Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1956
1
Nr 22
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om utvidgning av rätten för s. k. familjebolag att
erhålla avdrag för avsättning till pensionsstiftelse
m. m.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet bär hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 115 av herrar Magnusson och Kronstrand
samt II: 162 av herr Strandh m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
måtte utgå»; ävensom
2) de likalydande motionerna 1:442 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:571
av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, dels att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av gällande skatteförfattningar att enskilda rörelseidkare
och jordbrukare medgives rätt att göra skattefria avsättningar för
egen pensionering enligt de grunder som i motionerna angivits, dels att
vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig lagtext.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 162 och II: 571.
Aktiebolags pensionsstiftelse kan anordnas enligt lagen den 18 juni 1937
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser (s. k. bundna stiftelser).
Pensionstiftelse kan också inrättas — och detta av såväl juridiska
som fysiska personer — med iakttagande av de allmänna, i stort sett ej
lagfästa regler som utbildat sig rörande stiftelsebildning (s. k. fria stiftelser).
I samband med genomförande av ändrade regler för företagsbeskattningen
antog 1955 års riksdag jämväl nya bestämmelser angående vad som i
beskattningshänseende skall förstås med pensionsstiftelse och om rätt till
avdrag för avsättning av medel till dylik stiftelse. Bestämmelserna, som
gäller vid taxering till såväl kommunal som statlig inkomstskatt, innebär
i huvudsak följande. Enligt punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
föreligger rätt till avdrag vid beräkning av inkomst av rörelse
för medel som avsatts till pensionsstiftelse för pensionering av personal,
som är eller varit anställd i rörelsen, eller efterlevande till sådan personal.
Motsvarande gäller jämlikt punkt 1 av anvisningarna till 22 § samma lag
vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
1 Uihany till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. Nr 22
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 är 1956
grunder. Då en person inte kan vara anställd i sin egen verksamhet innebär
nu angivna bestämmelser, att avdrag vid inkomstberäkningen för en såsom
enskild firma eller av ett handels- eller kommanditbolag bedriven verksamhet
inte får ske för avsättning till tryggande av pension åt ägaren eller delägarna.
Med pensionsstiftelse förstås enligt punkt (i av anvisningarna till 53 §,
förutom bunden stiftelse, jämväl fri stiftelse under förutsättning att stiftelsen
står under tillsyn enligt lagen om tillsyn över stiftelser, att stiftelsens
stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten, att stiftelsens kapital och
avkastning må användas endast till pensioner på grund av tjänst, att genom
föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats för att stiftelsen sä
länge den består skall hava sådant ändamål samt att vid dess upplösning
eller då det icke längre finnes eller kan antagas komma att finnas någon,
vars rätt till pension på grund av tjänst skall tillgodoses av stiftelsen,
återstående medel antingen skall användas för dylik pensionering eller ock
skall anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål. Enligt numera
gällande lydelse av nyssnämnda anvisningspunkt 2 till 29 § medges
emellertid icke avdrag för avsättning till pensionsstiftelse med mindre pensioneringen
anordnats på sätt som i kommunalskattelagen föreskrivs som
villkor för att livförsäkring skall hänföras till pensionsförsäkring. Vidare
krävs för rätt till avdrag att medlen kontant eller i form av aktier, obligationer
eller därmed jämförliga tillgångar överlämnats till stiftelsen. Är
fråga om aktiebolag eller vissa andra juridiska personer, godtages dock av
den skatlskyldige utfärdat och till stiftelsen överlämnat skuldebrev.
I fråga om det belopp, vartill den avdragsgilla avsättningen högst må
uppgå, föreskrivs att avdrag icke må medgivas med högre belopp än som
måste avsättas för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets utgång
skall uppgå till det belopp, som erfordras för att jämte framtida avgifter
säkerställa de pensioner vilka skall utgå enligt gjorda bindande utfästelser.
Fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna till 29 § stadgar, att vid
beräkning av det belopp, vartill avdragsgill avsättning till pensionsstiftelse
högst må uppgå, hänsyn i fråga om s. k. familjebolag icke får tagas till
pensionsutfästelse avseende någon, som genom eget eller anhörigs innehav
av aktier har ett avgörande inflytande i bolaget, eller ock efterlevande till
någon varom sålunda är fråga.
Här må ytterligare framhållas att i praxis avdrag för avsättning till pensionsstiftelse
medgivits även vid beräkning av inkomst av annan fastighet
ån jordbruksfastighet, Irots att uttrycklig författningsbestämmelse härom
icke finnes.
Förslag till nu angivna bestämmelser förelädes 1955 års riksdag i proposition
nr 100. I fråga om bestämmelserna rörande rätt till avdrag för
avsättning till pensionsstiftelse framställdes i de likalydande motionerna
1:400 och 11:574 samt 1:464 och 11:573 enahanda yrkande som i de nu
föreliggande motionerna 1:115 och 11:162, nämligen att ovanberörda bestämmelse
att vid beräkning av tillåten avsättning i familjeföretag hän
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1956 5
syn inte iinge tagas till utfästelse avseende huvuddelägare i familjeföretag
måtte utgå.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott
nyssnämnda då förevarande motioner. Utskottet erinrade därvid
om att det från taxeringsmyndigheternas sida påpekats, att pensionsstiftelseavsättningar
i betydande omfattning gjorts allenast för att vinna
obehöriga skattefördelar. Detta missbruk av bestämmelserna hade erfarenhetsmässigt
ifrågakommit främst bland familjeföretag. 1 det till grund för
propositionsförslaget liggande kommittébetänkandet såväl som i propositionen
hade ansetts ofrånkomligt med bestämmelser som i görligaste män
förhindrade dylikt missbruk. De mot propositionsförslaget riktade invändningarna
ginge i första hand ut på att familjeföretagen genom törslaget
skulle ställas från kapitalförsörjningssynpunkt i samma läge som enskilda
rörelseidkare och alltså sämre än andra aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Utskottet uttalade vidare bl. a.
Med anledning härav vill utskottet emellertid framhålla att frågan om
utformningen av reglerna för avsättningar till pensionsstiftelser rimligeai
inte bör avgöras från i princip ovidkommande synpunkter. Rätten till sådana
avdrag måste bedömas med hänsyn till pensionsstiftelsernas verkliga
syfte, nämligen att trygga de anställdas pensionering. Utskottet vill därjämte
i detta sammanhang erinra att familjeföretagen har andra möjligheter
att tillgodose önskemålet om pension åt delägare, nämligen samma
möjligheter som föreligger för den rörelseidkare, vilken driver sitt företag
såsom enskild firma. Den enskilde företagaren kan trygga sin pensionering
genom att hos försäkringsanstalt teckna pensionsförsäkring; premierna
iiärför utgör avdragsgill omkostnad. Hinder föreligger ej heller att från
firman utbetala årliga pensionsbelopp, som vid inkomstberäkningen blir
avdragsgilla.
Utskottet, som delar uppfattningen att speciella bestämmelser rörande
familjeföretag i förevarande hänsende inte kan undvaras, finner följaktligen
den nyss återgivna invändningen inte vara av avgörande betydelse.
Utskottet är emellertid medvetet om att från andra synpunkter vissa
olägenheter är förenade med den i propositionen valda linjen. Ett familjeföretag
kan nämligen förfara sålunda att företaget gör stiftelseavsättningar,
grundade på pensionsförpliktelser gentemot andra anställda än delägare,
varefter stiftelseförmögenheten i större eller mindre omfattning likväl användes
för delägarnas pensionering. Denna invändning finner utskottet
emellertid inte heller vara av avgörande betydelse. De mindre nogräknade
företag, som kan tänkas förfara på detta sätt, torde vara just sådana beträffande
vilka man har all anledning antaga att de inte heller med de för
närvarande gällande bestämmelserna verkställt stiftelseavsättningar i de
anställdas intresse. Utskottet vill vidare erinra att hinder inte föreligger för
familjeföretag att inrätta pensionsstiftelse med ändamål att trygga pensioneringen
uteslutande för anställda, som inte är delägare. Sker detta erhålles
fullt avdrag för vad som svarar mot pensionsförpliklelserna gentemot
de anställda, varjämte stiftelseförmögenheten inte kan utnyttjas för annans
räkning än de anställdas.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna I : 115 och 11: 162 har anförts
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1956
bl. a., att någon risk för missbruk i fråga om avsättningar i familjebolag
•or pensionering av i företaget verksamma aktieägare enligt motionärernas
mening inte törelåge. Stiftelserna stode under tillsyn och medlen finge
endast användas till tjänstepensioner. Vidare hade avdragsrättens omfattning
numera noga preciserats. Möjligen hade det föresvävat lagstiftaren,
att svårigheter skulle uppstå vid bedömandet av vad som kunde betecknas
såsom skälig pension åt i bolaget verksam aktieägare. Begreppet skälig pension
kunde dock utan större svårighet fixeras med tillhjälp av SPP:s reglemente
eller andra allmänt erkända grunder för beräkning av tjänstemannapensioner.
Det måste anses stötande att en i ett familjebolag arbetande
aktieägare icke kunde beredas garanti för sin pension på samma sätt som
övriga i töretaget anställda. Många av dessa familjebolag vore för sin framgångsrika
verksamhet helt beroende av huvudaktieägarens arbetsinsats. Familjebolagen
vore av så stor betydelse för vårt näringsliv och för det ekonomiska
framåtskridandet, att statsmakterna inte genom diskriminerande
bestämmelser i olika avseenden borde hämma uppkomsten av och försvåra
driften tör sådana företag. De delägare i familjebolag som avsåges i motionerna
vore sådana, som innehade verklig tjänst hos bolaget, ävensom anhörig
till delägare, som hade sådan tjänst. Den nuvarande ordningen vore
ur skilda synpunkter icke tilltalande. Risken för stora uttag ur familjeföretagen
ökade, då möjlighet saknades att annorledes än genom pensionsförsäkring
tillgodose de arbetande aktieägarnas pensionsrätt. Vidare kunde
mindre nogräknade företag, såsom framginge av 1955 års bevillningsutskotts
ovannämnda betänkande, förfara på ett sätt, som faktiskt innebure
ett hänsynslöst åsidosättande av de anställdas pensionsgarantier, för att
skapa möjlighet till pensionering av enbart huvudaktieägaren. Det nyligen
Iramlagda förslaget rörande en allmän tjänstepensionering borde inte hindra
ett bifall till motionärernas yrkande, eftersom det vore ovisst när en
sådan pensionering kunde genomföras. Ej heller borde i familjeföretag verkligen
arbetande aktieägare komma i ett sämre läge än andra anställda av
det skälet att frågan om pensionsstiftelsernas rättsliga ställning för närvarande
vore föremål för utredning.
Till stöd för det i de likalydande motionerna I: 44 2 och II:
5 7 1 framförda yrkandet har anförts bl. a. följande. En utvidgning till enskilda
och rörelseidkare och jordbrukare av rätten att avsätta medel till
pensionsfond utan att medlen undandroges rörelsen vore i hög grad önskvärd.
Principiellt förelåge icke någon som helst skillnad mellan dessa och
de juridiska personer som dreve rörelser. Svårigheten att ge den enskilde
rörelseidkaren och jordbrukaren samma rätt som tillkomme hans anställda
vore uppenbarligen att få till stånd den erforderliga kontrollen. Garanti
måste finnas dels för att de avsatta medlen verkligen kunde komma de pensionsberättigade
till godo, dels för att statens skattefordran inte bleve
osäker eller rent av måste avskrivas. Beträffande garantifrågan funnes
möjligheter att för olika företagsgrupper ordna en kollektiv garanti. Förslag
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1956
5
i detta avseende hade framförts i de likalydande motionerna I: 461 och II:
595 till årets riksdag. I de fall då det gällde företagare som ej hade andra
personer anställda hos sig vore givetvis denna fråga ej av betydelse annat
än för den skattskyldige själv. Han finge ensam bära följderna om de avsatta
medlen skulle gå till spillo. Det återstode då att finna ett sätt att garantera
statens skattefordran. En anordning där enskilda rörelseidkare och jordbrukare
finge rätt att för sin egen pensionering göra skattefria avsättningar
till en pensionsfond, vilken sålunda vore avsedd att tagas i anspråk då rörelseidkaren
eller jordbrukaren upphörde med sin yrkesverksamhet, innebure
i och för sig att man åstadkomme en resultatutjänming. En liknande
förskjutning av beskattningen framåt i tiden förekonnne bl. a. i fråga om
avsättningar till investeringsfonder, verkställda av juridiska personer. Numera
gällde såsom villkor för sådana avsättningar att viss del av avsättningen
inbetalades å spärrat konto i riksbanken. Denna insättning motsvarade
statsskatten å de avsatta medlen. En liknande anordning borde
kunna tillämpas beträffande enskilda rörelseidkare och jordbrukare, som
önskade göra avsättningar till pensionsfond för sin egen framtida pensionering.
Beträffande avsättningarnas storlek förordade motionärerna att vad
som nu gällde i fråga om de juridiska personernas avsättningar till pensionsstiftelser
i tillämpliga delar skulle gälla även för enskilda rörelseidkare
och jordbrukare. För att avdragsrätt skulle medgivas för de till pensionsfond
avsatta medlen borde den skattskyldige i riksbanken ha insatt 15 procent
av årets avsättning. Insättningen borde vara spärrad intill dess den
skaltskyldige till beskattning återförde pensionsmedel, i vilket fall ett belopp
motsvarande 15 procent av det återförda beloppet borde frigöras för
gäldande av skatten. Lämpligen kunde detta ske genom att riksbanken efter
anmälan från vederbörande taxeringsnämnd om att avsatta pensionsmedel
återförts till beskattning översände motsvarande skattebelopp till vederbörande
uppbördsmyndighet. Den i motionerna föreslagna procentsatsen för
insättning å spärrat konto i riksbanken kunde måhända anses väl låg med
hänsyn till nu gällande marginalskatter. Flertalet av de nu avsedda skattskyldiga
komme dock vid den tid, då de lämnat sin förvärvsverksamhet,
icke att ha annan inkomst än den pension de sålunda berett sig själva. Då
denna skulle konsumera även ortsavdrag, kunde procentsatsen bedömas såsom
ganska väl avvägd såväl från den enskildes som från statens synpunkt.
Utskottet. Enligt bestämmelser i kommunalskattelagen, vilka även äger giltighet
vid taxering enligt förordningen om statlig inkomstskatt, medges avdrag
vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder och av rörelse för medel som avsatts till pensionsstiftelse för
pensionering av personal, som är eller varit anställd i jordbruksdriften eller
rörelsen, eller ock efterlevande till sådan personal. I praxis har sådant avdrag
utan uttryckligt författningsstöd medgivits jämväl vid inkomstberäkning
av annan fastighet. Då eu person inte kan vara anställd i sin egen verksamhet,
innebär det sagda, att vid inkomstberäkningen av t. ex. ett utav en
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1956
enskild person utövat jordbruk eller av en såsom enskild firma eller av ett
handels- eller kommanditbolag bedriven verksamhet avdrag inte får ske för
avsättning till pensionsstiftelse för tryggande av pension åt ägaren eller delägarna.
Gällande bestämmelser innehåller vidare bl. a. även den begränsningen,
att vid beräkning av avdragsgill avsättning till pensionsstiftelse i
lamiljeföretag, som bedrives i form av aktiebolag eller ekonomisk förening,
hänsyn inte får tagas till pensionsförmån avseende huvuddelägare eller hans
efterlevande. Sistnämnda begränsning infördes genom beslut av 1955 års
riksdag i samband med antagandet av ändrade regler för företagsbeskattningen.
De föreliggande motionerna syftar till en ändring i vad sålunda gäller för
närvarande. I de likalydande motionerna I: 115 och II: 162 har yrkats att
den vid beräkning av avdragsgill pensionsavsättning i familjeföretag gällande
begränsningen avseende huvuddelägaren eller hans efterlevande måtte
upphävas. Yrkandet i de likalydande motionerna 1:442 och 11:571 går ut
på att en möjlighet skulle beredas enskilda jordbrukare och rörelseidkare
att göra avsättning för att trygga sin egen pensionering utan att de i sådant
syfte avsatta medlen undandroges jordbruksdriften eller rörelsen. Motionärerna
föreslår införande av rätt för berörda företagare att göra avdragsgilla
avsättningar till pensionsfonder efter samma princip som gäller för avsättning
enligt 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
För avdragsrätt borde enligt motionärernas mening fordras att
den skattskyldige på spärrat konto i riksbanken insatte 15 procent av de varje
beskattningsår till pensionsfonden avsatta medlen. Då den skattskyldige
till beskattning återförde medel, som överförts till pensionsfonden, skulle
ett belopp, motsvarande 15 procent av det återförda beloppet, frigöras från
kontot för gäldande av skatten.
Till stöd för yrkandet såväl i motionerna I: 115 och II: 162 som motionerna
I: 442 och II: 571 har anförts bl. a. att familjeföretagen resp. de enskilda
jordbrukarna och rörelseidkarna genom ett godtagande av vad sålunda
föreslagits skulle komma i ett bättre läge ur kapitalförsörjningssynpunkt.
Utskottet kan i detta hänseende erinra om 1955 års bevillningsutskotts
ovan redovisade uttalande att frågan om utformningen av reglerna
om rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse
rimligen inte bör avgöras från i princip ovidkommande synpunkter. Utskottet
vill vidare framhålla, att såväl familjeföretagen som enskilda jordbrukare
och rörelseidkare har andra möjligheter att tillgodose önskemålet om delägarnas
eller ägarens pensionering. Den möjligheten står nämligen alltid
öppen att teckna pensionsförsäkring hos försäkringsanstalt; premierna för
dylik försäkring är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Såvitt avser delägare
i företag föreligger även möjligheten att direkt från företaget utbetala årliga
pensionsbelopp till den pensionsberättigade, därvid utbetalningarna blir
att anse som avdragsgilla omkostnader.
Vad särskilt angår yrkandet i de likalydande motionerna I: 115 och II:
162 vill utskottet erinra om att 1955 års riksdag hade att taga ställning till
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1956
7
samma yrkande i anledning av motioner, som väckts i samband med behandlingen
av proposition nr 100 om ändrad företagsbeskattning. Såsom
lramgär av den ovan lämnade redogörelsen, uttalade 195-5 års bevillningsutskott
därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 45, vari utskottet
avstyrkte motionerna, att det från taxeringsmyndigheternas sida påpekats
att pensionsstiftelseavsättningar i betydande omfattning gjorts allenast för
att vinna obehöriga skattefördelar. Detta missbruk av bestämmelserna hade
erfarenhetsmässigt ifrågakommit främst bland familjeföretag. I det till grund
lör propositionsförslaget liggande kommittébetänkandet såväl som i propositionen
hade ansetts ofrånkomligt med bestämmelser som i görligaste män
förhindrade dylikt missbruk. Jämväl utskottet delade uppfattningen att speciella
bestämmelser i förevarande hänseende inte kunde undvaras.
De i förevarande motioner framförda synpunkterna kom i huvudsak till
uttryck redan vid frågans behandling av 1955 års riksdag. De skäl, som låg
till grund för riksdagens då fattade beslut, anser utskottet alltjämt äga giltighet.
På grund härav bör det inte komma i fråga att i anledning av vad i
motionerna anförts vidtaga någon ändring i förevarande avseende. Utskottet
vill tillägga att de nya bestämmelserna skall tillämpas första gången vid
innevarande års taxering. Någon erfarenhet av bestämmelsernas praktiska
tillämpning har sålunda ännu inte stått att få. En fråga som i detta sammanhang
tilldrar sig särskilt intresse är om den tillsyn, som pensionsstiftelserna
numera måste vara underkastade för att avdrag för stiftelseavsättningar
må åtnjutas, med gällande regler skall kunna nå den effektivitet,
som ett beaktande av de allmänna intressena kräver. Det är utskottet inte
möjligt att nu göra något uttalande härom. Huruvida gällande bestämmelser
är tillfredsställande utformade i detta hänseende torde få bero på ett
framtida bedömande. Utskottet vill erinra om att den nu pågående utredningen
om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning torde komma att behandla
nu berörda spörsmål.
Beträffande yrkandet i de likalydande motionerna 1:442 och 11:571 om
sådan ändring av skatteförfattningarna, att enskilda jordbrukare och rörelseidkare
erhölle möjlighet till avdragsgilla avsättningar till pensionsfonder
i syfte att trygga sin egen pensionering, vill utskottet framhålla, att en sådan
rättighet skulle innebära införande i vår skattelagstiftning av ett i det
hänseende varom nu är fråga nytt och oprövat institut. Ett så genomgripande
beslut kan inte fattas utan att föregås av en grundlig utredning, därvid
alla på frågans bedömande inverkande faktorer beaktats. Utskottet kan
i detta sammanhang inskränka sig till att peka på det förhållandet att motionärerna
begränsat sitt yrkande till att omfatta förvärvskällorna jordbruksfastighet
och rörelse. Enligt utskottets mening måste det emellertid
också prövas i vad mån lika berättigade krav på rätt till avdragsgilla pensionsfondsavsättningar
kan resas av skattskyldiga som har att redovisa sin
inkomst under andra förvärvskällor, t. ex. inkomst av annan fastighet än
jordbruksfastighet. Motionärernas yrkande om omedelbar lagstiftning i ämnet
kan utskottet alltså inte biträda.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1956
Utskottet är emellertid icke heller berett att förorda utredning av den föreliggande
frågan. Utskottet vill erinra om att pensionsutredningen för kort
tid sedan avgivit förslag till allmän pensionsförsäkring, därvid utredningen
förordat genomförandet av en på premier grundad försäkring, som skall omfatta
icke blott anställda utan även självständiga företagare och andra inkomsttagare.
Förslaget är nu föremål för remissbehandling. Huruvida behov
av en lagstiftning i enlighet med vad som yrkas i motionerna I: 442 och II:
571 kommer att föreligga i framtiden, kan enligt utskottets mening inte bedömas
förrän ställning tagits till pensionsutredningens förslag.
Med stöd av det anförda avstyrker utskottet de föreliggande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 115 av herrar Magnusson
och Kronstrand samt II: 162 av herr Strandh m. fl. om
upphävande av fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
2) att de likalydande motionerna I: 442 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 571 av herr Hjalmarson m. fl. om rätt för enskilda
rörelseidkare och jordbrukare att göra skattefria avsättningar
för egen pensionering icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 april 1956
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Eriksson,
Snygg, Söderquist, Velander, Niklasson och Werner;
från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Sundström, Nilsson
i Svalöv, Sjölin, Brandt, Allard, Kärrlander, Henriksson, Jansson i Aspeboda
och Anderson i Sundsvall.
Reservation
av herrar Kristensson i Osby, Spetz, Söderquist, Velander, Nilsson i Svalöv,
Sjölin och Anderson i Sundsvall, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1956
9
1) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 115 av herrar Magnusson och Kronstrand samt
II: 162 av herr Strandh m. fl., för sin del antaga följande
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
Anvisningar
till 29 §
2. Skattskyldig må---sådan personal.
Avdrag må---överlämnat skuldebrev.
Avdrag för---denna gavs.
Skattskyldig må--— beträffande pensionsstiftelse.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.
2) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
I: 442 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 571 av herr
Hjalmarson m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande frågan
om införande av rätt för enskilda rörelseidkare och jordbrukare
att göra skattefria avsättningar för egen pensionering
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
''i Sihang till riksdagens protokoll 1956. 7 sand. Nr 22