Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1956
23
Nr 36
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om införande av enhetligt ortsavdrag för hela riket.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 447 av herrar Fritiof Karlsson och Alvar Andiersson samt
II: 570 av herr Jansson i Benestad m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte
1 skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i syfte att införa ett för
hela landet enhetligt ortsavdrag vid såväl den statliga som den kommunala
inkomstbeskattningen.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 570.
Enligt 48 § 1 mom. konnnunalskattelagen indelas samtliga orter i riket
med avseende å levnadskostnadernas höjd i fem ortsgrupper (ortsgrupp I—
ortsgrupp V) eller det lägre antal, som fastställes genom särskild författning.
Enligt förordningen den 5 juni 1953 (nr 406) utgör antalet ortsgrupper
tills vidare fyra (II—V). Denna indelning — den s. k. skattegrupperingen
— gäller enligt lagen för en tid av fem år i sänder.
Gällande skattegruppering återfinnes i kungörelsen den 9 oktober 1953
(nr 624) ändrad genom kungörelsen den 19 november 1954 (nr 675). Lönegrupperingen
för statens tjänstemän in. fl. överensstämmer med skattegrupperingen.
Indelningen i ortsgrupper är av betydelse när det gäller att bestämma det
ortsavdrag, som vid den kommunala och statliga inkomsttaxeringen tillkommer
fysisk person. Ortsavdragens belopp varierar nämligen med hänsyn
till vilken ortsgrupp den skattskyldiges hemortskommun tillhör och är
högst i ortsgrupp V.
Beloppen för de kommunala ortsavdragen har fastställts genom lag den
2 juni 1950 (nr 252) och tillämpats från och med 1953 års taxering. De
statliga ortsavdragens belopp har fastställts genom förordning den 6 juni
1952 (nr 406) och gäller från och med 1954 års taxering.
Ortsavdragens belopp för helt år framgår, såvitt avser gifta och därmed
likställda skattskyldiga och ogifta skattskyldiga (ensamstående), av omstående
tabell.
Vid fastställande av dessa belopp för ortsavdragen utgick man ifrån att
spännvidden i skattegrupperingen skulle liksom i lönegrupperingen vara
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1956
Gift skattskyldig |
Ensamstående skattskyldig |
|||
Statligt |
Kommunalt |
Statligt |
Kommunalt |
|
ortsavdrag |
ortsavdrag |
ortsavdrag |
ortsavdrag |
|
Kr. |
Kr. |
Kr. |
Kr. |
|
Ortsgrupp I .................. |
3 360 |
1680 |
1680 |
1 180 |
> II .................. |
3 520 |
1 760 |
1760 |
1230 |
> III .................. |
3 680 |
1840 |
1840 |
1290 |
> IV .................. |
3 840 |
1920 |
1920 |
1340 |
> V .................. |
4 000 |
2 000 |
2 000 |
1400 |
16 procent och att skillnaden mellan ortsavdragen för två intill varandra
liggande ortsgrupper sålunda skulle motsvara 4 procent av ortsavdraget i
högsta dyrort. Genom att man numera icke utnyttjar ortsgrupp I utan endast
de fyra högsta ortsgrupperna har spännvidden minskat från 16 till 12
procent.
Spörsmålet om löne- och skattegrupperingens utformning har tidigare vid
olika tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet i anledning av
till statsutskottet hänvisade motioner (jfr statsutskottets uti. nr 220/1948,
183/1949, 98/1950, 132/1951 och 54/1954), i vilka motioner yrkats, att dyrortsgrupperingen
borde revideras eller helt avskaffas. Här må allenast nämnas,
att vid 1949 års riksdag väckta motioner om avskaffande av dyrortssystemet
m. in. samt om slopande av lägsta dyrortsgruppen upptogs till behandling
av statsutskottet i dess utlåtande nr 183. Statsutskottet anförde
bl. a., att med hänsyn till att betydande olikheter i levnadskostnaderna på
olika orter alltjämt förelåge utskottet icke kunde tillstyrka förslaget om utredning
syftande till dyrortssystemets avskaffande. Ej heller kunde utskottet
dela uppfattningen att ortsgrupp 1 borde slopas och att ortsgrupperna
1 och 2 då borde sammanslås, även om den gällande indelningen i de lägsta
dyrorterna måhända gåve upphov till en del ojämnheter. Den förestående
kommunindelningsreformen komme att medföra genomgripande förändringar
beträffande rikets landsbygd, vilka förändringar även komme att återspeglas
i dyrortsindelningen. Det syntes utskottet antagligt, att flertalet av de
nuvarande skiljaktigheterna mellan angränsande och strukturellt likartade
kommuner därvid skulle komma att elimineras. Enligt utskottets mening
vore det icke lämpligt att genom angivna åtgärd föregripa de resultat i
nämnda hänseende, som komme att föranledas av kommunindelningsreformen.
Först när denna genomförts, borde -— om det då befunnes påkallat —•
frågan tas upp till förnyad prövning. Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.
På grund av den förestående allmänna förändringen av kommunindelningen
befanns en ny dyrortsundersökning nödvändig som underlag för en
allmän omgruppering av orterna. Denna ansågs emellertid böra föregås av
en principutredning i dyrortsfrågan. En sådan verkställdes av 1950 års dyr
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1956 25
ortssakkunniga, vilka den 10 januari 1951 avlämnade betänkande angående
principerna för dyrortsgrupperingen (SOU 1951: 7).
Sedermera uppdrog Kungl. Maj :t åt socialstyrelsen att verkställa en ny
dyrortsundersökning. I skrivelse den 30 oktober 1952 redovisade socialstyrelsen
resultaten av undersökningen, och på grundval härav upprättades
inom civildepartementet en promemoria angående ändringar i gällande ortsgrupper.
I den inom civildepartementet upprättade promemorian erinrades till en
början, att skillnaden mellan dyraste och billigaste ort enligt 1951 års dyrortsundersökning
utgjorde cirka 14 procent. Det vore emellertid icke möjligt
att precisera hur spännvidden mellan dyraste och billigaste ort förändrats
mellan den närmast föregående dyrortsundersökningen, som verkställdes år
1946, och 1951 års dyrortsundersökning, eftersom helt olika metoder kommit
till användning vid de båda undersökningarna. Själva metoden för utförandet
av 1951 års undersökning hade i hög grad bidragit till att skillnaden
i extremvärden minskat. I promemorian uttalades vidare, att den omprövning
som borde ske av då gällande ortsgrupperingar skulle syfta till
att åstadkomma skäliga relationer mellan de olika orterna på grundval av
den skillnad i dyrhet som kunde föreligga. Däremot hade icke avsetts, att
de eventuella justeringar som kunde visa sig erforderliga skulle i fråga om
skattegrupperingen innebära en allmän skattesänkning. Vidare framhölls i
promemorian, att skattegrupperingen även i fortsättningen borde utformas
på samma sätt som lönegrupperingen. Härjämte anfördes bl. a. följande.
Då skillnaden i dyrhet synes ha minskat, bör emellertid frågan om antalet
ortsgrupper och storleken av spännvidden mellan grupperna upptagas
till övervägande. Enligt nuvarande grupperingar är antalet ortsgrupper 5
och spännvidden mellan varje grupp är 4 procent. Den totala spännvidden
är således 16 procent. Då spännvidden i den enskilda arbetsmarknadens faktiska
löner i allmänhet är väsentligt högre — för industriens vuxna manliga
arbetare är spännvidden sålunda enligt den officiella statistiken genomsnittligt
27 procent — framhöll departementschefen i förenämnda proposition,
att det synes vara tveksamt, om spännvidden i den statliga löneskalan
under alla förhållanden bör vara densamma som den vid en dyrortsundersökning
konstaterade spännvidden i levnadskostnader. Detta uttalande föranledde
ingen erinran från riksdagens sida.
Med hänsyn till denna frågas betydelse för arbetsmarknadens parter bär
överläggningar i ämnet inom civildepartementet ägt rum med företrädare
för Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen
i Sverige, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation
och'' Tjänstemännens centralorganisation. Därvid har från vissa
organisationers sida framkommit stor tveksamhet mot någon minskning av
spännvidden i det statliga lönesystemet, enär därigenom ökade svårigheter
beträffande löneawägningen skulle skapas. Om en minskning likväl skulle
ifrågakomma, borde‘den i allt fall icke leda till mindre spännvidd än 12
procent eller mindre antal ortsgrupper än 4. Spännvidden mellan varje
grupp skulle då alltjämt bli 4 procent.
26 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1956
I proposition nr 133 förelädes 1953 års riksdag förslaget om minskning
av antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen. Chefen för finansdepartementet
anförde därvid bl. a. följande.
I propositionen nr 132 har chefen för civildepartementet i fråga om lönegrupperingen
föreslagit att spännvidden skall — med bibehållen spännvidd
de olika grupperna emellan — från och med den 1 januari 1954 minskas
från 16 till 12 procent och således antalet ortsgrupper minskas från fem till
fyra. Tekniskt skall förslaget genomföras så, att nu gällande löneplaner
bibehålies, men att ortsgrupp 1 i fortsättningen icke skall tillämpas i fråga
om statstjänstemännens löner.
Avgörande skäl talar för att, såsom i den inom civildepartementet upprättade
promemorian föreslagits, skattegrupperingen utformas på samma sätt
som lönegrupperingen. Följaktligen bör antalet ortsgrupper jämväl vid skattegrupperingen
minskas till fyra och den totala spännvidden mellan högsta
och lägsta ortsgrupp minskas från 16 till 12 procent. Likaledes bör spännvidden
mellan varje ortsgrupp även i fortsättningen vara 4 procent. Härav
följer att ortsavdragens belopp icke behöver ändras i följd av minskningen
av den totala spännvidden, utan ändringen bör genomföras så, att endast
ortsavdragen för de fyra nuvarande högsta ortsgrupperna tillämpas.
Såsom förut nämnts skall i fråga om lönegrupperingen minskningen av
den totala spännvidden och av antalet ortsgrupper enligt det i propositionen
nr 132 framlagda förslaget genomföras så, att nuvarande ortsgrupp 1 icke
tillämpas. Lägsta löneortsgrupp blir sålunda ortsgrupp 2. Enligt min uppfattning
bör man beträffande skattegrupperingen följa samma system. Det
bör icke ifrågakomma att skilda beteckningar används för de olika ortsgrupperna
i löneavseende och skatteavseende.
Propositionen nr 133 lämnades av samma års bevillningsutskott utan erinran
i dess betänkande nr 47, vilket godkändes av riksdagen.
Vid 1955 års riksdag framfördes i väckta motioner (I: 142 och II: 156) yrkanden,
som syftade till ett upphävande av skattegrupperingen på del sätt
att på alla orter ortsavdrag vid inkomsttaxeringen skulle medgivas med belopp,
som enligt gällande bestämmelser tillämpades i ortsgrupp V, dvs. högsta
ortsgrupp. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 27 avstyrkte samma
års bevillningsutskott motionerna. Utskottet erinrade om att enligt 1951
års dyrortsundersökning skillnaden mellan dyraste och billigaste ort utgjorde
cirka 14 procent men att vid skattegrupperingen den totala spännvidden
mellan högsta och lägsta ortsgrupp genom 1953 års beslut minskats från 16
till 12 procent. Härefter anförde utskottet.
Skattegrupperingens uppgift är att differentiera skatten efter dyrort.
Denna differentiering sammanhänger med tanken, att genom ortsavdragen
ett visst existensminimum skall kunna undantagas från beskattning samt
att detta existensminimum måste anses vara olika stort på olika orter. Av
1951 års dyrortsundersökning framgick, att skillnaden i dyrhet visserligen
nedgått men att spännvidden mellan dyraste och billigaste ort alltjämt måste
uppskattas till 14 procent. Även om det kan finnas fog för det antagandet,
att en fortskridande utjämning av levnadskostnaderna "sker, måste dock antagas,
att alltjämt betydande olikheter föreligger mellan olika orter. Därest
emellertid i väsentlig mån ändrade förhållanden skulle kunna påvisas, tor
-
27
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1956
de anledning kunna föreligga till att ortsavdragens utformning upptoges till
omprövning. Detta synes dock böra ske i ett vidare sammanhang, då detta
spörsmål äger samband icke blott med lönegrupperingen och det kommunala
skatteunderlaget utan jämväl med de statliga inkomstskatteskalornas utformning.
I de nu föreliggande motionerna har anförts bl. a. att den nuvarande skattegrupperingen
måste betraktas som en orättvisa mot landsbygdens folk. Målsättningen
måste vara att snarast möjligt införa enhetliga ortsavdrag för hela
landet. Detta kunde ske genom en uppflyttning av de lägsta ortsgrupperna,
men det vore sannolikt, att sådana förändringar i levnadskostnaderna inträffat
eller kunde komma att inträffa att en omprövning av Stockholms placering
i högsta ortsgrupp borde komma i fråga. En särskild kompensation
borde emellertid med hänsyn till de speciella dyrhetsförhållandena i övre
Norrland ges den där bosatta befolkningen. Motionärerna erinrar vidare om
att utredning om höjning av de kommunala ortsavdragen påginge. Det vore
enligt motionärernas mening väl motiverat att snarast hela frågan om ortsavdragen,
de kommunala såväl som de statliga, upptoges till omprövning
med sikte på införande av ett för hela landet enhetligt ortsavdrag. En sådan
prövning kunde anförtros åt de sakkunniga, vilka har att utreda frågan om
de kommunala ortsavdragens höjning eller ock borde frågan prövas i annat
sammanhang.
Utskottet. I de föreliggande motionerna har framförts yrkande, som syftar
till ett upphävande av skattegrupperingen. I stället för differentierade ortsavdrag
borde enligt motionärernas mening på alla orter ortsavdrag vid inkomsttaxeringen
medgivas med samma belopp, eventuellt med de undantag
som kunde föranledas av de speciella förhållandena i övre Norrland. I
anslutning till pågående utredning av frågan om en höjning av de kommunala
ortsavdragen till samma belopp som de statliga ortsavdragen borde
även frågan om införande av ett enhetligt ortsavdrag övervägas.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen framfördes i de vid 1955 års
riksdag väckta motionerna I: 142 och II: 156 yrkande om införande av ett
enhetligt ortsavdrag för hela riket. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 27 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott motionerna. Därvid erinrade
utskottet om att spännvidden mellan de olika ortsgrupperna såväl vid lönegrupperingen
som skattegrupperingen genom 1953 års lagstiftning minskats
från 16 till 12 procent genom att den lägsta ortsgruppen slopats. Utskottet
underströk vidare att vid genomförandet av nyssnämnda lagstiftning
utgångspunkten varit att skattegrupperingen borde utformas på samma sätt
som lönegrupperingen. Utskottet uttalade vidare att, även om det kunde
finnas fog för antagandet att en fortskridande utjämning av levnadskostnaderna
skedde, dock finge antagas att alltjämt betydande olikheter förelåge
mellan olika orter. Därest i väsentlig mån ändrade förhållanden skulle
kunna påvisas, kunde anledning föreligga att ompröva frågan om ortsavdragens
utformning. Detta borde dock enligt utskottet mening ske i ett vi
-
28 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1956
dare sammanhang, då spörsmålet ägde samband icke blott med lönegrupperingen
och det kommunala skatteunderlaget utan jämväl med de statliga
inkomstskatteskalornas utformning.
Utskottet finner för sin del att vad sålunda från 1955 års bevillningsutskotts
sida uttalats i denna fråga alltjämt äger giltighet. Enligt utskottets
mening föreligger icke tillräcklig grund för ett antagande, att levnadskostnaderna
så utjämnats mellan olika orter att dyrortssystemet skulle kunna
slopas och ett enhetligt ortsavdrag tillämpas. Så länge skillnaden i levnadskostnadshänseende
består, bör i enlighet med de principer som hittills tilllämpats
i skattelagstiftningen ortsavdragens belopp differentieras.
Utskottet vill erinra om att skattegrupperingen fastställes för en tid av
fem år i sänder och att nu gällande skattegruppering endast tillämpats vid
två års taxeringar. Om det vid de undersökningar, som kan komma att befinnas
erforderliga för en omprövning av lönegrupperingen eller i annat
sammanhang, påvisas att en avsevärd utjämning av levnadskostnaderna å
olika orter skett, förutsätter utskottet att detta kommer att av Kungl. Maj :t
beaktas i samband med fastställande av ny skattegruppering, varvid givetvis
även bör övervägas, om någon ortsgrupp bör slopas.
Med hänsyn till det anförda kan utskottet icke finna att den i motionerna
begärda utredningen nu bör komma till stånd. Utskottet avstyrker därför
de föreliggande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:447 av herrar Fritiof
Karlsson och Älvar Andersson samt II: 570 av herr Jansson
i Benestad in. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 19 april 1956
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON
Närvarande: se under betänkandet nr 35.
Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1956
29
Reservation
av herrar Niklasson, Bengtson och Vigelsbo, vilka ansett att utskottets yttrande
och hemställan bort erhålla följande lydelse:
Skattegrupperingens uppgift är att differentiera skatten efter dyrort. Denna
differentiering sammanhänger med tanken att det existensminimum, som
ortsavdraget avser att täcka, är olika på olika orter.
Utredningar från olika tidpunkter har kommit till det resultatet att spännvidden
mellan olika orter minskat. 1953 års riksdag beslöt också att antalet
ortsgrupper skulle minskas från fem till fyra.
Högre levnadskostnader i de högre ortsgrupperna torde, i den mån de ej
är att hänföra till olika standard, i huvudsak vara att hänföra till bostadskostnader,
i en del fall även beroende på av trängseln på bostadsmarknaden
förorsakade långa resor till arbetsplatser. Dessa förhållanden i sin tur beror
på större efterfrågan och högre löneläge.
De högre bostadskostnaderna torde böra vägas mot avståndskostnader och
sämre service, mindre möjligheter till utbildning etc. Huruvida och i vad
mån skiljaktigheter i levnadskostnader på olika orter i realiteten föreligger
beror i hög grad på vilket värde man tillägger de olika faktorerna, alltså i
viss grad en subjektiv bedömning.
Befolkningsrörelsen går alltjämt och i ökad takt från lägre till högre ort.
Både löne- och skattegrupperingen torde därvid spela en icke oväsentlig
roll.
Då nu frågan om de kommunala ortsavdragen kommer att omprövas, synes
det lämpligt att även frågan om differentieringen av dessa avdrag behandlas.
Utskottet tillstyrker därför bifall till de föreliggande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av de likalydande motionerna
I: 447 av herrar Fritiof Karlsson och Alvar Andersson samt
II: 570 av herr Jansson i Benestad m. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i syfte att införa ett
för hela landet enhetligt ortsavdrag vid såväl den statliga
som den kommunala beskattningen i enlighet med motionernas
syfte.
660610. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag