Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1956

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa åtgärder
för främjande av kapitalbildningen i landet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nr 454 i första kammaren av herr Lindblom m. fl. och nr 580 i
andra kammaren av herr Ohlin m. fl., hemställer motionärerna att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning i följande
spörsmål, nämligen

»1) Undersökning av förutsättningarna att genom skattereformer eller
på annat sätt stimulera tillämpningen inom det enskilda näringslivet av
vinstandelssystem med särskild hänsyn till angelägenheten att främja
kapitalbildningen genom att bereda de anställda ökade möjligheter till sparande
och uppnå större effektivitet i produktionen.

2) Undersökning av förutsättningarna för vinstandelsmetodernas tilllämpning
inom av det allmänna ägda företag i branscher där de befinner
sig i en effektiv konkurrens med enskilda företag på lika villkor.

3) Undersökning av det allmännas möjligheter att genom ändring eller
komplettering av rådande lagstiftning underlätta tillkomsten av investeringsbolag
eller investeringsfonder med låga aktievalörer eller andra liknande
institutioner i avsikt att skapa en fördelaktig form för mindre inkomsttagares
sparande och öka tillgången på aktivt kapital. Denna undersökning
bör även innefatta utredning av möjligheterna att öka aktieägarnas
kunskaper om företagen.»

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina förslag,
får utskottet hänvisa till motionen II: 580.

över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från fullmäktige i
riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret. Därjämte har Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
och Svenska bankföreningen beretts tillfälle avgiva yttranden
i ärendet.

De i motionerna framförda förslagen har tidigare varit föremål för riksdagens
behandling, senast vid 1952 års riksdag i samband med de likalydande
motionerna I: 352 av herr Lindblom m. fl. och II: 477 av herr Ohlin
in. fl. I sitt utlåtande (nr 20/1952) över nämnda motioner anförde bankoutskottet
bl. a. följande:

»Utskottet vill framhålla, att enligt de avgivna remissyttrandena parterna
på arbetsmarknaden äro ense om att icke nu vilja förorda en tillämpIlihang
till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 22

2

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1956

ning av vinstandelssystem i vårt land och vidare ense om att en utredning
i ämnet, om en sådan skulle verkställas, icke bör ske genom statsmakternas
försorg utan bör ankomma på parterna själva. Att staten vid sådant förhållande
skulle i enlighet med motionärernas förslag igångsätta en utredning
i syfte att uppmuntra tillämpningen av vinstandelssystem bör enligt
utskottet icke ifrågakomma. Det måste också anses tvivelaktigt, om staten
bör stimulera tillämpningen av vinstandelssystem genom ett så betydande
avsteg från gängse skatteprinciper, att staten skulle i beskattningshänseende
särskilt premiera den form av sparad inkomst som representeras av vinstandelar.
Utskottet finner sig sålunda böra avstyrka bifall till motionärernas
förevarande förslag. Av detta ståndpunktstagande följer även, att utskottet
icke kan tillstyrka bifall till motionärernas förslag om en utredning i syfte
att undersöka förutsättningarna för vinstandelsmetodernas tillämpning
inom av det allmänna ägda företag i branscher, där de befinna sig i en
effektiv konkurrens med enskilda företag på lika villkor.

Vad slutligen beträffar förslaget om en utredning i syfte att undersöka
det allmännas möjligheter att genom en ändring eller komplettering av rådande
lagstiftning underlätta tillkomsten av investeringsbolag med låga
aktievalörer eller andra liknande institutioner i avsikt att skapa en fördelaktig
form för mindre inkomsttagares sparande och öka tillgången på aktivt
kapital får utskottet uttala, att några åtgärder i dylikt syfte icke torde
vara påkallade från statens sida.»

På anförda skäl hemställde utskottet att de förevarande motionerna icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av herrar Schmidt
och Nyberg, vari hemställdes att riksdagen med bifall till nämnda motioner
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa om utredning av i motionerna
angivna spörsmål. Vid utlåtandets föredragning biföll riksdagen utskottets
hemställan.

Remissyttrandena över motionerna

1. Allmänna synpunkter. Allmän enighet föreligger bland remissinstanserna
om önskvärdheten av ett ökat sparande. Däremot har tveksamhet
yppats om ändamålsenligheten i de av motionärerna föreslagna åtgärderna.
Fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret avstyrker sålunda
samtliga de i motionärernas hemställan framförda förslagen. Förslagen
att genom skattereformer eller andra statliga åtgärder stimulera tilllämpningen
av vinstandelssystem har jämväl avvisats av såväl Svenska
arbetsgivareföreningen som av Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation. Sistnämnda remissinstanser liksom Svenska bankföreningen
har däremot givit uttryck för en positiv inställning till förslaget att
utreda det allmännas möjligheter att underlätta tillkomsten av investe -

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1956

3

ringsbolag eller investeringsfonder med låga aktievalörer eller andra liknande
institutioner för mindre inkomsttagares sparande.

