Nr li—15 Bevillningsutskottets betänkande nr ii år 1956

1

Nr 14

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
om införande av särskild beskattning för sjöfolk.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:
166, av herr Königson m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att
från den 1 januari 1957 införa en sjömansskatt i enlighet med det förslag,
som 1949 framlades av sjömansskatteutredningen (SOU 1949: 27), innefattande
dels en lag om sjömansskatt och dels de fullföljdsändringar i vissa
andra författningar, varom förslag ävenledes framlagts av utredningen».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.

Frågan om införande av en slutgiltig källskatt för sjömän uppmärksammades
redan i samband med källskattesystemets införande. De därvid förda
diskussionerna föranledde dock i huvudsak inte andra bestämmelser för
sjömän än för andra skattskyldiga. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 65, vari 1945 års bevillningsutskott behandlade det i proposition nr
370 framlagda förslaget till ny uppbördsförordning in. m., hemställde utskottet
i anledning av motionsvis framställda yrkanden i ämnet om skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om utredning och förslag till ändrade regler
angående beskattning och utskyldsbetalning för sjömän.

Den av riksdagen begärda utredningen utfördes av särskilda sakkunniga,
vilka antog benämningen sjömansskatteutredningen. I sitt ovannämnda,
år 1949 avgivna betänkande föreslog utredningen, att sjömännen skulle erlägga
skatt för sin inkomst ombord i form av sjömansskatt. Denna skulle
vara definitiv, vilket bl. a. innebar att inkomsten inte sedermera skulle deklareras
eller taxeras. Sjömansskatten skulle uttas genom avdrag på den
kontanta inkomsten enligt särskild tabell; särskilt tillägg för naturaförmåner
skulle inte göras, utan hänsyn till dessa förmåner skulle tas redan vid
fastställande av tabellens skattebelopp. Tabellen skulle grundas på förutsättningen
att sjömannen hade inkomst ombord under tio av årets månader.
Kommunalskatten skulle beräknas efter en enhetlig, förhållandevis låg utdebitering
och gå till fördelning mellan hemortskommunen och vederbörande
landsting. Sjömännen skulle erhålla vanliga debetsedlar å preliminär
A-skatt. Från dessa skulle i sjömannens sjöfartsbok antecknas debetsedelns
år och nummer samt den kolumn i A-skaltetabellen som skulle användas.

1 Diliang till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. Nr 14—15

2

Bevillningsutskottets betänkande nr U år 1956

Med ledning av denna anteckning skulle därefter skatt kunna avdragas
enligt den särskilda sjömansskattetabellen. De innehållna skattebeloppen
skulle av fartygens befälhavare redovisas till rederiet och därifrån till ett
för riket gemensamt sjömansskattekontor i Göteborg.

Enligt utredningens förslag skulle sjömännen i vanlig ordning taxeras för
inkomst i land, och vid uträkning av statlig inkomstskatt skulle inkomsten
ombord och inkomsten i land sammanläggas. På samma sätt skulle hänsyn
till inkomsten ombord tas vid samtaxering med äkta make. För att möjliggöra
detta skulle uppgift om intäkter ombord och avdragen sjömansskatt
av sjömansskattekontoret sändas till taxeringsnämnden och den lokala
skattemyndigheten i sjömannens hemort. Sistnämnda myndighet skulle
även verkställa fördelning av genom sjömansskatt influtna kommunalskattebelopp.
För att undvika att sjömän, som erlagt sjömansskatt, i enskilda
fall fick högre skatt än vid taxering i vanlig ordning föreslogs särskilda regler
av innebörd bl. a. att sjömännen skulle kunna begära att bli överförda
till taxering enligt allmänt gällande regler.

Utredningens förslag anmäldes i propositionen nr 100 till 1953 års riksdag.
I propositionen uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet att
förslaget vid remissbehandling blivit avstyrkt eller föremål för betydande
erinringar i ett stort antal yttranden. Departementschefen ansåg att de
gjorda invändningarna måste väcka tveksamhet inför förslaget. Å andra sidan
erinrade departementschefen om de speciella olägenheter som de allmänna
taxerings- och uppbördsreglerna medförde för sjöfolket. Ett genomförande
av förslaget skulle emellertid ingalunda undanröja alla olägenheter.
Vägdes mot varandra det trots allt begränsade värde, som förslaget innebar
för sjöfolket, mot gjorda principiella invändningar och påpekade administrativa
olägenheter, fann departementschefen att han inte kunde förorda
förslagets genomförande. Det tillädes emellertid att därmed ej var utsagt
alt det då föreliggande eller något därmed likartat förslag ej framdeles
kunde ånyo övervägas.

I de i anledning av propositionen väckta likalydande motionerna 1:390
och II: 480 hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en förnyad överarbetning och översyn av sjömansskatteutredningens
förslag till sjömansskatt samt att, sedan denna utredning verkställts,
förslag till definitiv sjömansskatt snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen.

1953 års bevillningsutskott uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 33 att sjömansskatteutredningens förslag i stort sett innebure den
linje, efter vilken en lösning av frågan borde sökas. Skulle sjöfolkets önskemål
kunna tillgodoses, vilket för utskottet tedde sig angeläget, kunde det
vara nödvändigt att i en del hänseenden frångå eljest gällande beskattningsnormer.
Med hänsyn till de i remissyttrandena gjorda erinringarna,
särskilt i vad de avsåge med förslaget förenade administrativa olägenheter,
godtog emellertid utskottet departementschefens mening. Samtidigt uttala -

Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1956 3

de utskottet som önskvärt att, sedan i propositionen föreslagna provisoriska
åtgärder prövats någon tid, ett nytt övervägande av frågan verkställdes
på grundval av vunna erfarenheter och i viss anslutning till utredningsförslaget.
Utskottet hemställde att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville, med beaktande av vad som anförts i
utskottets betänkande, ompröva frågan om en definitiv sjömansskatt samt
för riksdagen framlägga det förslag som därav kunde föranledas.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 3 februari 1956 har chefen
för finansdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att
utreda frågan om särskilda skatte- och uppbördsregler att gälla för sjömän.

I direktiven för de sakkunniga har bl. a. erinrats om att frågan om sjömännens
beskattning uppmärksammats av Nordiska rådet. Vid rådets session
i Oslo den 9—18 augusti 1954 hade sålunda antagits en rekommendation
till regeringarna i Danmark, Island, Norge och Sverige att överväga spörsmålet
om att ingå en konvention om gemensamma regler för beräkningen
av skatt för sjömän och för uppbörden av denna skatt. Rekommendationen
grundade sig på ett betänkande, nr 16, från rådets juridiska kommitté. Däri
framhölles bl. a. att en lag om definitiv sjömansskatt genomförts i Norge
och att denna lag enligt inhämtade uppgifter fungerade tillfredsställande.
Även om det stode klart, uttalade kommittén vidare, att regeringarna vid
sina överväganden främst torde komma att ha sin uppmärksamhet inriktad
på det norska systemet, önskade kommittén inte utstaka några bestämda
riktlinjer för den ifrågasatta konventionen. På svenskt initiativ hade emellertid
den 12 och 13 december 1955 i Oslo hållits överläggningar i frågan
mellan representanter för de danska, finska, norska och svenska finansdepartementen.
Island hade under överläggningarna varit representerat av
en observatör. Sverige hade företrätts av en särskild delegation.

I direktiven uttalar departementschefen vidare att han av den svenska
delegationen inhämtat, att konferensen, efter att ha mottagit en ingående
orientering rörande det norska systemet för sjömansbeskattning, enhälligt
kommit till den uppfattningen att syftet med Nordiska rådets rekommendation
bäst kunde tillgodoses genom att man i ett första skede undersökte
förutsättningarna att inom varje nordiskt land, där man för närvarande
saknade en definitiv källskatt för sjömän, genomföra en sådan. Det norska
systemet kunde därvid erbjuda vägledning. Man hade å andra sidan varit
medveten om att utformningen av eventuella regler för en sjömansbeskattning
måste i varje land ta intryck av den där gällande skatte- och uppbördslagstiftningcn.
Vid Oslokonferensen uttalades vidare, att, därest ett internt
utredningsarbete skulle i nordiska länder utan definitiv källskatt för sjömän
igångsättas, detta arbete borde bedrivas i nära kontakt de nordiska
länderna emellan. Om detta utredningsarbete förde fram till lagstiftning,
skulle därefter frågan om ingående av en konvention sådan som den av
Nordiska rådet avsedda upptagas till förnyat övervägande.

4 Bevillningsutskottets betänkande nr U år 1956

Departementschefen framhåller ytterligare i direktiven bl. a. följande.

Mot det resultat, som uppnåddes vid överläggningarna i Oslo synes intet
\ara att erinra från svensk synpunkt. Den lämpligaste vägen att gå fram
måste nämligen även enligt min mening vara att i varje land internt undersöka
möjligheterna att genomföra en definitiv källskatt för sjömän. Den av
riksdagen begärda utredningen i denna fråga bör därför nu komma till stånd.
Genom det inledda nordiska samarbetet på området har också gynnsamma
förutsättningar tillskapats för att nå största möjliga likformighet vid en
lagstiftning i de nordiska länderna. Till frågan om en konvention"på området
bör man återkomma framdeles. ■—______________

. Det blir helt naturligt utredningens främsta

uppgift att beakta de invändningar om olägenheter av administrativ och
liknande art som framfördes mot sjömansskatteutredningens förslag samt
att undersöka möjligheterna att nå fram till en ordning, som är administrativt
mindre tyngande. Största möjliga enkelhet i tillämpningen måste alltså
eftersträvas även om detta får ske till priset av vissa avsteg från eljest vedertagna
principer på beskattningsområdet. Vad sistnämnda synpunkt angår, vill
jag framhalla att det i själva verket torde vara en ofrånkomlig förutsättning
för fragans lösning, att man för sjöfolkets del godtar andra, mera standardiserade
och måhända gynnsammare beskattningsregler än för övriga medborgargrupper.
Sålunda kan bli erforderligt överväga att vid taxering och debitering
av skatt för inkomster i land bortse från inkomst av ombordanställning i
allt fall då sistnämnda inkomst är av mindre omfattning. Det kan även
bli nödvändigt att göra avsteg från gällande principer för samtaxering av
äkta makar. Å andra sidan kan det även bli ofrånkomligt att för den ombordanställdes
vidkommande avstå från sådana speciella regler som rätt
för denne att från sin inkomst ombord påkalla avdrag för underskott å
förvärvskälla i land, periodiskt understöd o. likn. Kommunernas anspråk
på skatteintäkter av sjöfolket skapar även särskilda problem, som möjligen
måste lösas efter mera schablonmässiga regler för att undvika ett alltför
tyngande och vidlyftigt administrativt förfarande.

I den föreliggande motionen har anförts i huvudsak följande.

Huvudmotivet för en särskild och lindrigare beskattning av sjöfolk vore
dels att dessa inte på samma sätt som andra medborgare kunde utnyttja de
sociala förmåner, som betalades med skattemedel, och dels att sjöfolk, på
grund av att de kunde sägas ha sitt hem ombord, borde få betala lika skatt
i förhållande till sin inkomst. Härtill hade numera kommit att svenskt sjöfolk
bl. a. på grund av beskattningen i allt större utsträckning lämnade
svenska fartyg för att segla med utländska. Denna utveckling hade fortgått
så långt att Sjöfolksförbundet i höstas kunde rapportera att omkring 30 procent
av dess medlemmar vore utlänningar. Det stora antalet utlänningar i
svenska handelsflottan kunde utan tvivel i ändrat politiskt läge bli ett allvarligt
problem för bemanningen av de svenska fartygen. Om denna utveckling
skulle fortsätta, bleve också den ökade yrkesutbildningen för sjömän i
långa stycken meningslös, eftersom ju avsikten inte kunde vara att landet
skulle utbilda sjöfolk för främmande länders handelsflottor. Införandet av
eu speciell beskattning för sjöfolk vore därför eif brådskande ärende.

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1956

Utskottet. I den föreliggande motionen har framställts yrkande av innebörd
att riksdagen skulle besluta införa en definitiv källskatt för sjömän.
Motionärerna har tänkt sig ett genomförande av det utav sjömansskatteutredningen
år 1949 framlagda förslaget till lag om sjömansskatt m. m.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hade riksdagen senast
år 1953 att taga ställning till frågan om en definitiv källskatt för sjömän.
Detta skedde i samband med riksdagsbehandlingen av proposition nr 100,
vari framlades förslag till ny uppbördsförordning in. m. I propositionen
anmäldes jämväl sjömansskatteutredningens nyssnämnda förslag. Föredragande
departementschefen uttalade därvid att förslaget till sjömansskatt vid
remissbehandlingen blivit avstyrkt eller föremål för betydande erinringar i
ett stort antal yttranden, samt att de gjorda invändningarna måste väcka
tveksamhet inför förslaget. Vägdes mot varandra det trots allt begränsade
värde, som förslaget innebure för sjöfolket, mot gjorda principiella invändningar
och påpekade administrativa olägenheter, fann departementschefen
att han inte kunde förorda förslagets genomförande.

I de i anledning av propositionen väckta motionerna yrkades ej heller genomförande
av utredningens förslag. Däremot hemställdes i vissa motioner
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om ny utredning av frågan. I sitt av
riksdagen godkända betänkande nr 33 uttalade 1953 års bevillningsutskott
bl. a. att sjömansskatteutredningens förslag i stort sett innebure den linje,
efter vilken en lösning av frågan borde sökas. Med hänsyn till de i remissyttrandena
gjorda erinringarna, särskilt i vad de avsåge med förslaget förenade
administrativa olägenheter, godtog emellertid utskottet departementschefens
mening. Ett nytt övervägande av frågan borde dock enligt utskottets
mening äga rum. Utskottet förordade därför skrivelse till Kungl. Maj :t med
anhållan att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad utskottet i betänkandet
anfört, ompröva frågan om en definitiv sjömansskatt och för riksdagen
framlägga det förslag som därav kunde föranledas.

Frågan har därefter, såsom ovan framhållits, uppmärksammats av Nordiska
rådet. Vid rådets session i Oslo den 9—18 augusti 1954 har sålunda
antagits en rekommendation till regeringarna i Danmark, Island, Norge och
Sverige att överväga spörsmålet om att ingå en konvention om gemensamma
regler för beräkning av skatt för sjömän och för uppbörden av denna
skatt. Sedermera har representanter för de danska, finska, norska och svenska
finansdepartementen hållit överläggningar i frågan. Man har därvid
enats om att i ett första skede undersöka förutsättningarna att inom varje
nordiskt land, där man för närvarande saknar en definitiv källskatt för sjömän,
genomföra en sådan. Om det utredningsarbete, som sålunda förutsättes
skola äga rum, för fram till lagstiftning, skall därefter frågan om ingående
av en konvention sådan som den av Nordiska rådet avsedda upptagas
till förnyat övervägande. Till fullföljande av vad sålunda överenskommits
har chefen för finansdepartementet i Sverige med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 3 februari 1956 tillkallat särskilda sakkunniga, bland vil -

6

Bevillningsutskottets betänkande nr H år 1956

ka ingår företrädare för sjöfolket och rederinäringen, med uppdrag att utreda
frågan om särskilda skatte- och uppbördsregler att gälla för sjömän.

Utskottet är väl medvetet om att nuvarande beskattningsregler medför
särskilda olägenheter för sjöfolket på grund av dess speciella arbetsförhållanden.
Det är därför enligt utskottets mening angeläget att sjömännens önskemål
om för dem lämpliga taxerings- och uppbördsregler så långt möjligt
tillgodoses. Såsom 1953 års bevillningsutskott uttalat bör emellertid sjömansskatteutredningens
förslag i ämnet inte i oförändrat skick genomföras,
bl. a. på grund av de invändningar om olägenheter av administrativ art som
riktats mot förslaget. Det i den förevarande motionen framförda yrkandet
kan utskottet därför inte tillstyrka. Då den förnyade utredning av ifrågavarande
spörsmål, varom 1953 års riksdag hemställt, numera igångsatts,
anser utskottet någon åtgärd från riksdagens sida inte vara påkallad, utan
avstyrker utskottet den föreliggande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 166 av herr Königson m. fl. om införande
av särskild beskattning för sjöfolk icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1956

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elof sson, Eriksson, Söderquist, Velander, Niklasson och Falk; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Nilsson
i Svalöv, Sjölin, Allard, Kärrlander, Wiklund, Henriksson, Christenson
i Malmö och Jansson i Aspeboda.