Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21 år 1956 5

Nr 21

Allmänna beredningsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
angående ersättning till bilägare för dem vid trafikolyckor
utan eget förvållande tillskyndad skada eller förlust.

I en inom andra kammaren väckt motion II: 481 av herrar Hansson i
Önnarp och Hansson i Skegrie, vilken motion hänvisats till allmänna beredningsutskottet,
hemställes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning om lämpliga åtgärder för att i
fall, redovisade i motionen, bereda bilägare ersättning för dem vid trafikolyckor
utan eget vållande tillskyndad skada eller förlust.

I motionen framhålles, att trafikförsäkringen utgör en garanti för att den
som äger rätt till skadestånd också kommer i åtnjutande av skadeståndet.
Emellertid inträffar emellanåt att den skadeståndsberättigade icke har
möjlighet att uttaga skadeståndet, enär den skadeståndsskyldige saknar
medel härtill och icke har försäkring. Vidare inträffar olyckor, som inte
har sin orsak i vårdslöshet eller försummelse av någon trafikant, exempelvis
då en bilförare kör i diket för att undvika kollision med en häst, som
råkat i sken e. d. I motionen omnämndes två fall, då bilägare åsamkats
betydande förlust vid dylika händelser.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från försäkringsinspektionen,
Trafikförsäkringsföreningen, Kungliga automobilklubben (KAK),
Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF) och Motormännens riksförbund
(M).

De flesta yttrandena behandlar de båda typerna olyckor var för sig.

1. Fall, då den ansvarige saknar medel att gälda skadestånd och ej är ansvarighetsförsäkrad.

Försäkringsinspektionen finner anledning knappast föreligga att i detta
avseende skapa en särordning för bilister. En eventuell reform bör i stället
taga sikte på samtliga fall, då de skadelidande till följd av skadevallarens
oförmåga ej kan utfå utdömt skadestånd. Denna fråga behandlades av 1945
års försäkringsutredning. Utredningen fann, att man borde överväga en
lösning av innebörd att betalningsskyldigheten för varje större skadeståndsbelopp,
med de inskränkningar som kunde befinnas nödvändiga eller
lämpliga, överflyttades på det allmänna till den del skadeståndsbeloppet
översteg någon viss, tämligen hög summa. I den proposition (1950: 220),
som sedermera framlades med förslag till vissa ändringar i lagen av år
1948 om försäkringsrörelse, anfördes, att ämnet torde falla inom ramen för
en inom justitiedepartementet pågående förberedande undersökning angå -

6

Allmänna beredningsutskottets utlåtayide nr 21 år 1956

ende lagstiftning på skadeståndsrättens område, varför det icke togs upp
till närmare granskning. Nämnda förberedande undersökning avslutades
år 1950, och därefter har två kommittéer tillsatts, bilskadeutredningen och
kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar. Nu föreliggande
ämne synes icke falla inom någondera av dessa kommittéers ram. Frågan
bör därför få anstå och upptagas i samband med den fortsatta utredningen
rörande revision av skadeståndsrätten.

Trafikförsäkringsföreningen framhåller, att trafikförsäkring är obligatorisk
för motorfordon samt att s. k. kaskoförsäkring och olycksfallsförsäkring
kan tecknas men är frivillig. Möjlighet finnes sålunda att erhålla
försäkringsskydd för såväl fordonet som förare och passagerare genom
tecknande av frivillig försäkring.

KAK finner det skäligt, att möjligheter beredes fordonsägare att erhålla
ersättning vid trafikolyckor av det slag, som omnämnes i motionen. Dylik
ersättning bör lämnas av allmänna medel, dock icke av bilskattemedel.

M :s mening är, att det enda effektiva sättet att skapa garanti för att
skadelidande verkligen kan få ut tillerkänd ersättning torde vara obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för samtliga medborgare. Detta kan icke anses
genomförbart.

2. Fall, då bilist genom undanmanöver skadat sig själv eller fordonet.

För säkring siyispektionen anser behovet av åtgärder i dylikt fall icke
styrkt. Enligt de allmänna försäkringsvillkoren för trafikförsäkring kan
”utgift, som försäkringstagare fått vidkännas för avvärjande eller minskning
av skada, ersättas i den mån det kan anses överensstämma med god
försäkringspraxis”.

Trafikförsäkringsföreningen anför i fråga om de i motionen omnämnda
konkreta fallen av trafikolyckor, att i intetdera fallet försäkringstagaren
vänt sig till vederbörande försäkringsbolag med anhållan om ersättning.
Det ena fallet blev känt för bolaget på annat sätt, och efter utredning har
ersättning utbetalats. I det andra fallet hade efter motionens avlämnande
bolaget infordrat utredning för att därefter pröva, huruvida ersättning
kunde utgå.

MHF anför, att bilägare kan skydda sig genom att teckna helförsäkringar.
Skapar man garanti på annat sätt, blir följden att mindre antal försäkringar
kommer att tecknas. Att införa obligatorisk ansvarsförsäkring
för alla vägtrafikanter kan man icke tänka sig, och att enbart bilägarna
skulle svara för kostnaderna synes motionen icke avse. Enda möjligheten
är då att låta ersättning utgå av allmänna medel. Då uppkommer frågan om
varje skada skall besiktigas eller om man exempelvis skall godta en reparationsräkning
e. d. Åtalsfrågan torde också kompliceras. Ovarsamheten i

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21 år 1956 7

trafiken kan dessutom bli större, om man vet sig ha möjligheter att under
vissa förutsättningar utfå ersättning, vilket vore synnerligen olyckligt.

M hänvisar till att ersättning kan utfås från det egna försäkringsbolaget
i den mån det kan anses överensstämma med god försäkringspraxis. M hänvisar
vidare till möjligheten att teckna vagnskade- och olycksfallsförsäkring.
Frågan om skadestånd på grund av trafik med motorfordon är föremål
för särskild utredning.

Försäkringsinspektionen och M avstyrker motionen, medan MHF tillstyrker
och KAK gör detsamma under viss förutsättning.

Utskottet. I motionen tages sikte på två fall, då enligt motionärernas mening
ersättning borde beredas bilägare vid tillskyndad skada eller förlust.
Det ena fallet är det, då den skadevållande icke har försäkring och saknar
medel att ersätta den vållade skadan, och det andra då skadan orsakas av
att bilförare genom undanmanöver söker undvika en allvarligare olycka
och därvid icke gjort sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse.

I fråga om det förstnämnda fallet delar utskottet uppfattningen, att det
icke rimligen kan komma i fråga att införa en särskild ordning, gällande enbart
bilägare. Frågan synes böra övervägas i samband med en revision av
den allmänna skadeståndsrätten.

I fråga om det andra av de ovannämnda fallen — då bilförare för att undvika
olycka avsiktligt vidtar åtgärd varigenom föraren eller bilen eller
bådadera skadas — föreligger redan möjlighet att utfå ersättning i enlighet
med de allmänna försäkringsvillkoren för trafikförsäkring. Ersättning
skall utgå i den mån det kan anses överensstämma med god försäkringspraxis.
Denna bestämmelse finnes visserligen intagen i försäkringsbreven,
men erfarenheten visar att den ofta förbises, och det vore enligt utskottets
mening därför önskvärt, om regeln kunde göras mera allmänt känd bland
försäkringstagarna. Vidare föreligger möjlighet för bilägare att teckna
vagnskade- och olycksfallsförsäkring. Utskottet kan med hänsyn till här
angivna omständigheter icke finna, att särskild utredning beträffande nu
berörda spörsmål skulle vara erforderlig.

I anledning av vad ovan anförts och då behovet av åtgärder i enlighet
med motionens yrkande icke synes utskottet tillräckligt styrkt, anser sig
utskottet icke böra tillstyrka motionen utan får hemställa,

att motionen II: 481 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 22 mars 1956

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

PATRIK SVENSSON

8

Allmänna beredningsutskottets utlåtande yir 21 år 1956

Närvarande:

från första kammaren: fru Wallentheim*, herrar Jansson, Erik, Persson,
Johan, Holmqvist*, Wolgast, Lundström, Strandler, Mannerskantz,
fru Hamrin-Thorell och fru Nilsson;

från andra kammaren: herr Svensson i Alingsås, fru Svedberg, herrar
Dickson*, Bark, Hammar, Östrand*, Stiemstedt, fru Andrén*, herrar
Ekström, Eriksson i Näs, fru Wallin och herr Angur*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Alfa Boktr., Sthlm 1956