Fullmäktige i riksbanken har åberopat yttrande avgivet över de vid 1952
års riksdag i samma ämne väckta, likalydande motionerna 1:352 och
II: 477. Vad fullmäktige därvid anfört syntes alltjämt äga sin giltighet, då
några nya skäl för utredningsyrkandena icke förebragts. Framför allt ville
fullmäktige alltjämt ifrågasätta huruvida någon väsentlig ökning i det totala
personliga nysparandet skulle kunna vinnas genom de i motionerna
antydda metoderna. Fullmäktige hade därför ej heller nu funnit skäl att
tillstyrka den av motionärerna föreslagna utredningen. I sitt åberopade yttrande
hade fullmäktige anfört, att fullmäktige i likhet med motionärerna
självfallet hyste det största intresse för att det enskilda sparandet ökades,
bl. a. med hänsyn till att detta utgjorde en förutsättning för att önskvärda
investeringar inom det privata näringslivet skulle komma till stånd. Fullmäktige
ansåge därför, att det enskilda sparandet borde lämnas det stöd
från statens sida, som kunde vara rimligt i jämförelse med andra angelägna
intressen. Fullmäktige ville emellertid i förevarande sammanhang inskränka
sig till att till behandling upptaga de olika förslag, som i motionerna framfördes
och som enligt motionärerna syftade till att söka underlätta sådant
enskilt sparande, som kunde påräknas för riskbärande investeringar.

Enligt vid fullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag, utvisande ärendets
behandling inom fullmäktige, anfördes reservation av herr Kristensson,
vilken — under hänvisning till vad han anfört till fullmäktiges protokoll
den 13 mars 1952 i anledning av fullmäktiges yttrande över de då föreliggande
motionerna och med instämmande av herr Kollberg — tillstyrkte
bifall till de nu remitterade motionerna. I det åberopade yttrandet från år
1952 hade herr Kristensson anfört följande:

Allmän enighet torde råda därom, att för en fortsatt välståndsutveckling
med tryggande av hög och jämn sysselsättning och stahil prisnivå utgör en
ökning av sparandet i samhället en nödvändig förutsättning. Med understrykande
av den grundläggande betydelse för de senaste mansåldrarnas
framåtskridande, som den högre tekniken, den förbättrade skolbildningen,
den rikligare kapitaltillgången samt den ekonomiska friheten haft, skisseras
i motionerna olika metoder att främja kapitalbildningen. Tyngdpunkten
har därvid lagts vid främjandet av det personliga sparandet — framför
allt de mindre inkomstlagarnas sparande — och vid all tillgången på riskbärande
kapital blir av tillfredsställande storleksordning.

De metoder, som där rekommenderas — vinstandelssystem^ och investeringsbolag
med låga aktievalörer — har enligt min mening påtagliga fördelar
ur ovan angivna synpunkter. Löntagarnas och de mindre inkomsttagarnas
sparmöjligheter underlättas, en även ur social synpunkt berättigad
målsättning. Det måste även anses angeläget att underlätta de mindre inkomsttagarnas
möjligheter att ge sitt sparande den placering i realvärde,,
som aktiesparande innebär.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1956

Även möjligheterna och lämpligheten av sådana ändringar i skattelagstiftningen,
att utvecklingen av ny företagsamhet och därtill knuten kapitalbildning
underlättas, bör prövas. Detta problem, vars angelägenhet knappast
kan bestridas, bör givetvis ses på längre sikt och utan påverkan av det
dagsaktuella lägets speciella ekonomiska villkor.

Åberopande dessa synpunkter tillstyrker jag ifrågavarande motions yrkande
om utredning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ställer sig i princip välvilliga till åtgärder,
som vore ägnade att stimulera sparandet och därmed öka kapitalbildningen
i landet. Utvecklingen under de gångna åren hade alltmer accentuerat
behovet av ett ökat enskilt sparande, och fullmäktige erinrar om att
statsmakterna tvingats överväga särskilda sparfrämjande åtgärder samtidigt
med att generellt verkande finans- och penningpolitiska åtgärder
satts in i kampen mot inflationstendenserna. Fullmäktige uttalar i detta
sammanhang vidare följande:

Enligt fullmäktiges mening är det främst på sistnämnda väg — alltså
med generellt verkande medel för bevarandet av ett fast penningvärde —
man har att framgå, om man på något längre sikt vill stimulera till ökat enskilt
sparande.

Verkningarna av de under det senaste året i sådant hänseende vidtagna
åtgärderna har ännu icke visat sig med full styrka. Det kunde därför synas
lämpligt att tills vidare ställa sig avvaktande till nya projekt om premiering
av den ena eller andra formen av enskilt sparande. Fullmäktige vill emellertid
icke förneka, att i det läge som för närvarande råder och som fortfarande
kännetecknas av inflationistiska spänningar, vissa sparstimulerande
åtgärder kan vara både lämpliga och befogade med hänsyn till det propagandavärde
dessa åtgärder kan ha och till att varje ökning av nysparandet,
som de kan medföra, är betydelsefull. I 1956 års statsverksproposition framhålles
sålunda såsom en orsak till att konsumtionsökningen blivit av tämligen
måttlig omfattning trots inkomstvolymens starka ansvällning, att det
personliga sparandet under det gångna året visat en glädjande tillväxt, vilket
väl bl. a. får tillskrivas premiesparandet och den omfattande propaganda
för sparande, som i samband därmed satts in. Det bör härvid slås fast, dels
att det avgörande icke är de olika formerna för sparandet utan den samlade
volymen av detsamma, och dels att en alltför stor splittring av sparformerna
kan vara ägnad att minska sparandets totalvolym.

Om betydelsen av ett ökat sparande anför Svenska bankföreningen följande: Bankföreningen

delar motionärernas uppfattning att kapitalbildningen i
vårt land f. n. är otillräcklig. Utvecklingen på det tekniska området kommer
under den närmaste framtiden att föra med sig nya och växande investeringsbehov
av mycket betydande storlek. Därest dessa skall kunna
tillgodoses, är det oundgängligt att ett väsentligt ökat sparande kommer till
stånd. Kan detta ej åstadkommas på frivillighetens väg ställes man inför
alternativet med ett statligt tvångssparande i en eller annan form. En sådan
utväg är emellertid förenad med så många olägenheter av skilda slag att

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1956

5

den icke kan rekommenderas. Bankföreningen anser därför, i likhet med
motionärerna, att man i stället bör inrikta sig på att konsekvent och målmedvetet
uppmuntra det frivilliga sparandet.

Liknande synpunkter framföres av Svenska arbetsgivareföreningen, som
i sitt yttrande framhåller bl. a. följande:

Föreningen delar helt motionärernas uppfattning om nödvändigheten av
en större sparvolym. Det synes föreningen oomtvistligt, att de förväntningar
som i dag ställs på ett fortsatt ekonomiskt framåtskridande endast kan infrias,
om kapitalbildningen får en tillräckligt stor omfattning. Med hänsyn
härtill finner föreningen det synnerligen angeläget, att den ekonomiska
politiken utformas så att sparandet främjas. I likhet med motionärerna vill
föreningen avvisa tanken på att låta kapitalbildningen i framtiden få en
tvångsmässig karaktär. Gynnsamma förutsättningar måste i stället skapas
för en utveckling av det frivilliga sparandet.

Med beklagande konstaterar föreningen, att staten genom olika åtgärder
minskat möjligheterna till sparande inom företagen. Som en följd av bland
annat den skärpta företagsbeskattningen kommer betydande belopp att
överföras från företagen till den offentliga sektorn av samhällsekonomien.
Det finns anledning befara, att en stor del av dessa belopp kommer att direkt
eller via inkomstöverföringar användas för konsumtion och icke disponeras
för investeringar i samma utsträckning, som skulle ha skett inom
företagen. Härav följer växande svårigheter för landets kapitalförsörjning.
Inom det privata näringslivet kommer den hittillsvarande graden av självfinansiering
icke att kunna upprätthållas, vilket medför risk för en sjunkande
investeringstakt.

Även det rent personliga sparandet är av fundamental betydelse för den
ekonomiska utvecklingen. Föreningen är därför i princip positivt inställd
till åtgärder, som verkar i riktning mot en ökning av sådant sparande.

2. Motionernas förslag angående vinstandelssystemets tillämpning m. m.

Fullmäktige i riksbanken anför — i sitt yttrande från år 1952 — att det
icke vore alldeles givet att ett mera allmänt införande av vinstandelssystemet
skulle komma att medföra en ökning av det totala sparandet inom landet.
Även ur andra synpunkter torde man med fog kunna ställa sig tveksam
rörande fördelarna av en dylik åtgärd. Att statsverket skulle, utan att arbetsmarknadens
parter vore överens om att rekommendera införande av ett
vinstandelssystem, igångsätta en utredning som skulle syfta till att uppmuntra
ett sådant system syntes näppeligen böra ifrågakomma. Det måste
för övrigt anses tvivelaktigt, om staten — såsom motionärerna förutsatt —■
borde genom skattereformer (skattelättnader) särskilt understödja en sådan
speciell form av sparande, varom här vore fråga. Jämväl sparande i
annan form än den här avsedda tjänade direkt eller indirekt produktionen
inom landet. Av det anförda följde att fullmäktige icke heller ansåge sig
höra tillstyrka, att riksdagen skulle hos Kungi. Maj:t begära utredning angående
vinstandelssystemets tillämpning inom vissa av det allmänna ägda
företag.

6

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1956

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller för sin del att något initiativ
från statsmakternas sida för främjande av ifrågasatta anordningar beträffande
vinstandelssystem icke torde vara påkallat; därest ett verkligt
intresse för saken skulle förefinnas, finge det nämligen förutsättas att
detta på ett naturligt sätt och av sin egen inneboende kraft skulle komma
till uttryck.

Även de hörda arbetsmarknadsorganisationerna har avvisat motionärernas
förslag vad avser vinstandelssystem. Svenska arbetsgivareföreningen
anför sålunda följande:

Föreningen intar nu liksom tidigare en negativ hållning till frågan om
vinstandelssystem. De skäl som härvidlag är avgörande för föreningens
ståndpunktstagande må i korthet anföras.

Föreningen anser, att frågor som sammanhänger med vinstdelningsmetoder
faller inom det av arbetsmarknadsparterna reglerade området och
följaktligen icke bör göras till föremål för statliga utredningar. Åtgärder
från det allmännas sida i syfte att väcka intresse för sådana metoder skulle
verka i riktning mot en uppluckring av det nu tillämpade kollektivavtalssystemet.
Den stadga, som detta system givit åt relationerna mellan arbetsgivare
och arbetstagare, skulle sannolikt i viss mån komma att försvinna.

Erfarenheten har visat, att förmåner som utgår till arbetstagarna vid
sidan av kollektivavtalet förr eller senare inarbetas i detta. Följaktligen
är det realistiskt att räkna med att även förekommande vinstandelssystem
efter hand blir föremål för avtalsmässig reglering. Arbetstagarna torde icke
i längden acceptera ett system, som skapar en viss instabilitet i inkomsthänseende.
Från deras sida uppstår, som exempel i utlandet ger vid handen,
så småningom en strävan att omvandla en osäker vinstandel i lön. Denna
tendens blir särskilt framträdande i tider av sjunkande företagsvinster.

En ökad spridning av vinstandelssystem leder med största säkerhet till
inkomstförskjutningar mellan olika löntagargrupper. Med den långtgående
kollektivisering, som kännetecknar den svenska arbetsmarknaden, kan sådana
förskjutningar utlösa krav på särskild lönekompensation för arbetstagare
i de företag eller branscher, där vinstandelssystem ej kan praktiseras
eller där vinstandelen regelmässigt får en relativt sett blygsam storlek.
Därigenom uppstår risk för inflationsdrivande inkomststegringar.

Systemet har vidare enligt föreningen den betydande nackdelen att det
kan föranleda arbetstagarna att begära medbestämmanderätt i frågor som
gäller företagets ledning och förvaltning. I företag där systemet tillämpas
är det sålunda tänkbart, att de anställda begär att få utöva en kontroll över
hur vinsten skall fördelas på olika ändamål. Krav på en generösare vinstandelspolitik
kan komma att framföras på bekostnad av företagets konsolidering.

Under hänvisning till det ovan anförda avstyrker föreningen den del av
motionärernas förslag, som berör vinstandelssystem.

Landsorganisationen anför i frågan följande:

LO har vid tidigare tillfällen, senast i ett år 1952 över några riksdagsmotioner
med liknande syftning avgivet yttrande, givit sin uppfattning om
vinstandelssystemet till känna. I sagda yttrande anfördes, att en allmän

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1956

7

standardförbättring visserligen förutsätter en effektivitetshöjning inom näringslivet
men att man inom fackföreningsrörelsen inte anser vinstandelssystemet
vara en lämplig form för att påskynda en sådan utveckling. Sedan
detta uttalande gjorts har ingenting inträffat, som har föranlett LO att
ändra uppfattning i denna fråga. Det torde visserligen vara riktigt, att den
fortsatta välståndsutvecklingen förutsätter ett omfattande sparande även
hos de stora folkgrupperna, men detta sparande bör komma till stånd i
andra former än genom de anställdas andel i företagens vinst. Vinstandelssystemet
leder med nödvändighet till ett engagemang i företagen från de
anställdas sida, som från olika synpunkter är ägnat att inge betänkligheter.
En tillämpning av vinstandelssystemet synes i själva verket vara oförenlig
med riktlinjerna för lönepolitiken sådana de formulerats bl. a. i det av
LO:s organisationskommitté till 1951 års kongress avgivna betänkandet,
vari målsättningen säges vara att mellan olika löntagargrupper inbördes
upprätthålla sådana lönerelationer, som kan anses förenliga med en solidarisk
lönepolitik. LO finner sålunda en utredning av vinstandelssystemet
och därmed sammanhängande frågor inte av behovet påkallad.

Tjänstemännens centralorganisation åberopar i sitt yttrande vad organisationen
anförde i utlåtande avgivet år 1952 över motionerna 1:352 och
II: 477, nämligen:

I yttrande över en motion om utredning rörande principerna och metoderna
för nya former av samarbete mellan arbetsmarknadens parter in. m.
till 1949 års riksdag anförde TCO bl. a., att införande av någon form av
meddelägarskap eller dylikt för de anställda inom vissa områden av näringslivet
otvivelaktigt skulle kunna medföra en ökad produktion. Enligt
TCO:s uppfattning tillkom det emellertid arbetsmarknadens parter att upptaga
detta problem till behandling om och när de själva funno detta påkallat.
En lösning av frågor av detta slag skulle nämligen sannolikt icke stå
att vinna utan vederbörligt hänsynstagande till den lönesättningsmetodik
om vilken parterna tidigare träffat överenskommelse. TCO är alltjämt av
denna principiella uppfattning och kan inte anse det påkallat att i dagens
läge tillsätta en utredning för undersökning av huruvida möjlighet föreligger
att genom skattereformer stimulera tillämpning av ett vinstandelssystem
eller dylikt inom näringslivet. Enligt TCO:s uppfattning borde en sådan
utredning kunna anstå intill dess arbetsmarknadens parter själva i
någon form ha upptagit förhandlingar inbördes om ifrågavarande spörsmål.
Organisationen vill emellertid å andra sidan icke motsätta sig att den
av motionärerna föreslagna utredningen kommer till stånd.

Svenska bankföreningen förordar att en utredning kommer till stånd
som till samlad behandling upptoge hela problemet om vad som på olika
områden kan göras för att stimulera det frivilliga sparandet. I ett sådant
sammanhang borde också motionernas förevarande förslag bli föremål för
närmare undersökning.

3. Motionernas förslag om all underlätta tillkomsten av investeringsbolag

m. m.

8

Bankoutskottets utlåtande nr 22 dr 1956

Fullmäktige i riksbanken ifrågasätter — i sitt 1952 avgivna yttrande —
om den här avsedda sparformen särskilt lämpade sig för mindre inkomsttagare.
Man måste utgå från att de sparare, som här åsyftades, i allmänhet
saknade möjlighet att bedöma värdet, åtminstone på längre sikt, av de aktier
som investeringsbolaget ägde och därmed också av värdet å aktierna i investeringsbolaget.
I den mån här avsedda sparare önskade förvärva aktier
i investeringsbolag, torde de för övrigt redan nu kunna tillgodose denna
önskan, eftersom det inom landet funnes flera välkända investeringsbolag.
Men man kunde enligt fullmäktige utgå från att i regel andra sparformer
passade bättre för ifrågavarande klientel.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finner icke något initiativ från statsmakternas
sida påkallat för främjande av de i motionerna ifrågasatta anordningarna.

Svenska arbetsgivareföreningen har för sin del intet att invända mot att
en undersökning kommer till stånd i syfte att utröna möjligheterna att lagstiftningsvägen
underlätta tillkomsten av investeringsbolag eller investeringsfonder
med låga aktievalörer. Även Landsorganisationen anser att
denna sparform kunde fylla en uppgift även i vårt land och motsätter sig
icke förslaget att den av motionärerna begärda utredningen kommer till
stånd. Liknande synpunkter framföres av Tjänstemännens centralorganisation.

Svenska bankföreningen framhåller att goda skäl kan åberopas för att
pröva denna sparform även i vårt land. Föreningen erinrar om att de investeringsbolag
sorii f. n. finnes i Sverige icke lyckats förvärva något större
antal aktieägare bland småspararna. I vad mån detta kunde sammanhänga
med banklagens förbud mot belåning av aktier i bolag, vars verksamhet
huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier, vore svårt
att säga.

Bankföreningen anför i detta sammanhang vissa allmänna synpunkter på
möjligheten att främja sparandet:

Det viktigaste är likväl enligt bankföreningens mening att den ekonomiska
politiken över huvud omlägges i mera sparvänlig anda. ökat sparande
förutsätter större prestationer från medborgarnas sida genom å ena
sidan effektivare produktionsinsatser och å andra sidan återhållsamhet i
fråga om konsumtionsutgifter. Dessa prestationer kommer helt enkelt icke
till stånd, om produktionsresultaten i samma utsträckning som hittills utsättes
för beskattning eller värdeförstöring. Den penningvärdeförstöring,
som ägt rum under efterkrigstiden, har gjort folk misstänksamma mot den
framtida utvecklingen och därmed tveksamma beträffande klokheten i att
avstå från omedelbar konsumtion för att i stället öka sitt penningsparande.
Av motionärerna förordade åtgärder i syfte att genom vinstandelssystem
respektive aktieplaceringar skapa tryggare former för sparande kommer i
alla händelser ej att verka annat än på lång sikt och är, även de, beroende

Bankoutskoltets utlåtande nr 22 år 1956

9

av eu mindre fientlig inställning till uppsamlade produktionsresultat än
den som kommit till uttryck i efterkrigstidens skattelagstiftning och övriga
finanspolitik.

Det är alltså enligt bankföreningens övertygelse ett önskemål av högsta
vikt att förtroendet till penningvärdet återställes. Icke mindre viktig är en
översyn av beskattningsreglerna. Främst är det angeläget att företagsbeskattningen
lindras samt att förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatterna
avskaffas. Men även andra former av skattelättnader i samband med sparande
synes höra övervägas. Ej minst för småsparandet torde t. ex. en utvidgning
av den partiella skattefrihet för kapitalinkomst, som nyligen införts,
kunna få rätt avsevärd betydelse.

Utskottet

De i föreliggande motioner framförda förslagen utgår från att sparandet
i det svenska samhället är otillräckligt i förhållande till de stora investeringsbehov
som gör sig gällande inom snart sagt varje sektor av ekonomien.
Ur denna synpunkt bör alla förslag som syftar till en ökning av sparandet
tas upp till allvarlig prövning i positiv anda. I detta hänseende torde inga
delade meningar råda.

De sparfrämjande åtgärder, som förevarande motioner tagit sikte på,
syftar till att underlätta dels tillämpningen av vinstandelssystem, dels tillkomsten
av investeringsbolag eller liknande institutioner för mindre inkomsttagares
sparande.

Vad först angår frågan om vinstandelssystemets tillämpning har denna
tidigare —- såsom även framgått av redovisningen i det föregående — varit
föremål för riksdagens behandling i samband med motioner väckta vid
1949 och 1952 års riksdagar. I de remissyttranden, som avgavs vid dessa
tillfällen, uttalades i allmänhet tveksamhet i olika hänseenden om lämpligheten
av en dylik åtgärd, även om några remissinstanser ej hade något att
erinra mot en utredning. I vissa fall blev motionärernas förslag direkt avstyrkta.
Bankoutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 20 till 1952 års riksdag
att motionerna inte skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda, vilket
även blev riksdagens beslut.

I de remissutlåtanden som avgivits i anledning av årets motioner i ämnet
och vilka redovisats i det föregående, har någon förändring härvidlag inte
inträtt. Särskilt har understrukits, att frågan om vinstandelssystemets tilllämpning
i vårt land i princip bör upptagas genom förhandlingar mellan
berörda parter på arbetsmarknaden. Härtill kommer att dessa parter själva
intager en avvisande hållning till vinstandelssystemet. En statlig stimulans
av olika vinstandelsmetoder skulle nämligen kunna medföra en uppluckring
av nu tillämpade kollcktivavtalssystem och torde inte vara förenlig
med den solidariska lönepolitik som hittills bedrivits. I den mån en förändring
av förhållandena mellan arbetsmarknadens parter i berörda avseenden

10

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1956

skulle befinnas önskvärd, bör initiativ i detta syfte ankomma på parterna
själva. Att staten vid sådant förhållande i enlighet med motionärernas förslag
skulle igångsätta en utredning i syfte att uppmuntra tillämpningen av
vinstandelssystem bör enligt utskottet icke ifrågakomma. Utskottet finner
sig sålunda böra avstyrka bifall till motionärernas förevarande förslag. Av
detta ståndpunktstagande följer också att utskottet inte heller kan tillstyrka
bifall till motionärernas förslag i vad avser utredning i syfte att undersöka
förutsättningarna för vinstandelsmetodernas tillämpning inom av det allmänna
ägda företag i branscher, där de befinner sig i en effektiv konkurrens
med enskilda företag på lika villkor.

Vad därefter angår förslaget om en utredning i syfte att undersöka det
allmännas möjligheter att genom en ändring eller komplettering av rådande
lagstiftning underlätta tillkomsten av investeringsbolag med låga aktievalörer
eller andra liknande institutioner, vill utskottet först erinra om att ett
ökat intresse under de senaste åren synes ha gjort sig gällande från allmänhetens
sida att placera sina sparmedel i aktier. Initiativ har också tagits
bl. a. från bankhåll att stimulera detta intresse. Utskottet förutsätter vidare,
att 1955 års stabiliseringsutredning i sin allmänna inventering av den ekonomiska
politikens metoder kommer att behandla även åtgärder av berört
slag. Under sådana omständigheter torde det saknas anledning att tillsätta
en särskild utredning för detta ändamål. Utskottet får sålunda avstyrka
motionärernas yrkande även i denna punkt.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att de likalydande motionerna I: 454 och II: 580 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 april 1956

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Fahlander, De Geer, Geijer, Svärd*,
Strandler, Eliasson och Ståhle;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm*, Nilsson i Landskrona*,
Gustafson i Göteborg*, Johansson i Kalmar*, Löfgren, Jönsson i
Rossbol, Sköld och Regnéll.

Ej närvarande vid justeringen.

Bankoutskottets utlåtande nr 22 är 1956

11

Reservationer:

1) av herrar De Geer, Gustafson i Göteborg och Löfgren, vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Det är ett känt faktum att sparandet i vårt land är klart otillräckligt i
förhållande till de väldiga behov av investeringar som föreligger. Om den
gynnsamma utveckling som de tekniska framstegen ställer i utsikt inte
skall äventyras, måste nya betydande folkgrupper uppmuntras att genom
sparande engagera sig i kapitalbildningen. Detta kan ske endast om den
ekonomiska politiken målmedvetet inriktas på bevarandet av ett fast penningvärde,
en successiv minskning av skattetrycket och på genomförandet
av en rad sparstimulerande åtgärder.

Utskottet finner det vara angeläget att de åtgärder i syfte att stimulera
sparandet som beslöts av 1955 års riksdag får sin fortsättning genom att nya
hittills oförsökta utvägar prövas. I det sammanhanget förtjänar de i de likalydande
motionerna nr 454 i första kammaren av herr Lindblom m. fl. och
nr 580 i andra kammaren av herr Ohlin in. fl. framförda förslagen att allvarligt
övervägas.

I dessa motioner yrkas på en utredning angående förutsättningarna att
genom skattereformer eller på annat sätt stimulera tillämpningen av vinstandelssystem
inom det enskilda näringslivet liksom inom av det allmänna
ägda företag i branscher där dessa befinner sig i en effektiv konkurrens på
lika villkor med enskilda företag. Den begärda utredningen skulle vidare
undersöka det allmännas möjligheter att genom ändring eller komplettering
av rådande lagstiftning underlätta tillkomsten av investeringsbolag eller
investeringsfonder med låga aktievalörer eller andra liknande institutioner
i avsikt att skapa en fördelaktig form för mindre inkomsttagares sparande
och därigenom öka tillgången på aktivt kapital. Denna undersökning bör enligt
motionärernas förslag innefatta frågan om möjligheterna att stimulera
till ökad företagsinformation till aktieägarna.

Ett införande av vinstandelssystem i mera betydande omfattning skulle
enligt utskottets uppfattning säkerligen verka stimulerande på sparandet.
Man kan nämligen anta att överenskommelserna normalt skulle utformas så
att de anställda läte en stor del av vinstandelarna stå kvar och förräntas
inom företaget. Det är sannolikt att det ökade sparintresse som därigenom
vunnes också skulle ta sig uttryck i andra former av sparande.

Eif starkt skäl för att användande av vinstandelsmeloden uppmuntras
är enligt utskottets mening det förhållandet att den utgör ett viktigt led i
strävandena att öka de anställdas personliga engagemang i företagen och
därmed också tillfredsställelsen med arbetet. De erfarenheter av försök
med andel i vinst som gjorts i andra länder, framför allt i USA och England
— vanligen med bevarande inom företagen av en stor del av vinstande -

12

Bankoutskottets utlåtande nr 22 dr 1956

len under en betydande tidrymd — visar att man har vunnit en vidgad känsla
av arbetsgemenskap och därigenom också en betydelsefull stimulans åt
produktionen.

Det är som ett medel bland andra i ansträngningarna på att skapa en förtroendefull
samverkan inom företagen som vinstandelsmetoden bör ses. Den
får givetvis inte utformas på ett sådant sätt att den innebär ett ingrepp i
den normala lönesättningen. De farhågor som från en del remissinstansers
sida har framförts, att ett införande av vinstandelssystemet skulle kunna
medföra en uppluckring av nu tillämpade kolleklivavtalssystem, synes därför
enligt utskottets mening vara obefogade.

Utskottet delar den av motionärerna starkt betonade uppfattningen att
man inte bör lagstifta om införande av vinstandelssystem. Detta bör i stället
komma till stånd genom överenskommelser mellan de anställda och
företagsledning vid varje särskilt företag för sig. Däremot är det fullt naturligt
att statsmakterna ger sin medverkan till främjandet av denna metod
genom att låta utreda frågan och därvid genom sammanställning och bearbetning
av här i landet och utomlands vunna erfarenheter skapa en bakgrund
för stimulerande åtgärder. Man bör också överväga vilka möjligheter
som här olika former av skattelättnader kan erbjuda. Utskottet anser vidare
i likhet med motionärerna att det finns skäl att undersöka förutsättningarna
för en tillämpning av vinstandelsmetoderna också inom av det allmänna
ägda företag inom de branscher där dessa befinner sig i en effektiv
konkurrens med enskilda företag på lika villkor.

Även övriga i de båda likalydande motionerna I: 454 och II: 580 framförda
förslag till sparstimulerande åtgärder förtjänar en positiv prövning.
Vad det enligt motionärernas åsikt gäller är här i första hand att finna nya
lockande sparformer för mindre och medelstora inkomsttagare. De krav
som då naturligen bör ställas på dessa sparformer är alt de förenar en betryggande
grad av säkerhet med ett visst skydd mot förluster genom penningvärdets
fall. En utväg som därvid av motionärerna diskuteras är bildandet
av investeringsbolag som placerar sina medel i aktier och sedan i sin
tur erbjuder allmänheten att bli delägare genom förvärv av andelar i små
valörer. De investeringsbolag som f. n. finns i vårt land har enligt motionärernas
mening inte lyckats vinna nya kategorier av aktieägare. Den svenska
aktiemarknaden är fortfarande uppbyggd på den förutsättningen att det endast
uppträder ett relativt litet antal köpare och att dessa placerar förhållandevis
stora belopp.

Motionärerna redogör i detta sammanhang för de i USA förekommande
s. k. ömsesidiga investeringsfonderna, som har mötts av stort intresse från
småspararnas sida. Genom en omsorgsfull riskfördelning vid placeringen
av medlen har man i denna verksamhet lyckats tillmötesgå spararnas krav
på säkerhet. Kapitalplacerare kan i dessa ömsesidiga fonder när som helst

Bankoutskottets utlåtande nr 22 år 1956

13

och till vilket belopp som helst köpa andelar av små valörer. Vid vilken tidpunkt
som helst kan man helt eller delvis uppsäga sitt delägarskap i fonderna
genom att presentera sina andelar för inlösen. Småspararna får här, påpekar
motionärerna, garanti för ständig sakkunnig övervakning, spridning
av riskerna, tillämpning av långtgående säkerhetsföreskrifter, bekväm förvaltning,
hög likviditet och relativt hög avkastning.

Enligt utskottets mening finns det anledning att undersöka om man inte
genom ändring eller komplettering av den rådande lagstiftningen skulle
kunna underlätta tillkomsten av en verksamhet liknande den som utövas
av de nämnda investeringsfonderna. Det naturligaste förefaller därvid utskottet
vara att den handhas av privata bolag eller föreningar, eventuellt
underkastade någon form av allmän kontroll. Man bör också undersöka
möjligheterna att stimulera större bolag av annan typ än investeringsbolagets
att utge aktier i mindre valörer. Ändringar som i de två nämnda fallen
kan bli aktuella rör banklagens förbud för bank att såsom pant mottaga
aktie i bolag vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva
handel med aktier samt aktiebolagens bestämmelser om akties minimibelopp.

Som en förutsättning för att den stora allmänheten skall tänkas i större
grad uppträda som aktieköpare nämner motionärerna en ökad information
till aktieägarna om de företag som de är delägare i. I likhet med motionärerna
anser utskottet att man bör undvika lagstiftning när det gäller att
främja en sådan utveckling, men tror å andra sidan att den av motionärerna
föreslagna utredningen, som skulle ta vara på utländska erfarenheter på
området och redovisa synpunkter tillämpliga på svenska förhållanden, kunde
framkalla värdefulla initiativ i denna riktning.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må besluta alt, med bifall till motionerna
1:454 och 11:580 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning i följande spörsmål:

1) Undersökning av förutsättningarna att genom skattereformer
eller på annat sätt stimulera tillämpningen inom det
enskilda näringslivet av vinstandelssystem med särskild
hänsyn till angelägenheten att främja kapitalbildningen genom
att bereda de anställda ökade möjligheter till sparande
och uppnå större effektivitet i produktionen.

2) Undersökning av förutsättningarna för vinstandelsmetodernas
tillämpning inom av det allmänna ägda företag i
branscher där de befinner sig i en effektiv konkurrens med
enskilda företag på lika villkor.

3) Undersökning av det allmännas möjligheter att genom
ändring eller komplettering av rådande lagstiftning under -

14

Bankoutskottets utlåtande nr 22 dr 1956

lätta tillkomsten av investeringsbolag eller investeringsfonder
med låga aktievalörer eller andra liknande institutioner
i avsikt att skapa en fördelaktig form för mindre inkomsttagares
sparande och öka tillgången på aktivt kapital. Denna
undersökning bör även innefatta utredning av möjligheterna
att öka aktieägarnas kunskaper om företagen.»; samt

2) av herrar Svärd och Regnéll.

Särskilt yttrande

av herr Sköld, vilken anfört följande:

»I bankoutskottets förevarande utlåtande instämmer jag till alla delar.
Därutöver vill jag likväl anföra några synpunkter på frågan om vinstandel.

Det förutsättes i motionerna att ett vinstandelssystem skulle få sparfrämjande
verkningar. Rent principiellt kan denna tanke inte i och för sig avvisas.
Men den synes mig endast kunna förverkligas under vissa bestämda
förutsättningar. Först och främst måste fordras att genom de anställdas delaktighet
i företagets vinst något skulle sparas som annars komme att konsumeras.
Om detta skall kunna bli fallet får de anställda inför utsikten att
erhålla del i vinsten nöja sig med att ta ut så mycket mindre av möjlig
löneförhöjning som vinstandelen kan beräknas uppgå till. Dessutom måste
nämnda andel bindas för viss tid i företaget. Endast på så sätt undandras
ett belopp motsvarande vinstandelen konsumtionen. Om lönesättningen inte
påverkas ökas inte det totala sparandet. Det företagssparande som under
alla förhållanden skulle komma till stånd bleve endast fördelat i fråga om
äganderätten mellan de anställda och företaget. Bindes ej vinstandelen utan
utbetalas den i stället till de anställda skulle resultatet i stället bli ökad konsumtion.

För att vinna en sparfrämjande effekt kommer alltså lönefrågan in i bilden.
Vinstandelen och dess villkor måste väl därför fastställas genom avtal
mellan företaget och dess anställda. I detta torde få ingå hur vinsten skall beräknas,
vilka avskrivningar som skall tillåtas och hur de skall bestämmas.
Utan detta lär nog ingen representant för de anställda vilja ta ansvar för ett
vinstandelssystem. Ett dylikt förutsätter därför ett ökat inflytande på företagets
angelägenheter från de anställdas sida.

Mot ett vinstandelssystem kan emellertid de praktiska invändningar göras
som påpekas i utskottets utlåtande. Det är på grund härav ganska uppenbart
att det vore mera verkningsfullt och för arbetsmarknaden mindre
oroande att, som jag i annat sammanhang ifrågasatt, skapa ett de anställdas
företagssparande genom att en del av den möjliga löneökningen stannar
kvar i företaget enligt avtal, som även tillerkänner de anställda ett av denna
anordning betingat ökat inflytande på företagets angelägenheter.»