Nr 28—30 Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1956

1

Mr 28

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för jordbrukare att vid beskattning åtnjuta
avdrag för värdeminskning av maskiner enligt
värdeminsknings plan.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 298 av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt II: 221 av herrar Nilsson i Svalöv och Nilsson i Bästekille, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning om att vid beräknandet av den skattepliktiga intäkten av
jordbruksfastighet värdeminskningsavdrag enligt bunden avskrivningsplan
måtte medgivas för kostnader för maskiner och redskap, som användes i
jordbrukets drift, även då redovisningen av nettointäkten sker efter den
s. k. kontantprincipen»; samt

2) de likalydande motionerna I: 299 av herrar Wolgast och Herbert Hermansson
samt 11:226 av herr Adolfsson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att en jordbrukare, som deklarerar efter den s. k. kontantprincipen,
måtte ha rättighet att göra avdrag för värdeminskning av maskiner
enligt värdeminskningsplan».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 299 och II: 221.

När inkomst av jordbruksfastighet vid taxering redovisas enligt kontantmässiga
grunder får enligt 22 § 2 mom. kommunalskattelagen avdrag
icke göras för värdeminskning å inventarier. I stället erhålles enligt 22 § 1
mom. samma lag avdrag för kostnad för anskaffning av inventarier till ersättning
för avyttrade, utrangerade eller förlorade. I anvisningarna till
22 § kommunalskattelagen stadgas, att såsom driftkostnad icke får avföras
kostnad för anskaffande av sådana inventarier, till vilka motsvarighet förut
icke funnits å fastigheten. Om alltså en lantbrukare inköper exempelvis
lokomobil, traktor, elektrisk motor eller andra maskiner av annan art än
dem han förut haft eller till följd av brukningssättets omläggning inköper
ökat antal kreatur, så är detta att hänföra till nyuppsättning, varför kostnaden
ej får avräknas som driftkostnad. Nyuppsättning och nyanskaffning
kan samtidigt föreligga, exempelvis om äldre maskin ersättes med ny av annan
och dyrbarare konstruktion. I dylikt fall upptages såsom driftkostnad

1 Biliang till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. Nr 28—30

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1956

det belopp, som skulle belöpa å en den förbrukade maskinen motsvarande
ny sådan.

Mot dessa avdragsregler svarar bestämmelsen i 21 § första stycket kommunalskattelagen,
att vad som erhållits genom löpande försäljning (ej realisation)
av inventarier skall upptagas såsom intäkt av jordbruksfastighet.

Dessa bestämmelser gäller såväl levande som döda inventarier.

I motsats mot vad som gäller för inventarier medgives avdrag för värdeminskning
å jordbrukets driftbyggnader. Enligt 22 § kommunalskattelagen
och anvisningarna därtill medgives från bruttointäkten av jordbruksfastighet
avdrag för sådan värdeminskning å till jordbruket eller dess binäringar
eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, därunder inbegripna för driften
nödiga bostadsbyggnader, som dessa även med normalt underhåll och
aktsam vård är underkastade. Avdraget bör bestämmas till viss procent av
byggnadens värde, olika alltefter den tid en byggnad av ifrågavarande art
anses kunna för sitt ändamål utnyttjas.

I de fall då inkomst av jordbruksfastighet beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder inå enligt 22 § 3 mom. kommunalskattelagen avdrag ske för
värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av jordbrukaren tillhöriga,
i förvärvskällan använda maskiner och andra dylika inventarier. Anskaffningskostnaden
avdrages därvid genom årliga värdeminskningsavdrag
i enlighet med vad som gäller för värdeminskning å inventarier i rörelse. År
tillgången underkastad hastig förbrukning får dock hela anskaffningskostnaden
avdragas under anskaffningsåret.

Uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare att vid taxering redovisa
inkomst enligt bokföringsmässiga grunder intogs i kommunalskattelagen
genom lagen den 7 december 1051, nr 790.

1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga behandlade frågan om införande
av rätt till avdrag för värdeminskning å inventarier i jordbruk i sitt betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst
av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring (SOU 1946:
29). De sakkunniga, som föreslog att för samtliga jordbrukare taxeringen
skulle ske efter bokföringsmässiga grunder, anförde bl. a. följande rörande
avdrag för värdeminskning av inventarier.

Gällande bestämmelser beträffande avdrag för anskaffning av inventarier
i jordbruket medföra å ena sidan att den vinst, som kan uppstå i samband
med realisation av inventarierna vid jordbrukets upphörande, i regel
ej beskattas, samt å andra sidan att avdrag för realisationsförlust ej medgives.
Bestämmelserna föranleda dessutom ojämnhet i beskattningen på så
sätt, att den under ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning
skall till hela sitt belopp avdragas på en gång såsom driftkostnad.
Denna anordning kan medföra, att utgift för förnyelse av exempelvis en
mera dyrbar maskin icke kan helt utnyttjas av den anledning, att årsintäkterna
icke förslå till att täcka, förutom de vanliga årsutgifterna, jämväl
förnyelsekostnaden. Det avdrag, som icke kan utnyttjas det år, då’utgiften
gjorts, får nämligen icke avdragas ett senare år, ty enligt gällande lagstiftning
skall i princip varje års resultat tagas till beskattning för sig. Det måste

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1956

emellertid ur principiell synpunkt anses stridande mot ett rationellt beräkningssätt
i fråga om årsavkastning att låta kostnader för förnyelse av maskiner
och inventarier med flerårig varaktighetstid avdragas med hela kostnadsbeloppet
under första året av deras användningstid. Kostnader för anskaffande
av driftinventarier, som äro avsedda att under flera år användas
i jordbruksdriften, böra nämligen enligt sakens egen natur icke betraktas
såsom årsomkostnader. Nyanskaffning av inventarier lär i allmänhet förekomma
synnerligen ojämnt och med långa tidsmellanrum; vid jordbruk
med en uppsättning av helt nya driftinventarier behöva dessa icke förnyas
förrän efter flera år och då måhända i stor omfattning. Årsresultaten bliva
därför missvisande, om kostnader av ifrågavarande slag icke få avdragas
under ett flertal år utan i stället under vissa år med längre eller kortare
mellantider hopa sig till betydande belopp, måhända överstigande årsintäkterna.

Gällande regler om avdrag för värdeminskning av jordbrukets och skogsbrukets
döda inventarier äro vidare i det avseendet principiellt felaktiga, att
avdrag medgives endast för nyanskaffning, men icke för nyuppsättning.
Kostnaden för nyuppsättning av inventarier innebär en kapitalinvestering,
för vilken något avdrag såsom för omkostnad icke kan ifrågakomma.
Jordbrukaren — liksom rörelseidkaren — måste emellertid i
princip vara berättigad att, i den mån denna kapitaltillgång trots reparation
och underhåll minskar i värde, erhålla avdrag för värdeminskning även å
dessa inventarier. Av praktiska skäl kan uppenbarligen avdrag för anskaffningskostnaden
för nyuppsättning icke medgivas i samma ordning, som nu
gäller i fråga om avdrag för ersättningsanskaffning av inventarier. Skall
rätt till avdrag medgivas för anskaffning av inventarier i samband med nyuppsättning,
måste därför den metod, som begagnas beträffande inventarier
i rörelse, komma till användning.

Med avseende å tillämpningen medföra gällande regler betydande svårigheter,
främst därigenom att i praktiken gränsen mellan nyanskaffning och
nyuppsättning ofta är svår att draga. Det torde t. ex. ej sällan inträffa, att
anskaffning av en ny maskin delvis är att hänföra till nyanskaffning och
delvis till nyuppsättning. Det må vidare erinras om att inventarier kunna
hava försålts under ett beskattningsår och motsvarande antal och slag inköpts
under nästpåföljande beskattningsår såsom ersättning för de tidigare
försålda. I sådant fall föreligger givetvis icke nyuppsättning.

De sakkunniga ha med utgångspunkt från att inkomst av jordbruksfastighet
skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder ansett att jordbrukets
avskrivningsfråga bör lösas enligt i huvudsak samma grunder som nu gälla
beträffande rörelse.

1 propositionen nr 191 till 1951 års riksdag förordades att endast de jordbrukare
skulle äga rätt att taxeras efter bokföringsmässiga grunder, som
underkastade sig på visst sätt ordnad bokföringsskyldighet. För dessa borde
avdrag för värdeminskning å inventarier beräknas på samma sätt som
för rörelseidkare.

Samtidigt med nämnda proposition upptog bevillningsutskottet till behandling
de likalydande motionerna 1:57 och 11:81 samt de likalydande
motionerna 1:508 och 11:649, vari framställdes yrkanden av i huvudsak
samma innebörd som i de nu föreliggande motionerna. I sitt av riksdagen
godkända betänkande, nr 63, avstyrkte utskottet motionerna. Därvid anförde
utskottet bl. a. följande.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1956

Den som vill ernå en bättre inkomstfördelning mellan olika år än kontantmetoden
erbjuder, har enligt de nya reglerna möjlighet att övergå till räkenskapsmässig
redovisning. De idkare av jordbruk och skogsbruk, för vilka avdrag
för värdeminskning å inventarier skulle medföra väsentliga fördelar ur
resultatutjämningssynpunkt, kunna således efter eget val komma i åtnjutande
av denna rätt. Detta förhållande innebär enligt utskottets mening, att
en ändring i den av motionärerna angivna riktningen är mindre påkallad
än tidigare varit fallet. Utskottet anser det vidare icke möjligt att utan en föregående
undersökning utsträcka tillämplighetsområdet av de för rörelseidkarc
gällande avskrivningsreglerna att omfatta förvärvskällan jordbruksfastighet,
oavsett vilken metod för inkomstberäkning som i det enskilda fallet
användes. Det må härvid erinras om att såväl för rörelseidkare som för jordbrukare
med räkenskapsmässig inkomstredovisning vinst vid försäljning av
inventarier i sin helhet — enligt förslag i proposition nr 170, vilken utskottet
tillstyrkt i sitt betänkande nr 62, ävensom i förevarande proposition —
skall anses såsom intäkt i vederbörande förvärvskälla. Utskottet har å andra
sidan intet att erinra mot att spörsmålet göres till föremål för fortsatta överväganden
och att 1950 års skattelagssakkunniga upptaga frågan till behandling.

Av innehållet i de nu förevarande motionerna må här anföras följande.

I de likalydande motionerna 1:298 och 11:221 framhålles, att
den nu gällande bestämmelsen, att kostnad för nyanskaffning av maskiner
och redskap, vartill motsvarighet icke tidigare funnits vid jordbruket, ej
vore avdragsgill vid beräknandet av nettointäkten av jordbruk enligt kontantprincipen,
motverkade en önskvärd mekanisering i jordbruket. Mången
jordbrukare ansåge sig icke ha råd att företa ifrågavarande investering för
att åstadkomma en rationell jordbruksdrift. Berörda bestämmelse ledde
också till att de jordbrukare som deklarerade nettointäkten av jordbruksfastighet
efter kontantprincipen ibland ej erhölle avdrag för de verkliga
kostnaderna för intäkternas förvärvande. Detta bleve fallet för dem som
inköpt maskiner och redskap och ej utbytt dessa under sin återstående tid
som jordbrukare. För att komma i åtnjutande av avdragsrätt för nyanskaffade
maskiner och redskap hade visserligen lantbrukarna numera möjligheter
att redovisa nettointäkten av jordbruksfastigheten efter bokföringsmässiga
grunder, men bestämmelserna om taxering efter sådana grunder
hade i vissa avseenden blivit så utformade, att jordbrukarna därvidlag
kommit i sämre ställning än andra företagare, som redovisade sin intäkt
efter bokföringsmässiga grunder. Detta hade medfört att jordbrukarna ej
ansåge sig kunna övergå till denna redovisningsmetod. Det lämpligaste sättet
att genomföra full avdragsrätt för inköp av inventarier i jordbruket vore
att medgiva årliga avskrivningar enligt bunden avskrivningsplan. Härigenom
erhölles kontroll på storleken av avskrivningen, och vid försäljningen
av ifrågavarande redskap och maskiner kunde eventuellt återvunnen avskrivning
bli föremål för beskattning. En sådan avskrivningsrätt skulle också
bidraga till att skapa en viss resultatutjämning mellan olika beskattningsår.

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 195(j

5

I de likalydande motionerna 1:299 och 11:226 anföres, att
tillämpning av kontantprincipen vore en tillåten form för inkomstberäkning
för en jordbrukare, och denne borde då även tillerkännas rätten till avdrag
för värdeminskning av maskiner. Det nuvarande systemet vållade icke endast
deklaranten utan ock taxeringsmyndigheterna onödigt besvär. Vid byte
uppstode tvist om den utbytta maskinen vore likvärdig med den förvärvade.
Andra svårigheter uppkomme, då vederbörande jordbrukare av en
eller annan anledning önskade behålla den gamla maskinen och byte sålunda
ej skedde.

Utskottet. Såsom av den föregående redogörelsen framgår kan från inkomst
av jordbruksfastighet avdrag för värdeminskning å inventarier få åtnjutas
endast i de fall då inkomsten beräknats enligt bokföringsmässiga
grunder. Har inkomsten beräknats enligt kontantmetoden får kostnad för
inköp av inventarier, som är hänförliga till ersättningsanskaffning, avdragas
endast för det beskattningsår då inköpet skedde. Är fråga om nyuppsättning
medgives över huvud taget icke något avdrag när inkomsten beräknas
enligt kontantmässiga grunder.

Yrkandena i de föreliggande motionerna åsyftar införande av rätt till avdrag
för värdeminskning å jordbruksinventarier, även i de fall då inkomsten
beräknas enligt kontantmetoden. I de likalydande motionerna I: 298
och II: 221 bar framställts yrkande om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan
om skyndsam utredning om införandet av sådan rätt, medan i de
likalydande motionerna I: 299 och II: 226 hemställts om omedelbar lagstiftning
av angiven innebörd.

Den i motionerna upptagna frågan var senast föremål för riksdagens uppmärksamhet
i samband med behandlingen av propositionen nr 191/1951,
vari föreslogs införande av regler om redovisning av jordbruksinkomst efter
bokföringsmässiga grunder. I samband med propositionen upptog 1951 års
bevillningsutskott till behandling de inbördes likalydande motionerna I: 57
och II: 81 samt I: 508 och II: 649, vari yrkades rätt till avdrag för värdeminskning
å inventarier även vid beräkning av jordbruksinkomst enligt
kontantprincipen. Utskottet avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 63. Därvid framhöll utskottet att den, som ville ernå
en bättre inkomstfördelning mellan olika år än den kontantmetoden erbjöde,
enligt de i nämnda proposition föreslagna reglerna hade möjlighet att
övergå till räkenskapsmässig redovisning. Enligt utskottets mening vore
därför en ändring i den av motionärerna angivna riktningen mindre påkallad
än tidigare varit fallet. Utan en föregående undersökning vore det icke
möjligt att på sätt motionärerna yrkat utsträcka tillämpningsområdet av de
för rörelseidkare avsedda avskrivningsreglerna. Sålunda skulle såväl för rörelseidkare
som jordbrukare med bokföringsmässig inkomstredovisning vid
försäljning av inventarier uppkommen vinst i sin helhet anses såsom intäkt
i vederbörande förvärvskälla. Å andra sidan hade utskottet intet att erinra
mot att spörsmålet gjordes till föremål för fortsatta överväganden och att
1950 års skattelagssakkunniga upptoge frågan till behandling.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1956

Som 1943 års jordbrukssakkunniga närmare utvecklat i sitt ovan återgivna
uttalande kan vissa erinringar riktas mot bestämmelserna om avdrag
för anskaffning av inventarier i jordbruk, för vilket inkomstredovisningen
sker enligt kontantmetoden. Det torde emellertid ligga i sakens natur att
denna taxeringsmetod, som utformats med sikte på att deklarations- och
taxeringsförfarandet skall vara så enkelt som möjligt, icke kan fungera
fullt tillfredsställande i alla lägen. Det är uppenbarligen icke möjligt att
utan att komplicera deklarations- och taxeringsförfarandet helt undanröja
eller i mer väsentlig mån mildra de för såväl de skattskyldiga som det allmänna
ogynnsamma verkningar, som bristerna i kontantmetoden kan föranleda.
Sedan numera rätt till taxering av jordbruksinkomst enligt bokföringsmässiga
grunder införts har jordbrukare, som önskar ernå en bättre
inkomstfördelning mellan olika år än den kontantmetoden erbjuder, erhållit
möjlighet härtill genom rätten att övergå till räkenskapsmässig redovisning
vid taxeringen. Detta förhållande gör att en ändring av de vid taxering
enligt kontantmetoden gällande reglerna om avdrag för anskaffning av döda
inventarier icke ter sig lika nödvändig som tidigare. Å andra sidan är det
enligt utskottets åsikt angeläget att man tillvaratar föreliggande möjligheter
att minska olägenheterna av nu förefintliga brister hos kontantmetoden,
i den mån detta kan ske utan att deklarations- och taxeringsförfarandet mer
avsevärt kompliceras eller kontrollmöjligheterna försämras. Huruvida det
är möjligt att med beaktande av dessa krav införa en rätt till avdrag för
värdeminskning å maskiner och redskap är en fråga, om vilken utskottet
nu icke kan göra något uttalande. Delvis blir svaret på frågan beroende av
om en sådan begränsning till vissa inventarier är lämplig och om det är
möjligt att införa en sådan avdragsrätt vid sidan av nu existerande avdragsregler.
Enligt utskottets uppfattning torde en dylik avdragsrätt icke böra
införas utan att man samtidigt omprövar frågan huru inkomst vid försäljning
av inventarier skall behandlas i beskattningshänseende. Att utan eu
ingående utredning taga slutlig ståndpunkt till dessa och andra hithörande
spörsmål finner utskottet icke böra komma i fråga. Med hänsyn härtill kan
utskottet icke tillstyrka förslaget i motionerna I: 299 och II: 226 om omedelbar
lagstiftning i ämnet.

Beträffande yrkandet i motionerna 1:298 och 11:221 om skrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan om skyndsam utredning av frågan får utskottet
erinra om att 1951 års bevillningsutskott sagt sig icke ha något att
invända mot att 1950 års skattelagssakkunniga upptoge frågan till behandling.
Utskottet får vidare erinra om att under senare år motionsvis framställts
åtskilliga yrkanden rörande olika spörsmål inom området för beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet. Sålunda har hemställts om ändrade
regler för avskrivning å byggnad å jordbruksfastighet, om införande av rätt
till avskrivning å täckdikningsanläggningar, fruktkulturer m. in. samt om
rätt till avdrag i någon form för kostnader avseende åtgärder av grundförbättringsnatur,
t. ex. anläggande av skogsbilvägar. Vissa av dessa frågor har
överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga för utredning; beträffande

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1956

andra frågor har vederbörande bevillningsutskott förutsatt att de skulle
komma att av de sakkunniga upptas till övervägande i samband med pågående
översyn av skattelagstiftningen. Då det kan förväntas att vid en sådan
översyn även det i förevarande motioner upptagna spörsmålet och övriga
hithörande frågor kommer att behandlas, anser utskottet sig icke i anledning
av motionerna böra förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att

1) de likalydande motionerna I: 299 av herrar Wolgast
och Herbert Hermansson samt II: 226 av herr Adolfsson
m. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) de likalydande motionerna I: 298 av herrar Magnusson
och Ebbe Ohlsson samt 11:221 av herrar Nilsson i Svalöv
och Nilsson i Bästekille, i den mån motionerna icke kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 april 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon,
Eriksson, Snygg, Söderquist, Velander, Niklasson och Werner; samt

från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Orgård, Nilsson i
Svalöv, Sjölin, Allard, Kärrlander, Strandh, Henriksson, Jansson i Aspeboda
och Andersson i Essvik.

Reservationer:

I. av herrar Kristensson i Osby, Spetz, Söderquist, Velander, Nilsson i
Svalöv, Sjölin och Strandh, vilka under hänvisning till innehållet i de likalydande
motionerna 1: 298 av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson samt
11:221 av herrar Nilsson i Svalöv och Nilsson i Bästekille ansett, att utskottet
bort under punkten 2) hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning av frågan om införande av rätt att

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1956

vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt den
s. k. kontantprincipen avdraga kostnad för anskaffande avmaskiner
och redskap genom värdeminskningsavdrag enligt
avskrivningsplan.

II. av herr Werner.