Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 dr 1956

1

Nr 22

Allmänna beredningsutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner om utredningar beträffande vissa
aktuella ungdoms- och uppfostringsfrågor samt om åtgärder
för motverkande av ungdomsbrottsligheten m.m.

Allmänna beredningsutskottet har till samtidig behandling förehaft åtta
till utskottet hänvisade motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 132 av fru Svenson m. fl. och II: 171 av
herr Carlsson i Bakeröd m. fl., vari yrkas att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning i enlighet med i motionen
angivna riktlinjer av de ungdomsfrågor, som där avses,

de likalydande motionerna I: 156 av herrar Elfving och Andersson,
Birger, samt II: 206 av herrar Sehlstedt och Netzén, vari hemställes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte föreslå tillsättande snarast
möjligt av en mindre expertutredning med uppgift att sammanställa vetenskapligt
material till belysning av aktuella ungdoms- och uppfostringsproblem,

de likalydande motionerna I: 395 av herr Magnusson m. fl. samt II: 469
av herr Munktell m. fl., i vilka motioner yrkas, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en skyndsam utredning om åtgärder för att
motverka den stigande ungdomsbrottsligheten, varvid de i motionen anförda
synpunkterna särskilt torde beaktas, samt att förslag med anledning
härav måtte föreläggas 1957 års riksdag, samt

de likalydande motionerna I: 483 av herr Englund m. fl. och II: 601 av
herr von Friesen m. fl., vari föreslås, att riksdagen ville hemställa hos
Kungl. Maj t om förslag snarast möjligt till plan för en undersökning av
de omständigheter i det svenska samhället som kan antagas ha orsakat
det under senare tid särskilt beträffande ungdomsbrottsligheten förvärrade
kriminalpolitiska läget.

Beträffande vad i motionerna anförts får utskottet i den mån redogörelse
härför icke lämnas i det följande hänvisa till motionerna I: 132,
I: 156, II: 469 och II: 601.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från Svea hovrätt,
fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, kriminalpolisintendenten
i Stockholm, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, Läroverkslärarnas
riksförbund, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollära1—096
so Bihang till riksdagens protokoll 1956. 11 samt. Nr 22

2

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

rinneförbund, barnavårdskominittén och Sveriges juristförbund. Utskottet
har vidare vid sammanträde med ledamöterna i strafflagberedningen,
professor I. Strahl och byråchefen T. Eriksson, erhållit vissa upplysningar
beträffande beredningens arbete m. m.

Motionerna

1 motionerna I: 132 och 11:171 framhålles bl. a. att den tilltagande
brottsligheten bland ungdomen utgör ett av de f. n. allvarligaste samhällsproblemen.
Även många andra oarter än rent kriminella sådana förekommer
bland de yngre åldersgrupperna i en omfattning, som är ägnad
att inge oro. Bland de kriminella handlingarna är bilstölderna de mest
framträdande. Sverige har i detta hänseende den högsta frekvensen i
världen. Även andra egendomsbrott och våldsbrott förekommer allt oftare.
I fråga om de icke kriminella oarterna uttalar motionärerna att bland ungdomen
finnes en allmän slapphet och hållningslöshet, som tar sig uttryck
i uppstudsighet mot föräldrar och lärare och oförskämdhet mot väg- och
gatutrafikanter, särskilt äldre personer. Spritmissbruket har tilltagit bland
de unga och kan befaras ytterligare breda ut sig. En sexuell lössläppthet
har tagit fart, som kan åstadkomma obotliga psykiska skador hos de enskilda
individerna.

De påtalade missförhållandena är, enligt motionärerna, huvudsakligen
ett storstadsproblem men kan iakttagas även på andra platser.

Inom såväl kriminalvården som socialvården har, framhåller motionärerna,
ett erkännansvärt arbete nedlagts för att återföra ungdomar som
dömts till ungdomsfängelse eller omhändertagits för skyddsuppfostran till
ett normalt liv. Motionärerna anför vidare i denna fråga bl. a.:

Arbetet inom kriminalvården och socialvården utföres emellertid med
ungdomar, som redan kommit på glid; de har antingen begått brott eller
gjort sig skyldiga till sådan livsföring att de måste tas om hand för skyddsuppfostran,
enligt de föreskrifter barnavårdslagen innehåller. Vård på anstalt
blir emellertid alltid dyrbar, och icke alltid ger den heller avsett resultat.
Bättre ur alla synpunkter, både etiska och samhällsekonomiska, vore det,
om brottslighet eller asocial livsföring av ungdomar kunde i görligaste mån
förebyggas, så att ett minskat behov kommer att föreligga att intaga ungdomar
på glid i anstalter. Frågan om dylik förebyggande verksamhet i
syfte att förhindra kriminalitet eller olämplig livsföring har emellertid i
alltför ringa grad uppmärksammats. Skall den förebyggande verksamheten
bli effektiv kräves det också kunskap om vilka orsaker som framkallar
kriminaliteten och den olämpliga eller rent av asociala livsföringen bland
de unga. Inte heller denna frågeställning har i tillräcklig grad undersökts
och genomdiskuterats.

I många kommuner har åtgärder vidtagits för att åstadkomma lämpliga
fritidssysselsättningar för ungdomen, men mycket brister ännu härutinnan.
Barnavårdskominittén torde komma att föreslå utvidgade skyldigheter för

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956 3

kommunerna i fråga om ungdomsvården. Intresset för dessa frågor är i
växande, och man kan hoppas på ett intensivare arbete i samverkan mellan
det allmänna och olika ungdomsorganisationer, vilka utfört ett förtjänstfullt
arbete, vilket dock oftast icke erhållit behövligt stöd från det allmännas
sida.

Motionärerna anför vidare:

För att den förebyggande ungdomsvården skall kunna skötas på ett
sådant sätt, att den också kommer att ge avsett resultat, är det emellertid
av yttersta vikt, att de orsakssammanhang, som ligger bakom den tilltagande
kriminaliteten och den asociala livsföringen, klarlägges. Detta är
viktigt också därför, att ett sådant klarläggande skulle ge bättre hållpunkter
för hur vården av de ungdomar, som måste tas in på kriminaleller
socialvårdens anstalter, bör vara beskaffad. Orsakssammanhangen är
säkerligen mycket invecklade, och skall ungdomskriminaliteten bekämpas,
torde det fordras en rad åtgärder inom skilda områden, lagstiftning, skolpolitik,
bostadspolitik, bebyggelseplanering och social politik, i mera vidsträckt
bemärkelse i detta syfte. Som underlag för statsmakternas och
kommunernas åtgärder i dessa avseenden skulle också en dylik kartläggning
av orsakssammanhangen vara betydelsefull för att inte rent av säga
nödvändig. Man kan peka på en rad orsaker till missförhållandena bland
ungdomen, men man vet inte heller hur samspelet mellan olika orsaker
tar sig uttryck.

Motionärerna framhåller fortsättningsvis bl. a. att en utredning visat,
att större delen av ungdomsvårdsskolornas klientel kommer från en hemmiljö,
som ur uppfostringssynpunkt varit synnerligen dålig. I många fall
har alkoholism och kriminalitet varit dominerande inslag i miljön. Ofta
har hemmen varit splittrade genom skilsmässa. Sanering av dylika hemmiljöer
måste ske genom samordnande sociala åtgärder. Brister i fråga om
nykterhet och bostadsförhållanden bör därvid särskilt beaktas. Trångboddheten
befrämjar ligabildning, särskilt i storstädernas förorter, som
saknar lokaler för fritidssysselsättning o. d. Till missförhållandena bidrar
även att många föräldrar missförstått de i sig värdefulla, friare och
humanare, moderna uppfostringsmetoderna.

Genom klarläggande av orsakssammanhangen skulle man få hållpunkter
för positiva åtgärder. Pågående utredningsarbete bör icke få förhindra
genomförandet av redan föreliggande eller kommande förslag.

I motionerna I: 395 och II: 469 framhålles likaså bl. a. att brottsligheten
i betydande utsträckning är ett storstadsfenomen och att urbanisering åtföljes
av ökad kriminalitet. Vidare anföres, att den ökade kriminaliteten
i viss utsträckning har sin rot i den rådande krisen för familjen och
familjelivet. Bristerna i bostadsförhållandena och föräldrarnas osäkerhet
inför de nya synpunkterna på moral och uppfostran ävensom den minskade
vördnaden för de kristna värdena har haft en menlig inverkan. Kriminali -

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 dr 1956

teten är i väsentlig utsträckning en gruppföreteelse. Den missanpassning
som ligger bakom brott är ofta en missanpassning mellan å ena sidan en
grupp och å andra sidan samhället i stort. Det är sålunda gruppen som
måste påverkas, eventuellt upplösas, om motåtgärderna skall bli effektiva.
I det individuella fallet blir det särskilt viktigt att undersöka, hur vederbörande
kommit att dras in i just detta gruppsammanhang.

Motionärerna anför beträffande den nuvarande vården av ungdomsbrottslingar: Nya

rön gör det antagligt, att man tidigare i alltför stor utsträckning
schematiserat vården av ungdomsbrottslingar, då man trott sig stå inför en
homogen grupp av människor. I själva verket torde så ingalunda vara
fallet. Det är t. ex. sannolikt att viljestarka och viljesvaga reagerar helt
olika för anstaltsvård och för behandling i frihet. Man kan således inte
säga, att slutna anstalter alltid är olämpliga.

Beträffande situationen för den nuvarande kriminalpolitiken anföres
bl. a.

Mycket av det positiva i den nuvarande humanitärt präglade kriminalpolitiken
hotas nu av en opinionsstorm mot den på vissa områden ökade
brottsligheten. Såväl inom pressen som på andra sätt framträder ökad
indignation och irritation, och särskilt vänder man sig mot s. k. billånare.
Det förefaller både praktiskt betydelsefullt och psykologiskt riktigt att
snabbt försöka komma till rätta med de allt allvarligare hithörande problemen.

Motionärerna framhåller vidare såsom ett väsentligt framsteg, att samhällets
syn på problemen inom kriminalvården på ett avgörande sätt ändrats
under de senaste decennierna och att betydande insatser av framstående
kriminologer starkt bidragit till denna utveckling.

I motionerna erinras om att justitieministern i årets statsverksproposition
begärt vissa provisoriska förbättringar. Man borde emellertid göra en
planering på längre sikt med beaktande av bl. a. befolkningsprognoserna.

