Bankoutskottets utlåtande nr JO är 1956

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

I en den 3 februari 1956 dagtecknad proposition, nr 68, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 §
1 mom. förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Berörda författningsförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

FÖRORDNING

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

2 §•

Mom. 1. Envar äger----i postsparbanken.

Insättning må, såvida Kungl. Maj:t ej annorlunda föreskriver, ske allenast
i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande må ej ökas utöver
30 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för
insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för
samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla
i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1956.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se SFS 1954:241.

4 00 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. S sand. Nr in

Hankoutskotlets utlåtande nr 10 är 1956

2

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet, i den
mån ej redogörelse därför lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

Enligt 2 § 1 inom. andra stycket förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken må en och samma persons tillgodohavande i postsparbanken
ej ökas utöver 15 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande
enligt motbok för insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor
annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.

Postsparbankens rätt att mottaga insättningar har alltsedan bankens inrättande
varit begränsad till visst belopp. Enligt 1883 års postsparbanksförordning
gottgjordes ursprungligen icke på en och samma motbok ränta
för högre belopp än 1 000 kronor. Detta belopp höjdes sedermera den 15
maj 1891 till 2 000 kronor och den 17 december 1920 till 5 000 kronor. Vid
den omorganisation av postsparbanken, som beslutades av 1922 års riksdag,
bibehölls insättningsmaximum vid 5 000 kronor men samtidigt medgavs
att, oavsett denna gräns, insättningsbeloppet fick ökas genom upplupen
räntas läggande till kapitalet. År 1946 höjdes maximum till 10 000
kronor. Den nuvarande maximigränsen, 15 000 kronor, fastställdes genom
förordning den 14 maj 1954 (SFS 241/1954; Prop. 1954: 84; B:oU 11; Rskr
150).

I skrivelse den 31 mars 1955 har generalpoststyrelsen hemställt om sådan
ändring av postsparbanksförordningen, att en och samma persons tillgodohavande
hos postsparbanken får uppgå till högst 30 000 kronor, upplupna
räntor här icke inräknade.

Föredragande departementschefen har anfört:

I skrivelse den 3 mars 1953 hemställde generalpoststyrelsen om en höjning
av dåvarande insättningsmaximum i postsparbanken från 10 000 kronor
till 30 000 kronor. Enligt styrelsen motiverades höjningen intill ett
belopp av 15 000 kronor av penningvärdeförsämringen och till återstående
del av önskan att ytterligare förbättra räntabiliteten.

Vid remissbehandlingen av framställningen gjorde sig delvis motstridiga
synpunkter gällande. Bankofullmäktige uttalade bl. a., att något skäl icke
kunde åberopas för lägre insättningsmaximum för postsparbanken än för
sparbankerna, för vilka motsvarande belopp uppgick till 50 000 kronor.
Sparbanksinspektionen och svenska bankföreningen erinrade däremot om
att målsättningen för postsparbanken, enligt vid dess tillkomst och även
därefter gjorda uttalanden, vore att uppsamla och göra fruktbara de små
besparingarna samt att, sedan dessa vuxit till mera avsevärda belopp, förmedla
en varaktig placering till en högre ränta än den postsparbanken
kunde ge. Enligt inspektionen borde en höjning av insättningsmaximum
utöver det belopp, som motiverades av penningvärdeförsämringen, icke
företagas utan en omprövning av grunderna för bankens ställning. Slutligen
förordade vissa remissmyndigheter, att höjningen skulle anstå för att

Bankoutskottets utlåtande nr 10 år 1956

3

upptagas tillsammans med andra frågor, som var aktuella på banklagstiftningens
område.

Vid mina överväganden i anledning av vad sålunda förekommit (Prop.
1954:84) fann jag i samråd med chefen för finansdepartementet, att den
förestående lagstiftningen för affärsbanker och sparbanker icke kunde
anses lägga hinder i vägen för en höjning av maximum, vilket lämpligen
borde bestämmas till 20 000 kronor. Bankoutskottet föreslog, att höjningen
i avbidan på ny lagstiftning för sparbanker, affärsbanker och jordbrukskreditkassor
begränsades till 15 000 kronor, vilket också blev riksdagens
beslut (B:oU 1954:11; Rskr 150).

I sin nu föreliggande framställning hemställer generalpoststyrelsen om
att insättningsmaximum måtte bestämmas till 30 000 kronor. Till stöd härför
har styrelsen bl. a. åberopat sina tidigare i framställningen den 3 mars
1953 framförda skäl samt härutöver, att insättningsmaximum för sparbanksräkning
höjts till 100 000 kronor genom den av 1955 års riksdag antagna
lagen om sparbanker. Styrelsen förmenar alltjämt, att i princip
samma maximibestämmelser bör gälla för postsparbanken och spai bankerna.
En slutlig reglering av denna fråga kan dock enligt styrelsens uppfattning
utan större olägenhet anstå, till dess spörsmålet om de skilda
bankinstitutens maximibestämmelser prövats av den utredning om inlåningsreglernas
utformning och om vissa gränsdragningsproblem avseende
kreditinstitutens verksamhetsområden, vars tillkomst bebådats i samband
med 1955 års banklagstiftning.

På samma sätt som redan skett i fråga om sparbanker och affärsbanker
bör det enligt min uppfattning vara möjligt att redan nu genomföra en
viss höjning av insättningsmaximum för postsparbanken. Ett bifall till
styrelsens förslag om en höjning med 15 000 kronor eller salunda till 30 000
kronor anser jag icke innebära ett föregripande av den ifrågasatta utredningen
om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten. Jag föxoidai
således, att den föreslagna höjningen genomföres.

Utskottet. 1 likhet med departementschefen anser utskottet sig böra
förorda generalpoststyrelsens framställning om höjning av insättningsmaximum
i postsparbanken till 30 000 kronor. Utskottet hemställer sålunda,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 20 mars 1956

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN

4

Bankoutskottets utlåtande nr 10 år 1956

Närvarande :

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Mogård*, Boo*,
Werner, Geijer, Svärd* och Danmans;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson
i Landskrona*, Sköldin*, Persson i Norrby, Carlsson i Tibro, Sehlstedt
och Regnéll.

Ej närvarande vid justeringen.

Sthlm 1956. K. L. Beckmans Boktr.