Nr 20—21 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956
1
Nr 20
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) jämte
i ämnet väckta motioner.
I en den 10 februari 1956 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 59, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
Efter särskild prövning kan skattskyldig vid såväl den kommunala som
den statliga taxeringen utöver ortsavdrag erhålla avdrag för nedsatt skatteförmåga
med högst 3 000 kronor bl. a. på grund av att hans inkomst efter
avdrag av därå belöpande skatt inte uppgår till existensminimum. Till följd
av de ökade levnadskostnaderna är ramen för bestämmande av existensminimum
— summan av kommunalt ortsavdrag och extra avdrag — inte längre
tillräcklig. I propositionen föreslås såsom ett provisorium i avvaktan på
en lösning av frågan om höjda kommunala ortsavdrag, att maximibeloppet
för det extra avdraget vid den kommunala taxeringen skall höjas till 5 000
kronor. Motsvarande höjning föreslås av maximibeloppet för det särskilda
avdrag som kan beviljas folkpensionärer.
Det ovannämnda förfatlningsförslaget är av följande lydelse.
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 19 §, punkt 3 av anvisningarna
till 20 § samt punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 50 § samma
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sått nedan angives.
i Senaste lydelse av 5 § 1 mom. se 195-1: 44, av 50 § 2 mom. se 1955:122, av anvisningarna
till 19 § se 1955: 245, av punkt 3 av anvisningarna till 20 § se 1951: 324 samt av punkterna 1 och
2 av anvisningarna till 50 § se 1951:422.
1 Bihanff till riksdagens protokoll 1956. 7 sand. Nr 20—21
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956
(Nuvarande lydelse)
5 §•
1 mom. Från skatteplikt undantagas:
a)
nationalparker och------in
dustriell
anläggning;
d) statens samt kommuns eller
annan menighets byggnader för allmän
styrelse eller förvaltning ävensom
för kultur- eller rättsvård, ordning
eller säkerhet, fattigvård, barnavård,
sundhetsvård, religionsvård
eller undervisning;
e) byggnader som----avsed
da
byggnader.
Därest under---fastighetens
värde.
Från skatteplikt---ecklesia
stik
boställsordning.
50 §.
2 mom. För fysisk ----kronor,
bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag,
eller annan därmed jämförlig omständighet,
må efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst minskas,
förutom med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock
högst 3 000 kronor.
Om skattskyldigs -— — -— ovan
sägs.
Skattskyldig, vars---stycket
förmäles.
Vad härefter--— beskattnings
bar
inkomst.
(Föreslagen lydelse)
5 §•
1 mom. Från skatteplikt undantagas:
a)
nationalparker och---in
dustriell
anläggning;
d) statens samt kommuns eller
annan menighets byggnader för allmän
styrelse eller förvaltning ävensom
för kultur- eller rättsvård, ordning
eller säkerhet, barnavård, sundhetsyård,
religionsvård eller undervisning,
så ock byggnader, som avses
i 18 och 41 §§ lagen om socialhjälp;
e) byggnader som----avsed
da
byggnader.
Därest under---fastighetens
värde.
Från skatteplikt---ecklesia
stik
boställsordning.
50 §.
2 mom. För fysisk ----kronor,
bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag,
eller annan därmed jämförlig omständighet,
må efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst minskas,
förutom med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock
högst 5 000 kronor.
Om skattskyldigs — — — ovan
sägs.
Skattskyldig, vars---stycket
förmäles.
Vad härefter---beskattnings
bar
inkomst.
Anvisningar
till 19 §.
Fattigunderstöd, begravningshjälp
samt underhåll, som lämnats fånge
eller patient å hospital, m. in. dyl. är
icke att hänföra till skattepliktig in
-
till 19 §.
Socialhjälp, begravningshjälp samt
underhåll, som lämnats fånge eller
patient å hospital, in. in. dyl. är icke
att hänföra till skattepliktig inkomst.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956
(Nuvarande lydelse)
komst. Detsamma gäller i fråga om
till föreningar influtna medlemsavgifter.
Utbytes sådan------skatteplik
tig
intäkt.
Bestämmelsen att — — — sistnämnda
lag.
till 20 §.
3. Såsom svenska allmänna skatter
räknas allmänna utskylder till staten
samt till landsting, kommun, församling,
skoldistrikt, fattigvårdssamhälle,
som avses i 6 § lag om fattigvården,
tingslag och municipalsamhälle.
Såsom allmän skatt räknas däremot
icke skogsvårdsavgift.
till 50 §.
1. Den skattskyldiges----in
komsten
åtnjutits.
Den mvndighet — — — särskilda
fallet.
Normalbeloppen för----för
värvskällan
tjänst.
Vid bestämning---i inkoms
ten.
Fråga om---förmåners värde.
Har den----därtill föranleda.
Har den---skattemyndighe
tens
beslut.
Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och
har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje stycket
förmäles, bör avdrag för nedsatt
skatteförmåga medgivas med så stort
belopp, dock högst 3 000 kronor, att
den skattskyldige icke påföres beskattningsbar
inkomst.
Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga beviljas med
så stort belopp, dock högst 3 000 kronor,
att större skatt icke kommer att
uttagas än att inkomsten, minskad
med skatten, uppgår till beloppet av
existensminimum.
Nedsatt arbetsförmåga — — —
normal arbetsinkomst.
(Föreslagen lydelse)
Detsamma gäller i fråga om till föreningar
influtna medlemsavgifter.
Utbytes sådan----skatteplik
tig
intäkt.
Bestämmelsen att — — — sistnämnda
lag.
till 20 §.
3. Såsom svenska allmänna skatter
räknas allmänna utskylder till staten
samt till landsting, kommun, församling,
skoldistrikt, tingslag och municipalsamhälle.
Såsom allmän skatt
räknas däremot icke skogsvårdsavgift.
till 50 §.
1. Den skattskyldiges---in
komsten
åtnjutits.
Den myndighet---särskilda
fallet.
Normalbeloppen för — — — förvärvskällan
tjänst.
Vid bestämning---i inkoms
ten.
Fråga om----förmåners värde.
Har den-----därtill föranleda.
Har den-----skattemyndighe
tens
beslut.
Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och
har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje stycket
förmäles, bör avdrag för nedsatt
skatteförmåga medgivas med så stort
belopp, dock högst 5 000 kronor, att
den skattskyldige icke påföres beskattningsbar
inkomst.
Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga beviljas med1
så stort belopp, dock högst 5 000 kronor,
att större skatt icke kommer att
uttagas än att inkomsten, minskad
med skatten, uppgår till beloppet av
existensminimum.
Nedsatt arbetsförmåga — — —
normal arbetsinkomst.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956
(Nuvarande lydelse:)
2. Därest skattskyldig varit för sin
försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension eller i 50 §
omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade inkomsten
regelmässigt minskas med ett belopp
motsvarande vad han sålunda uppburit,
dock högst 3 000 kronor. Om den
skattskyldige mot låg avgift vistats å
sjukhus eller annan anstalt eller om
hans levnadskostnader rönt inverkan
av annan därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp, varmed den
taxerade inkomsten enligt vad nyss
sagts må minskas, jämkas med hänsyn
härtill.
Om skattskyldig---nedsatt
skatteförmåga.
Därest folkpensionen -—--där
till
föranleda.
(Föreslagen lydelse:)
2. Därest skattskyldig varit för sin
försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension eller i 50 §
omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade inkomsten
regelmässigt minskas med ett belopp
motsvarande vad han sålunda uppburit,
dock högst 5 000 kronor. Om den
skattskyldige mot låg avgift vistats å
sjukhus eller annan anstalt eller om
hans levnadskostnader rönt inverkan
av annan därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp, varmed den
taxerade inkomsten enligt vad nyss
sagts må minskas, jämkas med hänsyn
härtill.
Om skattskyldig — — — nedsatt
skatteförmåga.
Därest folkpensionen — — — därtill
föranleda.
Denna lag skall, såvitt angår 50 § 2 mom. samt punkterna 1 och 2 av anvisningarna
till 50 § träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att
lagen i nu angivna delar icke skall äga tillämpning beträffande 1956 års taxering
eller beträffande eftertaxering för år 1956 eller tidigare år. I övrigt
skall denna lag träda i kraft den 1 januari 1957.
Till utskottet har hänvisats de i anledning av propositionen väckta likalydande
motionerna 1:493 av herrar Alvar Andersson och Lars Andersson
samt It: 653 av herrar Larsson i Luttra och Larsson i Hedenäset, vari hemställts,
»att riksdagen vid behandling av propositionen nr 59 måtte besluta,
att extra avdrag vid existensminimum må kunna beviljas även för skatt •
skyldig med belåningsbar egnahems- eller villafastighet för eget eller familjens
utnyttjande eller annan tillgång av motsvarande värde, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till författningsändringar härför».
Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 117 av herr Weiland m. fl. samt II; 163 av herr Larsson i
Stockholm och fröken Höjer, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag till sådan ändring av gällande
författning att även personer med mindre tillgångar i kapital eller fastighet
kan komma i åtnjutande av extra skatteavdrag enligt 50 § i kommunalskattelagen».
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956
5
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 163 och II: 653.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.
Vid taxeringen fastställes för varje skattskyldig en taxerad inkomst. Denna
utgör vid taxeringen till statlig inkomstskatt sammanlagda beloppet av
den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor efter avdrag för honom
tillkommande allmänna avdrag. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt
utgör sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor,
vilken är skattepliktig i en kommun — minskad i förekommande
fall med allmänna avdrag — och garantibelopp för fastighet den skattskvldiges
inom samma kommun taxerade inkomst. Därefter fastställes en
beskattningsbar inkomst, vilken för skattskyldig fysisk person framkommer
genom att den taxerade inkomsten — såvitt avser taxeringen till kommunal
inkomstskatt den taxerade inkomsten i hemortskommunen — minskas
med honom tillkommande ortsavdrag och i förekommande fall även
med det ytterligare avdrag soin han efter särskild prövning kan medgivas
vid nedsatt skatteförmåga.
Ortsavdragens storlek varierar med ortsgrupp och civilstånd in. in. De
kommunala ortsavdragen är lägst 1 230 och högst 2 000 kronor, medan de
statliga ortsavdragen är lägst 1 760 och högst 4 000 kronor.
Bestämmelser om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid den kommunala
taxeringen har intagits i 50 § 2 mom. kommunalskattelagcn. Enligt
andra stycket av nämnda moment må extra avdrag med högst 3 000 kronor
efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande beviljas skattskyldig,
vars skatteförmåga finnes under beskattningsåret ha varit väsentligen nedsatt
till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet (s. k. ömmande
omständigheter). Enligt tredje stycket av samma moment kan även
skattskyldig, vilkens inkomst — efter avdrag av därå belöpande skatt — på
grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad
han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn (existensminimum), efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande
utöver ortsavdrag erhålla avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
med högst 3 000 kronor.
I detta sammanhang torde vidare böra erinras om stadgandet i 50 § 2
inom. fjärde stycket kommunalskattelagen. Enligt detta stadgande skall
skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension
eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn — därest särskilda omständigheter inte till annat föranleder
— anses ha haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom i andra stycket av samma
moment förmäles.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956
Närmare föreskrifter angående bestämmande av extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga meddelas för vissa fall i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen.
Enligt dessa föreskrifter gäller bl. a., att den myndighet Kungl.
Maj :t därtill förordnar skall fastställa normalbelopp för existensminimum
för olika delar av riket, avsedda att tjäna till ledning vid bestämmande av
existensminimum i det särskilda fallet.
I 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt stadgas
att skattskyldig, vars skatteförmåga finnes ha varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter vederbörande heskattningsnämnas beprövande utöver
ortsavdrag erhålla ytterligare ett avdrag med högst 3 000 kronor.
Enligt 41 § 2 mom. uppbördsförordningen äger lokal skattemyndighet
efter ansökan av skattskyldig medge befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag.
Sådan befrielse eller nedsättning må beviljas, om det belopp, som
skulle återstå sedan skatteavdrag gjorts, understiger vad den skattskyldige
kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn (existensminimum). Nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt
kan dock inte medgivas annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad
arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller i annat därmed jämförligt
läge. Det belopp, som motsvarar den skattskyldiges existensminimum, skall
beräknas med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskatlelagen
och anvisningarna till denna paragraf dels ock av de normalbelopp
för existensminimum, som fastställes jämlikt nämnda lagrum.
Om den skattskyldige under beskattningsåret enligt beslut av lokal skattemyndighet
åtnjutit befrielse från eller nedsättning av den preliminära skatten
på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, gäller enligt
anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen, att vid prövning av frågan om
avdrag vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga avvikelse inte bör ske från
det av nämnda myndighet fastställda existensminimibeloppet. Avvikelse kan
emellertid ske om nya omständigheter framkommit.
Hänsyn till nedsatt skatteförmåga tages även vid beräkning av preliminär
B-skatt och vid jämkning av preliminärskatt.
Av 10 § andra stycket uppbördsförordningen framgår, att preliminär Askatt
inte skall utgå för folkpension enligt lagen om folkpensionering.
Enligt Kungl. Maj:ts förordnande den 8 juni 1951 (SFS nr 460/1951)
ankommer det på centrala uppbördsnämnden att för olika delar av riket fastställa
normalbelopp för existensminimum.
Centrala uppbördsnämnden har i en till finansdepartementet den 24 september
1955 inkommen skrivelse anmält, att den ram, som står till förfogande
för bestämmande av normalbeloppen och för existensminimum i de
enskilda fallen, på grund av de ökade levnadskostnaderna inte längre är
tillräcklig. En vidgning av denna föreslås därför av nämnden.
Över skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, över
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956
7
ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Örebro och Västernorrlands
län, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens
riksförbund och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Föredragande departementschefen har tillika omnämnt, att från länsstyrelsen
i Örebro län den 7 juli 1954 inkommit en skrivelse, vari framhålles
att det rådde bristande överensstämmelse mellan normalbeloppen för existensminimum
vid skatteuttag och i fattigvårdsfall samt att nämnda förhållande
förorsakat olägenheter.
Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
Centrala uppbördsnämndens framställning, s. 7—10. ''
Remissyttrandena, s. 10—14.
Departementschefen, s. 14—18.
Av innehållet i de förenämnda motionerna må här återgivas följande.
I de likalvdande motionerna 1:117 och 11:16 3 har bl. a. framhållits,
att enligt anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen medgåves
icke avdrag vid existensminimum, om den skattskyldige ägt tillgångar; dock
att därvid bortsåges från sedvanliga husgeråd, möbler och kläder, arbetsredskap,
mindre bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet o. s. v. Med
»enklaste beskaffenhet» torde menas en standard jämförlig med äldre stuga.
I varje fall kunde egnahem icke inneslutas i begreppet enligt vad departementschefen
anfört i propositionen nr 203/1951. Vore den skattskyldige
folkpensionär kunde han enligt de särskilda bestämmelser, som gällde för
dessa, få avdrag, men om folkpensionen inte uppginge till minst hälften av
den sammanlagda inkomsten förlorade han den möjligheten. Han kunde
då endast erhålla avdrag för nedsatt skatteförmåga, om han saknade tillgångar.
Om vederbörande icke vore folkpensionär och icke åtnjöte änkeeller
änklingsbidrag men trots detta hade med folkpensionären likvärdig
inkomst, kunde han icke erhålla samma skattelindring som denne, om han
hade tillgångar. Fmligt motionärernas mening borde eu person, som genom
sparsamt och ordentligt leverne lyckats skaffa sig ett mindre kapital, inte
komma i sämre ställning i skattehänseende än den, soin inte tänkt på att
spara för framtiden. En höjning av de kommunala ortsavdragen upp i nivå
med de statliga löste icke detta problem.
Till stöd för yrkandet i de likalydande in otionerna 1:49 3 och
1 1:6 5 3 har motionärerna bl. a. framhållit, att bestämmelserna om avdrag
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956
för nedsatt skatteförmåga hade fått den innebörden, att en skattskyldig,
som ägde en bostad »av enklaste beskaffenhet» kunde beviljas extra avdrag
vid existensminimum, medan en skattskyldig, som ägde belåningsbar egnahems-
eller villafastighet, icke kunde erhålla sådant avdrag, oaktat att hans
inkomst efter avdrag av skatt icke svarade mot existensminimum. Personer
med inkomster, som vore så låga, att de efter avdrag av skatten inte
ens medgåve täckning av ofrånkomliga levnadsomkostnader borde inte för
skattens gäldande behöva riskera att förlora en acceptabel bostad. I praktiken
innebure gällande bestämmelser oftast en särskild förmögenhetsbeskattning
av tillgångar, som låge inom gränsen för det skattefria beloppet
enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
Utskottet. Av gammalt har beskattningsnämnderna haft befogenhet att utöver
ortsavdrag bevilja extra avdrag vid nedsatt skatteförmåga på grund av
långvarig sjukdom, ålderdom och andra s. k. ömmande omständigheter.
På senare tid har detta avdragssystem — främst på grund av de kommunala
ortsavdragens otillräcklighet — kompletterats med nya regler. Sålunda
infördes år 1948 en bestämmelse av innebörd att den, vars inkomst
helt eller huvudsakligen utgöres av folkpension, förutsättes ha sådan nedsatt
skatteförmåga som berättigar till särskilt avdrag.
År 1951 kompletterades avdragssystemet med bestämmelser om extra avdrag
vid existensminimum. Dessa bestämmelser innebär, att avdrag för
nedsatt skatteförmåga skall kunna beviljas jämväl i fall då en skattskyldigs
inkomst på grund av nedsatt arbetsförmåga, stor försörjningsbörda
eller liknande, efter avdrag för därå belöpande skatt, inte motsvarar existensminimum,
d. v. s. vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig
och sin familj. De extra avdrag för nedsatt skatteförmåga som kan ifrågakomma
i dylika fall skall bestämmas med hjälp av normalbelopp för existensminimum
som för olika ortsgrupper fastställes av centrala uppbördsnämnden.
Dessa normalbelopp blir även normerande för de beslut om befrielse
frän eller nedsättning av preliminär skatt som det ankommer på
lokal skattemyndighet att meddela.
Det extra avdraget vid existensminimum bildar tillsammans med det
kommunala ortsavdraget en ram för de skattefria inkomstbelopp som kan
godkännas vid uttaget av preliminär skatt och den efterföljande taxeringen.
Denna ram, vilken även gäller vid tillämpningen av de särskilda bestämmelserna
för folkpensionärer, utgör för makar i högsta ortsgruppen 5 000
kronor.
I den föreliggande propositionen har framlagts förslag om höjning av
maximibeloppet för det extra avdrag som vid taxeringen till kommunal inkomstskatt
kan medgivas vid existensminimum eller tillerkännas folkpensionär,
vars huvudsakliga inkomst utgöres av folkpension, eller skattskyldig,
vilken haft nedsatt skatteförmåga på grund av långvarig sjukdom etc.
För samtliga fall föreslås en böjning från nu gällande 3 000 kronor till
5 000 kronor.
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1056
Såsom skäl för den föreslagna höjningen har departementschefen, såvitt
avser det extra avdraget vid existensminimum, åberopat att en ökning av
levnadskostnaderna ägt rum sedan det nu gällande maximibeloppet fastställdes
år 1951. Härigenom hade maximibeloppet i många fall blivit otillräckligt,
så att särskilt flerbarnsfamiljerna fått en efter hand försämrad
ställning i förhållande till ensamstående och till makar utan barn eller med
endast ett fåtal barn. Sedan centrala uppbördsnämnden, med hänsyn till
hl. a. de ökade levnadskostnaderna, beslutat en höjning av normalbeloppen
för existensminimum avseende år 1956, hade möjligheten att inom ramen
för ortsavdrag och extra avdrag beakta barnfamiljernas relativt sett högre
levnadskostnader ytterligare minskats. Makar i den högsta ortsgruppen
skulle vid oförändrat maximibelopp kunna tillgodoföras tillägg allenast för
ett barn. För att bereda tillräckligt utrymme för flerbarnsfamiljernas existensminimum
borde därför maximibeloppet för extra avdrag höjas. En sådan
åtgärd borde betraktas som ett provisorium i avvaktan på att avsedd
reform av de kommunala ortsavdragen genomfördes. Om tillfredsställande
kommunala ortsavdrag därigenom kunde erhållas, borde alltså frågan om
storleken av extra avdrag vid taxeringen i anledning av existensminimum
omprövas.
Enligt utskottets mening är det synnerligen angeläget att man snarast
kan komma till rätta med det förhållandet att maximibeloppet för det extra
avdraget blivit otillräckligt, särskilt när det gäller äkta makar med mer än
ett barn. Därvid torde i praktiken någon annan utväg icke stå till buds än
att antingen bringa de kommunala ortsavdragen upp till samma nivå som
de statliga eller höja maximibeloppet för det extra avdraget. Av skäl som
departementschefen angivit bör för närvarande den sistnämnda utvägen tillgripas
såsom elt provisorium i avvaktan på att reformen av de kommunala
ortsavdragen genomföres. Utskottet, som finner storleken av den föreslagna
höjningen till beloppet väl avvägd, får sålunda tillstyrka propositionen i denna
del.
Beträffande frågan om höjning av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid den kommunala taxeringen i andra fält än då existensminimum föreligger
har departementschefen i huvudsak antörl följande. I vissa fall kunde
utgående folkpensionsförmåner, inklusive kommunala tillägg, överstiga det
belopp som vid taxeringen kunde bli skattefritt genom ortsavdrag och extra
avdrag. Efter den höjning av pensionsförmånerna, som avsåges komma att
genomföras under innevarande år, skulle än flera åldringar komma i åtnjutande
av pensioner som överstege det skattefria beloppet. Även om det
övervägande antalet folkpensionärer torde kunna hänföras under bestämmelserna
om extra avdrag vid existensminimum, skulle i ett inte obetydligt
antal läll de höjda pensionsbeloppen komma afl beskattas även för den som
vore helt beroende av sin folkpension. För att en dylik konsekvens skulle
kunna undvikas borde även maximibeloppet för det särskilda avdraget för
folkpensionärer höjas. En följd härav bleve att möjligheterna till avdrag
vid ömmande omständigheter också ökades. Då detta avdrag beviljades eller
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956
en individuell prövning i varje särskilt fall och den nuvarande gränsen för
dylika avdrag stundom framstode såsom väl snäv, borde någon befogad
invändning icke kunna anföras häremot.
Enligt utskottets mening bör den som för sin försörjning är helt beroende
av folkpension icke behöva avstå någon del därav i skatt. Som departementschefen
framhållit kan det emellertid för närvarande inträffa, att
maximibeloppet för det extra avdrag, som kan tillerkännas folkpensionär,
icke är tillräckligt. Då en sådan konsekvens icke bör godtagas, erfordras
att även avdraget för folkpensionärer höjes, lämpligen med samma belopp
som avdraget vid existensminimum. Härigenom vinnes även den fördelen
att beskattningsmyndigheterna får möjligheter medge större avdrag i Övriga
fall av nedsatt skatteförmåga, då detta är påkallat. Utskottet får därför tillstyrka
bifall till propositionen även i förevarande avseende.
Gentemot de föreslagna ikraftträdandebestämmelserna har utskottet intet
att erinra. Utskottet vill understryka angelägenheten av att de lokala
skattemyndigheterna så snart sig göra låter genomgår redan behandlade
ansökningar om befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag i och förundersökning
av huruvida enligt de nya bestämmelserna förhöjt existensminimum
kan ifrågakomma.
I propositionen har slutligen föreslagits vissa ändringar i kommunalskattelagen,
betingade av ikraftträdandet av den nya lagen om socialhjälp. De
föreslagna ändringarna, som är av redaktionell natur, föranleder intet särskilt
yttrande från utskottets sida.
I de föreliggande motionerna har upptagits frågan om viss ändring av
förutsättningarna för erhållande av extra avdrag för existensminimum. Den
ifrågasatta ändringen avser bestämmelsen i punkt 1 av anvisningarna till
50 § kominunalskattelagen att extra avdrag vid existensminimum icke må
medgivas, om den skattskyldige ägt tillgångar; dock att härvid bortses från
sedvanliga husgeråd. möbler och kläder, arbetsredskap, mindre bostadsfastigliet
av enklaste beskaffenhet osv. I de i anledning av propositionen väckta,
likalydande motionerna I: 493 och II: 653 yrkas sålunda att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av bestämmelserna att extra avdrag vid existensminimum
må kunna beviljas även för skattskyldig med belåningsbar egnahems-
eller villafastighet för eget eller familjens utnyttjande eller annan
tillgång av motsvarande värde. I de vid riksdagens början väckta, likalydande
motionerna I: 117 och II: 163 hemställes återigen, att riksdagen i skri■\else
lande bestämmelser att även personer med mindre tillgångar i kapital eller
fastighet kan tillerkännas extra avdrag enligt 50 § kominunalskattelagen.
Av innehållet i de sistnämnda motionerna framgår att motionärerna åsyftat
såväl extra avdrag vid existensminimum som extra avdrag vid nedsatt
skatteförmåga på grund av långvarig sjukdom, ålderdom etc.
Utskottet vill särskilt understryka, att den nyss återgivna bestämmelsen
i punkt 1 av anvisningarna till 50 § kominunalskattelagen endast äger tilllämpning
på extra avdrag vid existensminimum. I fråga om avdrag för ned
-
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956
satl skatteförmåga av annan anledning exempelvis långvarig sjukdom finns
icke någon föreskrift att sådant avdrag icke får medgivas om den skattskyldige
äger förmögenhet. Förekomsten av mindre förmögenhet torde sålunda
i regel ej i och för sig utgöra hinder för medgivande av dylikt avdrag. Det
hör i delta sammanhang också framhållas, att avdrag i dessa fall kan medgivas
vid inkomstlägen som avsevärt överstiger de av centrala uppbördsnämnden
fastställda normalbeloppen för existensminimum. Tillika bör nämnas,
att skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts
av folkpension, skall anses ha sådan nedsatt skatteförmåga, som här avses.
Vad härefter angår frågan om utvidgning av möjligheterna att bevilja
skattskyldig som äger förmögenhet extra avdrag vid existensminimum, får
utskottet erinra om att liknande yrkanden tidigare varit föremål för riksdagens
behandling. I det förslag från 1949 års uppbördssakkunniga, som låg
till grund för de år 1951 införda bestämmelserna om skattebefrielse vid
existensminimum, anfördes hl. a. att skattskyldig icke borde medgivas avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga, om han hade förmögenhet. I
några remissyttranden över förslaget hade anmärkts, att skattskyldiga i de
lägsta inkomstklasserna härigenom skulle bli föremål för en extra förmögenhetsbeskattning.
I anslutning därtill uttalade departementschefen i propositionen
nr 203/1951 att han icke kunde finna anledning föreligga att
betrakta saken ur en dylik synpunkt. Vad det här gällde att bedöma vore
endast, om skatteförmågan varit så nedsatt att anledning till extra avdrag
förcläge. Detta kunde icke anses vara förhållandet, där den skattskyldige
hade förmögenhet. I så fall funnes ju tillgångar, varmed skatteskulden
kunde gäldas. Frågan borde bedömas efter i huvudsak samma grunder,
som tillämpades vid utmätning och införsel. Departementschefen instämde
dock med de sakkunniga i att man vid fastställande av existensminimum
borde bortse från smärre tillgångar, där det måste anses obilligt att begära
afl den skattskyldige skulle avyttra desamma för gäldande av skatt, t. ex.
sedvanliga husgeråd, möbler och kläder, arbetsredskap, mindre bostadsfastighet
av enklaste beskaffenhet o. s. v. Kontanta medel eller banktillgodohavanden
ävensom belåningsbara egnahems- och villafastigheter borde dock
regelmässigt beaktas. — I anledning härav framfördes motionsvis önskemal
om eu liberalare tillämpning av avdragsreglerna i så måtto, att extra avdrag
skulle kunna tillerkännas även skattskyldiga med inkomst under existensminimum
men med förmögenhet av mindre storleksordning. 1951 åis bevillningsutskott
framhöll som sin mening att ett tillgodoseende av nämnda
önskemål skulle strida mot grundtanken i förslaget, att extra avdrag i de
fall varom här vore fråga borde medgivas allenast då gäldande av skatten
skulle medföra, att den skattskyldige skulle sakna medel till sitt och sin
familjs uppehälle. Riksdagen biföll nämnda proposition i förevarande delar.
Utskottet får vidare erinra om att vid införandet av reglerna om avdrag
vid exislensininium förutsattes afl en individuell prövning av ärendena och
eu restriktiv tillämpning av bestämmelserna skulle komma till stand. Då en
sädan ordning alltjämt bör gälla, bör det enligt utskottets mening icke kom
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1956
ma i Iråga att vidtaga så vittgående generella uppmjukningar av förutsättningarna
för medgivande av extra avdrag som ifrågasatts i motionerna I:
+93 och II: 653. Å andra sidan kan emellertid skäl anföras för att i vissa
lägen en skattskyldig bör kunna tillerkännas extra avdrag vid existensminimum,
även om han har tillgångar av den art motionärerna närmast avser.
I vad mån detta med hänsyn till utformningen av den återgivna bestämmelsen
i punkt 1 av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen är
möjligt är en tolkningsfråga, som torde böra bedömas bl. a. med ledning
av det ovan återgivna departementschefsuttalandet i propositionen nr 203/
1951. På detta sätt torde också det ifrågavarande stadgandet ha tillämpats
av en del beskattningsnämnder och lokala skattemyndigheter.
Såvitt utskottet kunnat finna är läget på förevarande område icke sådant
att lagstiftningsåtgärder nu kan anses påkallade. I vad mån förhållandena
kan komma att ändras, om propositionsförslaget genomföres, finner sig utskottet
icke nu kunna bedöma. Utskottet förutsätter emellertid att Kungl.
Maj:t kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på hithörande problem
och, om behov därav visar sig föreligga, låter företa en översyn av bestämmelserna.
Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna förorda bifall
till de förevarande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 59 för sin del antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 117 av herr Weiland in. fl.
samt II: 163 av herr Larsson i Stockholm och fröken Höier;
samt
2) de likalydande motionerna 1:493 av herrar Alvar Andersson
och Lars Andersson samt II: 653 av herrar Larsson
i Luttra och Larsson i Hedenäset
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 mars 1956
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON
Närvarande:
trän första kammaren: herrar Sjödahl, Hedman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elofsson*, Eriksson, Söderquist, Veländer, Niklasson och Oscar Carlsson;
samt
Irån andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Ivristensson i Osby,
Sundström , Sjölin, Brand!, Vigelsbo*, Allard, Kärrlander, Anderson i
Sundsvall och Nilsson i Bästekille.
Icke närvarit vid justering av betänkandet.