Motionärerna framför fortsättningsvis kritiska synpunkter på olika förhållanden
som sammanhänger med behandlingen av missanpassad ungdom
och framlägger vissa förslag till åtgärder. Sålunda beröres polisväsendets
bristande resurser och nödvändigheten att göra polisyrket mera lockande.
En mera nyanserad bedömning av de sökande bör ske, och polisaspiranterna
bör erhålla undervisning i psykologi. Domstolarnas arbetsbörda
är vidare f. n. på vissa håll orimligt stor. Det kunde eventuellt vara
lämpligt att i de större städerna inrätta ungdomsdomstolar, till vilka skulle
knytas medicinsk och annan fackkunskap. Beträffande reformerna inom
kriminalvården framhåller motionärerna, att den önskvärda individualiserade
medicinska och psykologiska behandlingen skulle kräva riklig tillgång
på personal samt anstalter av mindre format. De ökade investeringarna
och driftkostnaderna bör accepteras. Motionärerna uttalar, att

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956 5

den hemverksamhet som bedrives av vissa ideella organisationer synts
framgångsrik och att verksamheten för ordnande av vård i enskilda hem
bör utbyggas. Differentiering av anstalter och vårdformer är nödvändig,
enär unga alkoholister och sinnessjuka icke bör sammanföras med mer
lätthanterliga personer och förstagångsförbrytare bör avskiljas från återfallsbrottslingar.
Institutet åtalseftergift synes ha kommit till alltför stor
användning, och detta gäller möjligen även för den villkorliga domen. Beträffande
anpassningen efter frigivning anför motionärerna:

Stor uppmärksamhet måste ägnas åt det problem, som anpassningen till
samhället efter frigivningen innebär. Tiden omedelbart efter utskrivningen
från skola eller fängelse är i hög grad kritisk, och risken för återfall är
stor. Eftervården bör göras mera personlig än vad som hittills varit fallet.
Om en villkorlig dom med övervakning skall ha framgång eller inte, torde
i stor utsträckning vara beroende av övervakarens sätt att fullgöra sin
uppgift, och större ansträngningar bör nedläggas för att finna personer,
som lämpligen kan anförtros dylika uppdrag. Väsentligt är också att dessa
beredes utbildning för sin verksamhet. Arvodena bör höjas. Nu förslår
de ofta inte ens till täckande av de utgifter, som erfordras för uppdragets
fullgörande. Det är oförsvarligt att ekonomiskt missbruka den idealitet,
som av övervakare lägges i dagen.

Det bör vidare understrykas, att effektivare organisation av skyddskonsulentverksamheten
är ofrånkomlig, om kriminalvården i frihet skall
kunna fungera tillfredsställande.

Motionärerna anlägger i fortsättningen i stort sett liknande synpunkter
som dem, vilka i motionerna I: 132 och II: 171 anförts beträffande bebyggelseplaneringens
och fritidsverksamhetens betydelse, och framhåller därvid
bl. a. att samhället, i första hand kommunerna, bör stimulera ledarutbildning
och upprätta ungdomsgårdar.

I motionerna 1: 583 och II: 601 betonas angelägenheten av en ingående
undersökning av brottens orsaker. Forskningen har hittills huvudsakligen
varit inriktad på att klarlägga de personliga egenskaper, varigenom brottslingen
avviker från den laglydige medborgaren, och denna forskning har
till följd av vissa med densamma förknippade svårigheter icke nått så
långt. Det framstår för motionärerna såsom mera angeläget, att de miljöfaktorer,
som utövar inflytande på brottens omfattning, blir föremål för
undersökning. Anlagsfaktörerna har nämligen icke ändrats under senare
lid, utan förändringarna i brottsfrekvensen torde stå i samband med andra
förskjutningar i samhällsmiljön, exempelvis förändringarna i reaktionsformerna.
Beträffande verkningarna av dessa förändringar liksom av olika
strafformer över huvud taget är kunskaperna bristfälliga. De ekonomiska
faktorernas betydelse kan till någon del avläsas ur sambandet mellan
brottslighet och konjunkturer. Däremot har beträffande brottens samband

6

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

exempelvis med de folkliga värdeföreställningarna, med intensiteten av
den religiöst eller profanetiskt underbyggda moralen, med folkbildningens
höjd och med fritidssysselsättningarnas utformning brottsforskningen hittills
endast kunnat tillhandahålla allmänna förmodanden.

Motionärerna anser starka skäl tala för att man genom statistiska metoder,
främst regressionsanalysen, skulle kunna komma de faktorer i den
sociala miljön på spåren, som betingar den allvarliga försämringen av det
svenska kriminalläget. Utredningen skulle möjligen kunna göras på grundval
av indextal, som redan finns tillgängliga i svensk och andra europeiska
länders statistik eller som med relativ lätthet låter sig framräkna, och
skulle vid sådant förhållande kunna verkställas snabbt. Planen för undersökningen
bör fastställas först efter ingående överläggningar med företrädare
för olika meningsriktningar. Undersökningen bör icke få fördröja
vidtagandet av sådana åtgärder, exempelvis utbyggandet av anstalter m. inom
vilkas oundgänglighet meningsskiljaktighet icke råder.

I motionerna I: 156 och II: 206 anföres bl. a., att de snabba tekniska
och sociala förändringar som kännetecknar det moderna samhället stundom
medfört, att utredningens »dagsaktuella» analyser redan efter några
få år framstått som föråldrade. Motionärerna framhåller vidare bl. a.
följande:

På samhällets insatser inom uppfostrans och undervisningens område
kommer under det närmaste årtiondet mycket stora krav att ställas till
följd av de stora ungdomskullarnas inväxt i den egentliga yrkesskolningsoch
medborgarskolningsåldern. Samtidigt kommer ungdomarna, bl. a. som
en följd av den allt snabbare urbaniseringsprocessen och de därav följande
konflikterna mellan normsystem, avpassade för skilda levnadsförhållanden,
att löpa allt större risker för social urspåring. Det blir därför angelägnare
än någonsin förr att vidga kunskapen om orsakssammanhangen bakom
anpassningsproblemen.

Beslut om åtgärder i syfte att återföra missanpassade till ett av samhället
accepterat beteende har ofta kunnat stödjas på påvisade samband
mellan missanpassningsfenoinenen och vissa samhällsförhållanden. Motionärerna
finner angeläget att större uppmärksamhet ägnas den normala
ungdomens problem. Det bör vara lika angeläget att studera de omständigheter
vilka leder till god anpassning som dem, vilka leder till missanpassning.
Den angelägnaste profylaxen mot missanpassning är en allsidig uppfostran,
som ger anpassningsteknik till det moderna samhället och bestämda
normer, vilka kan leda förbi missanpassning.

Motionärerna framhåller i fortsättningen bl. a. att ett betydande och
aktuellt material till belysning av anpassnings- och uppfostringsprobleinen
nu föreligger men att svårigheterna är mycket stora när det gäller att få
en överblick över materialet och anför avslutningsvis:

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 dr 1956

7

En mindre expertkommitté med representanter för ämnesgrupperna
sociologi och psykologi, som främst hade till uppgift att från de skilda
källorna sammanföra och samordna det material rörande de aktuella anpassnings-
och uppfostringsproblemen, vilket redan frambragts genom såväl
grund- som målforskning, men som därtill ägde möjlighet att inom
vissa gränser själv taga initiativ till punktforskning inom områden där tillförlitligt
material saknas, torde relativt snabbt kunna sammanbringa en
materialsamling, som kan läggas till grund för en allsidigare och grundligare
bedömning av de aktuella ungdoms- och uppfostringsfrågorna än
vad som nu är möjligt. Den skisserade utredningen skulle inte bli särskilt
kostnadskrävande. Utredningen kan inte heller väntas komma med egentliga
förslag. Ståndpunkter i detta avseende kan följa endast sedan det
framlagda förslaget hunnit närmare diskuteras. Det sammanförda materialet
kan förväntas bilda utgångspunkt just för sådana diskussioner och
överväganden beträffande omdisposition, rationalisering samt effektivisering
av samhällets åtgärder i syfte att lösa ungdoms- och uppfostringsproblem.
Utredningen skulle därtill kunna ge en fastare grund för den
allmänna debatten rörande dessa för samhällets framtida utvecklingsinriktning
avgörande frågor än vad som synes vara fallet f. n.

Yttrandena

Allmänna synpunkter på den aktuella situationen

Det nuvarande läget belyses, förutom av vad nedan säges, genom vissa
såsom bilaga till detta utlåtande fogade statistiska uppgifter.

I ett flertal remissyttranden behandlas utbredningen av och orsakerna
till ungdomsbrottsligheten.

Svea hovrätt anför sålunda i dessa frågor:

Det är allmänt erkänt att brottslighet kan återföras på konstitutionella
drag (personlighetsstrukturen) eller på miljösituationen eller — vilket
torde vara vanligast — på dessa faktorer i förening. Då den mänskliga
naturen icke på kort sikt undergår egentliga förändringar, synes det vara
i miljösituationerna som man har att söka anledningen till den hastiga
stegringen av brottsligheten, icke minst ungdomsbrottsligheten. Eftersom
miljön är i sin tur beroende av samhällets struktur, kan ungdomsbrottsligheten
sägas vara i utpräglad grad betingad av teknikens utveckling och
en höjd levnadsstandard, den senare förknippad med ökad tillgång till
pengar, mera fritid och ändrade levnadsvanor med inslag av osunt nöjesliv.
Med sammandragningen av befolkningen i tätorter och där uppkommande
särskilda förhållanden, bland vilka bostadsbristen har ett i hög
grad olyckligt inflytande, följer hemlivets upplösning och fritidens förläggande
utanför hemmet, varigenom hemmet undan för undan förlorar
sill betydelse såsom ankarfäste för fostran, moralbildning och en sund
livsföring över huvud taget. Det råder icke tvivel om att nu angivna omständigheter
befordra brottsligt förfarande inom vissa huvudsakligen i
storstäderna befintliga grupper av ungdom, som eljest skulle ha hållits
till ett laglydigt liv. Härmed ha i själva verket — utan att ny tidskrävande
specialforskning föregår - kunnat redovisas huvudsakliga orsaker till den
stigande brottsfrekvensen bland ungdomen. Belägg för riktigheten av dessa

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

påståenden erhålles från grannländerna, i vilka välståndsutvecklingen hejdats
av krig och där ungdomsbrottsligheten icke utgör eller ännu blivit
ett mera framträdande samhällsproblem.

Fångvårdsstyrelsen finner likaså, att ökningen av ungdomsbrottsligheten
kan sammanhänga med bl. a. den höjda levnadsstandarden, urbaniseringen
och familjelivets upplösning. Beträffande bilstölderna anför styrelsen följande: Det

dominerande ungdomsbrottet just nu är tillgreppet av motorfordon,
bilstölden, som särskilt under de tre sista åren visar kraftigt stegrade
siffror. Även om man sätter denna stegring i relation till det ökade antalet
av motorfordon och av ungdomar i den för bilstölder speciella brottsäldern,
är ansvällningen av bilstölderna mycket betänklig. Orsakerna härtill
kan inte ännu anges med någon större säkerhet. Utom de allmänna
orsakerna till ökad kriminalitet, som antytts i det föregående, kan man
för bilstöldens del framhålla äventyrslust, fartlystnad och motorvurm,
men grunden till de minskade hämningarna inför bilstölden torde sammanhänga
med att äganderättsbegreppet just på denna punkt blivit särskilt
uppluckrat. För många ungdomar ter sig bilen — liksom andra motorfordon
— som en sak, vilken man inte i egentlig mening kan tillgripa, endast
»låna»; den förekommer på gator och vägar i ett ofta lättillgängligt skick,
man avser att begagna den tillfälligt och lämna den — låt vara långt från
startplatsen — i oskadat tillstånd; skulle skada uppstå täcks kostnaderna
i regel av en försäkring, som drabbar ett opersonligt bolag.

Att bilstölden blir så samhällsvådlig, beror på de stora värden som
sättes på spel, inte blott genom att de tillgripna fordonen ofta fördärvas
utan även genom att biltjuvarna själva, deras passagerare och inte minst
andra trafikanter löper fara till liv och lem. Ur psykologisk synpunkt är
bilstölden utomordentligt farlig, eftersom den lätt blir en mani och drar
andra egendomsbrott i släptåg.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm framhåller, att ungdomsbrottsligheten
icke utgör ett i egentlig mening speciellt problem utan endast är en
sida av brottslighetsproblemet. I den mån man kan komma till rätta med
det större problemet har man anledning förvänta att även ungdomsbrottsligheten
kommer att minska. Att speciell uppmärksamhet bör ägnas kriminaliteten
bland ungdomen är motiverat med hänsyn till stegringen i antalet
brott, förövade av ungdom, de särdrag som denna kriminalitet företer
samt de yngre åldersgruppernas tillväxt under de närmaste åren.

Barnavårdskommittén uttalar, att man inom barna- och ungdomsvården
har en allmän erfarenhet av att problemen beträffande kriminella och
asociala barn och ungdomar blivit mer svårbemästrade under senare år,
och anför härom bl. a. följande:

Osäkert är dock, om svårigheterna beror på att kriminalitet och annan
asocialitet blivit mera utbredda genomsnittligt sett bland de unga eller
om problemen till större eller mindre del betingas av att antalet barn och
ungdomar i vissa åldersgrupper har ökat eller om det möjligen ej alls är
fråga om ökad utbredning av missanpassning men om en skärpning av
densamma hos relativt fåtaliga barn och ungdomar i vissa åldersgrupper.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956 9

Kommittén framhåller vidare att tillgängligt statistiskt material icke
ger något egentligt mått på ungdomsasocialiteten. En viss uppfattning om
dennas utbredning kan dock erhållas genom barnavårdsnämndernas uppgifter
till den officiella statistiken. Dessa uppgifter visar bl. a. att en förskjutning
på senare år ägt rum inom ungdomsvårdsskolornas klientel så
att efterfrågan på platser minskat för skolbarn men ökat för äldre pojkar
och visst klientel, som är i behov av specialbehandling. Kommittén anför
i denna fråga vidare:

Långtgående slutsatser kan inte dragas av detta faktum, eftersom en
något ändrad bedömning av intagningsärendena även gjort sig gällande.
Emellertid synes det från skilda håll anskaffade siffermaterialet såsom helhet
betraktat snarast ge fog för uppfattningen, att svårigheterna beträffande
ungdomens samhällsanpassning icke skulle bero på en försämring
av ungdomens beteende i gemen utan på gravare missanpassning hos ett
relativt fåtal. Sammanhangen är dock alltför ofullständigt kända för att
några slutsatser skall kunna dragas. Intet närmare är heller bekant om
de barn, som blir föremål för omhändertagande av barnavårdsnämnd på
grund av vanart men icke intages å ungdomsvårdsskola. Ännu mindre är
utforskat om barn och ungdomar, som blir föremål för barnavårdsnämnds
förebyggande åtgärder eller som i annan form får hjälp och stöd av samhället.

Även socialstyrelsen ger uttryck åt uppfattningen att tillgängligt statistiskt
material lämnar ett mycket osäkert mått på ungdomsproblemens omfattning.
Härutinnan anför styrelsen synpunkter, överensstämmande med
dem barnavårdskommittén framfört, och uttalar:

Uppfattningen att ungdomsbrottsligheten stigit bygger i stor utsträckning
på redovisningen av antalet brott, framför allt på antalet stulna bilar.
Av större betydelse vore emellertid att veta antalet unga brottslingar i relation
till antalet ungdomar i motsvarande åldersgrupper. Enligt en uppgift
under hand från Stockholms stads barnavårdsnämnd är det relativa antalet
unga brottslingar för Stockholms del tämligen konstant åren 1951—
1954. Vidare synes problemen ändra karaktär beroende på ålderssammansättningen
hos befolkningen i olika stadsdelar. Sålunda lär stadsdelen
Hökarängen, som f. n. brottas med stora ungdomsproblem, vara den ort i
hela landet som har de flesta tonåringarna i relation till ortens befolkning.

Läroverkslärarnas riksförbund anför beträffande orsakerna till den enligt
förbundets mening under de senaste åren påtagligt stegrade ungdomsbrottsligheten
följande:

Orsakerna är uppenbarligen endast till en mindre del att hänföra till
tidlösa generationsmotsättningar. Den situation, vi möter i dag beträffande
ungdomsbrottsligheten, är alltså delvis ny och måste därför behandlas
utifrån sina egna förutsättningar. Pubertetsperioden har i den mera komplicerade
livsform, som industrialismen skapat, blivit längre och svårigheterna
för den äldre generationen att förstå ungdomen större. 1 det moderna
samhället med ungdomens tidigt inträdande pubertetsperiod har tonåren

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 dr 1956

blivit en för både uppfostrare och ungdomen själv mera svårbehärskad
livsperiod. Därtill kommer att den s. k. »frestelsemängden» oavbrutet ökat
samtidigt som en allt större grupp ungdomar saknar det stöd under brytningsåren,
som en god hematmosfär ger.

Orsaksforskningens värde och möjligheter m. m.

Svea hovrätt framhåller, att den plan, som avses med motionen II: 601,
svårligen torde kunna begränsas att gälla endast ungdomsbrottsligheten.
Det skulle bli nödvändigt att ingå på orsakerna till brottslighet över huvud
taget, och därmed vore fältet öppet för kriminologisk forskning i vidsträckt
mening. Hovrätten fortsätter:

Sådan forskning är viktig och förtjänar förvisso stöd, även om materialet
är svårbearbetat och rönen hittills varit osäkra. Bättre än att anordna den
nu begärda särskilda utredningen synes vara att lämna direkt stöd åt den
kriminologiska forskning som med knappa medel och personliga uppoffringar
försiggår. Hovrätten vill även erinra om att plan redan föreligger
för vissa klientelundersökningar; över en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria i ämnet har hovrätten efter remiss avgivit yttrande den
14 september 1955. Enligt vad hovrätten erfarit är avsikten att inom ramen
för nordiskt samarbete åstadkomma mera vittgående undersökningar av
förevarande art. I vilken mån några närmare anvisningar på grundval av
motionen kunna vara ägnade att främja denna forskningsverksamhet undandrar
sig hovrättens bedömande.

För övrigt torde orsakerna till den stigande ungdomsbrottsligheten åtminstone
i viss mån kunna klarläggas utan avvaktan på resultatet av en
brett lagd kriminologisk forskning. Att så är fallet bestyrkes av motionen
11:469, vilken innehåller värdefulla och träffande iakttagelser i sådant
hänseende. Såsom i motionen framhålles, kunna också vissa slutsatser dragas
i fråga om positiva åtgärder för brottslighetens bekämpande.

Fångvårdsstyrelsen anför följande i frågan:

Eftersom brottsligheten alltjämt orsakar samhället stor skada och väldiga
kostnader samt f. n. visar tendenser att öka, är det angeläget att orsakerna
till brottsligheten och dess variationer fortlöpande utforskas, så att
en vetenskaplig grund lägges för kriminalpolitikens mål och medel. Den
kriminologiska forskningen i Sverige, som exempelvis ännu inte förfogar
över någon professur, bör snarast förses med större resurser.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm anför:

Trots allt vad som under senare tid skrivits om ungdomsbrottsligheten
förefinnes ingen samlad redovisning av denna brottslighet. Grundläggande
för hela frågans bedömande bör vara att söka erhålla en så noggrann kunskap
som möjligt om ungdomsbrottslighetens omfattning och karaktär.
En statistisk kartläggning av hela ungdomsbrottsligheten, antal brottslingar
i olika åldersgrupper, inklusive dem som erhållit åtalseftergift enligt
1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, barnavårdslagen
eller ungdomsfängelselagen eller eljest varit föremål för barnavårdsnämndens
ingripande på grund av kriminellt beteende, antal brott av olika slag,

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 dr 195H

11

förövade av ungdom, m. in., bör sålunda i första hand verkställas. Det
är vidare nödvändigt, att orsakerna till ungdomsbrottsligheten, särskilt de
typiska ungdomsbrotten, närmare undersökes. Först när klarhet härutinnan
erhållits torde det vara möjligt att med någon grad av säkerhet veta
vilka särskilda åtgärder i preventivt avseende som är erforderliga.

Barnavårdskommittén erinrar om undersökningar som ungdomsvårdskommittén
på sin tid verkställt för kartläggning av ungdomens situation
i samhället, deras bostäder, ekonomi, yrkesval och fritidssysselsättningar
m. m. Dylika utredningar förlorar emellertid snabbt sin aktualitet. De
undersökningar som sedermera utförts på grundval av ungdomsvårdskommitténs
arbete eller i övrigt har varit av jämförelsevis begränsad omfattning.
Beträffande det aktuella läget i fråga om undersökningar anför
barnavårdskommittén:

Förutom den------av fil. lie. Dick Blomberg utförda undersökningen

av klientelet vid ungdomsvårdsskolorna och dess sociala bakgrund planeras
en ytterligare undersökning av denne, avseende resultatet av viss ungdomsvårdsskolas
arbete med sina elever. Härigenom kommer måhända
att klarläggas, vilka resurser skolorna har att ändra elevernas livsföring
och allmänna samhällsanpassning, men däremot torde intet väsentligt nytt
framkomma om orsakerna till elevernas tidigare misslyckanden. Undersökning
har vidare på uppdrag av Stockholms stads folkskoledirektion
verkställts av professor Torsten Husen m. fl. angående sambandet mellan
barns fostran i hemmet och deras anpassning i skolan. Ur detta material
kan man sannolikt utläsa orsaker till senare missanpassningssymtom hos
ungdom, som lämnat den egentliga skolåldern. Icke heller denna undersökning,
som ännu ej publicerats, torde vara av så omfattande slag som
avses i motionen.

Vidare är det barnavårdskommittén bekant, att svenska sektionen av
nordisk sammanslutning av barnavård och ungdomsskydd i likhet med
sektionerna i övriga nordiska länder har diskuterat möjligheterna att
stödja forskning beträffande barn och ungdom. Meningen är icke att sektionerna
själva skall bedriva forskning eller söka bedöma forskningsresultat,
men väl att de skall söka stimulera och samordna vetenskapliga undersökningar
inom hithörande områden. Det avses, att sektionerna skall hålla
sig underrättade om vilka undersökningar beträffande barn och ungdom,
som igångsattes inom något nordiskt land, och uppmuntra kompletterande
undersökningar på motsvarande ämnesområden i övriga delar av Norden
samt eventuellt också anvisa stipendiemöjligheter. Hittills har ställning
icke bestämt tagits till hur detta skall ske, men ämnet torde bli föremål
för ytterligare överläggningar inom sektionerna.

Socialstyrelsen framhåller:

Enligt styrelsens uppfattning vore det värdefullt med eu samlad undersökning
om ungdomsbrottslighetens verkliga storlek, innefattande icke
blott sådana som intages på ungdomsvårdsskolor utan även övriga barn
och ungdomar som blir föremål för omhändertagande av barnavårdsnämnd
på grund av vanart eller utan sådant omhändertagande kommer till nämndernas,
polisens och de judiciella organens kännedom. Antalet sådana

12

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

ungdomar bör också sättas i relation till antalet ungdomar i motsvarande
åldrar såväl för riket i dess helhet som för olika orter. En sådan samlad
redovisning skulle säkerligen ge en mera rättvisande och nyanserad bild
av problemens verkliga omfattning.

Undersökningar över missanpassade ungdomar blir tämligen intetsägande
om den normala ungdomens förhållanden är okända. Ungdomsvårdskommittén
undersökte på sin tid ungdomarnas bostadsfråga, ekonomi,
yrkesval, fritidssysselsättningar in. in. Ungdomens situation i samhället
är emellertid utsatt för ständiga förändringar, varför kommitténs kartläggning
och slutsatser icke utan vidare kan tillämpas på dagens läge. Någon
ny undersökning motsvarande ungdomsvårdskommittcns allmänt utredande
arbete har icke utförts, varken av statliga eller andra organ. Vissa
smärre barn- och ungdomsgruppers situation har visserligen kartlagts,
men dessa har varit av jämförelsevis begränsad omfattning.

Styrelsen redogör i fortsättningen för vissa utförda och planerade undersökningar
på förevarande område och anför i anslutning härtill:

Någon av experter sammanställd aktuell materialsamling, som kan läggas
till grund för en grundlig bedömning av ungdomsfrågorna, finns dock
icke.

Ungdomsårens anpassningsproblem är av biologisk, psykologisk och
sociologisk art och måste därför studeras från dessa tre utgångslägen. Den
forskning, som sysslar med barnens och de vuxnas anpassningsproblem,
är relativt väl utvecklad. Däremot är forskningen beträffande ungdomsåren
ännu ganska obetydlig, varför socialstyrelsen anser att alla möjligheter
att stimulera denna bör tillvaratas. Resultaten av sådan forskning
blir emellertid snabbt inaktuella, därför att det samhälle, som ungdomen
skall anpassa sig till, genomgår hastiga och genomgripande förändringar.
Detta förhållande aktualiserar behovet av en permanent institution, som
fortlöpande kan följa problemen genom olika experter, samordna forskningen
och upplysningsverksamheten samt anvisa samhället lämpliga åtgärder.

Förebyggande åtgärder

Beträffande den förebyggande verksamhetens förutsättningar och möjligheter
anför Svea hovrätt:

När det gäller att översiktligt undersöka möjligheterna att genom positiva
åtgärder åstadkomma ett förbättrat tillstånd, måste dessa möjligheter
tyvärr bedömas vara tämligen begränsade. Åt det primära ledet i orsakskedjan
är icke något att göra. Ingen kan på allvar kräva att samhällsutvecklingen
och det ökande välståndet skola hejdas, och därmed lär oundvikligen
följa att hemmens upplösning och den nya fritidssituationen utgöra
faktorer, vilka även i fortsättningen måste tagas i beräkning. Särskilt
skall beklagas att en hemmets pånyttfödelse — som säkerligen skulle vara
ett radikalt hjälpmedel — icke kan påräknas. Sannolikt är det bättre att
med klar blick möta dessa fakta än att hängiva sig åt föreställningar om
att vidlyftiga utredningar med åtföljande åtgärder skulle medföra djupgående
förändringar. Det torde helt enkelt återstå att pröva, om icke ändock
genom vissa åtgärder, vilka mer eller mindre få karaktär av surrogat,
kan skapas motvikt till de nedbrytande krafter som blivit samhällsutveck -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 dr 1956

13

lingens nackdelar. Måhända saknas icke alldeles skäl att hoppas att
stegringen i ungdomsbrottsligheten genom hastigheten och ryckigheten
i samhällsutvecklingen åtminstone i vissa yttringar är en tillfällig företeelse
och såsom ett slags barnsjukdom kan vara övergående.

Eftersom den fostran, som icke längre kan bibringas i hemmen, alltid
varit avsedd att fortsättas i skolundervisningen, synes det vara nödvändigt
att till skolan, där barnen dock av förhållandena tvingas att vistas, förlägga
större del av den uppfostrande verksamheten än som skett tidigare.
Det förefaller som om insikt härom icke i tillräcklig grad präglat skolformerna.
Särskilt torde det vara av vikt att mera tid och uppmärksamhet
ägnas åt sådan undervisning som främjar befästandet av moraliska föreställningar
och själva karaktärsdaningen; denna sida av skolutbildningen
har undanskymts av strävandena att med tanke på förvärvslivet sammanställa
ett lämpligt mått av kunskaper. Troligen ha brister härutinnan redan
medverkat till det rådande tillståndet med avseende å ungdomsbrottsligheten.
Otvivelaktigt stöta reformer på stora svårigheter, men dessa måste
bemästras. Att ungdomen från början bibringas moral, stadga, hänsyn till
nästan och känsla av eget ansvar utgör i själva verket en grundförutsättning
för att brottskurvan skall bringas att vika. F. n. undergår skolväsendet
en genomgripande omdaning, och i detta arbete bör lämpligen ingå
såväl att förbereda som att genomföra åtgärder i nu angivet hänseende.
En direkt rekommendation härom är påkallad och synes vara att föredraga
framför frågans inneslutande såsom detalj i en allmänt hållen utredning
om orsaker till ungdomsbrottsligheten och åtgärder för dess bekämpande.

Även fritidsproblemet, vilket anmäler sig såsom nästa fråga av grundläggande
vikt, torde kunna angripas med åtgärder i positiv riktning. Att
så redan skett är välbekant, men dylika åtgärder böra med styrka fullföljas,
helst med stöd av självverksamhet inom vida ungdomskretsar.
Säkerligen står mycket att vinna, om det allmänna biträder med ökade
hjälpmedel och även med en viss samordnande verksamhet. Härigenom
motarbetas tendensen till bildandet av allt flera och större gangstergäng, i
vilka ungdomsbrottsligheten i stegrad utsträckning fått sitt ursprung eller
sin utlösning. En dirigerad fritidsverksamhet får emellertid sannolikt icke
rätta greppet om ungdomen, med mindre den, med undvikande av stela
former, göres tilldragande på ungdomliga sinnen och skapar en viss ersättning
för den trygghet och trevnad som hemmet icke kunnat bjuda. Också
på detta område synas åtgärder kunna vidtagas utan avvaktan på en mera
omfattande utredning. I den mån sådan är erforderlig underlättas en snabb
lösning, därest utredningsuppdraget till syftet begränsas.

Beträffande brottsförebyggande åtgärder är att märka alt effektiv polisövervakning
spelar en stor roll. Jämväl på lösningen av detta spörsmål
äro statsmakternas bemödanden inriktade, och på senare tid ha nya initiativ
tagits. Den förstärkning, som är att förvänta, blir uppenbarligen av
betydelse även lill motverkande av ungdomsbrottsligheten, och ett uttalat
stöd åt upprustningen inom polisväsendet kan säkerligen vara till nytta
för det ändamål som avses med motionerna, icke minst med hänsyn till
att det rör sig om en alltför länge förbisedd sida av samhällsskyddet.

Fångvårdsstyrelsen erinrar om vissa av samhället vidtagna åtgärder av
ungdomsvårdande natur men framhåller, att dessa lämnar brottsförebyg -

14

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

gande resultat endast på tämligen lång sikt. Styrelsen finner angeläget att
man även finner utvägar som har snabbare effekt och anför, med särskild
anknytning till bilstölderna, vidare härom:

Om bilstölderna kunde effektivt trängas tillbaka, är det troligt att
ungdomsbrottsligheten därmed skulle väsentligt sjunka. Att motverka bilstölderna
blir därför i nuvarande läge en av de mest angelägna kriminalpolitiska
uppgifterna. Härvid synes det praktiskt att i första hand inrikta
sig på åtgärder av mera teknisk natur.

Motorfordonens skyddande mot angrepp av tjuvar är ännu bristfälligt.
Det förefaller som om en mängd fordonsägare skulle anse att det är samhällets
sak att se till, att bilstölder inte äger rum. Gentemot detta betraktelsesätt
måste hävdas den uppfattningen, att det är en plikt för den enskilde
medborgaren att taga vård om sitt fordon genom att låsa det, ej
kvarlämna startnyckel o. s. v. Effektiva rattlås och liknande anordningar
börjar bli allt vanligare; värdet av sådana tekniska motmedel mot tillgrepp
måste anses så väsentligt, att någon utväg måste sökas för att ett
tillförlitligt rattlås skall bli ett obligatoriskt tillbehör till bilutrustningen.
Det bör här anmärkas, att 1953 års trafiksäkerhetsutredning i ett nyligen
avgivet yttrande till chefen för kommunikationsdepartementet rest invändningar
mot en lagstiftning om rattlås o. dyl. Även fångvårdsstyrelsen
finner det önskvärt att en lagstiftning kan undvikas; detta förefaller möjligt
genom en samverkan på frivillig väg mellan försäkringsbolag, bilfirmor
och bilägare.

En annan åtgärd till förekommande av bilstölder är en förstärkning av
polisen. En ökning av antalet för ändamålet utrustade och avdelade polismän
— det gäller här framför allt de större städerna — skulle betyda en
bättre bevakning och därmed ett hämmande inflytande på biltjuvarnas
verksamhet. Vidare skulle begångna bilstölder snabbare uppklaras och utredas.
Givetvis skulle en sådan polisiär upprustning ha en hindrande effekt
även på andra brott särskilt bland ungdom. Enligt vad pressen på senaste
tid haft att meddela, lärer inom inrikesdepartementet en förstärkning av
polismakten i berörda syfte vara under övervägande.

Barnavårdskommittén anför följande beträffande sitt kommande förslag:

I huvudbetänkande med förslag till ny barnavårdslag har kommittén för
avsikt att upptaga bestämmelser, som skall göra det möjligt att under utredning
omhänderta och i utredningshem placera också allvarligt socialt
missanpassade underåriga, vilka icke är föremål för brottsutredning. I
huvudbetänkandet kommer också att framläggas förslag om vissa ändringar
av förutsättningarna för omhändertagande i syfte att få omhändertaganden
till stånd på ett tidigare stadium, innan missförhållandena fått
så allvarlig karaktär alt förbättring svårligen kan åstadkommas. Kommittén
föreslår även betydande utvidgning och förstärkning av de förebyggande
åtgärderna, såväl sådana som är allmänt förebyggande som sådana
vilka inriktas på bestämda individer. Meningen är att sistnämnda
åtgärder skall komma att användas i ett skede, då missanpassning hos
barnen och ungdomarna blott hotar eller endast kommit till ringa utveckling.

Fullföljes kommitténs intentioner i fråga om tidiga ingripanden, torde
utsikter finnas, att utbredningen av kriminalitet och asocialitet i de yngre

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 dr 1956 15

åldersgrupperna icke obetydligt förändras. Vad sålunda i lagstiftningsväg
föreslås riktar sig emot vissa icke önskvärda symtom hos ungdomen. Det
har icke varit möjligt eller ens avsett att under kommitténs utredningsarbete
undersöka orsakerna till framträdandet av dessa symtom.

Medicinalstyrelsen framhåller bl. a. att styrelsen i yttrande över barnavårdskommiténs
förslag om utredningshem förordat tillsättande av en
kommitté med uppgift att utarbeta principer för en intensifierad förebyggande
verksamhet inom de barnavårdande organen och föreslår att en för
de i motionerna angivna ändamålen gemensam sakkunnigutredning tillsättes.

Lärouerkslärarnas riksförbund anser åtgärder mot bilstölderna i form
av låsanordningar och förstärkning av polisen kunna bli verksamma och
framhåller såsom önskvärt bl. a. att samhällsstödet till ungdomsledarutbildning
och ungdomens fritidsverksamhet samt instruktörsverksamheten
inom ungdomsorganisationerna ökas. Förbundet understryker vidare betydelsen
på lång sikt av en intensifiering av yrkesvägledningen och anför i
övrigt beträffande de förebyggande åtgärderna:

Mycket tyder på att en förbättrad yrkesutbildning för dessa ungdomar
skulle vara ett väsentligt stöd i deras strävanden till anpassning i samhället.
Vidare torde en utbyggd familjerådgivning vara av mycket stort
värde, då denna är ägnad att befrämja ett harmoniskt familjeliv med allt
vad detta betyder för den trygghet, som är avgörande för barnens sunda
utveckling.

Sveriges juristförbund finner angeläget att man på ansvarigt håll noga
planlägger en förebyggande verksamhet på lång sikt och att tillräckliga
resurser ställs till vederbörande organs förfogande.

Åtgärder till motverkande av återfall m. m.

Svea hovrätt anför bl. a., att huvudvikten, om ändring och rättelse skall
komma till stånd, ligger på de förebyggande åtgärderna, och fortsätter:

Sedan brottslig gärning blivit begången, återstår emellertid icke annat
än sådana åtgärder som falla inom den alltmera vidgade ramen för det
statliga reaktionssystemet. I den delen ligger frågan om ungdomsbrottslighetens
bekämpande sedan längre tid under utredning, närmast i strafflagberedningen
men även hos socialvårdsmyndigheterna. Det betänkande,
som inom eu nära framtid väntas från strafflagberedningen, blir resultatet
av överväganden, präglade av all den vetenskapliga och praktiska erfarenhet
som står till buds i ämnet. Det kan antagas att därvid beaktas alt den
anpassning till laglydigt liv, som med rätta kännetecknar modern straffrättslagstiftning,
låter sig väl förena med tillförande av vissa repressiva drag,
vilka — utan att kunna karakteriseras såsom återfall i affliktiv behandling
eller eftergift åt vedergällningsinstinkter — icke minst i nuvarande läge
verka brottsavhållande såväl i det individuella fallet som i det hela, d. v. s.
i de grupper, beträffande vilka en uppryckning i moralbildningen är önskvärd.
Det allvar, vid behov förstärkt till viss stränghet, som saknas och

16 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

efterlyses i hem och skola, kan med fördel tillåtas göra sig gällande icke
blott på tidiga stadier i ungdomens fostran utan även då fråga är om åtgärder
inom det straffrättsliga reaktionssystemet. Till reaktionsåtgärder
i vidsträckt mening äro vidare att räkna den eftervård som bör följa på
de huvudsakliga ingripandena i anledning av brott. Också i denna betydelsefulla
del torde anvisningar vara att vänta i strafflagberedningens blivande
betänkande. Att vissa individer icke låta sig påverka av någon som
helst behandling måste slutligen beaktas som ett sorgligt faktum, från
vilket det icke lönar sig att bortse vid bestämmande av reaktionen från
samhällets sida.

I fråga om rättsliga åtgärder påtalas med fog den långsamhet som ibland
utmärker lagföringen. Härvid beröres en omständighet av stort inflytande
på brottslighet i allmänhet. Att åvägabringa en bättre ordning är angeläget,
och jämväl denna fråga är inbegripen under statsmakternas reformsträvanden.
På i gång varande utredningar rörande polisväsendet, åklagarna
och domstolarna torde få ankomma att framlägga förslag i detta
ämne. Ytterst rör det sig om tillräckliga anslag för den upprustning av
rättsvården som uppenbarligen är behövlig i skilda hänseenden — anslag
som relativt sett äro av tämligen blygsam storleksordning.

Fångvårdsstyrelsen erinrar om långsamheten i förfarandet på olika håll
när det gäller beivrandet av brott och om bristen på lämpliga vårdplatser
vid ungdomsvårdsskolorna och på platser för s. k. tillfälligt omhändertagande
och anför vidare bl. a.:

Att det i många fall dröjer länge, stundom orimligt långt mellan brottets
begående, respektive upptäckande, och tidpunkten för verkställighet av
slutlig åtgärd mot den brottslige kan — förutom att det innebär eu grymhet
mot den för brott misstänkte — också medföra en ökad brottslighet;
det finns åtskilliga belägg på att särskilt en ung brottsling under utredningstiden
är ur gängorna och, om han ej är säkert omhändertagen, fortsätter
sina kriminella handlingar.

Styrelsen anför i fortsättningen bl. a. följande:

Av vissa erfarenheter att döma bör tillämpningen av åtalseftergift bli
föremål för översyn; det är möjligt att åtalseftergift i många fall meddelas
utan att tillräckliga garantier (tillsyn in. m.) finnes mot risken för återfall.
Sådana åtgärder som villkorlig dom och villkorlig frigivning är för
en lycklig utgång beroende av eftervårdens effektivitet. Skyddskonsulentorganisationen
har flera gånger under de senaste åren förstärkts men motsvarar
ännu inte de krav, som måste ställas på densamma; fångvårdsstyrelsens
reformförslag har endast endels upptagits av Kungl. Maj :t.

Överståthållarämbetet understryker bl. a. vikten av att tillsatta utredningar
icke får verka fördröjande på att de myndigheter, som har att omhändertaga
ungdomsbrottslingar, erhåller tillfredsställande personella och
lokala resurser.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm anser det böra undersökas vilka
verksamma åtgärder som inom ramen för nuvarande lagstiftning kan
omedelbart företagas för att minska ungdomsbrottsligheten och anför bl. a.:

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956 17

Det bör bl. a. undersökas om icke samhällets reaktion mot de unga
lagöverträdarna kan ske snabbare och verksammare än vad f. n. är fallet.
Vilka orsakerna till ungdomsbrottsligheten än må vara och hur det kriminalpolitiska
reaktionssystemet i vad det avser de unga lagöverträdarna än
kan komma att gestalta sig, måste kraftigt understrykas, att de myndigheter
som ha det närmaste ansvaret för att erforderliga åtgärder gent
emot de unga vidtagas, så upprustas i materiellt och personellt avseende
att de bli i stånd att tillfredsställande fullgöra sina uppgifter.

Läroverkslärarnas riksförbund anför:

De uppslag till förbättring av nuvarande möjligheter för omhändertagande
av missanpassad ungdom, som motion II: 469 framför, synes oss
vara värda beaktande. Främst torde därvid ett ökat stöd till av ideella
organisationer och kommunala myndigheter ledda inackorderingshem vara
att rekommendera. För att öka eftervårdens effektivitet borde även snabbt
ske en förstärkning av övervakarinstitutionen, bl. a. genom höjda övervakararvoden,
som i högre grad skulle kunna locka väl kompetenta frivilliga
övervakare.

Förslaget i motion nr 469 om inrättande av speciella ungdomsdomstolar
i de större städerna bör enligt LR:s mening prövas. Sådana ungdomsdomstolar
har som bekant med framgång inrättats i England, där för dessa
speciella regler skapats beträffande rätt till närvaro vid domstolsförhandlingarna
— förutom domstolens medlemmar och tjänstemän och parterna
i målet äger endast bona fide-representanter för pressen och personer med
speciellt tillstånd tillträde — och beträffande förbud mot publicering av
upplysningar om den åklagade, vilka kan fastställa vederbörandes identitet.
Om ungdomsdomstolar skall kunna få någon verklig betydelse, borde bestämmelserna
för processer i dessa mål även i Sverige syfta till att skyddet
för den unge brottslingen stärkes. I det syftet borde'' lagfästas, att vad
gäller ungdomsbrott både psykologisk, psykiatrisk (psykoanalytisk) och
pedagogisk expertis skall höras under förundersökningen.

Sveriges juristförbund framlägger bl. a. följande förslag till åtgärder,
ägnade att motverka återfallsbrottslighet:

1) Särskilda anstalter inrättas för sådana brottslingar, som skola avtjäna
straff för förstagångsförbrytelse.

2) Barnavården upprustas så, att den även i praktiken kan ingripa
effektivt mot de unga brottslingarna.

3) Skyddskonsulenterna ges befogenhet att i de fall där brottslingen
kan men icke vill betala utdömt skadestånd genom införsel i lön tillse, att
målsägarens rätt tillgodoses.

4) Skyddskonsulenternas organisation utbygges så att den icke stannar
vid en pappersorganisation.

5) Kontroll införes så att övervakarna för de villkorligt dömda icke erhålla
flera övervakningsuppdrag än de mäkta utföra. Ersättningen höjes
så att ingen av ekonomiska skäl har anledning neka att åtaga sig dylika
uppdrag.

2—095 so Bibang till riksdagens protokoll 1956, 11 samt. Nr 22

18

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

Utskottet

Allmänna synpunkter på ungdomsbrottslighetens utbredning m. m.

Vid 1955 års riksdag hade utskottet till behandling motioner angående
utredning beträffande orsakerna till den ökade brottsligheten. I sitt utlåtande
(nr 15) över motionerna anförde utskottet bl. a. att effektiva
åtgärder för förebyggande av brottsligheten vore en av samhällets angelägnaste
uppgifter. Detsamma gäller självfallet även för den särskilda art
av brottslighet, som behandlas i de här förevarande motionerna — ungdomsbrottsligheten.
Det statistiska material som nu finnes för belysning
av ungdomsbrottslighetens omfattning och orsaker är i vissa avseenden
ofullständigt. Utskottet har även, såsom nedan närmare omförmäles, funnit
angeläget, att ungdomens förhållanden blir mera grundligt kartlagda och
att i sådant syfte bl. a. kriminalstatistiken utbygges och effektiviseras.
När det gäller jämförelser med äldre skeden måste materialet vidare
bedömas med stor försiktighet. Siffrorna är nämligen beroende av bl. a.
sådana faktorer som omläggning av de statistiska redovisningsprinciperna,
ny eller ändrad lagstiftning och effektivare polismakt.

Om den tillgängliga statistiken, såsom även i vissa remissyttranden
framhållits, icke ger något säkert mått på utbredningen av asocialiteten
i de yngre åldersgrupperna, lämnar den dock möjlighet till vissa, tämligen
säkra iakttagelser. Den totala brottsmängden ökar sålunda under senare
år och ungdomsbrottens relativa andel i denna brottsmängd ökar likaså.
Egendomsbrotten, enkannerligen bilstölderna, dominerar bland ungdomsbrotten.
Det kan däremot icke med säkerhet konstateras att ungdomsbrottsligheten
ökat i förhållande till ungdomskullarnas tillväxt. Enligt
utskottets mening är situationen dock, oavsett om en ökning i sist avsedda
mening skett av ungdomsbrottsligheten eller icke, sådan, att snabba och
effektiva åtgärder krävs, därest vidsträckta skadeverkningar skall kunna
undvikas.

Kriminalstatistik. Kriminologisk forskning

När utskottet avgav sitt förenämnda utlåtande nr 15/1955 förelåg dels
ett av kriminalstatistikutredningen avgivet förslag till genomgripande förbättringar
av den svenska kriminalstatistiken och dels ett av 1949 års
kommitté för den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen framlagt
betänkande, däri bl. a. föreslogs inrättande av en professur i kriminologi
och ett institut för kriminologisk forskning. Utskottet anförde bl. a.
att mycket talade för att ett genomförande av dessa förslag skulle betyda
en avsevärd effektivisering av forskningen beträffande brottslighetens
orsaker. Det statistiska materialet för belysning av åtskilliga i detta sammanhang
betydelsefulla frågor har på senare tid erhållit och kommer under
den närmaste tiden att ytterligare erhålla värdefulla tillskott. Utöver de

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 är 1956

19

uppgifter härom som Lämnats i motionerna och remissyttrandena vill
utskottet erinra om att strafflagberedningen låtit verkställa bl. a. en utredning
beträffande det svenska kriminalvårdsklientelet och en prognosundersökning
över unga lorstagångsbrottslingar ävensom en undersökning
beträffande sambandet mellan alkoholbruk och återfallsbrottslighet m. in.
Utskottet finner vidare betydelsefullt att chefen för justitiedepartementet
genom tillkallade sakkunniga låtit uppgöra ett förslag till program för en
undersökning av kriminalvårdsklientel med huvudsyfte att pröva utfallet
av skilda behandlingsmetoder. Förslaget avser en kartläggande grundundersökning
samt en därpå följande behandlingsundersökning. Genom
undersökningarna skulle man få belysning av spörsmålen hur lagöverträdarna
avviker från genomsnittet och hur olika former av övervakning
och behandling av villkorligt dömda verkar. De nu nämnda utredningarna
har emellertid samtliga karaktären av engångsundersökningar.

Fortlöpande kriminologisk forskning bedrives i Sverige huvudsakligen
endast vid ett på enskilt initiativ vid Stockholms högskola tillkommet
kriminologiskt institut, som hittills nödgats arbeta under mycket knappa
förhållanden.

Utskottet vidhåller sin vid förra årets riksdag deklarerade uppfattning
om kriminalstatistikens och den kriminologiska forskningens stora betydelse
för klarläggande av brottslighetens orsaker. Utskottet har erfarit, att
det kriminologiska institutet vid Stockholms högskola innevarande budgetår
erhållit ett visst ekonomiskt stöd genom justitie- och ecklesiastikdepartementen,
och i proposition nr 108 till årets riksdag har hemställts
om medel för inrättande vid högskolan av en preceptur i straffrätt med hänvisning
bl. a. till behovet av ökad forskning i kriminologi. Kungl. Maj:t
avser vidare, enligt vad utskottet inhämtat, att för nästa års riksdag framlägga
förslag om en förbättrad, fortlöpande kriminalstatistik och om den
juridiska utbildningen in. in., vilket sistnämnda förslag lär komma att
innefatta bl. a. den kriminologiska forskningens framtida organisation.

Det är enligt utskottets mening angeläget att när åtgärder sålunda
vidtages för utvidgning och effektivisering av statistiskt arbete och kriminologisk
forskning stor uppmärksamhet ägnas de för ungdomsbrottsligheten
speciella förhållandena. Utskottet finner sålunda stor vikt böra läggas
vid bl. a. utforskningen av ungdomens anpassningsproblem och av de
omständigheter som ligger bakom förstagångsbrotten. Härvid torde kriminalstatistikutredningens
förslag att i statistiken skall ingå uppgifter även
om ungdomsbrottslighet under 15-årsgränsen kunna visa sig värdefullt.

Förebyggande verksamhet

I motionerna har utöver ovan behandlade frågor upptagits ett stort
antal spörsmål berörande ungdomsbrottsligheten. Vissa av de behandlade
frågorna och föreslagna åtgärderna gäller förhållanden av betydelse för

20 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

såväl förstagångs- som återfallsbrottsligheten och dessas motverkande
medan andra endast avser brottslighet av det senare slaget. I vad gäller
vissa frågor av den förstnämnda arten vill utskottet anföra följande.

Miljöfaktorernas stora betydelse för uppkomsten av brottslighet torde
numera få anses obestridd. I den aktuella debatten framhålles ofta, att
hemmen, särskilt i de större städerna, som en följd av bl. a. den höga
skilsmässofrekvensen, mödrarnas ökade deltagande i förvärvsarbete utom
hemmet, olämpliga bostadsförhållanden och nöjesindustriens utveckling ofta
icke förmår fylla sina för familjegruppen betydelsefulla, samlande och
vägledande uppgifter. Vikten av goda hemförhållanden framgår bl. a.
därav, att undersökningar på olika håll i världen utvisar, att större delen
av allt kriminalklientel kommer från ogynnsamma hemmiljöer. De orsakssammanhang,
i stor utsträckning hänförliga till den snabba samhällsutvecklingen,
som ligger bakom hemmens minskade betydelse, är så komplicerade,
att det enligt utskottets mening är synnerligen svårt att med
säkerhet anvisa några vägar för åstadkommande av den hemlivets pånyttfödelse,
som alla finner önskvärd. Bl. a. en i sammanhanget betydande
yttre faktor, bostadsfrågan, är dock åtkomlig med direkta åtgärder. Kungl.
Maj :t har också nyligen tillsatt en kommitté för utredning av olika åtgärder
med syfte att tillförsäkra barnfamiljerna lämpliga bostäder. Det
må även erinras om att de enskilda individerna och hemmen under senare
år genom familjerådgivningen erhållit ett visst stöd vid lösandet av sina
familjeproblem. Byråer för familjerådgivning har inrättats i vissa kommuner
och en statlig utredning i frågan pågår.

Det är klarlagt, att storstadsmiljön medför särskilt stora svårigheter för
ungdomens sainhällsanpassning. Hithörande frågor har behandlats bl. a.
i motionerna och i remissyttrandena och utskottet vill i sammanhanget
endast framhålla, att de för storstädernas del särskilt ogynnsamma brottslighetssiffrorna
till viss del beror på att kriminella element dras till dessa
platser. För flertalet inflyttade ungdomar, som råkar illa ut, torde dock
gälla, att de icke mäktat med de svårigheter som anpassningen till de nya
förhållandena erbjuder, de har haft svårt att få lämpliga kontakter och
dragits in i ligabildningar etc. Det har även visat sig att ungdomar kommit
på glid därför att de icke ägt kännedom om de möjligheter som finns att
genom de socialvårdande organen erhålla hjälp och stöd.

Mot bakgrunden av hemmens nuvarande svårigheter när det gäller barnens
uppfostran framstår skolans fostrande uppgifter såsom särskilt
viktiga. Det svenska skolväsendet befinner sig nu i en omdaningsperiod.
Det synes utskottet angeläget, att man i reformarbetet på detta område
noga beaktar nödvändigheten att hjälpa de unga till god anpassning i
samhället.

Ungdomens fritidsproblem har sedan länge tilldragit sig stor uppmärksamhet
från såväl statsmakternas och kommunernas som från enskilda

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

21

organisationers sida. Det torde vara en allmänt omfattad åsikt att åtgärder
för främjande av fritidsverksamheten kan effektivt bidraga till ungdomsbrottslighetens
bekämpande. Utskottet vill erinra om att under åttonde
huvudtiteln lämnats bidrag till verksamheten vid hemgårdar och studiehem,
till utbildning av ungdomsledare, till ungdomens fritidsverksamhet
och till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer. Från allmänna
arvsfonden utgår vissa bidrag till ungdomsgårdsverksamheten. I många
kommuner har intresset för ungdomens fritidsproblem under de senaste
åren ökat och tagit sig uttryck i åtgärder av olika slag. Barnavårdskommittén
torde komma att föreslå vissa former för denna kommunernas
verksamhet. Många ideella organisationer har på förevarande område gjort
en förtjänstfull insats. Av vad ovan anförts framgår att organisationerna
kan erhålla statligt stöd för denna verksamhet. Frågan om dylikt statsbidrag
är reglerad genom en kungörelse av år 1954 angående statsbidrag
till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet. De politiska organisationerna
är enligt denna författning uteslutna från möjligheten att erhålla
bidrag. Genom en förra året tillkallad kommitté, 1955 års ungdomsutredning,
pågår emellertid en utredning om statligt stöd åt politiska ungdomsorganisationers
ungdomsvårdande verksamhet. Ett av de mest
brännande problemen för de ideella organisationerna är bristen på lämpliga
lokaler. Även detta spörsmål har uppmärksammats och frågan om
bl. a. den statliga stödverksamheten beträffande samlingslokaler har
aktualiserats genom uppdrag till två utredningar, vilkas förslag nu är
föremål för remissbehandling. Frågorna om lokaler för såväl den föreningsanslutna
som den föreningslösa ungdomen kommer härigenom att prövas.

I diskussionen om ungdomsbrottsligheten ställes i allmänhet frågan om
bilstölderna i förgrunden. Detta är naturligt med hänsyn till den skrämmande
omfattning dessa brott fått och till det förhållandet, att bilstöld
anses ofta draga med sig brottslighet av annan art. Vid nu pågående riksdag
har väckts ett flertal motioner med förslag till åtgärder emot bilstölderna.
Yrkandena i motionerna går ut på utredning av orsakerna till
och lämpliga åtgärder för minskning av bilstölderna, införande av obligatoriska
bestämmelser om rattlås eller stöldskydd i annan form samt förstärkning
av ordningspolisen. Då motionerna är remitterade till andra
utskott, har allmänna beredningsutskottet icke funnit skäl till uttalanden i
dessa frågor utöver vad som innefattas i utskottets allmänna överväganden.

1 arbetet för den brottsförebyggande verksamheten har ett beaktansvärt
initiativ tagits av socialstyrelsen i samarbete med Socialvårdsförbundet,
Landskommunernas förbund och Stadsförbundet. 1 syfte att låta kommunerna
utbyta erfarenheter och lämna varandra upplysningar om den
förebyggande ungdomsverksamheten har nämnda myndighet och organisationer
kallat representanter för primärkommunerna i riket till konferenser
om aktuella frågor på området. Början har gjorts med en rikskonferens i

22

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

Stockholm, vilken kommer att följas av regionala konferenser på ett antal
orter i landet i övrigt. Utöver spörsmål rörande den egentliga ungdomsverksamheten
behandlas på konferenserna exempelvis den enligt utskottets
mening mycket viktiga frågan om samhällsplaneringen med hänsyn till
barn och ungdom.

Beträffande barnavårdskommitténs synpunkter på den förebyggande
verksamheten får utskottet hänvisa till kommitténs yttrande över motionerna,
för vilket ovan redogjorts.

Det bör i detta sammanhang även erinras om att man inom Nordisk
sammanslutning för barnavård och ungdomsskydd tagit upp frågan om
stöd åt forskningen beträffande barn- och ungdomsfrågor och att man avser
att söka åstadkomma någon form för nordiskt samarbete på området.

I den förebyggande verksamheten torde man även böra observera vissa
oarter av icke kriminell natur som breder ut sig bland de unga. Sannolikt
kommer bär avsedda olägenheter i viss utsträckning att mildras i den
mån de förebyggande åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten får effekt.
I övrigt torde möjligen vissa förbättringar kunna uppnås genom exempelvis
upplysning och propaganda bland föräldrar och barn och genom insatser
från skolornas sida.

När det gäller anpassningsproblemen är givetvis även den välanpassade
ungdomens förhållanden av intresse. Det kan sålunda vara av värde med
en undersökning av vilka omständigheter som leder till god respektive
dålig anpassning. Enligt uppgift har visst material för belysning av denna
fråga sammanställts av strafflagberedningen.

Utskottet anser i likhet med de remissmyndigheter som uttalat sig i
frågan att den förebyggande verksamheten är av utomordentlig betydelse
i kampen mot ungdomsbrottsligheten. De stora värden som här står på
spel skyddas självfallet effektivast i den mån man framgångsrikt kan angripa
roten till det onda. Utskottet vill vidare understryka angelägenheten av
att åtgärder i förebyggande syfte sätts in redan på ett tidigt stadium, d. v. s.
att verksamheten får avse även de lägre åldersgrupperna.

Åtgärder mot återfallsbrottsligheten

I det föregående har redogjorts för vissa förhållanden som närmast
berör den förebyggande barna- och ungdomsvården. Även om mycket kan
och bör göras i detta hänseende, måste man givetvis räkna med att åtgärderna
får en begränsad effekt. Det är därför nödvändigt att även ägna
stor uppmärksamhet åt frågan vad som kan göras för återanpassning
av ungdomar som redan begått brottslig handling. Detta problemkomplex
innefattar ett stort antal svårlösta frågor.

Strafflagberedningen, som beräknas avlämna sitt slutbetänkande inne -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

23

varande år, kominer att framlägga förslag beträffande hela det straffrättsliga
reaktionssystemet. I vad gäller den missanpassade ungdomen är det av
särskilt intresse att beredningen, enligt vad utskottet erfarit, bl. a. lär ha
övervägt att föreslå genomgripande reformer beträffande den villkorliga
domen, innebärande en differentiering av densamma i två institut, därvid
beteckningen villkorlig dom skulle avse de fall, där den dömde icke ställes
under övervakning medan i övriga fall skulle dömas till s. k. skyddstillsyn.
Med sistnämnda reaktionsform lär bl. a. den fördelen vara förknippad,
att samhällets reaktion inför det brottsliga handlandet blir mera påtaglig
för den dömde än nu ofta är fallet.

Strafflagberedningen lär vidare överväga förslag om obligatoriska tillsynsnämnder
med uppgift att ombesörja det närmare anordnandet av
skyddstillsvnen och utöva uppsikt över övervakningen. Man lär även ha
tänkt sig en omfattande utbyggnad av konsulentorganisationen.

Enligt vad utskottet erfarit har inom beredningen vidare diskuterats
omfattande reformförslag i fråga om institutet ungdomsfängelse, syftande
bl. a. till större differentiering i tillämpningen av denna straffart. Beredningen
lär vidare ha behandlat frågan om gränsdragningen mellan barnavården
och kriminalvården. Utskottet har försport att beredningen i detta
hänseende troligen kommer att intaga den principiella ståndpunkten, att
i de fall, då på grund av begånget brott en behandling är erforderlig av
ungdomar mellan 15 och 18 år, denna behandling bör ankomma på barnavården,
men att vissa undantag från denna regel skall kunna göras, så
att i särskilda fall även dylika ungdomar skall kunna dömas till skyddstillsyn
eller ungdomsfängelse.

Chefen för justitiedepartementet har i början av detta år tillkallat sakkunniga
för att utreda frågor om effektivare åtgärder inom eftervård och
annan kriminalvård i frihet. Utredningen har erhållit mycket vittgående
direktiv, som innebär att den bl. a. skall företa en grundlig penetration avfrågan,
hur den dömdes återanpassning i samhället bäst befrämjas. Avsikten
är in. a. o. att åstadkomma åtgärder, som effektivt motverkar återfallsbrottsligheten.
Åtskilliga av de i motionerna upptagna spörsmålen
kommer i detta sammanhang under prövning, t. ex. frågorna om inackorderingshem,
om skyddsföreningarna, om psykoterapeutisk behandling, om
gruppterapi och om alkoholens roll som brottsorsak.

Den långa processtiden i brottmål är en ofta påtalad, allvarlig olägenhet.
Genom en år 1955 tillsatt utredning angående processtiden i brottmål,
vilken uppgivits skola slutföras till kommande halvårsskifte, torde ett
visst klarläggande av denna fråga komma att ske. Det må även erinras
om att domstolsväsendet är föremål för utredning genom stadsdomstolsutredningen
och 1955 års domarutredning.

För att kampen mot återfallsbrottsligheten skall bli effektiv kräves
bl. a. en avsevärd utbyggnad av kriminalvårdens och barnavårdens resurser

24

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 dr 1956

i fråga om anstalter och personal in. in. Arbete för förstärkning av dessa
resurser pågår f. n., och utskottet finner angeläget att detta arbete fullföljes
så snabbt som möjligt.

Utskottets överväganden i övrigt. Sammanfattning

Den ovan lämnade redogörelsen omfattar endast vissa av de frågor som
är av betydelse i förevarande sammanhang och icke heller uppgifterna om
verkställda eller pågående utredningar är fullständiga. Ytterligare utredningar
som på något sätt berör problemen kring ungdomsbrottsligheten
kunde förtjäna att nämnas, exempelvis psykologutredningen, som nyligen
framlagt förslag beträffande utbildningen av psykologer och som beräknat
landets behov av utbildade psykologer till 400 å 500 mot det hundratal
som nu är verksamma. Vidare kan erinras om fångvårdsbyggnadsutredningen,
utredningen om administrativa frihetsberövanden och den mera
permanent arbetande svenska delegationen hos Förenta nationerna för
frågor om brottsprevention och brottslingsbehandling. Det kriminalpolitiska
läget beträffande ungdomsbrottsligheten har även föranlett ett stort antal
motioner i närliggande frågor till årets riksdag utöver de här behandlade
motionerna.

Av vad utskottet hittills anfört torde framgå att ett synnerligen omfattande
arbete pågår på vidsträckta områden, där åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
kan sättas in. Flertalet av de i motionerna berörda, särskilda
frågorna är föremål för Kungl. Maj :ts prövning eller under utredning,
delvis genom kommittéer som tillkommit sedan motionerna väcktes. Utskottet
finner dessa omständigheter böra föranleda en viss återhållsamhet
när det gäller att föreslå konkreta åtgärder.

Utskottet är helt ense med motionärerna i vad gäller motionernas syften
men vill med hänsyn till angelägenheten av att åtgärder skyndsamt vidtages
hålla före att dessa syften kan bättre befrämjas på annat sätt än genom
tillsättande av nya utredningar i enlighet med motionärernas förslag. Emot
motionärernas yrkanden om utredningar talar även bl. a. att, som ovan
redovisats, ett stort antal utredningar på området pågår eller nyligen avslutats
samt att vissa omfattande åtgärder av beskaffenhet att kunna bidraga
till ett förbättrat läge i fråga om ungdomsbrottsligheten snart är
att förvänta.

Utskottet är sålunda icke benäget att förorda nya utredningar. Redan
nu föreligger ett rikhaltigt utredningsmaterial och ytterligare sådant material
är att emotse under den närmaste tiden. Det synes utskottet böra
undersökas, om icke i detta material kan finnas underlag för åtgärder, som
kan vidtagas utan tidsutdräkt. För att vinna klarhet härutinnan torde det
vara nödvändigt med en samordning och översyn av materialet. En sådan

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956 25

översyn torde även kunna giva besked om, på vilka punkter materialet
eventuellt kan behöva kompletteras. Det synes lämpligt att Kungl. Maj :t
snarast uppdrager åt berörda departement att i samråd låta verkställa
ifrågavarande samordning och översyn genom tillkallade experter på olika
områden, på vilka det även bör ankomma att föreslå åtgärder. Utskottet
finner önskvärt att även lekmannasynpunkterna blir företrädda bland
dessa experter.

Utskottets ovan framlagda förslag hänför sig till åtgärder inom den
närmaste framtiden. Vad beträffar planeringen på lång sikt vill utskottet
anföra följande.

Brottsligheten är i hög grad betingad av samhällsutvecklingen. Den
senare sker snabbt och följaktligen måste man räkna med att brottslighetens
karaktär och omfattning på kort tid kan väsentligt förändras. Kriminalvården
och socialvården torde vidare komma att kännetecknas av
alltmer differentierade behandlingsformer. Exempelvis frågan om sambandet
mellan behandlingsformer och brottslighet torde härigenom bli
mera komplicerad. Även i fråga om anpassningsproblemen spelar självfallet
samhällsutvecklingen en avgörande roll. Det är utskottets uppfattning
att ett behov nu föreligger av ett organ för övervakning av här avsedda och
kanske även vissa närliggande områden. Ett dylikt organ borde ha till
uppgift att följa utvecklingen på dessa områden och framlägga förslag till
åtgärder. Utskottet finner frågan om ett organ av här antydd art böra
övervägas men är icke berett att närmare uttala sig beträffande dess arbetsuppgifter
och sammansättning. Med hänsyn till att ifrågavarande problem
spänner över mycket stora fält synes det dock uppenbart, att experter på
olika områden bör medverka. Enligt utskottets mening bör även lekmannasynpunkterna
vara representerade i organet.

Utskottet vill sammanfattningsvis framhålla, att ungdomsbrottsligheten
påkallar snabba och resoluta ingripanden. Även anpassningsproblemen i
övrigt bör noggrant uppmärksammas. Utskottet har emellertid icke ansett
utredningar i enlighet med motionärernas förslag böra avvaktas utan förordat,
att en viss översyn företages i annan ordning i syfte att utröna
möjligheterna att snabbt vidtaga åtgärder. Beträffande frågor på längre
sikt har utskottet bl. a. uttalat sig för utvidgning och effektivisering av
kriminalstatistiken och en förstärkning av den kriminologiska forskningens
resurser samt ansett frågan om inrättande av ett organ för övervakning
av de områden, som är av betydelse för individernas anpassning till ett
normalt samhällsliv, böra övervägas. Även vissa andra åtgärder har förordats.

Ehuru utskottet sålunda icke ansett sig böra biträda de i motionernas
yrkanden framlagda förslagen, har utskottet likväl funnit de av motionärerna
upptagna spörsmålen vara av sådan vikt, att utskottet vill hemställa,

26

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 dr 1956

att riksdagen i anledning av

1) de likalydande motionerna I: 132 och II: 171,

2) de likalydande motionerna I: 156 och II: 206,

3) de likalydande motionerna I: 395 och II: 469 samt

4) de likalydande motionerna I: 483 och II: 601

i skrivelse till Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet
ovan anfört.

Stockholm den 3 maj 1956.

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

PATRIK SVENSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Andersson, Lars, Nilsson, Hjalmar,
Jonsson, John Wiktor, Andersson, Axel*, fru Wallentheim*, herrar Persson,
Johan, Arrhén, Holmqvist, Wolgast, Strandler* och Söderberg*,

från andra kammaren: herr Svensson i Alingsås, fru Sjöstrand, fru
Svedberg, herrar Nordkvist i Kalmar, Sehlstedt, Bark, Braconier, fru
Andrén*, fru Wallin, herrar Börjesson, Adamsson* och fru Ewerlöf.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 dr 1956

27

Bilaga

Jämförelse mellan den totala straffregisterbrottsligheten och ungdomsbrotten
för hela landet. Indexserie, där året 1930
representeras av siffran 100

År Den totala straff- Ungdomsbrotts registerbrottsligheten

ligheten

1930 ........................... 100 100

1935 ........................... 121 129

1940 ........................... 158 177

1949 ........................... 219 304

I siffran för år 1949 har inräknats åtalseftergifterna för att få någorlunda
jämförbara siffror.

Ungdomsbrottens procentuella andel i den totala straffregisterbrottsligheten
:

År 1930 År 1940 År 1949

14 % 16 % 20 %

Antal ungdomar, som åren 1950—7954 hörts av stockholmspolisen
och befunnits skyldiga till brott.

Ålder

Summa

Under 15 år

15-17

18—20

1950 .........

............... 554

193

498

1 245

1951 .........

............... 518

442

713

1 673

1952 .........

............... 485

318

585

1 388

1953 .........

............... 579

368

596

1 543

1954 .........

............... 834

322

434

1 590

Antalet åtal och åtalseftergifter under åren 1950—1955 i fråga om ungdomsbrottslingar,
fördelade på Stockholm och riket i övrigt

Åtal

Stockholm

Åtalseftergift

Sa

Åtal

Riket i övrigt
Åtalseftergift

Sa

1950 .......

........ 245

202

447

569

1 475

2 044

1951 .......

........ 365

277

642

677

1 960

2 637

1952 .......

........ 257

226

483

736

2 154

2 890

1953 .......

........ 210

239

449

806

2 188

2 994

1954 .......

........ 229

286

515

704

2 652

3 356

1955 .......

........*244

''363

*607

Prel. siffra.

28

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 år 1956

Åtal och åtalseftergifter i fråga om ungdomsbrottslingar i Stockholm per
1 000 av medelfolkmängden i åldern 15—17 år

Antal Index

1950 ........................... 25,6 100

1951 ........................... 36,4 142

1952 ........................... 26,i 102

1953 ........................... 22,9 89

1954 ........................... 24,6 96

1955 ........................... 26,9 105

Antal ungdomar under 18 år i hela riket, som erhållit åtalseftergift

åren 1950—1953

Brottets art

1950

1951

1952

1953

Misshandel ....................................

29

37

41

39

Otukt och våldtäkt ...........................

40

67

57

56

Skadegörelse .................................

27

54

94

84

Tillgrepp .......................................

1 244

1 670

1 849

1 873

Förfalskning, bedrägeri, förskingring
m. m........................................

249

310

259

280

Övriga strafflagsbrott (utom enl. 11:10

och 11) .......................................

61

61

37

58

Fylleri, förargelseväckande beteeende
samt överträdelser av andra författ-ningar än strafflagen.....................

1 883

1 143

1 048

1 299

Summa:

3 533

3 342

3 385

3 689

Tillgrepp av bilar och motorcyklar — från 1953 även mopeder
1950 1951 1952 1953 1954

7 065 9 228 9 108 10 515 15 726

Antalet registrerade personbilar var 31/12 1951 313 058

s> 1952 360 552

» 1953 431 085

» 1954 535 857

Under år 1955 beräknas ca 126 000 nya personvagnar ha tillkommit.

I Stockholm tillgreps år 1954 sammanlagt 1 763 bilar, motsvarande
siffra för år 1955 är 3 355.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22 är 1956

29

Antal ungdomar som omhändertagits för skyddsupppfostran enligt barnavårdslagen
§ 22 mom. c (under 18 år) och mom. d (fyllda 18 år)

1946

Antal

Antal

1953

Ökning resp.

Antal

1954

Ökning resp.

Enl. bvl. 22 § c) .....

.... 451

473

minskning
sedan 1946

%

+4,9

523

minskning
sedan 1946

%

+ 16,o

därav i städer .....

.... 326

369

+ 13,2

_1

på landsbygd ......

... 125

104

—16,8

_1

Enl. bvl. 22 § d)......

... 74

85

+ 14,9

69

-6,8

därav i städer .....

52

66

+26,9

_l

på landsbygd ......

22

19

—13,6

_1

1 Uppgift ej tillgänglig.