Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956
1
Nr 42
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda
investeringsavgiften för år 1956 m. m.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 113 av herr Spetz och II: 160 av herr Johansson
i öckerö m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av gällande förordning om investeringsavgift för år 1956, att investeringsavgift
ej skall utgå vid investering i fraktfartyg med en bruttodräktighet
understigande 300 ton, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag
till erforderlig författningstext»;
II) de likalydande motionerna I: 293 av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av
herr Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte besluta, att förordningen
om investeringsavgift för år 1956 liksom förordningen om särskild
investeringsavgift för år 1956 (bilaccis) upphäves samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig lagtext; ävensom
III)
de likalydande motionerna 1:441 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:575
av herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a. hemställts, »att riksdagen måtte antaga
följande
1) Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen om investeringsavgift
för år 1956
Härigenom förordnas att förordningen om investeringsavgift för år 1956
skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1956.
2) Förslag
till
förordning om upphävande av förordningen om avgift vid investering i
motorfordon år 1956 (särskild investeringsavgift)
Härigenom förordnas att förordningen om avgift vid investering i motorfordon
år 1956 (särskild investeringsavgift) skall upphöra att gälla med
utgången av juni månad 1956.»
1 Bihang till riksdagens protokoll 4956. 7 samt. Nr 42
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956
Såvitt avser de likalydande motionerna 1:293 och 11:224 samt de likalydande
motionerna I: 441 och II: 575 har utskottet i detta betänkande endast
upptagit de yrkanden, som ovan återgivits. De yrkanden, som i övrigt
framställts i dessa motioner, behandlas av utskottet i andra sammanhang.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena — i de delar motionerna blir föremål för behandling i detta betänkande
— får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 160, II: 224 och II: 575.
Som ett led i statsmakternas investeringsbegränsande åtgärder beslöts vid
höstsessionen av 1955 års riksdag, på grundval av propositionen nr 205 och
bevillningsutskottets betänkande nr 59, att avgift skall uttas för vissa år
1956 verkställda investeringar efter i huvudsak samma grunder, som gällde
under år 1955. Enligt beslutet utgår investeringsavgift med 12 procent å
kostnaden för investeringar som göres av rörelseidkare och jordbrukare (i
det följande benämnd allmän investeringsavgift). Vidare uttas en särskild
investeringsavgift, ungefärligen motsvarande 10 procent av anskaffningskostnaden
vid förvärv av personbilar, vissa mindre lastbilar och motorcyklar.
I den nämnda propositionen nr 205/1955 anförde departementschefen, att
förslaget om uttagande av investeringsavgift finge ses mot bakgrunden av
den bedömning av det ekonomiska läget, som regeringen ansett sig böra
göra. I detta hänseende erinrades i propositionen om följande.
Det ekonomiska läget karakteriserades av att tendenserna inom landet
alltjämt pekade i expansiv riktning, d. v. s. mot en fortsatt press på våra
hårt utnyttjade resurser. Sysselsättningen kunde i stort sett närmast betecknas
som överfull med en kännbar brist på arbetskraft på åtskilliga områden.
Exporten hade ökat kraftigt jämfört med fjolåret, men importen hade
stigit än mer, och bytesbalansen kunde för hela året väntas visa ett underskott
på några hundra miljoner kronor. I stort sett syntes den ekonomiska
utvecklingen i vårt land förlöpa i överensstämmelse med vad som angavs i
den reviderade nationalbudgeten. Under året hade en skärpning av den
internationella högkonjunkturen inträffat med åtminstone på vissa områden
tydliga tendenser till prisstegringar. Både de utifrån kommande prisstegringsimpulserna
och det förhållandet, att en samhällsekonomisk balans på
nuvarande mycket höga nivå av sysselsättning alltid innebure risker för
rubbningar av olika slag, nödvändiggjorde fortsatt restriktivitet i den ekonomiska
politiken.
Den internationella högkonjunkturen stimulerade i första rummet företagens
investeringar. På konsumtionsområdet framträdde den starkaste
tillväxten i fråga om utgifterna för varaktiga konsumtionsvaror. Att en viss
uppbromsning härvidlag i dagens läge kunde anses befogad berodde främst
på att denna efterfrågan skärpte konkurrensen om produktionsfaktorerna
på områden, där dessa redan vore hårt utnyttjade, såsom inom verkstadsindustrin,
och på att den förde med sig investeringsbehov av stor omfattning,
såsom fallet vore beträffande bilarna.
Bevillningsutskottets betänkande nr it? år 1956
3
För att dämpa expansionstendenserna hade man använt sig av en kombination
av ett flertal olika medel. De viktigaste leden utgjordes av byggnadsregleringen
samt finans- och kreditpolitiken. Byggnadsregleringen omfattade
endast ett mycket begränsat område, och beträffande den restriktiva
kreditpolitiken drabbade den visserligen de mer kreditberoende företagen,
men de självfinansierande företagen undginge i viss mån dess inflytande.
Av dessa skäl hade den restriktiva kreditpolitiken hittills kompletterats med
direkta finanspolitiska åtgärder, främst i form av investeringsavgift. Dessa
skäl verkade i dagens läge med oförändrad tyngd. Då det av anförda skäl
krävdes en fortsatt återhållsamhet och den restriktiva politiken därför inte
nu kunde lättas, borde investeringsavgiften uttagas också under 1956. Härigenom
drabbades även de självfinansierande företagen.
Den särskilda investeringsavgiften för motorfordon vore nära förbunden
med den allmänna investeringsavgiften. Det skulle också framstå som egendomligt,
om företagens produktiva maskinanskaffning men inte de enskilda
hushållens bilköp skulle drabbas av en avgiftsbeläggning. Behov syntes även
alltjämt finnas för en sådan broms på utvidgningen av motorfordonsparken
i landet, vilken ställde så stora krav på investeringar i vägar, broar, parkeringsutrymmen,
garage och servicelokaler. Med rådande ansträngning av
resurserna framstode det för det dåvarande som ogörligt att tillfredsställa
dessa behov i den takt som i och för sig skulle vara önskvärd. Den särskilda
investeringsavgiften hade härvid visat sig vara ett lämpligt återhållande medel
och borde följaktligen utgå även under kalenderåret 1956.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 59 anslöt sig bevillningsutskottet
till den i propositionen gjorde bedömningen av det samhällsekonomiska
läget.
En utförlig redogörelse för den ekonomiska utvecklingen inom och utom
landet samt för den ekonomiska politiken lämnades sedermera i finansplanen
till årets statsverksproposition. Av denna redogörelse framgår bl. a. att
chefen för finansdepartementet ansett, att vid tidpunkten för redogörelsens
avfattande någon nämnvärd förändring icke inträtt i förhållande till det
konjunkturläge, som vore aktuellt då propositionen nr 205/1955 avlämnades
i oktober 1955. Utvecklingen under år 1955 hade i stort sett förlöpt enligt de
linjer, som uppdragits i 1955 års statsverksproposition och den senare under
våren 1955 framlagda kompletteringspropositionen. Vidare framhöll departementschefen,
att även om riskerna för jämviktsrubbningar alltjämt kvarstode
och påkallade kraftfulla insatser från statsmakternas sida, kunde vid
årets slut konstateras, att spänningen i den inhemska ekonomien något dämpats
och att de balansstörande krafterna till viss grad försvagats. Den år
1955 vidtagna skärpningen av den restriktiva politiken hade ännu inte helt
uttömt sina verkningar. Det kunde väntas, att den fulla effekten skulle
framträda först under innevarande år. Det ansågs i konjunkturinstitutets
höstrapport inte uteslutet, att investeringsverksamheten så småningom kunde
antas visa en avtagande ökningstendens och den framlagda nationalbud
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr A2 år 1956
geten för år 1956 underströk denna utveckling. I ett samhälle som präglades
av strävanden att förena full sysselsättning med fast penningvärde och samhällsekonomisk
jämvikt vore marginalerna mellan expansionistiska och
kontraktiva tendenser i utvecklingen relativt smala. Den ekonomiska politiken
ställdes av det skälet ständigt inför ett svårt avvägningsproblem och
för dagen gjorde sig detta avvägningsproblem påmint med särskild styrka.
I den föreliggande situationen måste kravet på flexibilitet hos den ekonomiska
politiken uppenbarligen sättas mycket högt. Det gällde att med yttersta
uppmärksamhet följa lägets växlingar och att snabbt anpassa åtgärdernas
styrka och inriktning efter de skiftande förutsättningarna för balansens
bevarande.
Enligt departementschefens uppfattning vore en fortsatt restriktiv ekonomisk
politik motiverad redan av det ansträngda valutaläget. Därtill komme
att den internationella konjunkturen präglades av tillspetsade överkonjunkturtendenser.
Så nära sammanflätad som den svenska ekonomien vore med
världshushållet, kunde det inte undgås, alt de inflationistiska impulserna
sprede sig hit. I varje fall kunde vi tydligen inte i stabiliseringssträvandena
påräkna hjälp från utlandet i form av dämpande inflytanden från den internationella
konjunkturen. Detta förhållade finge inte glömmas bort, när
man bedömde behovet att bibehålla de medel som tillgripits för att begränsa
efterfrågan på olika punkter inom landet.
Slutligen framhöll departementschefen, att den relativa jämvikt som existerade
i det ekonomiska livet helt vilade på den konjunkturdämpande
politiken. Om de olika bromsarna på expansionstendenserna skulle borttagas
eller lättas, komme med all sannolikhet den inflationistiska spänningen
åter att ge sig till känna med full påtaglighet. Departementschefen
droge därför den slutsatsen att läget krävde en fortsatt restriktiv ekonomisk
politik av minst samma styrka som hittills, om den inneboende tendensen
till inflation i den svenska ekonomin skulle kunna bemästras. Huvudinstrument
för denna politik borde alltjämt vara kredit- och finanspolitik.
I propositionen nr 175 har lämnats en statsverkspropositionen kompletterande
redogörelse för det ekonomiska läget och den ekonomiska politiken.
Till stor del bygger redogörelsen på den reviderade nationalbudgeten för år
1956 (fogad såsom bilaga C till nyssnämnda proposition).
Departementschefen framhåller beträffande investeringsverksamheten att
den väsentliga innebörden av de i den reviderade nationalbudgeten presenterade
beräkningarna för år 1956 vore, att tendensen från föregående år till
en långsammare ökning av investeringarna inte längre skulle bestå. Investeringslusten
syntes trots alla återhållande moment alltjämt vara mycket betydande
och pressa fram en fortsatt stark expansion av realkapitalbildningen.
Den dynamiska kraften låge härvid främst hos de privata investeringarna.
Enligt den bedömning, som gjorts i den reviderade nationalbudgeten, skulle
dessa kunna väntas öka med 400 miljoner kronor eller omkring fem procent.
De offentliga investeringarna förutsåges öka med cirka tre procent.
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956
5
I fråga om den ekonomiska politikens utformning erinrar departementschefen
om att det nu förelåge en säkrare kännedom om den ekonomiska
utvecklingen under fjolåret. De första månaderna av innevarande år hade
gett ytterligare material för en bedömning. Bilden av det aktuella konjunkturläget,
sådant detta skildrades i finansplanen till årets statsverksproposition,
hade emellertid inte nämnvärt förändrats härigenom. Utgångspunkten
för den fortsatta diskussionen om den ekonomiska politikens uppgift vore
således alltjämt en i stort sett obruten högkonjunktur, låt vara att samhällsekonomin
under inflytande av fjolårets successiva skärpning av den ekonomiska
politiken de senaste två kvartalen hade kännetecknats av större frihet
från balansstörande spänningar än under motsvarande period för ett år
sedan. I det dagsaktuella läget framträdde å ena sidan påtagliga tecken till
expansionstendenser av minst samma styrka som vid årsskiftet inom bland
annat investeringsområdet. Även det internationella perspektivet syntes för
dagen ge fog för antagandet om en fortsatt expansiv påverkan av den svenska
ekonomin utifrån. Å andra sidan torde vissa av de åtgärder som under år
1955 vidtagits i bromsande syfte ännu inte ha verkat i sin fulla kraft. Det
gällde här närmast åtgärderna på företagsbeskattningens och kreditpolitikens
område. Verkan av den åtstramning som riksstatsförslaget innebure
komme självfallet till synes först under det nya budgetåret. Slutligen kunde
de i olika länder vidtagna åtgärderna för att nedtona den rådande överkonjunkturen
i sinom tid leda till en viss uppbromsning av expansionen med
återverkningar på den svenska exporten. Under rådande förhållanden måste
den ekonomiska politiken ges möjligheter till betydande flexibilitet, så att
den uppnådda balansen icke äventyrades.
I den reviderade nationalbudget^! för år 1956 lämnas följande redogörelse
för en av kommerskollegium i mars 1956 företagen undersökning av investeringsplanerna
inom industrin, varvid jämförelse göres med resultatet av
motsvarande enkät i oktober 1955.
Vad 1955 beträffar, visar den nya enkäten totalt liksom för flertalet
branscher, samt såväl för byggnader och anläggningar som för maskiner,
något lägre siffror än höstenkäten. Detta står i varje fall när det gäller maskininvesteringarna
i strid mot det normala. Dessa har nämligen tidigare regelbundet
visat sig för lågt uppskattade vid den preliminära beräkningen i oktober.
Att så inte synes vara fallet för 1955 kan tänkas sammanhänga med de under
1955 företagna ekonomisk-politiska åtgärderna. Dessa föranledde en
nedjustering av investeringsplanerna under 1955. Ännu i oktober kan företagen
ha haft en överdriven uppfattning om omfattningen av de investeringar
de kunde genomföra under 1955. De för ett år sedan (mars 1955)
redovisade planerna för investeringar i maskiner uppgick för den egentliga
industrin till 1 150 miljoner kronor. Nu föreliggande beräkningar visar, att
detta program inte kunnat genomföras utan att nyinvesteringarna i maskiner
stannat vid 1 06(1 miljoner kronor, vilket motsvarar ungefär samma
investeringsvolym som under 1954. Investeringarna i byggnader och anläggningar
visar dock en ökning från 1954 till 1955 med omkring 5 procent. Beträffande
dessa investeringar är byggnadsregleringen dock den viktigaste
återhållande faktorn. Den konstaterade ökningen av industrins investeringar
i byggnader och anläggningar från 1954 till 1955 kan betraktas som en eftersläpande
effekt av ökningen av tillståndsgivningen under 1954.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956
Marsenkäten visar för den egentliga industrin en planerad ökning av investeringar
i byggnader och anläggningar med 33 procent från 1955 till 1956.
Motsvarande siffra i höstenkäten var 22 procent. Samtidigt har andelen av
de för 1956 planerade investeringarna, vilka är beroende av ytterligare byggnadstillstånd,
minskat från omkring 50 procent till omkring 30 procent. Att
en sådan minskning av denna andel skett samtidigt med att de planerade
byggnadsinvesteringarna ökat sammanhänger med att tillståndsgivningen
varit förhållandevis hög såväl mot slutet av 1955 som i början av innevarande
år. Till detta togs emellertid hänsyn redan i den i preliminära nationalbudgeten
redovisade byggnadshudgeten. Någon ändring av de antaganden
beträffande utvecklingen av industrins byggnadsinvesteringar, som då gjordes,
har därför inte ansetts påkallad.------
Industrins investeringar i maskiner och apparater väntas enligt resultaten
av den senaste enkäten bli omkring 14 procent högre än under 1955.
Höstenkäten angav här en minskning med ett par procent. I den preliminära
nationalbudgetens investeringsprognos antogs trots detta, att maskininvesteringarna
skulle komma att öka med omkring 50 miljoner kronor, innefattande
bland annat en ökning av underhållet i normal omfattning. Uppskattningen
av maskininvesteringarna måste med nödvändighet hli mycket
osäker. Investeringsplanerna för maskiner är förhållandevis kortsiktiga.
Detta medför i och för sig en tendens till underskattningar i en prognos,
som gjorts på ett tidigt stadium. Det är därför naturligt, om det skett en
uppjustering av planerna för 1956 från oktober- till marsenkäten. Det är
med hänsyn härtill också möjligt, att även de nu lämnade uppgifterna innebär
en underskattning. Den sedan i höstas konstaterade uppjusteringen av
planerna kan emellertid också till en del tänkas sammanhänga med den
fortgående prisstegringen och den inträffade lönestegringen. Detta skulle
sålunda föranleda en reducering av de uppgivna ökningarna, eftersom det i
detta sammanhang är fråga om en uppskattning av Volymförändringarna. En
viss nedjustering av de uppgivna planerna kan också vara befogad med hänsyn
till den omständigheten, att en del av investeringsökningarna för maskiner
är beroende av att de redovisade behoven av ytterligare byggnadstillstånd
tillgodoses. Detta kan, såsom tidigare framhållits, inte antas bli fallet. Mot
bakgrund av dessa omständigheter, vilka verkar åt olika håll, har i tabell 15
antagits, att industrins investeringar i maskiner och apparater skall stiga
med 125 miljoner kronor räknat i 1955 års priser. Detta inkluderar även en
viss normal ökning av underhållet.
I anslutning till redogörelsen för denna enkät framhåller departementschefen
att det vore uppenbart, att fjolårets åtgärder i syfte att dämpa aktiviteten
inom investeringsområdet ingalunda medfört den avmattning i produktionsapparatens
fortsatta utbyggnad som då varslades. Tvärtom syntes
de aktuella planerna närmast peka på att den försiktighet i framtidsbedömningen,
som under senare delen av fjolåret gjorde sig gällande, nu avlösts
av en mer optimistisk syn på möjligheterna att genomföra lönande investeringar.
I fråga om de bestämmelser som gäller för de olika investeringsavgifterna
må här allenast anmärkas följande.
Om den allmänna investeringsavgiften stadgas i förordningen den 16 december
1955 (nr 695) om investeringsnvgift för år 1956. Avgiftsplikt före
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956
7
ligger enligt 1 § för fysisk eller juridisk person, som under det beskattningsår
för vilket taxering till statlig inkomstskatt äger rum i första instans
år 1957 verkställt investering av i förordningen angivet slag inom någon av
förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse och som
icke är frikallad från skyldighet att erlägga sådan skatt för inkomst av
samma förvärvskälla. Från avgiftsskyldighet frikallas bl. a. vissa statliga
företag samt aktiebolag och ekonomiska föreningar, däri kommun äger
mera än nio tiondelar av aktie- eller andelskapitalet, under förutsättning att
bolaget eller föreningen icke bedriver byggnadsverksamhet. Genom särskilda
bestämmelser har tillsetts att bostadsbyggandet inte träffas av investeringsavgift.
Ytterligare undantag från avgiftsplikten stadgas i 5 §, som bl. a.
avser investeringar, för vilka statligt bidrag, statligt lån eller statlig lånegaranti
erhållits, samt ersättningsanskaffning i anledning av brand och
därmed jämförliga händelser. Allmän investeringsavgift utgår inte heller
för motorfordon som omfattas av den särskilda investeringsavgiften för
sådana fordon.
Vilka investeringar som är avgiftspliktiga anges i 2—4 §§.
Inom förvärvskällan jordbruk omfattar avgiftsplikten i huvudsak ny-,
till- eller ombyggnad av ekonomibyggnader, vissa kostnader för reparation
och underhåll av ekonomibyggnader, nyuppsättning och ersättningsanskaffning
av maskiner och andra döda inventarier samt förbättringsarbeten å
sådana inventarier. Från avgiftsplikt undantas förvärv av tillgång i samband
med övertagande av jordbruk, nyuppsättning under samma år som
jordbruk övertagits samt liknande förvärv.
Beträffande rörelseidkare är i stort sett samma investeringar avgiftspliktiga.
Därjämte utgår avgift vid förvärv av byggnad, grundförbättring å fastighet
samt exploateringsarbeten avseende gruvor och liknande. Avgiftsplikten
vid investeringar i annan fastighet kompletterar avgiftsplikten för rörelseidkare
i sådana fall då intressegemenskap föreligger mellan en rörelseidkare
och den som gjort investeringen.
I 6 § anges när en investering skall anses vara utförd. För jordbrukare,
som deklarerar efter den s. k. kontantprincipen, anses en investering ha
skett, då utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum. Beträffande rörelseidkare
samt jordbrukare, vilkas inkomster beräknas efter bokföringsmässiga
grunder, anses avgiftspliktig investering föreligga då kostnaden för
investeringen enligt allmänt vedertagen köpmannased bort i räkenskaperna
upptas såsom omkostnad eller på konto för färdigställda eller levererade
tillgångar.
Av 7, 8 och 10 §§ framgår, att investeringsavgift utgår med 12 procent
av sammanlagda kostnaden för avgiftspliktiga investeringar, sedan därifrån
dragits ett avgiftsfritt bottenbelopp av 20 000 kronor. Investeringsavgiften
utgör sådan speciell skatt, för vilken avdrag får njutas vid inkomsttaxeringen.
Taxering till investeringsavgift för år 1956 sker enligt 11—21 §§ efter
särskild deklaration i samband med 1957 års inkomsttaxering och i huvudsak
efter de för inkomsttaxeringen gällande reglerna.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956
Bestämmelserna om den särskilda avgiftsbeläggningen vid förvärv av motorfordon
innefattas i förordningen den 16 december 1955 (nr 649) om avgift
vid investering i motorfordon år 1956 (särskild investeringsavgift).
Enligt 1 § omfattar förordningen personbilar, vissa mindre lastbilar —
nämligen sådana med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri utrustade
lastbilar, vilkas tjänstevikt ej överstiger 1 800 kilogram — samt motorcyklar.
I 2 § angives de fall, då avgiftsbeläggning ifrågakommer. Huvudprincipen
är här, att alla nya fordon, som tas i bruk, skall avgiftsbeläggas samt att
avgift jämväl skall utgå, då ett begagnat fordon, som användes i trafik, byter
ägare. Avgift skall sålunda uttagas dels när någon ansöker om att ett tidigare
inte registrerat fordon skall upptagas i eller överföras till bilregistret
och dels då anmälan sker om övergång till ny ägare av ett i bilregistret upptaget
fordon.
Beträffande giltighetstiden för förordningen har redan nämnts att densamma
i princip avser investeringar i motorfordon under 1956. Av olika skäl
har emellertid avgiftsplikten icke anknutits till dagen för förvärvet utan i
stället till tidpunkten, då ansökan om registrering eller anmälan om ägarbyte
inkommer till länsstyrelsen. Sålunda stadgas i 2 § att avgift skall utgå,
då ansökan eller anmälan gjorts efter den 31 december 1955 men före utgången
av år 1956. Har ansökan eller anmälan enligt vägtrafikförordningen
bort göras senast före utgången av år 1956 men har den icke verkställts eller
verkställts först efter utgången av nämnda år kvarstår skyldigheten att erlägga
avgift.
I anledning av propositionen nr 205 väcktes motionsvis förslag om införande
av vissa undantagsbestämmelser från den allmänna investeringsavgiften
i syfte att tillgodose rederinäringen. Sålunda föreslogs i de likalydande
motionerna I: 575 och II: 704, att rederinäringen i sin helhet skulle befrias
från avgift för investeringar i maskiner och inventarier, däribland fartyg.
I andra hand hemställdes att från avgiftsplikt skulle undantas färdigbyggda
fartyg, nybyggnader upp till 2 500 bruttoregisterton m. m. i huvudsaklig
överensstämmelse med bestämmelserna om den avgift vid fartygsbyggnader
som uttogs i Norge. Ett liknande yrkande men med mera begränsad
innebörd framfördes i de likalydande motionerna I: 568 och II: 698,
vari hemställdes att investeringar i fraktfartyg under 300 ton skulle fritagas
från avgift.
I sitt ovannämnda betänkande nr 59 avstyrkte bevillningsutskottet berörda
motionsyrkanden och anförde därvid följande.
Utskottet, som haft att behandla motsvarande förslag vid vårsessionen,
får liksom då erinra om den ifrågavarande lagstiftningens syfte att uppställa
generellt verkande regler av investeringsbegränsande karaktär.
Frågan har även behandlats i den nu föreliggande propositionen. Däri
framhålles, att undantagsbestämmelser med så vidsträckt innebörd att de
skulle omfatta huvudparten av den mindre skeppsfarten inte kan införas
utan att rubba de förutsättningar på vilka investeringsavgiften är uppbyggd.
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956 9
Häri kan utskottet instämma. Såsom utskottet framhöll vid vårsessionen
och departementschefen nu ytterligare understrukit, skulle i stort sett enahanda
skäl för avgiftsbefrielse kunna anföras i åtskilliga andra fall, bl. a.
inom andra delar av kommunikationsväsendet. Ytterligare torde böra framhållas,
att de i förstnämnda motioner åberopade norska reglerna inte är
jämförbara med dem varom här är fråga. De norska reglerna avser inte en
allmän investeringsavgift utan en särskild avgiftsbeläggning av fartygsbyggnader.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må bär anföras följande.
I de likalydande motionerna 1:293 och 11:224 har motionärerna
bl. a. framhållit följande. I fråga om investeringsavgiften hade den
konjunktur stabiliserande effekten blivit mindre, sedan giltighetstiden från
att ha varit ursprungligen bestämd till ett år förlängts ytterligare ett. Härigenom
hade avgiften fått en än mera klart kostnadshöjande karaktär, vilket
ur skilda synpunkter innebure påtagliga nackdelar. Den dämpning av
expansionstendenserna som skett under 1955 torde huvudsakligen få tillskrivas
den skärpta kreditpolitiken. Även beträffande bilinköpen hade det
mindre varit avgiften än kreditrestriktionerna som verkat återhållande. För
löntagare hade bibehållandet av en exceptionell investeringsbeskattning uppenbarligen
intet intresse, och för folkhushållet i dess helhet vore den skadlig.
Motionärerna yrkade därför, att den allmänna investeringsavgiften icke
skulle utdebiteras vid 1957 års taxering samt att den särskilda investeringsavgiften
omedelbart skulle avskaffas.
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:441 och
1 1:5 7 5 har motionärerna bl. a. framhållit, att förlängningen av förordningen
om investeringsavgift att gälla även för 1956 innebure, att våra företag
alltjämt finge arbeta med ett kostnadsläge, som vore onödigt högt i
jämförelse med vad som gällde i utlandet. Denna förlängning innebure även,
att den avsedda effekten äventyrades. Man hade från alla håll betonat angelägenheten
av att en investeringsavgift gåves begränsad giltighetstid. Det
låg ett realistiskt bedömande bakom det uttalande, som gjordes i konjunkturinstitutets
höstrapport 1955 (s. 65), där det framhölls, att det inte vore
»osannolikt att den nyligen annonserade förlängningen av investeringsavgiften
kan komma att medföra att en del investeringar som tidigare uppskjutits
till efter årsskiftet nu sättes i gång redan under hösten».
Det anförda gällde till väsentlig del även beträffande den särskilda investeringsavgiften
för motorfordon (bilaccisen). Till en del vore denna
visserligen avsedd att försvåra viss konsumtion. Den träffar emelleitid i
samma grad den s. k. nyttotrafiken. Vidare vore den i sin egenskap av
punktskatt inte i och för sig ägnad att minska konsumtionen såsom helhet
betraktad. I den mån den över huvud taget hade eftekt bleve resultatet lätt,
att endast en förskjutning av konsumtionen från ett ändamål till ett annat
inträffade. Motorismens betydelse för vårt land kunde knappast bestridas.
Särskilt för landsbygden vore bilen ett oundgängligt transportmedel, för
person- såväl som för godstransporter. Även mot utformningen av bilacci
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956
sen kunde riktas olika anmärkningar. Bilaccisen träffade bl. a. köp av begagnade
bilar, vilket från samhällsekonomisk synpunkt inte kunde betraktas
såsom någon ny investering.
I de likalydande motionerna 1:113 och 11:160 har bl. a.
anförts följande. Det hade länge ansetts som en tvingande nödvändighet, att
en betydande förnyelse och modernisering av fartygsbeståndet vore en av
föiutsättningarna för att denna för kustbefolkningen viktiga näringsgren
skulle kunna fortsätta. I betänkandet om stöd åt den mindre och medelstora
skeppsfarten (SOU 1955:2) framhölls många samverkande faktorer,
som bidragit till att framskapa de nu rådande svårigheterna. Den främsta
orsaken syntes vara, att de svenska småfraktarna i stort sett vore alldeles
Tör gamla och omoderna. Påpekandet i betänkandet att man i allmänhet
räknade med »att ett fartyg passerat sitt ekonomiska optimum, när det nått
en ålder av 20 25 år», vore i detta sammanhang särskilt värt beaktande.
Åldern på våra vanliga fraktfartyg under 300 ton visade enligt kommerskollegiums
uppgifter, att vid 1954 års slut endast 12 procent vore mindre än
30 år gamla, 50 procent mellan 30 och 49 år samt slutligen 38 procent över
o0 år gamla. Vidare vore de lånemöjligheter, som från statens sida ställdes
till.denna närings förfogande, ytterst små, om man jämförde dem med de
möjligheter till förmånliga lån, som redarna i flera andra länder erhölle.
Att under sådana förhållanden genom en investeringsavgift betunga och
dangenom ytterligare försvåra möjligheterna för en svensk näring, som hade
svårt att hävda sig i den utländska konkurrensen, syntes motionärerna mindre
välbetänkt.
Utskottet. När 1955 års riksdag vid sin vårsession fattade beslut om införande
av den allmänna investeringsavgiften för år 1955 och den särskilda
investeringsavgiften för motorfordon motiverades detta av allmänna samhällsekonomiska
hänsyn, främst tendenserna till en expansion som gick utöver
ramen för tillgängliga resurser. Avgifterna motiverades däremot inte
av statsfinansiella hänsyn; som konsekvens av detta betraktelsesätt beslöts
att de budgetmässigt skulle behandlas i särskild ordning.
Den nämnda motiveringen låg jämväl till grund för beslutet vid 1955
års riksdags höstsession att sådana avgifter skulle uttagas även under år
1956. Av den föregående redogörelsen framgår hur det ekonomiska läget då
bedömdes av statsmakterna. Det må här vara tillräckligt att erinra om, att
departementschefen drog den slutsatsen att läget krävde fortsatt återhållsamhet
och att den restriktiva finans- och kreditpolitiken icke kunde lättas,
varför investeringsavgiften, som även drabbade de självfinansierande företagen,
borde uttagas också under 1956. Den särskilda investeringsavgiften
för motoi fordon, som vore nära förbunden med den allmänna investeringsavgiften,
borde bibehållas, då det skulle framstå som egendomligt, om företagens
produktiva maskinanskaffning men inte de enskilda hushållens bilköp
skulle drabbas av en avgiftsbeläggning.
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 59 uttalade 1955 års bevillningsutskott
att utskottet i sin bedömning av det ekonomiska läget kunde
ansluta sig till den uppfattning, som departementschefen redovisat i propositionen
nr 205. Utvecklingen under den gångna delen av ar 1955 innefattade
enligt utskottets mening tendenser, som — om den restriktiva ekonomiska
politiken icke bibehölles i sin dåvarande omfattning — lätt skulle
kunna leda till allvarliga störningar i den samhällsekonomiska balansen.
Då riksdagen så sent som i december år 1955 efter en bedömning av den
ekonomiska utvecklingen fattade beslut om uttagande av avgifter å investeringar
under år 1956, bör enligt utskottets mening icke komma i fråga att
nu uppriva detta beslut, med mindre den då gjorda bedömningen visat sig
icke vara hållbar. Frågan om behovet av dessa avgifter finner utskottet
således alltjämt vara beroende av hur den ekonomiska utvecklingen under
år 1956 bedöms. För en sådan bedömning kan numera utnyttjas visst, ti
-
digare icke tillgängligt material.
Sålunda har såsom av den föregående redogörelsen framgår i den vid
kompletteringspropositionen fogade reviderade nationalbudgeten för år 1956
gjorts en analys av det aktuella ekonomiska läget samt uppställts vissa prognoser
på grundval av det material som framkommit sedan den preliminära
nationalbudgeten framlades.
Den väsentliga innebörden av de i den reviderade nationalbudgeten presenterade
beräkningarna för år 1956 är, att tendensen från föregående år
till en långsammare ökning av investeringarna inte längre skulle bestå. Departementschefen
har i den nyligen avlämnade propositionen nr 175 uttalat,
att investeringslusten trots alla återhållande moment alltjämt syntes
vara mycket betydande och pressa fram en fortsatt stark expansion av realkapitalbildningen.
Den dynamiska kraften låge härvid främst hos de privata
investeringarna. Enligt den bedömning, som gjorts i den reviderade
nationalbudgeten, skulle dessa kunna väntas öka med 400 miljoner kronor
eller omkring fem procent, medan de offentliga investeringarna förutsåges
komma att öka med cirka tre procent.
Departementschefen har i nämnda proposition vidare framhållit, att i det
dagsaktuella läget framträdde å ena sidan påtagliga tecken till expansionstendenser
av minst samma styrka som vid årsskiftet inom bland annat investeringsområdet.
Även det internationella perspektivet syntes för dagen
ge fog för antagandet om en fortsatt expansiv påverkan av den svenska ekonomin
utifrån. Å andra sidan torde vissa av de åtgärder som under år 1955
vidtagits i bromsande syfte ännu inte ha verkat i sin fulla kraft. Detta vore
fallet med åtgärderna på företagsbeskattningens och kreditpolilikens område.
Under rådande förhållanden måste den ekonomiska politiken ges möjligheter
till betydande flexibilitet, så att den uppnådda balansen icke äventvrades.
I propositionen nr 175 bar departementschefen även understrukit, att
uppmärksamheten måste vara inriktad på riskerna för eu fönyad tillspetsning
av högkonjunkturen i vårt land. Tillspetsningen framträdde inte minst
12
Bevillningsutskottets betänkande nr i2 år 1956
inom den privata investeringssektorn under inflytande av de gynnsamma
avsättningsförhållandena. Den stigande investeringsefterfrågan kunde bland
annat avläsas i den enkät som kommerskollegium i mars 1956 företagit. Denna
angåve, att företagen inom den egentliga industrin nu planerade en ökning
av investeringarna från 1955 till 1956 med 33 procent för byggnader
och anläggningar mot 22 procent vid föregående enkättillfälle. För maskiner
och apparater angåves en ökning med 13 procent jämfört med en minskning
å ett par procent enligt den förra enkäten. Det vore således uppenbart,
att fjolårets åtgärder i syfte att dämpa aktiviteten inom investeringsområdet
ingalunda medfört den avmattning i produktionsapparatens fortsatta utbyggnad
som då varslades. Tvärtom syntes de aktuella planerna närmast
peka på att den försiktighet i framtidsbedömningen, som under senare delen
av fjolåret gjorde sig gällande, nu avlöstes av en mer optimistisk syn
på möjligheterna att genomföra lönande investeringar.
Departementschefen har vidare erinrat om att utvecklingen på den privata
konsumtionens område också angåve en fortsatt stegring av efterfrågan.
Beträffande valutaläget har departementschefen uttalat, att mot bakgrunden
av de nya uppskattningar som gjorts i den reviderade nationalbudgeten
framstode perspektivet för betalningsbalansen och valutareserven som
allvarligt. Redan fjolårets utveckling innebure en försämring av bytesbalansen
mot utlandet till följd av den mycket kraftiga importökningen, och denna
förskjutning syntes ha fortgått under de första månaderna av innevarande år.
Icke minst utvecklingen på betalningsbalansens område med valutaförbrukning
under tider av goda exportkonjunkturer visade enligt departementschefens
mening nödvändigheten av att den hittillsvarande stabiliseringspolitiken
energiskt fullföljdes. Detta innebure bland annat fortsatta
ansträngningar att hålla expansionstendenserna på investeringsområdet inom
resursernas ram och att skapa förutsättningar för en lugnare utveckling
av konsumtionsefterfrågan. Läget ställde vidare krav på största återhållsamhet
i statsmakternas utgiftsbeslut.
Utskottet finner av det i propositionen nr 175 redovisade materialet framgå,
att en uppmjukning av den hittills förda restriktiva ekonomiska politiken
icke nu kan vidtagas. Enligt utskottets uppfattning synes utvecklingen sedan
beslutet fattades om investeringsavgifter för år 1956 icke gå i sådan riktning
att ett slopande av dessa avgifter kan ske, utan att detta skulle medföra
allvarliga rubbningar i den samhällsekonomiska balansen.
I de likalydande motionerna 1:293 och 11:224 har gjorts gällande att
några avgörande konjunkturpolitiska skäl icke kunde anföras för investeringsavgifterna
i det rådande läget. Mycket talade för riktigheten av den
av konjunkturinstitutet hösten 1955 framförda uppfattningen att vid denna
tidpunkt skärpningen under år 1955 av kreditpolitiken ännu icke hunnit
göra sig fullt gällande men att därigenom eu grund lagts för en stark
kontraktiv effekt på 1956 års samhällsekonomi. De konjunkturpolitiska
skälen att fortsätta med investeringsavgifterna vore därför svaga.
Såvitt av nu föreliggande material kan bedömas synes emellertid de under
fjolåret vidtagna skärpningarna i kreditpolitiken ensamma icke ha till
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956 13
räckligt återhållande effekt på företagens investeringslust. Huruvida efter
den ytterligare kreditåtstramning, som man nyligen beslutat vidtaga, en
sådan verkan kan nås, torde det i dagens läge icke vara möjligt att med
säkerhet uttala sig om.
Såväl i nyssnämnda motioner som i de likalydande motionerna 1:441 och
11:575 har uttryckts farhågor för de ogynnsamma verkningar på kostnaderna,
som uttagandet av den allmänna investeringsavgiften medförde. Liknande
farhågor uttalades under riksdagsbehandlingen av propositionen nr
205/1955. Bevillningsutskottet erinrade då om att syftet med denna avgift
vore att förmå företagen att vidtaga en noggrannare prövning av sina investeringsplaner
och att avstå från eller i vart fall uppskjuta mindre räntabla
eller mindre nödvändiga investeringar. Nackdelen av investeringsavgiftens
fördyrande effekt på sådana investeringar, som komme till stånd, borde vägas
mot de ogynnsamma verkningar som en genom alltför högt uppdriven
investeringsverksamhet förorsakad inflationistisk utveckling skulle medföra
med avseende på pris- och kostnadsnivån. Utskottet kunde därför icke dela
de i motionerna framförda åsikterna.
De synpunkter som sålunda framförts av 1955 års bevillningsutskott finner
utskottet alltjämt äga tillämpning. Nackdelarna av den belastning investeringsavgiften
utgör på sådana investeringar, som nödvändigtvis måste
göras under år 1956, ter sig enligt utskottets mening ringa i jämförelse med
de skadeverkningar på samhällsekonomin som skulle bli följden av alltför
högt uppdriven investeringsaktivitet.
I de nyssnämnda motionerna har framförts den åsikten att investeringsavgiften
hade svagare effekt sedan giltighetstiden förlängts ett år. I anslutning
härtill torde det vara tillräckligt att erinra om att 1955 års bevillningsutskott
sagt sig vid sin bedömning av frågan om en förlängning för
ytterligare ett år av giltighetstiden för investeringsavgiften icke ha förbisett,
att en avgiftsbeläggning av detta slag finge sin fulla effekt endast om
bestämmelserna hade en begränsad giltighetstid. Utskottet hade emellertid
funnit att i dåvarande ekonomiska situation med kvarstående expansiva
tendenser ett borttagande av investeringsavgiften skulle direkt stimulera
till ökade investeringar. Utskottet vore på det klara med att det med avgiftsbeläggningen
eftersträvade trycket på företagen att underlåta eller uppskjuta
de minst lönsamma investeringarna avtoge ju längre avgiften kvarstode.
Även med hänsyn tagen härtill måste det emellertid antagas att man vid
en fortsatt avgiftsbeläggning under 1956 komme att uppnå gynnsamma
verkningar i investeringsbegränsande hänseende. Detta framstode särskilt
klart om man vägde fördelarna av en bibehållen avgift mot de risker för
en inflationistisk utveckling, som man i rådande läge måste räkna med vid
ett omedelbart borttagande av avgiften. Utskottet tillstyrkte sålunda förslaget
om eu förlängning på ett år men ville samtidigt understryka att avgiftsbeläggningen
vore en temporär anordning betingad av det dåvarande ekonomiska
läget. Den utveckling, som ägt rum sedan detta uttalande gjordes,
ger icke utskottet anledning att i detta hänseende intaga eu annan ståndpunkt
än 1955 års bevillningsutskott.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956
Av det förut anförda framgår, att utskottet icke finner skäl föreligga för
slopande av den allmänna eller den särskilda investeringsavgiften för år
1956. Utskottet avstyrker således de inbördes likalydande motionerna I:
293 och II: 224 samt I: 441 och II: 575, såvitt motionerna behandlats i detta
betänkande.
Utskottet övergår härefter till att behandla yrkandet i de likalydande
motionerna I: 113 och II: 160, att investeringsavgift ej skall utgå vid investering
i fraktfartyg med en bruttodräktighet understigande 300 registerton.
Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen framfördes yrkanden
av i huvudsak samma innebörd såväl vid behandlingen av förordningen
om investeringsavgift för år 1955 som vid antagandet av nu gällande förordning.
Frågan behandlades även i propositionen nr 205/1955. Vid samtliga
tillfällen avvisades dessa yrkanden. Det framhölls därvid att undantagsbestämmelser
med så vidsträckt innebörd att de skulle omfatta huvudparten
av den mindre skeppsfarten inte kunde införas utan att man rubbade
de förutsättningar på vilka investeringsavgiften vore uppbyggd. Vidare underströks,
att i stort sett enahanda skäl för avgiftsbefrielse skulle kunna
anföras i åtskilliga andra fall, bl. a. inom andra delar av kommunikationsväsendet.
I de förevarande motionerna har icke förebragts några nya skäl, ägnade
att föranleda en ändrad bedömning från statsmakternas sida av förevarande
fråga. Enligt utskottets mening är det alltjämt angeläget att man inte
genom undantagsbestämmelser av så vidsträckt innebörd som den av motionärerna
ifrågasatta inskränker området för investeringsavgiftens verkningar.
Utskottet kan i övrigt åberopa de skäl som av 1955 års bevillningsutskott
antörts mot den ifrågasatta undantagsbestämmelsen och finner sig
således böra avstyrka de förevarande motionerna I: 113 och II: 160.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna 1: 293 av herr Ohlon
m. fl. och II: 224 av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna behandlas
i detta betänkande, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna 1:441 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 575 av herr Hjalmarson in. fl., i vad motionerna
behandlas i detta betänkande, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
3) att de likalydande motionerna I: 113 av herr Spetz och
II: 160 av herr Johansson i öckerö in. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 maj 1956
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956
15
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon*,
Eriksson*, Snygg, Velander, Niklasson, Werner* och Kronstrand; samt
från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Nilsson i Svalöv*,
Sjölin, Allard*, Kärrlander, Strandh*, Wiklund*, Henriksson, Jansson i Aspeboda
och Andersson i Essvik.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer:
I) av herrar Kristensson i Osby, Spetz, Velander, Kronstrand, Nilsson i
Svalöv, Sjölin och Strandh, vilka — under åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 293 av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr Ohlin
in. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 441 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 575 av herr Hjalmarson m. fl., i vad nämnda motioner behandlas i detta
betänkande — ansett att utskottet under punkterna 1) och 2) bort hemställa,
1) att riksdagen måtte antaga följande
. (!< t''* t • »i ''”O
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 16 december 1955
(nr 695) om investeringsavgift för år 1956
Härigenom förordnas, att förordningen den 16 december 1955 om investeringsavgift
för år 1956 skall upphöra att gälla med utgången av december
månad 1956.
2) att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 16 december 1955
(nr 649) om avgift vid investering i motorfordon år 1956 (särskild
investeringsavgift)
Härigenom förordnas, att förordningen den 16 december 1955 om avgift
vid investering i motorfordon år 1956 (särskild investeringsavgift) skall
upphöra att gälla med utgången av maj månad 1956.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1956
IIJ av herrar Kristensson i Osby, Spetz, Velander, Kronstrand, Nilsson i
Svalöv, Sjölin och Strandh, vilka ansett att, därest det i reservationen nr I
framlagda förslaget om upphävande av förordningen om investeringsavgift
för år 1956 icke skulle vinna riksdagens bifall, utskottet under punkt 3)
hort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 113 av herr Spetz och II: 160 av herr Johansson i
öckerö m. fl., antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 16 december
1955 (nr 695) om investeringsavgift för år 1956
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 16 december 1955 om investeringsavgift
för år 1956 skall hava följande ändrade lydelse.
5 §•
Har myndighet---av lånegarantien.
Har tillgång---av anskaffningskostnaden.
Ersättningsanskaffning i---avgiftspliktig investering.
Investering som---om fondskatt.
För den---100 registerton.
Investering i fraktfartyg med en bruttodräktighet understigande 300 registerton
är icke att anse såsom avgiftspliktig investering.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
560708
Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag