Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1956

1

Nr 34

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rått till skatteavdrag för belopp, som skänkts till
humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 308 av herr Weiland m. fl. och II: 246 av herr Carlsson i
Tibro m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10 procent av den taxerade inkomsten med ett
högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionen II: 246.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill
hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
icke ansetts kunna medgivas, såvida bidraget icke lämnats av rörelseidkare
till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren
företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala
institutioner (se t. ex. RÅ 1941 ref. nr 5 och RÅ 1941 Fi not. 534). Däremot
har vid beräkning av inkomst av rörelse avdrag medgivits rörelseidkare för
bidrag till välfärdsanordningar för i företaget anställda (se t. ex. RÅ 1946
Fi not. 135 och RÅ 1947 Fi not. 650).

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga
ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling.
Enligt beslut vid 1938, 1939, 1941 och 1942 års riksdagar föreskrevs
sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxering visst år enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades se 1

Bihang till riksdagens protokoll 1056. 7 samt. Nr 34

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1956

nast vid 1943 års taxering. Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades
vidare Kungl. Maj :t medgiva, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt åren 1944 och 1945 finge åtnjuta avdrag för
penninggåvor ej understigande visst belopp till internationellt hjälparbete
för lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. De sålunda
gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden och
varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan avdragsrätt
varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats, att bestämmelser
av detta slag innebure en uppenbar avvikelse från de principer, som
låge till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet städse framhållit,
att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål
icke borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande
fall genom direkt bidrag från statens sida.

Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden
av samma eller i huvudsak samma innebörd som i de nu förevarande motionerna.
Sålunda yrkades i en vid 1950 års riksdag väckt motion, II: 378
(av herr Håstad), utredning i syfte att avdragsrätt för donationer till vetenskaplig
undervisning och forskning måtte införas. Samma års bevillningsutskott
erinrade då i sitt i anledning av motionen avgivna betänkande nr
30, vilket godkändes av riksdagen, om utskottets ovannämnda principiella
uttalanden. Jämväl 1951 års bevillningsutskott erinrade därom i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 8 i anledning av väckt motion, II: 363 (av
herr Johnsson i Stockholm), vari åsyftades införandet av skattefrihet för
gåvor till sociala hjälpinstitutioner.

I en vid 1953 års riksdag väckt motion, I: 271 (av herr Ohlon), framfördes
samma yrkande som i de nu förevarande motionerna. Motionerna avstyrktes
av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande
nr 9, därvid utskottet erinrade om att de ändamål motionärerna
avsåge att främja redan enligt gällande lagstiftning i viss utsträckning intoge
en förmånsställning i beskattningshänseende. Från skattskyldighet till
såväl arvsskatt som gåvoskatt vore sålunda befriad stiftelse eller sammanslutning,
som hade till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms
vård och uppfostran eller utbildning, vård av behövande ålderstigna,
sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig undervisning eller forskning.
Motsvarande skattebefrielse förelåge jämväl enligt förordningen om kvarlåtenskapsskatt.
I fråga om inkomstbeskattningen vore stiftelse med sådant
ändamål som nyss sagts befriad från skattskyldighet, vid kommunalbeskattningen
för annan inkomst än av fastighet och av rörelse samt vid den statliga
beskattningen för annan inkomst än av rörelse. Utskottet anförde vidare,
att även om införandet av en sådan avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
som den i motionen avsedda skulle kunna medverka till en ökad bidragsvillighet
från enskilda donatorers sida, ansåge sig utskottet icke kunna
förorda att ytterligare skattelättnader för befrämjandet av nu ifrågavarande
ändamål infördes i vår skattelagstiftning. Vad motionärerna anfört kunde

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1956

enligt utskottets förmenande icke motivera ett frångående av ovannämnda
tidigare från riksdagens sida uttalade principiella uppfattning.

Även i de vid 1955 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 139 (av
herr Weiland in. fl.) och 11:427 (av herr Carlsson i Tibro m. fl.) framfördes
yrkanden av i huvudsak samma innebörd som i nu förevarande motioner.
Samma års bevillningsutskott avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 17. Därvid sade sig utskottet finna, att vad från
1953 års bevillningsutskotts sida uttalats i denna fråga alltjämt ägde giltighet.
Särskilt ville utskottet fästa uppmärksamheten på vad som anförts
därom, att ifrågavarande ändamål redan hade i viss män tillgodosetts i beskattningshänseende.
Även om en avdragsrätt i enlighet med de i motionerna
angivna riktlinjerna skulle kunna medföra ett högre bidiag till ifrågavarande
ändamål än som vid motsvarande kostnad för statsverket skulle
bli fallet genom direkt anslag, kunde utskottet dock ej finna att detta i och
för sig vore ett argument för införande av en sådan avdragsrätt. Utskottet
ville härutinnan endast framhålla, att man icke på förhand kunde bedöma,
vilka institutioner eller sammanslutningar som skulle komma att erhålla
ökade bidrag till sin verksamhet och icke heller hur stora de ökade kostnaderna
för statsverket skulle bli.

I de nu förevarande motionerna har uttalats, att erfarenheten visat att det
även i nuvarande goda statsfinansiella läge vore svårt att finna möjlighet
att bevilja anslag även till mycket trängande allmännyttiga ändamål. Detta
borde vara en anledning för riksdagen att ompröva sin tidigaie negativa inställning
i denna fråga. Genom att medge avdragsrätt komme staten att bidraga
till att betydligt större belopp kunde gå till dessa ändamål än vad som
motsvarade statens minskade skatteinkomst. Enligt motionärernas mening
vore det ett direkt samhällsintresse, att medborgare i stället för att använda
hela sin inkomst för egen räkning stödde och av statsmakterna stimulerades
att stödja en verksamhet, som kunde betraktas som samhällsnyttig, inte
minst i ett läge, där statsmakterna inte hade möjlighet att ge önskvärt
stöd. Detta skulle betyda ny stimulans och bättre arbetsmöjligheter för institutioner
och organisationer. Det kunde inte vara ett allmänintresse att hela
det ekonomiska stödet till dem skulle kanaliseras genom riksdagen och ges i
form av anslag, utan en viss, någorlunda bred marginal för enskilt stöd borde
finnas.

I motionerna har vidare erinrats om att i flera främmande länder skalteförfattningarna
innehåller bestämmelser om rätt till avdrag vid taxering
av statlig inkomstskatt för belopp upp till en viss procent av den skattskyldiges
inkomst om beloppet i fråga skänkts till humanitära, religiösa eller
vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål. Erfarenheterna från
dessa länder syntes vara mycket tillfredsställande. Sålunda hade i Amerikas
förenta stater erfarenheterna varit så gynnsamma alt man efter hand ökat
den andel av årsinkomsten som finge avdragas.

Motionärerna har föreslagit att frågan om avdragsrätt för gåvor till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervis -

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1956

ningsändaraål gjordes till föremål för utredning. Avdragsrätten borde begränsas
till den statliga inkomstskatten och gälla endast för fysiska personer,
förslagsvis upp till 10 procent av den taxerade inkomsten. Vid 1955 års
riksdag hade yppats betänkligheter för att betydande skattebelopp genom
det föreslagna systemet skulle undandragas det allmänna, för den händelse
givare i de allra högsta inkomstklasserna skulle utnyttja avdragsrätten i
stor utsträckning. Även om motionärerna inte delade dessa farhågor, ville
de föreslå att avdragsbeloppet i nuvarande läge begränsades till 1 000 kronor.
För att undvika missbruk skulle — liksom fallet vore i andra länder —-myndigheterna efter ansökan från vederbörande göra upp en förteckning på
de organisationer och institutioner till vilka gåvor skulle kunna få ges med
skatteavdrag för givaren.

Utskottet. I de förevarande motionerna har yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungi. Maj :t hemställa om utredning rörande rätt till avdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt för gåvor till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål. Motionärerna
förordar en begränsning av avdraget till en viss procent av den
skattskyldiges inkomst, exempelvis tio procent och att ett belopp som högst
må avdragas fastställes, förslagsvis till 1 000 kronor.

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga
ändamål har som framgår av den ovan lämnade framställningen tidigare
upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling. Då fråga om sådan
avdragsrätt varit under bedömande, har från riksdagens sida uttalats,
att bestämmelser av detta slag innebure cn avvikelse från de principer, som
låge till grund för gällande skattelagstiftning och att främjandet av behjärtansvärda
eller eljest allmännyttiga ändamål icke borde ske i form av
lättnader vid beskattningen utan i förekommande fall genom direkt bidrag
från statens sida. Riksdagen har i enlighet härmed avvisat motionsvis framställda
yrkanden om införande av dylik avdragsrätt.

Utskottet vill erinra om alt i skattehänseende skillnad göres mellan enstaka
gåvor och sådana upprepade gåvor, som ges i form av periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning. Som framgår av den
tidigare lämnade redogörelsen medges i princip icke avdrag för enstaka gåvor,
vare sig de utgår till allmännyttiga ändamål eller till enskild fysisk person.
Om gåvan är rent benefik är den att anse som icke skattepliktig inkomst
för mottagaren. När det gäller periodiskt understöd är utgångsläget i
beskattningshänseende ett annat, i princip medges avdrag för vad som utges,
även om ren gåvoavsikt föreligger, men mottagaren blir å andra sidan
skattskyldig för vad han erhåller. Emellertid har vissa i och för sig mycket
betydelsefulla avsteg gjorts från denna princip. Sålunda gäller bl. a. den i
förevarande sammanhang aktuella inskränkningen att avdrag numera enligt
praxis icke medges, om det utbetalda beloppet utgår till ett allmännyttigt
ändamål eller till juridisk person. I detta hänseende är alltså det skatterättsliga
läget detsamma för gåvor och periodiska understöd.

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1956 5

Frågan om avdrag för gåvor och periodiskt understöd till allmännyttigt
ändamål har behandlats av 1944 års allmänna skattekommitté i dess betänkande
nr IV (SOU 1950:21). Därvid intog kommittén i princip samma
ståndpunkt som bevillningsutskottet vid flera tillfällen givit uttryck åt.
Kommittén ansåg sålunda att utbetalningar till ändamål som här avses icke
vore av sådan karaktär att de fölle inom ramen för periodiskt understöd och
fann således icke anledning att i förevarande hänseende föreslå ändring avgällande
praxis. Kommitténs betänkande har sedermera för översyn överlämnats
till 1950 års skattelagssakkunniga. Utskottet förutsätter att de sakkunniga
vid sin utredning av hithörande frågor även kommer att överväga,
huruvida periodiskt understöd till allmännyttigt ändamål bör i skattehänseende
likställas med sådant periodiskt understöd, för vilket avdragsrätt nu
föreligger. Det torde även kunna förutsättas att de sakkunniga kommer att
ägna uppmärksamhet åt de problem som föreligger med avseende på gränsdragningen
mellan gåva och periodiskt understöd. Som utskottet i sitt betänkande
nr 24 närmare utvecklat torde förslag i förevarande ämne från de
sakkunniga kunna emotses i en nära framtid.

I den mån motionerna åsyftar avdragsrätt för sådana gåvor, som faller
in under begreppet periodiskt understöd, är denna fråga således föremål för
utredning, varför syftet med motionerna i denna del redan är tillgodosett.
Huruvida avdrag för periodiska utbetalningar av denna art skall medges
eller ej, har utskottet icke anledning att i detta sammanhang uttala sig om.
Först sedan 1950 års skattelagssakkunniga slutfört sin förenämnda utredning,
synes denna fråga böra tas under övervägande av riksdagen. En sådan
prövning synes enligt utskottets mening jämväl påverka bedömningen av
frågan om avdragsrätt för enstaka gåvor till allmännyttigt ändamål. Sistnämnda
spörsmål kräver icke endast överväganden av principiell natur utan
även ställningstagande till åtskilliga praktiska problem. Utskottet är sålunda
medvetet om att en dylik avdragsrätt skulle medföra kontrollsvårigheter och
även i andra hänseenden vara svår att förena med strävandena att åstadkomma
ett förenklat deklarations- och taxeringsförfarande. Utskottet finner
det för sin del lämpligt att de sakkunniga vid sin prövning av frågan om
avdrag för periodiskt understöd jämväl tar principiell ställning till spörsmålet
om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål och därvid överväger
de synpunkter motionärerna anfört. Med det anförda anser sig utskottet
ha besvarat motionerna I: 308 och II: 246.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 308 av herr Weiland
in. fl. och II: 246 av herr Carlsson i Tibro m. fl. om rätt att
vid beskattning åtnjuta avdrag för gåvor till humanitära och

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1956

vissa andra allmännyttiga ändamål måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 26 april 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elofsson, Snygg, Söderquist, Velander, Oscar Carlsson och Bengtson;
samt

från an dr a kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Nilsspn
i Svalöv, Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Kärrlander, Henriksson, Gustafson i
Göteborg och Andersson i Essvik.

Reservationer:

I) av herrar Söderquist, Kristensson i Osby, Sjölin och Gustafson i Göteborg,
vilka med hänvisning till innehållet i de likalydande motionerna I: 308
och II: 246 ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 308 av herr Weiland m. fl. och II: 246 av herr Carlsson
i Tibro m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig
inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till 10 procent av den
taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av
förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige skänkt beloppet
till humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål.

II) av herrar Velander och Nilsson i Svalöv.

560317 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag