hittillsvarande och framtida
utvecklingen, kommer även in på de svårigheter att upprätthålla en
tillfredsställande merkantil, social och kulturell standard, som blir följden
av det ständigt vikande befolkningsunderlaget i glesbygderna. Denna
sida av problemet är emellertid otillfredsställande utredd.
I fråga om flertalet serviceanläggningar gäller, att det för dem behövs ett
visst befolkningsunderlag, som av tekniska eller ekonomiska skäl inte
kan underskridas. Detta underlag varierar starkt för service av olika slag.
En del utredningar har gjorts angående storleken av dessa befolkningsunderlag.
1950 års långtidsutredning redovisar i sitt betänkande en undersökning
angående anläggningskostnaderna för gemensamtsanläggningar i
städer och tätorter av olika storlek. I utredningen angående skolväsendets
utbyggnad har diskuterats vilka befolkningsunderlag som behövs för olika
skolformer. Ytterligare utredningar om vilket underlag som behövs för
olika gemensamtsanläggningar är önskvärda.
20
Bankuutskotlets utlåtande nr 25 år 1956
En av lokaliseringspolitikens viktigaste uppgifter är att söka jämka lokaliseringen
av rörliga enheter inom näringslivet så att det blir möjligt
att samordna olika bebyggelsegrupper, bestående av spridd bebyggelse,
mindre tätorter och en stor eller medelstor tätort som centralort, så att
befolkningens servicebehov kan tillgodoses på mest ekonomiska och rationella
sätt. Folkmängden, bebyggelsetätheten och bebyggelsens utformning
inom dessa regioner varierar i stor utsträckning. Inom arbetsmarknadsstyrelsen
pågår för närvarande arbetet med att söka göra en preliminär
regionindelning, som skulle kunna användas i lokaliseringssammanhang.
En definitiv indelning i regioner synes först kunna göras efter
mera detaljerade studier i samband med den regionala Iokaliseringsplaneringen.
En annan fråga är, hur bebyggelsen bör utformas inom regionerna. I
detta avseende föreligger nu stora olikheter. I en del regioner är tätortsbefolkningen
starkt koncentrerad till regioncentra med endast små tätorter
i omlandet. I andra fall är regioncentrum relativt litet, medan det
uppstått ganska välutvecklade sekundärorter i omlandet. Vilken form
som bör eftersträvas sammanhänger bl. a. med vilken samhällsstorlek
som är mest ekonomisk. Detta är en fråga, som är mycket ofullständigt
utredd. Vidare sammanhänger ställningstagandet till bebyggelseformer i
stor utsträckning med de kommunikationsmöjligheter, som är att räkna
med.
Utformningen av den framtida bebyggelsen är emellertid inte enbart
en ekonomisk fråga. Sociala värderingar av olika levnadsmiljöer spelar
också en stor roll. Därtill kommer, att en del människor på grund av sitt
arbete är bundna till glesbygden. Dessa människor ställer krav på att få
del av den allmänna servicestandarden.
Vissa utredningar har gjorts, som belyser människornas inställning till
olika slags service och i vilken mån befintliga anläggningar utnyttjas. Staten
och dess affärsdrivande verk medverkar i stor utsträckning till att
glesbygden förses med serviceanläggningar av olika slag, även om dessa
ofta blir dyrbarare i drift än motsvarande anläggningar i tätorterna. En
undersökning av den inverkan som den förda politiken på olika områden
har på glesbygdens och tätbebyggelsens tillgodoseende av service bör göras.
Bl. a. kommunikationspolitiken, bostadspolitiken, vatten- och avloppsfrågan,
elkraftspolitiken, social- och kulturpolitiken bör därvid beaktas. Det
bör också klarläggas och preciseras, vilka krav som glesbygdens befolkning
har i fråga om kommersiell, social och kulturell service.
En ökad bosättning i glesbygderna och de små tätorterna förutsätter
bl. a., att arbetsplatser lokaliseras på ett sådant sätt, att människorna dagligen
kan färdas till och från sitt arbete.
Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1956
21
För att få underlag för en bedömning av bebyggelsens och näringslivets
utformning måste därför också klarläggas de företags- och samhällsekonomiska
konsekvenserna av företagens lokalisering och vilka åtgärder som
måste vidtagas för att företagen skall kunna acceptera den lokalisering,
som ur sociala synpunkter kan vara önskvärd.
En del avhandlingar har skrivits om den från företagsekonomisk synpunkt
teoretiskt riktiga lokaliseringen liksom beträffande vilka av de
olika lokaliseringsfaktorerna som spelar störst roll för olika företag. Företagen
gör givetvis vid sina lokaliseringsbedömningar vissa utredningar
och bedömningar angående den förmånligaste lokaliseringen, men i regel
torde dessa utredningar inte vara tillgängliga för andra än företaget självt.
Industriens produktionsråd och arbetsmarknadsstyrelsen har i sin rådgivande
lokaliseringsverksamhet kommit i kontakt med ett stort antal
lokaliseringsfall och har fått en betydande erfarenhet av vilka krav företagen
ställer på lokaliseringsplatsen. Industriens utredningsinstitut håller
på med vissa utredningar angående vilka lokaliseringsfaktorer som företag
inom olika branscher fäster störst avseende vid.
Den begärda inventeringen för erhållande av underlag för utformningen
av den framtida närings- och bebyggelsestrukturen bör enligt styrelsens
mening omfatta följande:
1. Material som belyser den förskjutning av näringslivets och befolkningens
lokalisering som ägt rum och kan väntas komma att äga rum i
landet och olika delar därav.
2. Material som belyser omlokaliseringens följdverkningar bl. a. i fråga
om servicebehovens tillgodoseende i tätorter och glesbygd.
3. Material som visar storleken av de befolkningsunderlag som av tekniska
eller ekonomiska skäl inte kan underskridas för olika serviceanläggningar.
4. Material som belyser kostnaderna för uppförande och drift av olika
serviceanläggningar i samhällen av olika storlek.
5. Material som belyser glesbygdens krav på att få sina servicebehovtillgodosedda
och den inom olika områden förda politiken för dessa
behovs tillgodoseende.
6. Material som belyser de företagsekonomiska aspekterna på lokaliseringen.
En inventering av det material som behövs för erhållande av underlag
för utformningen av den framtida närings- och bebyggelsestrukturen kommer
att bli mycket omfattande och arbetskrävande. De olika utredningarna
måste genomgås och sammandrag göras av de slutsatser utredningarna
kommit till i fråga om de förhållanden, som har betydelse för de olika
problemställningarna. Redan på förhand kan förutskickas, att det före
-
22
Bankoutskotlets utlåtande nr 25 år 1956
ligger betydande luckor i fråga om kunskapsmaterialet. Det är emellertid
av vikt att få klarlagt, vilka utredningar som i första hand behövs för
att klarlägga frågan om utformningen av den framtida närings- och bebyggelsestrukturen.
De personalresurser som är disponibla för lokaliseringsverksamhetens
bedrivande är, som styrelsen i olika sammanhang framfört, otillräckliga.
Styrelsen har i sina anslagsäskanden för budgetåren 1955/56 och 1956/57
gjort framställning om att få anställa bl. a. fyra tjänstemän för påbörjande
av regional lokaliseringsverksamhet. Styrelsens framställning har bifallits
såtillvida att personalen för lokaliseringsfrågor förstärkts med en förste
byråsekreterare i Cg 29, varjämte i statsverkspropositionen för budgetåret
1956/57 föreslagits, att den nuvarande personalen för lokaliseringsärenden
bildar en egen sektion och att en byrådirektörstjänst i Cg 31 inrättas inom
sektionen. Även om denna personalförstärkning kommer till stånd, kan
ifrågavarande inventering inte genomföras, utan att detta allvarligt inkräktar
på andra viktiga arbetsuppgifter. Det är därför nödvändigt, att
styrelsen tillföres personal för genomförande av inventeringen. Såvitt
styrelsen för närvarande kan överblicka, torde kostnaderna i vad avser
innevarande budgetår kunna bestridas inom ramen av anvisade medel
under styrelsens avlöningsanslag, Däremot är det icke möjligt att nu beräkna
huruvida medel för ifrågavarande kostnader finns tillgängliga för
nästkommande budgetår. Styrelsen vill därför anmäla, att frågan kan uppkomma
om att särskilda medel behöver ställas till styrelsens disposition
under budgetåret 1956/57 för utförande av ovannämnda utredning.
Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad generaldirektör och
chef, och har i ärendets behandling deltagit överdirektören Montell och
byråchefen Johansson samt förste byråsekreteraren Buregren, föredragande.
Stockholm den 14 februari 1956
ARBETSMARKNADSSTYRELSEN
GUST. VAHLBERG
BERTIL JOHANSSON
Torsten Buregren
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1956