Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

1

Nr 31

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vidgade möjligheter till förlust- och resultatutjämninq
vid beskattninqen.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

/) de likalydande motionerna I: 291 av lierr Ewerlöf m. fl. och II: 239 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte

1) antaga följande

Förslag

till

förordning om rätt till förlustutjämning i vissa fall vid taxering till statlig

inkomstskatt

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank
må, i enlighet med vad i denna förordning sägs, vid taxering till statlig
inkomstskatt åtnjuta avdrag för underskott, som vid tidigare års taxering
till sådan skatt icke kunnat utnyttjas.

Sådan rätt tillkommer ock under i 4 § angivna förutsättningar fysisk person,
som i nämnda författningsrum avses.

2 §•

Avdrag för underskott som i 1 § sägs må åtnjutas med belopp, varmed
summan av de enligt förordningen om statlig inkomstskatt för visst beskattningsår
fastställda avdragen för underskott å skattskyldigs olika förvärvskällor
överstiger sammanlagda beloppet av de enligt nämnda förordning för
samma beskattningsår beräknade inkomsterna av olika förvärvskällor.

Det åligger beskattningsnämnd som har att pröva den skattskyldiges taxering
till statlig inkomstskatt att på av honom framställt yrkande fastställa
det belopp, som enligt ovan må utnyttjas för förlustutjämning (förlustavdrag).

3 §•

Skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, äger utnyttja detta avdrag
sist vid taxering avseende tionde beskattningsåret efter det beskatt 1

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 7 sand. Nr 31

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

ningsår för vilket avdraget fastställdes. Hinder möter ej för skattskyldig,
som avses i 1 § första stycket, att fördela förlustavdraget på två eller flera
beskattningsår inom nyss angiven tidsperiod.

Förlustavdrag skall för sådan skattskyldig göras från sammanlagda beloppet
av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor, sedan i
förekommande fall avdrag gjorts för under beskattningsåret uppkommet
underskott å förvärvskälla.

Ägas eller innehavas på därmed jämförligt sätt — direkt eller genom förmedling
av juridisk person — aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk
förening till huvudsaklig del av en fysisk person eller ett fåtal fysiska
personer, må förlustavdrag, som för bolaget eller föreningen blivit
fastställt, icke medgivas i vad det belöper å tid, varunder aktierna eller andelarna
till huvudsaklig del innehafts av andra delägare än under det beskattningsår,
för vilket förlustutjämning yrkats, därest förändringarna i
innehavet icke väsentligen skett på grund av arv eller testamente. Om skattskyldig,
som genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller andelar i bolag
eller förening har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen, tillgodofört
sig lön eller annan förmån av bolaget eller föreningen till sådant belopp,
att förlust uppkommit, må ock avdrag enligt denna förordning för sådan
förlust vägras eller jämkas enligt vad som skäligt finnes.

4 §•

Fysisk person, vilken saväl under det beskattningsår då förlusten uppstått
och det beskattningsår, för vilket avdrag för denna förlust må av honom
enligt denna förordning utnyttjas, som under samtliga mellanliggande
beskattningsår jämlikt bokföringslagen den 31 maj 1929 varit skyldig föra
däri föreskrivna handelsböcker, avseende den rörelse vari förlusten uppstått,
och vilken på nöjaktigt sätt fullgjort denna skyldighet, må för förlustutjämning
utnyttja förlust å sådan av honom bedriven rörelse, som omförmäles
i 27 § kommunalskattelagen. Jämväl fysisk person, vilken under
tid som ovan nämnts tillförlitligen redovisat inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder, må för sådant ändamål utnyttja honom
åsamkad förlust å jordbruksfastigheten.

Oavsett huruvida sådan bokföringsskyldighet som ovan sagts ålegat skattskyldig,
vilken i egenskap av delägare i handelsbolag eller kommanditbolag
på grund av underskott å bolagets verksamhet åsamkats förlust, må sådan
förlust av honom utnyttjas för förlustutjämning under förutsättning, att
han under tid, som i första stycket i fråga om bokföringsskyldighet föreskrives,
oavbrutet varit delägare i bolaget samt att detta under samma tid
nöjaktigt fullgjort sin bokföringsskyldighet.

5 §•

Fysisk person äger utnyttja förlustavdrag vid taxering för det beskattningsår,
som infaller närmast efter det, varunder förlusten uppstått och varunder
han enligt avlämnad allmän självdeklaration åtnjutit inkomst till

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956 3

sådant belopp, att förlustavdraget i enlighet med vad nedan sägs till någon
del kan utnyttjas. I den mån avdraget ej enligt de i deklarationen lämnade
uppgifterna vid nämnda taxering kunnat utnyttjas, må det tillgodoföras den
skattskyldige vid närmast därpå följande taxeringar, intill dess förlusten
blivit i sin helhet utnyttjad. Har förlust uppstått under mer än ett beskattningsår,
skall tidigare uppkommen förlust utnyttjas före senare förlust.
Förlustavdraget må dock i intet fall göras senare än vid den taxering, som
avser tionde beskattningsåret efter det, för vilket avdraget fastställdes.

Förlustavdrag skall såvitt angår fysisk person anses utnyttjat i den mån
avdrag kunnat ske från det belopp som enligt självdeklarationen skulle ha
utgjort till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

För fysisk person skall förlustavdraget göras från sammanlagda beloppet
av den skattskyldiges vid taxeringen fastställda inkomster från olika förvärvskällor,
minskat med avdrag som må hava medgivits jämlikt 4 § förordningen
om statlig inkomstskatt. Återstoden utgör för sådan skattskyldig
taxerad inkomst och skall på sätt i 5 § samma förordning sägs utföras i
fulla tiotal kronor.

Avlider skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, må för det beskattningsår,
då dödsfallet inträffade, samt för de två närmast därefter infallande
beskattningsåren förlustavdrag eller del därav, som den avlidne
icke kunnat utnyttja, under iakttagande av bestämmelserna i denna förordning
i stället utnyttjas av dödsboet.

6 §.

Yrkande som i 2 § andra stycket sägs skall framställas i den skattskyldiges
till ledning för taxering för det beskattningsår, till vilket underskottet
hänför sig, avgivna deklaration eller vid denna fogad handling, dock att sådant
yrkande även må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli under
taxeringsåret.

Innefattar beslut av prövningsnämnden eller utslag av Kungl. Maj :t eller
kammarrätten sådan ändring av inkomstberäkningen för skattskyldig att
förlustavdrag må beräknas eller att redan fastställt sådant bör till beloppet
ändras, äger den skattskyldige att inom sex månader från det han av beslutet
eller utslaget erhöll del hos prövningsnämnden framställa härav föranlett
yrkande. Rätt som nu sagts tillkommer jämväl taxeringsintendenten,
dock att den tid, inom vilken yrkande skall framställas, i sist angivet fall
skall räknas från det beslutet eller utslaget i fråga meddelades.

7 §•

Skattskyldig, som vid taxering för visst beskattningsår önskar helt eller
delvis utnyttja fastställt förlustavdrag, har att i självdeklarationen för beskattningsåret
härom framställa yrkande, dock att sådant yrkande även
må väckas bos prövningsnämnden senast den 31 juli under taxeringsåret.

8 §•

Har skatlskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för
fastställande av förlustavdrag, lämnat oriktigt meddelande och har därav

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

föranletts att förlustavdraget fastställts till för högt belopp, må sist vid taxeringen
för det femte beskattningsåret efter det för vilket avdraget fastställdes
detta bestämmas till sitt rätta belopp. Har det till för högt belopp fastställda
förlustavdraget utnyttjats vid taxering, må rättelse i denna taxering
ske genom eftertaxering, som skall hava verkställts sist vid taxeringen för
det femte beskattningsåret efter det för vilket förlustavdraget fastställdes.

9 §•

Det åligger taxeringsnämnd, som prövat framställt yrkande om fastställande
av förlustavdrag, att härom göra anteckning i nämndens protokoll
och om sitt beslut lämna den skattskyldige underrättelse på sätt och inom
tid som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen sägs. Har taxeringsnämnd
medgivit skattskyldig rätt att utnyttja förlustavdrag, skall anteckning härom
verkställas i protokollet.

10 §.

Beträffande klagan över beslut av beskattningsnämnd eller utslag av kammarrätten
i fråga rörande fastställande av förlustavdrag eller utnyttjande
av sådant avdrag skall vad i taxeringsförordningen sägs angående fullföljd
av talan äga motsvarande tillämpning.

Även vad i övrigt i nämnda förordning stadgas skall i tillämpliga delar
äga motsvarande giltighet.

11 §•

Med ledning av taxeringsnämndens protokoll samt beslut av prövningsnämnden
och utslag av Kungl. Maj :t och kammarrätten skall hos länsstyrelsen
föras anteckningar över skattskyldiga för vilka förlustavdrag fastställts,
därvid tillika skall antecknas när sådant avdrag utnyttjats vid
taxeringen.

12 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte efter den
utredning som härför kan vara behövlig, för 1957 års riksdag framlägga
förslag rörande permanenta regler dels för förlustutjämning vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet, som deklareras enligt den s. k. kontantprincipen,
dels för s. k. öppen resultatutjämning vid beräkning av inkomst
av rörelse och av inkomst av jordbruksfastighet»;

II) de likalydande motionerna 1:293 av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av
herr Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte besluta

1) antaga följande

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

5

»Förslag

till

förordning om rått till förlustutjämning i vissa fall vid taxering till statlig

inkomstskatt

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Finnes vid taxering av aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank, att viss förvärvskälla visar underskott och
kan avdrag för detta underskott ej göras från inkomster av andra förvärvskällor,
må avdrag i stället verkställas vid senare taxering till statlig inkomstskatt
i enlighet med vad i denna förordning sägs.

Vad sålunda är stadgat skall ock gälla, då vid taxering av fysisk person,
som i 4 § avses, sådant underskott finnes föreligga som i samma författningsrum
angives.

2 §•

Avdrag för underskott som i 1 § sägs må åtnjutas med belopp, varmed
summan av de enligt förordningen om statlig inkomstskatt för visst beskattningsår
fastställda avdragen för underskott å skattskyldigs olika förvärvskällor
överstiger sammanlagda beloppet av de enligt nämnda förordning
för samma beskattningsår beräknade inkomsterna av olika förvärvskällor.

Det åligger beskattningsnämnd som har att pröva den skattskyldiges
taxering till statlig inkomstskatt att på av honom framställt yrkande fastställa
det belopp, som enligt ovan må utnyttjas för förlustutjämning (förlustavdrag).
Därvid skall beaktas att, såvitt angår fysiska personer, allenast
underskott å förvärvskälla som omförmäles i 4 § må på dylikt sätt utnyttjas.

3 §.

I 1 § första stycket avsedd skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts,
äger utnyttja detta avdrag sist vid taxering avseende tionde beskattningsåret
efter det beskattningsår, för vilket avdraget fastställdes. Hinder
möter ej för sådan skattskyldig att fördela förlustavdraget på två eller
flera beskattningsår inom nyss angiven tidsperiod.

Förlustavdrag skall för skattskyldig, som avses i 1 § första stycket, göras
från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor
sedan i förekommande fall enligt 4 § förordningen om statlig
inkomstskatt medgivna avdrag verkställts.

Har förlustavdrag enligt 2 § fastställts för aktiebolag eller ekonomisk
förening, däri aktierna eller andelarna till huvudsaklig del ägdes eller på
därmed jämförligt sätt innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk
person — av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, må förlustavdraget
ej utnyttjas under beskattningsår, varunder aktierna eller andelarna
till huvudsaklig del innehafts av andra delägare, därest förändringarna
i innehavet icke väsentligen skett på grund av arv eller testamente.
Om skattskyldig, som genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller
andelar i bolag eller förening har ett avgörande inflytande i bolaget eller
föreningen, tiligodofört sig lön eller annan förmån av bolaget eller föreningen
till sådant belopp, alt förlust uppkommit eller ökats, må ock avdrag enligt
denna förordning för sådan förlust vägras eller jämkas enligt vad som
skäligt finnes.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

4 §•

Fysisk person må för förlustutjämning utnyttja förlust å sådan av honom
bedriven rörelse, som omförmäles i 27 § kommunalskattelagen, under
förutsättning att han såväl under det beskattningsår, då förlusten uppstått,
och det beskattningsår, för vilket avdrag för denna förlust enligt vad i 5 §
sägs av honom utnyttjas, som under samtliga mellanliggande beskattningsår
jämlikt bokföringslagen den 31 maj 1929 varit skyldig föra däri föreskrivna
handelsböcker, avseende den rörelse vari förlusten uppstått, samt
att han på nöjaktigt sätt fullgjort denna skyldighet. Jämväl fysisk person,
vilken under tid som ovan nämnts tillförlitligen redovisat inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder, må för sådant ändamål utnyttja
honom åsamkad förlust å jordbruksfastigheten.

Oavsett huruvida sådan bokföringsskyldighet som ovan sagts ålegat
skattskyldig, vilken i egenskap av delägare i handelsbolag eller kommanditbolag
på grund av underskott å bolagets verksamhet åsamkats förlust, må
sådan förlust av honom utnyttjas för förlustutjämning under förutsättning,
att han under tid, som i första stycket i fråga om bokföringsskyldighet föreskrives,
oavbrutet varit delägare i bolaget samt att detta under samma tid
nöjaktigt fullgjort sin bokföringsskyldighet.

5 §•

Fysisk person äger utnyttja förlustavdrag vid taxering för det beskattningsår,
som infaller närmast efter det, varunder förlusten uppstått och
varunder han enligt avlämnad allmän självdeklaration åtnjutit inkomst till
sådant belopp, att förlustavdraget i enlighet med vad nedan sägs till någon
del kan utnyttjas. I den mån avdraget ej enligt de i deklarationen lämnade
uppgifterna vid nämnda taxering kunnat utnyttjas, må det tillgodoföras
den skattskyldige vid närmast därpå följande taxeringar, intill dess förlusten
blivit i sin helhet utnyttjad. Har förlust uppstått under mer än ett
beskattningsår, skall tidigare uppkommen förlust utnyttjas före senare förlust.
Förlustavdraget må dock i intet fall göras senare än vid den taxering,
som avser tionde beskattningsåret efter det, för vilket avdraget fastställdes.

Förlustavdrag skall, såvitt angår fysisk person, anses utnyttjat i den mån
avdrag kunnat ske från det belopp som enligt självdeklarationen skulle ha
utgjort till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

För fysisk person skall förlustavdraget göras från sammanlagda beloppet
av den skattskyfdiges vid taxeringen fastställda inkomster från olika förvärvskällor,
minskat med avdrag som må hava medgivits jämlikt 4 § förordningen
om statlig inkomstskatt. Återstoden utgör för sådan skattskyldig
taxerad inkomst och skall på sätt i 5 § samma förordning sägs utföras i
fulla tiotal kronor.

Avlider skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, må för det beskattningsår,
då dödsfallet inträffade, samt för de två närmast därefter infallande
beskattningsåren förlustavdrag eller del därav, som den avlidne icke
kunnat utnyttja, under iakttagande av bestämmelserna i denna förordning
i stället utnyttjas av dödsboet.

6 §•

Yrkande som i 2 § andra stycket sägs skall framställas i den skattskyldiges
till ledning för taxering för det beskattningsår, till vilket underskottet
hänför sig, avgivna deklaration eller vid denna fogad handling, dock att
sådant yrkande även må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli
under taxeringsåret.

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956 7

Innefattar beslut av prövningsnämnden eller utslag av Kungl. Maj :t eller
kammarrätten sådan ändring av inkomstberäkningen för skattskyldig att
förlustavdrag må beräknas eller att redan fastställt sådant bör till beloppet
ändras, äger den skattskyldige att inom sex månader från det han av beslutet
eller utslaget erhöll del hos prövningsnämnden framställa härav föranlett
yrkande. Rätt som nu sagts tillkommer jämväl taxeringsintendenten,
dock att den tid, inom vilken yrkande skall framställas, i sist angivet fall
skall räknas från det beslutet eller utslaget i fråga meddelades.

7 §•

Skattskyldig, som vid taxering för visst beskattningsår önskar helt eller
delvis utnyttja fastställt förlustavdrag, har att i självdeklarationen för beskattningsåret
härom framställa yrkande, dock att sådant yrkande även må
väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli under taxeringsåret.

8 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för
fastställande av förlustavdrag, lämnat oriktigt meddelande och har därav
föranletts att förlustavdraget fastställts till för högt belopp, må sist vid
taxering för det femte beskattningsåret efter det för vilket avdraget fastställdes
detta bestämmas till sitt rätta belopp. Har det till för högt belopp
fastställda förlustavdraget utnyttjats vid taxering, må rättelse i denna taxering
ske genom eftertaxering som skall hava verkställts sist vid taxeringen
för det femte beskattningsåret efter det för vilket förlustavdragt fastställdes.

9 §•

Det åligger taxeringnämnd, som prövat framställt yrkande om fastställande
av förlustavdrag, att härom göra anteckning i nämndens protokoll och
om sitt beslut lämna den skattskyldige underrättelse på sätt och inom tid
som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen sägs. Har taxeringsnämnd medgivit
skattskyldig rätt att utnyttja förlustavdrag, skall anteckning härom
verkställas i protokollet.

10 §.

Beträffande klagan över beslut av beskattningsnämnd eller utslag av
kammarrätten i fråga rörande fastställande av förlustavdrag eller utnyttjande
av sådant avdrag skall vad i taxeringsförordningen sägs angående
fullföljd av talan äga motsvarande tillämpning.

Även vad i övrigt i nämnda förordning stadgas skall i tillämpliga delar äga
motsvarande giltighet.

11 §•

Med ledning av taxeringsnämndens protokoll samt beslut av prövningsnämnden
och utslag av Kungl. Maj :t och kammarrätten skola hos länsstyrelsen
föras anteckningar över skattskyldiga för vilka förlustavdrag
fastställts, därvid tillika skall antecknas när sådant avdrag utnyttjats vid
taxeringen.

12 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.»

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

2) antaga följande

»Förslag
till

förordning om ändring av förordningen den 26 juli 1957 om
statlig inkomstskatt (nr 576)

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt (nr 576) skall erhålla följande ändrade lydelse.

5 §.

Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor,
minskat i förekommande fall med avdrag som i 4 § omförmälas
samt med förlustavdrag enligt förordningen om rätt till förlustutjämning
i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, utgör taxerad inkomst,
vilken utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande belopp som ej uppgår
till fullt tiotal kronor bortfaller.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.»

3) »att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning om permanenta
regler för s. k. öppen resultatutjämning vid beräkning av inkomst
av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet»; ävensom

III) de likalydande motionerna I: 300 av herr Sigfrid Larsson in. fl. samt
II: 222 av herrar Hansson i Önnarp och Hansson i Skegrie, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam
utredning rörande införande av öppen resultatutjämning vid taxering av inkomst
av jordbruksfastighet och rörelse, så att förslag i avseenden, som angivits
i motionerna, kan föreläggas redan årets riksdag eller senast 1957 års
riksdag.

De likalydande motionerna I: 293 och II: 224 innehåller utöver ovan återgivna
yrkanden, vilka utskottet behandlar i nu förevarande sammanhang,
jämväl yrkanden i ett flertal andra hänseenden. Sistnämnda yrkanden upptages
av utskottet till behandling i andra sammanhang.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena — i de delar motionerna blir föremål för behandling i detta betänkande
— får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 291, II: 222 och II: 224.

Enligt 20 § kommunalskattelagen skall vid beräkningen av inkomsten från
särskild förvärvskälla från samtliga ur densamma under beskattningsåret
härflutna intäkter i penningar eller penningars värde avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Detsamma gäller även vid taxeringen enligt förordningen om statlig inkomstskatt.

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

Därest vid beräkning enligt komimunalskattelagen av skattskyldigs inkomst
från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, får jämlikt 46 §
nämnda lag sådant underskott, i den mån detsamma med tillämpning av i
sagda lag meddelade bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till
en kommun, avräknas å sådan den skattskyldiges inkomst, som skall beskattas
i samma kommun. Avdrag är dock ej medgivet för bland annat underskott
å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, för underskott
å fastighet och rörelse i utlandet eller för underskott, som uppstått därigenom,
att i 45 § omförmält procentavdrag för fastighet överstigit nettointäkten
av förvärvskällan.

Jämlikt 4 § statsskatteförordningen får från sammanlagda beloppet av
skattskyldigs inkomster från olika förvärvskällor avdrag ske för underskott,
som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från annan förvärvskälla
än fastighet och rörelse i utlandet, dock att bland annat underskott
å förvärvskälla, som utgöres av icke yrkesmässig avyttring av fast eller
lös egendom, må avdragas endast om och i den mån den skattskyldiges
inkomst från annan sådan förvärvskälla därtill förslår.

Gällande bestämmelser medger icke rätt att vid inkomsttaxeringen avdraga
skattemässigt redovisat underskott, som uppkommit under annat beskattningsår
än det taxeringen avser.

I vissa fall har emellertid avsteg gjorts från den i 20 § kommunalskattelagen
angivna principen att till beskattning för en viss tidsperiod — beskattningsåret
-— upptages på perioden belöpande intäkter efter avdrag för på
samma tidsperiod belöpande omkostnader. Rörelseidkare —- och i någon
mån även jordbrukare — har nämligen möjlighet att genom att vidtaga
s. k. vinstreglerande dispositioner åstadkomma utjämning av skattemässiga
vinster och förluster. Bestämmelserna om avskrivning, varulagervärdering,
avsättning till pensions- och personalstiftelser samt till investeringsfonder
möjliggör således en viss resultatutjämning mellan olika beskattningsår.
Rätten att omlägga räkenskapsår kan även användas i detta syfte. Dessutom
innefattar reglerna om insättning av medel å skogskonto och om
ackumulerad inkomst en viss möjlighet att utjämna vinster och förluster.

Frågan om rätt till förlustutjämning har tidigare i olika sammanhang
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda beslöt 19AO års riksdag
på hemställan av samma års bevillningsutskott i skrivelse till Ivungl.
Maj:t anhålla om utredning av spörsmålet om rätt att från vinst i viss förvärvskälla
avdraga tidigare års förlust i samma förvärvskälla vid inkomsttaxeringen.

Riksdagsskrivelsen upptogs till behandling av 1944 års allmänna skattekommitté,
som emellertid i syfte att lösa de för det dåvarande mest trängande
spörsmålen begränsade sin uppgift till att framlägga förslag om särskild
skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Bestämmelser om sådan
skatteberäkning antogs sedermera av 1951 års riksdag.

Då ifrågavarande riksdagsskrivelse inte ansetts slutbehandlad genom

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

skattekommitténs förslag, har densamma överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.

Vid 1954 års riksdag framfördes i väckta motioner yrkande om utredning
och förslag i syfte att åstadkomma bättre möjligheter till resultatuljämning
särskilt beträffande inkomst av rörelse. Samma års bevillningsutskott
erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 35 därom, att
sedan riksdagen genom förenämnda skrivelse hemställt om utredning i
ämnet de huvudsakliga olägenheterna av beskattningens progressivitet torde
ha undanröjts genom bL a. bestämmelserna om särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst samt om insättning av medel å skogskonto.
Utskottet ansåg det emellertid alltjämt vara av vikt, att en mera allsidig
prövning av möjligheterna till resultatutjämning kom till stånd. Utskottet
tilläde, att det syntes utskottet uppenbart att det förevarande spörsmålet
inte kunde fullt bedömas utan kännedom om det förslag till ändrade regler
för avskrivning å inventarier, lagervärdering och avsättning till investeringsfonder,
vilket företagsbeskattningskommittén väntades framlägga under
år 1954.

I sitt betänkande (SOU 1954: 19) föreslog företagsbeskattningskommittén
som ett komplement till den av kommittén förordade skärpningen av reglerna
om avskrivning och varulagervärdering, att en viss begränsad rätt till
förlustutjämning skulle tillkomma aktiebolag och därmed i beskattningshänseende
jämställda juridiska personer. I reservation till kommitténs betänkande
föreslog två reservanter, att rätten till förlustutjämning skulle utsträckas
till fysiska personer, som bedrev rörelse.

Kommitténs förslag till ändrade regler för företagsbeskattningen anmäldes
för 1955 års riksdag i proposition nr 100. Departementschefen uttalade
därvid i fråga om kommitténs förslag om rätt till förlustutjämning, att
så starka invändningar kunde riktas mot kommitténs förslag i detta hänseende,
att han inte ansåge sig kunna förorda att detsamma lades till grund
för lagstiftning.

I anledning av propositionen väcktes ett flertal motioner med yrkande dels
om införande av eller utredning om rätt till förlustutjämning för rörelseidkare
och jordbrukare med bokföringsmässig inkomstredovisning och dels
om utredning rörande införande av öppen resultatutjämning vid beräkning
av inkomst av rörelse och av jordbruksfastighet.

I sitt betänkande nr 45 anförde 1955 års bevillningsutskott bl. a. följande.

Ett genomförande av det i nu förevarande proposition framlagda förslaget
till ändrade bestämmelser rörande möjlighet att vidtaga vinstreglerande
dispositioner kan inte anses medföra att frågan om förlustutjämning
principiellt kommit i annat läge än tidigare. På vissa områden kommer
bestämmelserna att medföra en relativt försiktig åtstramning i möjligheterna
till sådana dispositioner och på andra en uppmjukning av gällande
bestämmelser. Alltjämt skulle kvarstå betydande möjligheter till förtäckt

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

resultatutjämning. Å andra sidan har de ifrågavarande möjligheterna sin
givna begränsning och de är beroende av särskilda föi utsättningar. Härigenom
föreligger en principiellt otillfredsställande bristande jämlikhet i
beskattningshänseende mellan å ena sidan sådan skattskyldig, för°
faktiska förutsättningar för dold resultatutjämning föreligger, och å andra
sidan sådan skattskyldig, beträffande vilken detta inte är fallet.

Det sagda visar enligt utskottets mening, att skäl kan föreligga för ett
övervägande av möjligheterna att införa regler om öppen resultatutjämning.
Utskottet är emellertid inte berett att tillstyrka att kommitténs förslag
eller i förevarande motioner än längre gående förslag lägges till grund
för omedelbara lagstiftningsåtgärder i ämnet. Utskottet ansluter sig till
departementschefens mening att redan införandet av en sådan begränsad
rätt till förlustutjämning, som företagsbeskattningskommittén föreslagit,
måste föregås av en ingående särskild utredning av de komplicerade och
svårlösta problem som uppställer sig. I än högre grad gäller detta spörsmålet
om en rätt till förlustutjänming för enskilda personer.

Den omständigheten att propositionen avvisat kommitténs förslag, till förlustutjämning
och att utskottet nu ej kan förorda omedelbara lagstiftningsåtgärder
bör'' alltså enligt utskottets mening inte uppfattas såsom något
principiellt ställningstagande mot en förlustutjämning. Utskottet anser i
likhet med 1954 års bevillningsutskott att frågan är av den vikt, att en allsidig
prövning bör komma till stånd. Därvid bör det material och de synpunkter
som nu förts fram till diskussion kunna utgöra en värdefull utgångspunkt
för fortsatta överväganden.

I vissa motioner har hemställts om utredning rörande rätt till öppen
resultatutjämning. Även om utskottet kan finna skäl som från rent principiella
synpunkter talar för att möjligheterna till sådan utjämning övervägdes,
synes det dock utskottet vara ofrånkomligt att betrakta önskemålet
härom som en fråga på längre sikt. Det torde nämligen inte vara möjligt

att__såsom yrkats i de förevarande motionerna — begränsa en sadan rätt

till utjämning till vissa förvärvskällor. Ett bifall till motionsyrkandena
härutinnan skulle med andra ord aktualisera frågan om en resultatutjämning
för alla skattskyldiga; en fråga som måhända i vissa hanseenden
förutsätter en omprövning av hela vårt skattesystem. Med hänsyn hartilt
och då de mest trängande spörsmålen beträffande den progressiva beskattningens
verkningar som förut framhållits får anses lösta, har utskottet den
uppfattningen att en utredning i första hand bör avse de nu mera aktuella
spörsmålen, nämligen frågan om förlustutjämning. Vid^ sitt ställningstagande
har utskottet även ansett det vara naturligt att från synpunkten att
inom näraliggande tid nå fram till praktiska resultat på förevarande onnade
inrikta sig på angivna mera begränsade fråga.

Med utskottets förut tillkännagivna uppfattning får visserligen riksdagens
tidigare i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalade begäran om eu provning av
frågan om förlustutjämning inte anses förfallen av den anledningen att
företagsbeskattningskommitténs förslag i ämnet ej ansetts kunna läggas till
o-rund för lagstiftning. Då emellertid angivna inställning torde böra komma
till uttryck och avsevärd tid förflutit sedan berörda framställning gjordes,
vill utskottet förorda en förnyad skrivelse med begäran om utredning snarast
möjligt rörande frågan om införande av rätt till förlustutjämning.

I enlighet härmed avstyrker utskottet de motioner, vari yrkats omedelbart
införande av rätt till förlustutjämning eller utredning rörande frågan
om resulta In tjämning i vidare mån än som framgår av det anförda.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

I enlighet med vad utskottet hemställt beslöt riksdagen avlåta skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om utredning rörande frågan om rätt till
förlustutjämning.

Vid 1955 års riksdags höstsession anförde chefen för finansdepartementet
i sitt svar på en i ämnet framställd interpellation bl. a., att frågan om förlust-
och resultatutjämning skulle bli föremål för utredning, när detta
med hänsyn till tillgång på arbetskraft, som inte behövdes för mer brådskande
utredningsuppgifter, bleve möjligt.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna I : 291 och II: 2 3 9 har motionärerna
uttalat, att de anslöte sig till vad reservanterna i företagsbeskattningskommittén
föreslagit i fråga om rätten till förlustutjämning. Bland de fysiska
personer, för vilka rätt till förlustutjämning skulle gälla, borde emellertid
även ingå sådana, som redovisade inkomst av jordbruksfastighet enligt
bokföringsmässiga grunder. Särskilt det förhållandet att 1955 års
höstriksdag fattat principbeslut om ett nytt prissättningssystem för jordbruket,
innebärande bl. a. att jordbrukarna i fortsättningen i huvudsak
skulle å ena sidan bära riskerna för ett dåligt skördeutfall men å andra
sidan kunna få tillgodogöra sig vinsterna på grund av en särskilt god skörd,
gjorde det angeläget att möjligheter till åtminstone en förlustutjämning tillskapades.
De skäl som anförts för en förlustutjämning beträffande jordbrukare
med taxering enligt bokföringsmässiga grunder gällde också beträffande
övriga jordbrukare. Uppenbarligen kunde det emellertid finnas anledning
att för dessa tillskapa en annan form av resultatutjämning än för
de boktöringspliktiga, vilkas räkenskaper automatiskt möjliggjorde den
nödiga kontrollen. En rättighet liknande skogsägares rätt att avsätta viss
del av skogsinkomst å så kallat skogskonto kunde t. ex. övervägas. Olika
meningar kunde råda om hur ett sådant system borde utformas i dess detaljer.
Det vore också tänkbart att någon annan väg kunde erbjuda större
fördelar. Med hänsyn härtill förordade motionärerna, att en utredning
igångsattes med uppdrag att framlägga förslag till en lösning av frågan om
förlustutjämning i så god tid, att frågan kunde föreläggas 1957 års riksdag.
Även frågan om rätt till öppen resultatutjämning borde göras till föremål
löi utredning och därvid omfatta samtliga skattskyldiga som dreve rörelse
eller jordbruk. Fragorna borde lämpligen lösas i ett sammanhang.

I de likalydande motionerna 1:293 och 11:224 har anförts
bl. a. följande. Genom lagstiftningen om skogskonto och om ackumulerad
inkomst hade statsmakterna givit en särbehandling i skattehänseende åt
vissa av de mest iögonfallande arterna av inkomsttoppar. Av samma kvantitativa
betydelse som inkomsttopparna vore deras motsats: underskotten. De
synpunkter som kunde läggas på utjämning av skogsinkomster kunde med
ännu större skäl anföras i fråga om utjämning av förluster vid den pro -

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 är 1956

13

gressiva beskattningen. Men även i fråga om företag, vilka beskattades efter
en proportionell skala, medförde avsaknaden av regler för förskjutning av
förluster en högre beskattning än som vore motiverad. De nuvarande skattereglerna
beredde särskilda svårigheter för nystartade företag, eftersom de
första åren av ett företags verksamhetstid ofta bleve förlustbringande. Detta
innebure en avgift på nyföretagande. Situationen kunde dock många gånger
bli lika allvarlig för redan existerande företag. Om ett företag t. ex. på
grund av konkurrens hade förlust under ett eller flera år, finge företaget
genom den fulla beskattningen av efterföljande vinster betala en högre
sammanlagd skatt än som svarade mot nettoresultatet. De anförda synpunkterna
vore belysande för de mest uppenbara konsekvenserna av en
brist på förlustutjämningsmöjligheter. Synpunkterna gällde också avsaknaden
av möjlighet till öppen resultatutjämning. I fråga om rätt till förlustutjämning
vore det enligt motionärernas mening möjligt att genomföra
omedelbara, praktiska åtgärder, då frågan nyligen utretts och förslag till
författning förelåge. Frågan om möjlighet till öppen resultatutjämning vid
taxering av inkomst av rörelse och jordbruk föresloges bli föremål för särskild
utredning. Härvid borde undersökas möjligheterna att införa rätt till
resultatutjämning även för sådana jordbruk som taxerades efter den s. k.
kontantprincipen.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:3 0 0 och
II: 2 2 2 har bl. a. framhållits, att rätt till resultatutjämning i princip borde
gälla för hela näringslivet. För vissa delar av detsamma vore dock en sådan
reform särskilt angelägen och brådskande. Inom jordbruket måste man
alltid räkna med mycket varierande skördeutfall och därmed ojämnhet i inkomsterna.
Detta förhållande accentuerades med det nya prissättningssystem
för jordbruket, som skulle tillämpas fr. o. m. nästa produktionsår.
För jordbrukets binäringar, trädgårdsodlingen och fisket, talade också starka
skäl för att rätt till resultatutjämning snarast möjligt infördes. Här liksom
i jordbruket gällde, att inkomsterna till följd av väderlekens inverkan
och andra faktorer, över vilka företagarna icke kunde råda, i hög grad varierade
mellan olika år. Rätt till resultatutjämning skulle för jordbruket
och dess binäringar även möjliggöra bättre planmässighet i investeringsverksamheten.
Sådana investeringar, för vilka skatteprogressionen spelade
den avgörande rollen och vilka icke vore motiverade ur rationella driftsynpunkter,
skulle därigenom i det stora hela kunna undvikas. Det borde
också understrykas, att den ökade jämnhet i beskattningen, som skulle följa
av en resultatutjämning, skulle ge kommunerna ett stabilare skatteunderlag.
Det syntes motionärerna synnerligen angeläget, att ett förslag om resultatutjämning
för jordbruket och dess binäringars vidkommande kunde
föreläggas senast 1957 års riksdag. Rätt till resultatuljämning borde kombineras
med en skördeskadeförsäkring, och frågorna kunde lösas samtidigt.
Därest sä befunnes lämpligare, borde dock resultalutjämningsfrågan kunna
prövas på annat sätt och i ett större sammanhang för hela näringslivet.

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

Utskottet. Den svenska skattelagstiftningen bygger i stort sett på den
principen att vad som för ett visst beskattningsår göres till föremål för beskattning
är under året influtna intäkter efter avdrag för på samma tid
belöpande omkostnader. Gällande bestämmelser medger i enlighet härmed
icke rätt att vid inkomsttaxeringen avdraga skattemässigt redovisat underskott,
som uppkommit under annat beskattningsår än det taxeringen avser.
Ej heller medger reglerna återbäring av tidigare erlagd skatt av den
anledningen att verksamheten ett följande år gått med förlust. Någon allmän
rätt att utjämna vinster under olika beskattningsår mot varandra
förefinnes inte. Genom lagstiftningen om insättning av medel å skogskonto
samt om särskild skatteberäkning för s. k. ackumulerad inkomst har emellertid
för särskilda fall möjlighet skapats att vid onormalt höga vinster
undanröja de huvudsakliga olägenheterna av beskattningens progressivitet.
Även andra avsteg från den nyssnämnda principen om beskattningsårets
slutenhet har emellertid gjorts. Rörelseidkare och i någon mån även jordbrukare
kan nämligen genom att vidta s. k. vinstreglerande dispositioner
i viss utsträckning utjämna vinster och förluster. Bestämmelserna om avskrivning,
varulagervärdering, avsättning till pensions- och personalstiftelser
samt till investeringsfonder möjliggör således en viss resultatutjämning
mellan olika beskattningsår.

De i förevarande betänkande upptagna motionsyrkandena syftar till införande
av rätt till förlustutjämning samt till utredning av möjligheterna
att medge öppen resultatutjämning vid beskattningen. Sålunda yrkas i de
inbördes likalydande motionerna I: 291 och II: 239 samt I: 293 och II: 224
rätt till förlustutjämning vid taxeringen till statlig inkomstskatt för aktiebolag
och ekonomiska föreningar m. fl. juridiska personer, oavsett i vilken
förvärvskälla förlusten uppkommit, samt för fysiska personer såvitt
avser förlust i jordbruk, varav inkomsten deklareras enligt bokföringsmässiga
grunder, eller i rörelse. I de likalydande motionerna I: 291 och
II: 239 yrkas vidare skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till
1957 års riksdag till bestämmelser om rätt till förlustutjämning vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet enligt den s. k. kontantprincipen. I
fråga om resultatutjämning yrkas i samtliga nu förevarande motioner
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att frågan om införande
av öppen resultatutjämning vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
och rörelse göres till föremål för utredning. I de inbördes likalydande
motionerna 1:291 och 11:239 samt 1:300 och 11:222 hemställs härjämte
om förslag i ämnet senast till 1957 års riksdag.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen behandlades nu ifrågavarande
spörsmål av 1955 års riksdag i samband med antagandet av ändrade
bestämmelser på företagsbeskattningens område. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 45 uttalade nämnda års bevillningsutskott bl. a.
att ett genomförande av de nya bestämmelserna rörande företagsbeskattningen
inte kunde anses medföra att frågan om förlustutjämning principiellt
kommit i annat läge än tidigare. På vissa områden komme be -

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

stämmelserna att medföra en relativt försiktig åtstramning i möjligheterna
till sådana dispositioner och på andra en uppmjukning av gällande bestämmelser.
Alltjämt skulle kvarstå betydande möjligheter till förtäckt resultatutjämning.
Å andra sidan hade de ifrågavarande möjligheterna sin givna
begränsning och de vore beroende av särskilda förutsättningar. Härigenom
förelåge en principiellt otillfredsställande bristande jämlikhet i beskattningshänseende
mellan å ena sidan sådan skattskyldig, för vilken faktiska
förutsättningar för dold resultatutjämning förelåge, och å andra sidan
sådan skattskyldig, beträffande vilken detta inte vore fallet. Vad särskilt
anginge frågan om rätt till förlustutjämning uttalade 1955 års bevillningsutskott
vidare i anledning av motionsvis gjorda framställningar om
införande av sådan rätt i samma utsträckning som förordats i nu förevarande
motioner, att redan införandet av en till juridiska personer begränsad
rätt till förlustutjänming vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
och rörelse måste föregås av en ingående särskild utredning av de
komplicerade och svårlösta problem som uppställde sig. I än högre grad
ansåg utskottet detta gälla om en rätt till förlustutjämning för enskilda
personer. Utskottet framhöll emellertid att utskottet med det sagda icke
gjort något principiellt ställningstagande mot en förlustutjämning, utan
ansåg utskottet att en allsidig prövning av frågan borde komma till stånd.
Utskottet förordade därför skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning
snarast möjligt i ämnet.

Vad 1955 års bevillningsutskott uttalat i föreliggande fråga anser utskottet
alltjämt äga giltighet. Utskottet kan alltså inte biträda de i de likalydande
motionerna 1:291 och 11:239 samt de likalydande motionerna
1:293 och 11:224 framförda yrkandena om omedelbara lagstiftningsåtgärder
i syfte att genomföra rätt till förlustutjämning i vissa hänseenden. Utskottet
anser däremot i likhet med 1955 års bevillningsutskott att frågan
bör göras till föremål för en förutsättningslös utredning. Då föregående
års riksdag avlåtit skrivelse till Kungl. Maj :t med detta innehåll anser
utskottet anledning icke föreligga att nu på nytt förorda sådan skrivelse.

I fråga om förlustutjämning har i motionerna I: 291 och II: 239 även
yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning och förslag
till 1957 års riksdag rörande permanenta regler för förlustutjämning vid
beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt den s. k. kontantprincipen.
Då föregående års riksdagsskrivelse i frågan inte begränsats till förlustutjämning
beträffande visst eller vissa inkomstslag, förutsätter utskottet
att den utredning, som med anledning av skrivelsen kommer att ske,
även skall omfatta sådan inkomst av jordbruksfastighet som redovisas enligt
kontantprincipen. Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat motionerna
1:291 och 11:239 jämväl i förevarande del.

Såsom förut antytts hade föregående års riksdag även att taga ställning
till motionsvis framställda yrkanden om utredning rörande rätt till öppen
resultatutjämning. Yrkandena avvisades av 1955 års bevillningsutskott i
dess ovannämnda betänkande nr 45. Utskottet framförde därvid den me -

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

ningen att det visserligen kunde finnas skäl som från rent principiella synpunkter
talade för att möjligheterna till sådan utjämning övervägdes men
att önskemålet härom måste betraktas som en fråga på längre sikt. Då en
rätt till resultatutjämning enligt utskottes mening icke borde begränsas till
vissa förvärvskällor, skulle ett bifall till motionsyrkandena härutinnan aktualisera
frågan om resultatutjämning för alla skattskyldiga; en fråga som
måhända i vissa hänseenden förutsatte en omprövning av hela vårt skattesystem.
Med hänsyn härtill och då de mest trängande spörsmålen beträffande
den progressiva beskattningens verkningar finge anses lösta, hade utskottet
den uppfattningen att en utredning borde avse det mera aktuella
spörsmålet, nämligen frågan om förlustutjämning.

Även enligt utskottets mening vore det i och för sig önskvärt att möjligheter
förelåge till en öppen resultatutjämning. Att åstadkomma en tillfredsställande
lösning av detta spörsmål fordrar emellertid överväganden av
ytterst komplicerad natur. Redan en lösning av den mera begränsade frågan
om införande av rätt till förlustutjämning torde erbjuda icke obetydliga svårigheter.
För att så snart som möjligt nå praktiska resultat på förevarande
område är det enligt utskottets mening lämpligt att i första hand inrikta sig
på att lösa frågan om förlustutjämning. Utskottet finner därför motionsyrkandena
om utredning rörande en öppen resultatutjämning ej böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1:291 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 239 av herr Hjalmarson in. fl. om vidgade möjligheter
till s. k. resultatutjämning vid beskattningen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna 1:293 av herr Ohlon
m. fl. och II: 224 av herr Ohlin in. fl. om vissa lättnader i
beskattningen, i vad motionerna behandlas i detta betänkande,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom 3)

att de likalydande motionerna I: 300 av herr Sigfrid
Larsson in. fl. samt II: 222 av herrar Hansson i Önnarp och
Hansson i Skegrie om införande av öppen resultatutjämning
vid taxering till skatt för inkomst av jordbruksfastighet
och rörelse, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 april 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956 17

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon,
Eriksson, Söderquist, Velander, Niklasson, Werner och Oscar Carlsson;
samt

från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Sjölin, Brandt, Vigelsbo,
Kollberg, Kärrlander, Henriksson, Edström, Asp och Andersson i
Essvik.

Reservation

av herrar Kristensson i Osby, Spetz, Söderquist, Velander, Sjölin, Kollberg
och Edström, som ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 291 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 239 av herr Hjalmarson
m. fl. samt de likalydande motionerna I: 293 av herr
Ohlon m. fl. och II: 224 av herr Ohlin m. fl., sistnämnda
motioner i vad de behandlas i detta betänkande,
a) antaga följande

Förslag

till

förordning om rått till förlustutjåmning i vissa fall vid taxering till statlig

inkomstskatt

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Finnes vid taxering av aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank, att viss förvärvskälla visar underskott och
kan avdrag för detta underskott ej göras från inkomster av andra förvärvskällor,
må avdrag i stället verkställas vid senare taxering till statlig inkomstskatt
i enlighet med vad i denna förordning sägs.

Vad sålunda är stadgat skall ock gälla, då vid taxering av fysisk person,
som i 4 § avses, sådant underskott finnes föreligga som i samma författningsrum
angives.

2 §.

Avdrag för underskott som i 1 § sägs må åtnjutas med belopp, varmed
summan av de enligt förordningen om statlig inkomstskatt för visst beskattningsår
fastställda avdragen för underskott å skattskyldigs olika förvärvskällor
överstiger sammanlagda beloppet av de enligt nämnda förordning
för samma beskattningsår beräknade inkomsterna av olika förvärvskällor.

Det åligger beskattningsnämnd som har att pröva den skattskyldiges
taxering till statlig inkomstskatt att på av honom framställt yrkande fastställa
det belopp, som enligt ovan må utnyttjas för förlustutjämning (förlustavdrag).
Därvid skall beaktas att, såvitt angår fysiska personer, allenast
underskott å förvärvskälla som omförmäles i 4 § må på dylikt sätt utnyttjas.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. Nr 31

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

3 §•

I 1 § första stycket avsedd skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts,
äger utnyttja detta avdrag sist vid taxering avseende tionde beskattningsåret
efter det beskattningsår, för vilket avdraget fastställdes. Hinder
möter ej för sådan skattskyldig att fördela förlustavdraget på två eller flera
beskattningsår inom nyss angiven tidsperiod.

Förlustavdrag skall för skattskyldig, som avses i 1 § första stycket, göras
från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika för■särvskällor
sedan i förekommande fall enligt 4 § förordningen om statlig
inkomstskatt medgivna avdrag verkställts.

Har förlustavdrag enligt 2 § fastställts för aktiebolag eller ekonomisk
förening, däri aktierna eller andelarna till huvudsaklig del ägdes eller på
därmed jämförligt sätt innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk
person — av en fysisk person eller ett fåtaf fysiska personer, må förlustavdraget
ej utnyttjas under beskattningsår, varunder aktierna eller andelarna
till huvudsaklig del innehafts av andra delägare, därest förändringarna
i innehavet icke väsentligen skett på grund av arv eller testamente.
Om skattskyldig, som genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller
andelar i bolag eller förening har ett avgörande inflytande i bolaget eller
töi eningen, tillgodofört sig lön eller annan förmån av bolaget eller föreningen
till sådant belopp, att förlust uppkommit eller ökats, må ock avdrag enligt
denna förordning för sådan förlust vägras eller jämkas enligt vad som skäligt
tinnes. ö

4 §•

Fysisk person må för förlustutjämning utnyttja förlust å sådan av honom
bedriven rörelse, som omförmäles i 27 § kommunalskattelagen, under
töi utsättning att han såväl under det beskattningsår, då förlusten uppstått,
och det beskattningsår, för vilket avdrag för denna förlust enligt vad i 5 §
sägs av honom utnyttjas, som under samtliga mellanliggande beskattningsår
jämlikt bokföringslagen den 31 maj 1929 varit skyldig föra däri föreskrivna
handelsböcker, avseende den rörelse vari förlusten uppstått, samt
alt han på nöjaktigt sätt fullgjort denna skyldighet. Jämväl fysisk person,
vilken under tid som ovan nämnts tillförlitligen redovisat inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder, må för sådant ändamål utnyttja
honom åsamkad förlust å jordbruksfastigheten.

Oavsett huruvida sådan bokföringsskyldighet som ovan sagts ålegat skattskyldig,
vilken i egenskap av delägare i handelsbolag eller kommanditbolag
pa grund av underskott å bolagets verksamhet åsamkats förlust, må sådan
1 örlust av honom utnyttjas för förlustutjämning under förutsättning, att
han under tid, som i första stycket i fråga om bokföringsskyldighet föreskm-es,
oavbrutet varit delägare i bolaget samt att detta under samma tid
nöjaktigt fullgjort sin bokföringsskyldighet.

5 §.

Fysisk person äger utnyttja förlustavdrag vid taxering för det beskattningsår,
som infaller närmast efter det, varunder förlusten uppstått och
varunder han enligt avlämnad allmän självdeklaration åtnjutit inkomst till
sadant belopp, att förlustavdraget i enlighet med vad nedan sägs till någon
de! kan utnyttjas. I den män avdraget ej enligt de i deklarationen lämnade
uppgifterna vid namnda taxering kunnat utnyttjas, må det tillgodoföras
(ten skattskyldige vid närmast därpå följande taxeringar, intill dess för1
usten bhvit i sin helhet utnyttjad. Har förlust uppstått under mer än ett
beskattningsår, skall tidigare uppkommen förlust utnyttjas före senare förlust.
Förlustavdraget må dock i intet fall göras senare än vid den taxering

19

Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1956

som avser tionde beskattningsåret efter det, för vilket avdraget fastställdes.

Förlustavdrag skall, såvitt angår fysisk person, anses utnyttjat i den mån
avdrag kunnat ske från det belopp som enligt självdeklarationen skulle ha
utgjort till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

För fysisk person skall förlustavdraget göras från sammanlagda beloppet
av den skattskyldiges vid taxeringen fastställda inkomster från olika förvärvskällor,
minskat med avdrag som må hava medgivits jämlikt 4 § förordningen
om statlig inkomstskatt. Återstoden utgör för sådan skattskyldig
taxerad inkomst och skall på sätt i 5 § samma förordning sägs utföras i
fulla tiotal kronor.

Avlider skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, må för det beskattningsår,
då dödsfallet inträffade, samt för de två närmast därefter infallande
beskattningsåren förlustavdrag eller del därav, som den avlidne icke
kunnat utnyttja, under iakttagande av bestämmelserna i denna förordning
i stället utnyttjas av dödsboet.

6 §•

Yrkande som i 2 § andra stycket sägs skall framställas i den skattskyldiges
till ledning för taxering för det beskattningsår, till vilket underskottet
hänför sig, avgivna deklaration eller vid denna fogad handling, dock att
sådant yrkande även må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli
under taxeringsåret.

Innefattar beslut av prövningsnämnden eller utslag av Kungl. Maj :t eller
kammarrätten sådan ändring av inkomstberäkningen för skattskyldig att
förlustavdrag må beräknas eller att redan fastställt sådant bör till beloppet
ändras, äger den skattskyldige att inom sex månader från det han av beslutet
eller utslaget erhöll del hos prövningsnämnden framställa härav föranlett
yrkande. Rätt som nu sagts tillkommer jämväl taxeringsintendenten,
dock att den tid, inom vilken yrkande skall framställas, i sist angivet fall
skall räknas från det beslutet eller utslaget i fråga meddelades.

7 §•

Skattskyldig, som vid taxering för visst beskattningsår önskar helt eller
delvis utnyttja fastställt förlustavdrag, har att i självdeklarationen för beskattningsåret
härom framställa yrkande, dock att sådant yrkande även må
väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli under taxexnngsåret.

8 §•

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för
fastställande av förlustavdrag, lämnat oriktigt meddelande och har därav
föranletts att förlustavdraget fastställts till för högt belopp, må sist vid
taxering för det femte beskattningsåret efter det för vilket avdraget fastställdes
detta bestämmas till sitt rätta belopp. Har det till för högt belopp
fastställda förlustavdraget utnyttjats vid taxering, må rättelse i denna taxering
ske genom eftertaxering som skall hava verkställts sist vid taxeringen
‘ör det femte beskattningsåret efter det för vilket förlustavdraget fastställdes.

9 §■

Det åligger taxeringsnämnd, som prövat framställt yrkande om fastställande
av förlustavdrag, alt härom göra anteckning i nämndens protokoll och
om sitt beslut lämna den skattskyldige underrättelse på sätt och inom tid
som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen sägs. Har taxeringsnämnd medgivil
skattskyldig rätt att utnyttja förlustavdrag, skall anteckning härom
verkställas i protokollet.

20 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1936

10 §.

Beträffande klagan över beslut av beskattningsnämnd eller utslag av
kammarrätten i fråga rörande fastställande av förlustavdrag eller utnyttjande
av sådant avdrag skall vad i taxeringsförordningen sägs angående
fullföljd av talan äga motsvarande tillämpning.

Även vad i övrigt i nämnda förordning stadgas skall i tillämpliga delar äga
motsvarande giltighet.

11 §•

Med ledning av taxeringsnämndens protokoll samt beslut av prövningsnämnden
och utslag av Kungl. Maj:t och kammarrätten skola hos länsstyrelsen
föras anteckningar över skattskyldiga för vilka förlustavdrag
fastställts, därvid tillika skall antecknas när sådant avdrag utnyttjats vid
taxeringen.

12 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.

b) antaga följande

Förslag

till

förordning om ändring av förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt (nr 576)

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

5 §•

Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor,
minskat i förekommande fall med avdrag som i 4 § omförmälas
samt med förlustavdrag enligt förordningen om rätt till förlustutjämning
i vissa fält vid taxering till statlig inkomstskatt, utgör taxerad inkomst,
vilken utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande belopp som ej uppgår
till fullt tiotal kronor bortfaller.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.

2) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
I: 291 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 239 av herr
Hjalmarson m. fl., de likalydande motionerna I: 293 av herr
Ohlon m. fl. och II: 224 av herr Ohlin m. fl., sistnämnda motioner
i vad de behandlas i detta betänkande, ävensom de
likalydande motionerna I: 300 av herr Sigfrid Larsson m. fl.
samt II: 222 av herrar Hansson i önnarp och Hansson i
Skegrie, besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning om permanenta regler för s. k. öppen resultatutjämning
vid beräkning av inkomst av rörelse och inkomst
av jordbruksfastighet.

560531. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag