JUSTITIEOMBUDSMANNEN S

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1955

STOCKHOLM 1955

IVAR HJEGGSTRÖMS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG

543177

■ / ’ i

>1 -

INNEHALL

Justitie ombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning ............................................................................

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) t.f. konkursdomaren S. Egersten för bristande tillsyn över konkurser................ 8

2) byråchefen A. Åman för felaktigt förfarande genom yppande av omständigheter av
beskaffenhet att omfattas av den i 3 kap. 15 § andra stycket alkoholistlagen stadgade

tystnadsplikten ................................................................

3) landskanslisten B. Isaksson såsom ordförande i fastighetstaxeringsnämnd för påtryckning
å klagande i taxeringsmål för att förmå honom att återkalla besvären .......... 39

4) t.f. landsfiskalen P. Gromark för försummelse att, efter gripandet av en person som

i sin frånvaro av domstol förklarats häktad och efterlysts i Polisunderrättelser, lämna
vederbörlig underrättelse om gripandet ..........................................

5) landsfiskalen N. Lönner för felaktigt förfarande vid förundersökning i brottmål m. m. 78

6) nämndemannen Jenny Edman för tjänstefel genom röjande av innehållet i en av domstol
vid enskild överläggning beslutad men ännu icke offentliggjord dom ............ 102

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Utlämnande av handlingar, som på grund av bestämmelserna i 10 § sekretesslagen

bort hemlighållas .............................................................. 107

2) Fråga huruvida veterinärstyrelsen vid utfärdande av vissa föreskrifter överskridit av
Kungl. Maj :t givet bemyndigande. Tillika fråga huruvida överdirektören och byråchef

i styrelsen genom skriftligt uttalande föregripit ett av styrelsen meddelat beslut ----116

3) Stiftsnämnd har i skrivelse till pastoratskyrkoråd utan fog beskyllt ordförande i folk skolestyrelse

för brott .......................................................... 151

4) Prövning av arvoden till rättens ombudsman och förvaltare i konkurs i fall, då särskild
överenskommelse i saken träffats mellan konkursförvaltningen och borgenär .... 161

5) För verkställighet av frihetsstraff har den dömde felaktigt införpassats till annan fång vårdsanstalt

än den, där han bort intagas ...................................... 167

6) Fråga om rätt för partsombud att erhålla del av fonogram, som vid domstol upptagits
av sakframställning och plädering vid huvudförhandling .................... 173

7) Fråga huruvida en till centralt ämbetsverk av tjänsteman i verket överlämnad rapport

vore allmän handling eller icke .................................................. 178

8) Den som make anlitat för att biträda honom vid ifrågasatt hemskillnad bör icke förordnas
till medlare jämlikt 14 kap. 1 § giftermålsbalken .......................... 186

9) Utackordering av elever vid ungdomsvårdsskolor i hem, som icke varit lämpligt för

deras vård, ävensom underlåten tillsyn av hemmet .............................. 187

10) Beslagtagande av gods, som av polisen omhändertagits hos för brott misstänkt person

och till vilket denne sedermera påstått äganderätt ................................ 192

11) Fråga om förfarandet med spritdrycker, som tagits i beslag hos person, vilken efter
intagande å alkoholistanstalt icke blivit åtalad för det brott som föranlett beslaget .. 195

Sid.

12) Fråga om tillhandahållande å landsfiskalskontor av handlingar rörande utsökningsmål

och växelprotester .............................................................. 200

13) Åklagares möjlighet att underlåta åtal på grund av den misstänktes sinnesbeskaffenhet 205

14) Felaktigt förfarande vid behandlingen av ansökan från en till frihetsstraff dömd person

om anstånd med straffverkställigheten ........................................... 211

15) Fråga huruvida länsarbetsdirektör förfarit anmärkningsvärt genom att påkalla polisutredning
i ärende angående arbetslöshetsunderstöd m. m......................... 220

16) Obehörigt avdrag å tjänstemans lön för avlöningsbelopp, som tidigare för mycket utbetalts
och därför anmärkts till inbetalning av redogörare ........................ 231

17) Fråga om statens hyresråd förfarit felaktigt genom att nedsätta grundhyra för en

bostadslägenhet på grund av eftersatt underhåll .................................. 233

III. Framställningar till Konungen.

1) Ang. ändring av vissa bestämmelser om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit

fri rättegång ............................................................. 271

2) » införande av rätt att fullfölja talan mot statens hyresråds beslut i vissa fall .. 275

3) > tillgodoseende av lantbruksnämndernas behov av ökad juridisk sakkunskap .... 281

IV. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1) Undersökning rörande länsstyrelsernas praxis i fråga om återkallelse av körkort ____296

V. Inspektionsresor under år 1954 .............................................. 307

VI. Under år 1954 handlagda klagomål och anställda åtal m. m............. 307

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1954 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt

riksdagens protokoll ................... 310

II. Förteckning över de av 1954 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 312

1) Justitiedepartementet ......................................................... 312

2) Utrikesdepartementet ........................................................'' 317

3) Försvarsdepartementet ........................................................ 318

4) Socialdepartementet .......................................................... 321

5) Kommunikationsdepartementet ................................................326

6) Finansdepartementet ......................................................... 328

7) Ecklesiastikdepartementet ..................................................... 336

8) Jordbruksdepartementet ...................................................... 340

9) Handelsdepartementet ........................................................ 346

10) Inrikesdepartementet ......................................................... 349

11) Civildepartementet ........................................................... 353

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden, som

vid utgången av år 1954 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts
prövning beroende .................. 356

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1954 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1954.

1) Justitiedepartementet .........................................................

2) Utrikesdepartementet .........................................................

3) Försvarsdepartementet ........................................................

4) Socialdepartementet ..........................................................

5) Kommunikationsdepartementet ................................................

6) Finansdepartementet .........................................................

7) Ecklesiastikdepartementet .....................................................

8) Jordbruksdepartementet ......................................................

9) Handelsdepartementet ........................................................

10) Inrikesdepartementet .........................................................

11) Civildepartementet ...........................................................

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1954 och vari under ar 1954 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling .........................................

Std.

360

371

372

373

379

382

386

391

394

398

406

408

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1954. Jag får därvid meddela, att jag dels på
grund av sjukdom åtnjutit ledighet från ämbetets utövande under tiden
den 12—den 23 januari och dels begagnat mig av semester under tiderna
den 14—den 31 maj och den 23 augusti—den 18 september. Under nämnda
tider har min av riksdagen utsedde ställföreträdare f.d. lagmannen Alfred
Bexelius förestått ämbetet. Med stöd av 21 § andra stycket i instruktionen
har jag uppdragit åt Bexelius att under tiden den 1—den 30 november
förrätta å justitieombudsmansämbetet ankommande göromål med undantag
av ärende rörande klagomål mot statens hyresråd (nr 459/1952),
vilket ärende jämte andra därmed sammanhängande ärenden handlagts av
mig.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Bristande tillsyn av konkursdomare över konkurser.

I ett hos mig anhängiggjort ärende mot kommunalborgmästaren Erik
Persson i Avesta i egenskap av rättens ombudsman i tandläkaren Kurt
Jonssons vid Folkare tingslags häradsrätt anhängiga konkurs framkom, att
advokaten Mats Ahlberg i Hedemora såsom förvaltare i nämnda och två
andia konkurser gjort sig skyldig till brottsligt förfarande med avseende
å konkursboen tillhörig egendom.

Ahlberg, vilken omkring årsskiftet 1951/1952 samt påföljande månader
anmodats att inkomma med i 56 § konkurslagen föreskrivna halvårsberättelser,
hade den 1 april 1952 själv till landsfogden i Kopparbergs län anmält
de förövade brotten. Ahlberg hade ställts under åtal och dömts till frihetsstraff
för, bland annat, grov förskingring av medel i två konkurser.

För undersökning huruvida från konkursdomarens i Hedemora domsaga
sida erforderlig tillsyn över konkurserna utövats införskaffade och granskade
jag domsagans konkursdagböcker för senare år. Vid denna granskning
antecknades följande.

Den 24 september 1947 försattes Aktiebolaget Bernhards Slumplager i
konkurs enligt 185 § konkurslagen vid Hedemora tingslags häradsrätt. Till
god man förordnades ovan omförmälde Ahlberg. Den 2 december 1947
beslöts, att konkursen skulle handläggas enligt 19 § konkurslagen. Ahlberg
förordnades därvid till förvaltare enligt 43 § samma lag och landsfiskalen
Ivar Dybeck till rättens ombudsman. Första borgenärssammanträde hölls
den 3 januari 1948, varvid avgavs berättelse enligt 55 § konkurslagen.
Ahlberg utsågs samma dag till förvaltare enligt 45 § konkurslagen. Berättelser
enligt 56 § samma lag inkommo enligt konkursdagboken till konkursdomaren
den 22 juli 1948 och den 23 april 1949 samt därefter först den

9 februari 1952. Sistberörda berättelse avsåg tiden den 1 januari 1949_

den 31 december 1951. Den 4 april 1952 försattes Ahlberg jämlikt 80 §
tredje stycket konkurslagen ur tjänstgöring och förordnades advokaten
Robert Melin i Falun att tills nytt förvaltarval hållits fullgöra förvaltarens
åligganden.

Den 29 april 1949 försattes köpmannen Anders Bertil Skogh i DalaFinnhyttan
i konkurs vid samma häradsrätt. Till förvaltare enligt 43 §
konkurslagen utsågs Ahlberg och till rättens ombudsman förordnade konkursdomaren
Dybeck. Första borgenärssammanträde hölls den 10 juni
1949, varvid berättelse enligt 55 § konkurslagen ingavs och Ahlberg utsågs
till förvaltare enligt 45 § konkurslagen. Såvitt konkursdagboken utvisade
inkom icke någon berättelse enligt 56 § konkurslagen förrän den 30 januari

1952, då två berättelser inkommo, avseende dels tiden den 29 april 1949
—den 31 december 1950 och dels tiden den 1 januari—den 31 december
1951. Den 4 april 1952 försattes Ahlberg ur tjänstgöring. Melin erhöll enahanda
förordnande som i bolagets konkurs.

Den 15 juli 1949 blev ovan omförmälde tandläkaren Jonsson försatt i
konkurs vid Folkare tingslags häradsrätt. Till förvaltare jämlikt 43 § konkurslagen
förordnade samma dag konkursdomaren Ahlberg. I sammanhang
därmed förordnade konkursdomaren kommunalborgmästaren Persson
att vara rättens ombudsman i konkursen. Berättelse enligt 55 § konkurslagen
avgavs den 11 augusti 1949, varefter första borgenärssammanträde i
konkursen hölls den 12 augusti. Ahlberg utsågs därvid till förvaltare jämlikt
45 § konkurslagen. Såvitt konkursdagboken utvisade hade några berättelser
enligt 56 § konkurslagen icke inkommit förrän under ar 19o2. Sedan
Ahlberg den 4 april 1952 försatts ur tjänstgöring, erhöll Melin uppdrag att
tillsvidare bestrida förvaltargöromålen.

Av konkursdagboken framgick vidare följande.

Den 25 juni 1948 försattes sågverksägaren Gustaf Elof Jansson i Trollbo
i konkurs vid Hedemora tingslags häradsrätt, varvid till rättens ombudsman
förordnades landsfiskalen V. Schelin och till förvaltare enligt 43 §
konkurslagen advokaten Karl Gezelius. Den 7 juli 1948 ingav den sistnämnde
berättelse enligt 55 § konkurslagen. Första borgenärssammanträde
hölls den 30 juli 1948. Till förvaltare i konkursen utsågos Gezelius och
advokaten Olof Rödöö i Östersund. Berättelser enligt 56 § konkurslagen
inkommo enligt konkursdagboken till konkursdomaren den 6 mars 1952
för tiden till och med den 21 maj 1949 samt den 3 maj 1952 och den
11 juli 1952.

Med anledning därav att berättelser enligt 56 § konkurslagen i ovanberörda
konkurser icke avgivits inom den i samma lagrum föreskrivna
tiden anmodade jag häradshövdingen i domsagan Olof Thulin att infordra
yttranden från vederbörande konkursdomare och rättens ombudsmän samt
till mig inkomma därmed ävensom med eget yttrande.

I avgivet yttrande, varmed Thulin överlämnade av honom infordrade
yttranden, meddelade Thulin, att Svea hovrätt från 1950 ars början till
ilen 1 juli 1952 förordnat nedannämnda befattningshavare att uppehålla
konkursdomarämbetet i domsagan, nämligen 1) extra bovrättsfiskalen Stig
Egersten för tiden den 7 mars 1950—den 20 oktober 1951 (med avbrott
för smärre ledigheter), 2) extra hovrättsfiskalen Stig Thanner (under Egerstens
militärinkallelse) för tiden den 1 september—den 3 november 1951
(med ett mindre avbrott den 13—den 20 oktober 1951), 3) extra hovrättsfiskalen
Holly Witt-Strömer för tiden den 4 november—den 30 december
1951 samt t. f. tingsdomaren Johan Wellander för tiden den .5 januari—
den 30 juni 1952.

Egersten anförde i yttrande rörande bolagets och Skoghs konkurser följande.

Egersten hade vissa dagar under sista kvartalet år 1948 och under år
1949 haft förordnanden såsom t. f. domhavande i Hedemora domsaga och
därvid haft att fullgöra även konkursdomarens uppgifter. Därutöver hade
Egersten under tiden den 7 mars 1950—den 30 september 1951 samt den
13—den 20 oktober 1951 varit förordnad såsom konkursdomare i domsagan.
Egersten hade såsom konkursdomare haft full insikt om att Ahlberg
saväl före som efter det att Egersten första gången erhöll förordnande såsom
konkursdomare underlåtit att uti ifrågavarande konkurser inkomma
med berättelser enligt 56 § konkurslagen. Ahlberg hade telefonledes och
vid personliga sammanträffanden såväl av Egersten som av den vid domsagan
för tillfället tjänstgörande äldste tingsnotarien, vilken närmast under
Egersten enligt den vid domsagan tillämpade arbetsordningen haft att ombesörja
konkursdomaren åliggande rutingöromål, flerfaldiga gånger erinrats
om sin skyldighet att inkomma med halvårsberättelser. Ahlberg hade därvid
för sin underlåtenhet lämnat förklaringar, som närmare framginge av
det yttrande rättens ombudsman, Dybeck, avgivit i ärendet. Egersten ville
i detta sammanhang framhålla, att Ahlberg ej endast i konkursmål utan
även i allmänna rättegångsmål och ärenden haft vissa svårigheter att i rätt
tid eller över huvud efterkomma givna förelägganden. — Dybeck hade vid
förfrågningar lämnat enahanda besked som Ahlberg. Egersten vore fullt
medveten om att han varit befogad att skriftligen förelägga Ahlberg att
inkomma med halvårsberättelser och vid tredska entlediga honom såsom
förvaltare i konkurserna. Att Egersten icke tillgripit sådana åtgärder berodde
på att Ahlberg varit den ende inom domsagan verkande ledamoten
av advokatsamfundet, att av naturliga skäl ett livligt umgänge förekommit
såväl i som utom tjänsten samt att Egersten — som vid denna tid saknat
anledning ifragasätta sanningsenligheten i Ahlbergs förklaringar —
ansett Ahlbergs underlåtenheter vara utslag av hans ovan berörda svårigheter
i allmänhet att ställa sig givna förelägganden till efterrättelse. Av
^ äd Egersten salunda anfört syntes framga, att han vid övervakningen av
ifrågavarande konkurser fullgjort allt som skäligen kunde anses ha ålegat
honom i egenskap av konkursdomare. Egersten finge därför anhålla, att
JO måtte låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Thanner uppgav i yttrande rörande samma konkurser, att han av hovrätten
förordnats att under tiderna den 1 september—den 12 oktober samt
den 21 oktober—den 3 november 1951 uppehålla befattningen såsom tingssekreterare
i domsagan och vara konkursdomare. På grund av den stora
arbetsbördan i domsagan — tingssekreterarbefattningen hade från och med
den 1 januari 1952 ändrats till tingsdomarbefattnmg — hade Thanners tid
uteslutande tagits i anspråk för skötseln av de på honom ankommande
löpande göromålen. Till följd därav hade Thanner icke blivit i tillfälle att

företaga någon noggrann genomgång av konkursdagböckema och akterna
i de vid domsagans häradsrätter då anhängiga konkurserna. Vid handläggningen
av de konkursärenden av löpande natur, som Thanner haft att taga
befattning med, hade han icke uppmärksammat de dröjsmål med avgivandet
av halvårsberättelser, varom nu vore fråga. Thanner hade vid denna
tid ej heller haft anledning utgå ifrån, att skäl förefunnos till genomgång
av vad tidigare förevarit i respektive konkurser. Några dagar före sitt tillträde
hade Thanner sålunda i Stockholm haft ett samtal med dåvarande
tingssekreteraren i domsagan angående sitt kommande arbete därstädes.
På tal om konkursdomarskapet hade därvid, enligt vad Thanner ville minnas,
icke framkommit något, som kunnat tyda på att försumlighet i något
avseende skulle föreligga från konkursförvaltningarnas sida. Thanners förordnande
hade icke infallit under tid eller i omedelbar närhet av tid, da
berättelserna enligt 56 § konkurslagen rätteligen skolat ingivas till konkursdomaren.
Hans förordnande hade slutligen varit tillfälligt och av kortvarig
natur. Först någon av de sista dagarna under sin tjänstgöring i domsagan
hade Thanner blivit medveten om att halvårsberättelser i vissa konkurser
icke avgivits. Då han slutat sin tjänstgöring hade han omtalat detta
förhållande för sin efterträdare och bett honom sätta sig i förbindelse med
rättens ombudsmän.

Witt-Strömer, som under tiden den 4 november—den 31 december 1951
tjänstgjort såsom tingssekreterare och konkursdomare i domsagan, anförde
i sitt yttrande: I början av sin tjänstgöring i domsagan hade Witt-Strömer
haft en mycket stor arbetsbörda. Till följd därav hade han först i december
månad fått tillräcklig tid att utföra en noggrann genomgång av konkursdagböckerna
och akterna i samtliga vid domsagan anhängiga konkurser.
Då Witt-Strömer därvid erfarit, att berättelser enligt 56 § konkurslagen
i en del fall icke ingivits till konkursdomaren, hade han uppgjort en
förteckning över rättens ombudsmän och förvaltare i de konkurser, där försummelse
i angivet hänseende förelåg, varefter han med ledning av förteckningen
telefonledes sökt sätta sig i förbindelse med vederbörande ombudsmän
och förvaltare. Han hade lyckats fa kontakt med de flesta och
tillhållit dem att inkomma med halvårsberättelser. Olika skäl — vilka han
numera ej kunde erinra sig — hade angivits till att berättelser ännu ej insänts
till konkursdomaren, varjämte besked lämnats om att sådana skulle
inkomma. Witt-Strömer kunde nu ej erinra sig, vilka ombudsmän och förvaltare
han på angivet sätt kontaktat. Dock mindes han, att Ahlberg anmodats
inkomma med halvårsberättelser. Å ovannämnda förteckning hade
Witt-Strömer noterat vilka personer han ej lyckats få förbindelse med.
När Wellander ersatt Witt-Strömer såsom konkursdomare, hade Witt-Strömer
överlämnat förteckningen till honom. Därom anmodad av Wellander
hade Witt-Strömer i konkursdagböckerna antecknat de telefonsamtal, beträffande
vilka han kunde erinra sig data. Vidkommande nu ifrågavarande två

konkurser vore Witt-Strömer väl medveten om att han kunnat skriftligen
förelägga Ahlberg att inkomma med halvårsberättelser och vid tredska
entlediga honom såsom förvaltare. Dock syntes väl dylika åtgärder icke
böra tillgripas, innan det kunnat konstateras, att ett muntligt åläggande
icke medfört något resultat. Med hänsyn därtill och då Witt-Strömer under
den korta tid han innehaft förordnande såsom konkursdomare i domsagan
icke hunnit överblicka resultatet av sina försök att muntligen framtvinga
avlämnande av halvårsberättelser, ansåge Witt-Strömer sig icke kunna
lastas för att han icke tillgripit några mera effektiva åtgärder vid övervakningen
av konkurserna.

Wellander, vilken varit förordnad såsom konkursdomare från och med
den 3 januari 1952, hänvisade till en början till en av honom den 3 april
1952 upprättad promemoria, däri redogjordes för åtgärder som Wellander
sedan den 11 januari 1952, då Dybeck i närvaro av Thulin för Wellander
omtalat att Ahlberg icke avgivit berättelser enligt 56 § konkurslagen i
bolagets och Skoghs konkurser, vidtagit för införskaffande av berättelser
i dessa och andra konkurser intill den 2 april 1952, då Wellander erhöll
meddelande från åklagarmyndigheten att Ahlberg erkänt förskingring av
ett avsevärt belopp.

I sitt yttrande anförde Wellander vidare, att han alltjämt hade kvar ett
tydligen på eftermiddagen den 21 januari 1952 avfattat koncept till skrivelse
den 22 januari till Ahlberg, vari Wellander jämlikt SO § konkurslagen
anmodat honom att senast den 29 januari i Skoghs konkurs avgiva
i 56 § konkurslagen avsedd berättelse t. o. m. år 1951. Uppenbarligen
hade Wellander avsett att sända en motsvarande anmaning i bolagets
konkurs. Avskrift av breven hade skolat överlämnas till rättens ombudsman
för kännedom. Skrivelserna hade dock aldrig kommit att expedieras
pa grund av ett telefonsamtal från Ahlberg på eftermiddagen den 21
januari. Berättelser enligt 56 § konkurslagen för tiden efter Ahlbergs entledigande
den 4 april 1952 hade inkommit i rätt tid.

I yttrande rörande Kurt Jonssons konkurs anförde Egersten följande.

Även uti ifrågavarande konkurs hade Egersten, som varit väl medveten
om Ahlbergs underlåtenhet att avgiva halvårsberättelser, utövat enahanda
påtryckningar a Ahlberg som Egersten redovisat i ovan återgivna yttrande.
Ahlberg hade för sin underlåtenhet vid skilda tillfällen lämnat ett flertal
förklaringar, vilka ej utan vidare kunnat avvisas. En av dessa förklaringar,
som Egersten numera kunde erinra sig, hade varit, att konkursen när som
helst skulle kunna avslutas, blott konkursboets mellanhavande med Aktiebolaget
Forssbergs dentaldepot, som enligt avbetalningskontrakt med
äganderättsförbehåll ägde tandläkarpraktikens inredning, kunde klaras
upp. Hur denna angelägenhet kommit att draga ut på tiden framgmge av
ett yttrande, som rättens ombudsman, Persson, i ärendet avgivit till konkursdomaren.
— Även med Persson hade Egersten flera gånger varit i för -

bindelse i anledning av konkursen, senast under hösten 1951, då arvodesriikningar
från Persson och Ahlberg inkommit. Persson hade da förklarat,
att Ahlberg avgivit redovisning och att konkursen stode inför sitt avslutande.
Om anledningen till att Egersten icke tillgripit längre gående åtgärder
mot Ahlberg ville Egersten hänvisa till vad han därutinnan anfört i
sitt ovannämnda yttrande. Då Egersten vid övervakningen av ifragavarande
konkurs fullgjort allt som skäligen kunde anses ha ålegat honom i
egenskap av konkursdomare, hemställde Egersten, att JO måtte låta bero
vid vad i ärendet förekommit.

Thanner och Witt-Strömer åberopade i yttranden rörande Jonssons konkurs
vad de anfört i sina ovanberörda yttranden rörande bolagets och
Skoghs konkurser.

Wellander hänförde sig i huvudsak till innehållet i ovan omförmälda
promemoria och tilläde, att berättelse enligt 56 § konkurslagen för tiden
efter Ahlbergs entledigande inkommit i rätt tid.

Beträffande Gustaf Elof Janssons konkurs anförde Egersten i särskilt
yttrande följande: Egersten hade såsom konkursdomare haft full insikt om
att berättelser enligt 56 § konkurslagen uti ifrågavarande konkurs ej inkommit
vare sig före eller efter det att han första gången erhållit förordnande
såsom konkursdomare. Exakt vilka åtgärder han i anledning därav
vidtagit kunde han numera ej erinra sig. Egersten ville dock minnas, att
han i början av sin verksamhet som konkursdomare telefonledes förhört
sig med förvaltaren Gezelius om anledningen till att konkursen ännu ej
avslutats samt erinrat om att halvårsberättelser måste avgivas. Då sådana
berättelser likväl ej inkommit, hade Egersten — som bibragts den uppfattningen
att Gezelius’ underlåtenhet haft sin grund i den stora arbetsbörda
som åvilat honom — med hänsyn till att Gezelius i övrigt på ett
föredömligt sätt skött sina rättsliga angelägenheter vid domsagan, i fortsättningen
nöjt sig med att anmoda rättens ombudsman, Schelin, att söka
införskaffa berättelserna och att snarast få konkursen avslutad. I samband
med att Gezelius uppvaktat vid något ting i Hedemora hade Gezelius
dock personligen erinrats om halvårsberättelserna. Den tingsnotarie, som
närmast under Egersten under senare delen av år 1950 och första delen av
år 1951 haft att ombesörja konkursdomaren åliggande rutingöromål, hade
vid förfrågan den 2 januari 1953 förklarat, att han numera kunde påminna
sig ha haft åtminstone ett telefonsamtal med Gezelius i denna angelägenhet
samt ett flertal samtal i samma sak med en å dennes byrå anställd
biträdande jurist, vilken tidigare tjänstgjort såsom tingsnotarie vid domsagan.
Egersten ansåge, att han vid övervakningen av ifrågavarande konkurs
fullgjort allt som skäligen kunde anses hava ålegat honom såsom konkursdomare.

Thanner och Witt-Strömer hänvisade jämväl i fråga om Janssons konkurs
till innehållet i de av dem avgivna yttrandena rörande bolagets och

Skoghs konkurser. Witt-Strömer tilläde, att han enligt anteckning i konkursdagboken
den 17 december 1951 anmodat Gezelius att inkomma med
halvårsberättelse.

Beträffande Janssons konkurs anförde Wellander, efter att ha redogjort
för sina åtgärder för halvårsberättelsers införskaffande, att han, utöver vad
han uppgivit, vid många tillfällen haft överläggningar med Schelin om
konkursboet och därigenom fått kunskap om dess tillstånd.

Dybeck, Persson och Schelin avgåvo i sina yttranden förklaringar till
att de icke själva vidtagit erforderliga åtgärder för införskaffande och översändande
till konkursdomaren av berättelser enligt 56 § konkurslagen.

I sitt eget utlåtande anförde Thulin följande.

Den 4 mars 1950 hade Thulin begärt förordnande för Egersten att i
Thulins ställe övertaga konkursdomarämbetet. Detta hade varit ett led i
en av arbetsbördan föranledd omläggning av arbetet i domsagan, innebärande
att tingssekreteraren befriades från att biträda Thulin vid tingen
och i stället hade helt självständiga arbetsuppgifter, alltså samma ordning
som tillämpades i domsagor med tingsdomare. Befattningen hade också
från och med den 1 januari 1952 utbytts mot tingsdomartjänst. Thulins
avsikt hade egentligen varit att i början av år 1950 granska konkurserna,
men på grund av andra brådskande arbetsuppgifter hade han ej medhunnit
detta. Thulin hade då lagt Egersten på minnet, att han hade att tillse
att konkurserna avslutades och att halvårsberättelser infordrades. Troligen
i september 1951 hade Thulin ingripit i konkursdomarens ämbetsåliggande
och skälet därtill hade varit, att han vid handläggning av frågan om arvoden
i Jonssons konkurs upptäckt, att halvårsberättelser saknades. Anledning
att infordra halvårsberättelse i Jonssons konkurs hade ej funnits då,
eftersom vid arvodesräkningen varit fogad en redogörelse, som fullt motsvarade
halvårsberättelsen, och tillika uppgivits, att konkursen omedelbart
skulle avslutas. Anmärkningen rörande halvårsberättelser gällde därför
kontroll av domsagans konkurser i allmänhet. Thulin hade talat om saken
både med Thanner och sedermera med Witt-Strömer. Thulin hade då ej
haft den ringaste misstanke om att Ahlberg brast i redovisning, utan det
hade varit rena rutinanmärkningar. Ahlberg hade varit den ende i domsagan
bosatte ledamoten av Sveriges advokatsamfund, han hade besökt
domsagokansliet nästan varje dag och han hade icke minst därför att han
var advokat haft saväl domstolens och rättens ombudsmäns som allmänhetens
fulla förtroende och det bästa sociala anseende. Ahlberg hade för
Thulin uppgivit, att han i det längsta trott, att han skulle kunna redovisa,
då hans förskingringar voro relativt obetydliga. Hans fader, som varit
förmögen, hade emellertid bundit sina pengar i ett nybygge, och Ahlberg
hade ej lyckats skaffa medel från andra håll. När Wellander tillträtt befatG
ningen som tingsdomare den 3 januari 1952, hade Thulin omedelbart tillsagt
honom, att kraftiga åtgärder måste vidtagas för att få in halvårsberät -

telser i Skoghs och Jonssons konkurser. Thulin hade därvid antytt, att man
icke kunde helt bortse från möjligheten att Ahlberg hade tillfälliga svårigheter
att redovisa. Sedan hade hela tragedien — med alla dess svara följder
för dem som litat på Ahlberg — så småningom rullats upp genom
ingripande av konkursdomaren och rättens ombudsmän. Ahlberg hade ständigt
lovat redovisning men begärt uppskov under allehanda förevändningar.
Avslöjandet hade kommit som en fullständig överraskning för allmänheten
och icke minst för advokatsamfundet. Det vore att märka, att
Ahlbergs förskingringar från konkursboen gjorts senast under juli 1951.
Ahlberg hade för Thulin uppgivit, att det belopp han då fått in i Skoghs
konkurs, 10 000 kronor, aldrig insatts i bank. Det hade naturligtvis varit
i borgenärernas intresse, att Ahlberg skulle få anstånd för att göra rätt för
sig. Det korta anstånd han fått kunde därför icke skäligen läggas rättens
ombudsmän eller konkursdomarna till last som försummelse.

Beträffande ifrågavarande konkurser anförde Thulin ytterligare följande.

Aktiebolaget Bernhards Slumplagers konkurs. Denna konkurs hade först
varit s. k. fattigkonkurs, enär gäldenären Arne Sundberg avyttrat alla
bolagets tillgångar. Vid första borgenärssammanträdet hade den ändrats
till vanlig konkurs för att få frågan om åtal mot Sundberg för konkursbrott
prövad och eventuellt i samband därmed återvinning från Sundberg.
Tillgångarna i konkursen hade utgjort endast 570 kronor, vilket belopp
upptagits som konkursboets fordran i Ahlbergs sedermera inträffade konkurs.
Detta belopp hade emellertid åtgått till eller täckte i varje fall ej
ens tillnärmelsevis konkurskostnadema. Sundberg hade varit och torde
fortfarande vara helt medellös. Vissa osäkra fordringar hade funnits i konkursen
men visat sig helt värdelösa. Thulin erinrade sig, att Ahlberg och
Dybeck flera gånger för Thulin anmält detta. Åtalsfrågan hade prövats av
landsfogden. Under hösten 1952 hade åtal anhängiggjorts och Sundberg
hade dömts den 30 december 1952 till ansvar för konkursbrott och att
utgiva skadestånd till konkursboet. Konkursen vilade fortfarande. Ingen
skada för borgenärerna hade skett genom försummelse av konkursförvaltningen.
Konkursdomaren hade kunnat följa åtalsfrågan och hade därigenom
haft kontroll över konkursen.

Skoghs konkurs. Konkursutredningen syntes ha varit färdig i juli 1951,
varefter konkursen bort avslutas. Halvårsberättelser hade oaktat påminnelser
ej inkommit 1950 och 1951. Hösten 1951 hade konkursdomaren påbörjat
den aktion mot Ahlberg, som lett till att han entledigats. Ahlberg
hade i konkursen förskingrat 20 329 kronor, vilket belopp upptagits som
fordran för konkursboet i Ahlbergs konkurs. Enligt uppgift från nuvarande
konkursförvaltaren och rättens ombudsman komme konkursboet att väcka
civil talan mot Dybeck om ut fående av detta belopp. Konkursboet torde
emellertid vara villigt till uppgörelse i godo med ett avsevärt rimligare
belopp. Uteslutet vore ju ej, att förskingringen skett även om kvartalsrap -

porter avgivits till rättens ombudsman. Ahlberg syntes, när han avslöjades,
ha förskingrat alla av honom omhänderhavda medel.

Jonssons konkurs. Konkursutredningen syntes ha varit färdig i början
av 1951, varefter konkursen bort avslutas. Ahlberg hade i konkursen förskingrat
2 119 kronor, vilket belopp upptagits som skuld till konkursboet
i Ahlbergs konkurs. Persson hade förliknings vis med konkursförvaltningen
träffat uppgörelse om utgivande av en ersättning till boet av 1 500 kronor.
Såsom förut nämnts hade redovisning för konkursen inkommit i samband
med begäran om fastställande av arvoden i augusti 1951. Denna redovisning
täckte helt en halvårsberättelse. Halvårsberättelser hade i övrigt ej
avgivits 1950 och 1951, men påminnelser hade gjorts. På nyåret 1952 hade
konkursdomaren påbörjat den aktion mot Ahlberg, som lett till att han
avslöjats.

Janssons konkurs. Denna konkurs stode i samband med en annan konkurs
och vissa rättegångar i Jämtland. Med anledning därav hade förordnats
två förvaltare. Konkursutredningen i Hedemora domsaga hade varit
avslutad i huvudsak 1949, och konkursen hade sedan vilat i avbidan på
utredningen i Jämtland. Redan vid förvaltarvalet hade uppgivits, att konkursutredningen
maste bliva mycket tidsödande på grund av gäldenärens
affärer i Jämtland. Gezelius och Schelin hade anmält, att konkursen fortfarande
vilat i avbidan på utredningen i Jämtland. Denna vore ej ännu
avslutad. Ingen försummelse av konkursförvaltningen mot borgenärerna,
som medfört skada för dessa, kunde anses föreligga. Halvårsberättelser
hade icke avgivits 1950 och 1951 med hänsyn till att konkursen vilat; för
tiden från och med andra halvåret 1951 hade de emellertid inkommit.

Slutligen framhöll Thulin, att av förklaringarna torde framgå, att konkursdagböckerna
delvis gåve en ofullständig och därigenom missvisande
bild av den kontroll konkursdomarna utövat över ifrågavarande fyra konkurser.
Efter ingripande av Thulin hösten 1951 hade konkursdomarna tillsett,
att halvarsberättelser inkommit i konkurserna. I domsagans övriga
konkurser syntes halvårsberättelser ha inkommit i föreskriven ordning.

Vid utlåtandet voro fogade, bland annat, avskrifter av svar från Thanner
och Witt-Strömer till Thulin på dennes begäran om deras uttalanden rörande
åtgärder, som under deras tjänstgöring i domsagan vidtagits för infordrande
av berättelser enligt 56 § konkurslagen, ävensom intyg av Ahlberg
om att berättelser avfordrats honom såsom konkursförvaltare.

Sedan jag med anledning av Thulins uppgifter i utlåtandet anmodat
denne att inkomma med, bland annat, särskild förteckning beträffande
envar av ovan omförmälda konkurser, utvisande i vad mån anteckningar,
som bort göras i konkursdagböckerna, icke varit införda i dem vid tiden
för dagböckernas insändande till mig i november 1952, överlämnade Thulin
en så lydande förteckning:

”Åtgärder m. m. i Aktiebolaget Bernhards Slumplagers konkurs (enligt
yttrandena).

1948—1951 Anmälan från ro och fv vid flera tillfällen, att tillgångar saknades
och att konkursen vilar i avbidan på åtal för konkursbrott.

1948— 1952 Ständiga förfrågningar av domhavanden hos åklagarna (lands fiskalen,

t. f. landsfogdarna och landsfogdeassistentema), om
och när åtal kommer att väckas. Alltid samma svar, att utredningen
ej medhunnits på grund av brist på arbetskraft och
andra mera brådskande göromål. (Vi måste ju för tingsarbetet
veta, när målet kunde komma.)

1950 Påminnelse om halvårsrapporten av tingsnotarie Bäärnhielm

(se Ahlbergs intyg).

1950—1951 Påminnelser om halvårsrapporter (enligt Egerstens yttrande),
hösten 1951 Påminnelse om halvårsrapport (enligt Witt-Strömers yttrande)
.

Åtgärder m. m. i Bertil Skoghs konkurs (enligt yttrandena).

1950 Påminnelse om halvårsrapport av tingsnotarie Bäärnhielm (se

Ahlbergs intyg).

1950—1951 Påminnelser om halvårsrapporter (enligt Egerstens yttrande),
hösten 1951 Påminnelse om halvårsrapport (enligt Witt-Strömers yttrande)
.

Åtgärder m. m. i Kurt Jonssons konkurs (enligt yttrandena).

1950 Påminnelse om halvårsrapport av tingsnotarie Bäärnhielm (se

Ahlbergs intyg).

1950—1951 Påminnelser om halvårsrapporter (enligt Egerstens yttrande).

Åtgärder m. m. i Elof Janssons konkurs (enligt yttrandena).

1949— 1951 Anmälningar av ro och fv vid flera tillfällen att konkursen

vilade i avbidan på rättegångar i Jämtland.

1950— 1951 Påminnelser om halvårsrapporter (enligt Egerstens yttrande),
hösten 1951 Påminnelse om halvårsrapport (enligt Witt-Strömers yttrande).
”

Enligt meddelande från t. f. landsfogden G. Delleryd hade denne vid
Hedemora tingslags häradsrätt väckt åtal mot Dybeck såsom rättens ombudsman
i Aktiebolaget Bernhards Slumplagers och Skoghs konkurser för
det han, bland annat, försummat vidtaga åtgärder i anledning av konkursförvaltaren
Ahlbergs underlåtenhet att i rätt tid avgiva berättelser enligt
56 § konkurslagen samt därigenom och på annat sätt avhänt sig all kontroll
över förvaltningen av boets medel. I meddelad dom hade häradsrätten
dömt Dybeck för vad han därutinnan och i andra hänseenden låtit
komma sig till last såsom rättens ombudsman att för tjänstefel böta 35
dagsböter å 15 kronor.

I skrivelse den 30 juni 1953 till landsfogden i Kopparbergs län förord -

2 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1955 års riksdag.

nade jag om åtal mot Persson i egenskap av rättens ombudsman i Jonssons
konkurs för tjänstefel genom, bland annat, underlåtenhet att vidtaga erforderliga
åtgärder mot förvaltaren Ahlberg i anledning av dennes uraktlåtenhet
att inkomma med halvårsberättelser. (Se ämb.-ber. 1954 s. 58 o. f.)

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Sedan förvaltaren enligt 55 § konkurslagen efter konkursens inträde avgivit
berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd
m. m., åligger det enligt 56 § förvaltaren att, om konkursen icke är
avslutad vid utgången av näst efter första borgenärssammanträdet infallande
juni eller december månad, inom fjorton dagar därefter till rättens
ombudsman avlämna berättelse, vari alla de åtgärder, som vidtagits för
förvaltningens bringande till slut, skola noggrant angivas. Det åligger
vidare förvaltaren att sedermera under konkursens fortgång för varje halvår
inom fjorton dagar från utgången därav avgiva sådan berättelse. Har, då
berättelse avgives, mer än ett år förflutit från det beslutet om egendomsavträde
meddelades, skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning
om orsakerna till att konkursen icke avslutats. Berättelsen skall av
ombudsmannen granskas och inom två veckor från mottagandet ingivas till
konkursdomaren jämte de anmärkningar, till vilka ombudsmannen må ha
funnit fog.

Rättens ombudsman åligger enligt 59 § att göra sig noga underrättad
om boets tillstånd samt under konkursen hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.
Om förvaltare visar motvilja, oskicklighet eller försummelse
vid fullgörandet av sitt uppdrag, har ombudsmannen enligt 80 § att hos
konkursdomaren göra anmälan om förhållandet. Göres sådan anmälan eller
finner konkursdomaren eljest anledning till anmärkning mot förvaltare,
äger konkursdomaren efter omständigheterna tillhålla honom att fullgöra
sina åligganden eller skilja honom från befattningen.

I förevarande fall är upplyst, att såvitt angår ovan omförmälda konkurser
berättelser enligt 56 § konkurslagen icke i vederbörlig ordning inkommit
till konkursdomaren. Sålunda ha ännu vid utgången av år 1951 ingen
av de halvårsberättelser, som skolat vara avlämnade under åren 1950 och
1951, inkommit till konkursdomaren. En flyktig granskning av konkursdagböckerna,
där avgivandet av sådan berättelse skall antecknas, har
under hela denna tid bort giva vederbörande konkursdomare full klarhet
om att i fråga om avgivandet av dessa berättelser förelegat försummelse
av konkursförvaltarna och även bristande tillsyn över dem från vederbörande
rättens ombudsmäns sida. I vissa fall ha väl muntliga påminnelser
om skyldigheten att inkomma med berättelser framförts till rättens om -

budsmän eller förvaltare, men några kraftigare åtgärder ha icke vidtagits
förrän under år 1952, sedan Wellander övertagit konkursdomarämbetet.

Även om Thulin såsom häradshövding i domsagan haft en viss skyldighet
att vaka över att behandlingen av de vid häradsrätterna anhängiga
konkurserna icke droge för långt ut på tiden eller försummades av förvaltare
och rättens ombudsmän, anser jag, då Thulin under allenast kort tid
i början av år 1950 förvaltat konkursdomarämbetet, det dock icke kunna
läggas honom till last såsom tjänstefel att icke tillräckliga åtgärder under
nämnda tid vidtagits för halvårsberättelsernas infordrande eller att det
brustit i tillsynen under omförmälda två år.

Ansvaret för tillsynen över konkurserna under åren 1950 och 1951 måste
närmast ha åvilat Egersten, vilken under största delen av sagda tid varit
konkursdomare. Egersten har varit medveten om att berättelser enligt
56 § konkurslagen i ovannämnda konkurser icke inkommit till konkursdomaren.
Han har det oaktat icke vidtagit andra åtgärder än påminnelser
till förvaltare och rättens ombudsmän. Då berättelser uteblivit för det
ena halvåret efter det andra, borde det uppenbarligen ha stått klart för
Egersten, att genom hans försorg något måste göras för framtvingande av
berättelserna. I första hand hade han bort skriftligen förelägga rättens
ombudsmän att tillse, att berättelser avgåvos, samt, om detta ej medfört
resultat, vidtaga åtgärder mot förvaltarna med stöd av 80 § konkurslagen.
Egersten har icke vidtagit någon dylik åtgärd och har följaktligen ej heller
kunnat utöva den allmänna tillsyn över konkursernas fortgång, som
ålegat honom. Därest konkursdomaren utövat sin tillsyn på ett noggrannare
och effektivare sätt, skulle med säkerhet rättens ombudsmän ha vidtagit
kraftigare åtgärder gentemot förvaltarna, när de försummat sig.
Genom att icke tillse att rättens ombudsmän och förvaltare fullgjort sina
skyldigheter att inkomma med berättelser enligt 56 § konkurslagen har
Egersten gjort sig skyldig till sådan försummelse i utövningen av konkursdomarämbetet,
att densamma icke kan undgå beivran.

Vad angår Thanner och Witt-Strömer, vilka allenast under kortare tider
uppehållit konkursdomarämbetet, låter jag bero vid av dem avgivna förklaringar
och en erinran om vikten därav, att konkursdomare noggrant
tillser att berättelser enligt 56 § konkurslagen avgivas i föreskriven ordning
och tid.

Beträffande Wellander kan någon försummelse i fråga om tillsynen över
konkurserna icke anses ha förelegat.

Som Dybeck av landsfogden i länet ställts under åtal för försummelser
såsom rättens ombudsman i bolagets och Slcoghs konkurser, påkallar saken
icke vidare åtgärd från min sida gentemot honom.

Beträffande Persson har jag såsom ovan berörts förordnat om åtal för
vad han låtit komma sig till last.

Vad slutligen angår Schelin har jag funnit mig kunna låta bero vid

en erinran om angelägenheten därav, att rättens ombudsman enligt 56 §
konkurslagen åvilande skyldigheter noggrant iakttagas.

På grund av vad jag ovan anfört uppdrog jag åt riksåklagarämbetet att
vid Svea hovrätt väcka och utföra talan mot Egersten för tjänstefel i ovan
anmärkta hänseende. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Sedan Egersten därefter instämts till Svea hovrätt inkom han till hovrätten
med skriftligt genmäle, vari han under hemställan att åtalet måtte
lämnas utan bifall anförde, bland annat: Av åklagaren åberopade faktiska
omständigheter vitsordades utom på en punkt. Thulin hade i sitt yttrande
till JO uppgivit, att han — tydligen i samband med att Egersten i mars
månad 1950 förordnats till konkursdomare — lagt Egersten på minnet att
tillse, att konkurserna avslutades och att halvårsberättelser infordrades.
Egersten kunde icke vitsorda, att han erhållit någon dylik påminnelse.
Däremot vore det icke uteslutet, att Thulin i samband med ändrad uppdelning
av göromålen dem emellan i mars 1950 i allmänna ordalag omnämnt
konkursdomarens göromål, ehuru Egersten icke själv hade något
minne därav. Det förhållandet att beträffande vissa konkurser försummelser
redan förelegat i avseende å halvårsberättelserna, hade icke varit på tal
i samband med att Egersten övertagit konkursdomarämbetet. Detta hade
Egersten märkt först då han, så snart sig göra låtit, gått igenom konkursdagböckerna.
— Konkursdomarens tillsyn över konkurserna vore av formell
natur. Att konkursdomaren med ledning av halvårsberättelserna skulle
kunna skaffa sig någon egentlig insyn i konkurserna vore nära nog uteslutet.
Därest berättelsernas innehåll ej av särskild orsak gåve anledning till
erinran, lades de regelmässigt till handlingarna. I och för sig syntes det
icke finnas någon anledning, varför konkursdomaren icke muntligen skulle
kunna erhålla de upplysningar, som skulle inflyta i en halvårsberättelse.
Egersten hade varit minst lika insatt i de aktuella konkurserna som i de
konkurser, i vilka berättelser inkommit i vederbörlig ordning, därigenom
att han fått anledning att hos rättens ombudsmän och förvaltarna närmare
höra sig för om konkursernas tillstånd. — Av de fyra konkurser, som åtalet
avsåge, finge Janssons konkurs anses intaga en särställning. Ingen hade
velat ifrågasätta, att Gezelius såsom förvaltare låtit annan försummelse
komma sig till last än att han, trots ett flertal påstötningar, ej förrän 1952
avgivit någon halvårsberättelse. Av vad i saken förekommit framginge, att
tillsynen över konkursen varit fullt betryggande. JO hade också, vad anginge
rättens ombudsman, låtit bero vid en erinran. Av Thulins yttrande
framginge vidare, att konkursen under åren 1950 och 1951 varit vilande.
Att Egersten under sådan omständigheter skulle fällas till ansvar för
tjänstefel för att han icke vidtagit strängare åtgärder mot rättens ombudsman
och Gezelius än muntliga påminnelser syntes honom uteslutet. — Vad

anginge de övriga konkurserna, i vilka Ahlberg varit förvaltare, hade Egersten
med sin kännedom om svårigheten att i olika sammanhang få in
erforderliga handlingar från Ahlberg övervägt att tillgripa skriftliga förelägganden,
sedan muntliga föreställningar icke lett till resultat, men trots
allt avstått därifrån. Enligt Egerstens förmenande hade hans ställningstagande
med de förutsättningar, som då förelegat, icke varit oriktigt. Han
önskade vidare framhålla, att han därvidlag påverkats av att försummelser
beträffande halvårsberättelserna i samtliga konkurser, som avsåges med
åtalet, förelegat redan före hans tillträde av konkursdomarämbetet, vilka
försummelser icke föranlett strängare åtgärder mot rättens ombudsmän och
förvaltare än muntliga påminnelser. — Även om hans handlande i avseende
å de tre konkurser, i vilka Ahlberg varit förvaltare, kunde bli föremål
för erinran, gjorde Egersten dock gällande, att straffbar tjänsteförsummelse
icke förelåge.

Svea hovrätt yttrade i dom den 22 december 1953 följande.

I de konkurser, som med åtalet åsyftas, har avsevärt dröjsmål förelupit
i fråga om avlämnande av berättelser enligt 56 § konkurslagen. Under den
tid Egersten var förordnad såsom konkursdomare i domsagan inkommo
icke berättelser inom föreskriven tid för första halvåret 1950, andra halvåret
1950 och första halvåret 1951. Icke förrän under år 1952 inkommo berättelser,
avseende berörda halvårsperioder.

Egersten, som var medveten om att dröjsmål i anmärkt hänseende förelåg
såväl före som under tiden för hans förordnande såsom konkursdomare,
gjorde för att förmå förvaltarna att avlämna föreskrivna berättelser hos
dem och rättens ombudsmän muntliga påminnelser. Då dessa icke ledde
till resultat, hade omständigheterna bort föranleda till mera verksamma
åtgärder, i första hand skriftliga förelägganden samt i andra hand ingripande
mot förvaltarna med stöd av 80 § konkurslagen. Genom att icke
vidtaga åtgärder av denna art måste Egersten anses ha brustit i den tillsyn
över konkurserna som ålegat honom i egenskap av konkursdomare.

Emellertid är det förklarligt, att konkursförvaltares underlåtenhet att
avlämna berättelse enligt 56 § konkurslagen även vid upprepade försummelser
föranleder muntliga påminnelser av konkursdomaren. Det är även
att märka, att lagen icke lämnar närmare ledning för det förfarande, som
lämpligen bör anlitas för att tillhålla förvaltaren att fullgöra sina åligganden.
Vidare torde det förhålla sig så, att konkursdomaren endast i undantagsfall
ser sig föranlåten att tillgripa eu så allvarlig åtgärd som att skilja
förvaltaren från befattningen. Vad sålunda anförts belyses av praxis i domsagan
under tiden före Egerstens förordnande såsom konkursdomare och
kan i viss mån tjäna till försvar för Egersten. Med hänsyn härtill och i
betraktande av den jämförelsevis korta tid, under vilken Egersten hade
att svara för konkursdomaren åvilande uppgifter, bör vad i angivet hän -

sende funnits ligga Egersten till last skäligen icke tillräknas honom såsom
försummelse som medför ansvar för tjänstefel.

Åklagarens talan lämnas utan bifall.

Hovrättens dom vann laga kraft.

2. Felaktigt förfarande av byråchef i socialstyrelsen genom
yppande av omständigheter av beskaffenhet att omfattas
av den i 3 kap. 15 § andra stycket alkoholistlagen
stadgade tystnadsplikten.

Av handlingarna i ett genom klagomål av direktören Gustaf Sundström,
Sareksvägen 8, Bromma, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Under hösten 1951 utkom en roman, betitlad ”Torken”, av författaren
Waldemar Hammenhög. Romanen skildrade närmast en alkoholists leverne
och vedermödor. I nr 9 för år 1951 av Tidskrift för nykterhetsnämnderna,
för vilken byråchefen i socialstyrelsen August Åman är redaktör och ansvarig
utgivare, intogs en av Åman under rubriken ”Romanen om en alkoholist”
skriven recension av romanen. I denna recension uttalade Åman,
bland annat, att romanen i verkligheten vore ett — delvis troligen romantiserat—
stycke av en självbiografi. De av Åman gjorda uttalandena blevo
sedermera föremål för granskning av Hammenhög i en i tidningen Expressen
den 12 mars 1952 intagen artikel, däri Hammenhög jämväl begärde
svar å vissa av honom framställda frågor. Med anledning härav uttalade
sig Åman i ett i tidningen Expressen den 15 mars 1952 intaget, av Åman
undertecknat s. k. Öppet brev till Hammenhög, däri bland annat anfördes:

”En annan av Er apostroferad person är bokens dr Wannerstedt, dvs.
provinsialläkaren Bengt Mannerfelt i Sigtuna. I min granskning av Er bok
reagerade jag kraftigt mot Er otillständiga skildring av dr Mannerfelt, därför
att jag vet att han är en ärans man och en verkligt fin karl. Av barmhärtighet
mot Er yppade jag inte anledningen till att han måste ingripa
mot Er, men nu tigger Ni om besked härom. Nå, det ska Ni få. Dr Mannerfelt
var vice ordförande och läkarledamot i nykterhetsnämnden i Sigtuna,
där Ni vistades för några år sedan. I denna sin egenskap blev han
amnodad att ta en titt på Er av stadens taxichaufförer, som hade tröttnat
på att natt efter natt frakta hem Er dödfull och bära eller släpa Er upp
i Er kula. Även den respektabla institution, som l^ule mottagit Er som
gäst, fann Ert uppförande minst sagt motbjudande och påkallade nykterhetsnämndens
ingripande. Vidare sade man sig allmänt i staden att nykterhetsnämnden,
som ju inte var slapp när det gällde att ta hand om stadens
egna alkoholister, inte fick låta suputerna från Stockholm härja hur
som helst i staden. Då dr Mannerfelt på grund härav satte sig i förbindelse

med Er, flydde Ni som en rädd hare. Edra angrepp på dr Mannerfelt betecknade
jag i min granskning som en futtig hämndeakt, och det finns
ingen anledning att ta tillbaka ett ord härav.”

I en hit inkommen skrift förklarade sig Sundström vilja fästa min uppmärksamhet
på Åmans i sistnämnda tidning lämnade uppgifter. Sundström
förmenade, att offentliggörande av dylika uppgifter stode i strid mot innehållet
i 14 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Sedan jag med anledning av klagoskriften anmodat Åman att inkomma
med yttrande, anförde denne i här förevarande delar följande.

Den fräna inställning gentemot nykterhetsvården, som genomginge Hammenhögs
roman ”Torken”, hade på sina håll givit upphov till defaitism
bland nykterhetsvårdarna. Åman hade därför i sin egenskap av målsman
för nykterhetsvården funnit ofrånkomligt att noggrant studera denna
roman och redovisa sin mening om den. Sin uppfattning om romanen hade
Åman delgivit nykterhetsvårdens representanter genom en recension i den
av honom utgivna tidskriften för november 1951. Åmans därvid framförda
huvudanmärkning mot romanen hade varit, att den vore osannfärdig, och
denna anmärkning hade Åman grundat på en analys av hjältens alkoliolismåterfalls
genesis. — Mer än tre månader senare hade tidningen
Expressen berett Hammenhög tillfälle att i en längre artikel gå till rätta
med Åman. Den sårade författarambitionen komme här till mycket starka
uttryck, vilka — även om de framstode såsom roande, då de betraktades på
något tidsavstånd — dock genom själva sin frenesi icke kunde undgå att i
förstone verka något irriterande på Åman. En i detta sammanhang väsentlig
detalj vore Hammenhögs krav på besked om grunden för nykterhetsnämndens
i Sigtuna ingripande på sin tid mot honom. Detta krav hade
framförts på ett utmanande sätt och under åthävor, som varslat om att en
vägran att tillmötesgå detsamma skulle komma att utnyttjas för nya angrepp
på nykterhetsvården. Detta hade varit den psykologiska bakgrunden
till Åmans nu anmälda svar till Hammenhög. På grund av de föreliggande
omständigheterna hade Åman låtit sitt svar innefatta det av Hammenhög
begärda beskedet. Det vore däremot anmälningen vore riktad. Sundström
hade gjort sig dåligt underrättad i ärendet. Hans huvudpastaende, att
Åman i egenskap av byråchef givit ofientlighet åt detaljerade skildringar
av viss person före dennes ingående å alkoholistanstalt, vore helt felaktigt.
Den person, varom vore fråga, hade nämligen aldrig någonsin varit intagen
på alkoholistanstalt. Vid sin recension och polemik mot Hammenhög hade
Åman icke agerat i egenskap av byråchef utan såsom redaktör för Tidskrift
för nykterhetsnämnderna. Sundström tycktes vidare icke ha tagit reda på
att Hammenhög emfatiskt hade krävt att få det besked, som anmälningen

vände sig mot, och att få detta just i Expressen. I anmälningen åberopades
nämligen 14 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar och framhölles, att stadgandets förbud mot
utlämnande av handlingar i ärenden, som rörde behandling av alkoholister
eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, i vad de anginge enskilds personliga
förhållanden, gällde de fall, då vederbörande icke hade givit sitt
samtycke till utlämnandet. I detta fall förelåge ju icke blott samtycke utan
även direkt anfordran. Sundström riktade sig slutligen mot att Åman
namngivit de nykterhetsnämndsfunktionärer, Mannerfelt och förste inspektören
vid Stockholms stads nykterhetsnämnd Axel Sällqvist, som Hammenhög
låtit figurera i sin bok; därigenom skulle Åman nämligen ha ökat
möjligheten för allmänheten att ”lokalisera” det skildrade fallet. Äman
vore icke i stånd att fatta innebörden av klagomålen i denna del. Hammenhög
hade ju i den artikel, som föranlett Åmans klandrade svar, själv omnämnt
Mannerfelt och i själva verket i första hand riktat sin begäran om
besked till denne. Att lokalen vore Sigtuna hade Hammenhög också angivit
i samma artikel. Att Åman dragit bort den mycket genomskinliga
namnslöja, som Hammenhög kastat över Sällqvist, kunde icke i någon
man ha hjälpt till att lokalisera” fallet, eftersom författaren icke lämnade
läsaren i något tvivel om att romanens "lokal” jämte Sigtuna vore Stockholm.
De av Sundström framförda grunderna för anmälningen syntes vara
alldeles ohållbara. Åman hade emellertid funnit det vara riktigt att, oavsett
innehållet i den föreliggande anmälningen, ingå på frågan, huruvida
Åman genom sitt svar till Hammenhög brutit mot föreskriften i 3 kap.
15 § andra stycket alkoholistlagen, enligt vilken vad hos nykterhetsnämnd
förekommit rörande personer, som vore föremål för nämndens behandling,
ej finge yppas för obehöriga. Detta stadgande hade till ändamål att skydda
nykterhetsnämndernas klienter för insyn, att bespara dem det psykiska
lidande, som yppande för obehöriga av deras beteende i olika hänseenden
kunde åstadkomma. Stadgandet torde därför icke vara tillämpligt i de
för visso ytterst sällsynta fall, där klienten själv krävde yppande, även om
själva sällsyntheten hos dessa fall hade medfört, att någon särreglering för
deras vidkommande av diskretionsplikten överhuvud taget icke hade övervägts.
En viktig omständighet vore vidare, att klienten i detta fall, författaren
Hammenhög, uttryckligen hade förklarat, att yppande icke skulle
vara ägnat att åstadkomma psykiskt lidande för honom. Han sade nämligen:
"Det beklagliga är nämligen, att varken dr Mannerfelt eller byråchefen
Åman, inte heller alla deras likasinnade som har med alkoholistvården
att göra, kan räkna med att jag plågas av skamkänsla eller mörkrädsla
inför det sorgliga faktum att jag under flera år har varit periodiskt alkoholsjuk.
Sanningen skall göra eder fria. . .” Åman hölle därför före, att
nämnda stadgande om förbud mot yppande icke vore tillämpligt i detta
fall, på grund av klientens uttryckliga önskan därom och lämnade motive -

ring för sin oberördhet av yppande. Möjligen kunde det göras gällande,
att klientens framförda önskan hade utvidgat kretsen av behöriga till att
omfatta dem, som brytt sig om att följa med polemiken mellan Hammenhög
och Åman. I alla händelser syntes det Åman, att omständigheterna
i fallet hade varit sådana, att yppandet mot lagens bokstav icke borde
läggas Åman till last såsom ett fel. — Till slut nödgades Åman i sanningens
intresse rätta en felaktighet i den anmälda artikeln. Efter nedskri\ andet
av denna hade Åman satt sig i förbindelse med Mannerfelt för att förvissa
sig om att Åmans minne icke svikit honom i fråga om de omständigheter,
som på sin tid hade föranlett Mannerfelt att ingripa mot Hammenhög
och vilka Åman åsyftat i sin recension av romanen ”Torken”, nämligen
taxichaufförenias anmälan. Åman hade därvid fatt bekräftat, att hans
minne därom varit riktigt. Ålannerfelt hade därjämte under samtalet, vilket
skett per telefon, meddelat Äman, att han till Sigtunastiftelsen anmält
att en av dess gäster, Hammenhög, uppträdde på sådant sätt i spritavseende,
att han vore ett dåligt exempel för andra. Denna för Åman nya upplysning
hade han tyvärr kommit att uppfatta felaktigt, nämligen att det i
stället hade varit Sigtunastiftelsen, som anmält Hammenhög för Mannerfelt.
I överensstämmelse därmed hade Åman i sitt svar tillagt uppgiften
om att Hammenhög hade blivit anmäld till nykterhetsnämnden av den
respektabla institution, där han var gäst. Åman hade tidigare så mycket
mindre haft anledning att misstänka, att denna uppgift var felaktig, som
tidningen Expressen i sin redaktionella kommentar till Åmans svar uppgivit,
att hans uppgifter i stort sett stämde med Hanunenhögs egen version.
Emellertid hade Äman senare blivit upplyst om denna oriktighet,
vilken Äman med beklagande måste vidgå. I detta hänseende hade Åman
otvivelaktigt felat. Med avseende å frågan, huruvida vad Åman sålunda
låtit komma sig till last vore av beskaffenhet att böra medföra ansvar för
honom, kunde Åman till sitt försvar endast framhålla, att han varit i god
tro, när han lämnat den oriktiga uppgiften, och med verklig bestörtning
erfarit sin missuppfattning. Med något fog kunde det väl även göras gällande,
att den bekräftade uppgiften om taxichaufförernas anmälan framstode
såsom den för vederbörande jämförelsevis mera graverande och att
den tillfogade, felaktiga upplysningen icke innebure något ytterligare nedsättande
för vederbörande. Med stöd av vad Åman sålunda anfört hemställde
Åman, att på grund av de föreliggande omständigheterna klagomålen
icke måtte föranleda någon JO:s åtgärd.

I avgivna påminnelser bemötte Sundström Åmans förklaring och patalade
därjämte vissa uttalanden av Äman i ovan berörda recension av romanen
i Tidskrift för nykterhetsnämndema. Sundström framhöll, att Åman
i sitt handlande brutit mot den tystnadsplikt, som ålåge honom enligt
alkoholistlagen.

I anledning av förfrågan från justitieombudsmansexpeditionen uppgav
nykterhetsnämnden i Sigtuna stad i skrivelse den 27 maj 1952, undertecknad
av filosofie licentiaten Mårten Fryklund såsom ordförande, att nykterhetsnämnden
som sadan icke företagit några åtgärder i ärende angående
Hammenliög, varför några handlingar i sådant ärende icke funnes hos
nämnden.

På begäran av mig avgav därefter socialstyrelsen den 21 juni 1952 utlåtande
i ärendet härstädes och anförde däri följande.

Vad först beträffade frågan om Åman gjort sig skyldig till brott mot
lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
hade Åman för socialstyrelsen uppgivit, att hans uppgifter i ovannämnda
recension och öppna brev icke till någon del hämtats ur dylika handlingar.
Den redogörelse, som Åman lämnat beträffande Hammenhögs förhållanden
i Sigtuna, byggde enligt Åman på muntliga uppgifter, som han erhållit
av Mannerfelt. N agra allmänna handlingar rörande Ilammenhög hade
icke heller funnits vare sig hos socialstyrelsen eller enligt vad styrelsen inhämtat
hos länsnykterhetsnämnden i Stockholms län eller hos Sigtuna
stads nykteihetsnämnd. Da Åman såsom av det anförda framginge icke
utlämnat någon handling i strid mot föreskrifterna i 1937 års lag eller mot
förbud som jämlikt densamma meddelats och ej heller brutit mot förbehåll
som gjorts vid handlings utlämnande, vore lagen enligt socialstyrelsens
mening icke tillämplig i detta fall. Fråga uppkomme då, huruvida Åman
gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt. Därutinnan kunde till en
början anmärkas, att den för socialstyrelsen gällande instruktionen icke
innehölle någon bestämmelse om tystnadsplikt för styrelsens befattningshavare.
Av skäl som ovan anförts kunde i förevarande fall någon sådan
plikt icke heller härledas ur bestämmelserna i 1937 års lag. Då de uppgifter,
mot vilkas yppande Sundström riktat anmärkningar, offentliggjorts i
tryckt skrift, torde för övrigt — på grund av stadgandet i 7 kap. 3 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen, jämfört med 1 kap. 3 § samma förordning
någon påföljd för Åman icke kunna ifrågakomma under annan
förutsättning än att han befunnes ha uppenbarat förhållande, varom han
enligt lag haft att iakttaga tystnad. Med lag förstodes därvid enligt 14 kap.

6 § nyssnämnda förordning stadgande, som, i den ordning för varje särskilt
fall vore föreskriven, tillkommit genom samfällt beslut av Konungen och
riksdagen. Det förhållandet att vissa uppgifter funnes i en handling, som
jämlikt 1937 års lag undantagits från offentlighet, kunde icke för befattningshavare
utgöra sådan i lag stadgad tystnadsplikt, som avsåges i 7 kap.

3 § tryckfrihetsförordningen (propositionen nr 230/1948, s. 175). Det enda
lagstadgande om tystnadsplikt, som i förevarande fall kunde vara tillämpligt,
syntes vara 3 kap. 15 § andra stycket alkoholistlagen, vari stadgades,
att vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som vore före -

mål för nämndens behandling, ej finge yppas för obehöriga. Den sålunda
stadgade tystnadsplikten torde i första hand gälla nykterhetsnämndema,
deras ledamöter och tjänstemän. Det kunde emellertid enligt socialstyrelsens
mening med fog hävdas, att socialstyrelsen i sin egenskap av uppsiktsmyndighet
över alkoholist vår den i riket och tillsynsmyndighet över nykterhetsnämnderna
ävensom styrelsens tjänstemän borde vara underkastade
samma tystnadsplikt. Vad anginge Åmans recension av Hammenhögs
roman, yppades enligt socialstyrelsens uppfattning i recensionen icke några
förhållanden, om vilka Åman enligt 3 kap. 15 § alkoholistlagen kunde ha
haft att iakttaga tystnad. I fråga om Åmans öppna brev till Hammenhög
torde endast uppgifterna i det stycke, som började med orden En annan
av Er apostroferad”, i och för sig kunna innefatta yppande av sadana förhållanden,
som nyss nämnts. För att tystnadsplikt enligt 3 kap. 15 § alkoholistlagen
skulle föreligga krävdes emellertid, att de yppade förhållandena
avsåge en person, som vore eller varit föremal för nykterhetsnämndens
— i förevarande fall nykterhetsnämndens i Sigtuna behandling.
Såvitt socialstyrelsen hade sig bekant hade visserligen vid den tid, som avsåges
i ovannämnda stycke av Åmans öppna brev, Hammenhögs förhållande
i nykterhetsavseende muntligen påtalats hos nykterhetsnämndens
ordförande. Denna hänvändelse till ordföranden syntes emellertid icke ha
resulterat i att Hammenhög blivit föremål för nykterhetsnämndens behandling.
I skrivelsen den 27 maj 1952 från Sigtuna stads nykterhetsnämnd
till JO förklarades nämligen, att nykterhetsnämnden som sådan
icke företagit några åtgärder, varför några handlingar ej funnes i äiendet.
Vid sådant förhållande omfattades enligt socialstyrelsens bedömande icke
heller innehållet i Åmans öppna brev till Hammenhög av tystnadsplikt
enligt 3 kap. 15 § alkoholistlagen.

Enligt ett av Mannerfelt till medicinalstyrelsen den 30 april 1952 avgivet
yttrande över klagomål av Hammenhög rörande Mannerfelts hänvändelse
till Fryklund hade Mannerfelt därutinnan anfört följande: ”Under
en avsevärd period hade herr Hammenhög mycket ofta, tidvis kväll efter
kväll, synts onykter på Sigtuna stadshotell — även jag hade vid flera tillfällen
iakttagit detta — och måst hjälpas hem till Sigtunastiftelsens gasthem,
där han bodde, av taxichaufförerna i staden. Detta hade pa manga
håll väckt uppseende, och det framhölls, att mannaman syntes spela roll
vid behandling av vissa alkoholmissbrukare. Jag anmälde da till fil. lic.
Mårten Fryklund, kamrer vid Sigtunastiftelsen, i hans egenskap av ordförande
i Sigtuna nykterhetsnämnd, herr Hammenhögs uppträdande, och
sade, att om det inte blev någon bättring i dennes nykterhetsförhållande,
ansåge jag mig nödsakad att lämna meddelande till Stockholms stads nykterhetsnämnd
härom. Enligt vad lic. Fryklund nu bekräftat, kallade han
herr Hammenhög till sig och meddelade honom min anmälan under framhållande
av vikten att iakttaga ett annat uppträdande---Det över -

enskoms emellertid mellan mig och lic. Fryklund, att denne skulle garantera
ett korrekt uppträdande från herr Hammenhögs sida. Fråga om någon
övervakning i egentlig mening var det aldrig tal om, och om bättring i herr
Hammenhögs uppträdande inträdde, skulle med vidare åtgärd få bero.
Mig veterligen förekom ej heller därefter anledning till anmärkning under
herr Hammenhögs vistelse i Sigtuna före hans avresa till Sydamerika.

Såvitt jag kan erinra mig, hade jag vid en sammankomst på
socialstyrelsen i byråchefen Åmans närvaro i ett anförande nämnt om fallet
Hammenhög för att illustrera de svårigheter nykterhetsnämnderna ha
att kämpa med, då det gäller behandling av alkoholsjuka människor av det
slag herr Hammenhög tillhör eller tillhörde.”

På anmodan av mig inställde sig Mannerfelt den 13 oktober 1952 å mitt
ämbetsrum för att lämna upplysningar i här förevarande ärende, och uppgav
Mannerfelt därvid på frågor av mig följande.

Mannerfelt vore vice ordförande i Sigtuna stads nykterhetsnämnd samt
läkarledamot av länsnykterhetsnämnden i Stockholms län. Han vore tillika
s. k. husläkare vid alkoholistanstalterna åVenngarn och Haknäs. Vid en konferens
i socialstyrelsen hade Mannerfelt i närvaro av bland andra Åman uttalat
sig angående svårigheten att komma till rätta med alkoholmissbrukare,
tillhörande de förmögnare samhällsskikten. Mannerfelt hade därvid särskilt
framhållit den olikhet, som i fråga om praktisk möjlighet till ingripande från
myndigheternas sida radde mellan dessa och andra alkoholmissbrukare, och
såsom exempel anfört svårigheterna med bland andra vissa av Sigtunastiftelsens
gäster, tillhörande nämnda kategori. Mannerfelt kunde nu icke längre
minnas, huruvida han i detta sammanhang nämnt Hammenhögs namn. Åman
hade måhända frågat Mannerfelt om Hammenhög. Det hade i vart fall
icke lått någon tvekan om att Hammenhög åsyftats. Det hade emellertid
huvudsakligen varit ett resonemang i allmänna ordalag, och några detaljer
rörande Hammenhög av det slag Åman återgivit i insändaren i Expressen
hade Mannerfelt icke yppat utöver att Mannerfelt sagt, att någon av
stadens taxichaufförer för Mannerfelt påtalat Hammenhögs leverne. Mannerfelts
egenskap av ledamot av nykterhetsnämnd och länsnykterhetsnämnd
hade icke berörts under samtalet. — Vid ett tillfälle sommaren
1947, då Mannerfelt skjutsats av chauffören A. Rosling, hade denne uttalat,
att det vore ”rent på tok” med Hammenhög och att Rosling icke vidare
ville köra Hammenhög hem från stadshotellet. Hammenhög skulle enligt
Rosling ofta ha varit så berusad, att han icke utan chaufförens hjälp kunnat
taga sig från bilen till sitt rum. Rosling hade frågat Mannerfelt, om
icke Mannerfelt kunde medverka till en ändring. Rosling kände väl Mannerfelt
och hade vetat, att Mannerfelt stode i nära personlig kontakt med
ledningen för Sigtunastiftelsens gästhem. Mannerfelt hade senare hört sig
för hos den andre av stadens båda taxichaufförer, J. E. Rydh, i frågan!

Rydh hade därvid lämnat liknande uppgifter och givit uttryck åt samma
mening som Rosling. Uppgiften i Åmans insändare att man från Sigtunastiftelsen
vänt sig till Mannerfelt med begäran om åtgärder mot Hannnenhög
vore felaktig. Det hade varit Mannerfelt, som satt sig i förbindelse med
kamrern hos stiftelsen, tillika nykterhetsnämndens ordförande, Fryklund,
med vilken Mannerfelt vore nära bekant, därvid Mannerfelt till Fryklund
i dennes egenskap av ordförande i nykterhetsnämnden framfört sina betänkligheter
med anledning av att man tolererade Hammenhögs beteende,
vilket — därest det godtoges — hade kunnat befaras komma erforderligt
ingripande i andra fall att framstå såsom mindre rättvist. Mannerfelt hade
vidare meddelat Fryklund, att Mannerfelt övervägde att, för den händelse
Fryklund icke ville medverka till åtgärder mot Hammenhög, anmäla
Hammenhögs beteende till nykterhetsnämnden i Stockholms stad. Sedan
genom Fryklunds försorg Hammenhög delgivits Mannerfelts påpekande
till Fryklund, hade Hammenhög ringt upp Mannerfelt och varit ytterst
upprörd över vad som förekommit. Mannerfelt hade därvid meddelat Hammenhög,
att Hammenhög i denna angelägenhet finge vända sig till Fryklund.
Åmans uppgift att man i Sigtuna allmänt sade sig, att man icke finge
låta suputerna från Stockholm härja hur som helst i staden, vore icke riktig
och härrörde icke från Mannerfelt. Ej heller hade Mannerfelt till Åman
uttalat något, som kunnat ge Åman anledning till påståendet att Hammenhög
flytt för Mannerfelt ”som en rädd hare”. Det vore riktigt, att Mannerfelt,
såsom Åman upplyst i sin förklaring till JO, vid telefonsamtal med
Åman bekräftat riktigheten av sin vid konferensen i socialstyrelsen lämnade
upplysning angående taxichaufförernas uttalanden om Hammenhög.
I övrigt hade Mannerfelt icke haft något samtal med Åman angående riktigheten
av de uppgifter om Hammenhög, som Åman lämnat i insändaren
i tidningen Expressen. Mannerfelt bekräftade slutligen riktigheten av innehållet
i sitt yttrande till medicinalstyrelsen den 30 april 1952.

Sedan Åman beretts tillfälle att taga del av vad i ärendet förekommit,
anförde Åman i förnyat yttrande följande.

Mannerfelt hade förklarat sig icke längre kunna minnas, om han vid en
konferens i socialstyrelsen skulle ha nämnt Hammenhögs namn. Åman
ansåge det med anledning därav påkallat att meddela, att det icke förekomme,
att namn angåves vid dylika konferenser. Det vore därför uteslutet,
att Hammenhögs namn — eller annan uppgift som skulle kunna vara
identifierande — hade framförts vid konferensen. De upplysningar, som
Åman erhållit av Mannerfelt rörande Hammenhög, hade lämnats vid enskilt
samtal, troligen i samband med konferensen. I den artikel av Åman,
som vore föremål för anmälningen mot honom, anförde Åman: ”Vidare
sade man sig allmänt i staden, att nykterhetsnämnden, som ju inte var slapp
när det gällde att ta hand om stadens egna alkoholister, inte fick låta

suputerna från Stockholm härja hur som helst i staden.” jVIannerfelt yttrade
därom enligt protokollet den 13 oktober 1952, att denna uppgift icke
vore riktig och icke härrörde från Mannerfelt. I sin artikel åberopade
Åman heller icke Mannerfelt såsom sagesman därvidlag. Åman nödgades
emellertid i detta sammanhang påpeka, att Mannerfelt i sin skrivelse till
medicinalstyrelsen den 30 april 1952 gjort följande uttalande: ”Under en
avsevärd period hade herr Hammenhög mycket ofta, tidvis kväll efter kväll,
synts onykter på Sigtuna stadshotell — även jag hade vid flera tillfällen
iakttagit detta — och måst hjälpas hem till Sigtunastiftelsens gästhem, där
han bodde, av taxichaufförerna i staden. Detta hade på många håll väckt
uppseende, och det framhölls, att mannamån syntes spela roll vid behandling
av vissa alkoholmissbrukare.” Det sakliga innehållet i den sista
meningen — nämligen att Hammenhögs uppträdande varit allmänt känt
i staden och att det hade framhållits, att nykterhetsnämnden icke finge
visa efterlåtenhet mot vissa slag av alkoholmissbrukare — hade delgivits
Åman långt tidigare i annat sammanhang och då preciserats beträffande
uttrycket ”vissa slag av alkoholmissbrukare” till att gälla utsocknes med
pengar, särskilt stockholmare. Det vore detta sakinnehåll, som på ett drastiskt
sätt återgåves i den ovan citerade meningen i Åmans artikel. Det
vore alldeles riktigt, att Mannerfelt icke hade givit Åman anledning till
hans påstående, att Hammenhög flydde för Mannerfelt som en rädd hare.
Det vore Hammenhög själv som givit anledning därtill, nämligen genom
sin skildring i romanen ”Torken”. Åman vore naturligtvis medveten om
att hans formulering varit onödigt tillspetsad. Den hade framkommit därigenom,
att Åman skrivit artikeln under en förklarlig irritation över Hammenhögs
våldsamma angrepp på honom dagen förut i Expressen. Även nu
vid lugnare eftertanke förefölle det Åman vara ursäktligt, om en ämbetsman,
som bleve offentligen utsatt för en dylik störtskur av tillvitelser, i ögonblickets
hetta icke förmådde väga sina ord på guldvåg. Åman ville dock
nu oförbehållsamt medgiva, att hans livliga temperament denna gång förlett
honom att på denna punkt — och även i andra stycken — använda ett
icke lyckligt skrivsätt. En detaljfråga, som möjligen hade viss juridisk
betydelse, vore slutligen, huruvida Mannerfelts anmälan rörande Hammenhög
till Fryklund av denne senare uppfattats såsom riktad till honom
i hans egenskap av nykterhetsnämndens ordförande eller i hans egenskap
av kamrer hos Sigtunastiftelsen, i vars gästhem Hammenhög under denna
tid bodde. Mannerfelt hade visserligen, enligt det föreliggande protokollet,
uttryckligen förklarat, att han till Fryklund i dennes egenskap av nykterhetsnämndens
ordförande framfört sina betänkligheter med anledning av
att man tolererade Hammenhögs beteende. Att döma av nykterhetsnämndens
av Fryklund undertecknade svar till justitieombudsmansexpeditionen
den 27 maj 1952 syntes dock Fryklund icke ha uppfattat anmälningen såsom
riktad till nykterhetsnämnden. Eljest hade det nämligen varit hans skyl -

dighet att förelägga anmälningen för nykterhetsnämnden till behandling,
och i sådant fall skulle det ovillkorligen ha funnits några handlingar hos
nämnden rörande Hammenhög, såsom någon utredningspromemoria eller
dylikt. I samma riktning ginge ett yttrande av Hammenhög själv i ett
brev till socialstyrelsen den 27 juli 1952, däri han meddelade: ”Inte förrän
jag fick avskriften av dr Mannerfelts brev till kungl. medicinalstyrelsen
blev jag underrättad om att lic. Fryklund var ordförande i Sigtuna nykterhetsnämnd.
” Nu åsyftade brev vore det förut omförmälda brevet av den
30 april 1952. Då anmälningen torde ha gjorts någon gång under månaderna
juni—juli 1947, häntydde även denna upplysning på att Hammenhög
under sin vistelse i Sigtuna icke varit klient hos nykterhetsnämnden.

Den 19 december 1952 hördes därefter Fryklund å mitt ämbetsrum,
varvid han på frågor av mig uppgav följande.

Fryklund, som nu vore pensionerad, hade tidigare varit anställd såsom
folkhögskollärare och, under de sista 20 åren, ekonomichef hos Sigtunastiftelsen.
Fryklund hade icke i denna egenskap haft någon befogenhet att på
egen hand ingripa mot stiftelsens gäster med anledning av deras uppträdande
och hade heller aldrig gjort så. Då det någon gång förekommit, att
ingripande måst ske mot en gäst för alkoholmissbruk eller av annan orsak,
hade det alltid varit direktor eller husmor, som vidtagit de erforderliga åtgärderna.
Fryklund vore sedan många år ordförande i Sigtuna stads nykterhetsnämnd.
Anmälningar rörande fall av alkoholmissbruk brukade vanligen
göras till socialvårdsbyrån. Det förekomme emellertid även, att anmälan
gjordes till Fryklund personligen. Dylika anmälningar brukade Fryklund
föredraga i nämnden, därest det syntes honom påkallat med ingripande från
nämnden. Förefölle honom dylikt ingripande icke erforderligt, brukade
Fryklund söka att genom samtal med den, mot vilken anmälan riktats,
och eventuellt andra åstadkomma rättelse under hand. Vad anginge Hammenhög
hade Fryklund själv sett denne berusad på stadshotellet i Sigtuna.
Till Hammenhögs svårighet att gå hade dock måhända även bidragit,
att han lidit av nattblindhet och en fotåkomma. Fryklund hade icke
haft någon tanke på att tala med Hammenhög om hans alkoholvanor,
innan Mannerfelt vänt sig till Fryklund i saken. Fryklund mindes icke,
huruvida det varit vid personligt sammanträffande eller vid telefonsamtal
som Mannerfelt påtalat Hammenhögs uppträdande. Mannerfelt hade yttrat,
att Hammenhög i regel åkt bil från stadshotellet till stiftelsens gästhem
och att, enligt vad stadens chaufförer uppgivit, Hammenhög därvid
kunnat vara så berusad, att han måst hjälpas från bilen till sitt rum. Mannerfelt
hade vidare sagt, att man i staden allmänt talade om Hammenhögs
beteende och att därvid givits uttryck åt den uppfattningen, att — enligt
vad efterlåtenheten mot Hammenhög syntes utvisa — bildade och mera
välsituerade personer åtnjöte välvilligare behandling från de nykterhets -

vårdande myndigheternas sida än som komme andra till del. Mannerfelt
hade slutligen förklarat att, därest icke en ändring komme till stånd, Mannerfelt
såge sig nödsakad att göra anmälan om Hammenhögs alkoholmissbruk
till nykterhetsnämnden i Stockholm, vilken närmast hade att taga
upp frågan om åtgärder mot Hammenhög i nykterhetsvårdsavseende.
Mannerfelt hade utan tvivel vänt sig till Fryklund i Fryklunds egenskap
av nykterhetsnämndens ordförande. I annan egenskap hade ju Fryklund
överhuvud icke kunnat vidtaga någon åtgärd av det slag Mannerfelt påyrkat.
Fryklund trodde emellertid icke, att det uttryckligen varit tal om
att Fryklund skolat handla såsom nykterhetsnämndens ordförande. Detta
hade förutsatts såsom självklart. Med hänsyn till att Hammenhög inom
kort skolat resa till Sydamerika och redan hyrt ut sin bostad i Stockholm
hade Fryklund vid samtalet föreslagit Mannerfelt, att Fryklund skulle försöka
tala Hammenhög till rätta och taga löfte av honom att icke under
återstoden av vistelsen i Sigtuna besöka stadshotellet samt att man i avbidan
på resultatet därav skulle låta anstå med anmälan till nykterhetsnämnden
i Stockholm. Detta förslag hade vunnit Mannerfelts gillande.
Vid det samtal, som Fryklund därefter haft med Hammenhög, hade Fryklund
meddelat denne, att Fryklund uppträdde i sin egenskap av nykterhetsnämndens
ordförande, samt framhållit risken av en anmälan från de
nykterhetsvårdande myndigheterna i Sigtuna till nykterhetsnämnden i
Stockholm, därest icke Hammenhög gjorde bättring. Hammenhög hade
förklarat sig inse detta och lovat att icke vidare besöka stadshotellet.
Detta samtal, som å ömse sidor förts i vänskaplig anda, hade medfört
önskat resultat, och någon anmälan till nykterhetsnämnden i Stockholm
hade icke vidare ifrågasatts vare sig mellan Fryklund och Mannerfelt eller
eljest. Fryklund hade berättat vad sålunda förekommit för husmor hos stiftelsen
men hade eljest icke yppat något därom för någon utanför nykterhetsnämnden.
Mannerfelt hade genast fått meddelande om samtalet mellan
Fryklund och Hammenhög och förklarat sig nöjd med det resultat
Fryklund därvid uppnått. Fryklund kunde icke minnas, att fallet Hammenhög
varit uppe till behandling inom nykterhetsnämnden. Någon åtgärd
från nämndens sida mot Hammenhög hade i varje fall icke förekommit,
och några anteckningar rörande Hammenhög funnes icke hos nämnden.
Möjligen hade Fryklund under hand meddelat några av nämndledamöterna
vad som förekommit beträffande Hammenhög.

Med anledning av vad sålunda upplysts hördes ånyo socialstyrelsen, som
i utlåtande den 23 mars 1953 anförde följande.

Sedan socialstyrelsen förut utlåtit sig i ärendet, hade Mannerfelt och
Fryklund muntligen hörts inför JO. Därvid hade upplysts bland annat,
att Mannerfelts i ärendet omförmälda hänvändelse till Fryklund rörande
Hammenhög skett till Fryklund i dennes egenskap av ordförande i Sigtuna

stads nykterhetsnämnd, att Fryklund uppfattat hänvändelsen såsom riktad
till honom i denna hans egenskap samt att Fryklund vid det samtal,
som han sedermera haft med Hammenhög, meddelat denne, att Fryklund
uppträdde i sin egenskap av nykterhetsnämndens ordförande. Fråga uppkomme
då, huruvida vad sålunda förekommit varit tillräckligt för att konstituera
tystnadsplikt enligt bestämmelsen i 3 kap. 15 § andra stycket alkoholistlagen.
Av utredningen framginge visserligen, att Hammenhög icke i den
meningen varit föremål för behandling av nykterhetsnämnden i Sigtuna,
att nämnden såsom sådan handlagt något ärende rörande honom. Fryklund
— som inför JO uppgivit, att han brukade i nämnden föredraga anmälningar
som gjordes till honom personligen, därest det syntes honom påkallat
med ingripande från nämnden — hade sålunda icke hänskjutit Mannerfelts
anmälan till nämnden. Åt ifrågavarande bestämmelse torde emellertid
icke kunna givas en så snäv tolkning, att bestämmelsen med hänsyn
till det anförda icke skulle vara tillämplig i förevarande fall. I motiven
till bestämmelsen — vilken motsvarade 9 § i det år 1929 av sakkunniga
avgivna förslaget till lagstiftning om alkoholistvård — uttalades (SOU 1929:
29 s. 72): ”Från olika håll har framhållits önskvärdheten av att stadga
skyldighet för nykterhetsnämnd att i utövningen av dess verksamhet dels
iakttaga sträng diskretionsplikt, dels ock tillse, att de personer, som äro
föremål för nämndens behandling, icke utan trängande skäl utsättas för
allmän uppmärksamhet eller störas i sin lovliga verksamhet. Med hänsyn
till den grannlaga beskaffenheten av nykterhetsnämndens verksamhet hava
de sakkunniga ansett föreskrift i antydd riktning böra meddelas, allrahelst
som motsvarande bestämmelser i viss mån gälla på närstående områden
av lagstiftningen. Därigenom torde ock förtroendet till lagen och dess tilllämpning
från deras sida, som bliva föremål för nämndens behandling, i
viss mån stärkas, och detta kan i sin ordning bidraga till ett bättre resultat
av behandlingen. På nu anförda skäl har även införts föreskrift om tysthetsplikt
för nämnden och dess funktionärer rörande vad som i ärende
enligt förevarande lag förekommer.”

För att tystnadsplikten — anförde socialstyrelsen vidare — skulle kunna
fylla det ändamål, som avsåges i nämnda uttalande, måste den inträda så
snart ett ärende blivit anhängiggjort hos nykterhetsnämnden och alltså
oavsett, huruvida nämnden som sådan ännu haft ärendet uppe till behandling.
Bestämmelsen i 3 kap. 15 § andra stycket alkoholistlagen torde också
av nykterhetsnämnderna tillämpas i enlighet därmed. Vid det förhållandet
att — såsom numera blivit upplyst i ärendet — Mannerfelt anmält Hammenhög
till Fryklund i dennes egenskap av ordförande i Sigtuna stads nykterhetsnämnd
och Fryklund uppfattat anmälningen såsom riktad till
honom i denna hans egenskap, syntes därför tystnadsplikt enligt angivna
bestämmelse ha inträtt för såväl Fryklund som Mannerfelt, vilken senare
vore vice ordförande i nykterhetsnämnden. Den omständigheten att anmäl -

3 — Just iticombwhrnunncna dvibetabcrättelse till 1955 urs riksdag.

ningen sedermera icke blivit hänskjuten till nykterhetsnämnden såsom
sådan torde icke ha medfört, att Fryklund och Mannerfelt blivit befriade
från sin tystnadsplikt. I sitt utlåtande den 21 juni 1952 hade socialstyrelsen
givit uttryck åt den uppfattningen, att den i 3 kap. 15 § andra
stycket alkoholistlagen stadgade tystnadsplikten — vilken i första hand
torde ha avseende å nykterhetsnämnderna, deras ledamöter och tjänstemän
— även skulle gälla för styrelsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet
över alkoholistvården i riket och tillsynsmyndighet för nykterhetsnämnderna
ävensom för styrelsens tjänstemän. I enlighet med denna uppfattning
skulle i förevarande fall A man, för vilken Mannerfelt redogjort för
sitt ingripande mot Hammenhög, ha blivit bunden av tystnadsplikten.
Vissa av de uppgifter, vilkas yppande Sundström påtalat hos JO, syntes
ha omfattats av nämnda plikt. Huruvida det oaktat deras yppande skett
under sådana omständigheter, att ansvar för tjänstefel finge anses uteslutet,
vore ett spörsmål, vartill socialstyrelsen icke hade att taga ställning.

Beredd tillfälle att ånyo yttra sig i ärendet anförde Åman slutligen följande.

De av Fryklund och Mannerfelt lämnade upplysningarna till JO gåve
vid handen, att Fryklund och Mannerfelt numera vore övertygade om att
[Mannerfelt hänvänt sig angående Hammenhög till Fryklund i dennes egenskap
av ordförande i nykterhetsnämnden i Sigtuna, Fryklund vore även
viss om att han vid sitt av anmälningen föranledda samtal med Hammenhög
uttryckligen uppträtt i sin egenskap av ordförande i nykterhetsnämnden.
Detta hade dock undgått Hammenhög så fullständigt, att denne först
flera år senare, i april 1952, fått klart för sig Fryklunds ställning. Det hade
även undgått nykterhetsnämnden i övrigt — frånsett Mannerfelt, som vid
denna tid var vice ordförande i nämnden — att nämndens ordförande i
denna sin egenskap hade tagit någon befattning med Hammenhög. Hos
nykterhetsnämnden funnes nämligen, enligt nämndens egna uppgifter till
JO, icke några som helst upplysningar rörande Hammenhög vare sig i handlingar
eller protokoll. Detta stode i dålig överensstämmelse med uppgiften
att anmälningen till Fryklund varit riktad till denne i hans egenskap av
nykterhetsnämndens ordförande. Fryklund hade i sådant fall varit skyldig
att föredraga ärendet för nykterhetsnämnden vid dess nästa sammanträde
och hemställa om godkännande av den av honom vidtagna åtgärden, vilken
utgjorts av ett samtal åtföljt av en muntlig varning. Något uttryckligt
stadgande därom funnes visserligen icke i alkoholistlagen, av den anledningen
att denna lag utginge från att nykterhetsnämnden i dess helhet
skulle träffa avgörande i alla verkliga alkoholistvårdsärenden och medgåve
delegation av beslutanderätten till arbetsutskott eller ordförande endast i
körkortsärenden och motboksärenden. Beträffande dessa mindre viktiga
ärenden lämnades emellertid en belysande föreskrift i 7 § första stycket

andra punkten, vilken ålade arbetsutskott eller ordförande med delegerad
beslutanderätt att anmäla vidtagen åtgärd för nykterhetsnämnden vid dess
nästa sammanträde. Då alkoholistlagen utginge från att nykterhetsnämnden
i sin helhet skulle beredas tillfälle att i detalj följa handläggningen av
även mera rutinmässiga ärenden, dit ju större delen av körkorts- och motboksärendena
hörde, framstode det såsom nästan självklart, att nykterhetsnämnden
i sin helhet icke finge undanhållas kännedom om handläggningen
av de långt viktigare alkoholistvårdsärendena. Dessa senare skulle
ju i själva verket reguljärt handläggas av den samlade nykterhetsnämnden.
Fryklund kunde såsom mångårig ordförande i nykterhetsnämnd icke antagas
vara okunnig om dessa bestämmelser. Föreställningen att han likväl
skulle driva nykterhetsvårdande verksamhet i hemlighet för sina egna
nämndledamöter framstode därför såsom mycket egendomlig, och förståelsen
härför underlättades för visso icke därav, att denna verksamhet skulle
ha kommit att utövas på grund av en anmälan av en av nykterhetsnämndens
egna ledamöter, Mannerfelt, vilken dock skulle ha medverkat till detta
hemlighållande. Den formlöshet som utmärkte både anmälningen rörande
Hammenhög och handläggningen av denna anmälan vore så total, att det
syntes vara vanskligt att avgöra, om vad som hade förekommit i Sigtuna
beträffande Hammenhög rimligen kunde karakteriseras såsom ”undersökning
eller annan åtgärd på nykterhetsnämndens föranstaltande”, varom
talades i 3 kap. 15 § alkoholistlagen, samt om Hammenhög kunde anses ha
varit ”föremål för nämndens behandling”. Vid besvarandet av dessa två
frågor kunde man ju icke gärna förbigå det faktum att nykterhetsnämnden
som sådan icke hade någon som helst kännedom om att den skulle ha
vidtagit någon undersökning eller någon åtgärd med avseende å Hammenhög
och att Hammenhög själv icke hade någon kännedom om att han
varit föremål för behandling av nykterhetsnämnden. Beaktande av detta
syntes leda till den slutsatsen, att de angivna rekvisiten i 3 kap. 15 § alkoholistlagen
icke vore för handen i detta fall. Socialstyrelsen hade i sitt
senaste utlåtande med rätta framhållit, att tystnadsplikten i nämnda lagrum
måste inträda i och med att ett ärende blivit anhängiggjort hos nykterhetsnämnden.
Styrelsen hade därmed givit uttryck för den riktiga uppfattningen
att tystnadsplikten måste gälla även under utredningsstadiet,
innan nykterhetsnämnden hunnit taga ställning till fallet och besluta om
erforderliga åtgärder. Denna synpunkt saknade emellertid relevans i detta
fall, enär det syntes med fog kunna göras gällande, att ärendet rörande
Hammenhög aldrig hade blivit anhängiggjort hos nykterhetsnämnden utan
hade stannat hos nykterhetsnämndens ordförande.

Hammenhög anhöll sedermera i en till mig inkommen skrift, att Åman
måtte ställas till ansvar för brott mot sekretessbestämmelserna.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Handlingar i ärenden rörande behandling av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds
verksamhet äro enligt 14 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, i vad de angå
enskilds personliga förhållanden, i princip hemliga, så att de utom i vissa
undantagsfall icke utan hans samtycke må till annan utlämnas tidigare
än 70 år efter handlingens datum.

Redan av denna bestämmelse torde följa, att en tjänsteman förfar felaktigt
om han för obehöriga yppar vad han i sin tjänst erfarit rörande förhållanden,
som omförmälas i lagrummet. Plikten till förtegenhet om vad
som hos nykterhetsnämnd förekommit har emellertid ansetts böra ytterligare
inskärpas genom särskilt stadgande därom i lagen den 12 juni 1931
om behandling av alkoholister. I 3 kap. 15 § nämnda lag stadgas således
följande:

”Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstaltande
vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes
för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål
för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så bevaras, att de icke
åtkommas av obehöriga.”

Ämbetsman, som uppsåtligen yppar vad han är pliktig hemlighålla,
straffas jämlikt 25 kap. 3 § strafflagen för brott mot tystnadsplikt. Har
gärningen skett av obetänksamhet, inträder straff för tjänstefel enligt 4 §
i samma kapitel.

Straffbarheten för brytande av tystnadsplikt röner emellertid inverkan
av den i tryckfrihetsförordningen antagna principen att för innehållet i
tryckt skrift skriftens författare eller utgivare är ensam ansvarig. Om således
befattningshavare, som förbrutit sig mot tystnadsplikten genom
offentliggörande av upplysningar i tryckt skrift, själv är utgivare av skriften,
kan ansvar utkrävas allenast för tryckfrihetsbrott, ej för ämbetsbrottet.
Då Åman är ansvarig utgivare av Tidskrift för nykterhetsnämnderna,
kan följaktligen vad som lagts honom till last i fråga om den av honom
författade, i tidskriften intagna recensionen av Hammenhögs bok icke
göras till föremål för någon min prövning.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen skall det stå
envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i förordningen föreskrivet, för
offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller, om
för skriften finnes särskild redaktion, till denna meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som helst. Såsom ett undantag från denna rättighet
föreskrives dock i 7 kap. 3 § samma förordning att, om den som på
grund av allmän befattning erhållit kännedom om förhållande varom han

enligt lag haft att iakttaga tystnad uppenbarar vad han sålunda erfarit,
gärningen må åtalas och straffas enligt vad därom är stadgat. Sistnämnda
grundlagsföreskrift innebär i fråga om straffbarheten för röjande i tryckt
skrift av omständigheter rörande nykterhetsnämnds verksamhet, att brott
mot 3 kap. 15 § alkoholistlagen straffas enligt ovan omförmälda lagrum
i 25 kap. strafflagen, medan däremot brott mot den tystnadsplikt, som
följer av 14 § sekretesslagen eller som eljest föreligger på grund av tjänstens
beskaffenhet, icke kan beivras såsom fel i tjänsten. Vad angår Åmans
omförmälda öppna brev till Hammenhög i tidningen Expressen blir således
fråga om tillämpning av bestämmelsen i 3 kap. 15 § andra stycket alkoholistlagen.

Av ordalydelsen i detta lagrum framgår, att den däri stadgade tystnadsplikten
åvilar icke blott nykterhetsnämndens ledamöter och tjänstemän
utan även andra, som å tjänstens vägnar ha fått del av handlingar eller
uppgifter i ärenden från nykterhetsnämnder. Såsom socialstyrelsen anfört
måste därför också befattningshavare i styrelsen iakttaga denna tystnadsplikt.
Klart är vidare, att tystnadsplikten gäller även om allenast förberedande
undersökning skett genom ordförande eller tjänsteman, huruvida
ärende mot viss person enligt alkoholistlagen skall upptagas. Härutinnan
må erinras, att det enligt 12 § alkoholistlagen tillkommer ordförande i nykterhetsnämnd
att besluta om kallelse å den, som är föremål för undersökning,
till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud eller av nämnden
anvisad läkare. Vad i sammanhang därmed förekommit måste givetvis
omfattas av den lagstadgade tystnadsplikten, likaväl som varje till nämnden
gjord men ännu ej behandlad anmälan om förhållande, som bör föranleda
nämndens ingripande. Även om inhämtade upplysningar sedermera ej
komma att behandlas inom nämnden såsom sådan, kunna varken de eller
av nämndens ordförande, ledamöter eller tjänstemän i anledning av upplysningarna
vidtagna åtgärder mot alkoholmissbrukare få yppas för obehöriga.

I ärendet är upplyst, att vice ordföranden i nykterhetsnämnden i Sigtuna
Mannerfelt i samband med en konferens i socialstyrelsen för Åman —
uppenbarligen såsom byråchef i styrelsen — omtalat, att taxichaufförer i
Sigtuna till Mannerfelt lämnat vissa upplysningar rörande Hammenhögs
förhållande i nykterhetshänseende samt att Mannerfelt vidarebefordrat
dessa upplysningar till Fryklund i dennes egenskap av nykterhetsnämndens
ordförande, till följd varav Fryklund talat med Hammenhög om uppgifterna
och om det önskvärda i att han gjorde sitt till för förbättring av
förhållandena. I det öppna brevet till Hammenhög, som Åman överlämnat
till tidningen Expressen för offentliggörande, bär Åman därefter i tillspetsad
fonn givit offentlighet åt de honom av Mannerfelt lämnade upplysningarna
om chaufförernas uttalanden rörande Hammenhög samt därutöver
uppgivit, att nykterhetsnämndens ingripande mot Hammenhög på -

kallats av den institution, där han var gäst under vistelsen i staden, ävensom
att Mannerfelt i anledning av vad som förekommit satt sig i förbindelse
med Hammenhög.

Det synes mig uppenbart, att de upplysningar, som Mannerfelt lämnat
Åman — nämligen om taxichaufförernas uppgifter och att i anledning därav
åtgärd vidtagits mot Hammenhög — varit av sådan beskaffenhet, att stad- t
gandet i 3 kap. 15 § andra stycket alkoholistlagen varit tillämpligt å dem. Av
vad Mannerfelt och Fryklund i ärendet uppgivit är tydligt, att de handlat
i egenskap av ledamöter i nykterhetsnämnden. Såsom socialstyrelsen anfört
har tystnadsplikt åvilat Åman och han har därför icke ägt att för obehöriga
uppenbara vad han erfarit av Mannerfelt. Vad Åman till stöd för en
motsatt uppfattning anfört förtjänar icke avseende. Då Åman offentliggjort
uttalanden, varigenom skada kan ha tillskyndats Hammenhög, har
Åman följaktligen gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att icke
kunna undgå beivran. Av vad i ärendet förekommit synes emellertid framgå,
att Åman trott sig vara berättigad att yppa vad han enligt det ovan
sagda bort hemlighålla. Åman får därför enligt min mening anses ha handlat
av obetänksamhet.

På grund av det anförda uppdrog jag åt riksåklagarämbetet att vid Svea
hovrätt väcka och utföra åtal mot Åman för tjänstefel i anmärkta hänseende.
Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen. Tillfälle borde
beredas Hammenhög att yttra sig i målet.

Svea hovrätt, där Hammenhög fordrade ersättning av Åman med 1 000
kronor för psykiskt lidande i följd av den gärning som i målet lades Åman
till last, yttrade i dom den 2 mars 1954 följande.

Enligt av Åman vid huvudförhandlingen i hovrätten åberopat utdrag av
stadsfullmäktiges i Sigtuna protokoll vid sammanträde den 16 december
1946 valde fullmäktige vid sammanträdet Mannerfelt och Fryklund till
ledamöter i nykterhetsnämnden för åren 1947—1950, i samband varmed
de omvaldes till ordförande respektive vice ordförande i nämnden.

I målet är uppenbart, att det i förevarande fall förelegat grundad anledning
till ingripande från nykterhetsnämndens sida.

Av vad Mannerfelt och Fryklund såsom vittnen i hovrätten uppgivit
framgår, att de tagit befattning med fallet såsom ledamöter av nykterhetsnämnden.
Fryklund har emellertid, enligt vad han i hovrätten upplyst,
varit intresserad av rättelse i fallet även såsom tjänsteman hos den institution,
där Hammenhög var gäst.

Enär Mannerfelt och Fryklund i egenskap av ledamöter av nykterhetsnämnden
tagit befattning med ett fall tillhörande nämndens verksamhetsområde,
har med avseende å vad därvid förekommit för dem inträtt tyst -

nadsplikt enligt 3 kap. 15 § andra stycket alkoholistlagen, oaktat nämnden
icke i vidare mån än nu sagts haft fallet till behandling.

Eftersom bestämmelsen i nyssnämnda lagrum måste anses gälla — förutom
för nykterhetsnämndernas ledamöter och tjänstemän — jämväl för
vederbörande befattningshavare i socialstyrelsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet
över alkoholist vården i riket och tillsynsmyndighet för nykterhetsnämnderna,
har samma bestämmelse i förevarande fall blivit tilllämplig
även för Åman, vilken såsom byråchef i styrelsen av Mannerfelt
erhållit upplysningar rörande dennes ingripande i fallet.

Likväl har Åman på sätt och i den utsträckning åklagaren i målet uppgivit
yppat omständigheter, som Åman erfarit av Mannerfelt och vilka
äro av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikten.

Vad Hammenhög i tidningsartikeln den 12 mars 1952 anfört kan icke
anses ha inneburit anfordran till Åman att på sätt som skett yppa nyssnämnda
omständigheter eller samtycke till vad sålunda ägt rum. Åman
har följaktligen handlat i strid med vad i det åberopade lagrummet stadgats.

Med hänsyn till såväl berörda tidningsartikels allmänna innehall och avfattning
som bakgrunden till meningsskiftet mellan Hammenhög och Åman
finner hovrätten emellertid vad Åman låtit komma sig till last, vilket får
anses ha skett av obetänksamhet, skäligen icke böra tillräknas honom såsom
felaktigt förfarande som medför ansvar för tjänstefel eller skadestandsskyldighet.

I målet förd ansvars- och ersättningstalan lämnas av hovrätten utan
bifall.

Vad av allmänna medel utgått i ersättning till Mannerfelt och Fryklund
för inställelse i hovrätten skall stanna å statsverket.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd har övat påtryckning å
klagande i taxeringsmål för att förmå honom
att återkalla besvären.

Sedan fastighetstaxeringsnämnden i Vaxholm år 1951 fastställt höjda
taxeringsvärden å nedannämnda fastigheter a Lynningö, nämligen Tynningö
l00 och l228 tillhöriga Johan Ragnar Jansson, Tynningö l20, l39, l59,
l81 och l83 tillhöriga Josef Nilsson, Tore Nilsson och Gunhild Ahlström, Tynningö
l250 tillhörig fru Sofia Ericsson samt Tynningö l20, l31 och l44 tillhöriga
fru Edith Pettersson, anförde fastigheternas ägare besvär hos fastighetsprövningsnämndcn
i Stockholms län med yrkande om nedsättning av
de av fastighetstaxeringsnämnden åsatta taxeringsvärdena.

Med anledning av besvären anmodades ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden,
landskanslisten Bertil Isaksson, att efter den utredning, som
kunde befinnas erforderlig, avgiva yttranden i målen.

Sedan Isaksson på grund av dessa remisser tillsammans med ledamöter
av fastighetstaxeringsnämnden den 25 maj 1952 besiktigat de ifrågavarande
fastigheterna samt Jansson den 30 maj återkallat sina besvär, avgav Isaksson
yttranden över besvären i övrigt. Beträffande Josef Nilssons, Tore Nilssons
och Gunhild Ahlströms besvär hemställde Isaksson om avslag å besvären.
I fråga om Sofia Ericssons besvär tillstyrkte Isaksson viss nedsättning
av det åsatta byggnadsvärdet å Tynningö l250. Beträffande Edith Petters^
sons besvär förklarade Isaksson, att — enligt vad vid besiktning framkommit
— det av fastighetstaxeringsnämnden åsatta byggnadsvärdet för samtliga
å hennes tomter befintliga byggnader borde höjas, samt hemställde om
ytterligare höjning av taxeringsvärdena å två av tomterna, enär markpriset
å dessa beräknats för lågt.

Fastighetsprövningsnämnden lät bero vid Janssons återkallelse samt avslog
Josef Nilssons och hans medparters besvär. I fråga om Sofia Ericssons
fastighet bestämde fastighetsprövningsnämnden taxeringsvärdet i enlighet
med Isakssons hemställan. Taxeringsvärdena å Edith Petterssons fastigheter
nedsattes.

Med översändande av ett av Jansson utfärdat intyg anhöll professorn
Halvar G. F. Sundberg sedermera i skrivelse den 12 augusti 1952 till landskamreraren
i länet, att närmare utredning måtte verkställas rörande vissa
i intyget omförmälda förhållanden. Intyget innehöll följande.

I anledning av de besvär Jansson anfört över taxeringen av hans fastigheter
hade i slutet av maj manad 1952 fem ledamöter av fastighetstaxeringsnämnden
infunnit sig hos Jansson. Två av dem hade varit för Jansson
okända personer. De övriga hade varit färghandlaren Johan Abrahamsson,
bokhandlaren Tore Gustavsson och cigarrhandlaren Viktor Zetterlund, alla
i Vaxholm. En av de till namnet okända, vilken enligt Janssons uppfattning
även varit fastighetstaxeringsnämndens ordförande, hade inlett samtalet
med att fråga Jansson, vad denne menade med de av honom anförda besvären.
Jansson hade da svarat, att meningen väl med full tydlighet framginge
av besvärsskriften. Ordföranden hade då genmält, att därest Jansson
icke atertoge besvären, skulle nämnden öka det redan åsatta taxeringsvärdet,
56 000 kronor, med 10 000 kronor. Detta skulle ske genom en upptaxering
av tomtvärdet. I detta hade de övriga ledamöterna instämt. Zetterlund
hade tillagt, att Jansson borde betänka, att han tidigare tillhört Värmdö
och att man där tillämpat synnerligen låga taxeringar. Därefter hade nämnden
lämnat Jansson. I anledning av nämndens hot hade Jansson återkallat
sina besvär.

Sedan länsstyrelsen i Stockholms län i anledning av Sundbergs anmälan

anmodat Isaksson att efter hörande av taxeringsnämndens ledamöter inkomma
med förklaring, anförde Isaksson i avgivet yttrande följande.

Med anledning av de besvär Jansson anfört över fastighetstaxeringsnämndens
beslut rörande hans fastigheter hade taxeringsnämnden den 25
maj 1952 verkställt förnyad besiktning av fastigheterna, varvid de i Janssons
intyg omförmälda personerna närvarit. De för Jansson okända personerna
hade varit drätselkammarens i Vaxholm ordförande kaptenen Karl
J. Näsström samt Isaksson. Samma dag hade ett 40-tal andra fastigheter
besiktigats. Isaksson hade icke fällt de yttranden, som Jansson uppgivit i
intyget. Isaksson veterligt hade ej heller någon av de övriga ledamöterna i
nämnden fällt några dylika yttranden, varför ett missförstånd syntes ha
uppstått. Vid besiktningstillfället hade Isaksson meddelat, att sammanlagda
taxeringsvärdet för Janssons fastigheter å Tynningö uppginge till
56 000 kronor, därav markvärde 20 300 kronor. Markvärdet hade beräknats
efter 2 kronor per m2. Jansson hade då varit närvarande. En av ledamöterna
hade påpekat, att med det läge som tomten hade å-priset rätteligen
bort ha satts betydligt högre, eller som han sade ”det måste höjas till 3:
kr. per in2”, vilket enligt hans förmenande vore försvarbart. Detta yttrande
kunde möjligen ha föranlett missförståndet. Zetterlund och Isaksson hade
därefter lämnat Janssons fastighet i och för besiktning av en intilliggande
mindre sommarstuga, under det att övriga ledamöter kvarstannat. Därefter
hade nämnden fortsatt besiktningen av övriga fastigheter å Tynningö. Beträffande
Janssons fastigheter hade nämnden beslutat att i sitt yttrande till
fastighetsprövningsnämnden vidhålla det tidigare åsatta taxeringsvärdet,
då detsamma icke kunde anses för högt. Hot av något slag hade icke framförts
från vare sig Isakssons eller övriga taxeringsnämndsledamöters sida
vid de besiktningar, som nämnden företagit i anledning av besvär över fastighetstaxeringen
inom Vaxholms stad.

Zetterlund, Gustavsson, Abrahamsson och Näsström vitsordade Isakssons
uppgifter, Zetterlund med tillägg att fastighetstaxeringsnämnden omöjligen
kunnat hota med att höja taxeringsvärdet om icke besvären återkallades,
enär nämnden icke ägde sådan befogenhet.

Efter tagen del av detta yttrande inkom Sundberg med ett av Josef Nilsson
den 20 augusti 1952 avgivet intyg av i huvudsak följande innehåll.

Söndagen den 25 maj 1952 hade Nilsson på sin fastighet Björkbacken å
Tynningö fått besök av fastighetstaxeringsnämnden. Ordföranden Isaksson
och Zetterlund hade vid besöket fört ordet. De hade omtalat, att nämnden
kommit för att höja det taxeringsvärde, som nämnden tidigare åsatt Björkbacken.
Anledningen till att nämnden skulle höja taxeringsvärdet hade
varit, att nämndens beslut i fråga om taxeringen överklagats. Nämnden
hade kommit till insikt om att det tidigare åsatta taxeringsvärdet inneburit
en alltför liten höjning av taxeringsvärdet. Zetterlund hade gått och tittat
på utsikten över sjön och därefter sagt, att den var värd pengar. Dessutom

hade han framhållit, att om nämnden vid sitt besök på fastigheten hösten
1951 kunnat ana, att det på försommaren skulle vara så grönt och vackert
på fastigheten som nämnden nu konstaterat, hade nämnden vid sitt första
besök beslutat om ett avsevärt högre taxeringsvärde än som skett. Isaksson
hade med instämmande av Zetterlund sagt att, om besvären över taxeringen
återkallades, skulle nämnden låta bero vid det åsatta taxeringsvärdet och
icke göra någon höjning. De hade hörbart varit mycket misslynta över att
nämndens beslut överklagats, då de ansett, att nämnden åsatt fastigheten
ett mycket lågt taxeringsvärde. Deras förslag om att besvären skulle återkallas
hade framförts med stort allvar, och det hade varit ett tydligt hot i
deras tal att, om besvären icke återkallades, nämnden skulle ordna så att
taxeringsvärdet höjdes ytterligare. Isaksson hade till och med gått så långt,
att han velat, att Nilsson med handslag skulle bekräfta att besvären skulle
återkallas. Nilsson hade dock tvekat och hänvisat till att han måste rådgöra
med små barn, vilka vore delägare i fastigheten. Samtalet med Isaksson och
Zetterlund hade varat 10—15 minuter. En ledamot, som Nilsson icke kände
till namnet, hade understött Isaksson och Zetterlund, när de velat ha Nilsson
att lova, att besvären skulle återkallas. Medan nämndens övriga ledamöter
samtalat med Nilsson hade Abrahamsson och Gustavsson suttit på
en trädgårdsbänk i närheten. De hade synts icke alls lyssna till vad som avhandlades
mellan de övriga ledamöterna och Nilsson utan pratat sinsemellan.

Vidare företedde Sundberg ett intyg, däri — efter återgivande av Janssons
tidigare lämnade redogörelse för händelseförloppet vid nämndens besök
hos Jansson — direktören O. Grafström i Stockholm förklarade, att händelseförloppet
vore riktigt återgivet av Jansson samt att Grafström kunde
på ed intyga, att en av de okända männen även direkt angivit, att priset
på marken per nv skulle höjas från 2 till 3 kronor, om icke Jansson återkallade
sina besvär.

Pa anmodan avgåvo Isaksson samt Zetterlund, Gustavsson, Abrahamsson
och Näsström yttrande i anledning av Josef Nilssons uppgifter och anförde
därvid följande.

Fastighetstaxeringsnämnden hade söndagen den 25 maj 1952 inställt sig
vid Nilssons fastighet för att företaga förnyad besiktning av denna med anledning
av Nilssons besvär. Nämnden hade sammanträffat med Nilsson
utanför en av byggnaderna. Isaksson hade redogjort för nämndens ärende
och, efter att först ha besiktigat befintliga byggnader utifrån, meddelat honom,
att det av taxeringsnämnden åsatta värdet icke syntes Isaksson för
högt. Nilsson hade då genmält, att med tanke på byggnadernas ålder och
nuvarande beskaffenhet samt det pris han erlagt för fastigheten vore värdet
alldeles för högt; visserligen hade han reparerat och förbättrat fastigheten,
men detta hade icke kunnat motivera en så stor höjning. På fråga
hur stort kapital han nedlagt i fastigheten på reparationer och dylikt hade

Nilsson vägrat att lämna någon uppgift därom. Vid direkt fråga, om vilka
bristfälligheter fastigheten varit behäftad med, hade han uppgivit, att plåttaket
vore i dåligt skick och maste repareras eller nytt tak paläggas samt
att fastigheten vore svår att hålla uppvärmd. Zetterlund och Näsström
hade sinsemellan diskuterat markvärdet, varvid Zetterlund yttrat, att äpriset
bort sättas högre, samt Näsström genmält, att man finge olika uppfattning
av markvärdet, om man såge ett område på våren eller på hösten.
Huruvida Nilsson åhört detta samtal vore för nämnden obekant. — Nilssons
uppgift att nämnden skulle ha visat sig missnöjd över att Nilsson anfört
besvär saknade all grund. Varje skattskyldig ägde rått att anföra besvär
över en taxeringsnämnds beslut och, om en skattskyldig kunde påvisa
att taxeringsnämnden förfarit felaktigt, skulle han också ha rättelse. Det
hade alltså varit av den anledningen nämnden företagit förnyad besiktning
av Nilssons fastighet, alltså för att komma fram till ett sa rättvist taxeringsvärde
som möjligt. Nämnden hade därefter lämnat Nilsson efter att
först ha sagt farväl på sedvanligt sätt, vilket icke kunde hänföras till att
Isaksson därigenom yrkade bekräftelse på något ingånget avtal. Isaksson
bestrede på det bestämdaste, att han skulle ha fällt de yttranden, som Nilsson
uppgivit i intyget. Nämndens ledamöter hade för övrigt icke hört, att
dylika yttranden fällts i något sammanhang vid besiktningen å Tynnmgö.
Taxeringsnämnden bestrede, att Nilsson eller nagon annan fastighetsägare
utsatts för hot om höjning av taxeringsvärdet, därest besvären icke återkallades.
I sitt yttrande till fastighetsprövningsnämnden hade taxeringsnämnden
hemställt, att Nilssons besvär skulle lämnas utan avseende och
tidigare åsatt värde bibehållas, oaktat Zetterlund och Näsström ansett
markvärdet för lågt upptaget.

Genom resolution den 25 september 1952 överlämnade länsstyrelsen därefter
handlingarna i ärendet till landsfogden i Stockholms län för den åtgärd,
som han efter utredning i ärendet kunde finna påkallad.

På anmodan av landsfogden verkställde kriminalstatspolisen utredning i
saken. Därvid förekom, bland annat, följande.

Jansson uppgav vid förhör, att hans fastigheter — Elisedal, Tynmngo
l00, och Mariedal, Tynningö l220, m. fl. — vilka tidigare haft ett taxeringsvärde
av 31 000 kronor för byggnaderna och marken gemensamt, vid fastighetstaxeringen
år 1952 taxerats till sammanlagt 56 000 kronor, varav
35 700 kronor för byggnaderna. Då Jansson ansett att värdet å byggnaderna
var alldeles för högt, hade han den 12 maj 1952 till länsstyrelsen ingivit
en besvärsskrift, vari han begärt nedsättning av taxeringsvärdet å fastigheterna
från 56 000 kronor till 40 000 kronor. Söndagen den 25 maj 1952
på förmiddagen hade Jansson å Mariedal fått besök av representanter för
fastighetstaxeringsnämnden. Den man, som sedermera befunnits heta Isaksson
och vara nämndens ordförande, hade fragat Jansson, vad denne menade
med att överklaga taxeringsnämndens beslut, vartill Jansson genmält, att

han ansåge det byggnaderna åsatta värdet alldeles för högt med hänsyn till
att byggnaderna vore mycket gamla och i behov av modernisering och reparationer.
Jansson hade bett nämndens representanter gå med in och se på
byggnaderna. Isaksson och Zetterlund hade då gått med Jansson upp på
övre botten i en gul sommarvilla på Mariedal. Övriga nämndmedlemmar
hade satt sig i gräset för att ”taga igen sig”. Jansson, Isaksson och Zetterlund
hade tillsammans gatt igenom övre botten i den gula villan och därefter
gått ut på en öppen veranda. Under vistelsen där hade Isaksson sagt till
Jansson, att därest denne icke återtoge sin besvärsskrivelse, skulle taxeringsvärdet
för Janssons fastigheter höjas med ytterligare en krona per nr, vilket
skulle ha inneburit en höjning av taxeringsvärdet i sin helhet med cirka
10 000 kronor. Jansson, som varit rädd att hotelsen skulle sättas i verket,
hade sagt till Isaksson och Zetterlund, att ”det är väl bäst att jag tar tillbaka
da . Isaksson hade därtill genmält: ’ Och det i morgon dag, annars
höjer vi taxeringen. Under det Jansson stått på den öppna verandan och
talat med Isaksson och Zetterlund hade Grafström, vilken såsom sommargäst
hyrde nedre botten i villan, befunnit sig utomhus under den öppna
verandan på övre botten. Grafström hade, enligt vad han senare själv uppgivit,
hört i varje fall de ovan citerade uttrycken av samtalet mellan Jansson
och Isaksson. Jansson hade själv sett Grafström stå under verandan,
varför Grafström enligt Janssons uppfattning måste ha hört vad som avhandlats,
särskilt som Isaksson vid några tillfällen höjt rösten. De medlemmar
av taxeringsnämnden, som icke varit med uppe på verandan, måste
nog även ha hört vad som sagts på verandan, då de befunnit sig alldeles i
närheten. Efter samtalet med Jansson hade taxeringsnämndens ledamöter
avlägsnat sig. Ett par tre dagar därefter hade Jansson skriftligen återkallat
sin besvärsskrift. Detta återtagande hade skett helt under trycket av det
hot om höjning av taxeringsvärdet, som framkastats av Isaksson. Eljest
skulle Jansson icke ha aterkallat besvären. Vid nagot tillfälle på sommaren
1952 hade Jansson med båt skjutsat professorn Sundberg, vilken hade en
sommarstuga på Tynningö, till Stockholm. Under färden hade det blivit tal
om fastighetstaxeringar, och Jansson hade da för Sundberg relaterat vad
som förevarit mellan honom och fastighetstaxeringsnämnden i Vaxholm.
Sundberg hade reagerat kraftigt mot nämndens beteende och sagt, att han
skulle anmäla förhållandet för myndigheterna. Vid något senare tillfälle på
eftersommaren hade en av Sundbergs anställda förelagt Jansson ett intyg
för underskrift. Intyget lämnade i korta drag en redogörelse för vad som
passerat mellan Jansson och fastighetstaxeringsnämnden. Jansson hade skrivit
under intyget, som sedan bifogats anmälan mot nämnden. Jansson bestrede,
att det, såsom taxeringsnämndens ledamöter ville göra gällande i sitt
yttrande till länsstyrelsen, förelåge någon missuppfattning från hans sida
beträffande det hot, som framförts mot honom att ytterligare höja hans fastighetstaxering,
därest han icke återtoge sin besvärsskrift. Det hade sålunda

enligt Janssons uppfattning förelegat ett klart hot om höjning av hans taxering,
och någon annan tolkning kunde Jansson icke lågga i de Isakssons ord,
som fällts på verandan till den gula sommarvillan.

Grafström uppgav vid förhör, att han, som sedan flera ar tillbaka av
Jansson förhyrt sommarbostad i en gul villa pa Mariedal, den 25 maj 1952
befunnit sig på Mariedal. Grafström hade vid denna tidpunkt kommit över
ett eget sommarställe på Tynningö och skulle därför säga upp det sommarnöje,
som han tidigare hyrt av Jansson. För den skull hade han på förmiddagen
sagda dag stått och samtalat med Jansson ute pa tomten. Därunder
hade fem herrar kommit på vägen utanför tomten. Grafström hade icke
känt igen någon av männen, men sedermera hade han erhållit kännedom om
att de voro ledamöter av fastighetstaxeringsnämnden i Vaxholm. En av
männen, en stor kraftig man med portfölj — enligt senare uppgift skulle det
ha varit nämndens ordförande — hade i mycket myndig ton sagt till Jansson:
”Jansson har ju överklagat.” Sedan Jansson jakande besvarat denna
fråga, hade mannen fortsatt: ”Vad menar Jansson med det.” Jansson hade
framhållit, att han tyckt, att hans fastigheter blivit alldeles för högt taxerade,
och att han av denna anledning överklagat. Jansson hade i övrigt hänvisat
till sin ingivna besvärsskrift. Mannen med portföljen hade genmält:
”Det är väl ingenting med 2 kronor per kvadratmetern, och om inte Jansson
tar tillbaka, så höjer vi till 3 kronor.” Grafström hade tyckt, att det hela
verkat obehagligt, och gjort den reflexionen: ”Kan det verkligen vara möjligt,
att en ledamot av en taxeringsnämnd får uttala sådana hotelser.” Enligt''
vad Grafström ville minnas hade en av männen understött den man,
som fört talan. Vad de Övriga haft för sig kunde Grafström icke minnas,
men han trodde, att ett par av dem slagit sig ned i gräset i närheten. Själv
hade Grafström begivit sig in i den röda villan på tomten, som beboddes av
makarna Jansson, och till Janssons son Rune, som befunnit sig inne i huset,
sagt att denne skulle gå och hjälpa Jansson mot männen. Rune Jansson,
som vore taxibåtförare, hade emellertid haft någon körning som skulle utföras,
varför Grafström icke visste, i vilken utsträckning Rune Jansson kommit
i tillfälle att hjälpa fadern. På särskild fråga vid förhöret, huruvida
männen företagit någon besiktning av husen pa tomten, sade sig Grafström
icke ha något bestämt minne därav, men han trodde, att de tillsammans
med Jansson varit uppe på övre botten av den gula villan. Janssons uppgift,
att Grafström skulle ha stått under den öppna verandan till den gula
villan och åhört samtalet mellan Jansson och ett par av ledamöterna av
taxeringsnämnden, måste ha berott på någon missuppfattning från Janssons
sida. Grafström hade nämligen åhört samtalet ute på tomten, där också
samtalet ägt rum.

Josef Nilsson vitsordade riktigheten av innehållet i sitt ovan omförmälda
intyg samt uppgav vidare: Taxeringsvärdet a Nilssons fastighet hade vid
fastighetstaxeringen höjts från 22 500 kronor till 41 000 kronor. Vid fastig -

hetstaxeringsnämndens besök den 25 maj 1952 hade Isaksson fört ordet, i
första hand understödd av Zetterlund men även i viss mån av Näsström.
Isaksson hade bland annat yttrat: ”Herr Nilsson har ju överklagat taxeringen?
Sedan Nilsson bejakat detta, hade Isaksson fortsatt: ”Vi kommer
nog att höja ytterligare, om herr Nilsson inte tar tillbaka besvären, för i så
fall får det vara som det är.” Zetterlund och Näsström hade understött
Isaksson genom att framhålla, vilken vacker tomt Nilsson hade, och att
det därför skulle vara motiverat med ytterligare höjning. Männen hade icke
varit inne i byggnaderna på tomten. Abrahamsson och Gustavsson hade
icke deltagit i samtalet utan uppehållit sig ett stycke från de Övriga under
nämndens besök på tomten. Någon överenskommelse hade icke träffats att
Nilsson skulle återtaga sin besvärsskrift angående taxeringen, ehuru Isaksson
sökt framskapa en sådan genom att föreslå att ”de skulle ta varandra i
hand på saken”. Nilsson ville framhålla, att han tagit Isakssons hot om
höjd taxering på fullt allvar, och något skämt hade det minst av allt förefallit
att vara.

Sofia Ericssons son försäljningschefen Gustaf Eriksson i Stockholm berättade
bland annat följande: Sofia Ericsson ägde sedan flera år tillbaka en
sommarstuga på Tynningö, belägen på fastigheten Tynningö l250, vilken
fastighet låge omedelbart intill Janssons ställe Mariedal. Vid tiden för Sofia
Ericssons senast lämnade taxeringsuppgift hade stugan varit upptagen till
troligen 3 000 kronor. Vid något tillfälle på våren 1952 hade Gustaf Eriksson
och hans moder fatt vetskap om att fastighetstaxeringsnämnden höjt
taxeringen till troligen 7 000 kronor. Sofia Ericsson hade överklagat taxeringsnämndens
beslut med motiveringen att byggnaden vore gammal och
icke värd så mycket, som det av taxeringsnämnden åsatta taxeringsvärdet
utvisade. I början av maj 1952 hade taxeringsnämndens ordförande Isaksson
skrivit till Sofia Ericsson och begärt ett sammanträffande en söndag på
Tynningö. Gustaf Eriksson hade rest ut till Tynningö, men Isaksson hade
icke infunnit sig den avtalade dagen. Söndagen den 25 maj 1952 hade Eriksson
befunnit sig på tomten på Tynningö och han hade då fått besök av troligen
fyra eller fem representanter för fastighetstaxeringsnämnden med ordföranden
Isaksson i spetsen. Under det följande samtalet mellan Eriksson
och taxeringsnämndsmedlemmarna hade Jansson samt Erikssons syster
Ingegerd Eriksson varit närvarande. Isaksson och en annan av ledamöterna
hade fört ordet. Isaksson hade poängterat, att Gustaf Eriksson anfört
besvär över fastighetstaxeringen, vilket Eriksson bejakat. Eriksson hade
framhållit, att han ansåge huset alldeles för högt taxerat, enär det vore gammalt
och behövde repareras. Isaksson hade emellertid förklarat, att han icke
ansåge taxeringen för hög, och sagt, att han skulle vara glad, därest han
fmge köpa huset för det av taxeringsnämnden fastställda taxeringsvärdet.
”Ni kan vara glad, att inte taxeringsvärdet satts högre", hade Isaksson förklarat.
Efter det korta samtalet hade nämndledamöterna avlägsnat sig och

som slutkläm hade Isaksson förklarat, att därest Erikssons moder icke återtoge
de anförda besvären, så kunde det vara möjligt, att taxeringsvärdet
höjdes ytterligare. Eriksson hade icke tagit Isakssons sistnämnda uttalande
så allvarligt, enär han misstänkt, att Isaksson icke hade någon befogenhet
att på eget bevåg företaga någon ytterligare höjning av taxeringsvärdet.
Eriksson hade sålunda icke gjort något för att återtaga de av modern anförda
besvären. Sedermera hade det av nämnden åsatta taxeringsvärdet på
huset, vad Eriksson ville minnas, sänkts med något 1 000-tal kronor.

Fröken Ingegerd Eriksson uppgav, att hon tillsammans med brodern Gustaf
Eriksson den 25 maj 1952 uppehållit sig på moderns tomt på Tynningö,
då fastighetstaxeringsnämnden kommit på besök. En lång mörk man med
portfölj, som sedermera befunnits vara Isaksson, hade fört ordet. Isaksson
hade fört på tal att Sofia Ericsson överklagat nämndens beslut om taxeringen
av hennes fastighet på Tynningö. Såväl Ingegerd Eriksson som hennes
broder hade för nämndledamöterna framhållit, att de ansåge det åsatta
taxeringsvärdet alldeles för högt, vilket bestritts av Isaksson. Ingegerd
Eriksson hade icke tagit någon mera aktiv del i samtalet utan hade detta
huvudsakligen förts mellan Isaksson och hennes broder. Hon erinrade sig,
att Isaksson, när nämndledamöterna lämnade tomten, yttrat, att därest
icke besvären återtoges, skulle det kunna finnas möjligheter till ytterligare
höjning av taxeringsvärdet.

Edith Petterssons dotter fru Märta Hörgren i Stockholm berättade vid
förhör följande: Edith Pettersson ägde sedan flera år tillbaka fastigheten
Björkhagen å Tynningö med beteckningarna l20, l31 och l44. Taxeringsvärdet
för tomt och byggnader hade på hösten 1951 varit 17 500 kronor. ^ id
den därefter följande fastighetstaxeringen hade fastighetstaxeringsnämnden
i Vaxholm avsevärt höjt taxeringsvärdet, till vilket belopp kunde Märta
Hörgren nu icke erinra sig. Edith Pettersson hade överklagat den höjda
taxeringen. Söndagen den 25 maj 1952 hade Märta Hörgren haft semester
och befunnit sig på moderns ställe på Tynningö, där hon ansat trädgården.
Vid något tillfälle under dagen hade en samling män infunnit sig på tomten.
Märta Hörgren kände icke någon av männen ens till utseendet och
kunde icke erinra sig, huru många de voro. Det hade emellertid av de följande
händelserna framgått, att männen voro ledamöter av fastighetstaxeringsnämnden.
En stor, grov karl med portfölj hade fört ordet. Märta Hörgren
kunde icke erinra sig alla detaljer från samtalet, men det hela hade gått
ut på att man ansåge, att det åsatta taxeringsvärdet vore alldeles för lågt.
Särskilt hade detta framhållits av en liten man i sällskapet. Tre av männen,
däribland den långe med portföljen, hade gått in i bostadshuset, där de fällt
yttranden om att det gjorts reparationer, som borde ha höjt värdet av huset.
Av männens uttalanden och beteende hade med tydlighet framgatt, att
besöket förorsakats av de av Edith Pettersson anförda besvären mot fastighetstaxeringen,
och det hade i förtäckta ordalag framskymtat, att därest

besvären icke återkallades, skulle det finnas möjlighet till ytterligare höjning.
Märta Hörgren hade också direkt till männen, då de skolat gå därifrån,
ställt frågan: ”Om vi tar tillbaka besvären, så ska’ Ni inte yrka på
ytterligare höjning av taxeringen. Det är väl det Ni menar?” Den långe med
portföljen hade svarat ja eller givit ett jakande besked i annan form.

Edith Pettersson uppgav: Söndagen den 25 maj 1952 hade Edith Pettersson
besökt sin fastighet Björkhagen å Tynningö, där hennes dotter
Märta Hörgren då vistades. Vid hennes ankomst hade Märta Hörgren varit
mycket upprörd med anledning av att hon kort förut samma dag haft besök
av fastighetstaxeringsnämndens ledamöter, vilka enligt Märta Hörgren
skulle ha hotat med att höja taxeringsvärdet ytterligare på fastigheten, om
icke besvären över den åsatta taxeringen återtoges. Edith Pettersson hade
senare talat med kammarrättsrådet Olof Ljungberg, vilken tidigare varit
henne behjälplig med upprättandet av besvärsskrivelsen till prövningsnämnden,
och för denne relaterat vad Märta Hörgren uppgivit. Ljungberg
hade velat, att Edith Pettersson och Märta Hörgren skulle sätta sig i förbindelse
med Sundberg och omtala taxeringsnämndsledamöternas uppträdande,
men detta hade de icke gjort.

Härefter hördes Isaksson i saken, varvid han anförde bland annat följande.

Isaksson hade år 1951 av länsstyrelsen förordnats till ordförande i fastighetstaxeringsnämnden
i Vaxholm. På hösten samma år hade taxeringen av
fastigheterna inom distriktet påbörjats, och detta arbete hade varit avslutat
den 25 mars 1952. Fastighetstaxeringarna hade omfattat även fastigheterna
på Tynningö. Vid besvärstidens utgång den 15 maj 1952 hade ett flertal
besvärsskrifter inkommit, bland annat från Jansson och Josef Nilsson. I de
fall, då besvär ingivits, hade taxeringsnämnden haft att yttra sig till länsstyrelsen.
Innan taxeringsnämnden avgivit sina yttranden beträffande besvären
från fastighetsägarna på Tynningö, hade samtliga ledamöter av
nämnden söndagen den 25 maj 1952 gjort besök hos dessa fastighetsägare,
detta speciellt med hänsyn till att de kartor över Tynningö, som nämnden
på hösten 1951 haft till sitt förfogande, varit av mycket gammalt datum,
varför det eventuellt skulle ha kunnat uppkomma några felaktigheter, som
det skulle finnas möjlighet att korrigera vid eventuellt personliga sammanträffanden
med fastighetsägarna. Vid besöket på Tynningö den 25 maj 1952
hade taxeringsnämnden bland annat besökt Jansson, vilken vid nämndens
ankomst befunnit sig i trädgården till sin fastighet Mariedal. Abrahamsson
hade kallat på Jansson, som då kommit fram till en gul villa på tomten, intill
vilken nämndledamöterna stannat. Isaksson hade framhållit, att nämndens
besök föranletts av Janssons besvär. Isaksson, som medfört besvärsakterna
i en portfölj, hade innan samtalet med Jansson börjat upplyst övriga
ledamöter i nämnden om vilket taxeringsvärde, som åsatts Janssons
fastighet. Isaksson hade frågat Jansson, vilka bristfälligheter beträffande

fastigheten som Jansson åberopat i sin besvärsskrivelse. Jansson hade då
bland annat framhållit, att trappan upp till en veranda på den gula villan
vore rutten. Isaksson hade därtill genmält, att nämnden vid taxeringen på
hösten 1951 tagit hänsyn till bristfälligheterna på denna byggnad. Enligt
vad Isaksson ville minnas hade ingen av nämndledamöterna vid besöket
varit inne i det gula huset, utan samtalet med Jansson hade ägt rum på
trappan upp till husets veranda.

Efter det Isaksson fått taga del av Janssons och Grafströms uppgifter
till polisen bestred han på det bestämdaste riktigheten av dessa uppgifter.
Något som helst hot eller försök att på annat sätt förmå Jansson att taga
tillbaka sina besvär hade icke förekommit från vare sig Isakssons eller
någon annan av nämndledamöternas sida. Isaksson förnekade sålunda, att
han hotat Jansson med att höja hans taxering, därest Jansson icke återtoge
sina besvär. Nämnden hade för övrigt icke haft någon möjlighet att själv
ändra på det redan åsatta taxeringsvärdet, utan nämndens befogenhet hade
endast sträckt sig till att kunna föreslå höjning eller sänkning av taxeringsvärdena.
Isaksson kände icke Grafström och hade vid besöket på Janssons
fastighet icke sett till någon annan person än Jansson. — Vid besöket hos
Josef Nilsson hade det i stort sett gått till på samma sätt som hos Jansson.
Isaksson hade sålunda för Nilsson framhållit anledningen till besöket, d. v. s.
Nilssons besvärsskrift. Samtalet med Nilsson hade ägt rum ute på Nilssons
tomt och någon inre inspektion av byggnaderna hade ej företagits, vilket ej
heller påfordrats av Nilsson. Även i detta fall bestrede Isaksson, att något
som helst hot från Isakssons eller övriga ledamöters sida förekommit för att
söka förmå Nilsson att återkalla sina besvär. Man hade endast diskuterat
taxeringsvärdena och deras berättigande, och samtliga ledamöter hade varit
av den åsikten att de åsatta taxeringsvärdena vore fullt berättigade, varför
man även senare föreslagit, att besvären skulle lämnas utan avseende. —
Isaksson, som fått taga del av Gustaf Erikssons uppgifter, bestrede, att han
eller någon annan av taxeringsnämndens ledamöter uttalat hotelser om att
höja taxeringsvärdet å Sofia Ericssons fastighet, därest icke besvären återkallades.
Däremot hade Isaksson säkerligen för Eriksson framhållit, att han
icke ansåge det åsatta taxeringsvärdet för högt, vilket han nog framhållit
för de flesta fastighetsägare, som anfört besvär mot de åsatta taxeringsvärdena.
Efter diskussion med Eriksson hade Isaksson emellertid kommit till
insikt om att värdet kanske varit väl högt, varför han också senare föreslagit
en sänkning. — Beträffande Märta Hörgrens och Edith Petterssons
uppgifter till polisen hade lika litet i detta fall som i de övriga förekommit
något hot om höjning av taxeringen, därest icke besvären återtoges. För
Edith Petterssons fastighet hade emellertid nämnden efter besöket föreslagit
höjning av taxeringsvärdet, men detta beslut hade icke baserats på
att besvären icke återtagits utan hade haft sin grund i att nämnden verk -

4 — Just it ic ombudsmannens ämbct sbcrät tclsc till 1955 tf rs riksdag.

ligen ansett det åsatta taxeringsvärdet för lågt på grund av att en byggnad
ej blivit medtagen tidigare.

Isaksson framhöll slutligen, att han icke kunde förstå anledningen till de
anmärkningar, som riktats mot honom av vissa fastighetsägare på Tynningö.
Han ansåge sig såväl vid besöket å Tynningö den 25 maj 1952 som
vid andra tillfällen, då han uppträtt som representant för taxeringsmyndigheten,
ha handlat fullt korrekt. Han hade icke på något sätt velat ”trissa
upp” värdena på fastigheterna utan i stället försökt att hålla låga värden.
I detta sammanhang ville han framhålla, att vid besöket hos Jansson den
25 maj 1952 en av nämndledamöterna — antingen Näsström eller Zetterlund
— påpekat, att Janssons tomt var en 3-kronorstomt, d. v. s. borde
taxeras efter 3 kronor per m2. Sjötomterna brukade nämligen åsättas detta
värde. När det nu gällt Jansson hade emellertid Isaksson hållit fast vid det
redan åsatta värdet av 2 kronor per m2, detta beroende på den förhållandevis
stora arealen.

Under polisutredningen hördes därefter nedannämnda ledamöter av fastighetstaxeringsnämnden
i Vaxholm, vilka i huvudsak uppgåvo följande.

Abrahamsson berättade: Sedan samtliga besvärsskrifter över 1952 års fastighetstaxering
i Vaxholms distrikt samlats hos Isaksson, hade denne satt
sig i förbindelse med övriga ledamöter av fastighetstaxeringsnämnden och
föreslagit dessa, att man skulle göra en ytterligare inspektion av de fastigheter,
i fråga om vilka besvär anförts. Någon skyldighet till sådan ytterligare
inspektion hade icke förelegat, enär taxeringsarbetet varit avslutat och
taxeringslängderna underskrivna. Med hänsyn till att man vid taxeringen
endast haft gamla kartor att gå efter vid avgörandet av tomtgränserna hade
nämnden emellertid beslutat att göra ytterligare besök på fastigheterna,
bland annat på Tynningö, för att få konstaterat, att man icke gjort några
misstag beträffande tomtgränserna. Vidare hade det vid ett förnyat besök
funnits möjlighet att träffa fastighetsägarna och med dessa diskutera taxeringarna.
Den 25 maj 1952 hade nämnden besökt Tynningö. Nämnden hade
där sammanträffat med ett flertal av de fastighetsägare, som besvärat sig,
och sedan man resonerat med dem, hade det stora flertalet ställt sig förstående
till nämndens synpunkter och insett det befogade i det höjda taxeringsvärdet.
En del av fastighetsägarna hade emellertid icke intagit samma
medgörliga hållning utan vidhållit, att de åsatta taxeringsvärdena vore alldeles
för höga. Vid besöken hos de olika fastighetsägarna hade vanligen tillgått
så, att ett par tre ledamöter fört resonemanget med fastighetsägaren
under det att de övriga gått och sett sig omkring för att bilda sig en uppfattning
om markvärdet. De som vanligen fört samtalen hade varit Isaksson,
Zetterlund och Näsström. Det hela hade enligt Abrahamssons uppfattning
förlöpt lugnt utan några hetsiga diskussioner, bortsett från besöket
hos Jansson, där ordväxlingen blivit livligare. Abrahamsson bestrede emellertid,
att något hot om höjning av taxeringsvärdet framsagts av någon av

ledamöterna vid detta besök. Vid ankomsten till Janssons fastighet hade
nämndledamöterna mött en man, vilken de frågat efter Jansson. De hade
erhållit upplysning att Jansson befann sig nere vid sjön, varför de begivit
sig i riktning mot denna, men halvvägs över tomten hade de sammanträffat
med Jansson. Samtalet med Jansson hade huvudsakligen förts av Isaksson,
Zetterlund och Näsström, under det att Abrahamsson och Gustavsson sett
sig omkring på tomten. Abrahamsson hade icke åhört hela samtalet med
Jansson, men han erinrade sig, att Zetterlund yttrat till Jansson: ”Här är
så vackert att man borde höja i stället för sänka.” Abrahamsson hade för
sin del fattat detta yttrande mer som ett skämt, då han ju väl kände till att
taxeringsnämnden icke hade befogenhet att verkställa någon höjning. När
nämndledamöterna skolat lämna Janssons tomt, hade Abrahamsson hört
Jansson yttra: ”Jaså, ligger det så till, då är det väl lika bra, att jag tager
tillbaka besvären.” Därtill hade Isaksson svarat: ”Ja, och då är det bäst att
göra detta redan i morgon dag för sen har prövningsnämnden sammanträde.
” Man hade sålunda varit överens om att Jansson skulle återtaga besvären,
vilket även bekräftats genom handslag, när man skilts åt. Abrahamsson
hade varit av den uppfattningen att Jansson motvilligt beslutat sig för
att återtaga besvären. På särskild fråga vid förhöret, huruvida Jansson möjligen
kunde ha uppfattat Zetterlunds ovan anförda yttrande som ett hot,
förklarade Abrahamsson, att det naturligtvis kunde vara möjligt att Jansson
fattat uttrycket så, fastän det verkade föga troligt. Jansson och nämndledamöterna
hade skilts i bästa samförstånd.

Sedan Abrahamsson fått taga del av Josef Nilssons uppgifter vid polisförhöret,
bestred han till vissa delar riktigheten av dessa uppgifter. Vid besöket
hos Nilsson hade i stort sett tillgått på samma vis som vid besöket
hos Jansson, d. v. s. Abrahamsson och Gustavsson hade gått omkring och
tittat på tomten, under det att övriga ledamöter fört samtalet med Nilsson.
Sedan Abrahamsson och Gustavsson sett på tomten, hade de satt sig på en
bänk i närheten av de samtalande, så att de kunnat höra vad dessa resonerat
om. Abrahamsson kunde nu icke erinra sig några detaljer från samtalet,
men han komme ihåg, att Zetterlund yttrat, att det vore så vackert
på tomten att man borde höja i stället för sänka. Abrahamsson hade för sin
del icke kunnat fatta detta som något hot om höjning av taxeringsvärdet,
men det kunde naturligtvis vara möjligt, att Nilsson fattat yttrandet på så
sätt. Att Isaksson uttalat något hot om att höja taxeringsvärdet, därest
Nilsson icke återtoge sina besvär, hade däremot Abrahamsson icke hört, och
han ansåge detta högst otroligt med hänsyn till Isakssons lugna saklighet.
Den sista fråga som ställts till Nilsson av Isaksson hade varit, huruvida icke
Nilsson ansåge det lämpligast att återtaga besvären, vilket emellertid Nilsson
icke velat vara med på. — Även vid besöket på Sofia Ericssons tomt
hade nämndledamöterna genom samtal med hennes son Gustaf Eriksson
sökt få till stånd ett återtagande av besvären över den höjda taxeringen.

Något som helst hot för att få till stånd ett sådant återtagande hade icke
förekommit från någon av nämndledamöternas sida. Däremot vore det mycket
troligt, att det under samtalet med Eriksson framhållits, att det med
hänsyn till tomtens vackra läge kanske rentav skulle vara försvarbart med
en ytterligare höjning. Någon höjning hade emellertid icke varit genomförbar
från nämndens sida. Det kunde även vara möjligt, att Isaksson vid besöket
hos Eriksson framkastat ett förslag att få köpa fastigheten för taxeringsvärdet.
Abrahamsson kände nämligen till, att Isaksson sökte en sommarfastighet,
och just under besöket på Tynningö hade Isaksson på ett par
ställen kommit med sådana förslag. Beträffande besöket å Edith Petterssons
fastighet kunde Abrahamsson icke erinra sig några detaljer, men säkerligen
hade därvid tillgått på liknande sätt som hos andra fastighetsägare,
som man uppsökt samma dag. Man hade sålunda resonemangsvis sökt övertyga
vederbörande om det berättigade i det åsatta taxeringsvärdet och sålunda
sökt få till stånd ett återtagande av besvärsskrivelsen. Abrahamsson
vore emellertid säker på att icke några hotelser om höjd taxering eller annat
hot förekommit från någon av nämndledamöternas sida.

Näsström uppgav, att han icke hade hört något av vad som vid besöket
hos Jansson avhandlats mellan Jansson, Isaksson och Zetterlund. Näsström
hade icke vare sig hos Jansson eller hos någon annan fastighetsägare på
Tynningö hört något tal om att besvären skulle återkallas. Näsström hade
icke heller hört Isaksson uttala några hotelser om höjd taxering för att söka
förmå Nilsson att återtaga sin besvärsskrivelse och än mindre skulle Näsström
själv ha understött Isaksson i några sådana hotelser. I fråga om taxeringsnämndens
besök hos Eriksson kunde Näsström icke göra något som
helst uttalande, enär han själv icke varit inne på Sofia Ericssons tomt. Näsström
hade icke något speciellt minne av besöket på Edith Petterssons fastighet.
Han kände nämligen icke folket på Tynningö och hade därför svårt
att nu efteråt erinra sig, vilka personer som besökts den 25 maj 1952. Näsström
ville framhålla, att han kände Isaksson såsom en mycket försynt och
tillbakadragen person, varför Näsström skulle hålla det för absolut otroligt,
att Isaksson genom hot skulle vilja förmå en fastighetsägare att frånträda
sin rätt till klagomål. Skulle några hotelser i nämnd riktning ha hörts av
Näsström vid besöket på Tynningö eller senare kommit till hans kännedom,
skulle han omedelbart ha reagerat däremot och satt sig emot sådana metoder.

Gustavsson berättade vid förhör, att Isaksson till följd av de anförda besvären
över 1952 års fastighetstaxeringar i distriktet föreslagit, att man på
våren 1952 skulle göra ett förnyat besök bland annat på Tynningö för att
försäkra sig om att man på hösten 1951 icke begått några misstag i samband
med den då verkställda taxeringen. Man hade tänkt sig möjligheten
att vid personliga sammanträffanden med fastighetsägarna kunna resonemangsvis
komma överens om det berättigade i de höjda taxeringsvärdena,

vilket i sin tur skolat kunna medföra, att fastighetsägarna återtoge sina
besvär. Den 25 maj 1952 hade fastighetstaxeringsnämnden besökt Tynningö,
varvid man uppsökt de fastighetsägare, som överklagat taxeringarna.
Man hade träffat de flesta av fastighetsägarna, vilka Gustavsson till större
delen kände. Gustavsson hade nämligen under flera års tid haft bostad på
Tynningö. Vid sammanträffandena mellan fastighetsägarna och nämndledamöterna
hade samtalen på det stora hela flutit lugnt och sansat, och
några hårda ord hade näppeligen växlats. Många av fastighetsägarna hade
efter samtal med nämnden insett det berättigade i de åsatta taxeringsvärdena,
men en hel del hade icke varit mottagliga för argument utan fortfarande
påstått, att taxeringen vore för hög. Taxeringsnämndens talan hade
förts av Isaksson samt kronoombudet Zetterlund. De övriga tre, Gustavsson,
Näsström och Abrahamsson, hade hållit sig litet i bakgrunden medan
Isaksson och Zetterlund resonerat med fastighetsägarna. Beträffande de under
polisförhören lämnade uppgifterna att Isaksson skulle ha uttalat hotelser
om att höja taxeringarna i de fall, där vederbörande fastighetsägare vägrade
att återkalla sina besvär, hade Gustavsson för sin del icke hört Isaksson
eller någon annan av nämndledamöterna uttala några dylika hotelser,
och själv hade Gustavsson icke i något fall framfört något sådant hot. Han
hade ju för övrigt knappast tagit någon del i diskussionerna mellan fastighetsägarna
och nämndledamöterna angående taxeringarna. Gustavssons
uppfattning om Isaksson, med vilken han kommit i kontakt i samband med
taxeringsarbetet på hösten 1951, vore den, att Isaksson vore en mycket tillbakadragen
person, som näppeligen skulle kunna vara så hänsynslös att han
skulle använda hot för att få en person att avstå från sin lagliga rätt att
framföra klagomål.

Under utredningen upplystes, att Zetterlund avlidit i slutet av år 1952.

Sedan förundersökningen slutförts, meddelade t. f. biträdande landsfogden
Åke Magnusson den 10 juni 1953 följande i skrivelse till länsstyrelsen
samma dag intagna beslut:

Av utredningen måste anses framgå att Isaksson i sin befattning som ordförande
i Vaxholms stads fastighetstaxeringsnämnd vid besök den 25 maj
1952 å Tynningö hos fyra fastighetsägare, vilka besvärat sig över nämndens
taxering, uppmanat dem att återkalla besvären vid äventyr att de av nämnden
åsatta taxeringsvärdena i annat fall skulle höjas. Isakssons förfarande,
vilket syntes ha tillkommit av obetänksamhet, måste anses såsom mycket
olämpligt av en förtroendeman i Isakssons ställning. Emellertid syntes med
hänsyn till avfattningen av 25 kap. 11 § andra stycket strafflagen ansvar
för tjänstefel icke kunna följa. Icke heller kunde Isaksson genom gärningen
anses ha gjort sig skyldig till annat brott. Åtal skulle därför ej väckas.

Sedan innehållet i detta beslut kommit till min kännedom, tog jag del av
de å landsfogdeexpeditionen förvarade handlingarna i saken. Med hänsyn

till vad under förundersökningen framkommit mot Isaksson och då han i
egenskap av förordnad ordförande i fastighetstaxeringsnämnd stod under
min tillsyn, fann jag anledning att till behandling upptaga frågan om beivrande
av det felaktiga förfarande, som lagts Isaksson till last. I anslutning
härtill avlät jag den 21 augusti 1953 en skrivelse till Isaksson, däri jag anförde
följande.

Enligt 25 kap. 11 § strafflagen föreligger allenast ett partiellt ämbetsansvar
för vissa där omförmälda befattningshavare, i det att de icke kunna
dömas till ansvar för tjänstemissbruk eller tjänstefel men väl för tagande av
muta och brott mot tystnadsplikt, varjämte bestämmelserna om osjälvständiga
ämbetsbrott och ämbetsbrott i vidsträckt mening i 5 och 7 §§ äro tilllämpliga
å dem. Detta partiella ämbetsansvar gäller för den som är förordnad
eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling
eller sitter i jury eller beskattningsnämnd.

Denna inskränkning av ämbetsansvaret har, vad angår den som sitter i
beskattningsnämnd, en viss motsvarighet i § 113 regeringsformen, enligt
vilken taxeringsmän, som riksdagens bevillnings föreskrifter å dess vägnar
tillämpa, ej skola för debitering eller taxering kunna till något ansvar
ställas.

Emellertid föreligga förhållanden, som medföra att ordförande i taxeringsnämnd
— varmed här och i det följande avses jämväl nämnd för allmän
fastighetstaxering — intager en särställning i fråga om ämbetsansvaret
i förhållande till övriga ledamöter i nämnden. Ordföranden har nämligen
en råd åligganden, i vilkas fullgörande nämndens övriga ledamöter icke
deltaga. Det ankommer således på ordföranden ensam att införskaffa de
uppgifter och upplysningar som ytterligare må finnas erforderliga för taxeringen,
att kalla nämndens ledamöter till sammanträden och därom underrätta
länsstyrelsen, att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder
samt att avgiva förklaring över besvär angående taxering m. in. Ehuru
enligt den strafflagstiftning, som gällde före den 1 januari 1949, ”ledamot i
taxerings- eller prövningskommitté” icke kunde dömas till ansvar för något
självständigt ämbetsbrott samt ordföranden i sådan kommitté — med hänsyn
till då gällande stadgande ilo kap. 3 § strafflagen — otvivelaktigt var
att anse som ledamot, har JO funnit sig oförhindrad att ingripa mot taxeringsnämndsordförande,
som visat försumlighet vid fullgörande av de speciella
åligganden, vilka enligt vad ovan sagts ankomma på honom ensam,
och de domstolar, vid vilka mål av detta slag anhängiggjorts, ha funnit sig
kunna upptaga dem till behandling (jfr ämbetsberättelserna 1935 s. 155,
1939 s. 98 och 1943 s. 99). Det har således ansetts, att ordföranden i dylika
fall utövar en särskild tjänstebefattning vid sidan av sitt ledamotskap av
taxeringsnämnden i övrigt, något som ju också är fallet beträffande landskamrerare
såsom ordförande i prövningsnämnd.

Den nya bestämmelsen i strafflagen om partiellt ämbetsansvar för den

som ”sitter i beskattningsnämnd” torde icke i nu nämnt hänseende innebära
någon ändring (se Beckman m. fl.: Brott mot staten och allmänheten,
s. 644). Väl torde någon gång tvekan kunna uppstå, huruvida ordföranden
handlat medan han ”suttit” i nämnden eller om han vidtagit en åtgärd i
sin egenskap av särskild befattningshavare. Så mycket synes mig dock vara
klart, att om ordföranden gör sig skyldig till fel vid handläggandet av en
uppgift, som enligt taxeringsförordningen klart ålagts honom utan att
nämnden har att därvid medverka, han icke kan undgå det fullständiga
ämbetsansvaret.

Enligt 69 § 1 mom. taxeringsförordningen skall fastighetstaxeringsnämndens
arbete i länen vara avslutat senast den 25 mars under taxeringsåret.
Nämnden såsom sådan har därefter ingen annan uppgift sig ålagd än att
handlägga av prövningsnämnd behandlad taxeringsfråga, som återförvisats
till nämnden för förnyad behandling. Övriga åtgärder hos nämnden ankomma
på ordföranden ensam. Således stadgas i 134 § i förordningen, att ordförande
i beskattningsnämnd i första instans är skyldig att, då sådant av
vederbörande myndighet påfordras, avgiva förklaring över besvär angående
taxering samt att beskattningsnämnd icke må åläggas förklaringsskyldighet.
För vad ordföranden i samband med avgivande av förklaring företager
sig kan han därför enligt min mening icke för frihet från ansvar åberopa,
att han ”sitter i beskattningsnämnd”. Icke heller kan han avbörda
sig det fullständiga ämbetsansvaret genom att rådföra sig med nämndens
övriga ledamöter eller låta dessa på annat sätt biträda honom i anledning
av ett infordrat yttrande.

På grund av vad jag sålunda anfört och i anledning av innehållet i de
samtidigt överlämnade handlingarna till den redan verkställda förundersökningen
anmodade jag Isaksson att till mig inkomma med yttrande i
ärendet.

Till svar å min remiss anförde Isaksson därefter följande.

Enligt Isakssons förmenande borde icke den omständigheten att en ordförande
i taxeringsnämnd hade vissa åligganden, vid vilkas fullgörande övriga
nämndledamöter icke deltoge, medföra att ordföranden på grund därav
i fråga om ansvar för tjänstefel komme i en annan ställning än övriga ledamöter
i nämnden. Ledamotskapet syntes ensamt böra vara avgörande, då
det dock vore i sin egenskap av ledamot som ordföranden företoge de särskilda
åtgärder, som ankomme på honom. Den omständigheten att fastighetstaxeringsnämndens
arbete skulle vara avslutat senast den 25 mars under
taxeringsåret syntes Isaksson icke böra tolkas så, att nämnden därmed ansåges
upplöst och endast ordföranden fungerade. Enligt gällande förordning
ålåge det väl ordföranden att avgiva förklaring över inkomna besvär över
taxeringar, men då ordföranden ensam icke besutte erforderlig lokal- och
personkännedom, måste han rådgöra med nämndens övriga ledamöter och

kräva deras biträde vid avfattandet av infordrade yttranden. I sak hade
Isaksson bestritt, att han sökt förmå vederbörande, som anfört besvär över
taxeringarna, att återkalla dessa, enär i motsatt fall taxeringarna komme
att höjas. Isaksson hemställde, att ärendet icke måtte föranleda någon JO:s
åtgärd.

I en till landsfogden i Stockholms län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av utredningen i ärendet måste — såsom också uttalats i t. f. biträdande
landsfogden Magnussons beslut den 10 juni 1953 — anses framgå, att Isaksson
i sin befattning som ordförande i fastighetstaxeringsnämnden i Vaxholm
vid besök den 25 maj 1952 hos vissa fastighetsägare å Tynningö, vilka anfört
besvär över den av nämnden verkställda taxeringen av deras fastigheter,
uppmanat dem att återkalla besvären och i samband därmed ingivit
dem föreställningen att i annat fall de av nämnden åsatta taxeringsvärdena
skulle höjas. Isakssons förfarande, som uppenbarligen lett till att Jansson
aterkallat sina besvär, synes mig icke blott vara olämpligt utan även innebära
ett så felaktigt handhavande av ett allmänt uppdrag, att det är att
betrakta såsom ett allvarligt tjänstefel.

Av vad jag anfört i min skrivelse till Isaksson torde framgå, att Isaksson,
vilken i förevarande fall haft att enligt 134 § taxeringsförordningen i egenskap
av ordförande avgiva förklaring över de av fastighetsägarna anförda
besvären över fastighetstaxeringsnämndens beslut, därvid handlat under
fullständigt ämbetsansvar. Att han för avgivande av de infordrade förklaringarna
anlitat biträde av fastighetstaxeringsnämndens ledamöter och tillsammans
med dem besiktigat fastigheterna kan icke befria honom från
sagda ansvar för sitt handlande såsom ordförande. Med hänsyn härtill kan
vad ovan lagts Isaksson till last enligt min mening icke undgå beivran.

Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga ordning
väcka och utföra åtal mot Isaksson för tjänstefel i anmärkta hänseende.
Ansvar borde yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.

Södra Roslags domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i dom den 11 mars 1951+ följande.

Isaksson har till en början gjort gällande, att han såsom ledamot av beskattningsnämnd
icke kunde ställas till något ansvar för taxering.

Häradsrätten finner vad Isaksson sålunda åberopat icke vara i förevarande
fall tillämpligt och upptager förty åtalet till prövning.

A. Besöket hos Jansson.

Isaksson har bestritt åtalet i denna del, därvid han uppgivit: Med anledning
av de anförda besvären hade han söndagen den 25 maj 1952 tillsammans
med ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnden, Zetterlund, Abra -

hamsson, Gustavsson och Näsström, begivit sig till Tynningö för att sammanträffa
med fastighetsägarna samt verkställa förnyad besiktning av fastigheterna.
Att han anmodat nämnden medverka hade uteslutande berott
därpå, att han saknat erforderlig lokalkännedom och därför varit i behov
av dess bistånd. Vid ifrågavarande tillfälle hade nämnden bland annat besökt
Jansson. Sedan han samlat ledamöterna omkring sig och för dessa redogjort
för de taxeringsvärden, som asatts Janssons fastigheter, ävensom för
dessas å-pris, hade han tillfrågat Jansson, vilka bristfålligheter denne åberopat
till stöd för besvären. Jansson hade därvid framhållit den gula villa,
invid vilken de befunnit sig, och visat på dess trappa. Efter dessa uppgifter
hade Isaksson överlämnat ordet till nämndledamöterna, varpå han begivit
sig till nästa fastighet. Såvitt han kunde minnas, hade de aldrig varit inne
i villan utan hela tiden fört samtalet utomhus. Det hade icke varit tal om
taxeringen annat än vid det tillfälle, da han nämnt a-pnset för fastigheterna.
Antingen Näsström eller Zetterlund hade därvid yttrat, att detta
varit alldeles för lågt och att det bort höjas med en krona. Härpå hade han
svarat, att hänsyn tagits till den stora arealen. Enligt vad han hört efteråt,
hade Näsström, sedan han avlägsnat sig, ”benat upp” taxeringsvärdet för
Jansson. Då han återkommit till Janssons fastigheter, hade han av Gustavsson
erfarit, att Jansson ämnat återkalla sina besvär. Han hade icke
vidare samtalat med Jansson därom.

Till styrkande av sin talan i denna del har åklagaren påkallat förhör med
förenämnde Jansson, vilken berättat: Isaksson, som vid ifrågavarande besök
icke varit på bästa humör, hade framhållit det oriktiga i att klaga på
taxeringsvärdena, enär dessa väl motsvarade fastigheternas
I samband härmed hade Zetterlund påpekat, att trädgården och jorden
varit av så god kvalitet, att en höjning av en krona per kvadratmeter vore
motiverad. Härtill hade Jansson genmält, att byggnadsvärdet med hänsyn
till byggnadernas ålder och bristfälliga beskaffenhet satts alltför högt. Tillsammans
med Isaksson och Zetterlund hade han därefter gått in i gula villan,
där han på övre våningen visat dem, i vilket behov av reparation trappan
varit. Under besöket, vid vilket samtalet allenast förts av Isaksson och
Zetterlund, hade Isaksson yttrat, att, om Jansson återtoge besvären påföljande
dag, de åsatta taxeringsvärdena skulle stå fast, men att dessa i annat
fall komme att höjas ytterligare. Isaksson hade därvid till och med nämnt
den adress, under vilken återkallelsen skulle sändas, nämligen 1 ontonjäigatan
21. Ingen annan än Isaksson hade sagt nagot om eu eventuell ateikallelse.
Sedan Jansson tänkt (iver saken en stund och Näsström förklarat,
med vilket belopp skatten, beräknad efter de nya taxeringsvärdena, komme
att utgå, hade han, till undvikande av ytterligare höjning, lovat återkalla
besvären. Isaksson hade vid meddelandet härom förefallit nöjd. lian hade
tagit Isakssons ord på fullt allvar och ett par dagar senare insänt en skrift,
vari han återkallat sina besvär.

Såsom vittnen ha i denna del hörts, på åklagarens begäran Grafström och
Abrahamsson samt på Isakssons begäran Gustavsson och Näsström.

Grafström har uppgivit: Han hade ifrågavarande dag varit på besök hos
Jansson. Tillsammans med denne hade han gått ned till en invid stora landsvägen
belägen äng. Då han anlänt dit, hade han varseblivit ett antal herrar
pa vägen, av vilka en stannat och tilltalat Jansson. En av dessa, en stor och
kraftig man med portfölj, hade placerat ena foten på avvisarlisten vid stora
landsvägen och därifrån samtalat med Jansson, vilken liksom han själv
alltjämt befunnit sig på ängen. Personen ifråga vore förmodligen identisk
med Isaksson. Folk hade efteråt sagt honom detta. Mannen hade tillfrågat
Jansson, varför denne överklagat taxeringen, därvid Jansson hänvisat till
sin besvärssknft. Mannen hade då sett ut över trädgården och yttrat någonting
liknande: ”2 kronor för den här tomten är väl ingenting. Den skulle
kunna höjas till 3 kronor alltsa 1 krona kvadratmetern — om inte Jansson
tar tillbaks.” Grafström hade uppfattat yttrandet såsom ett direkt hot
och funnit det uppseendeväckande, att tonen varit så sträv. Jansson, som
förefallit taga illa vid sig av samtalet, hade nämnt, att det kanske vore bäst,
att han återkallade besvären, vilket han även senare gjort. Jansson hade
därefter gått upp på vägen, där en eller möjligen två herrar dröjt kvar. Själv
hade han begivit sig till Janssons son Rune och bett denne komma till undsättning,
enär Jansson förefallit tämligen ’ klämd”. Sonen hade emellertid
varit förhindrad efterkomma uppmaningen.

Abrahamsson har anfört: Han hade i likhet med de övriga nämndledamöterna
av Isaksson ombetts att medfölja till Tynningö för att sammanträffa
med fastighetsägarna och undersöka, huruvida något misstag förelupit
beträffande taxeringen. Sinsemellan hade ledamöterna talat om önskvärdheten
av att därvid söka förmå fastighetsägarna att återtaga besvären.
Vid ifrågavarande besök hade ordet förts av Isaksson och Zetterlund, under
det att de övriga förhållit sig mera passiva. Såsom en av de första hade de
besökt Jansson. De hade mött denne ute på gården och omtalat, i vilket
ärende de kommit. Sedan Jansson framhållit, att byggnaderna åsatts alltför
höga värden, hade Jansson tillsammans med Isaksson och Zetterlund gått
in i gula villan, varefter herrarna trätt ut på en balkong. Själv hade han
med de övriga stannat kvar nedanför balkongen. Efter besiktningen av
villan hade samtalet fortsatts, därvid Isaksson och framför allt Zetterlund
sökt motivera nämndens ursprungliga uppfattning om taxeringsvärdena.
Jansson hade förefallit godtaga de anförda skälen och inse, att han utan
större betänkligheter kunde återkalla besvären. Särskilt hade han synts
lugnad av Nässtiöms besked, att skdlnaden i skattehänseende bleve ringa.
Han hade dock låtit påskina, att han i själ och hjärta ansett besvären berättigade.
Avslutningsvis hade Jansson yttrat ungefär följande: ”Ja, jag
får väl se då. Jag kanske återkallar det där.” Härpå hade Isaksson svarat”
att, därest Jansson ämnade återkalla besvären, detta lämpligen borde ske

omgående, enär prövningsnämnden snart skulle sammanträda. Efter detta
samtal hade de tagit varandra i hand som goda vänner. Han hade i likhet
med de övriga, då han lämnat Jansson, haft intrycket att denne skolat
återkalla besvären. Isaksson hade icke under besöket yttrat någonting, som
kunnat uppfattas såsom ett hot om höjning av taxeringsvärdena. Däremot
hade Zetterlund vid något tillfälle sagt, att man bort höja i stället för sänka.
Abrahamsson hade dock tagit detta som ett skämt, enär alla varit medvetna
om att nämnden varken förmått höja eller sänka taxeringsvärdena.
Han hade under besöket icke ständigt varit i sådan närhet av Jansson,
Isaksson och Zetterlund, att han kunnat ahöra hela samtalet dem emellan.
Detta hade varit livligt och kanske även något högröstat, förmodligen beroende
på Janssons lomhördhet. Han hade samarbetat med Isaksson i
många år och alltid funnit denne korrekt i sitt uppträdande.

Gustavsson har förmält: Han hade ifrågavarande dag jämte övriga ledamöter
rest ut till Tvnningö för förnyad granskning av fastigheterna därstädes.
Därvid hade bland annat Jansson besökts. Sedan Isaksson och Zetterlund,
vilka fört ordet, presenterat dem samt omtalat i vilket ärende de
varit ute, hade Jansson påpekat, att enligt hans förmenande taxeringsvärdena
med hänsyn till bland annat den gula villans beskaffenhet varit alltför
höga. Efter att ha besett husets veranda hade Isaksson och förmodligen
även Zetterlund lämnat Jansson och gått över till grannfastigheten, dit han
också själv begivit sig. Han hade efter en stund återvänt till Jansson, med
vilken de kvarvarande ledamöterna samtalat. Härunder hade Jansson anyo
framhävt de höga taxeringsvärdena, varpå Näsström för honom räknat ut
med vilken liten summa skatten komme att ökas. Han hade icke hört någon
yttra att, därest Jansson icke återkallade besvären, taxeringsvärdena skulle
ytterligare höjas. Isaksson hade under samtalet uppträtt tillbakadraget,
medan däremot Zetterlund varit mera burdus. Han hade icke hela tiden befunnit
sig i sådan närhet av Isaksson och Jansson, att han kunnat åhöra
allt vad som avhandlats mellan dem.

Näsström har berättat: Då Isaksson ombett honom att medfölja till Tynningö.
hade Isaksson såsom förklaring till resan angivit, att han velat undersöka,
huruvida något misstag begåtts vid fastighetstaxeringen. Under besöket
hos Jansson hade samtalet förts av Isaksson och Zetterlund. De övriga
ledamöterna hade sett sig omkring på tomten. Han hade icke hört någonting
av resonemanget mellan Isaksson, Zetterlund och Jansson, enäi han
dels lede av starkt nedsatt hörsel, dels ock befunnit sig på jämförelsevis
långt avstånd ifrån dessa.

Av Janssons uppgifter sammanställda med vad vittnet Grafström anfört
framgår, att Isaksson vid besöket hos Jansson uppmanat denne att snarast
återkalla sina besvär vid äventyr, att de av nämnden åsatta taxeringsvärdena
eljest skulle ytterligare höjas, att såväl Jansson som Grafström upp -

fattat Isakssons yttrande såsom ett direkt hot om höjning samt att Jansson
till följd härav ett par dagar senare återkallat de anförda besvären.

På grund av vad ovan anförts och då Janssons och Grafströms uppgifter
icke vederlagts av övrig utredning i målet — vittnena Abrahamsson, Gustavsson
och Näsström ha samstämmigt förklarat, att de icke åhört hela
samtalet mellan Jansson och Isaksson — finner häradsrätten styrkt, att
Isaksson på sätt åklagaren påstått gjort sig skyldig till tjänstefel.

B. Besöket hos Nilsson.

Isaksson har bestritt åtalet jämväl i denna del samt anfört: Besöket hos
Nilsson hade förlöpt på motsvarande sätt som hos Jansson. Sedan han samlat
ledamöterna omkring sig, hade han läst upp de åsatta taxeringsvärdena,
varefter han tillfrågat Nilsson, vilka bristfälligheter denne ansett motivera
en sänkning av dessa. Nilsson, som funnit värdena för höga, hade uppgivit,
att plåttaket å huset varit dåligt. Därefter hade Zetterlund och Näsström
fortsatt samtalet med Nilsson, under det att han själv mest stått och lyssnat.
Det hade aldrig varit tal om återkallelse av besvären. Samtalet hade
allenast rört sig om de beräkningsgrunder, som tillämpats av nämnden,
varvid man sökt fa Nilsson att inse det berättigade i dessa.

Åklagaren har för att styrka sin talan i denna del åberopat förhör med
förenämnde Nilsson, vilken berättat: Ifrågavarande dag hade han fått besök
av fastighetstaxeringsnämnden. Dess ordförande, Isaksson, hade förklarat
orsaken till besöket, varefter han, med instämmande av Zetterlund,
yttrat, att de nog komme att höja taxeringsvärdena, därest besvären icke
återkallades. Han hade uppfattat yttrandet såsom ett direkt hot. Övriga
ledamöter hade befunnit sig ett stycke ifrån dem och hade icke deltagit5 i
samtalet. Isaksson, Zetterlund och han hade därefter gått bort till en närbelägen
villa, varvid Zetterlund sett sig omkring samt yttrat, att fastigheterna
väl motsvarat de åsatta taxeringsvärdena och mera till. Häri hade
Isaksson instämt. De hade därpå tagit varandra i hand och sagt farväl.
Nagot löfte om återkallelse hade han icke avgivit. — På senare fråga i målet
har Nilsson uppgivit, att yttrandet om en eventuell höjning av taxeringsvärdena
fällts i början av samtalet, medan däremot återkallelsen varit
på tal under det fortsatta resonemanget.

På åklagarens begäran har såsom vittne i denna del hörts Abrahamsson,
varjämte Isaksson påkallat vittnesförhör med Gustavsson.

Abrahamsson har anfört: Han hade möjligen varit inne på Nilssons tomt
ett litet tag mot slutet. Såvitt han kunde minnas, hade han icke närmare
deltagit i besiktningen av fastigheterna. Samtalet hade rört samma förhållanden
som hos Jansson. Under besöket hade Zetterlund uttalat sin uppskattning
över fastigheternas vackra läge. Yttrandet hade icke fällts såsom
motivering för en eventuell höjning av taxeringsvärdena utan endast helt
allmänt. Det vore icke otroligt, att Isaksson avslutat resonemanget med
en förfrågan, huruvida Nilsson icke funne det lämpligast att återkalla
besvären.

Öl

Gustavsson har uppgivit: Sedan han hälsat på Nilsson, hade han och
Abrahamsson satt sig på en trädgårdssoffa. Isaksson och Nilsson hade stått
ett stycke därifrån och samtalat om villafastigheten, därvid Nilsson framhållit
plåttakets bristfällighet. Huruvida även taxeringsvärdena diskuterats,
kunde han icke erinra sig. Han hade icke följt allt vad som avhandlats
mellan Isaksson och Nilsson.

Häradsrätten finner den av åklagaren i denna del åberopade utredningen
icke tillförlitligen giva vid handen, att Isaksson gjort sig skyldig till åtalade
gärningen.

C. Besöket hos Gustaf Eriksson.

Isaksson har bestritt, vad åklagaren i denna del lagt honom till last, därvid
han anfört: Såvitt han kunde minnas, hade endast Zetterlund och han varit
närvarande vid besöket hos Eriksson. Sedan han läst upp det värde, som
åsatts fastigheten, hade han tillfrågat Eriksson, vilka förhållanden som
kunde motivera en sänkning av detta, varpå denne framlagt sina synpunkter.
I sitt yttrande till länsstyrelsen hade han tillstyrkt nedsättning av taxeringsvärdet.

Åklagaren har till styrkande av sin talan i denna del åberopat vittnesförhör
med Gustaf Eriksson, Ingegerd Eriksson samt Abrahamsson, varjämte
på Isakssons begäran hörts Gustavsson.

Gustaf Eriksson har uppgivit: Han hade ifrågavarande dag fått besök av
Isaksson, Zetterlund och Abrahamsson. Den sistnämnde hade satt sig på
en grässlänt på sådant avstånd, att han omöjligen kunnat avlyssna det följande
samtalet. Isaksson hade fört ordet och frågat, om besvär anförts, vilket
han bejakat. Som grund härför hade han uppgivit, att stugan varit gammal
och i behov av reparation. Härtill hade Isaksson genmält, att han med
glädje skulle köpa stugan för det åsatta taxeringsvärdet samt att Eriksson
borde vara glad, att taxeringsvärdet icke satts ännu högre. Som avslutning
hade Isaksson förklarat att, därest besvären icke återkallades, taxeringsvärdet
kunde höjas ytterligare. Yttrandet hade ”gått ut på ett hot . Han hade
dock icke tagit detta på allvar utan endast skrattat åt det. Efteråt hade han
berättat för sin moder, vilken ägde fastigheten, vad som inträffat.

Ingegerd Eriksson har anfört: Hon hade tillsammans med sin broder Gustaf
Eriksson vistats å moderns fastighet å Tynningö, da bland annat Isaksson
kommit på besök. Denne hade resonerat med brodern om taxeringsvärdet
å fastigheten, varvid Isaksson yttrat, att detta skulle ha kunnat
bliva ännu högre. Vad som därutöver sagts kunde hon icke draga sig till
minnes.

Abrahamsson och Gustavsson ha förklarat sig icke kunna uttala sig om
vad som förevarit vid omförmälda besök, enär de varken deltagit i eller
åhört samtalet med Gustaf Eriksson.

Som åklagaren icke mot Isakssons bestridande förmått styrka den påstådda
gärningen, lämnar häradsrätten åtalet jämväl i denna del utan bifall.

D. Besöket hos Märta Hörgren.

Isaksson har bestritt ansvar jämväl i förevarande del samt anfört: Sedan
han hälsat på Märta Hörgren och berättat, vilka de varit, hade han för
nämnden redogjort för de åsatta taxeringsvärdena, varefter ledamöterna
besett fastigheterna. Efter besöket hade en av ledamöterna påtalat, att de
vid taxeringen bortglömt en byggnad. Med hänsyn härtill och till de övriga
fastigheternas å-pris hade han senare föreslagit en höjning av taxeringsvärdena.
Något tal om återkallelse av besvären hade det aldrig varit.

Såsom vittnen ha i denna del hörts på åklagarens begäran Märta Hörgren
och Abrahamsson samt på Isakssons begäran Gustavsson.

Märta Hörgren har berättat: Hon hade ifrågavarande dag fått besök av
en samling herrar, däribland Isaksson, vilken börjat samtala med henne om
fastighetstaxeringen. Härunder hade en av de övriga herrarna yttrat, att
läget varit så vackert att de egentligen bort åsätta fastigheten ett högre
värde. För att få klart besked om innebörden av deras resonemang hade
hon, innan de avlägsnat sig, yttrat ungefär följande: ”Om min mor tar besvären
tillbaka, så ska vi inte yrka på ökad taxering.” Isaksson hade antingen
svarat henne eller nickat, varav hon bibringats uppfattningen, att
han ”gått med härpå”. Då modern kort därefter anlänt, hade hon för henne
relaterat vad som inträffat.

Abrahamsson och Gustavsson ha samstämmigt uppgivit, att de vid besöket
hos Märta Hörgren satt sig ett stycke från de övriga, varför de icke
åhört det samtal som förts.

Häradsrätten finner icke heller i denna del styrkt, att Isaksson gjort sig
skyldig till åtalade gärningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har den 9 december 1953 — med överlämnande
av tjänstgöringsbetyg för Isaksson — jämlikt kungl. kungörelsen
den 30 december 1948 avgivit yttrande i målet.

Av tjänstgöringsbetyget, utfärdat i länsstyrelsen den 12 januari 1953,
framgår, att Isaksson — som från och med den 1 juli 1947 förordnats att
hos länsstyrelsen vara e. o. landskontorist, vilken tjänstebeteckning den 1
januari 1953 ändrats till landskanslist — i sin tjänstgöring i länet ådagalagt
stor skicklighet, synnerligen god arbetsförmåga, synnerligen stort nit
samt synnerligen stor noggrannhet och ordning, varjämte han iakttagit ett
hedrande uppförande.

Häradsrätten ogillar åtalet såvitt avser besöken hos Nilsson, Gustaf
Eriksson och Märta Hörgren.

Häradsrätten dömer Isaksson jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
i vad avser besöket hos Jansson att till kronan utgiva 40 dagsböter om 10
kronor.

Advokaten Hugo Lindberg tillerkännes för det biträde han i egenskap av
offentlig försvarare lämnat Isaksson arvode av allmänna medel med fordrade
175 kronor.

Med hänsyn till utgången i målet åligger det Isaksson att av förenämnda
belopp till statsverket återgälda 75 kronor, varemot återstoden skall stanna
å statsverket.

Isaksson förpliktas tillika att återgälda statsverket vad av allmänna medel
utgått till målsäganden Jansson eller 21 kronor.

Kostnaden för det på åklagarens begäran hörda vittnet Märta Hörgren
skall stanna å statsverket.

Svea hovrätt, varest Isaksson fullföljt talan mot häradsrättens dom, yttrade
i dom den 15 december 1954. följande.

Hovrätten, som förehaft målet vid huvudförhandling den 26 november
1954, därvid ånyo hörts, Jansson som målsägande samt Grafström, Abrahamsson
och Gustavsson som vittnen, finner ej skäl att göra ändring i häradsrättens
överklagade dom.

Lindberg tillerkännes för försvaret av Isaksson i hovrätten arvode av allmänna
medel med fordrade 200 kronor.

Det åligger Isaksson att återgälda statsverket såväl arvodet till Lindberg
som vad av allmänna medel utgivits i ersättning till Jansson för dennes
inställelse i hovrätten eller 16 kronor.

4. Försummelse av polischef att, efter gripandet av en person som
i sin frånvaro av domstol förklarats häktad och efterlysts i
Polisunderrättelser, lämna vederbörlig underrättelse
om gripandet.

Den 14 september 1953 innehöll tidningen Expressen under rubriken:
”Satt bortglömd på Långholmen sex veckor.” en artikel, däri uppgavs, att
en tivoliarbetare, som den 25 juni 1953 av Stockholms rådhusrätt i sin frånvaro
förklarats häktad och därpå efterlysts i Polisunderrättelser, den 31
juli 1953 gripits i Sollefteå och transporterats till fångvårdsanstalten å
Långholmen, där han fått sitta bortglömd sex veckor till den 12 september.
Enligt tidningen hade från fångvårdsanstalten då gjorts en förfrågan hos
åklagarmyndigheten i Stockholm hur länge tivoliarbetaren skulle sitta häktad,
varvid visat sig, att åklagarmyndigheten överhuvudtaget ej kände till
att mannen gripits.

Sedan jag med anledning av innehållet i denna tidningsartikel anmodat
landsfiskalen i Sollefteå distrikt att inkomma med upplysningar, inkom biträdande
landsfiskalen Per Gromark, vilken den 31 juli 1953 uppehållit befattningen
såsom polischef-åklagare i distriktet, med en av kriminalkonstapeln
Sven Kindahl upprättad promemoria angående åtgärder i samband
med den åsyftade mannens, arbetaren Karl Bengt Sture Bolins, gripande

och införpassande till fångvårdsans tälten i Härnösand samt en av poliskonstapeln
K. E. Skoog avgiven promemoria i saken, varjämte Gromark avgav
eget yttrande.

Av dessa handlingar inhämtades följande.

På yrkande av t. f. stadsfiskalen Harald Frejd förklarade Stockholms rådhusrätts
nionde avdelning den 25 juni 1953 Bolin i dennes frånvaro häktad.
Sedan häktningsbeslutet översänts till Frejd, överlämnade denne den 3 juli
1953 beslutet till kriminalavdelningen i Stockholm för verkställighet.
Samma dag utskrevs anmälan nr 24924/53 angående häktningsbeslutet å
kriminalavdelningen och tilldelades femte rotelns handräckningskommission.
Bolin efterspanades, varvid det visade sig, att han icke varit hemma
sedan juni 1953 och att han slutat å en för Bolins fader känd arbetsplats.
Den 6 juli 1953 begärdes Bolin efterlyst i tidningen Polisunderrättelser, i
vilken den 9 juli 1953, nr 152, intogs en A-notis av följande lydelse:

_ ”Bolin, Karl Bengt Sture, f 14/5-31 i Sofia, Sthlm, hh Sthlm. arb., 25/6
-53 häktad i sin franvaro av Sthlms RR sasom misst. för grovt egenmäktigt
förfarande. Gripes. Införp. närmaste fvanst. Åkl.-myndigh. Sthlm. Medd.
lämnas krim-pol. tel. 54 04 80, ankn. 31 (120 C-52) ”

Enligt Kindahls promemoria hade Bolin den 29 juni 1953 gripits i Sundsvall
såsom misstänkt för grovt egenmäktigt förfarande i Sollefteå natten
till samma dag och den 30 juni transporterats till Sollefteå för förhör. Sedan
förhör verkställts, hade Bolin samma dag frigivits.

Efter erhållen kännedom om ovannämnda efterlysning översände polischefen-åklagaren
i Sollefteå distrikt, landsfiskalen G. A. Edlund, den 14 juli
1953 förundersökningsprotokollet rörande omförmälda av Bolin i Sollefteå
begangna brott till åklagarmyndigheten i Stockholm för åtal under hänvisning
till 19 kap. 6 § rättegångsbalken.

Fredagen den 31 juli 1953 greps Bolin ånyo i Sollefteå och infördes klockan
13.55 a polisstationen. Beträffande vad därefter förekom uppgav Kindahl
i sin promemoria följande: Efter Bolins ankomst till polisstationen
hade Gromark underrättats om gripandet och han hade även fått tillfälle
taga del av notisen i Polisunderrättelser om Bolins häktning. Gromark hade
då anmodat Ivindahl att dels skriva ut förpassning på Bolin och dels underrätta
kriminalpolisen i Stockholm om att Bolin gripits och skulle transporteras
till fångvårdsanstalten i Härnösand. Fördenskull hade Kindahl upprättat
förpassningshandling för Bolin, varefter denne tillsammans med en
förut för förpassning till fångvårdsanstalten omhändertagen person avförts
i bil till Härnösand. Till följd av att tiden på dagen varit långt framskriden
och på grund av vissa brådskande göromål utanför polisstationen hade Kindahl
icke under dagen telefonerat till kriminalpolisen beträffande Bolin.
Under den därpå följande dagen hade Kindahl varit fri från tjänsten och
då sysslat med vissa göromål inom civilförsvaret utanför Sollefteå. Måndagen
den 3 augusti hade Skoog under morgonen redovisat för sin förpass -

ning av Bolin till fångvårdsanstalten. I samband med denna redovisning
hade Kindahl tagit fram Polisunderrättelser nr 152, som alltjämt låg kvar
på hans bord i tjänsterummet och vari han för övrigt särskilt ritat för just
notisen om Bolin. Kindahl hade anmodat Skoog att omgående beställa
telefonsamtal med kriminalpolisen i Stockholm och tala med någon å det
nummer, som fanns angivet i Polisunderrättelser, samt meddela, att den
efterlyste Bolin gripits och införpassats till fångvårdsanstalten i Härnösand.
Skoog, som jämväl erhållit Polisunderrättelser med den aktuella notisen,
hade senare under dagen rapporterat, att han verkställt uppdraget. Kindahl
hade därefter underrättat Gromark om att uppdraget verkställts.

Härutöver uppgav Kindahl: Den 16 september 1953 hade Kindahl fått
ett telefonsamtal från kriminalöverkonstapeln E. A. Hellström i Stockholm,
varvid denne meddelat, att kriminalpolisen i Stockholm icke erhållit någon
underrättelse om att Bolin gripits och införpassats till fångvårdsanstalt i
enlighet med framställningen i Polisunderrättelser nr 152. Vid förfrågan av
Hellström om Kindahl lämnat kriminalpolisen i Stockholm någon underrättelse
om Bolins gripande och införpassande hade Kindahl uppgivit, att meddelande
lämnats per telefon till kriminalpolisen i Stockholm i enlighet med
notisen i Polisunderrättelser men att Kindahl icke säkert kunde säga dagen
därför. Kindahl hade förklarat för Hellström, att han å telegrafstationen
skulle låta undersöka när ifrågavarande telefonsamtal utväxlats. Vid därefter
företagen undersökning av kvitton å rikssamtal å samtalsapparat nr
10013, vilken telefonapparat använts av Skoog, hade ifrågavarande kvitto
anträffats. — Sedan Bolin införts till polisstationen i Sollefteå, hade Kindahl
själv talat med Bolin och lämnat honom underrättelse om att han av
Stockholms rådhusrätt förklarats häktad för grovt egenmäktigt förfarande.
Bolin, som varit fullt på det klara med att det bland annat gällde hans
rymning från Stockholms örlogsstation och enligt vad han själv uppgivit
rattfylleri, hade tyckt, att rådhusrättens häktningsbeslut kommit så plötsligt
och olämpligt. Han hade frågat, huru länge det kunde tänkas dröja
innan han bleve ställd inför domstol, varvid Kindahl uppgivit, att han
kunde beräkna ungefär en veckas tid. Bolin måste sålunda under vistelsen
på polisstationen i Sollefteå ha fått fullt klart för sig, varför han gripits
och skulle överföras till fångvårdsanstalt. Han hade vidare fått klart för sig,
att polisen i Sollefteå icke kunde föra honom till Stockholm utan endast
till fångvårdsanstalten i Härnösand, varefter fångvårdsmyndigheterna
komme att föranstalta om hans vidare transport till Stockholm. — Kindahl
hade redan under fredagen den 31 juli 1953 kunnat lämna telefonunderrättelse
till kriminalpolisen i Stockholm men till följd av andra brådskande
göromål låtit underrättandet bero. Bolin hade icke rimligtvis kunnat
inträffa i Stockholm förrän tidigast den 3 augusti, vilket Kindahl ägt kännedom
om.

Skoogs promemoria innehöll följande.

5 — J uatiticombwlamannej\8 ämbetabcrät tclac till 1955 ura rikadag.

Den 31 juli 1953 hade på order av Gromark Skoog och konstapeln Sixten
Nordholm verkställt förpassning av Bolin till Härnösand. Enär vid tillfället
tjänstgörande överkonstapeln Kindahl haft fridag påföljande dag, hade
Skoog icke kunnat överlämna förpassningsordern till honom förrän under
måndagen den 3 augusti. I samband med att Skoog överlämnat förpassningsordern
till Kindahl hade denne överlämnat det nummer av Polisunderrättelser,
i vilket Bolin var efterlyst, och beordrat Skoog att ringa det telefonnummer
vid kriminalpolisen i Stockholm, som enligt efterlysningen
skulle underrättas vid Bolins gripande. Omedelbart efter den erhållna
ordern hade Skoog begärt det omnämnda numret, 54 04 SO, i Stockholm.
Någon gång troligen mellan klockan 11 och 12 hade samtalet effektuerats.
Innan Skoog omtalat sitt ärende hade han förklarat vem han var samt sitt
ärende. Även den som svarat i Stockholm hade uppgivit sitt namn, men
Skoog kunde icke nu erinra sig namnet på den som mottagit meddelandet.
Skoog trodde icke, att det varit något befäl i högre grad. Under samtalet
hade Skoog meddelat, att Bolin, som var efterlyst av åklagarmyndigheten
i Stockholm, gripits i Sollefteå och att han den 31 juli blivit införpassad till
fångvårdsanstalten i Härnösand i enlighet med notisen i Polisunderrättelser.
Efter det Skoog förstått, att meddelandet blivit uppfattat, hade samtalet
avslutats.

I det avgivna yttrandet anförde Gromark följande.

Den 31 juli 1953 på eftermiddagen hade Kindahl till Gromark, som vid
denna tidpunkt tjänstgjort såsom tillförordnad polischef-åklagare i distriktet,
rapporterat, att Bolin med anledning av efterlysningen i Polisunderrättelser
kort förut gripits på en gata i Sollefteå. Kindahl hade då av Gromark
anmodats att utskriva vederbörlig förpassning för omedelbar transport
av Bolin till fångvårdsanstalten i Härnösand samt att sätta sig i telefonförbindelse
med kriminalpolisen i Stockholm i enlighet med vad som
begärts i efterlysningsnotisen. Beträffande Kindahls med anledning därav
vidtagna åtgärder ville Gromark hänvisa till Kindahls redogörelse. Själv
hade Gromark vid denna tidpunkt varit strängt upptagen av andra göromål,
då han förutom tjänsten såsom landsfiskal, polischef-åklagare, jämväl
uppehållit befattningen såsom landsfiskal-utmätningsman i distriktet. Av
förpassningen framginge, att Bolin ankommit till fångvårdsanstalten samma
dag klockan 17.50 samt att han efterlysts i Polisunderrättelser nr 152
under avd. A och att förhandling med Bolin skulle äga rum inför Stockholms
rådhusrätt. I samband med Bolins mottagande å fångvårdsanstalten hade
överlämnats ett exemplar av förpassningen. Av Kindahls redogörelse framginge,
att han av Gromark blivit beordrad att på sätt notisen i Polisunderrättelser
angåve underrätta kriminalpolisen i Stockholm om Bolins gripande
och överförande till Härnösand. Givetvis hade Gromark utgått från att
denna order omedelbart blivit verkställd, men Gromark hade sedermera
erfarit, att telefonsamtalet med kriminalpolisen utväxlats först måndagen

den 3 augusti. Genom telegrafverkets samtalskort avseende polisens i Sollefteå
telefon nr 10013, samtalsriikningsperiod den 5 juli—den 15 augusti
1953, vore det utrett, att samtal med kriminalpolisen beställts från polisstationens
telefon klockan 11.50 den 3 augusti och expedierats klockan
12.14 samma dag. I övrigt ville Gromark i denna del hänvisa till Skoogs
redogörelse för telefonsamtalet. Visserligen hade Ivindahl bort underrätta
kriminalpolisen i Stockholm redan samma dag som överförandet av Bolin
till Härnösand ägt rum, men såvitt Gromark kunde se torde ett anstånd
med denna åtgärd icke ha haft någon avgörande betydelse, då Bolin tidigast
kunnat inträffa på fångvårdsanstalten i Stockholm den 3 augusti. Notisen
i Polisunderrättelser gåve vid handen att kriminalpolisen i Stockholm
önskat besked, när Bolin gripits och överförts till närmaste fångvårdsanstalt.
Så hade också skett i detta fall, och Gromark hade därför utgått från
att kriminalpolisen vidarebefordrat meddelandet till vederbörande åklagarmyndighet,
som i sin tur gjorde sådan anmälan, som omförmäldes i 24 kap.
17 § rättegångsbalken. Hade den polismyndighet, som gripit Bolin, skolat
göra ifrågavarande anmälan, hade efter!ysningen uppenbarligen icke bort
formuleras på sätt som skett.

Vid yttrandet var fogad en bestyrkt avskrift av ovanberörda förpassning.

Sedan jag därefter anmodat polismästaren i Stockholm att efter verkställd
utredning inkomma med yttrande, lät denne genom kriminalpolisintendenten
A. Zetterquist verkställa utredning i saken, varefter polismästaren
inkom därmed ävensom med eget yttrande.

Vid denna utredning förekom följande.

Hellström lämnade i en avgiven promemoria, efter att ha redogjort för
efterlysningen av Bolin, i huvudsak följande redogörelse: Å kriminalavdelningen
hade i samband med anmälan om häktningsbeslutet skrivits ett s. k.
spärrkort till spärregistret och, då Bolin begärts efterlyst, upplagts en s.k.
spaningsakt på Bolin, vilken akt förvarades på anvisad plats i registraturen.
Å femte rotelns handräckningskommission hade sedvanlig bokföring skett
angående saken. Av denna bokföring framginge bland annat, att kommissionen
hade ett ärende på en person, då densamme bleve avlyst i Polisunderrättelser
under avd. B. Den 14 september 1953 hade biträdande stadsfiskalen
Dag Halldin meddelat, att Bolin blivit införd å kronohäktesavdelningen
å Långholmen den 5 augusti 1953 från fångvårdsanstalten i Härnösand.
Vid förhandling i Stockholms rådhusrätt hade Bolin på fråga uppgivit,
att han gripits av polisen i Sollefteå den 31 juli 1953. Med anledning
därav hade omedelbart kriminalavdelningens bokföring och registrering
kontrollerats, varvid det visat sig, att Bolin fortfarande var efterlyst i Polisunderrättelser,
att spaningsakten var orörd såtillvida att ingen anteckning
fanns om att han anträffats samt att ingen anteckning fanns å femte rotelns
handräckningskommission om att Bolins ärende var klart. Bolin hade be -

gärts avlyst den 14 september 1953. Den 15 september hade tagits telefonkontakt
med Kindahl, vilken med säkerhet visste, att han varit i telefonförbindelse
med någon vid polisen i Stockholm vid ett tidigare tillfälle, då
Bolin varit gripen. Huruvida Ivindahl meddelat kriminalpolisen i Stockholm
verkställigheten av här ifrågavarande häktningsbeslut per telefon
kunde han icke med säkerhet uppgiva. Avlysning i tidningen Polisunderrättelser
hade i vart fall icke ingivits.

Överkonstapeln G. Helgstrand, som under tiden den 17 juli—den 15
augusti 1953 tjänstgjort såsom kommissarie vid kriminalavdelningens femte
rotel, uppgav följande: Då det varit hans första tjänstgöring som kommissarie
vid denna rotel, hade han med största noggrannhet följt alla de ärenden,
som därunder handlagts vid roteln. Han kunde därför med största
bestämdhet säga, att han varken mottagit något meddelande från kriminalpolisen
i Sollefteå angående Bolins gripande och införpassande till fångvårdsanstalten
å Långholmen eller något sådant meddelande från kriminalavdelningens
”jour” eller någon annan vid kriminalavdelningen vare sig i
form av något telefonsamtal eller någon promemoria.

Överkonstapeln S. Svedenhult uppgav, att han tjänstgjort på femte
rotelns spaningssektion under tiden den 16 juli—den 15 augusti 1953. Därunder
hade han icke mottagit något som helst meddelande om att Bolin
skulle ha gripits i Sollefteå. Därest han mottagit något dylikt meddelande,
skulle han genast ha tagit fram spaningsakten angående Bolin och därefter
omedelbart dels per telefon och dels skriftligen ha underrättat såväl
rådhusrätten som åklagaren i målet. Dylika åtgärder brukade han regelbundet
vidtaga i sådana ärenden enligt rådande arbetsrutin.

T. f. överkonstapeln B. N. Österblom, som varit vakthavande den 3
augusti 1953 klockan 8—17, samt under tiden klockan 8—15 samma dag
tjänstgörande kriminalkonstaplarna J. Malm, K. A. Hallberg, P. Å. Sjöman
och Å. Gustafsson hördes därefter var för sig. De fyra förstnämnda uppgåvo
samtliga, att de icke under förmiddagen den 3 augusti mottagit något
telefonsamtal från Skoog. Gustafsson förklarade, att han icke kunde påminna
sig, att han den 3 augusti tagit emot ett telefonsamtal från polisen
i Sollefteå, i vilket fall han rutinmässigt skulle ha vidarebefordrat uppgiften
däri till vederbörande rotel.

Ett flertal andra kriminalpolismän och kvinnliga befattningshavare vid
kriminalavdelningen hördes angående ifrågakomna telefonsamtal och förklarade
sig sakna all kännedom om detsamma.

Kriminalkommissarien A. Ottosson, som verkställt utredningen, anförde
i promemoria till kriminalpolisintendenten följande: Enligt kungl. brev den
1 juni 1877 skulle den polismyndighet, som komme i tillfälle att i första
hand lämna meddelande om att efterlyst person anträffats eller anhållits, så
fort sig göra läte direkt till Polisunderrättelser (nu kriminaltekniska anstalten)
insända sådant meddelande. För vederbörlig kontroll skulle emellertid

även den polismyndighet, som begärt efterlysningen, omedelbart efter erhållen
del av meddelande om att efterlyst person anträffats eller anhållits till
anstalten inkomma med avlysning. Erinran därom funnes alltid intagen
på s. 1 i den av kriminaltekniska anstalten årligen två gånger utgivna förteckningen
över efterlysta personer.

Zetterquist anförde i det avgivna yttrandet följande.

Vad till en början anginge polismyndighets skyldighet att hos rätten göra
anmälan om att häktningsbeslut, som meddelats i den misstänktes utevaro,
verkställts, stadgade 24 kap. 17 § tredje stycket rättegångsbalken, att sådan
anmälan skulle göras ”så snart” beslutet effektuerats. Därav syntes framgå,
att dylikt meddelande skulle ske utan dröjsmål. Däremot framginge ej av
lagtexten, vilken polismyndighet som i förevarande fall detta ålåge. Processlagberedningen
uttalade emellertid i motiven till berörda stadgande följande:
”Är den misstänkte ej tillstädes vid beslutets meddelande, har rätten
att för verkställighet överlämna beslutet till vederbörande polismyndighet.
Såsom framgår av sista stycket i förevarande paragraf åligger det myndigheten
att så snart beslutet verkställts göra anmälan till rätten.” Därigenom
att ”myndigheten” sålunda stode i bestämd form förefölle det i förevarande
fall ha ålégat polismyndigheten i Stockholm att göra föreskriven
anmälan. Detta förutsatte ju emellertid av naturliga skäl, att gripandet
kommit till denna myndighets kännedom. Av telegrafverkets samtalskort
avseende interurbana samtal från polisens i Sollefteå telefon nr 10013 under
tiden den 5 juli—den 15 augusti 1953 framginge, att ett samtal den 3
augusti expedierats till polisens växel i Stockholm, vars nummer för interurbana
samtal vore 54 04 SO. Åklagarmyndigheten, kriminalpolisen och
ordningspolisen hade anknytningsnummer till växeln. Det vore sålunda enbart
genom det här aktuella samtalskortet ej utrett, att samtalet utväxlats
mellan Skoog och befattningshavare vid kriminalpolisen. Samtalet kunde i
och för sig lika väl ha gällt någon trafikutredning. Det kunde här påpekas,
att samma dag ytterligare två samtal utgått från den angivna telefonapparaten
i Sollefteå till abonnenter i Stockholm, varav det ena till en försäkringsagentur.
Vid utredningen i saken hade icke kunnat utrönas, huruvida
befattningshavare inom kriminalavdelningen mottagit ifrågavarande telefonsamtal.
Utöver vad som framginge av utredningspromemorian hade i
detta avseende all personal inom stöldroteln hörts, varvid samtliga förklarat
sig sakna kännedom om samtalet. Det förefölle med hänsyn därtill
samt på grund av den rådande arbetsrutinen ej sannolikt, att någon inom
avdelningen mottagit samtalet. Därest så varit fallet, skulle vederbörande
med största sannolikhet ha anmodat Skoog att genom telegram eller på
annat sätt bekräfta sakförhållandet. Ett stort antal ärenden av detta slag
behandlades av personalen, som sålunda måste anses väl förtrogen med
arbetsrutinen. Zetterquist ville vidare särskilt åberopa den verkställda utredningen
med avseende å gällande föreskrifter beträffande meddelande till

statens kriminaltekniska anstalt att för brott efterlyst person anträffats.
Med hänsyn till vad ovan anförts kunde Zetterquist ej finna, att befattningshavare
inom kriminalavdelningen gjort sig skyldig till felaktigt förfarande
eller försummelse i tjänsten.

Polismästaren hemställde i sitt utlåtande att, då genom undersökningen
icke kunnat utredas huruvida någon befattningshavare vid kriminalavdelningen
i Stockholm gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten,
ärendet såvitt anginge nämnda avdelning icke måtte föranleda någon vidare
åtgärd.

På begäran avgav därefter statens kriminaltekniska anstalt utlåtande i
saken och anförde däri följande.

Den 15 september 1953 hade från kriminalpolisen i Stockholm inkommit
en den 14 september dagtecknad begäran om avlysning av Bolin, som publicerats
i Polisunderrättelser den 16 september. Den 19 september hade från
landsfiskalen i Sollefteå distrikt inkommit ett den 16 september dagtecknat
registerbesked om Bolins gripande i Sollefteå den 31 juli 1953. I kungl.
cirkulär till Konungens befallningshavande i samtliga län (SFS 1877 Bih. nr
31) hade föreskrivits, att i Polisunderrättelser skulle meddelas ”tillkännagivanden
om att efterlyst person eller genom brott åtkommet gods anhållits”
samt att ”den länsstyrelse, poliskammare, polisföreståndare, stadsfiskal,
kronofogde, landsfiskal eller länsman, som kommer i tillfälle att i
första hand lämna sådana meddelanden, skall så fort sig göra låter direkt
till redaktionen för Polisunderrättelser insända nämnda meddelanden”.
Sådant meddelande hade icke inkommit till anstalten och syntes enligt
Gromarks i ärendet avgivna yttrande icke heller ha insänts. Hade sådant
meddelande mottagits, skulle anstalten i vanlig ordning ha avlyst Bolin
och därjämte till kriminalpolisen i Stockholm ha översänt ett meddelande
om Bolins gripande.

Efter anmodan av mig höll därefter landsfogden i Västernorrlands län
förhör med Gromark och Skoog. Därvid förekom följande.

Gromark anförde vid förhöret, under hänvisning till sitt förut avgivna
yttrande, vidare: Samma dag Kindahl meddelat Gromark om gripandet
av Bolin hade polisen i Sollefteå gripit ytterligare en person, som skulle
avtjäna frihetsstraff. Det hade ansetts lämpligt, att Bolin och denne person
transporterades samtidigt. På grund därav hade ärendet blivit behandlat
med en viss skyndsamhet, vilket kunde vara en förklaring till att Kindahl
icke underrättat stockholmspolisen samma dag gripandet skett. Gromarks
förfarande i samband med gripandet hade skett helt efter den praxis
som gällt i Sollefteå. I regel brukade det tillgå så, att man efter gripandet
av en efterlyst person per telefon begärde direktiv av den som begärt efterlysningen.
I detta fall hade i efterlysningen funnits angivet, hur man skulle

förfara. Fördenskull hade vederbörande allenast blivit underrättad om att
de i efterlysningen begärda åtgärderna vidtagits.

På frågor uppgav Gromark: Han hade själv tagit del av efterlysningen i
Polisunderrättelser. Kindahl hade fått order att ombesörja transport av
Bolin tillsammans med förut angivne person samt att underrätta stockholmspolisen
per telefon. Några ytterligare direktiv hade icke utfärdats.
Kindahl hade icke erhållit någon tillsägelse om att rapportera till Gromark,
när ordern fullgjorts. Kindahl hade då tjänstgjort som överkonstapel, och
Gromark hade ansett sig kunna helt förlita sig på att åtgärderna bleve riktigt
vidtagna. Gromark hade för övrigt kunnat kontrollera detta genom att
förpassningen återkommit påskriven i samband med avgivandet av rapport
om transportens verkställande, som alltid brukade ske. Några bestämda
direktiv för polispersonalen att vid telefonsamtal med andra polismyndigheter
anteckna namnet på den man talade med eller begära telegrafisk
bekräftelse på mottagande av ett meddelande hade icke lämnats. En sådan
generell bestämmelse skulle verka synnerligen betungande för personalen,
som hade många telefonsamtal. Frågan finge prövas från fall till fall. Gromark
kunde icke finna, att det i nu förevarande fall varit nödvändigt att
i någon form skaffa bekräftelse på att meddelandet uppfattats. Tidigare
telefonkontakter med stockholmspolisen hade aldrig givit anledning till
missförstånd.

Gromark medgav, att han icke haft Kungl. Maj:ts brev av den 1 juni
1877 i minnet vid handläggningen av förpassningsärendet. Han medgav
tillika, att om föreskrivet meddelande lämnats anstalten, den nu förevarande
situationen med all sannolikhet aldrig skulle uppstått. Gromark
ville emellertid framhålla, att han vid den tidpunkt det här gällde uppehållit
såväl polischefen-åklagarens som utmätningsmannens befattningar
samt att han saknat kvalificerat biträde i form av assistent eller biträdande
landsfiskal. En följd därav hade varit, att han blivit synnerligen pressad
och jäktad i sitt arbete.

Skoog förklarade sig icke ha något att tillägga till sin ovanberörda promemoria.
På frågor uppgav han: Han kunde icke erinra sig och hölle ej heller
för troligt, att han av Kindahl i samband med ordern om transporten av
Bolin erhållit några direktiv angående meddelande till stockholmspolisen.
Det hade varit först måndagen den 3 augusti han erhållit tillsägelse att
ringa i samband med att Kindahl granskat hans reseräkning och mottagit
rapport rörande transporten. Kindahl hade givit Skoog ett exemplar av
Polisunderrättelser och beordrat honom taga kontakt med stockholmspolisen
i enlighet med notisen om Bolin. Några närmare direktiv om hur telefonsamtalet
skulle utföras, om telegrafisk bekräftelse eller dylikt, hade Kindahl
icke givit. Skoog veterligt hade det aldrig hänt, att några sådana direktiv
utfärdats. T regel antecknade Skoog aldrig namnet på en kollega, som
lian i något ärende lämnade ett meddelande per telefon. Beträffande telefon -

samtalet till stockholmspolisen hade Skoog begärt numret 54 04 80, däremot
icke lokalnumret 31. Han förstode, att förstnämnda nummer vore en telefonväxel
eller dylikt. Han hade utgått från att den som svarade antingen
skulle sätta honom i förbindelse med rätt man, när han lämnade sitt meddelande,
eller också själv vidarebefordra detta. Skoog kunde icke heller nu
komma ihåg namnet på den person, som tagit emot samtalet, men mindes,
att det förefallit vara ett taget namn, som icke varit kort. Det kunde exempelvis
ha varit namnen Svedenhult eller Wirdenstam. Sedan Skoog framfört
sitt meddelande, hade han icke frågat vederbörande, om bekräftelse
på meddelandet skulle lämnas i någon form från Sollefteå. Ej heller hade
sådan bekräftelse begärts av den han talat med.

På särskild fråga med anledning av kriminalpolisens i Stockholm utredning
förklarade sig Skoog vara absolut övertygad om att han ringt samtalet
ifråga. Han hade i anledning av förpassningen icke erhållit order om
nagon annan åtgärd än telefonmeddelandet. Han hade icke underrättat
Kindahl om samtalet efteråt, och Kindahl hade ej heller frågat därom. Bolin
hade ändå kommit på tal på eftermiddagen samma dag i anledning av att
Skoog erhållit pengar av Kindahl.

I eget utlåtande anförde landsfogden därefter följande.

Beträffande polispersonalens i Sollefteå förfaranden i samband med
Bolins gripande kunde till en början anmärkas, att Kindahl bort tillse, att
meddelande därom lämnats i enlighet med notisen i Polisunderrättelser
redan samma dag gripandet skett. Kindahl hade förklarat, att orsaken till
denna underlåtenhet varit dels andra brådskande göromål och dels den omständigheten
att Bolin enligt hans bedömande kunde bli föremål för åtgärder
från stockholmsmyndigheternas sida först måndagen den 3 augusti, då
Bolin tidigast kunnat förväntas inträffa där. Kindahls underlåtenhet tedde
sig ur dessa synpunkter förklarlig. Hans bedömande kunde emellertid icke
anses riktigt. Med hänsyn till nu angivna förhållanden syntes dock det oförstånd
han visat icke vara av sådan beskaffenhet, att det krävde bestraffning
i någon form. I fråga om telefonsamtalet mellan Skoog och kriminalpolisen
i Stockholm hade icke genom utredningen kunnat klarläggas, att det
å samtalskortet upptagna samtalet vore identiskt med det av Skoog uppgivna.
I samband med förhöret med Skoog hade landsfogden emellertid bibringats
den bestämda uppfattningen, att anledning icke funnes att betvivla
Skoogs uppgifter. Det förhållandet att Skoog vid telefonsamtalet
icke noterat namnet på mottagaren eller eljest vidtagit några åtgärder för
att få bekräftelse på att meddelandet uppfattats och mottagits av rätt person
kunde visserligen påtalas ur den synpunkten, att ett sådant förfarande
nu framstode såsom lämpligt med hänsyn till utredningen i ärendet, men
hans underlåtenhet därutinnan syntes icke kunna läggas honom till last såsom
fel eller försummelse. — Den omständigheten att statens kriminaltekniska
anstalt icke erhållit meddelande om Bolins gripande i enlighet med

cirkuläret av år 1877 syntes emellertid böra tillerkännas avgörande betydelse
i ärendet, under förutsättning dock att anstalten omedelbart föranstaltat
om avlysning av Bolin och underrättat polisen i Stockholm. Ansvaret
för att meddelande till anstalten lämnades hade åvilat Gromark i hans
egenskap av polischef. Gromark hade oförbehållsamt vidgått, att sa vant
fallet, och medgivit, att han av förbiseende underlåtit lämna sådant meddelande.
Till förklaring av sitt förbiseende hade Gromark anfört, att han
vid den tidpunkt varom här vore fråga varit synnerligen hårt ansträngd
av arbetsgöromål genom att han utan kvalificerad biträdeshjälp måst uppehålla
båda landsfiskalstjänsterna i distriktet. Hans uppgifter därutinnan
kunde landsfogden vitsorda. Slutligen borde omnämnas, att ansvaret för
att avlysning hos anstalten skedde vid gripandet av en i Polisunderrättelser
efterlyst person enligt gängse uppfattning hos polismyndigheterna i första
hand åvilade den, som begärt efterlysningen. Denna uppfattning torde ha
blivit så fast rotad, att bestämmelserna i ovannämnda cirkulär i viss mån
kommit i skymundan och därför måhända icke i förekommande fall aktualiserades
i medvetandet hos vederbörande tjänsteman. Med hänsyn därtill
och då några ersättningsanspråk icke torde kunna uppkomma i ärendet,
syntes Gromarks försummelse icke vara av sådan art, att den krävde att
åtal anställdes mot honom.

Sedan jag därefter anhållit, att fångvårdsstyrelsen måtte efter verkställd
utredning avgiva yttrande i ärendet såvitt detsamma berörde vederbörande
fångvårdsmyndighet, inkom styrelsen med ett av assistenten å kronohäktesavdelningen
vid fångvårdsanstalten å Långholmen A. Larsson avgivet yttrande
ävensom med eget utlåtande.

Larsson anförde följande.

Den 12 september 1953 hade Bolin begärt samtal med Larsson. Bolin
hade erhållit detta på eftermiddagen samma dag, varvid han frågat när
hans mål skulle före. Av samtalet hade framgatt, att Bolin icke
lad till oolisförhör eller förhandling i rätten under den tid han varit intagen
å kronohäktet. Då han ankommit dit från fangvardsanstalten i Härnösand
den 5 augusti och således varit där mer än en månad, hade Larsson omedelbart
kontaktat polisen och därefter åklagarmyndigheten. — Å kronohäktet
intagna häktade, ställda under åtal vid Stockholms rådhusrätt, rekvirerades
av stadshäktet till förhör och förhandlingar hos polismyndighet eller domstolsavdelning.
Stadshäktet avhämtade sedan vid t va tillfällen dagligen
rekvirerade häktade och verkställde inställelserna. Nagra anteckningar fördes
icke å kronohäktesavdelningen rörande inställelserna till polisförhör.
Varje inställelse inför domstol infördes däremot a den häktades uppslag i
fångrullan. Då det icke vore ovanligt, att längre mellanrum än fjorton dagar
mellan häktningsförhandlingarna förekomme — exempel pa mer än en
månad funnes — hade det icke väckt uppmärksamhet att anteckningar i

rullan om häktningsförhandling saknats. Uppfattningen å kronohäktet hade
varit, att polisförhör varit i gang och att målet hört till de mera omfattande.
Egendomligt vore, att Bolin själv icke låtit höra av sig med en förfrågan
förrän mer än en manad gatt. I vanliga fall gjordes diverse förfrågningar
angaende atalstid m. m. pa ett tidigt stadium och speciellt när häktningstiden
tangerade fjortondagarsstrecket. På Larssons fråga, varför Bolin icke
stött på tidigare, hade Bolin svarat, att han varit inställd på att sådana här
saker toge sin tid.

För egen del anförde fångvårdsstyrelsen, att när den som i sin frånvaro
förklarats häktad hade efterlysts och införpassats till fångvårdsanstalt,
ålåge det icke fångvårdsmyndighet utan polismyndighet att tillse, att domstolen
och åklagaren erhölle underrättelse om att häktningsbeslutet verkställts.
Om avsevärt dröjsmål uppstode med häktads inställelse inför domstol,
torde fångvårdsmyndigheten icke böra underlåta att efterhöra orsaken
därtill och, om något fel syntes föreligga, vidtaga åtgärd för att rättelse
skulle komma till stand. Av det av Larsson avgivna yttrandet framginge,
att anstaltsmyndigheten i förevarande fall ingripit i nämnda syfte så snart
den fått sin uppmärksamhet riktad på dröjsmålet, vilket skett genom ett
påpekande från den häktade. Av de skäl, som angivits i yttrandet, hade
anstaltsledningen icke på ett tidigare stadium haft anledning misstänka,
att någon felaktighet förelåg.

I ärendet inhämtades vidare att, sedan Stockholms rådhusrätt efter anmälan
av åklagaren ånyo upptagit målet mot Bolin, rådhusrätten genom
dom den 26 september 1953 dömt Bolin för grovt egenmäktigt förfarande
jämte andra brott till ett gemensamt straff av straffarbete sex månader,
vilket straff till en tid av en månad 20 dagar skulle anses verkställt genom
Bolins hållande i häkte.

I en till landsfogden i Västernorrlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

I ärendet är upplyst att Bolin på grund av den i Polisunderrättelser den
9 juli 1953 intagna efterlysningen gripits i Sollefteå den 31 juli 1953 samt i
avbidan pa återupptagande av det mot honom väckta åtalet införpassats
till fångvardsanstalten i Härnösand och därifrån till fångvårdsanstalten å
Långholmen. Först efter det Bolin själv den 12 september 1953 vänt sig till
föreståndaren för kronohäktesavdelningen a Långholmen med förfrågan om
målets företagande vid rådhusrätten har verkställigheten av rådhusrättens
häktningsbeslut bragts till åklagarens och därefter rådhusrättens kännedom.

Vid Bolins gripande i Sollefteå tjänstgjorde Gromark såsom åklagarepolischef
i Sollefteå landsfiskalsdistrikt, och han erhöll omedelbart känne -

dom om såväl gripandet som efterlysningen. Gromark har därefter uppdragit
åt Kindahl att underrätta polismyndigheten i Stockholm, och Kindahl
har i sin tur anmodat Skoog att verkställa samma uppdrag. Hur uppdraget
utförts är icke fullt utrett. Något meddelande har emellertid icke
kommit åklagarmyndigheten tillhanda förrän den 12 september. Då det
icke kunnat klarläggas, att någon polisman i Stockholm mottagit telefonmeddelande
från Skoog, synes mig det förhållandet att Bolins gripande icke
anmälts till åklagaren eller rådhusrätten icke kunna läggas polismyndigheten
i Stockholm till last. Vad Ivindahl och Skoog beträffar anser jag mig
på skäl som av landsfogden anförts kunna låta bero vid en erinran om vikten
därav, att största noggrannhet iakttages vid fullgörandet av uppdrag
av omförmälda slag.

Vad angår Gromark måste denne i första hand anses ansvarig för meddelandet
av underrättelse till polismyndigheten i Stockholm om Bolins
gripande. Då han överlåtit expedieringen av meddelandet till underlydande
personal, måste det också anses ha åvilat honom att övervaka, att meddelandet
lämnades i vederbörlig ordning. Härutinnan har Gromark uppenbarligen
brustit, då han icke förvissat sig om att meddelande nått den i
Polisunderrättelser angivna polismyndigheten. Rätteligen hade Gromark
icke bort nöja sig med att allenast lämna myndigheten ett telefonmeddelande,
utan han hade även bort konfirmera detta med telegram om gripandet
av Bolin. Enligt föreskrifterna i ovan omförmälda cirkulär av år 1877,
vilka överensstämma med de i Polisunderrättelser i maj 1953 lämnade anvisningarna,
hade det också alegat Gromark att till kriminaltekniska anstalten
skyndsamt insända meddelande om att Bolin gripits. Därest så skett,
skulle anstalten ha avlyst Bolin och därjämte särskilt meddelande om
Bolins gripande av anstalten ha översänts till polismyndigheten i Stockholm.
Härigenom skulle uppenbarligen verkställigheten av häktningsbeslutet
ha kommit till åklagarmyndighetens kännedom och lagförande av Bolin
ha skett utan dröjsmål. Genom underlåtenheten att göra sådan anmälan
till anstalten har alltså Gromark gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten,
som medfört att Bolin fått i häkte avbida rannsakning alltför lång tid. Även
om häktningstiden i sin helhet kunnat tillgodoräknas Bolin såsom avdrag
å det sedermera utdömda straffet, synes mig G romarks förfarande i detta
fall icke kunna undgå att beivras såsom tjänstefel.

På grund av vad jag ovan anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol väcka och utföra åtal mot Gromark för tjänstefel i
anmärkta hänseenden. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Ångermanlands mellersta dumsagas häradsrätt, varest atalet anhängiggjordes,
yttrade i dom den 17 juni 1954 följande.

Gromark har erkänt, att han försummat att underrätta kriminaltekniska

anstalten om Bolins gripande, men har framhållit, att försummelsen ej vore
av den art att den borde föranleda ansvar för tjänstefel.

I målet har upplysts följande.

Sedan Stockholms rådhusrätt genom beslut den 25 juni 1953 förklarat
Bolin i hans frånvaro häktad, har åklagarmyndigheten i Stockholm i tidningen
Polisunderrättelser för den 9 juli 1953 efterlyst Bolin. Bolin greps
den 31 juli 1953 av polismyndigheten i Sollefteå och införpassades samma
dag till fångvårdsanstalten i Härnösand enligt order av Gromark, som då
uppehöll de två landsfiskalstjänsterna i Sollefteå distrikt. Enligt vad Gromark
och tjänstgörande överkonstapeln i Sollefteå ICindahl uppgivit beordrade
Gromark därjämte Kindahl att per telefon underrätta kriminalpolisen
i Stockholm om gripandet. Överkonstapeln överflyttade i sin tur ordern
på poliskonstapeln Skoog, vilken enligt egen uppgift den 3 augusti 1953
verkställt densamma. Enligt utredning av polismästaren i Stockholm hava
ett flertal befattningshavare vid kriminalavdelningen hörts i saken och därvid
förklarat sig sakna kännedom om att avdelningen underrättats om
Bolins gripande. Först sedan Bolin själv den 12 september 1953 vänt sig
till föreståndaren för kronohäktesavdelningen å Långholmen, dit han överförts
från fångvårdsanstalten i Härnösand, med förfrågan om när rättegång
mot honom skulle företagas, har verkställigheten av häktningsbeslutet
bragts till vederbörande åklagares och domstols kännedom. Till statens kriminaltekniska
anstalt inkom den 15 september 1953 från kriminalpolisen i
Stockholm begäran om avlysning av Bolin och ej förrän den 19 i samma
månad från landsfiskalen i Sollefteå distrikt skriftligt besked om Bolins
gripande. Genom dom den 26 september 1953 har Stockholms rådhusrätt
dömt Bolin för grovt egenmäktigt förfarande jämte andra brott till straffarbete
sex månader med föreskrift att straffet till en tid av en månad 20
dagar skulle anses verkställt genom att Bolin varit häktad.

Även om Gromark, såsom han i målet anfört, haft skälig anledning
räkna med att kriminalpolisen i Stockholm enligt hans order utan dröjsmål
underrättats om Bolins gripande och att denna myndighet därefter begärt
avlysning i tidningen Polisunderrättelser, har detta ej fritagit Gromark från
att enligt föreskrift i kungl. cirkuläret den 1 maj 1877 till statens kriminaltekniska
anstalt skyndsamt insända meddelande om att Bolin gripits. Det
får även antagas att, därest så skett, vederbörande åklagare i så god tid fått
kännedom om verkställigheten av häktningsbeslutet att Bolin kunnat lagföras
utan dröjsmål.

Pa grund av det anförda finner häradsrätten, att Gromarks försummelse
måste bedömas såsom tjänstefel.

Till sitt försvar har Gromark vidare i huvudsak anfört följande.

\ id handläggningen av ifrågavarande ärende hade han visserligen ej haft
i minnet, att meddelande skulle avlåtas till kriminaltekniska anstalten. Det
vore emellertid omöjligt för landsfiskalen i Sollefteå distrikt att personligen

handlägga alla rutinärenden. Därför tillämpades en viss arbetsfördelning,
enligt vilken det i fråga om gripande av efterlyst person ålåge överkonstapeln
att för underskrift av landsfiskalen uppsätta och därpå expediera
vederbörligt meddelande till kriminaltekniska anstalten. Ivindahl hade
många gånger tidigare såsom vikarierande överkonstapel handhaft dylika
ärenden, varför Gromark litat på denne. Såväl Kindalil som Gromark hade
emellertid vid ifrågavarande tidpunkt varit överhopade av arbete. Kindahl
hade sålunda jämte överkonstapelbefattningen uppehållit civilförsvarschefens
tjänst. Gromark hade utan kvalificerat biträde måst uppehålla
såväl polischef en-åklagarens som utmätningsmannens landsfiskalstjänst. I
praxis hade det alltmer ansetts, att huvudansvaret för meddelande till kriminaltekniska
anstalten om gripande av efterlyst person åvilade den myndighet
som begärt efterlysningen i Polisunderrättelser.

Landsfogden, som vitsordat riktigheten av Gromarks uppgifter om arbetsbördan,
har även upplyst, att nyssnämnda uppfattning angående förstahandsansvaret
för meddelande till anstalten torde vara sa fast rotad hos
polismyndigheterna, att ifrågavarande föreskrift i 1877 års kungl. cirkulär i
viss mån kommit i skymundan.

Nu anmärkta omständigheter äro visserligen ej av den beskaffenhet, att
Gromark helt kan undgå ansvar för tjänstefel, men böra å andra sidan
komma i betraktande såsom för honom särskilt mildrande omständigheter.

Häradsrätten dömer Gromark jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
att utgiva 5 dagsböter å 10 kronor.

Böterna skola tillfalla kronan.

Hovrätten för Nedre Norrland, där Gromark fullföljt talan mot häradsrättens
dom, yttrade i dom den 11 oktober 1954- följande.

Enligt den notis i tidningen Polisunderrättelser, som föranlett Bolins gripande
den 31 juli 1953, skulle meddelande därom lämnas till kriminalpolisen
i Stockholm. Om sådant meddelande på betryggande sätt — såsom
genom telegram eller telefonmeddelande, bekräftat i brev — tillställts den
efterlysande myndigheten, synes Gromarks underlåtenhet att lämna föreskrivet
meddelande till kriminaltekniska anstalten icke i och för sig vara
av beskaffenhet att böra föranleda ansvar. Utredningen ger emellertid vid
handen att Gromark, som överlåtit å underlydande personal att underrätta
den efterlysande myndigheten om Bolins gripande, ej gjort sig förvissad
om att sådan underrättelse i betryggande ordning lämnades.

På grund härav och på de av häradsrätten anförda skälen fastställer
hovrätten häradsrättens domslut.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Felaktigt förfarande av landsfiskal vid
förundersökning i brottmål m. m.

Vid granskning av en från landsfiskalen i Filipstads distrikt hit inkommen
avskrift av de jämlikt 13 § förundersökningskungörelsen förda anteckningarna
rörande anhållna, för brott misstänkta personer fann jag anledning
till anmärkning beträffande anteckningarna rörande försäljaren Karl-Axel
Erling Kling från Göteborg. Enligt anteckningarna hade denne på begäran
av landsfiskalen i ovannämnda distrikt gripits i Göteborg den 7 juli 1952
såsom misstänkt för medverkan till grov stöld samt transporterats till statspolisen
i Karlstad för förhör. Kling hade förklarats anhållen samma dag
klockan 12.05 och frigivits den 9 juli klockan 17.30. Anteckning saknades
huruvida förhör enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken hållits av landsfiskalen.

Med anledning därav anmodade jag landsfiskalen i Filipstads distrikt att
inkomma med upplysningar i sagda hänseende. Till svar å denna remiss
uppgav landsfiskalen Nils Lönner, att kriminalstatspolisen i Karlstad erhållit
uppdrag att hålla förhör med Kling samt att Kling efter förhöret överförts
till tingshuset i Kristinehamn, där han hörts såsom vittne i mål mot
häktade fabriksarbetaren Per Tage Lööf från Göteborg. Kling hade därpå
frigivits.

Av därefter införskaffade handlingar i saken framgick, att Lönner vid
Östersysslets domsagas häradsrätt enligt stämning den 3 juli 1952 väckt
talan mot Lööf för ett flertal brott, bland annat stöld, bestående däri att
Lööf vid upprepade tillfällen i Aktiebolaget Rosendahls Fabriker i Filipstad
olovligen tillägnat sig recept å färgsammansättningar för tillverkning av
karbonpapper, värda lägst 10 000 kronor.

Enligt förundersökningsprotokoll hade — sedan hos Lööf påträffats en
del recept över tillverkning av karbonpapper — Lööf uppgivit, att han
någon gång under våren 1952 sammanträffat med en okänd man, som erbjudit
honom recepten för 50 kronor, samt att Lööf lämnat mannen detta
belopp och fått recepten. Lööf hade då icke reflekterat över vad han skulle
använda dem till och han förnekade, att han haft någon inkomst av dem.

Sedan den vidare utredningen i saken uppdragits åt kriminalstatspolisen
i Karlstad, hölls ett flertal förhör i saken, varvid Lööf förnekade brottslig
befattning med recepten.

På begäran av kriminalöverkonstapeln Erik Andersson om undersökning,
huruvida Lööf möjligen vid något tillfälle hos två uppgivna företag i Stockholm
utbjudit några recept för tillverkning av karbonpapper, hölls av kriminalpolisen
därstädes förhör med disponenten B. R. Malmquist i J. A.
Hedberg & Co Industriaktiebolag, som driver tillverkning av karbonpapper.
Denne uppgav därvid bland annat följande: I början av april 1952 hade

Malmquist blivit uppringd från Göteborg av en man, som presenterat sig
med namnet Kling. Denne hade frågat, om bolaget hade intresse för ett
recept på karbonpapper. Han hade nämnt, att han hade en bekant, som
tidigare arbetat vid Rosendahls Fabriker i Filipstad och som under detta
arbete lärt sig recept för tillverkning av karbonpapper. Malmquist hade
svarat, att bolaget alltid hade intresse för recept. Malmquist hade frågat
Kling, huru mycket denne ville ha för recepten, och Kling hade begärt 2 500
kronor. Malmquist hade då svarat, att han icke kunde göra upp en sådan
affär per telefon. Efter några dagar hade Kling åter ringt och nämnt något
om att han ämnade resa till Stockholm och förevisa recepten, men att han
ville ha garantier för att bolaget köpte dem. Malmquist hade meddelat, att
han ej kunde lämna några sådana garantier. Kling hade någon dag senare
ringt och bestämt tid för ett besök hos bolaget. I slutet av april hade Kling
vid avtalad tidpunkt kommit till bolagets kontor i Henriksdal och sammanträffat
med Malmquist. I sitt sällskap hade Kling då haft en annan man,
som varit liten till växten och som presenterat sig med namnet Lööf. Kling
hade varit den, som fört underhandlingarna. Malmquist hade utfrågat
Kling och Lööf om recepten. Lööf hade omtalat, att han varit anställd vid
Rosendahls Fabriker i sex eller sju år och slutat för ett år sedan, samt förklarat,
att han under sitt arbete hos Rosendahls lärt sig de recept för tillverkning
av karbonpapper, som han nu ville sälja. Inför driftsingenjören
vid bolaget hade Lööf fått redogöra för tillverkningsprocessen för en viss
färgsats, och han hade i övrigt blivit utfrågad om sådant, som hörde till
branschen. Han hade därvid lämnat vederhäftiga svar. Malmquist hade
förhört sig noggrant om huruvida Lööf vid tidpunkten var anställd hos
Rosendahls, och härtill hade Lööf svarat, att han slutat vid nämnda företag
för ett år sedan. Lööf hade haft en anteckningsbok med ett flertal recept
antecknade för tillverkning av karbonpapper. För att recepten skulle kunna
prövas hade Lööf fått lämna ett av dem och redogöra för tillverkningsprocessen,
och det hade därvid konstaterats, att receptet var ungefär detsamma
som bolaget använde. Efter detta prov hade Malmquist ansett, att Lööfs
recept, som voro cirka 12 till antalet, kunde ha värde för bolaget, och
Malmquist hade därför bestämt sig för att för bolagets räkning inköpa dem.
Kling hade begärt 2 500 kronor för recepten, och han hade blivit lovad att
få detta. Lööf hade överlämnat anteckningsboken med recepten till Malmquist.
Därefter hade med Lööf genomgåtts tillverkningsprocessen för de
olika recepten. Det hade därvid visat sig, att recepten voro mycket allmänt
hållna utan närmare specificering av de olika råvarornas ursprung, och i en
del fall hade funnits sådana namn angivna, som ej förekomme i allmänna
marknaden. Malmquist hade därför begärt närmare upplysningar av Lööf.
Denne hade ej kunnat lämna några sådana upplysningar, men han hade
trott, att han hade anteckningar i sitt hem, och lovat återkomma. Med hänsyn
till att recepten, såsom ovan nämnts, voro ofullständiga, hade Malm -

quist ansett sig ej kunna betala Lööf mer än 2 000 kronor, och denne hade
då skolat fullständiga recepten med anteckningar, som han uppgivit sig förvara
i sin bostad. Beloppet 2 000 kronor hade därefter utbetalats och summan
kvitterats av Kling. Malmquist hade tagit hand om receptboken. Efter
någon tid hade Lööf återkommit. Enligt löfte hade han då skolat medföra
benämningar på ett 10-tal färger, som funnos angivna på recepten, med mer
specificerade namn. Lööf hade dock medfört benämningar på endast 5 färger.
Han hade vid besöket begärt att få anställning vid bolaget, men detta
hade han ej fått. Lööf hade klagat över att han haft utlägg för resan till
Stockholm och sagt, att han var utan pengar, och han hade då fått 200
kronor. Det hade varit i början av maj 1952. Sedan dess hade bolaget icke
haft något att göra med Lööf. De av Lööf överlämnade recepten hade använts
för experiment, men dessa hade ej utfallit särdeles bra och någon tillverkning
efter nämnda recept hade icke planerats eller kommit till utförande.
Malmquist ansåge recepten värdelösa i det skick dessa befunne sig.

Vid förhör med Lööf den 26 juni 1952 bekräftade denne, sedan han fått
del av protokollet över förhöret med Malmquist, försäljningen av recepten
till ovanberörda bolag. På fråga vem Kling var dröjde Lööf med svaret och
förklarade sedan, att han träffat denne i Göteborg några gånger men att
han ej närmare kände honom. Han kände således ej till Klings förnamn och
ej heller hans bostad, men han trodde, att Kling tidigare bott på Kvambergsgatan
i Göteborg. Av omförmälda penningar, 2 000 kronor, hade Lööf
fått omkring 1 700 kronor för egen del. — I övrigt ville Lööf icke göra några
som helst medgivanden utan hänvisade till vad han förut uppgivit.

Sedan hos uppbörds verket i Göteborg inhämtats, att en försäljare KarlAxel
Erling Kling vore bosatt å Kvarnbergsgatan 11 B i staden, begärdes
hos kriminalpolisen där, att denne skulle höras i saken.

Med anledning därav hördes Kling av kriminalpolisen i Göteborg den
3 juli 1952. Kling uppgav därvid följande.

Någon dag omkring den 13 april 1952 hade Kling i sin bostad å Kvarnbergsgatan
11 fått besök av grovarbetaren S. Spetsmark, som han vore bekant
med. Spetsmark hade haft med sig en för Kling okänd man vid namn
Lööf. Sedan det pratats om ”ditt och datt” en stund, hade Spetsmark och
Lööf avlägsnat sig. Påföljande dag hade Kling sammanträffat med Lööf på
någon plats i stadens centrum. Lööf hade då omtalat, att han hade några
färgbadsrecept, som han ville sälja. Samtidigt hade Lööf frågat, om Kling
ville telefonera till en firma i Stockholm och höra om de vore intresserade
av att köpa recepten. Lööf hade sagt sig besväras av dålig hörsel. Kling
hade därpå ringt till J. A. Hedberg & Co Industriaktiebolag i Stockholm.
Den person Kling talat med hade visat sig intresserad av recepten. Det hade
bestämts, att dessa skulle företes för bolaget. Samma dag eller dagen efter
hade Lööf och Kling med tåg rest till Stockholm. Eftersom Lööf icke haft
några pengar, hade Kling betalat resan för dem båda. Kling hade, sedan

affären blivit klar, skolat få tillbaka resekostnaderna och därtill 200 kronor
för sitt besvär. Komna till Stockholm hade Lööf och Kling rest direkt till
bolaget och sammanträffat med disponenten. Lööf, som haft en anteckningsbok
innehållande recept, hade ensam fört samtalet med disponenten.
Kling hade icke förstått något därav, enär det innehållit tekniska termer
och troligen rört sig om tillverkningsdetaljer. Priset för recepten — 2 000
kronor — hade disponenten utbetalat till Kling, som kvitterat beloppet. Det
hade varit Lööf, som föreslagit att Kling skulle mottaga och kvittera pengarna,
trots att Lööf ensam förhandlat med disponenten. Pa återresan till
Göteborg hade Kling haft sällskap med Lööf till Hallsberg, där denne lämnat
tåget för att fortsätta resan åt annat håll. Kling hade sedan dess icke
haft någon förbindelse med Lööf. Kling hade, som överenskommet var, fått
betalt för de utlägg han gjort under resan samt därutöver fått 200 kronor.
Kling kände ej till på vad sätt Lööf erhållit recepten. Lööf hade icke nämnt
något därom, varför Kling tagit för givet, att Lööf själv ”lagat ihop dem .
Kling hade icke haft andra affärstransaktioner ihop med Lööf.

Kling förklarade, att han underskrivit det vid förhöret företedda kvittot
till bolaget samt att kvittot gällde relaterade affär.

Den 7 juli 1952 beslutade Lönner, att Kling skulle anhållas, och begärde
vid telefonsamtal med kriminalpolisen i Göteborg, att Kling skulle efterspanas
och gripas samt förpassas till kriminalstatspolisen i Karlstad. Kling
greps samma dag klockan 10.50, varom Lönner underrättades per telefon
klockan 11.20. Klockan 16 avfördes Kling från Göteborg till Karlstad.

Den 8 juli hördes Kling i Karlstad av kriminalkonstapeln Lennart Berggren.
Kling berättade därvid följande.

Tillsammans med sin hustru hade Kling sedan november manad 1950 såsom
inneboende förhyrt ett rum och kök hos urmakaren Nils Holmström å
Kvarnbergsgatan 11 B i Göteborg, från vilken lägenhet han avflyttat den
20 maj 1952. Därefter hade han haft tillfällig bostad å Åbygatan 26 i Mölndal
hos fru Thorn. Då Kling flyttat in i Holmströms lägenhet, hade denne
haft även en annan inneboende vid namn Spetsmark, som flyttat på eftersommarcn
eller hösten 1951 till för Kling okänd adress. Troligen någon gång
vid påsktiden 1952 hade Spetsmark kommit till sin gamla bostad på Kvarnbergsgatan
för att hälsa på dem, som bodde kvar där sedan hans tid. Spetsmark
hade då haft Lööf i sällskap. Denne hade tidigare varit fullkomligt
okänd för Kling. Det hade emellertid vid det besöket ej varit nagot som
helst tal om några recept eller liknande. Någon eller nagra dagar därefter
hade Kling sammanträffat med Lööf, varvid Lööf fragat, om Kling ville
vara honom behjälplig med att ringa till firman i Stockholm för att efterhöra,
huruvida intresse fanns för recept. Anledningen till att Lööf ej ville
ringa själv hade varit, att Lööf endera helt enkelt ej ville ringa själv eller
att lian hörde dåligt. Innan Kling gått med på att ringa, hade han frågat
Lööf, om det vore någon risk förbunden med det. Kling hade därmed av -

6 — J natiticumbudsjnanncns ämbctsbcrättclse till 1055 års riksdag.

sett att utröna, huruvida recepten på något sätt vore oärligt åtkomna. I
övrigt hade det förhållit sig så, som Kling uppgivit vid förhöret inför göteborgspolisen.
Lööf hade absolut icke vid något tillfälle talat med Kling om
hur han kommit över recepten, som Kling sett endast vid ett tillfälle, nämligen
då Lööf visat dem i Stockholm för köparen. Recepten hade då varit
inskrivna i en anteckningsbok med fasta blad och svarta pärmar. Kling
hade i övrigt ingen som helst kännedom i saken.

Efter detta förhör blev Kling senare den 8 juli å fångvårdsanstalten i
Karlstad konfronterad med Lööf. Enligt det därvid förda protokollet förekom
vid konfrontationen följande. På fråga av Berggren huruvida Lööf
kände Kling, vilkens namn ännu ej nämnts, uppgav Lööf, att han ej kände
honom men att han möjligen sett honom någon gång. Han hade aldrig haft
några affärer ihop med honom. Lööf kunde ej erinra sig, att han tidigare
uPP&ivit att han tillsammans med Kling varit i Stockholm samt att han
trott, att Kling tidigare bott på Kvarnbergsgatan i Göteborg. Lööf uppgav
nu, att han icke hade varit i Stockholm och sålt några recept. — Sedan
Kling på fråga uppgivit, att det varit Lööf, som varit med honom i Stockholm
och sålt recepten, medgav Lööf ånyo, att han sålt dem och att Kling
vid tillfället varit med. Lööf hade blivit bekant med Kling genom en gemensam
bekant vid namn Spetsmark. Lööf hade för ett par tre månader
sedan åtföljt Spetsmark till Klings bostad, där även Spetsmark tidigare
bott. Lööf kunde ej erinra sig, om det varit vid detta eller något senare tillfälle,
som han talat med Kling om att sälja recept. Lööf mindes ej heller,
vad han uppgivit för skäl för sin begäran att Kling skulle hjälpa honom
med försäljningen. — Lööf förnekade, att han talat med Kling om på vad
sätt han åtkommit recepten. I varje fall kunde han ej erinra sig detta. Ej
heller hade Kling frågat honom. — Kling uppgav, att han frågat Lööf, om
det vore någon risk, vartill Lööf genmälde, att det vore möjligt, att Kling
frågat honom detta. Båda förnekade, att det varit något tal om att Lööf
skulle ha lärt sig recepten medan han var anställd hos Rosendahls. Kling
sade sig över huvud taget ej ha vetat, att Lööf varit anställd hos Rosendahls.

Vid huvudförhandling i Kristinehamn den 9 juli 1952 i målet mot Lööf
hördes på Lönners begäran Kling såsom vittne. Därvid förekom enligt häradsrättens
protokoll följande:

Ordföranden: Det är upplyst i målet, att ni och Lööf tillsammans skulle

ha sålt recept på färgsammansättningar. År det riktigt?

Vittnet: Lööf har salt dem. Jag har varit behjälplig med att ringa till Stockholm
till den här firman.

Ordföranden: Vilken firma?

Vittnet: Hedbergs.

Ordföranden: Var det många recept?

Vittnet: Det vet jag inte riktigt. Det var 5—6 stycken.

Ordföranden: Vet ni var Lööf hade fått dem ifrån?

Vittnet: Nej.

Ordföranden: Hörde ni vad han sade att han fått dem ifrån vid försäljningen? Vittnet:

Nej.

Ordföranden: Blev han inte tillfrågad?

Vittnet: Det kan jag inte erinra mig.

Ordföranden: Vad innehöll recepten?

Vittnet: Det var färgsammansättningar på tillverkning av färgblad.
Ordföranden: Hur mycket fick ni för recepten?

Vittnet: 2 000 kronor fick Lööf.

Ordföranden: Försökte ni på något annat ställe?

Vittnet: Inte jag.

Ordföranden: År det det enda tillfället, som ni har medverkat?

Vittnet: Ja.

Ordföranden: Och ni vet inte varifrån receptet härrör?

Vittnet: Nej.

Ordföranden: År det säkert?

Vittnet: Ja.

Åklagaren: Det är Kling, som har kvitterat de här 2 000 kronorna.

Vittnet: Ja.

Åklagaren: Hur mycket har ni fått då?

Vittnet: 200 kronor plus resa.”

På därom framställd begäran tillerkändes Kling ersättning för inställelsen
med 25 kronor 95 öre för resa och 8 kronor för uppehälle under en dag att
utgå av allmänna medel.

Dom i målet mot Lööf meddelades den 21 juli 1952. Lööf dömdes däri
till ansvar för olovligt tillgrepp av ovanberörda recept.

Sedan jag med anledning av vad sålunda förekommit anmodat Lönner
att inkomma med sina förundersökningshandlingar beträffande Kling ävensom
med uttömmande redogörelse i saken, anförde Lönner, under förmälan
att några ytterligare handlingar utöver de i förundersökningshandlingarna
rörande Lööf ingående icke funnes hos Lönner, i avgivet yttrande följande.

Såsom av utredningen beträffande Lööf framginge hade Kling kunnat
misstänkas vara delaktig i Lööfs åtgörande med tillgripna recept å tillverkning
av karbonpapper eller färgblad. Att Kling till en början överförts till
Karlstad för förhör hade berott på att han skolat konfronteras med Lööf,
som förvarats å fångvårdsanstalten där. Lööf hade ju hela tiden nekat till
det yttersta och varit synnerligen svårhanterlig, av en ytterst farlig samhällsfientlig
typ. Lööf och Kling hade bott å ett mycket illa ansett ungkarlshotell
i Göteborg, ”ett bedrövligt kyffe” enligt polisens bedömande.
För att få utredningen beträffande Lööf och Kling fullständig samt för att

om möjligt klargöra Klings delaktighet hade Lönner beslutat, att Kling,
som enligt uppgifter från Göteborgs polis saknade fast bostad och stadigvarande
arbete och som därför och på grund av sin inblandning i Lööfs
brottsliga verksamhet kunde befaras avvika, skulle anhållas samt att beslutet
om framställningen om hans häktande finge anstå till dess han hörts
som vittne inför underrätten. Då ingenting ytterligare framkommit, som
stärkt misstankarna mot Kling om hans skuld, och ingenting ytterligare
kunnat företagas i utredningssyfte, hade han frigivits i Kristinehamn, där
målet förekommit, den 9 juli 1952 klockan 17.30. Några utgifter för sin resa
från Göteborg och åter hade han som anhållen givetvis icke behövt vidkännas.
Det hade varit meningen att uppgifter om anhållningsbeslutet skolat
inflyta i statspolisens utredningsprotokoll. Om så ej skett, syntes det
Lönner vara ursäktligt på grund av utredningens vidlyftighet och målets
svåra art. Mot ett vittne, Olle Olsson, hade senare till och med förekommit
åtal för mened. Han hade frikänts därför men dömts för häleri. Beträffande
Kling ville Lönner framhålla, att Lönner ännu icke vore säker på att allt
framkommit om Klings delaktighet i Lööfs brott. Man kunde faktiskt ha
väntat sig mer av hans vittnesmål. Hade hans delaktighet kunnat bevisas,
hade Lönner omedelbart begärt honom häktad. Det syntes Lönner vara berättigat,
att i ett dylikt fall — som väl finge anses höra till undantagen —
ett uppskov med beslutet om framställning om den misstänktes häktande
medgåves i avbidan på vittnesmålen inför domstolen, då det icke bleve
fråga om längre tid än i förevarande mål. Det finge väl anses ha varit av
synnerlig vikt att han tagits i förvar och hörts av domstolen. Liggaren över
kvarhållna och anhållna personer fördes av assistenten å landsfiskalskontoret,
som också i regel förberedde samtliga brottmål.

Vid yttrandet var fogad en den 3 augusti 1953 dagtecknad skrivelse från
kriminalöverkonstapeln Andersson till landsfiskalen i Filipstads distrikt. I
skrivelsen meddelade Andersson, att Kling, efter att ha transporterats från
Göteborg till polisstationen i Karlstad, den 8 juli 1952 inställts till förhör
klockan 13.50 samt att förhöret hade hållits av Berggren, vilken även fört
protokollet.

På anmodan av mig verkställde landsfogden i Värmlands län ytterligare
utredning i saken, varvid förhör med Lönner, Andersson och Berggren höllos
av dåvarande biträdande landsfogden i länet Erik G. Sahlin.

Lönner uppgav vid förhöret följande: Lönner hade den 7 juli 1952 troligen
strax efter klockan 9 per telefon till polisen i Göteborg begärt, att Kling
skulle gripas därstädes. Sedan Lönner troligen vid 11.30-tiden per telefon
från Göteborg erhållit meddelande att Kling gripits, hade han enligt vid
12-tiden avsänt telegram begärt, att Kling skulle anhållas och inställas hos
statspolisen i Karlstad. Enligt tidigare under utredningens gång till statspolisen
lämnade direktiv hade Kling skolat höras om sin eventuella delak -

tighct i brottsligt förfarande med avseende å recepten till karbonpapper
samt konfronteras med Lööf. Lönner hade underrättats om att Kling anlänt
till Karlstad först på eftermiddagen den 8 juli, då Berggren rapporterat,
att han hört Kling samt konfronterat honom med Lööf å fängelset
samt att varken förhöret eller konfrontationen givit något positivt resultat.
Lönner kände icke till, huruvida Kling meddelats misstanke om brott och
rätten att anlita advokat. Förhör jämlikt 24 kap. 8 § rättegångsbalken hade
enligt Lönners uppfattning bort hållas av den polisman som biträtt med utredningen.
Vederbörliga protokollsanteckningar borde ha gjorts av ståtspolisen.
Kling hade färdats med statspolisen till Kristinehamn och efter
vittnesmålet erhållit respengar från Kristinehamn till Göteborg av vittnesmedel.
— De omständigheter som föranlett anhållandet hade varit, att
Kling av Lönner ansetts skäligen misstänkt för stöld eller häleri i fråga om
recepten. Lönner ville särskilt framhålla, att recepten varit mycket värdefulla
ur fabrikationssvnpunkt samt att ytterligare recept kunnat finnas
exempelvis hos Kling. Saken hade varit mycket svårarbetad, beroende bland
annat på att Lööf nekat hela tiden och att det ej varit känt huru många
recept som tillgripits. Mot Kling hade talat att han bott tillsammans med
Lööf i Göteborg på ett ”riktigt kyffe”, att Kling varit medellös, arbetslös
och utan fast bostad, att han förhandlat med och undertecknat kvittot hos
stockholmsfirman och erhållit betalning med 200 kronor för sin insats jämte
resekostnader samt att det även kunnat misstänkas, att han varit med Lööf
på en resa till Oslo, där tillgripna recept jämväl utbjudits. Konfrontationen
hade företagits för att man icke kunnat lita på vare sig Lööfs eller Malmquists
uppgifter. Lööfs inställning hade varit att neka till det hela och
Malmquist hade som konkurrent till målsäganden — Rosendahls Fabriker —
kunnat finna sin inblandning obehaglig. Det hade därför varit av stort värde,
om Lööfs och Ivlings uppgifter rörande receptens omfattning och utbjudande
åt olika håll kunnat ”kollas” vid en konfrontation. Inga andra vittnen
hade hörts vid huvudförhandlingen angående Kling, men Lönner hade
väntat, att Kling själv skolat berätta mera då han hörts som vittne. Beträffande
dröjsmålet med häktningsframställningen mot Kling menade Lönner,
att om exempelvis vid huvudförhandlingen framkommit, att Kling
varit med om utbjudande av recept även åt andra håll, hade hans brottslighet
bort vara klar. Förresten hade Kling redan då han erfor, att man
kunde få 2 000 kronor för några ”pappersanteckningar”, bort förstå, att
Lööf åtkommit desamma på oärligt sätt. Lönner hade också räknat med att
Lööfs uppgifter vid huvudförhandlingen skulle motivera starkare misstankar
mot Kling för brottslighet. Anledningen till att Kling kvarhållits efter
konfrontationen den 8 juli hade varit att närmare utredning om Klings delaktighet
skulle framkomma vid huvudförhandlingen. — Enligt vad Lönner
kunde erinra sig hade han före huvudförhandlingen per telefon till häradsrättens
ordförande, tingsnotarien K. G. Olsson, meddelat, att Kling var an -

hållen, och troligen även vid huvudförhandlingen upplyst om att Kling var
anhållen samt att han förpassats till Kristinehamn av polisen. Att märka
vore, att Kling av rätten tillerkänts reseersättning endast för resan Kristinehamn—Göteborg.
Enligt vad Lönner kunde draga sig till minnes, hade
Kling före vittnesmålet ej erinrats i enlighet med bestämmelserna i 36 kap.
6 § rättegångsbalken och 13 kap. 4 § strafflagen. — Med stöd av vad som
tidigare anförts ansåge Lönner, att det varit av största vikt att höra Kling
som vittne. Lönner hade vid häradsrätten tillstyrkt, att Kling skulle erhålla
reseersättning för återresan till Göteborg, enär Kling vistats där vid anhållandet.
Hela tiden huvudförhandlingen varat hade Kling varit under polisbevakning
i vittnesrum, då han ej vittnade, och vid huvudförhandlingens
slut hade Lönner beslutat, att Kling skulle lösgivas, varvid han omedelbart
blivit försatt på fri fot klockan 17.30. Kling hade således varit kvar under
bevakning även efter det han själv vittnat.

Andersson berättade: Den 14 juni 1952 hade landsfiskalen i Filipstads
distrikt begärt biträde med förundersökning angående av Lööf begångna
brott. Den 16 juni hade Andersson rest till Filipstad och därefter varit Lönner
behjälplig med utredningen. Han hade därvid själv hållit en del förhör
med misstänkta och vittnen samt även närvarit som protokollförare, då förhör
i saken hållits av Lönner. Under utredningen hade framkommit vissa
omständigheter, som kunnat tyda på att Lööf utbjudit de ifrågavarande
recepten såväl i Oslo som hos firman i Stockholm. Fördenskull hade Andersson
begärt förhör med vederbörande i stockholmsfirman och erhållit en
den 26 juni dagtecknad rapport över förhöret. Av nämnda förhör hade framgått,
att Kling förmedlat affären mellan firman och Lööf. På grund av dessa
uppgifter hade Lööf hörts av Berggren och därvid bekräftat, att försäljning
skett samt att Kling därvid varit med. Sedan Andersson genom uppbördsverket
i Göteborg fått reda på Klings identitet, hade Andersson hos göteborgspolisen
begärt, att Kling skulle höras om sin kontakt med Lööf och
åtkomsten av recepten samt huru mycket han själv erhållit av de utkvitterade
pengarna samt i övrigt vad han hade sig bekant i saken. — Andersson
hade den 3 juli 1952 påbörjat semester och kände icke till, huru saken sedermera
avancerat. Anderssons semester hade pågått till den 4 augusti och under
mellantiden hade Berggren vikarierat som kriminalöverkonstapel. Under
den tid Andersson handhaft saken hade han i sin tur haft biträde av Berggren.
I vad anginge utevaron av anteckningar i statspolisens protokoll om
underrättelse om misstanke och meddelande om rätt till försvarare kunde
det förhålla sig så, att Berggren antingen fått den uppfattningen att dessa
formaliteter iakttagits i Göteborg vid anhållandet av Kling eller också att
han uppfattat, att förhöret med Kling endast avsåg vittnesförhör. Vid förhör
med misstänkta brukade statspolisen i Karlstad alltid först ifylla en
särskild dossier med personuppgifter med angivande av tider för gripande,

inställelse till förhör och anhållningsbeslut. Någon sådan dossier hade icke
förts beträffande Kling hos statspolisen i Karlstad.

Berggren uppgav följande: Vid utredningen angående Lööf hade Andersson
och Berggren sedan den 16 juni 1952 tillsammans biträtt Lönner. Under
utredningen hade framkommit, att Kling, troligen från Göteborg, undertecknat
ett kvitto vid Lööfs försäljning av recept till stockholmsfirman.
Berggren kände till att Klings identitet sedermera framkommit genom förmedling
av uppbördsverket i Göteborg. Berggren hade därefter några dagar
varit sysselsatt med andra utredningar och icke direkt haft något att skaffa
med Lööfutredningen och ej heller med Klings hörande i Göteborg. Berggren
hade dock ett minne av att Lönner med honom diskuterat lämpligheten
att taga upp Kling från Göteborg till Kristinehamn vid den kommande
huvudförhandlingen, men Berggren hade då aldrig fått reda på under vilka
former detta skulle ske. Den 7 juli 1952 hade Berggren befunnit sig i Säffle
för en mordbrandsutredning och därvid genom förmedling av säfflepolisen
anmodats att sätta sig i förbindelse med Lönner i Filipstad. På eftermiddagen
samma dag hade Berggren fått besked av Lönner att Kling skulle föras
till Karlstad och direktiv att Kling skulle höras angående omständigheterna
vid receptförsäljningen i Stockholm samt troligen även att Lööf, som förvarades
å fångvårdsanstalten i Karlstad, och Kling skulle höras mot varandra.
Den 8 juli klockan 13.50—14.20 hade Berggren hört Kling å Karlstads
stads kriminalavdelning. Under tiden klockan 14.25—15.15 hade Berggren
konfronterat Kling med Lööf å fängelset. Över båda dessa förhör hade
protokoll upprättats. Omedelbart efter förhörens avslutande hade Berggren
per telefon meddelat Lönner om resultatet och därvid frågat, om protokollen
skulle översändas till honom. Lönner hade då givit det beskedet, att Berggren
skulle inställa sig vid huvudförhandlingen i Kristinehamn den 9 juli
klockan 11 och därvid medföra såväl Kling som de ifrågavarande protokollen.
Meningen hade varit att Kling skulle höras vid huvudförhandlingen,
i vilken egenskap kunde Berggren icke säga, men Berggren ville framhålla,
att han hela tiden varit medveten om att Kling varit anhållen på begäran
av Lönner. Berggren hade givetvis icke velat ifrågasätta denna undersökningsledarens
åtgärd. Efter förhören hade Kling ånyo överförts till polisstationen
i Karlstad. Påföljande dag klockan 10 hade Berggren och Kling
avrest till Kristinehamn och inställt sig vid huvudförhandlingen med Lööf
på tingshuset. Berggren hade omedelbart efter ankomsten sammanträffat
med Lönner och avlämnat såväl Kling som protokollen över de två förhören
med honom. Enligt vad Berggren ville minnas hade Kling blivit anvisad
plats i vittnesrummet tillsammans med andra vittnen. Under huvudförhandlingen
hade Berggren bland annat blivit utskickad av Lönner att skaffa
en bit fosfor, som skulle företes såsom åskådningsmateriel i rätten. Under
vittnesförhöret med Kling hade Berggren troligen varit närvarande, men
han kunde icke erinra sig några detaljer av vad som därvid iramkommit.

Efter vittnesmålets avgivande hade Kling fått sitta kvar i rättssalen och
troligen erhållit respengar från Kristinehamn till Göteborg av rätten. Vid
huvudförhandlingens slut hade Kling fått gå. Redan vid avresan från Karlstad
hade Kling fått utkvittera sina tillhörigheter hos karlstadspolisen.

Beträffande avsaknaden av anteckningar om misstanke och rätt till försvarare
i protokollen över förhören med Kling uppgav Berggren, att han
icke erhållit order av undersökningsledaren att höra Kling såsom misstänkt
för brott. Därest Berggren erhållit sådana direktiv, hade han utan tvekan
i vanlig ordning upprättat en personakt angående Kling och i denna infört
alla erforderliga uppgifter såsom fullständigt namn, ”lilla biografien”, tid
för gripande, inställande till förhör, anhållande, misstanke om brott, undersökningsledare
m. m., vilket rutinmässigt alltid skedde i sådana fall. Dylika
förhör brukade dessutom alltid pabörjas med meddelande om misstanke
om brott samt rätten att erhålla försvarare. Enligt Berggrens uppfattning
torde anledningen till att Kling blivit anhållen i stället vara den, att Lönner
ville säkerställa Klings inställande för rätten, enär Kling uppenbarligen
saknade fast bostad och arbetsanställning samt kunde befaras underlåta att
inställa sig, om han endast erhölle kallelse i vanlig ordning.

Efter tagen del av Anderssons och Berggrens uppgifter anförde Lönner i
skrivelse till landsfogden, att han vidhölle de av honom inför biträdande
landsfogden Sahlin lämnade uppgifterna. Lönner ville emellertid framhålla,
att minnesbilden av det ifrågavarande fallet icke vore för honom helt klar.
Det vore också sannolikt, att Kling i samband med målet mot Lööf i viss
man kunde ha kommit i skuggan. Lönner erinrade sig emellertid säkert, att
han vid telefonsamtalet med Berggren gjort det klart för honom att Kling
skulle anhållas som misstänkt för delaktighet i Lööfs brott i fråga om färgbladsrecepten.
När man hade att göra med en så utsökt skicklig kriminalpolistjänsteman
som Berggren, förutsatte man, att han utan särskild tillsägelse
hölle sådant förhör, som avsåges i 24 kap. 8 § rättegångsbalken. Det
vore därför icke säkert, att Lönner särskilt framhållit att sådant förhör
skulle hållas. Lönner mindes emellertid, att han blivit förvånad över att i
protokollen över förhören med Kling ingenting framkommit, som tytt på
att han var anhållen och misstänkt, men förmodat, att särskilt protokoll
däröver upprättats av kriminalstatspolisen. Det vore troligt, att detta bidragit
till att Kling i motsats till Olsson icke kommit att erinras om innehållet
i 36 kap. 6 § rättegångsbalken. Lönner trodde, att Berggrens uttalande
i slutet av hans berättelse inför biträdande landsfogden om anledningen
till att Kling blivit anhållen vore att anse som en hypotes, men det
vore också möjligt, att han av någon orsak erhållit en förutfattad mening
om anledningen, vilken beklagligt nog blivit orsak till att formaliteterna i
fråga om Klings behandling såsom anhållen icke kommit att uppfyllas. Det
vore givetvis svårt att i ett fall som det förevarande hålla isär, vilket skäl
för att Kling icke tidigare blivit frigiven som kunde framstå som det mest

dominerande. Som det i utredningen nu ville komma till synes hade Klings
hörande i målet mot Lööf varit det då mest aktuella. Sett ur Lönners synpunkt
hade Klings hörande av Lönner ansetts motivera ett uppskjutande
av avgörandet av frågan om framställning om hans häktande. I den av
poliskammaren i Göteborg förebragta utredningen om ärendets handläggning
därstädes framginge icke, att kriminalpolisen uppfattat Kling såsom
anhållen. I brottmålsakten hade Lönner dock återfunnit ett blyertskoncept
av det telegram, som avlåtits till kriminalpolisen i Göteborg. Konceptet
hade följande lydelse: ”Till Kriminalpolisen i Göteborg. Av Eder på min
begäran gripne Karl Axel Erling Kling begäres anhållen och inställd hos
statspolisen i Karlstad. Landsfiskal Lönner.”

I eget utlåtande anförde landsfogden följande.

Den 26 september 1953 hade landsfogden för komplettering av utredningen
haft ett telefonsamtal med t. f. stadsfiskalen Karl Gustaf Olsson,
åklagarmyndigheten i Stockholm, vilken den 9 juli 1952 varit ordförande i
häradsrätten vid huvudförhandlingen i målet mot Lööf. Olsson hade därvid
uppgivit, att han hade ”ett svagt minne av att Kling uppgivits vara gripen
eller anhållen och efter huvudförhandlingen skulle transporteras till Göteborg”.
Enligt det minne Olsson nu hade av Kling hade Kling visserligen vid
inställandet inför häradsrätten varit gripen eller anhållen såsom misstänkt
för något brott, men detta brott hade icke haft något samband med Lööfs
brott. — Såsom utlåtande i saken ville landsfogden framhålla följande:
Landsfogden ansåge, att Lönner förordnat om Klings anhållande och att
han haft skäl därtill. Däremot hade Lönner bort giva klart besked åt de
kriminalpolismän från statspolisen, som biträtt honom med förundersökningen,
att Kling varit anhållen för brott, så att dessa kunnat upplysa Kling
därom och om hans rätt att anlita försvarare under förundersökningen. Så
syntes Lönner icke ha förfarit. Sedan Lönner fått veta resultatet av förhöret
med Kling och konfrontationen mellan Lööf och Kling den 8 juli 1952, hade
Lönner bort förordna om Klings lösgivande. När nu Kling den 9 juli 1952
förts till häradsrätten i Kristinehamn för att vittna, hade Lönner vidare
bort upplysa rätten om de misstankar, som han haft mot Kling angående
hans delaktighet i Lööfs brott.

På anmodan verkställde polismyndigheten i Göteborg därefter ytterligare
utredning i vissa hänseenden genom förhör med Kling, vilken därvid enligt
en av kriminalöverkonstapeln Fritz Gustafsson upprättad rapport berättade
följande: Kriminalkonstaplarna Vallentin Wallerstedt och Gösta Boman
hade gripit Kling i hans bostad i Mölndal troligen den 7 juli 1952 och
medfört honom till kriminalstationen i Göteborg, där han fått besked om
att han gripits på begäran av landsfiskalen i bilipstad och hade att kvarstanna
tills vidare besked konnne från landsfiskalen. Kling hade begärt besked
om anledningen till kvarhållandet. Wallerstedt hade då telefonerat till

ordonnanspolisen i Göteborg och därpå hade Kling själv fått tala i telefonen
med troligen någon ordonnanskonstapel, vilken uppgivit, att Kling på
begäran av landsfiskalen i Filipstad skulle transporteras till Karlstad. Ordonnanskonstapeln
hade sagt, att begäran därom kommit per teleprinter.
Något besked om att han var anhållen hade Kling icke fått vare sig i Göteborg
eller senare i Karlstad eller Kristinehamn, såvitt Kling kunde erinra
sig. Berggren hade icke underrättat Kling om att Berggren skulle höra Kling
sasom misstänkt för brott. Icke heller hade Berggren underrättat Kling om
att han ägde rätt att erhålla biträde av försvarare. Berggren hade uppgivit,
att Kling skulle höras som vittne mot Lööf och att Kling skulle till Kristinehamn
och vittna i saken inför häradsrätten där. Berggren hade förhört Kling
om vad han visste om försäljning av recept till färgblad och om han visste,
var Lööf fått dessa recept ifrån. Sedan förhöret och konfrontationen den 8
juli ägt rum, hade Berggren endast sagt till Kling, att han fick stanna kvar
’ tills i morron”, för då skulle han inställas som vittne i rätten. Kling hade
icke före vittnesmålets avläggande den 9 juli fått någon erinran om att han
ägde vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja
att han förövat brottslig handling. Kling vore övertygad om att rättens
ordförande icke känt till att Kling varit anhållen förrän åklagaren omedelbart
efter vittnesmålets avläggande lämnat upplysning därom. Omedelbart
efter det Kling avlagt sitt vittnesmål hade rättens ordförande frågat Kling,
vad han begärde i ersättning för inställelsen. Kling hade begärt ersättning
för de tre dagar han varit berövad friheten. Åklagaren hade då tagit till
orda och uppgivit, att Kling varit anhållen och att Kling därför icke kunde
påfordra annan ersättning än fri resa tillbaka till Göteborg. ”Han har varit
anhållen, men skall omedelbart försättas på fri fot”, hade åklagaren yttrat.
Något annat besked om att Kling försattes på fri fot och anledningen därtill
hade icke lämnats honom. Rätten hade därpå tillerkänt Kling ersättning för
resa till Göteborg och dagtraktamente med troligen 8 kronor. Kling kunde
icke erinra sig, att det inför rätten varit tal om anledningen till att Kling
varit anhållen. Så snart Kling vittnat — således före huvudförhandlingens
slut — hade han fått följa med troligen någon tingshusvaktmästare till ett
rum intill rättens sammanträdesrum, där han av en kvinnlig tjänsteman
fått ut reseersättning och traktamente, varpå Kling avlägsnat sig från rätten.
Det hade då endast varit 5 minuter kvar till nästa tåg mot Göteborg,
varför Kling skyndat till stationen och medföljt detta tåg.

På fråga vilken uppfattning Kling själv fått om anledningen till anhållandet
uppgav Kling, att han hade den uppfattningen att han skulle höras
som vittne mot Lööf. När Kling av Wallerstedt och Boman förts till kriminalstationen
i Göteborg, hade Kling framhållit, att han själv kunde inställa
sig i god tid inför rätten i Kristinehamn den 9 juli och att det icke vore nödvändigt
att han kvarhölles för att inställas inför rätta. Det hade varit då
Wallerstedt överlämnat telefonluren till Kling, så att han i telefon fått tala

med ordonnanspolisen om landsfiskalens i Filipstad begäran att Kling skulle
transporteras till Karlstad. Wallerstedt hade framhållit, att han och Boman
gripit Kling på landsfiskalens begäran och att de hade laglig rätt och skyldighet
därtill. Att Kling varit anhållen hade han icke hört talas om förrän
Lönner tagit till orda vid Klings begäran om ersättning för frihetsförlusten.

Kling förklarade vid förhöret slutligen, att han ville ha ersättning för de
tre dagar han varit berövad friheten, om det skulle visa sig att Lönner icke
haft laga rätt att beröva Kling friheten på sätt som skett.

Enligt en av kriminalkommissarien i Göteborg N.-S. Trägårdh upprättad
rapport uppgåvo Boman och Wallerstedt i fråga om händelseförloppet efter
Klings gripande den 7 juli 1952 följande.

Boman: Efter införandet å kriminalstationen hade Kling hemställt om
besked rörande anledningen till gripandet. Boman hade upplyst Kling därom,
att gripandet enligt Bomans uppfattning tillkommit som en följd av
Klings engagemang i den receptförsäljning, varom Kling hörts av Boman
den 3 juli 1952. I anslutning därtill hade Boman omedelbart beställt telefonsamtal
med landsfiskalen i Filipstad, vilket expedierats och utväxlats
omkring klockan 11.20. Lönner hade underrättat Boman om att Lönner förklarade
Kling anhållen samt att Lönner omgående ämnade bekräfta beslutet
med telegram innehållande jämväl begäran om transport av Kling till
Karlstad. Lönner hade icke nämnt något om arten av det brott, varför
Kling misstänkts. Med hänsyn till sin underordnade ställning som polisman
hade Boman icke ansett sig lämpligen kunna begära precisering av det
brott, varför Kling uppenbarligen måst misstänkas. Emellertid hade Boman
haft klart för sig, att Kling var berättigad erhålla icke blott besked om anhållandet
som sådant utan jämväl om brottets art. Kling hade under samtalet
med Lönner befunnit sig i samma rum som Boman och således varit
vittne till vad Boman yttrat. Boman ville därför tro, att Kling misstagit
sig i fråga om det av honom påstadda telefonsamtalet med ordonnanspolisen.
För så vitt Bomans minne icke sloge helt fel, hade han nämligen låtit
Kling övertaga telefonluren för att pa sa sätt bereda denne tillfälle att själv
av Lönner direkt informera sig om anledningen till anhållningsbeslutet.
Boman trodde alltså, att Kling och Lönner sprakats vid. Därest Boman
trots allt skulle ha misstagit sig därutinnan, ville Boman anföra, att något
hemlighetsmakeri från hans sida icke förekommit. Lönner hade ju redan i
telefonsamtalet med Boman meddelat anhållningsbeslut, och det finge
därför anses helt uteslutet, att Boman skulle ha underlåtit upplysa Kling
därom. Kling hade gjort ett mycket sympatiskt intryck och redan av den
anledningen hade förefunnits skäl att tillmötesgå hans begäran. Boman
hölle bestämt före, att Kling antingen av Lönner direkt eller genom förmedlan
av Boman underrättats om anhållningsbeslutet men väl måhända
icke blivit underrättad om det brott, varå anhållningsbeslutet grundats.
När Kling påstode att han icke underrättats om beslutet ifråga, ville Boman

under åberopande av det nu anförda ge uttryck för den uppfattningen, att
Khngs minne sveke honom på denna punkt på grund av att han icke erhållit
kännedom om det brott, som föranlett beslutet. Boman hade avlämnat
Kling i kriminalpolisens arrestlokaler i omedelbar anslutning till samtalet
med Lönner. Därefter hade Boman den 7 juli icke haft någon förbindelse
med Kling.

Wallerstedt: Han hade vid gripandet av Kling så att säga endast biträtt
Boman, som tilldelats ärendet. Därför hade Wallerstedt icke i någon högre
grad engagerat sig däri. Wallerstedt erinrade sig dock Kling som en hygglig
och sympatisk person och hade kvar den minnesbilden, att han funnit Lönners
beslut att anhålla Kling vara egendomligt.

Sedan jag därefter berett Lönner tillfälle att taga del av vad i ärendet
förekommit samt inkomma med slutligt yttrande däri, anförde Lönner i avgivet
yttrande följande.

Det ville synas som om Kling redan i Göteborg erhållit besked om orsaken
till hans anhållande. Lönner kunde numera icke erinra sig något sådant
telefonsamtal med Kling som omnämndes av Boman. Det vore emellertid
icke omöjligt att Lönner själv per telefon delgivit Kling orsakerna. Lönner
ville icke medgiva, att ett uppskjutande av beslutet om Klings frigivande
före hans hörande vid domstolen varit oberättigat. Med hänsyn till hans
medhjälp vid försäljningen av recepten och hans därför uppburna ersättning
hade Lönner hela tiden ansett Kling starkt misstänkt för delaktighet
i Lööfs brott. På grund av att Kling saknat fast bostad och ordnat arbete
ävensom medel till sitt uppehälle hade det varit nödvändigt att omhändertaga
honom för att dels säkerställa den bevisning hans vittnesmål innebure
och dels möjliggöra hans häktande, därest hans delaktighet bleve klargjord.
Att han icke kommit att erhålla den juridiska behandling enligt rättegångsbalken,
som han varit berättigad till, finge tillskrivas en serie olyckliga omständigheter,
kanske mest brådskan kring målet mot Lööf. Svårt vore ju
också att långt efteråt erinra sig alla detaljer. Filipstads distrikt hade omkring
1 000 brottmål per år och det vore därför förklarligt, att man tappade
kontakten med ett ärende så snart detsamma betraktades som avslutat.
Lönner \ore säker pa att han för rättens ordförande omtalat, att Kling var
anhallen, men Lönner kunde givetvis icke garantera hur ordföranden uppfattat
meddelandet. — Lönner vore fullt medveten om att han bort giva
Berggren tydligare order om Klings hörande och annat. Orsaken vore emellertid
ursäktlig, då Lönner förutsatt att Berggren skulle förstå innebörden
av anhållandet. Det vore alldeles klart, att man i fortsättningen finge inrikta
sig på bättre ordergivning, tydligen skriftlig och per telegram. Någon
ersättning till Kling syntes Lönner icke böra utgå. Kling hade, enligt de
uPPgifter Lönner erhållit från Göteborg, vid tiden för gripandet icke haft
någon anställning. Därest ersättning emellertid ansåges böra utgå, borde

utredningen kompletteras med uppgifter om hans anställnings- och ekonomiska
förhållanden m. m. vid tiden för anhållandet.

I en till landsfogden i Värmlands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I ärendet är upplyst, att sedan vid förundersökningen angående Lööf
framkommit, att Kling biträtt Lööf vid försäljningen till ett bolag i Stockholm
av de av Lööf innehavda, på orättmätigt sätt åtkomna recepten, Kling
den 3 juli 1952 hörts å polisstationen i Göteborg, därvid Kling förnekat
kännedom om Lööfs åtkomst av recepten. Den 7 juli 1952 har Lönner i
telefon till kriminalpolisen i Göteborg begärt, att Kling skulle gripas och
införpassas till kriminalstatspolisen i Karlstad. Efter det Kling med anledning
av detta anhållningsbeslut gripits samma dag klockan 10.50, varom
Lönner underrättats genom telefonsamtal klockan 11.20, har Lönner vid
samtalet och därefter i telegram begärt Klings anhållande och transporterande
till Karlstad. Kling har därpå överförts till Karlstad, där förhör med
honom hållits av kriminalkonstapeln Berggren den 8 juli, då Kling även
konfronterats med Lööf. På eftermiddagen den 8 juli har Berggren per telefon
underrättat Lönner om resultatet av förhöret och konfrontationen, därvid
Lönner lämnat Berggren det beskedet att Kling skulle påföljande dag
av Berggren inställas vid huvudförhandlingen i målet mot Lööf. Sedan
Kling under nämnda huvudförhandling hörts såsom vittne i målet, har han
frigivits och fått återvända till Göteborg.

Även om Lönner till en början kunnat misstänka Kling för brottsligt förfarande
med avseende å de ifrågavarande recepten, måste av den förebragta
utredningen anses framgå, att anledning icke förelegat att efter förhöret
med Kling den 3 juli beröva honom friheten. Några omständigheter, som
vederläde Klings vid nämnda förhör lämnade uppgifter, hade icke förebragts.
Då vad mot Kling förekommit icke innefattade skälig misstanke om
brottsligt förfarande, hade Lönner icke ägt anhålla honom i och för anställande
av ytterligare förhör i Karlstad. Berggrens förhör med Kling och konfrontationen
med Lööf den 8 juli hade — i stället för att stärka misstankarna
mot Kling — bekräftat riktigheten av dennes tidigare berättelse.
Under alla omständigheter hade det därför ålegat Lönner att, sedan han
sistnämnda dag av Berggren underrättats om resultatet av förhöret och
konfrontationen, omedelbart förordna om Klings frigivande. Att låta avgörandet,
om Kling skulle frigivas eller framställning göras om hans häktande,
anstå i avvaktan på att Kling eller Lööf måhända skulle lämna andra uppgifter
vid huvudförhandlingen i målet mot Lööf, kan uppenbarligen icke ha
varit befogat.

I själva verket synes det varken ha varit misstanke om brottsligt förfa -

rande från Klings sida eller tanken att bevis mot honom skulle framkomma
vid huvudförhandlingen, som föranlett Lönner att anhålla Kling den 7 juli
och sedan kvarhålla honom till huvudförhandlingen. Enligt min mening
måste det i stället antagas, att Lönners berörda åtgärder skett i syfte att
säkerställa Klings hörande såsom vittne i målet mot Lööf. Att så varit fallet
vinner stöd av följande omständigheter.

Sedan Lönners den 7 juli meddelade anhållningsbeslut verkställts genom
Klings gripande samt Lönner underrättats därom, hade det ålegat Lönner
att föranstalta om förhör med Kling jämlikt 24 kap. 8 § rättegångsbalken.
Vid nämnda förhör hade Kling skolat erhålla besked om det brott, för vilket
han var misstänkt, och om sin rätt att under förundersökningen anlita
försvarare. Lönner har emellertid helt underlåtit att lämna förhörsledarna
instruktioner i ifrågavarande hänseenden. Den enda instruktion Lönner
meddelat den 7 juli har varit en order att Kling skulle inställas hos statspolisen
i Karlstad, och den 8 juli har Lönner icke givit annat besked rörande
den fortsatta förundersökningen än att Kling skulle inställas vid huvudförhandlingen
i målet mot Lööf. Berggren har också uppgivit, att han icke erhållit
order av Lönner att höra Kling såsom misstänkt för brott och att han
ej heller förhört Kling i sådan egenskap. Med den av Lönner beordrade konfrontationen
kunde icke heller gärna ha åsyftats annat än att förmå Lööf
att medgiva riktigheten av Klings uppgifter. Berggren har tydligen hyst
den uppfattningen att Kling anhållits för att höras som vittne, enär det
kunde befaras att Kling icke skulle efterkomma en kallelse till rätten i vanlig
ordning. Om detta varit anledningen till frihetsberövandet, vinner Lönners
berörda underlåtenhet att leda och övervaka förundersökningen sin
fulla förklaring.

Vidare har Lönner såsom åklagare i målet mot Lööf vid huvudförhandlingen
den 9 juli åberopat Kling som vittne utan att för rätten giva tillkänna,
att Kling vid tillfället var anhållen såsom misstänkt för delaktighet
i det brott, om vilket han skulle höras. Sedan Kling avgivit sitt vittnesmål
och Lönner upplyst, att Kling var anhållen men skulle frigivas, har Kling
av rätten i vittnesersättning tillerkänts traktamente för en dag samt kostnaden
för återresan till Göteborg. Av allt att döma har således Lönner beslutat,
att Kling skulle frigivas omedelbart efter det han avlagt sitt vittnesmål.
Jämväl dessa omständigheter tala för att Kling i själva verket icke
var anhållen såsom misstänkt för delaktighet i Lööfs brott.

Lönner har själv i sitt slutliga yttrande till mig anfört, att då Kling saknat
fast bostad och ordnat arbete ävensom medel till sitt uppehälle, Lönners
åtgärd att anhålla Kling delvis vidtagits i syfte att säkerställa den bevisning
hans vittnesmål kunde innebära.

Även om Lönner ansett det vara av aldrig så stor vikt att Kling togs i
förvar för sådant ändamål, borde det ha stått klart för Lönner, att det var
lagstridigt att, utan domstols beslut, beröva en person friheten för att in -

ställa honom till vittnesförhör. Skulle det icke kunna anses utrett att Lönner
handlat i sådan avsikt, måste Lönner dock anses ha överskridit sin befogenhet
genom att anhålla Kling såsom misstänkt för delaktighet i Lööfs
brott. Genom anhållandet av Kling den 7 juli och i allt fall genom att icke
den 8 juli förordna om hans frigivande har Lönner därför gjort sig skyldig
till felaktigt förfarande av sådan beskaffenhet, att detsamma icke kan undgå
beivran.

Därest Lönner — mot min i det föregående uttalade uppfattning —
skulle anses ha varit berättigad att på grund av misstanke om brott anhålla
Ivling och kvarhålla honom tills han vittnat vid huvudförhandlingen, har
Lönner i allt fall gjort sig skyldig till tjänstefel i följande hänseenden.

Såsom förut anförts har Ivling icke erhållit besked om vare sig det brott,
för vilket han misstänktes, eller den honom tillkommande rätten att anlita
försvarare. Ej ens de polismän, som omhändertagit eller förhört Kling, synas
ha haft kännedom om varför han anhållits, och denna ovetenhet kan icke
läggas dem till last utan har uppenbarligen berott på att Lönner icke lämnat
dem erforderliga instruktioner. Betecknande härutinnan är, att Lönner,
enligt vad han själv uppgivit, utan vidare antagit att Berggren skulle hålla
förhör med Kling enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken, oaktat ett sådant förhör
skolat hållas av Lönner själv eller av polisman, som därtill särskilt beordrats
av Lönner. Förundersökningen rörande Kling har följaktligen präglats
av en så anmärkningsvärd försumlighet från Lönners sida i fråga om
ledning och övervakning, att den icke kan anses ursäktlig.

Lönner har vidare, enligt vad förut framhållits, underlåtit att vid huvudförhandlingen
i målet mot Lööf giva till känna, att Kling var anhållen såsom
misstänkt för delaktighet i det brott, som vittnesmålet rörde. I 36 kap.
6 § rättegångsbalken förordnas, att vittne må vägra yttra sig angående omständighet,
vars yppande skulle röja att vittnet förövat brottslig handling,
och i 13 kap. 4 § strafflagen stadgas straffrihet för den som lämnat osann
uppgift eller förtigit sanningen angående sådant, varom han ägt vägra att
yttra sig, i fall då omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom. Med
hänsyn till dessa bestämmelser kan redan lämpligheten av att i förevarande
fall låta höra Kling som vittne starkt ifrågasättas. För bedömandet av värdet
av Klings vittnesmål och därmed även för meddelandet av en riktig dom
i målet måste det under alla omständigheter ha varit av största vikt för
rätten att äga kännedom om att Kling var så starkt misstänkt för delaktighet
i Lööfs brott, att han vid vittnesmålets avgivande var anhållen, och
att Lönner sålunda övervägde att göra framställning om hans häktande.
Även genom sin uraktlåtenhet att upplysa rätten om dessa förhållanden har
Lönner gjort sig skyldig till en anmärkningsvärd försummelse.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol väcka och utföra talan mot Lönner för olaga anhål -

lande av Kling. Ansvar borde yrkas enligt 15 kap. 22 § strafflagen. För den
händelse denna talan icke skulle vinna bifall, borde landsfogden i andra
hand yrka ansvar å Lönner jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för hans ovanberörda
försumlighet att leda och övervaka förundersökningen rörande Kling
och att före Klings vittnesmål upplysa rätten om att Kling var anhållen såsom
delaktig i det brott, varom han skulle vittna. Tillfälle borde beredas
Kling att i målet föra talan, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av landsfogden understödjas.

Östersysslets domsagas häradsrätt, varest åtalet väcktes och Kling yrkade
skadestånd av Lönner med 75 kronor för förlorad arbetsförtjänst och
75 kronor för psykiskt lidande, yttrade i dom den 1 juli 1954- följande.

Lönner har bestritt åtalet till alla delar.

Beträffande arten av målet mot Lööf samt anledningen till Klings anhållande
och kvarhållande har Lönner vid huvudförhandlingen anfört:

Målet mot Lööf hade varit ett av de vidlyftigaste och svåraste Lönner
haft sedan han 1948 börjat tjänstgöra som landsfiskal i Filipstads distrikt.
Den anmälan från Rosendahls Fabriker, med stöd varav utredningen igångsatts,
hade avsett industrispionage och det hade därför redan från början
stått klart, att stora värden stått på spel. Sådana recept på färgsammansättningar,
som Lööf förmodades ha tillägnat sig, skulle i en konkurrenthand
ha haft ett mångdubbelt större värde än 10 000 kronor. Lööf hade
under förundersökningens gång nekat till det yttersta och erkänt endast
sådana omständigheter, varom han blivit överbevisad. Lööf hade varit svårhanterlig
och av en ytterst farlig, samhällsfientlig typ. På grund av Lööfs
inställning hade stora bevissvårigheter uppstått. Det hade också varit till
följd av målets besvärliga karaktär som Lönner påkallat biträde av kriminalstatspolisen
i Karlstad. Lönner hade själv tjänstgjort som undersölcningsledare.

Anledningen till att Lönner den 7 juli beslutat anhålla Kling hade varit,
att Kling av Lönner ansetts skäligen misstänkt för medverkan till grov
stöld eller häleri i fråga om recepten samt att Kling bott på ett ”riktigt
kyffe” i Göteborg och dessutom varit medellös, arbetslös och utan fast bostad,
varför det funnits anledning befara, att Kling skolat avvika. De omständigheter
som föranlett Lönner till misstanke om att Kling gjort sig
skyldig till brottslig gärning hade framförallt varit, att Kling medverkat
vid försäljningen av recepten i Stockholm, att han kvitterat och mottagit
köpeskillingen samt att Kling för personlig räkning erhållit kontant ersättning.
Vidare gåve det förhållandet att Lööf under förundersökningen icke
velat vidkännas Kling anledning att förmoda, att Kling haft större andel i
försäljningen än vad som framkommit. På anförda grunder ansåge Lönner,
att han haft laga skäl att anhålla Kling.

Anledningen till att Lönner den 8 juli beslutat kvarhålla Kling efter för -

höret och konfrontationen hade varit de tidigare angivna starka misstankarna,
som funnits mot Kling om brottslig gärning och vilka kvarstått med
oförminskad styrka, ävensom de omständigheter i övrigt, som föranlett
Klings anhållande. Lönner hade hela tiden trott, att Kling gjort sig skyldig
till brottslig gärning med avseende å recepten. Visserligen hade varken vid
förhöret eller konfrontationen framkommit något som stärkt misstankarna
mot Kling, men Lönner hade räknat med att vid huvudförhandlingen skulle
ha förebragts sådana omständigheter mot Kling, att Lönners misstankar
skulle ha bekräftats och Lönner därför efter förhandlingen skulle ha kunnat
begära Klings häktande. Det hade nämligen varit tänkbart, att Lööf
inför den press, som vanligen vore förbunden med en domstolsförhandling,
skulle ha avslöjat förhållanden, som han förtigit inför polisen samt att detta
i sin tur skulle ha föranlett Kling att berätta mera än tidigare. På anförda
grunder ansåge Lönner, att han haft laga skäl att även efter förhöret och
konfrontationen hålla Kling anhållen.

Lönner bestrede, att han anhållit och kvarhållit Kling i avsikt att höra
honom som vittne, och ansåge denna misstanke vara för honom — en erfaren
landsfiskal — ”rent genant”. Det hade visserligen varit så, att Kling
kommit att höras som vittne i målet, varför Lönners åtgärd att beröva
Kling friheten av JO givetvis kunde tolkas till Lönners nackdel. Lönner
ville i detta hänseende endast påpeka, att Kling upptagits i Lönners anhållningsliggare
som misstänkt för medverkan till grov stöld, och detta hade
givetvis icke skett, om Lönner velat försäkra sig om Klings person för att
höra honom som vittne, enär i liggaren icke fördes några anteckningar om
vittnen.

Lönner ansåge med stöd av det anförda, att han icke gjort sig skyldig till
rättsstridigt tvång.

Beträffande den formella behandlingen av ärendet har Lönner uppgivit
följande.

Alltsedan utredningen mot Lööf påbörjats hade han biträtts av två kriminalpolismän,
Andersson och Berggren. Andersson hade stått till Lönners
förfogande fram till den 3 juli, varefter Berggren ensam hjälpt Lönner med
utredningen. Andersson och Berggren hade under större delen av utredningen
varit i Filipstad men hade även varit på andra håll och hållit förhör
med olika personer. Därefter hade Lönner fått del av förhörsresultaten.
Berggren hade visserligen under utredningens gång varit sysselsatt även
med andra utredningar, men det vore Lönners uppfattning att Berggren
”känt till denna affär lika bra som Lönner själv”. Den 7 juli hade Lönner
ringt till Berggren, som då befunnit sig på en mordbrandsutredning i Säffle,
och meddelat, att Lönner begärt Kling anhållen i Göteborg och att Kling
skulle överföras till Karlstad, samt uppmanat Berggren att hålla förhör med
Kling i Karlstad. Lönner kunde icke erinra sig, huruvida han upplyst göteborgspolisen
eller Berggren om anledningen till Klings anhållande och om

7 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclse till 1955 åra riksdag.

det brott misstanken mot Kling avsett. Beträffande göteborgspolisen hade
emellertid tidigare under utredningens gång lämnats direktiv om att Kling
skulle höras om sin eventuella delaktighet i brottsligt förfarande med avseende
å recepten. Beträffande Klings behandling i Karlstad hade Lönner
tagit för givet, att Berggren känt till, att Kling varit anhållen som misstänkt
för delaktighet i Lööfs brott. ”Berggren visste ju i vilken mån Kling
varit med om detta.” Om Berggren varit osäker, hade det legat nära till
hands, att han av Lönner inhämtat klart besked. Lönner visste, att han
icke uttryckligen uppmanat Berggren att hålla förhör jämlikt 24 kap. 8 §
rättegångsbalken. Han hade utgått från att Berggren, vilken han lärt känna
som en mycket skicklig polisman, utan särskild anmaning skulle hålla sådant
förhör och föra protokoll däröver. Det förekomme aldrig, att en polisman,
som vore insatt i en utredning, uttryckligen anmanades att med en
anhållen hålla förhör jämlikt 24 kap. 8 § rättegångsbalken, vilket innebure
att den misstänkte erhölle besked om det brott misstanken avsåge och om
hans rätt att anlita försvarare, utan förundersökningsledaren brukade utgå
ifrån att så skedde. Anledningen till att någon anteckning icke influtit i
anhållningsliggaren om tidpunkten för förhör jämlikt förenämnda paragraf
hade varit, att Berggren vid ett telefonsamtal, som Lönners assistent några
dagar senare haft med denne, upplyst, att något sådant förhör icke hållits.
— Beträffande huvudförhandlingen den 9 juli har Lönner medgivit, att han
icke vid själva sammanträdet upplyst om, att Kling varit anhållen. Emellertid
hade han varit fullt övertygad om att häradsrättens ordförande haft
vetskap därom, enär han någon dag tidigare talat med denne i telefon om
målet mot Lööf och därvid upplyst, att Kling suttit anhållen.

Lönner ansåge med stöd av det anförda, att han icke gjort sig skyldig
till tjänstefel.

På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med Berggren.

Berggren har uppgivit: Han hade biträtt Lönner och Andersson med utredningen
om receptstölderna från Rosendahls Fabriker. Det hade varit en
mycket svår utredning och det hade varit svårt att få de anhållna att göra
några medgivanden. Berggren kände till, att Andersson från en stockholmsfirma
fått besked om att firman innehaft ett kvitto, som varit undertecknat
med namnet Kling, samt att Kling kontaktat bolaget per telefon från
Göteborg. Berggren kände också till, att Andersson därefter hos göteborgspolisen
begärt, att Kling skulle höras på vissa särskilt angivna punkter.
Först den 3 juli hade Berggren blivit direkt inkopplad på fallet Kling. Berggren
hade då varit i Filipstad, och Lönner och han hade under en promenad
i staden diskuterat om Kling. Lönner hade ”nog” då beslutat sig för att
höra Kling mot Lööf vid huvudförhandlingen och Berggren hade ”ett
minne av att Lönner varit tveksam om hur han skulle förfara”. Lönner
hade påpekat bland annat, att Kling saknat fast bostad och fast anställning.
Berggren hade även ”hållit med Lönner om att det kanske kunde

finnas en viss risk, att Ivling inte inställde sig på en vanlig kallelse”. På
eftermiddagen den 7 juli hade han i Saffle haft ett telefonsamtal med Lönner,
vilken då omtalat, att Kling samma dag varit på väg till Karlstad och
skulle väntas dit samma kväll. Därefter hade Lönner bett, att Berggren
skulle ”höra Kling litet ytterligare” samt att Berggren skulle höra Lööf
mot Kling. Den 8 juli hade Berggren även förhört Kling och konfronterat
Kling och Lööf med varandra. Därefter hade han i ett telefonsamtal samma
dag underrättat Lönner om resultatet av förhöret och konfrontationen.
Han hade frågat Lönner, om han skolat sända denne tilläggsprotokollen
över förhöret, men Lönner hade då svarat, att Berggren kunde taga med
sig protokollen samtidigt som han påföljande dag inställde Kling inför
häradsrätten. Berggren trodde, att han redan vid telefonsamtalet den 7 juli
fått order att inställa Kling till huvudförhandlingen, och grundade detta
antagande på att han vid förhöret den 8 juli underrättat Kling om att denne
skulle inställas vid huvudförhandlingen. Berggren trodde icke, att det vare
sig vid hans besök i Filipstad eller vid telefonsamtalen den 7 eller den 8 juli
varit tal om att Kling varit anhållen. Det hade endast sagts, att Kling
skulle hämtas till Karlstad för att inställas vid rätten. Även om ordet ”anhållen”
sålunda icke nämnts hade Berggren emellertid ”nog” haft klart för
sig, att Kling varit anhållen, och den uppfattningen hade han fått därför att
”man kan väl inte utan vidare gripa en människa och förpassa honom och
visitera av honom och sätta in honom utan att han är anhållen”. Berggren
hade emellertid icke fått någon uppgift om att Kling varit anhållen som
misstänkt för delaktighet i brott. Det hade icke heller i det protokoll, som
förts vid det förhör med Kling som hållits i Göteborg, funnits någon anteckning
om att Kling skulle höras som misstänkt eller att förhör ägt rum
jämlikt 24 kap. 8 § rättegångsbalken. Berggren hade icke heller beordrats
att hålla förhör med Kling jämlikt nämnda paragraf. Det förhör Berggren
hållit med Kling hade enligt Berggrens uppfattning varit ett vittnesförhör.
Det hade varit vid samtalet i Filipstad den 3 juli, som Berggren fått för sig
att Kling skulle betraktas som vittne. Berggren hade visserligen känt till,
att det icke funnes någon möjlighet att i denna ordning beröva någon friheten
för att höra honom som vittne, men han hade likväl icke velat ifrågasätta
riktigheten av undersökningsledarens åtgärd.

Närmare hörd om anledningen till att Berggren fått den uppfattningen
att Kling skulle höras som vittne har Berggren uppgivit, att Lönner vid
samtalet i Filipstad den 3 juli sagt ”rent ut”, att Lönner beslutat höra Kling
som vittne. Då Berggren därefter tillfrågats, huru han då kunnat få den
uppfattningen att Kling varit anhållen, trots att Lönner enligt Berggrens
nu lämnade uppgifter sagt att Kling skulle höras som vittne, har Berggren
endast uppgivit, att han icke insett, att han haft några ”skäl att fundera
över om Lönner gjort rätt eller inte”. Ytterligare hörd har Berggren uppgivit,
att han trott, att Kling varit anhållen för att inställas inför rätten. —

100

Berggren hade varit i tjänst som polisman sedan 1936 och hade de sista sex
åren tjänstgjort på statspolisens kriminalavdelning. Han hade förordnats
som förhörsledare såväl av landsfogden som av landsfiskalerna i länet och
hade icke — såvitt han hade sig bekant — i något enda fall försummat de
formaliteter, som skulle iakttagas i fråga om personer, som varit anhållna
såsom misstänkta för brott.

Enligt bestämmelserna i 24 kap. 1 § rättegångsbalken må häktning ske
av den, som på sannolika skäl är misstänkt för brott, varå straffarbete kan
följa, om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes
undandrager sig lagföring eller straff. Enligt bestämmelse i 24 kap.
5 § rättegångsbalken må den mot vilken förekommer skäl till häktning anhållas
i avbidan på rättens beslut därom.

De omständigheter, vilka av Lönner åberopats till stöd för att han ansett
Kling skäligen misstänkt för medverkan till grov stöld eller för häleri, ha
enligt häradsrättens uppfattning innefattat tillräckliga skäl för uppkomsten
av sådan misstanke. Nämnda brott kunna medföra straffarbete. Med hänsyn
därtill och i beaktande av vad Lönner obestritt uppgivit om Klings vid
tidpunkten för anhållandet ostadiga arbets- och bostadsförhållanden, vilka
utgjort fara för att Kling skolat avvika, anser häradsrätten Lönner ha haft
laga skäl för anhållandet av Kling.

Därefter uppkommer frågan, huruvida Lönner ägt rätt att efter förhöret
och konfrontationen den 8 juli fortfarande ha Kling anhållen.

Varken vid förhöret eller konfrontationen framkom något som kunde
stärka misstankarna mot Kling. I stället bekräftades därvid riktigheten av
vad Kling tidigare uppgivit. Det kan förty icke anses, att därefter förelegat
sådana skäl till misstanke att Kling begått brottslig gärning, att Lönner i
fortsättningen ägt ha Kling anhållen.

Som Lönner emellertid icke kan anses övertygad att ha handlat i annan
tanke än att Kling verkligen gjort sig skyldig till den brottslighet, varför
han varit av Lönner misstänkt, kan Lönner icke straffas för det han kvarhållit
Kling efter konfrontationen.

På grund av vad sålunda anförts och enär genom den i målet förebragta
utredningen mot Lönners bestridande icke heller är styrkt, att han berövat
Kling friheten i avsikt att höra honom som vittne, skall åtalet mot Lönner
för rättsstridigt tvång ogillas.

Härefter återstår att bedöma, huruvida Lönner gjort sig skyldig till
tjänstefel.

Vad först angår frågan om Lönner lämnat honom underställd polispersonal
klara uppgifter om anledningen till Klings anhållande får genom Berggrens
vittnesmål och vad i övrigt i målet förekommit anses utrett, att Lönner
icke lämnat sådana uppgifter. Genom sin underlåtenhet härutinnan har
Lönner förfarit felaktigt. Med hänsyn till vad Lönner uppgivit därom, att

101

göteborgspolisen tidigare fått direktiv om att Kling skulle höras om sin
delaktighet i brottsligt förfarande med avseende å recepten, och i beaktande
av att Berggren biträtt Lönner under förundersökningen får Lönner
anses i viss utsträckning ha haft skäl att antaga, att den honom underställda
polispersonalen skolat känna till anledningen till Klings anhållande.
Lönners underlåtenhet är med hänsyn härtill ursäktad i sådan grad, att
den icke bör medföra ansvar för tjänstefel.

Vidkommande därefter frågan, om Lönner i övrigt icke lett förundersökningen
på föreskrivet sätt, framgår, att Lönner givit Berggren i uppdrag att
hålla förhör med Kling ävensom att förhör ägt rum. Av Lönners uppgifter
framgår tydligt, att han med förhöret avsett ett sådant förhör, som omtalas
i 24 kap. 8 § rättegångsbalken. Anledningen till att detta förhör icke av
Berggren uppfattats som ett sådant förhör har uppenbarligen varit Lönners
underlåtenhet att upplysa Berggren om att Kling av Lönner varit misstänkt
för delaktighet i Lööfs brott. Därest Berggren erhållit sådant besked
måste med hänsyn till vad i målet blivit upplyst om Berggrens skicklighet
som polisman förutsättas, att förundersökningen därefter kommit att äga
ram enligt meddelade bestämmelser. Som emellertid Lönner särskilt lagts
till last sin underlåtenhet att upplysa om anledningen till Klings anhållande,
vilken underlåtenhet sålunda enligt häradsrättens uppfattning varit
orsak till att förundersökningen icke ägt rum i stadgad ordning, bör Lönner
icke därjämte läggas till last, att han icke i övrigt lett förundersökningen
på föreskrivet sätt.

Genom Lönners eget medgivande är slutligen utrett, att Lönner icke vid
huvudförhandlingen upplyst häradsrätten, att Kling varit anhållen som
misstänkt för delaktighet i Lööfs brott. Därigenom har Lönner enligt
häradsrättens uppfattning förfarit felaktigt. I beaktande av vad Lönner
obestritt uppgivit därom, att han någon dag före huvudförhandlingen vid
telefonsamtal berättat för häradsrättens ordförande, att Kling varit anhållen,
och med hänsyn till stadgandet i 36 kap. 10 § rättegångsbalken, enligt
vilket det åligger rätten att innan vittnesmål avlägges söka utröna om
vittnet till part eller till saken står i något förhållande, som kan vara av
vikt för bedömande av tilltron till vittnets berättelse, anser häradsrätten
emellertid Lönners sistnämnda underlåtenhet icke vara av beskaffenhet att
medföra ansvar.

På anförda grunder skall jämväl åtalet för tjänstefel ogillas.

Lönncr har bestritt skadeståndsskyldighet. Såsom ett i och för sig skäligt
belopp har Lönner vitsordat 25 kronor i ersättning för psykiskt lidande.

Vid ovanstående utgång i ansvarsfrågan är Kling icke berättigad till
skadestånd.

Häradsrätten ogillar åtalet. Klings skadeståndstalan lämnas utan bifall.

102

Från denna dom, som innefattade nämndens enhälliga mening, var
häradsrättens ordförande skiljaktig och anförde följande:

”Lika med häradsrätten anser jag utrett, att Lönner underlåtit såväl att
lämna honom underställd polispersonal klara uppgifter om anledningen till
Klings anhållande som att vid huvudförhandlingen i målet mot Lööf upplysa
om att Kling varit anhållen som misstänkt för delaktighet i Lööfs brott
samt att Lönner härigenom förfarit felaktigt.

De omständigheter, Lönner åberopat till försvar för sin underlåtenhet i
ovannämnda hänseenden, kan emellertid enligt min mening icke föranleda
till att Lönner därigenom kan anses ursäktad i sådan grad, att han för vad
han sålunda låtit komma sig till last kan undgå ansvar för tjänstefel.

Kling kan dock på grund därav icke anses berättigad till skadestånd.

Jag är i övrigt ense med pluraliteten.

Domslut.

Jag prövar lagligt döma Lönner jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
att till kronan utgiva 10 dagsböter om 15 kronor.

Klings skadeståndstalan lämnas utan bifall.”

Med den utgång åtalet fått i häradsrätten fann jag mig icke kunna åtnöjas.
Jag anmodade därför landsfogden i Värmlands län att hos Svea hovrätt
fullfölja talan mot häradsrättens dom under yrkande om bifall till
åtalet.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

6. Tjänstefel av nämndeman genom röjande av innehållet i en
av domstol vid enskild överläggning beslutad men
ännu icke offentliggjord dom.

Av handlingarna i ett genom klagomål av vågmästaren Sigurd Granbrant
i Barsele härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Allmän åklagare påstod vid Åsele och Vilhelmina häradsrätt efter stämning
å klaganden och skogsarbetaren Älvar Svensson i Lillögda ansvar å
klaganden för rattfylleri, medverkan till rattfylleri och medverkan till olovlig
körning samt å Svensson för rattfylleri, olovlig körning och vårdslöshet
i trafik.

Huvudförhandling i målet hölls å tingsstället i Åsele den 26 oktober 1953
inför häradsrätten med nämnd och med häradshövdingen Erik Thomasson
såsom ordförande. Vid förhandlingen anförde åklagaren: Klaganden och
Svensson hade natten mellan den 18 och den 19 juli 1953 å allmän väg
inom Åsele socken fört en klaganden tillhörig personbil oaktat båda varit
så påverkade av starka drycker, att det kunde antagas att de icke på be -

103

tryggande sätt kunnat föra fordonet. Svensson hade saknat körkort. Klaganden
hade överlåtit förandet av bilen åt Svensson, oaktat klaganden vetat
att Svensson var spritpåverkad och saknade körkort. Svensson hade
vidare fört bilen ovarsamt i det att han i en kurva kört för fort, varvid
bilen kommit av vägen och rullat runt samt fått svåra skador.

Svensson vitsordade, att han saknat körkort, och klaganden vidgick, att
han överlämnat åt Svensson att föra bilen. Klaganden uppgav, att han,
innan han överlämnat ratten åt Svensson, frågat denne om han kunde
köra bil, vartill Svensson svarat att han avlagt prov under militärtjänst.
Rörande åtalet mot Svensson för ovarsam körning påstod Svensson, att
han fått punktering, vilket haft till följd att han kört av vägen. Både klaganden
och Svensson bestredo, att de under körningen varit spritpåverkade.

Vid huvudförhandlingen tillkännagavs, att dom i målet skulle meddelas
genom att hållas tillgänglig å rättens kansli i Lycksele den 9 november

1953. Efter rättsförhandlingens slut den 26 oktober 1953 höll rätten enskild
överläggning, varvid domen beslutades.

I domen, som meddelades å utsatt dag, dömdes dels klaganden jämlikt
3 § andra stycket samt 4 § 1 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott,
sistnämnda lagrum jämfört med 3 kap. 4 § strafflagen samt allt under tilllämpning
av 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, att för medverkan till olovlig
körning och medverkan i rattfylleri hållas i fängelse två månader, dels ock
Svensson jämlikt 3 § första stycket, 1 § första stycket och 4 § 1 mom. lagen
om straff för vissa trafikbrott ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
att för olovlig körning, vårdslöshet i trafik och rattfylleri hållas i fängelse
likaledes två månader.

I en den 23 februari 1954 hit inkommen skrift anförde klaganden följande.

Endast någon dag efter tingsförhandlingen den 26 oktober 1953 hade
det av ett flertal personer i Siksjö och Lillögda byar samt i Åsele varit
känt, att domen i målet mot klaganden och Svensson skulle lyda på fängelse
i två månader. Orsaken därtill vore, att en av rättens ledamöter redan
dagen efter målets handläggning omtalat domslutet för mätningsteknikern
Börje Salomonsson i Åsele. Denne, som ju ej hade någon tystnadsplikt i
ett fall som detta, hade i sin tur omtalat saken för andra personer. Klaganden
misstänkte, att det vore Thomasson som yppat domslutet. Thomasson
och Salomonsson hade nämligen dagen efter tingsförhandlingen
sammanträffat i Borgsjö vid handläggningen av ett annat trafikmål, i vilket
Salomonsson hörts som vittne.

Sedan jag anmodat Thomasson att till mig inkomma med yttrande över
klagomålen samt Thomasson i avgiven förklaring bestritt, att han för Salomonsson
eller annan obehörig röjt domens innehåll, uppdrog jag åt lands -

104

fogden i Västerbottens län att genom förhör med Salomonsson verkställa
utredning i saken.

Med anledning därav höll landsfogden Erik G. Sahlin förhör med Salomonsson,
vilken därvid berättade följande.

Den 27 oktober 1953 hade Salomonsson infunnit sig som vittne vid en
huvudförhandling i ett trafikmål, som handlades å olycksplatsen i närheten
av vägskälet vid Borgsjöbyn. Salomonsson hade färdats till platsen i
sm personbil. Sedan Salomonsson avgivit sitt vittnesmål och handläggningen
av målet avslutats, hade han begivit sig till sin bil, vänt densamma
och kört Umeå-vägen fram. Han hade då i backspegeln sett, att en man
stått och vinkat vid vägkanten. Salomonsson hade stannat bilen och mannen
hade fragat om en fru kunde fa följa med i bilen. Salomonsson hade
jakat därtill, och därefter hade en kvinna kommit in i bilen och tagit plats
i framsätet. Salomonsson hade sedan fört bilen till Åsele, och hans kvinnliga
passagerare hade begärt att fa bli skjutsad till busstationen i Åsele.
Hon hade icke presenterat sig, men Salomonsson hade känt igen hennes
utseende och vetat, att hon var ledamot av rätten som nämndeman. Salomonsson
hade först sagt någonting om den ruskiga väderleken och att
det ej var så roligt att stå ute på vägarna och ha förrättningar. Passageraren
hade svarat, att det gar ju an när det är så kort förhandling som i
dag, men i går tog det en fyra timmar”. Hon hade talat om, att hon därvid
avsage ett mal, som rört en trafikolycka vid Lillögda. Då hon nämnt Lillögda,
hade Salomonsson förstått vilket mål det gällt. Han hade nämligen
vetat, att två personer stått åtalade för rattfylleri samt att olycksplatsen
var belägen vid Lillögda. Han hade därefter frågat passageraren, hur det
hade gått i målet, och hon hade då svarat: ”Det blev två månader, och
det var rätten fullständigt enig om.” Salomonsson hade därigenom fått
klart för sig, att de båda personerna i lillögdamålet fått vardera två månaders
fängelse. Han hade trott, att domen i detta mål avsagts i vanlig
ordning dagen förut. Därefter hade det icke varit mera tal om detta mål.
Efter cirka 20 minuters färd hade de natt busstationen, där Salomonsson
avlämnat sin passagerare. Senare på dagen hade Salomonsson samtalat
med vågmästaren Torsten Nilsson, vilken därvid frågat, om Salomonsson
visste hur det hade gått i lillögdamålet. Salomonsson hade svarat, att ”det
blev två månader”.

I det över förhöret med Salomonsson förda protokollet antecknade Sahlin,
att vid häradsrättens förhandling den 27 oktober 1953 två kvinnliga
nämndemän tjänstgjort i rätten, nämligen fruarna Jenny Edman i Lomsjö
och Anna Abrahamsson i Gavsele, samt att en av Salomonsson lämnad beskrivning
av hans passagerare vid bilfärden till Åsele tydde på att passageraren
var Anna Abrahamsson.

105

I av mig infordrat yttrande förklarade Anna Abrahamsson, att hon icke
hade med saken att skaffa, samt företedde ett av polismannen Helmer
Lindahl i Åsele utfärdat intyg, enligt vilket Anna Abrahamsson vid det
ifrågavarande tillfället färdats från Borgsjö till Åsele i Lindahls bil.

På anmodan avgav därefter Jenny Edman yttrande. Hon anförde följande.

Det vore riktigt att hon den 27 oktober 1953 åkt med Salomonsson i dennes
bil från Borgsjö, där handläggning av ett trafikmål pågått. Salomonsson
och Jenny Edman hade börjat tala om en vägförrättning och sedan
övergått till tal om väderleken, som under dagen var regnig och kall. Jenny
Edman hade sagt, att även om vädret var dåligt kunde det dock vara
trevligare med utomhushandläggning av mål, ”för exempelvis i går satt vi
inne med ett mål i fyra timmar och sådant kan bli nog så långsamt”. Salomonsson
hade tydligen känt till vilket mål Jenny Edman åsyftat och
kommit med frågan ”hur gick det med det där”. ”Ja — det blev ju två
månader” hade Jenny Edman svarat utan att för ögonblicket tänka på att
domen ännu icke var offentliggjord. Det hade skett av ren obetänksamhet.
En starkt bidragande orsak till Jenny Edmans obetänksamma yttrande
hade nog varit, att rattfylleri regelmässigt icke vore föremål för något
hemlighetsmakeri och oftast gåves största möjliga publicitet. Hade det
varit fråga om ett annat mål, trodde sig Jenny Edman kunna säga, att
hon säkerligen aldrig fällt något uttalande av den innebörd som påtalats.
Jenny Edman beklagade djupt, att yttrandet kommit att fällas och de
konsekvenser obetänksamheten medfört. Den skada klaganden till äventyrs
lidit vore Jenny Edman icke i stånd att bedöma. Domen skulle ju i allt
fall ha offentliggjorts inom kort. Tilläggas kunde, att varken klagandens
eller någon annan i målet inblandad persons namn nämnts vid samtalet
med Salomonsson.

I avgivna påminnelser meddelade klaganden, att han komme att kräva
skadestånd av Jenny Edman. Sedan jag berett Jenny Edman tillfälle till
förnyat yttrande, anförde hon, att hon icke hade något att tillägga till förklaring
av att domslutet yppats i förtid, samt framhöll, att klaganden otvivelaktigt
icke lidit någon skada genom hennes förvållande, varför hon bestrede
alla anspråk på skadestånd från klagandens sida.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Omfattningen av den särskilda tystnadsplikt, som åligger domare, framgår
av den i 4 kap. It § rättegångsbalken föreskrivna domareden. I denna

106

ed, som skall avläggas innan domaren får tjänstgöra, försäkrar han, att han
”skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till
rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller”. Domaren
får således icke för obehörig röja något av vad vid enskild överläggning
beslutats rörande innehållet i en dom, förrän domen blivit i vederbörlig
ordning offentliggjord, och han äger icke heller yppa, om rätten varit enhällig
eller om skiljaktig mening förekommit.

I förevarande fall är utrett, att Jenny Edman — sedan hon den 26 oktober
1953 i egenskap av nämndeman deltagit i häradsrättens överläggning
till dom i ovannämnda mål att avkunnas den 9 november 1953 — redan
den 27 oktober och således före domens meddelande för Salomonsson omtalat
vilka straff rätten vid den enskilda överläggningen beslutat ådöma
klaganden och Svensson. Enligt vad Salomonsson uppgivit har Jenny Edman
därjämte yppat, att domen var enhällig.

Jenny Edman har därigenom uppenbart brutit mot den henne som domare
åvilande tystnadsplikten. På grund härav har domslutet kommit till
allmän kännedom innan domen fallit. Väl framgår av vad i ärendet förekommit,
att Jenny Edman handlat allenast av oaktsamhet. Hon har dock
genom sin vårdslöshet gjort sig skyldig till ett sådant åsidosättande av sin
ämbetsplikt som domare, att hennes förfarande icke bör undgå att beivras
som tjänstefel.

Jag uppdrog alltså åt riksåklagarämbetet att vid hovrätten för Övre
Norrland väcka och utföra talan mot Jenny Edman i anmärkta hänseendet.
Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen. Tillfälle borde beredas
klaganden att i målet föra talan.

Hovrätten för Övre Norrland, varest riksåklagarämbetet yrkade ansvar
å Jenny Edman för det hon för en utomstående omtalat, vilka straff häradsrätten
vid den enskilda överläggningen beslutat ådöma klaganden och
Svensson, och därigenom brutit mot den tystnadsplikt, vilken åvilade henne
såsom domare, yttrade i dom den 11 december 1954 följande.

Genom Jenny Edmans erkännande, som bestyrkes av utredningen i målet,
är utrett att hon i enlighet med åklagarens påstående brutit mot sin
tystnadsplikt. Härigenom har hon gjort sig skyldig till tjänstefel.

Hovrätten dömer Jenny Edman, jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen, för
tjänstefel att till kronan utgiva 20 dagsböter å 2 kronor.

107

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i likhet
med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse för
allenast ett mindre antal under år 1954 behandlade ärenden.

1. Utlämnande av handlingar, som på grund av bestämmelserna
i 10 § sekretesslagen bort hemlighållas.

I en den 2 mars 1954 hit inkommen skrift anförde en lantbrukare i Karlsdal,
Hånger, klagomål rörande det förhållandet att, sedan till polismyndigheterna
i Sverige inkommit ett av polismyndighet i Finland upprättat polisundersökningsprotokoll
angående en därstädes gjord anmälan mot klaganden
för otukt, innehållet i detta protokoll delgivits en medarbetare i Värnamo-Tidningen.
Denna åtgärd hade, enligt klaganden, haft till följd att i
tidningen, redan innan klaganden blivit hörd i saken, den 29 januari 1954
under rubriken ”Lantbrukare i Hänger anmäld: otukt med krigsfosterbam
införts en artikel av följande lydelse:

”En trist otuktshistoria, i vilken en lantbrukare från Hånger figurerar,
har blottats inför kriminalpolisen i Ekenäs i Finland. Denna polismyndighet
har via Kriminaltekniska anstalten i Stockholm översänt handlingarna till
landsfiskal Olof Hallin i Värnamo, som i sin tur remitterat dem till landsfiskal
Tage Gedda i Reftele för vidare åtgärder.

En finsk kvinna, född 1932 i Tenala men nu gift och bosatt i Ekenäs, har
berättat att hon år 1944 kom som krigsfosterbam till lantbrukarehemmet i
Hånger. Hennes broder hade tidigare genom Finlandshjälpens förmedling
placerats i ett hem i Villstad och det var därigenom systern kom i förbindelse
med hemmet i Hånger. Strax efter hennes ankomst dit — hon var då
13 år gammal — hade lantbrukaren, som är gift, börjat göra otillbörliga
närmanden. Polisrapporten från Ekenäs ger många beklämmande detaljer
om lantbrukarens sätt att behandla sin fosterflicka. Hon försökte värja sig,
men han var efterhängsen och sedan hon fyllt 15 år förekom fullbordade
otuktshandlingar ofta flera gånger i veckan. Flickan förklarar för polisen
att hon var rädd för mannen och inte vågade motsätta sig honom. Förhållandet
mellan henne och lantbrukaren fortsatte så länge hon vistades i hans
hem.

Nu iir hon som sagt gift och hon har för sin man berättat hela den tråkiga
historien. Upplevelsen under åren i Sverige vållade henne starka psykiska
påfrestningar och hon anser sig ha blivit märkt för livet. Polisförhör
med henne hölls av kriminalpolisen i Ekenäs den 15—1(5 januari. Hon berättade
då bl. a. att lantbrukaren i brev sedan hon återvänt till Finland

108

förklarat att han ''älskat henne’, varjämte han uppmanat henne att bränna
breven.

Det blir nu polisens sak att utreda hur det förhåller sig med denna sak.”

I klagoskriften framhöll klaganden, att tidningen distribuerats i klagandens
hembygd vid 9-tiden på morgonen den 29 januari, medan däremot
polismyndigheten i orten först vid 17.30-tiden samma dag infunnit sig i klagandens
hem för att underrätta klaganden om den gjorda anmälan och hålla
förhör. I tidningsartikeln hade återgivits även grava anklagelser mot klaganden,
vilka saknade grund och som klaganden inför polisen på det bestämdaste
bestritt. Klaganden anhöll, att JO måtte verkställa undersökning
huruvida påtalade förfarande stode i överensstämmelse med gällande
sekretesslag.

På anmodan av mig verkställde landsfogden i Jönköpings län Bertil
Ankar utredning i ärendet och inkom därmed ävensom med eget utlåtande.

I en av Ankar upprättad promemoria angående saken upplystes till en
början följande.

Den 29 januari 1954 på förmiddagen hade Ankar av landsfiskalen i Reftele
distrikt telefonledes underrättats om att landsfiskalen i Värnamo
distrikt till honom översänt ett polisundersökningsprotokoll från finsk polismyndighet,
varav framgått att klaganden kunde misstänkas ha stått i otillbörligt
förhållande till sin förutvarande fosterdotter Yngborg. Landsfiskalen
i Reftele distrikt hade samtidigt meddelat, att polisundersökningsprotokollets
innehall samma morgon av för honom obekant anledning publicerats i
Värnamo-Tidningen samt att klaganden ännu icke kunnat höras i saken.
Ankar hade omedelbart givit order till kriminalstatspolis att påbörja förundersökning.
Två kriminalkonstaplar hade farit till Reftele, där finska
polisens protokoll av landsfiskalen överlämnats till kriminalkonstaplarna,
vai pa dessa redan samma dags eftermiddag anställt förhör med klaganden.
Förundersökningen hade avslutats den 11 februari 1954, därvid Ankar
fattat beslut om åtal mot klaganden för otukt mot fosterdotter jämlikt 18
kap. 6 § strafflagen. Förundersökningsprotokoll med beslutet hade därefter
översänts till klaganden. Sedermera hade ansökan om stämning gjorts hos
Östbo och Västbo domsagas häradsrätt.

Den 13 mars 1954 hördes landsfiskalen i Värnamo distrikt Olof Hallin av
Ankar. Hallin uppgav därvid följande.

Den 28 januari 1954 hade Hallin från statens kriminaltekniska anstalt
erhållit ovannämnda polisundersökningsprotokoll. Så snart Hallin tagit del
av handlingarna, hade han trott sig förstå, att anstalten sänt dem fel. Efter
kommunindelningsändringen 1952 hörde nämligen Hångers kommun icke
längre till Värnamo landsfiskalsdistrikt utan till Reftele distrikt. Hallin
hade dock varit något tveksam, enär det varit möjligt att Karlsdal låg inom
Värnamo distrikt men sa nära gränsen, att Hånger likväl var postadress.

109

Eftersom Hallin av handlingarna sett, att det rörde sig om ett finlandsbarn,
hade han erinrat sig att redaktören Harry Sjöman i Värnamo-Tidningen
tidigare varit engagerad i Hjälpkommittén för Finlands barn, antingen såsom
ordförande eller på annat sätt. För att lokalisera Karlsdal hade Hallin
därför ringt upp Sjöman och frågat, om han hade kännedom om eller komme
ihåg Yngborg. Sjöman hade upplyst, att han kände henne val, och
Hallin hade därefter frågat, var Karlsdal vore beläget. Sedan han av Sjöman
erhållit besked att Karlsdal låge söder om Hångers station, hade han
genast förstått, att platsen ifråga icke låge inom hans distrikt och att han
borde vidarebefordra ärendet till landsfiskalen i Reftele distrikt. Hallin insåge
väl, att ärendet tillhörde statsåklagarens prövning, men han hade tänkt
sig att, eftersom anstalten sänt handlingarna till en distriktsåklagare, denne
i sin tur borde sända dem till behörig distriktsåklagare. Enligt Hallins mening
hade landsfiskalen i Reftele distrikt bort översända ärendet till statsåklagaren.
Sjöman hade vidare sagt sig vara intresserad av de fosterbarns
öden, i vilka han tidigare haft del, och därför frågat Hallin vad det nu rörde
sig om. Hallin hade upplyst Sjöman, att det förefölle som om klaganden
stått i otillbörligt förhållande till Yngborg. Sjöman hade då yttrat någonting
om att han på visst sätt kände sig ansvarig för flickan, eftersom det
varit han som anvisat henne till fosterhemmet hos klaganden. Sjöman hade
vidare frågat, om Hallin hade någonting emot att Sjöman finge besöka
landsfiskalskontoret för att få närmare upplysningar i ärendet. Hallin hade
svarat att, eftersom det nu låge till på det sättet, han icke kunde finna att
något hinder förelåge mot att Sjöman finge taga del av handlingarna och
av dem närmare få veta vad det rörde sig om. Fn stund senare hade Sjöman
besökt landsfiskalskontoret. Hallin hade redogjort för vad handlingarna
innehöllo och även låtit Sjöman taga del av dem. Besöket hade varat ungefär
tjugo minuter. Såvitt Hallin kunde erinra sig, hade Sjöman icke gjort
några anteckningar. Under tiden hade Hallin och Sjöman samtalat om
saken och Sjöman hade uttryckt sin ledsnad över vad som hänt. Hallin hade
ett svagt minne av att han och Sjöman resonerat om huruvida saken borde
publiceras. Han ville också minnas, att han avrått från publicering, då däremot
Sjöman yttrat någonting om att detta borde skrikas ut för allmänheten.
Hallin hade dock icke av samtalet fått den uppfattningen att det
varit Sjömans mening att låta det inflyta i tidningen. Efter cirka tjugo minuter
hade Hallin och Sjöman skilts åt. Omedelbart därefter hade Hallin
skickat handlingarna utan att diarieföra dem till landsfiskalen i Reftele
distrikt. Dagen efter hade Hallin fått se tidningsartikeln. Han kände väl
till, att handlingar rörande undersökning av brott icke i något fall finge
utlämnas förrän åklagaren beslutat i saken. Han hade själv alltid varit mycket
angelägen om att honom underlydande polismän skulle följa dessa bestämmelser.
Han ville meddela, att han för icke så länge sedan studerat ett
tidningsurklipp, vari statsåklagaren i Göteborg i en artikel berört tidnings -

mäns klagomål över att de icke blivit informerade om polisiära nyheter.
Slutligen ville Hallin framhålla, att han icke utlämnat upplysningar till Sjöman
i dennes egenskap av tidningsman utan såsom intresserad av finlandsbarnen.

Hallin överlämnade vid förhöret ett av Sjöman undertecknat intyg av
följande innehåll.

Sjöman ansåge det orätt, om Hallin skulle lastas för publicerandet av
ifrågakomna anmälan mot klaganden. För att kunna bedöma om det i anmälan
omnämnda brottet varit begånget inom hans distrikt hade Hallin
telefonledes begärt vissa uppgifter av Sjöman. Enär förfrågan gällt ett före
detta s. k. krigsbarn från Finland, hade Sjöman blivit intresserad och önskat
närmare uppgifter. Anledningen till Sjömans intresse hade varit, att han i
denna del av landet fungerat såsom ombud för Hjälpkommittén för Finlands
barn. I sådan egenskap hade Sjöman på sin tid lagt ned mycken tid
och oerhört mycket arbete på att bereda de från Finland komna barnen den
allra bästa omvårdnad genom att placera dem i hem, där han varit övertygad
om att de skulle kunna erhålla sådan omvårdnad. I den mån det varit
Sjöman möjligt hade han därefter med intresse sökt följa de finska barnens
levnadsöden. Han hade t. ex. känt till att Yngborg nu vore gift med en
poliskonstapel i Ekenäs. Det hade således icke varit i egenskap av tidningsman
som Sjöman kontaktat Hallin och begärt de uppgifter, som han senare
använt vid publicerandet. Att Sjöman ändock använt uppgifterna för sin
tidning kunde Hallin icke lastas för. Ju mera Sjöman efter besöket hos
Hallin tänkt över saken, desto mera hade hans indignation ökats över att
den person, som erhållit hans och hjälpkommitténs förtroende att handha
vårdnaden av ett ömtåligt och känsligt flickebarn från ett krigshärjat land,
till den grad missbrukat förtroendet, att han utnyttjat den mottagna
skyddslingen för att tillfredsställa sina sämsta drifter. Genom att Sjöman
känt ett visst ansvar för vad som skett hade hans indignation stegrats till
den grad, att han beslutat sig för att ge offentlighet åt saken. Hade Sjöman
underrättat Hallin om sitt beslut, vore han på grund av sin kännedom om
denne övertygad om, att Hallin tillrått Sjöman att vänta med publicerandet
till dess utredningen genom vederbörande polismyndighet varit slutförd. I
alla andra fall av ömtålig art hade Sjöman enligt sin mening förfarit ytterst
korrekt.

I sitt utlåtande anförde Ankar följande.

Den verkställda utredningen syntes Ankar giva vid handen, att Hallin i
tjänsten utlämnat handling, som avsåges i 10 § sekretesslagen, under sådana
förhållanden att han bort räkna med publicering av vissa uppgifter ur handlingen
å sådan tid att deras offentliggörande skäligen kunnat befaras motverka
brottmålsutredningen. Vidare syntes Hallin vid utlämnandet, med
hänsyn till att den misstänkte då ännu icke hörts, ha bort förstå, att hans
åtgärd kunde vara ägnad att medföra onödigt men för den misstänkte. Det

hade dock visat sig, att brottmålsutredningen i stort icke påverkats av tidningsartikeln.
Den misstänkte hade dessutom, såsom framginge av förundersökningsprotokollet,
delvis medgivit riktigheten av vad som offentliggjorts.
Icke desto mindre syntes Hallin ha handlat oförsiktigt.

I förnyat yttrande anförde Hallin till förtydligande av förhörspromemorian,
att Sjöman, som på grund av sitt tidigare engagemang i riksföreningen
för Finlands barn haft ett berättigat intresse av att efter föreningens upphörande
i möjligaste mån hålla kontakten med finlandsbarnen, hade upplyst
Hallin om att Sjöman kände Yngborg väl och att han ditintills sökt
hålla kontakten med henne. Under sådana förhållanden och då det varit
känt att Yngborg var bosatt i utlandet, hade Hallin ansett sig böra passa
på tillfället att höra sig för om hennes tillförlitlighet. Hade det därvid upplysts,
att anmälaren vore känd för mindre tillförlitlighet, hade Hallin givit
vederbörande polismyndighet en vink därom. Enär han ansett det olämpligt
att i telefon tala med Sjöman om saken, hade Hallin bett denne, som
hade sitt kontor på andra sidan den gata där Hallin själv hade sina tjänstelokaler,
att komma upp till sig. Sedan Sjöman efterkommit denna begäran
och tagit plats vid Hallins skrivbord, hade Hallin givit honom i stora drag
en redogörelse för innehållet i anmälningen. Något utlämnande av handlingarna
enligt sekretesslagens ordalydelse hade således icke förekommit.
Efter det Sjöman fått del av anmälningens innehåll, hade han vitsordat, att
med hans kännedom om Yngborg tilltro kunde sättas till hennes i anmälningen
nedskrivna berättelse. De påtalade åtgärderna från Hallins sida hade
således varit bestämmande för hur han skulle förfara med det till honom
översända ärendet. Hallin bestrede, att han ”utlämnat” handlingarna ifråga,
och han bestrede likaledes, att han lämnat uppgifterna om anmälningens
innehåll för att desamma skulle kunna publiceras. Med sin kännedom om
Sjömans storartade och uppoffrande arbete för finlandsbarnen hade Hallin
icke haft någon anledning misstänka publiceringssyfte, så mycket mindre
som Sjöman flerfaldiga gånger på Hallins begäran väntat med publicering
av polisnyheter, som Sjöman på annat sätt fått reda på och där omedelbar
publicering skolat kunna skada pågående utredning. Bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen, sekretesslagen och andra olika sekretesskungörelser
m. m. reglerade endast frågan om tillhandahållandet av allmänna handlingar.
De vore således icke tillämpliga på frågan i vad mån muntliga uppgifter
finge lämnas. Ej heller mot tystnadsplikten, sådan den reglerats genom
bestämmelserna i 9 § i allmänna polisinstruktionen, ansåge Hallin sig
ha brutit genom de påtalade åtgärderna. Med den förklaring Hallin nu
lämnat torde man icke kunna anse Sjöman såsom ”obehörig” i lagens mening.
Genom sina åtgärder hade Hallin ej heller motverkat målets utredning.
Under sin långa tjänstetid hade Hallin sysslat en hel del med brottmål.
Han ansåge sig därför kunna bedöma riskerna för eventuell bevisnings

112

förstörande. I detta ärende hade icke funnits några bevis som kunde förstöras.
Polisundersökningen hade icke heller givit något som helst belägg
för att det i och för sig beklagliga publicerandet motverkat målets utredning.
Ankar uttalade i sitt yttrande, att Hallin bort förstå, att hans åtgärd
kunnat vara ägnad att medföra onödigt men för den misstänkte. Något sådant
men för en enskild, som omnämndes i 2 kap. 1 § första stycket tryckfrihetsförordningen,
hade icke åsamkats klaganden, och någonting sådant
hade denne ej heller påstått i sin klagoskrift.

Då Hallin vid förhöret inför landsfogden uppgivit, att han låtit Sjöman
taga del av det finska undersökningsprotokollet, men i sin förklaring bestritt,
att han utlämnat handlingen ifråga, anmodade jag Hallin att inkomma
med fullständig redogörelse över vad i berörda hänseende förekommit.
Med anledning därav anförde Hallin i förnyat yttrande följande.

Att så lång tid efter en händelse kunna i detalj redogöra för vad som förekommit
kunde Hallin icke. Enligt vad han nu komme ihåg hade följande
hänt. Vid Sjömans besök hos Hallin hade han tagit plats vid skrivbordet
snett emot Hallin. Bordsskivan vore icke mer än 0,8 meter bred. Handlingarna
angående anmälan mot klaganden hade Hallin haft liggande på skrivbordet
framför sig. Det hade därför icke varit någon svårighet för Sjöman
att från sin plats snett emot Hallin se vad som stod i handlingarna. Då
Hallin vid telefonsamtalet med Sjöman fått bekräftelse på att klaganden
var bosatt inom Hångers socken, hade Hallins och Sjömans samtal vid tillfället
rört sig om vad Yngborgs till polisen i Finland avgivna berättelse
innehöll i stora drag och i samband därmed huruvida Yngborg kunde tillmätas
trovärdighet. Som Sjöman lärt känna Yngborg hade han ansett, att
man kunde lita på hennes uppgifter. Handlingarna hade under tiden aldrig
blivit utlämnade till Sjöman. De hade hela tiden legat framför Hallin på
skrivbordet och Hallin hade icke iakttagit, att Sjöman gjorde några anteckningar.
Hallin kunde därför icke annat än vidhålla sitt påstående i den förut
avgivna förklaringen, att något utlämnande av handlingarna enligt sekretesslagens
ordalydelse icke förekommit. I 10 § sekretesslagen stadgades, att
handlingar rörande polismyndigheters och åklagares verksamhet till förekommande
eller beivrande av brott ej finge utlämnas, såvida skäligen kunde
befaras, att utlämnande skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls
utredning eller vara menligt för enskild person. Ankar anförde i sitt
yttrande, att Hallin utlämnat handling, som avsåges i 10 § sekretesslagen,
under sådana förhållanden att han bort räkna med publicering av vissa
uppgifter å sådan tid, att deras offentliggörande skäligen kunde befaras
motverka brottmålsutredningen. För en person, som sysslat med brottmålsutredningar,
hade det varit lätt att förstå, att i ett fall som det ifrågavarande
det knappast kunde tänkas några bevis som kunde förstöras. Icke
heller yppandet av anmälans innehåll för Sjöman hade Hallin kunnat be -

113

döma som en åtgärd av beskaffenhet att motverka utredningen. Från polisen
i Finland hade icke förelegat annat än Yngborgs berättelse med vissa
påståenden, som i någon ringa mån kunnat göras sannolika genom de brev
som bifogats polisförhörsprotokollet. Hade klaganden ihärdigt nekat till
vad som lagts honom till last av Yngborg, torde han icke ha kunnat fällas
till ansvar för brottet. Hallin bestrede därför bestämt, att han vid det tillfället
haft några som helst skäl misstänka svårigheter för den blivande
polisutredningen genom att han för Sjöman i dennes tidigare skildrade
egenskap omtalat vad klagandens förra fosterdotter berättat för polisen i
Finland. Det hade fastmer varit till fördel för den fortsatta polisutredningen
att man blivit övertygad om att Yngborg var känd för trovärdighet.
Sjöman hade sedermera icke behövt höras närmare om den saken, enär klaganden
så gott som genast erkänt brotten. — Yngborg hade någon dag tidigare
tillskrivit klagandens hustru om saken, vilken givetvis redan då varit
avhandlad mellan makarna. — Hade Hallin förutsett publicering, hade han
givetvis bett Sjöman vänta därmed tills klaganden hunnit höras. Sjöman
hade tidigare väntat med publicering av polisnyheter till dess det ansetts
lämpligt. Hallin hade numera den uppfattningen, att det i och för sig beklagliga
publicerandet hjälpt polisen att tvinga fram erkännande från klaganden.
Saken hade ju av anledning som Hallin nyss nämnt varit högaktuell
hos klagandens familj och hade givetvis där diskuterats igenom ordentligt.
Då klaganden genom tidningen erfarit att hans brott polisanmälts, hade
han blivit överrumplad och osäker om vilken bevisning i form av brev till
Yngborg, som hon lämnat ifrån sig till polisen. Klaganden hade icke kunnat
veta, att de brev som omtalats i tidningsartikeln i verkligheten voro brända
samt att bevismaterialet var så gott som ingenting. Ankar påstode vidare,
att Hallin med hänsyn till att den misstänkte då ännu icke hörts bort förstå,
att Hallins åtgärd kunnat vara ägnad att medföra onödigt men för den
misstänkte. Hallin vidhölle, att han icke räknat med publicering, och under
sådant förhållande hade det icke kunnat vara menligt för den misstänkte,
att Sjöman fick reda på vad hans skyddsling berättat. Såge man efteråt på
vad som verkligen skett, måste man konstatera, att tidningsartikeln ifråga
varit försynt formulerad. Något namn hade icke blivit nämnt vare sig å
den misstänkte eller hans bostad. Helt allmänt hade angivits eu lantbrukare
i Hånger och där funnes åtskilliga sådana. Därigenom kunde artikeln
ifråga knappast anses ha medfört något men för den misstänkte. De närmaste
grannarna, som känt till att klaganden haft ett finlandsbarn, hade
möjligen kunnat förstå att artikeln ifråga avsåg klaganden. I kommunen i
övrigt och utanför densamma inom tidningens begränsade spridningsområde
hade ingen kunnat förstå, att artikeln avsåg klaganden. Senare hade
genom polisutredningen framkommit, att Yngborg ungefär samtidigt med
anmälan till polisen i Finland tillskrivit förutom klagandens hustru en av
grannarna. Saken hade därigenom redan varit känd bland dessa. Därest

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclsc till turs riksdag.

114

de av Hallin mottagna och sedan vidaresända handlingarna av kriminaltekniska
anstalten betraktats såsom hemliga enligt 10 § sekretesslagen,
ifrågasatte Hallin, om icke anstalten såsom varande den första myndigheten
här i landet som handlagt ärendet bort på något sätt utmärka handlingarnas
karaktär. Kriminaltekniska anstalten, som Hallin förutsatte kände
till att brott av ifrågavarande slag utreddes och beivrades av statsåklagare,
hade bort sända ärendet direkt till denne. Hallin själv hade omedelbart
efter mottagandet bort underrätta statsåklagaren. Han hade dock faktiskt
blivit vilseledd av den omständigheten att kriminaltekniska anstalten översänt
handlingarna till distriktsåklagare. Det vore beklagligt, att Hallins
åtgörande i saken lett till den påtalade publiceringen. Då Hallin väl kände
till lagstiftningens anda och mening, kunde han icke annat än försäkra, att
hans påtalade åtgärd skett oavsiktligt. Han vore också väl medveten om att
detta förhållande i och för sig icke vore friande. Med hänsyn till vad Hallin
nu anfört beträffande åtgärdens inverkan på brottmålets utredning och att
den knappast kunde anses ha varit menlig för enskild person, kunde det till
och med ifrågasättas om hans åtgärd varit stridande mot 10 § sekretesslagen.
Om Hallin icke desto mindre skulle anses ha handlat oförsiktigt, syntes
denna hans oförsiktighet med hänsyn till vad han anfört och åberopat
böra bedömas såsom lindrig och för honom endast medföra en reprimand.

I det mål, som sedermera av Ankar såsom statsåklagare i länet anhängiggjordes
mot klaganden vid Östbo och Västbo domsagas häradsrätt med
yrkande om ansvar för otukt med fosterbarn, blev ifrågakomna polisundersökningsprotokoll,
dagtecknat den 16 januari 1954, ingivet till rätten. Genom
dom den 2 juli 1954, som vann laga kraft, dömde häradsrätten klaganden
jämlikt 18 kap. 6 § första stycket samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
för otukt med fosterbarn till straffarbete åtta månader, villkorlig dom.

Vid avgörandet av målet, däri huvudförhandling hållits inom stängda
dörrar, meddelades icke något beslut om hemlighållande av handlingar i
målet.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden, vilka upptogos i
en till Hallin avlåten skrivelse.

I 10 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar stadgas, att handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets
eller åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande
av brott ej må utlämnas, såvida skäligen kan befaras, att utlämnande skulle
motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller åtgärder till
förekommande av brott eller ock vara menligt för rikets säkerhet eller för
enskild person.

115

Av innehållet i detta lagrum framgår, att avsikten med stadgandet varit
att bereda skydd mot offentliggörandet av bland annat anmälningar rörande
brott och på grund därav upprättade förundersökningsprotokoll under de
i lagrummet angivna förutsättningarna. Så länge offentliggörandet av en
sådan handling kan antagas motverka utredningen av brottmålet, måste
handlingen hemlighållas intill dess efter handlingens företeende i rättegång
densamma blivit offentlig. Detsamma gäller, om innehållet i handlingen är
av sådan beskaffenhet att det kan lända enskild person till men. Med enskild
person avses här även den för det anmälda brottet misstänkte. Ett
förundersökningsprotokoll kan innehålla upplysningar om den misstänkte,
vilka icke direkt beröra brottet ifråga, eller om brottsliga gärningar av denne,
vilka ej föranlett åtal, och i dessa delar måste protokollet hemlighållas
under ovan angivna tid. Någon hemligstämpling av handlingar, som skola
hemlighållas enligt 10 § sekretesslagen, torde i regel icke ske, utan den som
förvarar sådan handling har att från fall till fall pröva, om handlingen får
utlämnas eller ej.

I förevarande fall är upplyst att, sedan ett av polismyndighet i Finland
upprättat polisundersökningsprotokoll rörande Yngborgs anmälan mot klaganden
för otukt från kriminaltekniska anstalten översänts till Hallin för
vidare åtgärd, Hallin den 28 januari 1954 låtit redaktören Sjöman få del av
vissa i protokollet intagna uppgifter, varpå protokollets innehåll i dessa
delar påföljande dag återgivits i Värnamo-Tidningen. Det till Hallin översända
undersökningsprotokollet innehöll uppenbarligen sådana upplysningar
om klaganden och hans handlande i anmälda hänseenden, att detsamma
med anledning av stadgandena i 10 § sekretesslagen var att betrakta som
hemligt och ej fick utlämnas till annan för genomläsning. Såsom landsfogden
Ankar anfört måste nämligen protokollets innehåll anses vara sådant,
att dess offentliggörande kunnat motverka brottmålsutredningen och framför
allt lända klaganden till men. Det hade alltså ålegat Hallin att taga
sådan vård om handlingen, att innehållet i densamma icke skulle komma
till kännedom för utomstående.

Till försvar för sin åtgärd att låta Sjöman få del av den mot klaganden
gjorda anmälan har Hallin åberopat, att Sjöman kunde tänkas känna till i
vad mån Yngborgs uppgifter voro förtjänta av tilltro, varför protokollet i
denna del skulle kunna av Hallin kompletteras genom upplysningar av Sjöman.
Denna omständighet torde emellertid näppeligen ha utgjort tillräckligt
skäl för en utredande verksamhet från Hallins sida, då det vid den tidpunkten
uppenbarligen redan var klarlagt att förundersökningen i saken
icke ankom på honom utan på annan åklagare. Yppandet för Sjöman av
Yngborgs anmälan mot klaganden torde alltså icke kunna försvaras med
alt det skett för tillgodoseende av behörigt ändamål. Med hänsyn till föreskriften
i 9 § allmänna polisinstruktionen att polisman icke får för obehörig
yppa något, varom han i tjänsten erhållit kunskap och som ej bör komma

116

till allmänhetens kännedom, hade det därför ålegat Hallin att iakttaga
tystnad om vad han i tjänsten erfarit om ifrågavarande anmälan och brott.

Hallin har i ärendet vidare gjort gällande, att han icke utlämnat handlingen
till Sjöman. Med utlämnande av handling i tryckfrihetsförordningens
och sekretesslagens mening måste förstås varje tillhandahållande av handlingen
för genomläsning, oavsett om den lämnas i vederbörandes hand eller
ej. Av utredningen i ärendet synes framgå, att Hallin i förevarande fall utlämnat
protokollet till Sjöman för genomläsning. Skulle så icke vara fallet,
måste dock med hänsyn till överensstämmelsen mellan tidningsartikelns
innehåll och innehållet i undersökningsprotokollet antagas, att Sjöman beretts
möjlighet att läsa delar av detta medan det, enligt Hallins egen uppgift,
låg framme på hans skrivbord, vid vilket Sjöman vid tillfället satt. I
sistnämnda fall har Hallin uppenbarligen icke övervakat, att handlingens
hemliga innehåll därvid icke kunde läsas av Sjöman, och därigenom har
Hallin, oavsett om handlingen utlämnats till Sjöman eller icke, brustit i den
tillsyn över handlingen som ålegat honom. Hallin har alltså enligt min mening
förfarit felaktigt genom att låta Sjöman taga del av ifrågavarande
handling.

Då protokollet sedermera genom företeende i målet mot klaganden utan
att beslut om hemlighållande av detsamma meddelats vid målets avgörande
blivit offentlig handling, syntes mig någon skada icke kunna anses
tillskyndad klaganden genom Hallins förfarande. Med hänsyn därtill och då
Hallin i förevarande fall syntes ha felat mera av ovarsamhet än i vrång avsikt,
fann jag mig kunna i saken låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden
och en erinran om vikten av iakttagande av föreskrifterna i såväl 9 § allmänna
polisinstruktionen som 10 § sekretesslagen.

2. Fråga huruvida veterinärstyrelsen vid utfärdande av vissa föreskrifter
överskridit av Kungl. Maj:t givet bemyndigande. Tillika
fråga huruvida överdirektören och byråchef i styrelsen
genom skriftligt uttalande föregripit ett av
styrelsen meddelat beslut.

Lagen den 12 april 1935 om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilagen) innehåller bestämmelser, som reglera huvuddragen
av sjukdomarnas bekämpande samt de enskilda djurägarnas och andra av
bestämmelserna berörda personers rättigheter och skyldigheter. I lagens
11 § stadgas, att det ankommer på Konungen att meddela de närmare föreskrifter,
som finnas erforderliga för lagens tillämpning.

117

I propositionen till lagen uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
(prop. nr 42/1935, s. 28), att i av Kungl. Maj:t i administrativ
väg utfärdad kungörelse borde meddelas sådana tillämpningsföreskrifter,
som vore av mera allmängiltig eller ingripande beskaffenhet. Däremot
borde fastställandet av detalj bestämmelser, vilka huvudsakligen vore antingen
av rent veterinär natur och med hänsyn därtill icke sällan i samband
med nya rön på det veterinärvetenskapliga området i behov av ändringar
eller ock ordningsföreskrifter, i hög grad beroende av de lokala förhållandena
på den plats, där en epizooti utbrutit, i största möjliga mån överlämnas
åt medicinalstyrelsen och vederbörande länsstyrelse.

Med stöd av 11 § i epizootilagen utfärdade Kungl. Maj:t den 12 april 1935
kungörelse med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma
husdjurssjukdomar (SFS nr 106), i det följande benämnd epizootikungörelsen.
I fråga om sjukdomen svinpest meddelades i 25—28 §§ särskilda föreskrifter.
I 28 § 2 mom. stadgades följande: ”Finnes anledning antaga att
genom användande av köksavfall (s.k. svinmat) eller slaktavfall eller
dylikt för utfodring av svin kan befaras utbrott eller spridning av svinpest,
må länsstyrelse, i den utsträckning så prövas erforderligt, föreskriva,
att sådant avfall skall fullständigt genomkokas, innan det användes till utfodring.
”

Genom kungörelse den 31 maj 1940 angående förbud att använda okokt
avfall till svinföda, m. m. (SFS nr 406) föreskrev därefter Kungl. Maj:t,
bland annat, att till svinföda avsett avfall icke finge användas till utfodring
av svin, med mindre det fullständigt genomkokats under minst 60
minuter, samt att anläggning, vari sådant avfall yrkesmässigt underkastades
genomkokning, skulle vara i viss ordning godkänd.

Sedan genom kungörelse den 9 maj 1941 om ändring i vissa delar av epizootikungörelsen
(SFS nr 342) den å länsstyrelse jämlikt 28 § 2 mom. ankommande
befogenheten överflyttats på medicinalstyrelsen, utfärdade medicinalstyrelsen
den 18 juni 1941 kungörelse angående förbud att använda
okokt avfall till svinföda m. m. (Ser. B nr 27), vilken kungörelse upphävdes
genom styrelsens den 23 september 1942 utfärdade förnyade kungörelse i
samma ämne (Ser. B nr 50). I sistnämnda kungörelse föreskrevs dels att
slaktavfall, köksavfall och annat till svinföda avsett avfall av animaliskt
ursprung icke finge användas till utfodring av svin, med mindre det fullständigt
genomkokats under minst 60 minuter, dels ock att från anläggning,
varest dylikt avfall yrkesmässigt underkastades föreskriven genomkokning,
icke finge utlämnas därstädes behandlat avfall, förrän anläggningen
(kokningsapparatur och lokal) efter avsyning blivit godkänd av
vederbörande länsveterinär eller av annan tjänsteveterinär, som därtill utsetts
av länsveterinären.

Efter framställning av veterinärstyrelsen, på vilken från och med den
1 juli 1947 överflyttats medicinalstyrelsens befogenheter enligt epizooti -

118

lagstiftningen, förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 15 oktober
1948 (SFS nr 665) dels att 28 § 2 mom. epizootikungörelsen skulle upphöra
att gälla, dels ock att till samma kungörelse skulle fogas en ny paragraf,
betecknad 6 a §, av följande lydelse: ”Veterinärstyrelsen må, där så finnes
påkallat för att förebygga utbrott eller förhindra spridning av sjukdom som
avses i denna kungörelse, föreskriva att köks- eller slaktavfall eller dylikt
skall fullständigt genomkokas, innan det användes för utfodring eller forslas
från den plats, där det framvunnits, så ock meddela nödiga föreskrifter
angående beskaffenheten av anläggning, vari kokningen skall ske.”

Den 24 oktober 1951 utfärdade veterinärstyrelsen en med nr 56 betecknad
kungörelse, som innehöll bland annat följande:

”1 §. Slaktavfall, köksavfall eller eljest till svinföda avsett avfall av animaliskt
ursprung ävensom annat till svinföda avsett foder, som varit i beröring
med sådant avfall, skall, innan det användes till utfodring av svin,
effektivt steriliseras genom kokning.

2 §. Inom de områden och i den utsträckning, som Veterinärstyrelsen förordnar,
må i 1 § avsett avfall eller foder icke forslas från den plats, där det
framvunnits, annorledes än till steriliseringsanläggning, som omförmäles
i 3 §.

3 §. Steriliseringsanläggning, som avses i 2 §, skall vara belägen på sådant
avstånd från svingård, att risken för att smittämne från det till anläggningen
förda avfallet skall på vanliga vägar (genom människor, fåglar, råttor
och dylika) överföras till svingården kan anses vara i möjligaste mån
undanröjd.

Steriliseringsanläggning skall inrättas och drivas med beaktande av i
hälsovårdsstadgan givna föreskrifter. Vid inrättningens inrättande och drift
skall i övrigt särskilt iakttagas

att kontakt omöjliggöres mellan den avdelning, där det okokta avfallet
införes (’den orena avdelningen’), och den, varifrån den steriliserade svinmaten
utföres (’den rena avdelningen’),

att mellan den rena och den orena avdelningen finnes desinfektionsrum
med dusch samt särskilda klädrum för dels arbetskläder, dels icke arbetskläder,
vilka rum skola så användas, att personalen efter avslutat arbete
avlägger sina arbetskläder i klädrummet för sådana, desinfekteras och därefter
insläppes i klädrummet för icke arbetskläder,

att anläggningen i tekniskt avseende skall möjliggöra betryggande sterilisering
av avfallet samt i och för fortlöpande kontroll vara försedd med
automatisk registrering av temperatur och tid, varunder sterilisering ägt
rum,

att de kärl, vari det okokta matavfallet föres till anläggningen, efter
tömningen desinfekteras, samt

att särskilda kärl nyttjas för transport till mottagarna av det steriliserade
avfallet.

119

Anläggning som nu sagts skall, innan den tages i bruk, godkännas av
Veterinärstyrelsen eller den Styrelsen därtill förordnar samt sta under
fortlöpande tillsyn av en av Styrelsen därtill förordnad veterinär.”

Samma dag föreskrev veterinärstyrelsen — på grund av rådande epizootiläge
samt med stöd av bestämmelserna i 6 a § epizootikungörelsen — i en
med nr 57 betecknad kungörelse, att inom Stockholms stad samt följande
kommuner av Stockholms län, nämligen Nacka stad, Sundbybergs stad,
Solna stad, Djursholms stad och Stocksunds köping slaktavfall, köksavfall
eller eljest till svinföda avsett avfall av animaliskt ursprung ävensom annat
till svinföda avsett foder, som varit i beröring med sådant avfall, icke finge
forslas från den plats, där det framvunnits, annorstädes än till anläggning
för sterilisering, som omförmäldes i 3 § i kungörelsen nr 56. Det sålunda
stadgade transportförbudet skulle dock icke utgöra hinder för ägare av
svinbesättning, som omfattade högst fem till gödning avsedda svin (hushållsgrisar),
att för utfodring av dessa använda avfall, som framvunnits
i hans hushåll eller rörelse; och kunde veterinärstyrelsen, då särskilda omständigheter
därtill föranledde, medgiva ytterligare undantag från förbudet.

I samband med utfärdandet av förevarande kungörelser förklarade veterinärstyrelsen
en av Föreningen stockholmsortens avfallsfoder u. p. a. i
det följande benämnd föreningen — uppförd steriliseringsanläggning å Västberga
industriområde i Stockholm vara av beskaffenhet, som avsages i kungörelsen
nr 56.

I en till mig den 16 januari 1953 inkommen klagoskrift fäste riksgäldsfullmäktigen
Wald. Svensson i Ljungskile min uppmärksamhet på vad i
saken förekommit, varvid framhölls, att kungl. kungörelsen den 15 oktober
1948 icke innefattade så vidsträckta fullmakter för veterinärstyrelsen, som
styrelsen i sin framställning begärt, samt att styrelsen, enligt vad som syntes
framgå av en av föreningen utsänd cirkulärskrivelse, på förhand lovat
att, när en av föreningen planerad steriliseringsanläggning bleve färdig,
utfärda bestämmelser, som i realiteten skulle giva föreningen monopol på
marknaden för avfallsfoder inom Stockholm med omnejd. I skriften framhölls
vidare, att två namngivna personer blivit i mål vid domstol dömda till
dagsböter för överträdelse av veterinärstyrelsens föreskrifter.

Beträffande tillkomsten av veterinärstyrelsens av klaganden påtalade
föreskrifter den 24 oktober 1951 samt de omedelbara följdverkningarna av
dessa föreskrifter hade förekommit i huvudsak följande.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 april 1945 anhöll föreningen om
statsbidrag med 136 648 kronor för att kunna uppföra ett centralkokeri
för matavfall i Stockholm.

Vid skrivelsen var fogad en promemoria, vari anfördes: Föreningen hade
startats år 1940 för att vid då inträdande foderbrist tillvarataga matavfall

120

inom Stockholm. Redan vid starten hade från medicinalstyrelsens sida
framhållits önskvärdheten av att ett centralt kokeri för sådant matavfall
komme till stånd. Utredning angående byggnads- och driftskostnaderna för
en dylik anläggning, avsedd att uppföras å Västberga industriområde i
Stockholm, hade nu verkställts. För att täcka den del av byggnadskostnaderna,
som icke kunde anskaffas genom enskilda medel, vore nödvändigt
att erhålla statsbidrag. Det torde vara av nationalekonomisk betydelse att
den ökade smittorisk, som komme att inträda när importen från utlandet
återupptoges, på allt sätt eliminerades. Stockholm utgjorde en betydande
importhamn, och den svinstock, som årligen uppföddes genom köksavfall
från staden, representerade stora ekonomiska värden. Genom infektion av
svinpest och andra sjukdomar kunde denna svinstock förorsaka smittans
spridande även till andra delar av landet. Någon effektiv sterilisering av
köksavfallet i kokerier ute vid de olika svingårdarna hade visat sig synnerligen
svår att genomföra. Genom att insamlingen av avfallet centraliserades
erbjödes även möjlighet att tillföra det vid kokeriet steriliserade fodret
optimala mängder mineralämnen och vitaminer. Därigenom skulle den av
bristen på sådana tillskott beroende höga dödligheten hos svinbesättningarna
komma att nedgå. Föreningen hade sig bekant, att medicinalstyrelsen,
troligen i samband med livsmedelsimportens återupptagande, komme att
väsentligt skärpa kraven på avfallskokerier beträffande såväl deras tillstånd
som skötsel. Föreningen räknade med att som medlemmar få samtliga
svinuppfödare, som inköpte köksavfall från Stockholm.

Vid promemorian voro fogade ritningar och beskrivning över centralkokeriet
samt beräknade anläggnings- och driftskostnader.

Över ansökningen avgåvo lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen gemensamt
utlåtande den 13 mars 1946, vari anfördes bland annat: Matavfall
från restauranter, sjukhus, militärförläggningar och andra liknande
större inrättningar och företag hade sedan flera år i regel tillvaratagits för
utfodring företrädesvis av svin. Såväl under det första som det andra
världskriget hade matavfall jämväl från mindre inrättningar och företag
av liknande art ävensom från enskilda hushåll i viss utsträckning tillvaratagits
för samma ändamål. Erfarenheten hade givit vid handen, att den av
medicinalstyrelsen föreskrivna åtgärden om genomkokning av avfallet med
hänsyn till de bristfälliga anordningarna i avseende å det okokta matavfallets
transport och tillvaratagande vid de olika, jämförelsevis primitiva kokerierna
icke utgjorde ett tillräckligt skydd för smittspridning. Svinpest hade
sålunda påvisats inom besättningar, vilka utfodrats med avfall, som behandlats
i enlighet med medicinalstyrelsens föreskrifter. För att kunna förebygga
uppkomst och spridning av mul- och klövsjuka, svinpest, trikinos
och andra epizootier, vilkas bekämpande kunde medföra stora utgifter för
det allmänna, vore det angeläget, att särskilda kokerier för sterilisering av
matavfall anlades i de tätorter, där större mängder avfall regelbundet till -

121

varatoges för utfodringsändamål. Behovet därav vore särskilt framträdande
i Stockholm, Göteborg, Malmö och andra större importorter. Det vore dock
uppenbart, att det vid central kokning kunde uppstå svårigheter att åstadkomma
en rättvis betalning eller fördelning av det matavfall, som utbjodes
till försäljning, då de olika avfallspartierna, som kunde ha ett mycket växlande
näringsvärde, svårligen kunde kokas vart för sig utan maste blandas
med varandra. Den omständigheten att allt sadant matavfall maste passera
centralkokeriet, innan det transporterades till respektive köpare, medförde
även svårighet att upprätthålla en fri prisbildning å varan, särskilt om
centralkokeriet såsom i förevarande fall vore avsett att drivas av en förening,
som ensidigt företrädde köparnas intressen. En dylik förening måste
emellertid tillse, att det i centralkokeriet nedlagda kapitalet förräntades,
och torde därför bliva nödsakad att driva en sådan prispolitik, att tillräckliga
mängder matavfall tillvaratoges och försåldes. Beträffande nu ifrågavarande
centralkokeri torde den för en räntabel drift av detsamma behövliga
kvantiteten komma att överstiga de kvantiteter, som för det dåvarande
utbjödes till försäljning i orten. Det torde därför komma att uppstå en
viss brist på matavfall, som företrädesvis måste täckas genom insamling
från enskilda hushåll. Då kostnaden för denna insamling i regel överstege
det pris, som betalades för matavfall från större inrättningar och företag,
syntes det knappast föreligga möjlighet för föreningen att framtvinga en
allmän prissänkning å matavfall. Övriga ekonomiska konsekvenser av det
framlagda förslaget kunde på frågans dåvarande läge icke helt överblickas.
Det kunde vara möjligt, att kokningskostnaden för kilogram matavfall
under i övrigt likartade förhållanden bleve nagot lägre vid mindre kokerier
på landsbygden, vilka kunde drivas av vederbörande jordbrukare med egen
arbetskraft och eget bränsle, än vid större till städerna förlagda centralkokerier.
Denna eventuella kostnadsskillnad borde dock kunna nedbringas
till skälig nivå genom lämplig rationalisering av de centrala kokerierna samt
uppvägas av fördelarna för djurägarna att dels undgå arbetet med uppsamlandet
av det ofta å flera ställen befintliga matavfallet, dels erhålla
trygghet för överföring av infektions- och invasionssjukdomar och ett ur
näringsvärdessynpunkt värdefullt foder. Då det vore av stort allmänt intresse
att risken för spridning av smittsamma husdjurssjukdomar nedbringades
genom anläggande i vissa fall av centralkokerier för matavfall,
borde staten i förekommande fall medverka därtill genom att lämna bidrag
till uppförande av dylika anläggningar. Styrelserna hemställde därför, att
Kungl. Maj:t måtte under vissa angivna villkor bevilja föreningen statsbidrag
för anläggande i Stockholm av ett centralkokeri för sterilisering a\
matavfall med belopp högst motsvarande hälften av den kostnad utöver
150 000 kronor, som föreningen styrkte sig ha haft för ändamålet, dock
högst 75 000 kronor.

Genom beslut den 14 juni l!)4(i fann Kungl. Maj:t den ifrågavarande

122

ansökningen — jämte en framställning om statsbidrag åt en för göteborgsorten
bildad liknande förening — icke föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd
än att Kungl. Maj:t anbefallde medicinalstyrelsen att utfärda de bestämmelser,
som styrelsen med hänsyn till den av ansökningarna berörda
verksamheten funne påkallade ur veterinärmedicinsk och sanitär synpunkt.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 april 1948 hemställde veterinärstyrelsen
om ändring av epizootikungörelsen i enlighet med ett av styrelsen framlagt
förslag. I skrivelsen lämnades inledningsvis en redogörelse för fodrets
roll som överförare av smittsamma husdjurssjukdomar, varvid smittvägarna
vid sjukdomen svinpest särskilt behandlades. Det framhölls, bland
annat, att man funnit den mest sannolika smittkällan vara saltat fläsk från
Nord- eller Sydamerika samt att vid de sedan sekelskiftet i Sverige inträffade
svinpestutbrotten primärfallen uteslutande uppträtt inom svingårdar,
som använt matavfall till utfodring, ävensom att dessa primärfall vanligen
förekommit i närheten av de större städerna med deras stora konsumtion
och där i matavfallet även inginge sådant, som härrörde från utlandet.
Genom sterilisering medelst kokning av matavfall, som skulle användas
till utfodring, kunde man spärra den viktigaste smittvägen vid svinpest och
en del andra förödande sjukdomar hos såväl svin som fjäderfä. Medicinalstyrelsen
hade även genom sin kungörelse den 23 september 1942 lämnat
föreskrifter i sådant hänseende. Erfarenheten hade emellertid visat att
genom sålunda anbefalld kokning icke vunnes önskad trygghet mot smittspridning.
Kokningen, som ombesörjts av de olika svinbesättningarnas
ägare och som det icke läte sig göra att öva någon effektivare kontroll över,
hade ofta icke utförts på tillfredsställande sätt. Därtill komme att avfallet
först fördes ut till svinbesättningarna, innan det kokades. Därigenom uppkomme
risk för att smittämnet via personer, råttor, fåglar eller på annat
sätt överfördes till mottagliga djur. Ett annat viktigt moment utgjorde rengöringen
av uppsamlingskärlen och även därutinnan hade det brustit. Det
vore därför av vikt, att avfallet steriliserades, innan det fördes ut till djurbesättningarna.
I första hand gällde detta avfallet från städer och andra
tätorter.

I skrivelsen erinrade veterinärstyrelsen vidare om de förenämnda ansökningarna
om statsbidrag för anläggande av centralkokerier i Stockholm och
Göteborg samt Kungl. Maj:ts beslut i anledning av ansökningarna. Därefter
anförde styrelsen: Föreningen, som omfattade samtliga yrkesmässiga
fläskproducenter i Stockholm med omnejd utom två, hade låtit uppgöra
ritningar till ett centralkokeri för matavfall att uppföras å tomt, som Stockholms
stad upplåtit för ändamålet. Ritningarna hade den 20 september
1947 godkänts av veterinärstyrelsen och byggnadstillstånd hade beviljats,
^yggnadskostnaden uppskattades till — viss inredning oberäknat — minst
275 000 kronor. Den planerade anläggningen fyllde enligt styrelsens mening
de högst ställda fordringar i fråga om sanitär effektivitet. Den skulle även

123

möjliggöra en avsevärd förhöjning av avfallets fodervärde, då detsamma
nämligen vore avsett att innan det utlämnades försättas med mineralämnen
och vitaminer. Föreningen hade vänt sig till veterinärstyrelsen och anhållit,
att styrelsen ville beträffande kokning av svinmat från Stockholm och Solna,
avsedd för yrkesmässig fläskproduktion, utfärda de bestämmelser, som
torde ha åsyftats i Kungl. Maj:ts omförmälda beslut. Genom inrättandet
av centralkokerier, vari matavfallet kunde effektivt steriliseras, skulle tillkomma
ett dittills saknat vapen i kampen mot svinpesten och en del andra
svårartade smittsamma husdjurssjukdomar. En av förutsättningarna för
att så skulle bli fallet vore emellertid, att man inom de särskilda orterna
kunde åstadkomma en sådan dirigering av allt matavfall av betydelse, att
intet av detsamma komme att passera förbi eentralkokeriet på platsen. Ur
veterinärmedicinsk synpunkt vore det givetvis ett önskemål, att å varje ort
med mera betydande produktion av till kreatursfoder använt matavfall
skulle skapas möjlighet att effektivt sterilisera detsamma. Förutom den
trygghet ur epizootibekämpande synpunkt, som skulle följa av en sådan
utveckling, borde man ej heller förbise, att den sålunda minskade epizootifrekvensen
även komme att medföra ekonomisk vinst såväl för statskassan
som för de enskilda djurägarna. Då genom uppförandet i Stockholm av ett
centralkokeri huvudstaden och dess omgivningar, som dittills utgjort ett
av de beträffande faran för såväl svinpest som hönspest mest utsatta områdena,
skulle kunna bli ”säkra” för dessa sjukdomar, funne veterinärstyrelsen
det i hög grad angeläget, att ett sådant kokeri skulle komma till
stånd, som kunde taga hand om matavfallet från området. Styrelsen vore
övertygad om att, därest stockholmsinitiativet visade sig infria de därvid
knutna förväntningarna, detsamma komme att få efterföljare på andra
orter, i första rummet i de stora importstäderna, där det också vore mest
angeläget att kunna fullt betryggande oskadliggöra i matavfallet befintliga
smittämnen. Vid ärendets övervägande hade veterinärstyrelsen emellertid
kommit till den uppfattningen, att den styrelsen jämlikt 28 § 2 mom. epizootikungörelsen
tillagda rättigheten att föreskriva kokning av matavfall
icke knnde anses inbegripa befogenhet att utfärda bestämmelser rörande
kokning av matavfallet å en ort vid viss av styrelsen godkänd kokningsanläggning.
Styrelsen hade därför utarbetat förslag till författningsändring,
avseende att komplettera föreskrifterna uti ifrågavarande moment med ett
stadgande om dylik befogenhet för styrelsen. Möjligheten för styrelsen att
föreskriva kokning av matavfall hade för närvarande sin största betydelse
vid fara för svinpest, hönspest samt mul- och klövsjuka. Styrelsen funne
det emellertid icke uteslutet, att sagda skyddsåtgärder framdeles kunde visa
sig önskvärda även för förebyggandet och bekämpandet av andra under
epizootilagen fallande sjukdomar. Det syntes därför mest ändamålsenligt
att icke knyta de ifrågavarande föreskrifterna till viss eller vissa av de i
epizootikungörelsen särskilt behandlade sjukdomarna utan att infoga de -

124

samma i den del av kungörelsen, som innehölle gemensamma bestämmelser,
där stadgandet syntes kunna införas såsom en ny paragraf efter 6 §, varvid
28 § 2 mom. borde upphävas. I veterinärstyrelsens författningsförslag
hade styrelsens befogenhet givits en mycket vid formulering, detta givetvis
för att därunder skulle kunna inbegripas eventuellt framdeles uppkommande,
nu icke förutsebara situationer. Styrelsen ville emellertid meddela
att, därest förslaget bifölles, styrelsen i fråga om det nu aktuella fallet —
kokning av svinmaten i stockholmstrakten vid det planerade centralkokeriet
— ämnade från bestämmelserna därom undantaga besättningar med
högst tre svin. Därigenom skulle möjliggöras utfodring med ”hemproducerat”
matavfall av hushållsgrisar.

Den i veterinärstyrelsens förslag till kungörelse intagna nya paragrafen,
6 a §, hade givits följande utformning: ”Veterinärstyrelsen äger att beträffande
utfodring med köksavfall eller slaktavfall eller dylikt meddela de
närmare föreskrifter, som styrelsen prövar nödiga till förebyggande av utbrott
av i epizootilagen omförmäld sjukdom eller förhindrande av sådan
sjukdoms spridning eller som styrelsen eljest må finna påkallad av sanitära
skäl.”

I ärendets handläggning i veterinärstyrelsen deltogo överdirektören Gustaf
Adolf Bouveng, veterinärrådet Axel Alegren, byråchefen Sture Lindström
och veterinärrådet Torsten Blom.

Över veterinärstyrelsens framställning avgåvos utlåtanden av medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och kommerskollegium.

Vid medicinalstyrelsens utlåtande, däri ämnet behandlades uteslutande
ur human-medicinska synpunkter, var fogad en till styrelsen ställd skrivelse
från föreningen av den 24 maj 1948, vari lämnades vissa uppgifter angående
föreningens verksamhet. Därav framgick, bland annat, att föreningen
bestod av 48 medlemmar representerande ett sammanlagt innehav
av 5 501 svin.

I sitt utlåtande anförde lantbruksstyrelsen: Enligt lantbruksstyrelsens
mening vore det angeläget att förebygga spridning av smittsamma kreaturssjukdomar
i riket genom sterilisering av till kreatursfoder avsett matavfall.
Mot det förslag, som veterinärstyrelsen i sådant syfte framlagt, hade lantbruksstyrelsen
i och för sig intet att erinra. Sagda förslag innebure emellertid,
att allt matavfall av betydelse inom särskild ort skulle kunna dirigeras
till visst inom orten inrättat centralkokeri. Då en sådan åtgärd kunde medföra
intrång i den fria handeln med dylikt avfall, syntes det angeläget att
den som innehade och dreve sådant centralkokeri, varom fråga vore, ålades
att ställa detsamma till allmänhetens förfogande mot viss fastställd taxa
samt att efterlevnaden av denna bestämmelse övervakades från det allmännas
sida.

Kommerskollegium yttrade: Kommerskollegium hade icke något att
erinra mot utfärdande av bestämmelser, enligt vilka vissa smittsamma hus -

125

djurssjukdomar effektivt kunde bekämpas genom sterilisering av matavfall.
Därest centralkokeri i enlighet med de föreskrifter, som veterinärstyrelsen
efter genomförandet av lagändringen kunde komma att utfärda, uppfördes av
viss förening, syntes det emellertid böra tillses, att den dominerande ställning,
som föreningen kunde komma att intaga genom innehav av centralkokeriet,
icke komme att missbrukas så att andra förbrukare av matavfall
än föreningens medlemmar bleve missgynnade i förhållande till medlemmarna,
exempelvis vid fördelning av avfallsfoder. Den av sanitära skäl förestavade
koncentreringen av kokning av matavfall inom en ort till ett centralkokeri
syntes genom rationalisering medföra kostnadsminskning bland
annat vid upphandling av avfall och därigenom i viss mån motivera den
inskränkning i den fria handeln med matavfall, som skyldigheten att hänvända
sig till visst centralkokeri för erhållande av avfallsfoder medförde.
Under förutsättning att tillfredsställande bestämmelser för sådant centralkokeri
meddelades hade kollegiet icke någon erinran att framställa mot det
framlagda författningsförslaget.

Kungl. Maj :t utfärdade därefter kungörelsen den 15 oktober 1948 om
ändring i epizootikungörelsen (SFS nr 665).

I en till veterinärstyrelsen ställd, den 17 mars 1949 dagtecknad skrivelse
anhöll föreningen genom förvaltaren Fred. E. Helgöstam om styrelsens
”bekräftelse:

1) Dels om ikraftträdande av lag enligt Svensk Författningssamling årgång
1935 nr 106 och årgång 1948 nr 665.

2) Dels tid för ikraftträdandet i förhållande till centralkokeriets upptagande
av verksamheten samt

3) Dels lagens innebörd.”

Med anledning av denna framställning, som icke syntes ha blivit diarieförd
hos veterinärstyrelsen, avläto Bouveng och Alegren en så lydande
svar sskri velse:

”Kungl. Veterinärstyrelsen Stockholm den 24 mars 1949.

Herr Förvaltaren Fred. E. Helgöstam

Farsta gård Södertörns villastad.

Till följd av sammanträden i anledning av Lantbruks veckan och andra
hinder ha vi ej förrän i dag hunnit slutligt utforma ett uttalande angaende
kokningen av matavfallet, som lämpligen synes kunna tjäna det av grosshandlaren
J. E. Johansson och Eder angivna syftemålet. Vi ha därvid enat
oss om följande uttalande:

Matavfallets ödesdigra roll som spridare av smittsamma kreaturssjukdomar,
framför allt svinpest, mul- och klövsjuka samt paratyfus, har länge
stått klar för de veterinära myndigheterna. Genom påbud att till utfodring
avsett matavfall skall kokas, innan det användes,har man sökt att eliminera
den värsta smittfaran. De befogenheter man därvid haft att ur smittspridningssynpunkt
reglera kokningsförfarandet ha emellertid visat sig ineffek -

126

tiva. Möjligheten att utöva kontroll över kokningens utförande har dessutom
varit ringa. För att rada bot pa dessa brister i de veterinära myndigheternas
rustning mot smittsamma husdjurssjukdomar har Kungl. Veterinärstyrelsen
utverkat ändring i förut gällande bestämmelser rörande kokning
av köks- och slaktavfall. Sådan ändring vidtogs genom Kungl. Maj:ts
kungörelse den 15 oktober 1948 (nr 665), enligt vilken Veterinärstyrelsen
bemyndigats dels föreskriva att köks- eller slaktavfall skall fullständigt
genomkokas, innan det användes för utfodring eller forslas från den plats,
där det framvunnits, dels meddela nödiga föreskrifter angående beskaffenheten
av anläggning, vari kokningen skall ske.

Veterinärstyrelsen har godkänt ritningarna till en av Föreningen Stockholmsortens
Avfallsfoder u. p. a. planerad centralkokningsanläggning för
mat- och slaktavfall, vilken är avsedd att uppföras å Västberga industriområde
i Stockholm. Denna anläggning, för vars uppförande Föreningen
beviljats byggnadstillstånd, fyller väl de fordringar i hygieniskt avseende,
vilka Veterinärstyrelsen anser ofrånkomliga, därest kokningen skall ha avsedd
effekt ur smittförebyggande synpunkt. Framför allt möjliggör denna
anläggnings tillkomst eliminerandet av ett par av de f. n. allvarligaste smittriskerna,
nämligen dels att okokt avfall föres ut till svingårdarna för att
först där kokas, dels att smittöverföring sker från det okokta till det kokta
avfallet.

När den projekterade anläggningen är färdig att tagas i bruk, ämnar därför
Veterinärstyrelsen genom kungörelse dels upprepa förbudet mot utfodring
med okokt avfall, dels stadga att okokt avfall från Stockholm med
lämplig omnejd icke må utföras till svingårdarna samt att kokning icke
må ske annat än i av Veterinärstyrelsen godkänd anläggning. Såsom förutsättning
för sådant godkännande kommer Veterinärstyrelsen att kräva, att
anläggningen har samma standard och medger samma kontroll som den
ovan omförmälda, av Veterinärstyrelsen i princip godkända anläggningen.’

G. A. Bouveng. Axel Alegren.”

Under år 1949 utsände föreningen till de svinuppfödare inom stockholmsområdet,
som icke anslutit sig till föreningen, en cirkulärskrivelse, vari lämnades
en redogörelse för föreningens arbetsprogram med inbjudan att teckna
medlemskap. I cirkulärskrivelsen erinrades, bland annat, om den genom
kungörelsen den 15 oktober 1948 genomförda ändringen av epizootikungörelsen.
I fråga om innebörden för Stockholms vidkommande av nämnda
författningsändring hänvisades i cirkulärskrivelsen till ett ”utdrag ur Kgl.
Veterinärstyrelsens skrivelse till föreningen av den 24/3 1949”, vilket utdrag
innehöll den av Bouveng och Alegren avlåtna skrivelsens två sista stycken
jämte undertecknarnas namn. I cirkulärskrivelsen framhölls vidare, att centralkokeriet
vore under uppförande samt att anläggningen beräknades
kunna tagas i bruk omkring ”årsskiftet”. Från nämnda tidpunkt komme
alltså uttalades i skrivelsen — veterinärstyrelsens bestämmelser beträf -

127

fande utförselförbud för okokt avfall från Stockholm med omgivningar att
tillämpas; överträdelse av förbudet komme att beivras gentemot såväl
köpare som säljare.

I skrivelser till veterinärstyrelsen den 28 februari och den 3 mars 1950
anhöll föreningen, att styrelsen måtte skyndsamt utfärda förbud mot utförsel
av okokt matavfall från Stockholm med lämplig omnejd samt föreskrift
att kokning icke finge ske i annan anläggning än sådan, som hade
samma standard och medgåve samma kontroll som den av föreningen uppförda,
därvid föreningen hänvisade till vad som utlovats i ”Kungl. Veterinärstyrelsens
brev av den 24 mars 1949”.

Föreningens framställningar jämte två inom styrelsen upprättade förslag
till kungörelser med bestämmelser i de hänseenden, som i föreningens framställningar
berördes, överlämnades av veterinärstyrelsen den 30 maj 1950
till länsveterinären i Stockholms län för yttrande. Länsveterinären I. Lauritzson
avgav yttrande den 7 juli 1950, vari till en början refererades innehållet
i föreningens båda skrivelser till veterinärstyrelsen. Vidare citerades
i yttrandet det i föreningens ovannämnda cirkulärskrivelse intagna utdraget
av ”Kgl. Veterinärstyrelsens skrivelse” den 24 mars 1949 samt erinrades om
de vid handlingarna fogade kungörelseförslagen. Därefter framhöll Lauritzson
att han, med hänsyn till den utformning kungörelseförslagen erhållit
liksom även till vad i yttrandet förut anförts, syntes böra uttala sig endast
beträffande omfattningen av det område, på vilket kungörelserna borde
äga tillämpning, samt beträffande tidpunkten för dessas ikraftträdande.
I nämnda hänseenden framhöll Lauritzson, att förbudet borde få så begränsad
geografisk omfattning att från början svårigheter icke komme att uppstå
i fråga om vare sig hämtning eller kokning samt att förbudet, för att
föreningen skulle få möjlighet att organisera hämtningen, ej borde träda i
kraft utan relativt långt varsel. Lauritzson föreslog, att förbudet skulle
av Stockholms län omfatta städerna Solna, Sundbyberg, Djursholm,
Lidingö och Nacka samt Stocksunds köping ävensom att detsamma skulle
träda i kraft tidigast den 1 oktober 1950.

Förste stadsveterinären i Stockholm Richard Larsson avgav därefter den
6 oktober 1950 infordrat yttrande. Efter att ha framfört vissa erinringar
mot det sätt, varpå verksamheten bedreves vid föreningens anläggning,
som enligt Larsson icke kunde anses fullt färdigställd, anförde Larsson:
Frågan om kungörelse med förbud enligt föreliggande förslag syntes för
tidigt väckt, och frågan om rayon-begränsning syntes mycket svår att genomföra,
då tillgången på matavfall från olika platser icke funnes angiven
och man ännu icke heller hade någon vetskap om anläggningens kapacitet
för att driften skulle kunna försiggå utan sanitära olägenheter för driften
och för det allmänna. Genomförandet för det dåvarande av ett förbud av
föreliggande slag skulle kunna komma att medföra, att anläggning och
transportmateriel överbelastades och därigenom vållade stora sanitära olä -

128

genheter. Det syntes vara uppenbart, att anläggningen vore ett utmärkt led
i bekämpandet av svinsjukdomar, och kunde den drivas på frivillighetens
väg, syntes det bättre än att föreslaget förbud komme till stånd, främst ur
den synpunkten att ett förbud, där icke verklig fara vore för handen, lätt
kunde avtrubba respekten för ett eventuellt kommande förbud, då sådant
vore av omständigheterna berättigat. Skulle dock ett förbud av föreliggande
förslag anses erforderligt, finge Larsson som sin mening framhålla, att innan
ett sådant förbud komme till stånd, föreningen borde dels anmodas inkomma
med uppgift om den beräknade tillförseln och anläggningens kapacitet
och dels genom intyg från Stockholms stads hälsovårdsnämnd styrka, att
såväl anläggning som transportapparat fungerade på tillfredsställande sätt.
Förbudets geografiska omfattning syntes från början böra bliva mycket
begränsad, och kungörelsens ikraftträdande syntes böra anstå tills anläggningen
med transportapparat m. m. blivit fullt färdig.

I skrivelse till veterinärstyrelsen den 4 januari 1951 anhöll föreningen —
under framhållande, bland annat, att föreningen utöver rörelsekapitalet
investerat 720 000 kronor i verksamheten samt att alla krav, som kunde
ställas på en rationell insamling och sterilisering av matavfallet, numera
vore uppfyllda — att omgående få upptaga förhandlingar för att veterinärstyrelsen
måtte låta ”den utlovade skärpningen” av bestämmelserna snarast
träda i kraft, vilket för föreningens bestånd och åtaganden vore oundgängligen
nödvändigt. Det framhölls vidare i skrivelsen, att föreningens medlemmar
krävde att icke komma i sämre läge än det fåtal svinuppfödare,
som trots upprepade personliga hänvändelser icke anslutit sig till föreningen,
samt att föreningen meddelat samtliga svinuppfödare och alla
större matavfallsproducenter, att kokningstvånget vore att påräkna i början
av år 1951.

Sedan vissa mera betydande leverantörer av matavfall i Stockholm i
december 1950 hos veterinärstyrelsen anmält önskemål att få framföra sina
synpunkter i frågan, ägde sammanträden rum inför styrelsen, den 24 januari
1951 med representanter för leverantörerna och den 31 samma månad
med representanter för föreningen. Därefter hölls den 1 mars 1951 inför
styrelsen sammanträde med representanter för såväl föreningen som ett tiotal
mera betydande leverantörer jämte vissa utom föreningen stående svinuppfödare.
Vid sammanträdet — varvid Bouveng inledningsvis framhöll, bland
annat, att styrelsen ville, innan det ifrågasatta transportförbudet utfärdades,
vara förvissad om att det praktiska genomförandet kunde lösas på ett
för alla parter tillfredsställande sätt — behandlades huvudsakligen grunderna
för prissättningen å matavfall, i vilken fråga parterna framförde olika
meningar. Det överenskoms, att parterna skulle utse en förhandlingsdelegation
för att söka nå uppgörelse i prisfrågan samt att förhandlingarna skulle
upptagas utan veterinärstyrelsens direkta medverkan. Förhandlingar mellan
parterna ägde därefter rum vid sammanträden den 5 och den 13 april

129

1951 utan att någon överenskommelse kunde uppnås; frågan skulle dock å
ömse sidor övervägas i och för nya förhandlingar.

I skrivelse till veterinärstyrelsen av den 24 juli 1951 anmälde föreningen
— under hänvisning till sin skrivelse den 4 januari samma år med anhållan
att veterinärstyrelsen måtte låta ”den utlovade skärpningen av bestämmelserna”
snarast träda i kraft — att föreningen i prisfrågan vore beredd fasthålla
vid det förslag, som föreningen vid förhandlingarna slutligt framlagt.

Från Stockholmsdistriktets allmänna restaurantaktiebolag, som vid förhandlingarna
varit representerat å leverantörsidan, inkom till veterinärstyrelsen
den 18 september 1951 en skrivelse, vari framhölls, bland annat,
att därest frivillig uppgörelse i prisfrågan icke kunde uppnås, det borde
ankomma på veterinärstyrelsen att i samband med genomförandet av en
reglering fastställa den norm, efter vilken prissättningen skulle ske. I skrivelsen
framlades därefter förslag om annan norm för prissättningen än vad
föreningens förslag innebar.

Veterinärstyrelsen beslöt därefter den 24 oktober 1951 utfärda de ifragavarande
båda kungörelserna. I handläggningen av ärendet deltogo Bouveng,
Alegren, Lindström och Blom.

Från beslutet var Lindström skiljaktig och yttrade: ”Epizootilagen med
tillhörande kungl. kungörelse torde såsom av deras uppbyggnad och innehåll
framgår vara avsedda att bereda myndigheterna möjligheter att vidtaga
nödiga åtgärder dels till bekämpande av en redan i landet uppträdande
epizooti, dels för avvärjande av ett aktuellt hot om att annorstädes pågående
epizooti är på väg att sprida sig till vårt land. Mot denna bakgrund
synes det mig att vårt sedan länge lyckliga läge beträffande förekomsten
av bland annat svinpest — någon svinpest har ej förekommit i landet sedan
1944 och ej heller har nu påvisats något speciellt hot om inträngande av en
sådan epizooti — icke kan motivera påbjudande av så väsentligt skärpta
och i vissa avseenden betänkliga skyddsåtgärder som veterinärstyrelsens
beslut innebär. Bestämmelserna torde i realiteten medföra ett förhindrande
av kokning av köksavfall m. m. genom särskilda anordningar härför ute
hos svinproducenterna. Härtill kommer att genom bestämmelsernas omedelbara
ikraftträdande åstadkommes en tvångsvis dirigering av avfallet till
den enda sterilisationsanläggning — tillhörig sökanden i ärendet — som
för närvarande uppfyller de i veterinärstyrelsens kungörelse uppställda
fordringarna å en sådan. Härigenom tillskapas en ur flera synpunkter ömtålig
ensamställning för denna anläggning. Att betänkliga ekonomiska konsekvenser
kunna uppkomma härav har, såsom utredningen i ärendet visar,
redan nu starkt givit sig till känna. På här angivna skäl kan jag icke biträda
veterinärstyrelsens beslut om utfärdande av ifrågavarande bestämmelser.
Anses emellertid dylika trots allt böra komma till stånd, synas de i varje fall
böra förbindas med en så rundligt tilltagen övergångstid, förslagsvis två
a tre år, att den berörda allmänheten får tid att anpassa sig efter de nya

9 — Justiticombudsmanvcns ämbctsbcrättclsc till 1055 års riksdag.

130

bestämmelserna och att den, som så må önska, hinner uppföra kokanläggning
som uppfyller de nya kraven.”

Över veterinärstyrelsens beslut anförde Stockholms stads sjukhusdirektion,
Stockholms hotell- och restaurantförening samt Stockholmsdistriktets
allmänna restaurantaktiebolag gemensamma besvär hos Kungl. Maj:t.
I besvärsskriften anfördes: De av veterinärstyrelsen utfärdade bestämmelserna
innefattade ett väsentligt ingrepp i den dittills fria handeln med allt
till svinföda avsett avfall och foder och kunde medföra betydande ekonomiska
skador och förluster för såväl leverantörerna som svinuppfödarna.
Bestämmelserna komme att lägga hinder i vägen för kokning av köksavfall
genom särskilda anordningar ute hos svinproducenterna. I stället komme
för kokningen att få uppföras fristående anläggningar. Dessa måste, för att
kunna uppfylla bestämmelsernas krav, göras relativt omfattande och därigenom
erhålla stor kapacitet, vilket i sin tur förutsatte, att varje sådan
anläggning tillförsäkrades leveranser av köksavfall från leverantörer inom
ett mycket vidsträckt område. Den som inom ett sådant område först
lyckades uppföra och få igång driften av en sådan anläggning komme, på
grund av bland annat gällande byggnadsrestriktioner, att betaga envar
annan varje möjlighet att uppföra och driva en liknande anläggning inom
området. Den förstnämnda erhölle på så sätt en oinskränkt monopolställning
och möjlighet att ensam bestämma priserna på köksavfall. Frestelsen
att utnyttja monopolställningen till en enbart för honom själv förmånlig
prissättning komme givetvis att bli mycket stor. Vid prisförhandlingar mellan
föreningen och restaurantaktiebolaget i slutet av år 1949, vid vilken tidpunkt
föreningen påbörjat uppförandet av sin anläggning, hade föreningen
genomfört viss nedpressning av priset på matavfall. Bolaget hade då i syfte
att ernå en förmånligare prissättning sökt erhålla kontakt med andra uppköpare
av köksavfall genom bland annat annonsering i dagspressen. Annonserna
hade uppmärksammats av föreningen, som i skrivelse den 12 december
1950 uppgivit, bland annat, att den ansåge sig skyldig meddela ”att
föreningens underhandlingar med kungl. veterinärstyrelsen innefattar, att
lagen om utförselförbud från Stockholm för till kreatursfoder avsett okokt
matavfall nu kommer att tillämpas så snart vissa tekniska detaljer lösts”.
Med anledning därav hade under veterinärstyrelsens medverkan upptagits
förhandlingar mellan parterna i prisfrågan. Under pågående förhandlingar
och utan att på förhand avisera åtgärden hade styrelsen därefter utfärdat
ifrågavarande kungörelser, varigenom förutsättningarna för leverantörerna
att uppnå en rimlig uppgörelse förminskats. — På sätt den från beslutet
skiljaktige ledamoten i veterinärstyrelsen anfört syntes motiv ha saknats
för utfärdande av så skärpta bestämmelser som de ifrågavarande. Därest
styrelsen emellertid ansett dessa bestämmelser av nöden, hade det dock,
med hänsyn till de allvarliga ekonomiska följdverkningarna av bestämmelserna,
ålegat styrelsen att genom överenskommelse med den berörda

131

marknadens parter och eventuellt i samråd med näringslivets intresseorganisationer
tillse, att dessa skadliga verkningar undvekes. Detta kunde ha
skett genom att styrelsen givit icke blott föreningen utan även varje företag
eller organisation, som så önskat, möjlighet att uppföra kokanläggning
av föreskrivet slag. Under alla förhållanden hade bestämmelserna bort förbindas
med en så rundligt tilltagen övergångstid, att samtliga berörda parter
fått tid att anpassa sig efter de nya bestämmelserna och att den, som
så önskat, hunnit uppföra kokanläggning, som uppfyllt de skärpta kraven.
De olyckliga följderna av veterinärstyrelsens kungörelse nr 57 kunde numera
icke undvikas på annat sätt än att såsom villkor för föreningens rätt
att driva anläggningen uppställdes, att föreningen betalade ett visst bestämt
pris för avfall och foder, som levererades för kokning i anläggningen.
I besvären hemställdes därför, att Kungl. Maj:t måtte upphäva veterinärstyrelsens
beslut samt tillse, att nya kungörelser utfärdades med sådana
bestämmelser att förbud att använda okokt avfall till svinföda, som kunde
komma att i framtiden utfärdas, icke medförde, att ett visst företag eller
en viss organisation erhölle en mera gynnad ställning än andra av den berörda
marknadens parter. Vidare hemställdes, att Kungl. Maj:t, med hänsyn
till den monopolställning som genom det för Stockholm och närliggande
kommuner utfärdade förbudet redan förvärvats av föreningen, måtte
utfärda bestämmelser om sådan prissättning, som förut sagts, med giltighet
från och med den 1 november 1951.

Veterinärstyrelsen avgav den 20 maj 1952 utlåtande i anledning av besvärsskriften.
I utlåtandet lämnade styrelsen inledningsvis en redogörelse
för vad som i fråga om planerna att inrätta centralkokerier av ifrågavarande
slag förekommit i tiden fram till den av Kungl. Maj:t den 15 oktober
1948 vidtagna ändringen i epizootikungörelsen. Därefter framhölls, att
styrelsen, sedan föreningen uppfört sin kokerianläggning och densamma befunnits
motsvara vederbörliga krav, funnit tiden inne att realisera planen
på att låta allt inom Stockholm och vissa närliggande orter producerat matavfall,
avsett till svinfoder, genomkokas vid nämnda anläggning. Med hänsyn
till angelägenheten av att de påtänkta åtgärderna om möjligt genomfördes
i samförstånd med de närmast berörda parterna, avfallsleverantörer
och djuruppfödare, hade styrelsen ansett sig böra tillmötesgå en framställning
av de mera betydande av de förstnämnda om överläggningar inför
styrelsen. Efter att ha redogjort för de förhandlingar, som under januari—
mars 1951 ägt rum i frågan, framhöll styrelsen vidare, att epizootiläget på
kontinenten, framförallt i Danmark, under år 1951 börjat te sig alltmer
oroväckande, i det att en synnerligen svårartad mul- och klövsjukeepizooti
utbrett sig och snart spritt sig till Sverige. Styrelsen hade då ansett, att alla
tillgängliga medel måste sättas in för att söka förebygga epizooticns spridning,
och hade den 24 oktober 1951 utfärdat de ifrågavarande kungörelserna.
Med hänsyn till att föreningen redan då omhänderhaft uppkok -

132

ningen av den övervägande delen av i Stockholm producerat matavfall och
då epizootiläget påkallat skyndsamma åtgärder, hade styrelsen icke kunnat
finna, att några större olägenheter skulle uppstå, därest kungörelserna förklarades
träda i kraft redan den 1 november 1951. Styrelsen hade emellertid
varit beredd att i förekommande fall medgiva dispens. — I fråga om den i
besvärsskriften påstådda bristen på epizootologiska motiv för åtgärderna
hänvisade styrelsen till ett vid utlåtandet fogat yttrande av professorn i bakteriologi
och epizooti vid veterinärhögskolan H. Hedström samt framhöll,
bland annat, att det vore angeläget att den säkerhetsmarginal, som låge i
förefintligheten av en kontrollerad central kokningsanläggning för svinfoder,
utnyttjades snarast och såvitt möjligt fullständigt, samt att de utfärdade
föreskrifterna ur allmän epizootologisk synpunkt torde få anses väl
befogade.

Beträffande de i besvärsskriften påtalade ekonomiska konsekvenserna
av transportförbudet anförde styrelsen: Styrelsen vore på det klara med att
ett sken av berättigande finge anses vidlåda påståendet att genom transportförbudet
skapats en monopolställning för föreningen på grund av det
faktum att endast denna för närvarande disponerade över en steriliseringsanläggning
av godkännbart utförande. Detta förhållande torde emellertid
ej kunna förväntas bestå för all framtid. Från veterinärstyrelsens sida mötte
givetvis icke något hinder, att även andra intressenter än de i föreningen
företrädda läte uppföra en steriliseringsanläggning, under förutsättning likväl
att den utfördes så att den kunde godkännas av styrelsen. Något avkall
från de i överklagade kungörelsen uppställda villkoren konnne styrelsen
därvid icke att för sin del medgiva. Veterinärstyrelsen hade icke av vad i
målet förekommit bibragts annan uppfattning än att det pris, föreningen
betalade för matavfallet, svarade mot fodervärdet av ett på betryggande
sätt steriliserat avfallsfoder samt att till äventyrs erbjudna merpriser närmast
torde kunna hänföras till yttringarna av en ur allmän husdjurshygienisk
synpunkt icke tilltalande konkurrens. Ur de synpunkter styrelsen hade
att företräda hade emellertid styrelsen intet att invända mot att under
rådande förhållanden det allmänna utövade en viss ekonomisk kontroll
över föreningens verksamhet. Det kunde måhända vara lämpligt, att prisfrågan
såväl beträffande okokt matavfall som ersättningen för sterilisering
av matavfall åt den som ej vore medlem av föreningen jämte andra ekonomiska
spörsmål, som kunde uppstå mellan föreningen, leverantörerna och
till föreningen ej anslutna fläskproducenter, överlämnades till avgörande av
en för ändamålet tillsatt nämnd. Åt styrelsen syntes böra lämnas bemyndigande
att utfärda erforderliga föreskrifter för nämndens verksamhet.
Alternativt kunde övervägas, huruvida icke prövningen kunde omhänderhavas
av statens jordbruksnämnd.

I fråga om tidpunkten för bestämmelsernas ikraftträdande framhöll
veterinärstyrelsen, att leverantörerna alltsedan föreningens anläggning

133

tagits i bruk under sommaren 1950 syntes ha varit underkunniga om den
planerade nyordningen samt att styrelsen på grund därav ansett, att införandet
av transportförbudet icke behövt föregås av en övergångstid av
sådan utsträckning, att förbudet icke kommit att tillämpas under då rådande
synnerligen allvarliga epizootiläge. Slutligen förklarade sig styrelsen böra
framhålla, att styrelsen veterligt Ivungl. Maj:ts beslut den 14 juni 1946
torde föregåtts av överläggningar i jordbruksdepartementet med representanter
för föreningen, att föreningen, som redan i början av 1940-talet trätt
i kontakt med medicinalstyrelsen och där erhållit närmare upplysningar om
huru en kokanläggning skulle vara beskaffad för att fylla sin uppgift ur
epizootologiska och sanitära synpunkter, med berörda upplysningar och
överläggningar samt Ivungl. Maj:ts nämnda beslut som bakgrund igångsatt
byggandet av västbergaanläggningen, att föreningen i företaget investerat
över 800 000 kronor, att anläggningen besökts av åtskilliga utländska auktoriteter,
vilka samstämmigt givit den de bästa vitsord, samt att det vid
anläggningen framvunna svinfodret visat sig icke endast vara sterilt ur
smittspridningssynpunkt utan även ha synnerligen god inverkan på gödsvinsproduktionen.

Statens jordbruksnämnd anförde i infordrat utlåtande, bland annat, följande:
Det ankomme icke på nämnden att i detta fall bedöma, huruvida
epizootiriskerna vid en avvägning mot de olägenheter, som ur ekonomisk
synpunkt kunde komma att drabba leverantörerna av matavfall, utgjort
tillräckligt motiv för veterinärstyrelsens beslut att utan längre övergångstid
skärpa bestämmelserna. Givet vore dock, att man därigenom för centralkokeriet
tillskapat en monopolställning, som gåve dess ägare möjligheter
att på ett för dem förmånligt sätt diktera prissättningen på matavfall och
att förhindra leverantörerna att inverka på denna. Att söka få en ändring
till stånd genom att veterinärstyrelsen upphävde ifrågavarande kungörelser
torde icke vara genomförbart, då styrelsen syntes ha på förhand lämnat
föreningen utfästelser att, därest kokanläggningen komme till stånd, styrelsen
vore beredd att genom författningsbestämmelser trygga tillförseln av
matavfall till föreningen. Ej heller torde under nu rådande förhållanden
byggnadstillstånd kunna påräknas för en med föreningen konkurrerande
institution, vilken eventuellt vore beredd att uppföra ytterligare en kokanläggning
som fyllde veterinärstyrelsens krav i olika hänseenden. Styrelsen
syntes också ha varit medveten om dessa ting, då den i början av 1951
tog initiativ till överläggningar mellan parterna för att få en överenskommelse
till stånd i prisfrågan, innan de skärpta bestämmelserna sattes i
kraft. Överläggningarna hade emellertid icke lett till något positivt resultat,
innan styrelsen på hösten 1951 på grund av faran för mul- och klövsjukeepizootien
funnit sig nödsakad låta föreskrifterna träda i kraft. Nämnden
hade icke ansett sig kunna, utan kontakt med parterna, taga ställning till
frågan om prissättningen på matavfallet. Mot bakgrunden av den risk för

134

monopolistisk prissättning på matavfall, som otvivelaktigt förelåge, funne
jordbruksnämnden veterinärstyrelsens förslag att prissättningen skulle regleras
vara välbetänkt.

Besvär över veterinärstyrelsens beslut att utfärda de ifrågavarande kungörelserna
anfördes jämväl av Nils Nordström, Mörby svingård, Vallentuna,
jämte tio andra svinuppfödare med ett uppgivet innehav av sammanlagt
1 465 grisar. I besvärsskriften förmälde sig klagandena dela de synpunkter,
som kommit till uttryck i de av Stockholms stads sjukhusdirektion
m. fl. ingivna besvären, samt anförde därutöver bland annat följande:
Föreningens monopolistiska karaktär framginge av bestämmelserna i föreningens
stadgar. Det vore medlem förbjudet att verkställa inköp av matavfall
från annan än föreningen. Såsom villkor för inträde hade uppställts,
att medlem icke försålde från föreningen rekvirerat foder till utomstående,
ett stadgande som syntes vara avsett att förhindra utomstående svinproducenter
att erhålla kokt avfall annorledes än genom att vinna medlemskap
i föreningen. Det pris föreningen betingade sig vid försäljning av kokt
avfall överstege vad svinuppfödarna för närvarande hade att vidkännas.
Därtill komme ytterligare förhöjda kostnader genom bland annat längre
transporter samt lägre näringsvärde i fodret. Många svinuppfödare vore
av ekonomiska skäl förhindrade att ingå som medlemmar. Även om medel
kunde uppbringas för att erlägga föreskrivna kontanta insatsbelopp, komme
ändock många ej att våga äventyra sin ekonomi genom medlemskap med
hänsyn, bland annat, till vissa villkor i stadgarna om insatsernas förverkande.
Då svinuppfödare ej utan föreningens medverkan kunde koka matavfall
från det ifrågavarande området, torde det bli nödvändigt för dem
som ej inginge som medlemmar att nedlägga sina rörelser.

Över sistnämnda besvär avgav veterinärstyrelsen särskilt utlåtande den
20 maj 1952, däri styrelsen i huvudsak hänvisade till vad styrelsen anfört
i anledning av de av sjukhusdirektionen m. fl. anförda besvären. Vid utlåtandet
var fogat ett från föreningen inhämtat yttrande, vari upplystes,
att insats beloppet per tecknad andel i föreningen — ursprungligen 10 kronor
— utgjorde 40 kronor, varav 10 kronor skulle erläggas kontant och 30
kronor mot revers, samt att av nytillträdande medlem från och med den 1
april 1952 därutöver uttoges ett belopp å 40 kronor per andel såsom ersättning
för rätten att teckna insatser. Vidare framhöll föreningen, bland annat,
att uppförandet av föreningens anläggning möjliggjorts dels genom ett långvarigt
förarbete i detaljfrågor med veterinärstyrelsen, dels genom Kungl.
Maj:ts kungörelse den 15 oktober 1948 om ändring av epizootikungörelsen,
dels ”genom veterinärstyrelsens skrivelse till föreningen av den 24/3 1949
angående utlovat utförselförbud av okokt matavfall från Stockholm med
lämplig omnejd sedan den av föreningen planerade kokanläggningen uppförts”.

Vid besvärsärendenas handläggning i veterinärstyrelsen, därvid deltogo

135

samma befattningshavare som närvarit vid fattandet av det överklagade
beslutet, anmälde byråchefen Lindström skiljaktig mening och yttrade: Sin
uppfattning beträffande de åtgärder, varom vore fråga, hade Lindström i
korthet tillkännagivit i den till det överklagade beslutet fogade reservationen,
till vilken han hänvisade. Med anledning av vad därefter ytterligare
förekommit i ärendet ville Lindström tillägga följande. Den uppförda anläggningen
vore i och för sig en god sak, som hade sin betydelse ej blott därför
att den kunde antagas ge ett visst mått av skydd mot spridning av husdjurssjukdomar
utan kanske framförallt därför att den gåve möjligheter till
ett mera rationellt tillvaratagande av storstadens matavfall än dittills.
Att den vore uppskattad av svinproducenterna visade det förhållandet, att
— enligt vad föreningen uppgåve — ej mindre än omkring 95 procent av de
svinuppfödare i Stockholm med omnejd som utfodrade svinen med matavfall
hämtade sitt svinfoder från föreningens anläggning. Från nu nämnda
förhållande att anläggningen otvivelaktigt vore en nyttig inrättning och till
utfärdande av föreskrifter, som i realiteten medförde att endast därstädes
kokat matavfall finge användas till svinutfodring, vore emellertid steget
mycket långt. I sin ovannämnda reservation hade Lindström hävdat, att
med hänsyn till sjukdomen svinpest något sådant epizootiläge icke förelåge,
som skulle kunnat motivera de nya, på ett märkligt sätt skärpta bestämmelserna.
Av det förhållandet att något svinpestfall icke inträffat i Sverige
sedan 1944 syntes väl närmast den slutsatsen böra dragas, att de bestämmelser
som redan funnes till skydd mot insläppande av denna sjukdom i
landet fungerat tillfredsställande. I sitt över besvären avgivna utlåtande
tryckte veterinärstyrelsen mera på epizootifaran beträffande mul- och klövsjukan.
Vad denna sjukdom beträffade vore smittvägarna ännu långt ifrån
utredda. I diskussionen därom vore det emellertid andra möjligheter än
överföring genom matavfall, som tilldroge sig uppmärksamheten. Kunde
en dylik anläggning tillmätas någon större betydelse till förhindrande av
mul- och klövsjukans spridning, hade det legat närmast till hands att få till
stånd en sådan i Malmö. Med hänsyn till vad nyss sagts om smittvägarna
för mul- och klövsjuka syntes det dock föga antagligt, att ens en så belägen
kokerianläggning skulle haft nämnvärd inverkan på epizootiens utbredning.
An mindre torde man då ha anledning tilltro en anläggning i Stockholm
någon sådan effekt. Ur epizootologisk synpunkt kunde Lindström sålunda
icke finna, att bärande motiv förelåge för de av veterinärstyrelsen utfärdade
kungörelserna. Därtill kommc de betänkliga ekonomiska konsekvenserna
av den monopolställning, som föreningens anläggning komme att inta och
som utförligt berördes i besvärsskrivelserna. Vid sina många i saken gjorda
uppvaktningar i veterinärstyrelsen hade representanterna för föreningen
starkt understrukit, att det ur ekonomisk synpunkt vore för föreningen
nödvändigt, att de utanför föreningen stående svinproducenterna anslöte
sig till föreningen eller eljest hänvisades till användning av annat foder

136

än matavfall, vilket i praktiken skulle betyda att de nödgades nedlägga sin
rörelse. Det skulle, menade dessa representanter, bli en ekonomiskt alltför
osäker framtid för den mycket kostsamma anläggningen utan ett sådant
totalt grepp om matavfallsuppsamlingen i stockholmsområdet. Detta ekonomiska
skäl, som för föreningen torde vara den verkliga anledningen till den
stora ivern att få de ifrågavarande bestämmelserna utfärdade och utfärdade
så fort som möjligt, låge emellertid vid sidan av vad som ur epizootiförfattningarnas
synpunkt borde vara avgörande vid statsmakternas ställningstagande
till behovet av dylika bestämmelser. Erhölle föreningen den
eftertraktade monopolställningen, torde det praktiskt taget bli omöjligt för
en utanför föreningen stående att starta svinuppfödning inom ifrågavarande
område. Å andra sidan vore också lätt att inse matavfallsleverantörernas
hjälplösa läge i fråga om prissättningen på avfallet, när det funnes
allenast en avnämare för detsamma. Vad slutligen anginge de utfärdade
bestämmelserna, om man såge dem ur författningsmässig synpunkt, kunde
man ej annat än ställa sig mycket undrande. Av bestämmelsernas utformning
framginge, att man med föreningens anläggning för ögonen tänkte på
relativt stora anläggningar, som låge på avsevärt avstånd från de gårdar
där det steriliserade matavfallet skulle komma till användning. Man frågade
sig då, om det kunde vara rimligt att för utnyttjande av någonting i
sig självt så billigt som matavfall kräva anläggningar, som kostade 100 000-tals kronor. Med hänsyn till den ringa frekvensen i Sverige av sjukdomar,
som införts i svinbesättningar genom matavfall, syntes frågan utan tvekan
kunna besvaras nekande. Kunde det påvisas, att de i stockholmsorten före
de nya bestämmelsernas tillkomst gällande föreskrifterna på området fungerat
otillfredsställande, hade det enligt Lindströms mening legat närmast
till hands att, med bibehållande i princip av det förutvarande systemet med
sterilisering av avfallet på de särskilda gårdarna, precisera bristerna och
inom ekonomiskt rimliga gränser kräva erforderliga förbättringar. Lindström
kunde för sin del således icke finna, att gällande epizootiförfattningar
gåve stöd för utfärdande av bestämmelser med så långtgående ekonomiska
verkningar, som de ifrågavarande. Bestämmelserna kunde överhuvudtaget
ur såväl ekonomiska som författningsmässiga synpunkter icke anses tillfredsställande.
Lindström förordade därför bifall till besvären.

Genom beslut den 18 juli 1952 lämnade Kungl. Maj:t besvären utan bifall
i vad de avsågo yrkande om upphävande av veterinärstyrelsens ifrågavarande
kungörelser och utfärdande av nya sådana. Vad angick yrkandet
rörande prissättningen å ifrågavarande fodermedel förordnade Kungl.
Maj:t, att prisfrågan — såväl beträffande okokt matavfall som ersättning
för sterilisering av matavfall åt den som ej vore medlem av föreningen
jämte andra ekonomiska spörsmål som kunde uppstå mellan föreningen,
leverantörerna och till föreningen ej anslutna fläskproducenter — skulle
avgöras av en särskild nämnd med viss föreskriven sammansättning.

137

I skrivelse till veterinärstyrelsen den 15 november 1951 hemställde Nordström
om dispens från det i styrelsens kungörelse nr 57 meddelade transportförbudet.
I skrivelsen framhöll Nordström, bland annat, att det i hans svingård
— omfattande omkring 700 svin—använda avfallet, vilket han huvudsakligen
förvärvade från sjukhus, restauranter och liknande företag, steriliserades
i en vid svingården uppförd kokerianläggning som varit i bruk
sedan år 1942. Därest steriliseringen av avfallet i stället skulle äga rum i
föreningens anläggning, komme detta att för Nordström medföra stegrade
transport- och kokningskostnader, varjämte det från anläggningen utlämnade
fodret komme att till sin sammansättning vara av sämre kvalitet
än det han dit avlämnat för kokning. Vidare kunde Nordström, som genom
kontrakt förbundit sig att hos ett flertal leverantörer inköpa avfall till och
med utgången av år 1952, bli skadeståndsskyldig på grund av kontraktsbrott.

Veterinärstyrelsen fann genom beslut den 8 februari 1952 ansökningen
icke föranleda annan styrelsens åtgärd än att styrelsen — för att Nordström
måtte åtnjuta något ytterligare rådrum för att ordna de frågor, som
sammanhängde med steriliseringen i av styrelsen godkänd central kokningsanläggning
av det för Nordströms rörelse erforderliga matavfallet —
medgåve Nordström dispens från transportförbudet till den 1 juli 1952.

I en den 21 juni 1952 till Kungl. Maj:t inkommen skrift anhöll Nordström
om förlängning tillsvidare av den av veterinärstyrelsen medgivna
dispensen, alternativt att erhålla dispens under så lång tid att Nordström
finge tillfälle att i Vallentuna uppföra en steriliseringsanläggning i enlighet
med veterinärstyrelsens anvisningar eller att successivt avveckla sin rörelse.

Veterinärstyrelsen avgav den 31 oktober 1952 utlåtande i ärendet, vid
vilket utlåtande fogats ett av förste stadsveterinären Larsson och länsveterinären
Lauritzson gemensamt avgivet yttrande.

I sitt yttrande anförde Larsson och Lauritzson bland annat följande:
Sedan veterinärstyrelsen den 24 oktober 1951 utfärdat kungörelsen om
transportförbudet samt föreningen i sin tur därom underrättat säljare och
köpare av matavfall, hade representanter för sistnämnda kategorier förfrågat
sig hos Larsson och Lauritzson om kungörelsens existens. Larsson
och Lauritzson, som då icke ägt kännedom om veterinärstyrelsens beslut,
hade omedelbart begärt företräde hos styrelsen för erhållande av närmare
information. Vid därefter hållen konferens hade Bouveng och Alegren förklarat,
att det huvudsakliga motivet för kungörelsens utfärdande varit det
rådande läget på mul- och klövsjukefronten. I skrivelse till styrelsen den 4
juli 1952 hade därefter Larsson och Lauritzson, under åberopande av att det
huvudsakliga motivet för kungörelsens utfärdande ej längre förelåge, enär
landet i sin helhet vore fritt från mul- och klövsjuka, anhållit att kungörelsen
snarast möjligt måtte återkallas. Denna framställning hade icke föranlett
annan styrelsens åtgärd än att styrelsen till dem iör kännedom överlämnat

138

avskrift av styrelsens underdåniga framställning den 6 april 1948 angående
ändring av epizootikungörelsen, varom de underrättats genom skrivelser
den 11 juli 1952. De vore fortfarande av den uppfattningen att mul- och
klövsjuka i Sverige dittills icke spritts genom köksavfall och ifrågasatte
på angivna grunder värdet av denna sjukdoms bekämpande genom de
ifrågavarande bestämmelserna. De ansåge sig därför böra upprepa sitt förut
framställda yrkande om kungörelsens återkallande. Därest veterinärstyrelsen
icke funne sig böra återkalla kungörelsen, tillstyrkte de, att den begärda
dispensen lämnades att gälla tillsvidare under vissa villkor.

Veterinärstyrelsen anförde i sitt utlåtande, att skäl att giva Nordström
ytterligare rådrum för avvecklande av hans rörelse icke kunde anses föreoch
framhöll, att Nordström redan år 1949 av föreningen underrättats
om det planerade transportförbudet såväl genom den förenämnda
cirkulärskrivelsen som genom personlig uppvaktning samt att Nordström
närvarit vid de förhandlingar i frågan, som ägt rum i början av år 1951.
Enligt uppgift av föreningen hade Nordström vidare bundit sig vid flera
leveranskontrakt utan hänsyn till styrelsens beslut i dispensärendet. Beträffande
Nordströms yrkande om tidsfrist för att uppföra en steriliseringsanläggning
i Vallentuna framhöll styrelsen att, bortsett bland annat från att
det icke torde vara ekonomiskt genomförbart att för enbart 700 svin uppföra
en anläggning som fyllde de nya kraven, den tid som måste åtgå för
anskaffande av utrustning och uppförande av byggnad m. m. komme att
bli sa lang, att en dylik dispens icke vore godtagbar. I fråga om vad Nordström
i övrigt anfört i ansökningen hänvisade styrelsen till sitt den 20 maj
1952 avgivna utlåtande över de av Stockholms stads sjukhusdirektion m. fl.
anförda besvären samt avstyrkte, att ytterligare dispens beviljades.

Kungl. Maj:t lämnade genom beslut den 21 november 1952 den gjorda
ansökningen utan bifall.

Sedan jag i anledning av den till mig inkomna klagoskriften anmodat veterinärstyrelsen
att inkomma med yttrande, avgav styrelsen yttrande den
2 februari 1954. I handläggningen av remissen deltogo Bouveng, Alegren,
Lindström och Blom.

I det avgivna yttrandet belyste veterinärstyrelsen — under framhållande
att Kungl. Maj:ts beslut den 15 oktober 1948 i anledning av styrelsens
framställning syntes vara av väsentlig betydelse för ärendets bedömande —
frågan om matavfallets roll vid spridandet av smittsamma husdjurssjukdomar,
varvid lämnades en sammanfattande redogörelse för de veterinärmedicinska
synpunkterna på spörsmålen om användningen av matavfall som
svinfoder samt om åtgärder i syfte att eliminera de med sådan användning
förbundna riskerna, främst ur epizootologisk synpunkt. Av vad därutinnan
anförts fann styrelsen framgå, att en steriliseringsanläggning för till svinföda
avsett avfall måste, för att fylla sin uppgift, vara — såsom utformats

139

i styrelsens kungörelse nr 56 — inrättad på ett särskilt sätt, vara placerad
på betryggande avstånd från svinbesättningarna, vara i kontinuerlig drift
samt vara under ständig kontroll i vad gällde sterilisationens effektivitet
och tillförlitlighet. Vidare fann styrelsen den lämnade redogörelsen med all
tydlighet giva vid handen, att det primära epizootologiska motivet för
kungörelsen nr 57 varit att taga första steget till ernående av en länge
eftertraktad och med hänsyn till de undan för undan intensifierade kommersiella
och kommunikatoriska kontakterna med svinpestsmittade länder
alltmer påkallad trygghet mot svinpesten jämte andra förödande svinsjukdomar.
Efter att ha framhållit, att styrelsens grundläggande motiv för utfärdandet
av kungörelsen nr 57 syntes ha förbisetts eller missförståtts av,
bland andra, Lauritzson och Larsson, anförde veterinärstyrelsen vidare: I
början av oktober 1950 hade förutsättningarna förelegat för att styrelsen
beträffande inom Stockholm med viss omnejd fram vunnet avfallsfoder skulle
kunna utfärda föreskrifter, som avsåges i den nytillkomna 6 a §. När dessa
föreskrifter skulle träda i kraft hade givetvis blivit beroende av särskild
prövning, därvid hänsyn fått tagas till de av Larsson och Lauritzson anförda
förhållandena och synpunkterna. Styrelsen hade emellertid låtit förmå
sig att medverka till underhandlingar mellan föreningen, å ena, samt
representanter för vissa matavfallsleverantörer och några utanför föreningen
stående gödsvinsuppfödare, å andra sidan. Sådant hade läget varit då
man på hösten 1951 kunnat förutse, att vintern skulle medföra en svårartad
mul- och klövsjukeepizooti. Mul- och klövsjuka härjade på kontinenten
och i Danmark med utomordentlig häftighet, och i Skåne hade förekommit
ströfall på vitt skilda platser, förebådande vad som erfarenhetsmässigt
borde komma. Det hade då framstått såsom synnerligen angeläget
att träffa alla tänkbara försiktighetsmått i syfte att jämväl söka förebygga
utbrott av mul- och klövsjuka ”bakom fronten”. Såsom en faktor som inneburit
en betydande risk i sådant avseende hade styrelsen bedömt den då
pågående importen av danskt fläsk, vilken varit avsedd att täcka den stora
efterfrågan till julen i vissa underskottsområden, däribland Stockholms
stad. Styrelsen hade följaktligen den 24 oktober 1951 utfärdat kungörelserna
nr 56 och 57. Med hänsyn till epizootilaran hade styrelsen förordnat, att
kungörelsen nr 57 skulle träda i kraft praktiskt taget omedelbart. Styrelsen
hade emellertid det oaktat ansett sig nödsakad överväga att lata stoppa
nämnda import. På föranledande av statens jordbruksnämnd hade styrelsen
emellertid nöjt sig med att förordna, att kött eller fläsk, som från och
med den 15 november 1951 infördes från Danmark, tillsvidare icke skulle
få tillhandahållas för konsumtion annorstädes än i Stockholms stad. Det
hade givetvis varit den genom transportförbudet vunna relativa säkerheten
beträffande stockholmstraktens gödsvinsbesättningar mot smittspridning
genom matavfall, som möjliggjort för styrelsen att avsta från att totalt
förbjuda fläskimporten. Det förtjänade även framhållas, att styrelsen

140

den 30 november 1951, i samband med att tiden för importavtalet med
Danmark utlöpte, förordnat om förbud mot import av allt kött och fläsk
från Danmark. Av vad nu anförts framginge såväl att utfärdandet av
kungörelsen nr 57 och, såvitt nu vore i fråga, av bestämmelserna i 2 och 3 § §
kungörelsen nr 56 skett med stöd av förutnämnda 6 a § som att den i
ingressen till förstnämnda kungörelse förekommande hänvisningen till rådande
epizootiläge främst syftat till att motivera det omedelbara ikraftträdandet
av samma kungörelse. De epizootologiska motiv, som föranlett utfärdandet
av kungörelsen nr 57, hade enligt styrelsens bestämda mening
alltså fortfarande förelegat. Av hos styrelsen förvarade handlingar framginge,
att orden ”på grund av rådande epizootiläge” insatts av Bouveng,
som gärna nu efteråt medgåve, att det varit riktigare om ordningsföljden
mellan nämnda ord samt hänvisningen till 6 a § varit omkastad.

Veterinärstyrelsen upptog därefter till behandling frågan huruvida hinder
kunde anses föreligga för styrelsen att utfärda de ifrågavarande bestämmelserna
med hänsyn till konsekvenserna för därav berörda enskilda
parter. Därvid erinrade styrelsen till en början om Kungl. Maj:ts ovan omförmälda
beslut den 14 juni 1946 samt om styrelsens underdåniga framställning
den 6 april 1948, i vilken framställning styrelsen, såvitt den kunde
finna, utan omsvep redogjort för innebörden av de föreskrifter, som styrelsen
önskat kunna utfärda beträffande det i Stockholm med omnejd producerade
avfallsfodret. Därefter anförde styrelsen: Iluru den med anledning
av styrelsens nyssnämnda framställning av Kungl. Maj:t den 15 oktober
1948 utfärdade kungörelsen rätteligen skulle tolkas i fråga om de styrelsen
tillagda befogenheterna kunde givetvis vara föremål för delade meningar.
Så vore ofta fallet beträffande i administrativ ordning utfärdade författningar,
vilka ju merendels saknade motiv. Styrelsen ville emellertid erinra
om att Kungl. Maj:t lämnat de över styrelsens beslut anförda besvären
utan bifall i vad de avsett yrkande om upphävande av de ifrågavarande
kungörelserna och utfärdande av nya sådana. Vid sådant förhållande syntes
det icke längre tillkomma styrelsen att uttala sig om, huruvida styrelsen
vid utfärdandet av kungörelserna handlat i strid mot grunderna för
epizootilagen eller överträtt de styrelsen jämlikt epizootikungörelsen tilllagda
befogenheterna. Av ett visst intresse syntes vara, att vid den tidpunkt
— den 18 juli 1952 — då Kungl. Maj:t avgjort besvärsmålet, riket
varit fritt från mul- och klövsjuka.

Beträffande den av Bouveng och Alegren undertecknade skrivelsen av
den 24 mars 1949 upplystes, att densamma tillkommit med anledning av
föreningens framställning den 17 i samma månad samt att — sedan konstitutionsutskottet,
som vid 1953 års riksdag till granskning upptagit Kungl.
Maj:ts beslut den 18 juli 1952 i det förenämnda besvärsärendet, begärt
att få del av Bouvengs och Alegrens ifrågavarande skrivelse i original —
föreningen tillställt Bouveng skrivelsen i ett brev, vari föreningen, med

141

överlämnande jämväl av nyssberörda framställning, anförde: ”Denna framställan
till Kgl. Veterinärstyrelsen gjordes med anledning av vid nämnda
tidpunkt pågående förhandlingar ang. bankkrediter i samband med det
planerade centralkoksbygget å Västberga industriområde. Edert svar av
den 24/3 1949, som adresserats till förvaltare Fred. E. Helgöstam, överlämnas
i original. Därvid angivna riktlinjer, för de väntade bestämmelserna
ang. skärpt kokningstvång, utgjorde för Föreningen en värdefull förhandlingsbas
även då det gällde att intressera till föreningen vid nämnda tidpunkt
icke anslutna svingårdar.”

I yttrandet anförde veterinärstyrelsen därefter följande.

Av föreningens brev till Bouveng framginge klart för vad ändamål föreningen
hade begärt ett uttalande. Bouvengs och Alegrens svarsskrivelse
utvisade, att densamma alls icke utgjort någon av veterinärstyrelsen beslutad
utfästelse utan helt enkelt ett av verkschefen och vederbörande
byråchef på begäran för uppgivet ändamål gjort uttalande i en fråga, som
sedan åratal varit föremål för den centrala veterinärmyndighetens strävan
och omsorg och i vilken, såsom ett förutsättningslöst studium av vissa av
de i remissakten ingående handlingarna torde visa, nämnda myndighet alltsedan
början på 1940-talet fullföljt en konsekvent och öppet deklarerad
linje. Även om man icke ginge så långt som att säga, att medicinalstyrelsen
och i succession veterinärstyrelsen tagit initiativet till centralkokeriet, visade
dock vad veterinärstyrelsen anfört, att de båda ämbetsverken i tur
och ordning på allt sätt sökt främja kokeriets tillkomst. Initiativtagarna
till kokeriet hade å andra sidan liksom varje annan enskild företagare haft
att brottas med alla de svårigheter av teknisk, finansiell och formell art,
som i synnerhet under krisartade förhållanden vore förbundna med igångsättandet,
färdigställandet och driften av en helt oprövad anläggning.
De hade sålunda fått ikläda sig högst betydande ekonomiska risker. De
hade gjort detta dels i den övertygelsen att mat- och slaktavfallets omhändertagande
och förädling på sätt som skedde i centralkokeriet skulle
bli till gagn för samtliga gödsvinsuppfödare i stockholmsområdet, dels under
den förutsättningen att de bestämmelser angående omhändertagande
av matavfallet, som de ansett sig i behov av och vilka myndigheterna för
sin del förklarat högst önskvärda ur smittskyddssynpunkt, också skulle bli
utfärdade. Veterinärstyrelsen funne skäl föreligga för frågan vad omdömet
skulle blivit, därest styrelsen, som alltsedan sin tillblivelse följt en och samma
linje i fråga om matavfallet från stockholmsområdet och dettas nyttiggörande
på ur epizootologisk synpunkt mest riskfria sätt, helt plötsligt
kastat om och på grund av ur veterinär-medicinsk synpunkt ovidkommande
formella betänkligheter vägrat begagna de styrelsen genom författningsändringen
tillerkända befogenheterna. Bouveng ville för sin del framhalla,
att nu nämnda aspekt på frågan även framförts vid ett besök hos honom
i oktober 1951 av verkställande direktören i Sveriges lantbruksförbund och

142

ordföranden i Stockholm-Gävle slakteriförening, och han hyste inga illusioner
rörande den betygssättning av hans sätt att utöva sitt ämbete som
allmänt skulle givits, därest han låtit förleda sig att medverka till en manöver
av nyss antytt slag. Styrelsen kunde icke medgiva, att ett monopol
inrättats genom utfärdandet av kungörelsen nr 57. Styrelsen vore nämligen
beredd att när som helst godkänna en eller flera anläggningar av samma
art, blott de uppfyllde de i 3 § kungörelsen nr 56 uppställda säkerhetsföreskrifterna.
Med Stor-Stockholms fortgående utveckling torde ock behov av
flera anläggningar så småningom yppa sig. Däremot ville styrelsen icke bestrida
att, eftersom västbergakokeriet vore den enda dittills godkända och
godkännbara anläggningen, föreningen för närvarande hade en faktisk monopolställning.
Styrelsen förmenade dock att, sedan Kungl. Maj:t genom
beslutet den 18 juli 1952 meddelat särskilda bestämmelser i syfte att förebygga
att föreningens ensamställning missbrukades i ekonomiskt avseende,
nyssnämnda förhållande icke vore ägnat att väcka sådana betänkligheter
som gjorts gällande. Vad de utanför föreningen stående gödsvinsuppfödarna
anginge, torde de icke kunna göra anspråk på att i fråga om användningen
av avfall intaga särställning i förhållande till det övervägande flertalet dylika
djurägare. Styrelsen ville slutligen anföra att, därest styrelsen nu befunne
sig i det läget att en med styrelsens medverkan tillkommen central
steriliseringsanläggning för avfallsfoder kunde taga hand om matavfallet i
Stockholm med omnejd, styrelsen icke skulle tveka att begagna sig av de
åt styrelsen i omförmälda 6 a § inrymda befogenheterna, dock med en väl
tillmätt respittid för ikraftträdandet. Huruvida respittiden skulle av vederbörande
få i sin helhet tillgodonjutas finge bli beroende på rådande
epizootiläge. I överensstämmelse därmed hade för övrigt styrelsen rätteligen
bort handla i oktober 1950, i stället för att uppskjuta kungörelsernas
utfärdande i avbidan på resultatet av de förenämnda förhandlingarna.

Under åberopande av vad sålunda andragits hemställde styrelsen, att
klagoskriften icke måtte föranleda någon min åtgärd.

Vid styrelsens handläggning av min remiss anmäldes skiljaktiga meningar
av Lindström och Blom.

Lindström yttrade: Lindström hade första gången kopplats in på frågan
om tillskyndande av föreningens centralkokeri vid föredragningen den 6
april 1948 av ett utkast till en skrivelse till Kungl. Maj:t med förslag till
skärpta bestämmelser rörande kokning m. m. av till kreatursfoder avsett
matavfall. Han hade då givit uttryck för starka principiella betänkligheter
mot ett förslag, som syntes sikta till att bereda en viss förening monopolställning
i fråga om möjligheten att uppköpa matavfall. Då dessa betänkligheter
icke beaktats, hade han uttryckligen flera gånger tillkännagivit,
att den omständigheten att han då avstått från reservation icke skulle
hindra att han, därest Kungl. Maj:t mot hans förmodan skulle ge sådana
vidsträckta befogenheter som veterinärstyrelsen önskat, likväl komme att

143

ställa sig avvisande till att begagna sådant bemyndigande till att giva
föreningen en monopolställning. Sedan Kungl. Maj:ts bemyndigande kommit
— med delvis annat innehåll än veterinärstyrelsen begärt — hade inom
styrelsen uppstått en långvarig diskussion och fortsatt beredning i ärendet,
varuti Lindström endast sporadiskt kallats att deltaga. Om avlåtandet av
Bouvengs och Alegrens skrivelse den 24 mars 1949 hade Lindström icke
ägt någon som helst kännedom. Först sedan föreningen under 1951 börjat
visa en allt större irritation över att styrelsen alltjämt dröjt med de önskade
skärpta kokningsbestämmelserna och förmodligen anat, att detta till
avsevärd del berott på Lindströms motstånd mot desamma, hade han fått
kännedom om förhandslöftet. Vid en uppvaktning hos honom troligen på
förhösten 1951 hade nämligen representanter för föreningen påstått, att
veterinärstyrelsen redan utfäst sig, och det till och med skriftligen, att
utfärda de eftertraktade bestämmelserna. Då Lindström uttalat sitt bestämda
tvivel om att så kunde vara fallet, enär honom veterligen någon
föredragning icke förekommit där sådant beslut fattats, hade representanterna
företett en avskrift av Bouvengs och Alegrens skrivelse. Denna skrivelse
hade givit Lindström besked om att Bouveng och Alegren sålunda i
realiteten redan tagit position till frågan om författningsbestämmelser till
stöd för västbergaanläggningen. Detta förfaringssätt ansåge Lindström
stå i strid med styrelsens instruktion. Ett så viktigt ställningstagande hade
icke bort ske annat än efter föredragning i styrelsen, vid vilken föredragning
Lindström i egenskap av chef för administrativa byrån skulle ha varit
närvarande enligt föreskrift i instruktionens 14 §. Lindström kunde
icke erinra sig något ärende i styrelsen, som i högre grad än detta erbjudit
svårbedömbara rättsliga spörsmål och krävt iakttagande av invändningsfri
formell behandling.

Lindström berörde därefter i sitt yttrande frågan, huruvida tillräckliga
epizootologiska motiv kunde anses föreligga för det utfärdade transportförbudet,
samt utvecklade närmare vad han därutinnan anfört i sina reservationer
till veterinärstyrelsens beslut den 24 oktober 1951 och den 20
maj 1952. Beträffande frågan, huruvida den av styrelsen åberopade 6 a §
i epizootikungörelsen kunde anses inrymma befogenhet att utfärda så ingripande
bestämmelser som de ifrågavarande, anförde Lindström: Enligt
kungörelsens 28 § 2 mom., som dessförinnan gällt, hade till intäkt för utfärdande
av påbud om kokning av köksavfall kunnat tagas farhåga för utbrott
eller spridning av endast en sjukdom, nämligen svinpest. Av ordalydelsen
i denna paragraf syntes dessutom framgå, att man icke avsett, att
med stöd därav skulle utfärdas ett permanent gällande kokningspåbud,
utan att frågan därom skulle tagas upp då inträffande epizootologiska händelser
så påkallade. Såge man saken så, kunde det med skäl ifrågasättas,
om icke medicinalstyrelsens den 23 september 1942 utfärdade kungörelse
angående förbud att använda olcokt avfall till svinföda m. m. bort upp -

144

hävas efter det 1943 års svinpestepizooti ebbat ut. I själva verket torde
det förhålla sig så, att detta påbud i stora delar av landet icke efterlevdes
och att i stort sett ej heller någon kontroll utövades över att det respekterades.
Ett påbud, vars nödvändighet allmänheten icke kunde inse och vars
efterlevnad ej heller kunde kontrolleras, borde icke kvarstå längre än för
allmänheten påtagliga epizootologiska skäl så påkallade. När veterinärstyrelsen
i sin framställning den 6 april 1948 föreslagit utbytande av 28 § 2
mom. epizootikungörelsen mot en ny paragraf, som skulle medgiva påbjudande
av kokning av till svinföda avsett köksavfall icke bara till skydd
mot svinpest utan mot varje sjukdom, å vilken epizootikungörelsen vore
tillämplig, hade man icke haft några i riket inträffade epizootologiska händelser
att åberopa utan endast allmänna epizootologiska resonemang. Det
torde i själva verket stå rätt klart, att huvudsyftet varit att få en författningsbestämmelse
till stånd, som kunnat möjliggöra tvångsdirigering av
stockholmsområdets matavfall till det i tillblivelse varande centralkokeriet.
Kungl. Maj:t hade emellertid tillmötesgått styrelsen med ett utbyte av
28 § 2 mom. mot en ny paragraf 6 a §, som dock vore av delvis annan
lydelse än vad styrelsen föreslagit. Frågan om vilka nya fullmakter, som
därigenom lagts i styrelsens hand, hade blivit föremål för delade meningar
inom styrelsen. Enligt Lindströms uppfattning innebure den nya paragrafen
ingen ändring i den grundförutsättning som gällt för tillämpning
av det upphävda stadgandet, nämligen att paragrafen vore avsedd
att tillgripas endast vid tillfällen då inträffade epizootologiska
händelser gjorde detta påkallat. Detta hade Lindström i sin till styrelsens
beslut den 24 oktober 1951 fogade reservation uttryckt så, att
epizootibestämmelserna vore avsedda att bereda myndigheterna möjligheter
till extraordinära åtgärder till bekämpande av en redan i landet uppträdande
epizooti och för avvärjande av ett aktuellt hot om inträngande i
landet av en utifrån hotande epizooti. På nu anförda skäl hade Lindström
icke kunnat vara med om att i den av Kungl. Maj:t vidtagna författningsändringen
se en fullmakt att meddela sådana tvångsföreskrifter som de
veterinärstyrelsen den 24 oktober 1951 utfärdat. Tvärtom hade Lindström
under förberedelsearbetet med dessa kungörelser framhållit, att då genom
dessa komme att tillskapas ett slags monopol det legat nära till hands antaga,
att till och med riksdagens medverkan erfordrats.

Sammanfattningsvis uttalade Lindström, att det av Bouveng och Alegren
den 24 mars 1949 givna förhandslöftet innebure en åtgärd, som stode
i strid med veterinärstyrelsens instruktion, att centralkokeriet icke kunde
antagas ha haft och med all sannolikhet ej heller kunde väntas få någon
praktisk betydelse till förhindrande av utbrott eller spridning av mul- och
klövsjuka eller annan under epizootilagen fallande sjukdom än svinpest,
att centralkokeriet med hänsyn till den ringa och för närvarande till och
med upphörda importen av fläsk ej heller kunde anses ha nämnvärd be -

145

lydelse till förhindrande av den i vårt land sparsamt förekommande svinpesten,
att över huvud utfärdande eller bibehållande av bestämmelser om
obligatorisk kokning av till svinmat avsett köksavfall in. in. förutsatte behov
av dylika föreskrifter för avvärjande av ett aktuellt hot om inträngande
i landet av sjukdom, som avsåges i epizootilagen, eller för bekämpande
av dylik sjukdom, som redan fått fäste inom landets gränser, samt att
de gällande bestämmelserna i vart fall icke borde kunna tagas till intäkt
för så långtgående bestämmelser, som en tvångsdirigering av matavfall till
visst kokeri innebure.

Blom yttrade: Vid tidigare handläggning av förevarande ärende hade
Bloms medverkan inskränkt sig till att han på Bouvengs uppdrag deltagit
i granskningen av ritningarna till föreningens anläggning vid Västberga
samt att Blom sedermera utan att ha deltagit i föredragningen den 24 oktober
1951 påtecknat sitt signum på ärendet under den motiveringen, att
han ur hygienisk synpunkt ansett anläggningens tillkomst önskvärd och
nyttig, särskilt som vid tidpunkten i fråga mul- och klövsjukeepizootien
varit ett faktum och tillkomsten av en dylik anläggning möjligen kunnat
tänkas bidraga till förhindrande av smittspridning. Gällande epizootilag
vore enligt Bloms mening att betrakta som en beredskapslag, som omedelbart
trädde i funktion under i densamma angivna förutsättningar. Veterinärstyrelsens
kungörelse nr 57 hade också tillkommit som en följd av
bland annat rådande epizootiläge. Efter upphörandet av den epizooti, som
vid tidpunkten för kungörelsens utfärdande förelegat, hade enligt Bloms
mening ingen reell anledning funnits att låta de restriktiva bestämmelser,
som kungörelsen innebure, kvarstå. Om Blom kallats att närvara vid föredragningen
av Larssons och Lauritzsons framställning den 2 juli 1952, vari
anhållits om kungörelsens upphävande, skulle han givetvis ha biträtt framställningen,
helst som intet sekundärfall av mul- och klövsjuka uppträtt i
någon svinbesättning efter utfodring med matavfall under den pågående
epizootien.

I en till veterinärstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I ärendet har gjorts gällande, att veterinärstyrelsens beslut den 24 oktober
1951 att utfärda de ifrågavarande med nr 56 och nr 57 betecknade
kungörelserna skulle vara felaktigt av den anledningen, att meddelandet
av för enskilda så ingripande föreskrifter överhuvudtaget icke kunde inrymmas
i det styrelsen givna bemyndigandet eller att i varje fall tillräckligt
bärande epizootologiska motiv för utfärdande av föreskrifterna icke
förelegat. Vad den sistnämnda frågan angår innefattar densamma väsentligen
ett avvägningsspörsmål, däri enligt sakens natur delade meningar
kunna råda om hur avgörandet bort utfalla. Beträffande frågan om innebor -

10 — Justitieombudsmannens ärnbetiberättelse till 19öö ars riksday.

146

den av det styrelsen givna bemyndigandet torde visserligen — vid det förhållandet
att epizootologiska risker av beständig natur utgjort grundmotivet
för styrelsens beslut samt att föreskrifterna således avsetts bli permanenta
— kunna ifrågasättas, om det icke bäst stått i överensstämmelse med
det i propositionen till epizootilagen av chefen för jordbruksdepartementet
gjorda uttalandet om kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t och underordnad
myndighet i fråga om meddelandet av tillämpningsföreskrifter
i ämnet att frågan om utfärdandet av föreskrifterna icke avgjorts av veterinärstyrelsen
utan hänskjutits till Kungl. Maj:t för prövning. Oavsett vilken
uppfattning man må hysa i de nu nämnda frågorna är emellertid enligt
min mening uppenbart, att den av styrelsen därutinnan gjorda bedömningen
icke kan anses innefatta något felaktigt förfarande av de för beslutet
ansvariga. I den mån klagomålen rikta sig mot veterinärstyrelsens ifrågavarande
beslut finner jag således desamma icke föranleda någon min
vidare åtgärd.

Vad härefter angår det av Bouveng och Alegren i skrivelsen den 24 mars
1949 gjorda uttalandet får jag anföra följande.

I den av Kungl. Maj:t den 30 juni 1947 utfärdade instruktionen för veterinärstyrelsen
stadgas beträffande styrelsens organisation i 9 §, att styrelsen
utgöres av en överdirektör och chef samt såsom ledamöter fyra byråchefer,
vilka förestå var sin byrå, nämligen allmänna byrån, hygienbyrån,
tuberkulosbyrän samt administrativa byrån. I 10 § angivas därefter de
ärenden som i allmänhet skola handläggas å de särskilda byråerna, enligt
vilken fördelning gäller, bland annat, att å allmänna byrån skola handläggas
ärenden angående smittsamma husdjurssjukdomar samt å administrativa
byrån ärenden rörande viktigare författningar samt administrativa
och juridiska frågor i allmänhet.

I fråga om befattningshavarnas åligganden stadgas i 12 §, att överdirektören
äger ensam beslutanderätt i de ärenden, i vilkas prövning han deltager,
med undantag av dem som enligt vad i 17 § stadgas skola handläggas
av styrelsens disciplinnämnd. Enligt 14 § åligger byråchef att närmast
under överdirektören leda och ansvara för arbetet inom den byrå han förestår
samt att i enlighet med instruktionen eller eljest meddelade föreskrifter
antingen bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock till annan
befattningshavare för föredragning eller avgörande överlämna de ärenden,
som tilldelas hans byrå. Vidare föreskrives i nämnda paragraf, bland annat,
att oavsett vilken ledamot ärende tillhör, chefen för administrativa
byrån skall, såvitt möjligt, övervara föredragning i styrelsen av ärende,
som är av rättslig natur eller beträffande vilket särskild vikt ligger på dess
formella behandling.

Beträffande ärendenas handläggning lämnas föreskrifter i 16—27 §§. I
16 § stadgas, att — med iakttagande av att vid avgörande av ärende av
synnerlig vikt eller allmän räckvidd om möjligt styrelsens samtliga leda -

147

möter skola vara tillstädes (pleniärende) — överdirektören meddelar i följande
ärenden beslut i närvaro av den ledamot, vilkens ämbetsbefattning
ärendet tillhör, och minst en annan ledamot, nämligen dels vissa under fem
punkter särskilt angivna frågor, dels ock andra frågor av större vikt ävensom
de ärenden, vilka överdirektören eljest finner böra handläggas i nämnda
ordning.

Av övriga i instruktionen intagna föreskrifter rörande ärendenas handläggning
kan uppmärksammas, att enligt 22 § andra punkten byråchef
äger själv eller genom underordnad tjänsteman bland annat besvara till
styrelsen inkomna förfrågningar samt att enligt 24 § överdirektören må, då
något ärende är så brådskande att vederbörande föredragande icke kan
tillkallas, utan att ha inhämtat föredragandens yttrande meddela föreskrifter
om verkställighetsåtgärd av beskaffenhet att icke tåla uppskov.

Vad i instruktionen för veterinärstyrelsen sålunda föreskrivits rörande
tillvägagångssättet vid ärendenas avgörande överensstämmer till sina huvuddrag
med vad som gäller för andra myndigheter med likartad organisation.
Föreskrifterna bygga på den till grund för vår rättsutveckling liggande
uppfattningen att beslut i viktiga frågor skola föregås av samråd och
diskussion. Även om den kollegiala formen för besluts fattande, vilken
fortfarande utgör grundprincipen inom rättskipningen, numera i stor omfattning
avvecklats inom förvaltningen, är genom de instruktionsmässigt
givna reglerna om förvaltningsförfarandet grundsatsen om samrådets betydelse
befäst. Genom dessa regler har skapats garanti för att ärendena
skola under ämbetsmannaansvar bli prövade av det antal befattningshavare,
som i varje särskilt fall ansetts erforderligt för att uppnå objektivt
riktiga avgöranden. Såsom av bestämmelserna framgår har härvid mången
gång icke ansetts tillfyllest med samverkan allenast mellan den beslutande
ämbetsmannen och föredraganden. I ärenden, som angå annat verksamhetsområde
än föredragandens, samt i ärenden av större vikt erfordras
deltagande jämväl av andra befattningshavare.

För att den sålunda föreskrivna ordningen för ärendens avgörande skall
fungera på åsyftat sätt måste i princip gälla, att de befattningshavare, som
skola deltaga i handläggningen, icke på förhand — innan ärendet vederbörligen
beretts och varit föremål för överläggning — deklarera sitt ståndpunktstagande
på sätt, som är ägnat att avgörande binda deras handlingsfrihet
vid det slutliga bedömandet, t. ex. genom att till enskild part, som
av ärendet beröres, lämna ett reservationslöst uttalande om innehållet av
myndighetens kommande beslut. Ett sådant förhandsuttalande kan också
— därest beslutet kommer att gå i annan riktning än vad i uttalandet angivits
— medföra rättsförlust för part, som handlat i förlitan på uttalandets
riktighet. Att myndighets beslut i ärenden av ifrågavarande slag icke
föregripes genom uttalanden av antydd art är därför av betydelse för rättssäkerheten.

148

Av handlingarna i ärendet framgår, att föreningen i en till veterinärstyrelsen
ställd skrivelse av den 17 mars 1949 — med anledning av då
pågående förhandlingar om bankkrediter för föreningens planerade kokerianläggning
— framställt förfrågan angående de bestämmelser, som styrelsen
komme att utfärda med stöd av den genom kungl. kungörelsen den 15
oktober 1948 införda 6 a §, ävensom rörande tidpunkten för bestämmelsernas
ikraftträdande. Denna till veterinärstyrelsen ställda förfrågan har föranlett
Bouveng och Alegren att avlåta skrivelsen den 24 mars 1949, vari
uttalats att, när den planerade anläggningen vore färdig att tagas i bruk,
styrelsen ämnade utfärda vissa angivna bestämmelser om kokning och
transport av avfall samt om beskaffenheten av ifrågavarande slags anläggningar.

Bouveng och Alegren ha framhållit, att deras skrivelse icke innefattat
någon av veterinärstyrelsen beslutad utfästelse utan endast ett av ”verkschefen
och vederbörande byråchef” på begäran för uppgivet ändamål gjort
uttalande i en fråga, som sedan åratal varit föremål för den centrala veterinärmyndighetens
strävan och omsorg och i vilken nämnda myndighet
alltsedan början av 1940-talet fullföljt en konsekvent och öppet deklarerad
linje. Därvid ha Bouveng och Alegren särskilt åberopat veterinärstyrelsens
underdåniga framställning av den 6 april 1948, vari styrelsen ”utan omsvep”
redogjort för innebörden av de föreskrifter, som styrelsen önskade
utfärda beträffande det i Stockholm med omnejd producerade avfallsfodret.
De ha därjämte hänvisat till Kungl. Maj:ts den 15 oktober 1948 i anledning
av framställningen givna bemyndigande, vilket syntes dem vara
av väsentlig betydelse för bedömandet av deras handlingssätt.

Det är alldeles riktigt, att från den centrala veterinärmyndighetens sida
sedan lång tid tillbaka i olika sammanhang framhållits angelägenheten av
att centralkokerier för här ifrågavarande ändamål komme till stånd, varvid
fördelarna av sådana anläggningar särskilt ingående redovisats i veterinärstyrelsens
framställning den 6 april 1948, vars avlåtande beslutats av överdirektören
i närvaro av tre av styrelsens fyra ledamöter, därvid någon skiljaktig
mening icke till protokollet antecknats. Bouveng och Alegren torde
därför, sedan Kungl. Maj:t genom författningsändringen den 15 oktober
1948 lämnat veterinärstyrelsen bemyndigande på sätt som skett, få anses
ha varit oförhindrade att, såsom en given följd av vad sålunda förekommit,
göra uttalande av den innebörd, att styrelsen hade för avsikt att upprepa
förbudet mot utfodring med okokt avfall samt att föreskriva, att
okokt avfall från Stockholm med lämplig omnejd icke finge utföras till
svingårdarna och att kokning icke finge ske annorstädes än i av styrelsen
godkänd anläggning.

Det av Bouveng och Alegren i skrivelsen den 24 mars 1949 gjorda uttalandet
har emellertid i två hänseenden gått utöver vad sålunda angivits,
nämligen dels i fråga om tidpunkten för de skärpta bestämmelsernas ut -

149

färdande och dels i fråga om kraven på beskaffenheten av anläggning av
ifrågavarande slag.

I förstnämnda hänseende har i skrivelsen uttalats, att veterinärstyrelsen
ämnade utfärda föreskrifterna när den projekterade anläggningen vore färdig
att tagas i bruk. Detta uttalande måste, sett i sitt sammanhang, uppfattas
— och har också av föreningen uppfattats — så att de skärpta bestämmelserna
skulle tillämpas så snart anläggningen bleve färdigställd.
Frågan om tidpunkten för den nya ordningens genomförande hade emellertid
icke särskilt behandlats i veterinärstyrelsens framställning den 6 april
1948. I denna framställning hade överhuvudtaget icke kommit till klart
uttryck, huruvida styrelsen ansett utfärdande av skärpta bestämmelser för
stockholmsområdet nödvändigt på grund av beständigt föreliggande epizootologiska
risker eller först vid inträffande av en mera akut risksituation.
I framställningen saknades således stöd för det av Bouveng och Alegren
gjorda uttalandet i förevarande hänseende. Att det av Kungl. Maj:t i anledning
av framställningen givna generella bemyndigandet icke heller kunnat
innefatta stöd för uttalandet är uppenbart.

Vad angår uttalandet i skrivelsen om de krav, som veterinärstyrelsen
komme att ställa i fråga om beskaffenheten av en steriliseringsanläggning,
saknades ävenledes stöd därför i framställningen den 6 april 1948. Däri
hade i detta hänseende endast framhållits, att veterinärstyrelsen godkänt
ritningarna till föreningens anläggning samt att densamma fyllde de högst
ställda fordringarna i fråga om sanitär effektivitet. Att denna höga standard
skulle utgöra norm för ifrågavarande slags anläggningar och att godkännande
således icke kunde ifrågakomma för anläggning, som fyllde
mindre högt ställda krav, hade däremot icke angivits i styrelsens framställning.

Det må framhållas, att prövningen av frågan, huruvida utfärdandet av
skärpta bestämmelser för stockholmsområdet voro påkallade, i och för sig
icke varit beroende av förekomsten av en eller flera steriliseringsanläggningar
av ifrågavarande slag. Med den uppfattning om nödvändigheten av
att på grund av bestående epizootologiska risker utfärda skärpta bestämmelser
för nämnda område, som Bouveng och Alegren tydligen hyst redan
vid tidpunkten för avlåtandet av veterinärstyrelsens framställning den G
april 1948, hade de därför enligt min mening bort snarast möjligt efter den
i anledning av framställningen genomförda författningsändringen till avgörande
inom styrelsen upptaga det föreliggande spörsmålet, varvid givetvis,
därest bestämmelserna funnits böra utfärdas, förutsättningarna för
deras ikraftträdande och därmed också — åtminstone i huvudsak — tidpunkten
för ikraftträdandet kommit under bedömande. Med hänsyn till
frågans betydelse för enskild riitt hade en sådan handläggning varit angelägen
jämväl för att bereda dem, som berördes av de skärpta bestämmel -

150

serna, möjlighet att hänskjuta saken till avgörande av Kungl. Maj:t, innan
ännu någon anläggning blivit uppförd.

Att de berörda frågorna icke voro av så självklar natur, som Bouveng
och Alegren vid uttalandets avgivande uppenbarligen utgått från, framgår
av sakens vidare utveckling. Framförallt synas Bouveng och Alegren ha felbedömt
svårighetsgraden av de ekonomiska konsekvenser för matavfallsleverantörer
och utom föreningen stående svinuppfödare, som införandet
av bestämmelserna inom stockholmsområdet visade sig medföra. På annat
sätt lärer icke kunna förklaras, att beslut i frågan uppsköts i avbidan på
utgången av upptagna förhandlingar i prisfrågan och kom att meddelas
först mer än ett år efter det föreningens anläggning tagits i bruk, varvid
beslutet närmast utlöstes av en då uppträdande mul- och klövsjukeepizooti.
Frågan om de ekonomiska konsekvenser, som en faktisk monopolställning
för föreningen kunde medföra, hade även helt förbigåtts i veterinärstyrelsens
framställning den 6 april 1948, varemot densamma uppmärksammats
av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium i deras i anledning av framställningen
avgivna utlåtanden. Vid avlåtandet av framställningen hade
dock, enligt vad Lindström uppgivit, frågan såtillvida bragts på tal inom
veterinärstyrelsen som Lindström muntligen tillkännagivit att, därest
Kungl. Maj:t lämnade det önskade bemyndigandet, detsamma enligt Lindströms
mening icke borde begagnas för att giva föreningen en monopolställning.
Vad sålunda förekommit hade bort för Bouveng och Alegren utgöra
en återhållande faktor, när de lämnade sitt uttalande.

Beträffande frågan huruvida det gjorda förhandsuttalandet — vilket med
hänsyn till sin avfattning kommit att framstå, och även av föreningen uppfattats,
såsom ett veterinärstyrelsens officiella besked — haft någon faktisk
inverkan på sakens utgång må framhållas, att uttalandet uppenbarligen
varit av avgörande betydelse för igångsättandet av det av föreningen
planerade bygget. Uttalandet har vidare av föreningen åberopats i den
kampanj, som föreningen bedrivit för att till sig ansluta utomstående
svinuppfödare, vilka således därigenom kunnat påverkas vid sitt ställningstagande.
Nu nämnda omständigheter måste, förutom uttalandets egen kategoriska
avfattning, ha starkt bundit Bouveng och Alegren vid den
ståndpunkt som de sålunda på förhand deklarerat. När sedan föreningen,
efter det anläggningen tagits i bruk, hos veterinärstyrelsen under åberopande
av den ifrågavarande skrivelsen anhållit om utfärdande av de utlovade
bestämmelserna samt under ärendets beredning tvekan från skilda
håll anmälts mot fattande av sådant beslut under föreliggande omständigheter,
hade således Bouveng och Alegren vid sin prövning icke varit så
obundna som med hänsyn till ärendets beskaffenhet bort vara fallet. Huruvida
nämnda omständighet i något väsentligt hänseende inverkat på
deras slutliga ställningstagande ligger dock utom möjlighet att avgöra.
Betecknande för den situation, som uppkommit genom förhandsuttalandet,

151

synes mig vara den av statens jordbruksnämnd i sitt utlåtande i besvärsärendet
tillkännagivna uppfattningen att upphävande av bestämmelserna
icke torde vara genomförbart med hänsyn till de utfästelser som på förhand
lämnats föreningen. Att hänsyn till en sådan uppfattning kunnat tagas vid
besvärsärendets prövning hos Kungl. Maj:t synes mig icke vara helt uteslutet.

Av vad härovan anförts framgår, att Bouveng och Alegren icke kunna
anses ha i något veterinärstyrelsens tidigare yttrande eller i Kungl. Maj:ts
berörda beslut ägt stöd för sitt i skrivelsen den 24 mars 1949 gjorda uttalande
i fråga om tidpunkten för de skärpta bestämmelsernas införande
eller beskaffenheten av steriliseringsanläggningar av ifrågavarande slag.
Den omständigheten att Bouveng såsom överdirektör var ensam beslutande
inom styrelsen kan, i enlighet med vad jag tidigare utvecklat, icke heller
ha givit dem befogenhet att uttala sig på sätt som skett. Vid tiden för avlåtandet
av skrivelsen var ej ens givet, att Bouveng — eller Alegren —
skulle komma att deltaga i sakens slutliga prövning. Bouveng och Alegren
ha således enligt min mening genom sitt uttalande i angivna hänseenden
föregripit det ställningstagande av veterinärstyrelsen, som aktualiserats genom
författningsändringen den 15 oktober 1948, och följaktligen åsidosatt
en ur allmän rättssäkerhetssynpunkt betydelsefull grundsats. De ha emellertid
uppenbarligen handlat i bästa avsikt, och någon skada av deras förfarande
torde icke kunna påvisas. Vid prövning av ärendet har jag därför
funnit mig kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

3. Stiftsnämnd har i skrivelse till pastoratskyrkoråd utan fog
beskyllt ordförande i folkskolestyrelse för brott.

Av handlingarna i ett genom klagomål av landsfiskalen Olof Gärdin härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande.

På ett från kyrkoherdebostället i Föllinge, Laxsjö och Hotagens församlingars
pastorat upplåtet område hade lång tid tillbaka uppförts en skolbyggnad
med uthus. Den 16 september 1952 beslöt folkskolestyrelsen i
Föllinge kommun, däri Gärdin sedan år 1948 var ordförande, att, för möjliggörande
av ett vägbyggnadsprojekt, i samråd med byggnadsnämnden
och hälsovårdsnämnden verkställa erforderlig förflyttning av uthusbyggnaden
vid skolan, som benämndes Kyrkslättens skola. Åt Gärdin uppdrogs
att vid överläggningar med nämnderna representera skolstyrelsen. Sedan
överenskommelse rörande förflyttningen träffats mellan Gärdin samt ordförandena
i byggnads- och hälsovårdsnämnderna, verkställdes i närvaro
av en forstmästare och en trädgårdsmästare såsom tillkallade sakkunniga

152

besiktning å skoltomten. Vid besiktningen, i vilken även kommunens byggnadskontrollant
deltog, befanns erforderligt att borttaga några lövträd samt
en gran och en tall för erhållande av dels lämplig infart till uthuset, som
skulle placeras å terrassen sydväst om skolhusbyggnaden, och dels upplagsplats
för ved. Genom åtgärden kunde den redan befintliga terrassen förlängas
i västlig riktning, varigenom tomtområdet skulle få en stilren och
tilltalande utformning. Planeringsarbetena för uthusbyggnaden igångsattes
under våren 1953 och fälldes därvid ett antal å platsen växande träd.

I skrivelse den 16 april 1953 till stiftsnämnden i Härnösand meddelade
ordföranden i pastoratets kyrkoråd, kyrkoherden W. Lundström, till stiftsnämndens
kännedom, att avverkning skett av ett 20-tal träd å det till skolhus
upplåtna området i Föllinge kyrkby, att någon förfrågan om denna avverkning
icke gjorts till kyrkorådet samt att Lundström anmodat pastoratets
skogvaktare att inmäta de fällda träden och låta föra dem till lönebostället
tillsvidare, då de tydligen i annat fall hade förts från platsen.
Lundström anhöll om förhållningsorder med anledning av det skedda.

Till svar å Lundströms skrivelse avlät stiftsnämnden den 24 april 1953
en så lydande skrivelse:

”Till Kyrkorådet i Föllinge pastorat.

I skrivelse den 16 april 1953 har Kyrkorådet anmält, att avverkning skett
å visst till Folkskolestyrelsen i Föllinge upplåtet, kyrkoherdebostället i pastoratet
tillhörigt område.

Stiftsnämnden finner väl att pastoratet är berättigat att anmäla vederbörande
till åtal, då egenmäktigt förfarande uppenbarligen föreligger. Men
då de avverkade träden kommit lönebostället till godo, synes intet hinder
möta mot att Kyrkorådet, om det så finner för gott, låter vid vad i ärendet
förekommit bero. Härnösand den 24 april 1953.

På Stiftsnämndens vägnar:

Gunnar Hultgren.

/Carl-Olof Wallgren.”

Vid sammanträde med pastoratskyrkorådet den 18 juni 1953 föredrogs
stiftsnämndens skrivelse. Kyrkorådet beslöt därvid att endast lämna folkskolestyrelsen
en avskrift av protokollet i ärendet, vari redogjordes för innehållet
i stiftsnämndens skrivelse.

Med anledning av stiftsnämndens skrivelse skrev Gärdin den 20 oktober
1953 till nämnden och protesterade mot att han av nämnden utpekats såsom
brottsling. Gärdin hemställde, att stiftsnämnden måtte giva honom
upprättelse genom återtagande av beskyllningen för brottsligt förfarande
och meddelande därom till kyrkorådet.

Till svar å Gärdins anhållan anförde stiftsnämnden i skrivelse till Gärdin
den 24 november 1953: I det utlåtande, på vilket anmärkning gjorts, hade
stiftsnämnden med användande av ett gängse juridiskt-tekniskt uttryck
endast konstaterat, att ifrågavarande åtgärd måste anses vara av den art

153

att det kunde föranleda åtal. Uttalandet innebure sålunda icke något omdöme
om motiven för åtgärden. Att stiftsnämnden tagit hänsyn till den
även av Gärdin själv åberopade omständigheten, att åtgärden icke medfört
skada för pastoratet, framginge därav, att nämnden samtidigt givit
kyrkorådet en anvisning om att låta vid vad i ärendet förekommit bero.
Vid sådant förhållande kunde Gärdins skrivelse icke föranleda någon nämndens
åtgärd.

I en hit inkommen klagoskrift anförde Gärdin därefter följande.

I egenskap av ordförande i Föllinge folkskolestyrelse hade Gärdin låtit
borttaga ovan omförmälda träd å ifrågavarande skoltomt. Denna ägdes av
Föllinge pastorat men disponerades av kommunen för skoländamål. Gärdins
på, som han ansåge, ursäktligt förbiseende grundade underlåtenhet att
inhämta markägarens, pastoratets, medgivande till åtgärden ifraga hade av
stiftsnämnden i skrivelsen till kyrkorådet den 24 april 1953 helt kategoriskt
uppgivits vara en uppenbar brottslig handling. Kyrkorådets medlemmar
vore medvetna om att det vore Gärdin, som stode bakom det pastadda
brottet. Från kyrkorådet hade ärendet gått vidare till folkskolestyrelsen,
som därigenom också blivit underkunnig om att Gärdin av stiftsnämnden
blivit stämplad såsom brottsling, vilket för Gärdin vore högst allvarligt, då
han icke blott vore skolstyrelsens ordförande utan även allmän åklagare i
orten. Gärdin kunde givetvis icke finna sig i ett sådant förfaringssätt från
stiftsnämndens sida. Skrivelsen från stiftsnämnden hade undertecknats av
bland andra stiftssekreteraren Wallgren, och denne borde ju vara fullt förtrogen
med vad det ur strafflagen hämtade uttrycket verkligen innebure.
Gärdin hade sig bekant, att Lundström före översändandet av den skriftliga
anmälningen varit i telefonkontakt med Wallgren. Denne hade därvid
fått klart för sig, att det var ”landsfiskalen” som stod bakom den påtalade
avverkningen. På grund därav och med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet
för övrigt hade det bort stå klart för vederbörande vad som utgjort motiven
till åtgärden och att här uppenbarligen måste föreligga ett förbiseende. Det
hade bort vara stiftsnämndens oavvisliga plikt att närmare undersöka saken
— vilket mycket lätt låtit sig göra genom hänvändelse till den person, forstmästaren
Carl Norén, som skötte pastoratets skogar — och därigenom få
fullt klart för sig, huru ärendet legat till, innan nämnden gjort ett bestämt
uttalande om att ”egenmäktigt förfarande uppenbarligen föreligger”. Stiftsnämnden
hade i stället hänsynslöst valt den vägen att beskylla Gärdin för
en brottslig handling. Den av Gärdin begångna felaktigheten ansåge Gärdin
vara sådan, att stiftsnämnden icke behövt göra sak därav, allrahelst som det
bort stå klart för nämnden, att Gärdin handlat uteslutande för det allmännas
bästa och utan att förorsaka någon som helst skada. Gärdin ville också
poängtera, att Norén, efter en på stiftsjägmästarens uppdrag verkställd undersökning,
konstaterat, att borttagandet av träden vore en saneringsåtgärd

154

som borde godkännas. Som Gärdin blivit kränkt i egenskap av skolstyrelsens
ordförande och då hans anseende — framför allt såsom allmän åklagare
i orten uppenbarligen måste taga skada av det av stiftsnämnden gjorda
men ej återtagna uttalandet, ville Gärdin anmäla saken till den åtgärd
nämndens förfaringssätt kunde föranleda. Själv ansåge Gärdin, att stiftsnämnden
genom sitt uttalande gjort sig skyldig till ärekränkning.

Vid klagoskriften var fogat, bland annat, transumt av en av Norén den
16 maj 1953 avlåten skrivelse till stifts jägmästaren i Härnösands stift. I
denna skrivelse anförde Norén: Med anledning av den gjorda anmälan att
skolstyrelsen låtit avverka 2 barrträd och 18 huvudsakligen rötskadade
aspar hade Norén sammanträffat med skolstyrelsens ordförande för att få
ett klarläggande. Orsaken till åtgärden hade varit, att området vore i behov
av en uppstädning och att bland annat ett fult skolan tillhörigt uthus måste
rivas i och för framdragandet av väg. För att bereda plats för ett nytt uthus
hade avverkningen utförts. Saneringsåtgärden vore befogad och borde godkännas,
änskönt ansökan om avverkningen först bort ingivas till pastoratskyrkorådet.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat stiftsnämnden
att inkomma med yttrande, anförde nämnden i ett av biskopen
Hultgren och Wallgren undertecknat yttrande följande.

Genom upplåtelse av kammarkollegiet den 21 februari 1862 hade från
kyrkoherdebostället i Föllinge under nyttjanderätt till Föllinge församling
såsom skoldistrikt upplåtits ett område för uppförande av folkskola m. m.
Da skolväsendet den 1 januari 1932 överförts till borgerliga kommunens
förvaltning, hade äganderätten till skolbyggnaderna automatiskt övergått
till böllinge kommun, vilken också fått övertaga förfoganderätten till den
upplåtna marken med den rätt som församlingen tidigare haft, d. v. s. mot
avgäld till pastoratskassan såsom prästlönekassa. Skolbyggnaden hade därmed
kommit att i skoldistriktets hand bli fastighet å ofri grund. Å den upplåtna
tomten växande träd hade förblivit i fastighetens ägares hand. Att
dessa rättsförhållanden vore rådande beträffande skolhustomten i Föllinge
hade ej heller på något sätt bestritts av skolstyrelsen. Stiftsnämnden hade
vid upprepade tillfällen haft anledning iakttaga, hurusom de ecklesiastika
boställenas mark här och var likställdes med sockenallmänning eller rent
av med herrelös jord, å vilken snart sagt envar närboende utan tillstånd
kunde uppföra mindre åbyggnader, hämta grus eller sten eller göra annat
intrång. Med hjälp av stifts jägmästarens inspekterande verksamhet hade
nämnden sökt motarbeta dylika tendenser och, eftersom det allmänna rättsmedvetandet
i denna del syntes lida av vissa brister, sökt förmå den inkräktande
att ekonomiskt gottgöra den kyrkliga jordens förvaltare för intrånget.
Nämndens behörighet därtill syntes framgå av stiftsnämndsinstruktionen
den 16 september 1932, §1.1 enlighet med denna princip hade nämnden

155

till hävdande av den kyrkliga jordens rätt och bästa i förevarande fall konstaterat
obehörigt förfogande av annan än den kyrkliga förvaltningsmyndigheten
men — med hänsyn till att träden tillvaratagits för löneboställets
räkning — ansett sig kunna föreslå kyrkorådet att låta vid det skedda bero.
Stiftsnämnden ansåge sig icke ha överskridit sin befogenhet, då nämnden
delgivit kyrkorådet sin uppfattning att den ifrågavarande åtgärden i och
för sig vore av den art, att den kunde bli föremal för prövning inför domstol
efter anmälan av den myndighet, som hade den närmaste tillsynen över
jorden. Med åberopande i övrigt av vad nämnden i skrivelserna till kyrkorådet
och till folkskolestyrelsens ordförande anfört hemställde nämnden, att
klagomålen icke måtte föranleda någon JO:s åtgärd.

I avgivna påminnelser vidhöll Gärdin, att stiftsnämnden vid ärendets
handläggning icke förfarit på sätt såväl myndigheter som enskilda hade rätt
att fordra, samt anförde vidare: Därest stiftsnämnden — sedan Gärdin därom
gjort skriftlig framställning — velat tillrättalägga den till kyrkorådet
lämnade uppgiften om ”uppenbart egenmäktigt förfarande”, hade Gärdin
låtit sig nöjas. Stiftsnämnden hade emellertid icke på minsta sätt tagit hänsyn
till den enskildes intresse av personlig okränkbarhet. Gärdin kunde icke
finna sig i att i protokoll och andra offentliga handlingar vara utpekad såsom
en brottsling, då han icke kunde anses ha begått någon åtalbar handling.
Eftersom nämnden framhärdade i den uppfattningen att Gärdin gjort
sig skyldig till en åtalbar gärning, vore det för honom angeläget, att det på
ett auktoritativt sätt bleve konstaterat, att nämndens påstående vore oriktigt.
Kyrkorådets medlemmar in. fl. måste få klart för sig, hur ärendet verkligen
låge till. Att en enskild individ — i detta fall tillika kommunal förtroendeman
och allmän åklagare — på så lösa grunder, som här skett, av
en offentlig myndighet blivit beskylld för en brottslig gärning vore allvarligt
och borde icke lämnas obeivrat.

På uppdrag av mig lät landsfogden i Jämtlands län verkställa ytterligare
utredning i ärendet och inkom därmed ävensom med eget utlåtande.

Gärdin uppgav vid förhör följande.

Vid folkskolestyrelsens sammanträde den 16 september 1952 hade beslutats,
att uthuset i skoltomtens norra del skulle flyttas. Anledning tdl att en
sådan flyttning måst verkställas hade varit dels att enligt fastställd byggnadsplan
en väg skulle dragas fram i tomtens nordvästra begränsningslinje
på sådant sätt, att uthuset delvis komme att ligga i den tillämnade vägen,
dels ock att uthuset, som innehöll toaletter och vedbodar, varit i sa dåligt
skick, att hälsovårdsnämnden flera gånger gjort framställning till folkskolestyrelsen
om ändring av huset. Under den därpa följande tiden hade man
diskuterat uthusets placering och även besiktigat tomten flera gånger. I
början av april 1953 hade hållits en slutlig besiktning i närvaro av förutom

156

Gardin byggnadsnämndens ordförande länsskogvaktaren J. Elfving, kommunens
byggnadskontrollant K. Th. Borgström, forstmästaren Bo Haller
och trädgårdsmästaren Fritz Jakobsen, de båda sistnämnda tillkallade i
egenskap av sakkunniga. Vid flera tidigare tillfällen hade hälsovårdsnämndens
ordförande Kristian Eriksson i Åkersjön deltagit. Vid slutbesiktningen
hade samtliga varit ense om att den enda tänkbara platsen för det flyttade
uthuset, som i samband med flyttningen delvis skulle ombyggas och förbättras,
var belägen på terrassen i den sydvästra delen av tomten, där kantorns
trädgårdsland — numera förfallna — legat. För att få plats för vedupplag
och tillfartsväg till uthuset hade det varit nödvändigt att taga bort
en gran, en tall och några lövträd. Man hade kommit överens om att Borgström
skulle anskaffa folk och vid lämpligt tillfälle fälla träden och utföra
den beslutade planeringen. Det hade icke varit tal om hur det skulle
förfaras med träden, sedan de avverkats. Under tiden den 15—den 18 april
1953 hade Gärdin varit i Hudiksvall på begravning. Därunder hade den
beslutade borttagningen av träden utförts. Vid hemkomsten hade Gärdin
nåtts av meddelandet att Lundström anmält saken till stiftsnämnden.
Gärdin vore av den uppfattningen att Lundström gjort anmälan efter
påtryckning från visst håll. Gärdin medgåve, att han underlåtit att inhämta
pastoratets medgivande att taga bort träden. Detta berodde emellertid uteslutande
på glömska och måste anses som ett ursäktligt förbiseende. Samtliga
elva skoltomter i Föllinge utom tomten i Kyrkslätten tillhörde kommunen
och förvaltades liksom lärarbostäderna fullt självständigt av folkskolestyrelsen.
Gärdin hade innan uthuset flyttats kontaktat de myndigheter,
som haft direkt intresse av åtgärden. Han hade vidare anlitat sakkunskap.
Allt detta utgjorde enligt Gärdins mening ett bevis på att han
handlat utan ont uppsåt och allenast haft kommunens och det allmännas
bästa för ögonen. Gärdin ifrågasatte om under innevarande århundrade
skolmyndigheten i Föllinge i något fall inhämtat stiftsnämndens eller annan
ecklesiastik myndighets medgivande för företagande av åtgärder på skoltomten
i Kyrkslätten. En person, som varit ledamot i skolstyrelsen omkring
30 år, hade för Gärdin uppgivit, att såvitt han kände till hade stiftsnämnden
eller annan kyrklig myndighet aldrig kontaktats beträffande åtgärder
på skoltomten.

Vidare hördes Elfving, Borgström, Haller, Jakobsen och Eriksson ävensom
Lundström.

Jakobsen uppgav vid förhöret, att han av skolstyrelsens ordförande Gärdin
tillfrågats om sin åsikt beträffande planeringen av skoltomten i samband
med flyttningen av ett på skoltomten uppfört uthus innehållande vedbod
och avträden. Det hade ansetts, att några aspar och en gran borde fällas
dels för att bereda plats för uthuset och dels emedan det ur skönhetssynpunkt
vore tillrådligt att taga bort dem. Troligen den 13 april 1953 hade
Jakobsen sammanträffat på skoltomten med Gärdin, Haller, Elfving och

137

kommunalnämndens ordförande samt ytterligare någon person för besiktning.
Jakobsens uppfattning vid besiktningen hade varit den, att såväl granen,
vilken för övrigt var delvis förtorkad, som asparna, vilka voro sjuka,
borde tagas bort. Marken hade skolat planeras och markytan på platsen
där träden stodo sänkas ungefär en meter. Jakobsen hade även ansett, att
träden ur skönhetssynpunkt borde tagas bort, emedan de förfulade hela
tomten. Vidare skulle intill uthuset finnas plats för cirka 250 m3 ved, utgörande
skolans vinterbehov av bränsle. Tillfrågad därom hade Jakobsen därför
rått Gärdin att låta taga bort träden. Även Haller och Elfving hade varit
av samma åsikt. Det hade icke vare sig vid besiktningen av platsen eller
vid något annat tillfälle varit tal om vem som var ägare till tomten, och
Jakobsen hade varit av den bestämda uppfattningen att tomten tillhörde
kommunen. Jakobsen ville tillägga, att den planering, som numera vore
gjord på tomten, delvis skulle ha omöjliggjorts, om de avverkade träden
varit kvar.

Den 17 mars 1954 besiktigade e. o. landsfogdeassistenten S. Ljungkvist,
vilken verkställt förhören, jämte kriminalkonstapeln Per Svanberg i närvaro
av Elfving ifrågavarande skoltomt. Därvid konstaterades, att uthusets
gamla plats var synnerligen olämplig ur sanitär synpunkt, att uthuset nu
placerats på den del av tomten som med hänsyn till terrängförhållandena
måste anses vara den enda tänkbara, att vissa schaktnings- och planeringsarbeten
utförts väster om uthusets nuvarande plats samt att tomten genom
de vidtagna åtgärderna syntes ha fått en synnerligen lämplig utformning.

I det avgivna utlåtandet anförde landsfogden följande.

Stiftsnämnden hade i sin skrivelse till kyrkorådet hävdat, att den av Gärdin
vidtagna åtgärden med träden uppenbarligen inneburit egenmäktigt
förfarande. Med hänsyn till rådande nyttjanderätts- och besittningsförhållanden
torde förfarande av den art, varom här vore fråga, objektivt sett närmast
vara att rubricera såsom olovligt förfogande. Det syntes dock icke
uppenbart, att handlingen i och för sig skulle anses olovlig med hänsyn till
den kommunen ända sedan 1862 tillkommande fria dispositionsrätten till
ifrågavarande mark. Det torde nämligen kunna ifrågasättas, om icke en
sådan dispositionsrätt till tomten, som här förelåge, skulle anses innefatta
befogenhet att verkställa en saneringsåtgärd av här avsedd art. Oavsett
dock huru därmed förhölle sig och oavsett huru Gärdins handlande objektivt
sett vore att straffrättsligt bedöma syntes beträffande frågan, huruvida
det subjektiva rekvisitet för straffbarhet skulle anses uppfyllt, följande vara
att beakta. Utredningen gåve klart vid handen, att Gärdin icke haft för
avsikt att fälla träden utan lov. Han hade synnerligen omsorgsfullt förberett
skoltointcns planering men av ren glömska underlåtit att inhämta stiftsnämndens
medgivande. Om man ansåge, att sådant medgivande rätteligen
bort inhämtas, måste Gärdins glömska i detta avseende dock med hänsyn
till föreliggande omständigheter bedömas som fullt förklarlig och ursäktlig.

158

Det subjektiva rekvisitet för straffbarhet bruste således uppenbarligen. På
grund av det anförda syntes landsfogden här icke föreligga skäl för misstanke,
att Gärdin genom ifrågavarande åtgärd gjort sig skyldig till något
som för honom kunde medföra straffansvar. Ärendet komrne därför icke att
föranleda någon vidare på landsfogden såsom allmän åklagare ankommande
åtgärd.

På anmodan av mig inkommo Hultgren och Wallgren därefter med yttranden,
däri de var för sig anförde följande.

Hultgren: Stiftsnämndens skrivelse den 24 april 1953 till pastoratskyrkorådet
grundade sig på beslut av nämnden vid sammanträde samma dag.
Detsamma vore förhållandet med nämndens den 24 november 1953 dagtecknade
skrivelse till Gärdin. De synpunkter, som varit bestämmande för
ärendets sakbehandling i nämnden, torde med tillräcklig tydlighet ha framlagts
i berörda skrivelser, liksom i stiftsnämndens till JO avgivna förklaring.
Särskild anledning för Hultgren att ingå i personligt svaromål syntes endast
föreligga såtillvida, att Hultgren såsom ordförande i stiftsnämnden bure ansvar
för ärendenas beredning och beslutens skriftliga utformning. Såsom
framginge av beslutens både form och innehåll, hade stiftsnämnden icke
velat påyrka åtals väckande och därför icke funnit anledning att ingå på
en utredning av alla de omständigheter, som komme i betraktande vid en
rättslig prövning. Nämnden hade inskränkt sig till att göra ett uttalande,
vari den givit uttryck åt sin uppfattning om avverkningens rättsstridighet.
Detta omdöme hänförde sig enbart till åtgärden i och för sig, närmare bestämt
till det obestridliga, i skrivelsen från kyrkorådet angivna förhållandet
att den vidtagits utan kyrkorådets medgivande. Vad anginge avfattningen
av stiftsnämndens uttalande hade Gärdin särskilt reagerat mot det däri använda
uttrycket ”egenmäktigt förfarande” såsom innebärande ett påstående
om brottsligt uppsåt. Nämnden hade förgäves sökt övertyga Gärdin
om det oriktiga i en sådan tolkning genom sin svarsskrivelse den 24 november
1953. Den uttryckliga förklaringen att ”uttalandet icke innebure något
omdöme om motiven för åtgärden” hade icke av honom godtagits. Det hade
knappast varit möjligt för stiftsnämnden att i vidare mån tillmötesgå Gärdins
önskemål om ett tillrättaläggande utan att uppgiva sin uppfattning
om det oriktiga i själva förfaringssättet. Den av landsfogden verkställda
utredningen hade i den genom nämndens uttalande icke berörda frågan om
motiven för det anmärkta förfarandet medfört ett för folkskolestyrelsen och
dess ordförande positivt klarläggande, som även av nämnden måste hälsas
med tillfredsställelse. I fråga om bedömningen av förfarandet från objektiv
synpunkt hade landsfogden såtillvida kommit till en från nämnden avvikande
uppfattning, att han icke ville beteckna det såsom uppenbart, att
handlingen i och för sig skulle anses som olovlig. Oavsett hur det förhölle
sig med hållbarheten i det argument, som anförts, syntes det icke erbjuda

159

tillräcklig grund för att frånkänna stiftsnämnden fog för att giva sin egen
bestämda uppfattning tillkänna. Med åberopande av vad salunda anförts
hemställde Hultgren, att den mot stiftsnämnden gjorda anmälan icke måtte
föranleda någon annan åtgärd än att resultatet av den verkställda utredningen
bragtes till vederbörandes kännedom.

Wallgren: Landsfogden funne folkskolestyrelsens förfarande med trädfällning
å upplåtna området närmast vara att rubricera som olovligt förfogande.
Exemplifieringen i 20 kap. 7 § strafflagen, som närmast komme
ifråga, syntes indirekt giva vid handen, att därmed avsåges olovligt innehav
av sak eller fastighet, som efter förfogandet kunde återställas i oförändrat
skick. Stiftsnämnden hade med sin beteckning åsyftat, att växande träd
avverkats och att alltså området icke vidare kunde oförändrat återställas.
Då nämnden sökt en beteckning för påtalade förfarandet, hade det i varje
fall ej varit Wallgrens avsikt att därmed påyrka något ansvar i inskränkt
mening, endast att angiva en grund för den ersättning, som nämnden vid
liknande aktioner plägat anmoda vederbörande pastorat att utkräva för
tillgodoseende av kyrkofondens rätt. Stiftsnämnden hade haft erfarenhet
av, hur ovissa förfoganderättsreglerna för de från löneboställen till skoländamål
upplåtna områdena vore, och hade förvisso icke satt ifråga, att
ordföranden varit medveten om brottslig handling. Det för upplåtelse till
skolstyrelsen gällande medgivandet hade lämnats av Kungl. Maj:t genom
nådigt brev till kammarkollegiet den 21 februari 1862. Någon bestämmelse
angående förfoganderätten till växande träd å skoltomten återfunnes ej
däri; liksom en arrendator icke utan särskilt medgivande ansåges äga avverka
träd å arrenderad mark torde detta ha ansetts som självklart.

I hit inkomna skrivelser uppgav Wallgren slutligen, att i stiftsnämnden
icke fördes protokoll i de vanliga ärenden, som expedierades genom skrivelser
eller resolutioner. Besluten antecknades å föredragningslistan och infördes
i diariet. Vid föredragning i stiftsnämnden den 24 april 1953 av ärendet
rörande avverkningen hade Wallgren muntligen framlagt ett förslag till
beslut. Något koncept till beslutet hade icke förelegat vid detta sammanträde
med nämnden. Det av Wallgren därefter skriftligen utformade beslutet
hade enligt instruktionen för stiftsnämnderna justerats av nämndens
ordförande.

I en till stiftsnämnden i Härnösand avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius därefter följande.

I ärendet är upplyst att, sedan ordföranden i pastoratskyrkorådet i Föllinge
in. fl. församlingars pastorat till stiftsnämnden anmält den ovan omförmälda
trädfällningen å den till Föllinge kommun upplåtna skoltomten i
Föllinge, stiftsnämnden i en till kyrkorådet den 24 april 1953 avlåten skrivelse,
undertecknad av biskopen Hultgren och stiftssekreteraren Wallgren,

160

uttalat, att nämnden väl funne, att pastoratet vore berättigat att anmäla
vederbörande till åtal, då egenmäktigt förfarande uppenbarligen förelåge,
men att på angivna skäl intet hinder syntes möta mot att kyrkorådet, om
det så funne för gott, läte vid vad i ärendet förekommit bero.

Jag vill till en början erinra om vikten av att — när det i något hos myndighet
anhängigt ärende är nödvändigt att uttala ett omdöme om annan
myndighets tjänsteåtgärd — detta sker på ett sådant sätt, att den senare
myndigheten icke otillbörligen kränkes av uttalandet. Ett värdeomdöme,
som i likhet med det nu påtalade är nedsättande, får givetvis icke göras
utan att omdömet grundas på en tillförlitlig utredning. För vinnande av
sådan utredning bör yttrande i regel inhämtas från den myndighet varom
fråga är. Så har icke skett i förevarande fall. Det oaktat har stiftsnämnden
i anledning av den från kyrkorådets ordförande inkomna framställningen
om förhållningsorder och synbarligen med stöd endast av dennes uppgifter
funnit sig kunna utan reservation påstå, att folkskolestyrelsens ordförande
Gärdin, vilken låtit fälla träden, gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande,
d. v. s. en brottslig gärning, som enligt 20 kap. 6 § strafflagen straffas
med böter eller fängelse.

Redan av ordalagen i detta lagrum torde framgå, att den avverkning som
i förevarande fall ägt rum icke under några omständigheter skulle kunna
innebära egenmäktigt förfarande i straffrättslig mening. Den av statsåklagaren
i Jämtlands län verkställda utredningen har givit vid handen, att
Gärdins förfarande ej heller kunnat betraktas såsom olovligt förfogande,
varom stadgas i 22 kap. 4 § strafflagen. Även om avverkningen objektivt
kunnat inrymmas under rekvisitet för sådant brott, har Gärdins handlande
i förevarande fall dock skett under sådana omständigheter, att hans gärning
icke kunnat betraktas såsom brott av beskaffenhet att kunna straffas enligt
sagda lagrum. Statsåklagaren, som haft att besluta i åtalsfrågan mot
Gärdin, har också funnit åtal icke kunna ifrågakomma.

Anledning saknas att i detta sammanhang taga ställning till det av statsåklagaren
berörda spörsmålet, huruvida icke den kommunen tillkommande
dispositionsrätten till skolhustomten innefattat befogenhet för skolstyrelsen
att låta fälla de träd, vilkas borttagande påkallades för tomtens brukande
för avsett ändamål. Därest sådan befogenhet icke tillkommit skolstyrelsen,
har det möjligen kunnat såsom tjänsteförsummelse läggas Gärdin såsom
skolstyrelsens ordförande till last att han underlåtit att inhämta kyrkorådets
medgivande till åtgärden. I betraktande av att Kyrkslättens skolhustomt
är den enda av kommunens tolv skolhustomter, som icke med äganderätt
tillhör kommunen, samt med hänsyn till att förstnämnda tomt sedan
lång tid tillbaka varit upplåten för skolhusändamål ävensom till åtgärdens
beskaffenhet är det i allt fall ursäktligt, att Gärdin glömt eller förbisett, att
kyrkorådets medgivande till trädfällningen erfordrades. Gärdins försum -

161

melse härutinnan är därför näppeligen av beskaffenhet att kunna föranleda
ansvar såsom för tjänstefel.

Även om Gardins berörda glömska eller förbiseende skulle kunna bedömas
såsom tjänstefel, är det dock en väsentlig skillnad mellan en sådan förseelse
och det brott, för vilket stiftsnämnden beskyllt Gärdin. Stiftsnämndens
åtgärd att i en offentlig skrivelse beskylla Gärdin för egenmäktigt förfarande
kan därför på intet sätt ursäktas av den glömska eller det förbiseende,
som må kunna läggas Gärdin till last.

För Gärdin, som är landsfiskal i orten, har den obefogade beskyllningen
inneburit en allvarlig kränkning. Denna kränkning innefattar tillika tjänstefel
från stiftsnämndens sida. För detta tjänstefel äro Hultgren och Wallgren
främst ansvariga.

Jag utgår emellertid från att Hultgren och Wallgren vid avlåtandet av
stiftsnämndens skrivelse den 24 april 1953 saknade kännedom om de närmare
omständigheterna i saken samt trodde, att beskyllningen var befogad.
Med hänsyn härtill har jag, med stöd av stadgandet i 3 § i den för JO gällande
instruktionen, funnit mig kunna låta bero vid vad i saken förevarit.
Jag vill emellertid icke underlåta att framhålla, att jag funnit det anmärkningsvärt,
att varken Hultgren eller Wallgren, då Gärdin hos stiftsnämnden
protesterade mot beskyllningen eller senare under ärendets handläggning
härstädes, velat medgiva det begångna felet och beklaga den kränkning som
utan skäl tillfogats Gärdin.

Ärendet var därmed av JO slutbehandlat.

4. Prövning av arvoden till rättens ombudsman och förvaltare i
konkurs i fall, då särskild överenskommelse i saken träffats
mellan konkursförvaltningen och borgenär.

T en ilen 21 maj 1954 hit inkommen skrivelse anförde häradshövdingen
i Kinds och Red vägs domsaga H. Söderström följande.

Den 5 mars 1953 hade Aktiebolaget Kull & Co i Ulricehamn på egen ansökan
försatts i konkurs vid Kinds och Redvägs domsagas häradsrätt. Till
rättens ombudsman i konkursen hade förordnats landsfiskalen Pontus Löthman
och till förvaltare jämlikt 43 § konkurslagen advokaten C. G. Ekstedt
i Göteborg, vilken varit ombud för gäldenären vid konkursansökningens
ingivande. Till förvaltare jämlikt 45 § konkurslagen hade utsetts advokaten
Albert Nilson i Ulricehamn. Slutredovisning och slututdelningsförslag
hade framlagts i maj 1954, och konkursen skulle anses upphöra den 20
maj. Framställningar om fastställande av konkursarvoden hade emellertid
ej inkommit, utan förvaltarna hade själva bestämt sina arvoden och er -

11 — Just it ieumbwlsmanncns ämb et sb er ät t dac till 1955 års riksdag.

162

hållit dem av en av borgenärerna. Även Löthman hade i arvode erhållit
500 kronor av samme borgenär men återsänt beloppet, sedan Söderström
lagt sig i saken. Löthman komme alltså nu att bli utan arvode. Enligt upplysning
av Nilson skulle vissa advokater i Göteborg praktisera samma förfarande.
Söderström hade velat giva JO del av vad sålunda förekommit
för att få ett auktoritativt uttalande om förfarandets överensstämmelse
med konkurslagen.

Vid Söderströms skrivelse var fogad avskrift av en av Löthman den 19
maj 1954 dagtecknad skrivelse till konkursdomaren i domsagan, varmed
Löthman överlämnade slutredovisning och utdelningsförslag i konkursen.
I skrivelsen anförde Löthman vidare: Räkningar å arvoden i konkursen
hade icke ingivits och arvoden hade således icke fastställts av häradsrätten.
En av borgenärerna, Fagerhults Elektriska Aktiebolag, hade i förvaltararvoden
utbetalat till Ekstedt 1 500 kronor och till Nilson 3 000 kronor,
vilka belopp av dem begärts och av bolaget ansetts skäliga. Bolaget hade i
konkursen med förmånsrätt bevakat 51 041 kronor 67 öre och hade å detta
belopp beräknats utdelning med 34 073 kronor 21 öre. Det belopp för vilket
utdelning ej utginge vore alltså 16 968 kronor 46 öre. Därest vid rättens
prövning av arvodena ett lägre belopp skulle ha bestämts, hade
skillnaden tillkommit samma bolag. Den omständigheten att arvodena ej
prövats av rätten inverkade således icke på övriga borgenärers rätt. Förvaltarna
hade såsom skäl för att räkningar ej ingivits uppgivit att, då endast
en fordringsägare funnes som berördes av saken och denne ej haft
något att invända mot de begärda beloppen samt ingen skada för annan
uppkomme, förfarandet vore praktiskt och besparade såväl förvaltare som
rätten arbete, varjämte kostnaderna bleve lägre och konkursen fortare kunde
avslutas. För egen del hade Löthman blivit tillfrågad om vilket arvode
han beräknade och uppgivit ett preliminärt belopp icke överstigande 500
kronor. Detta belopp hade sänts Löthman någon tid därefter i postremissväxel,
men då det icke vore definitivt fastställt, hade detsamma av Löthman
återsänts till avsändaren.

•

Sedan styrelsen för Sveriges advokatsamfund beretts tillfälle att yttra
sig över Söderströms framställning, anförde styrelsen i en hit inkommen
skrivelse följande.

Enligt 82 § första stycket konkurslagen skulle arvode till rättens ombudsman
och till förvaltare bestämmas av rätten. Av förarbetena till konkurslagen
framginge, att syftet med denna bestämmelse varit att nedbringa
förvaltningskostnaderna, då nämligen den tidigare gällande ordningen, enligt
vilken arvodena bestämts av borgenärerna, ansetts leda till att arvodena
i regel utgått med högre belopp än vad som varit skäligt (1911 års
betänkande s. 277). I motiven till 1919 års förslag till konkurslag (s. 225)
hade uttalats att, om ingen borgenär inställde sig vid arvodesfrågans be -

163

handling vid rätten och yrkade nedsättning av fordrade arvoden, rätten
icke borde därav hämta anledning att utan vidare godkänna dessa; den
föreslagna regleringen innebure att rätten under alla förhållanden hade att
ägna frågan om arvodenas storlek en noggrann prövning. I Lawskis kommentar
(13 uppl. s. 171) återgåves uttalandet med tillägg att prövningen
skulle ske ex officio. Regeln i 82 § första stycket konkurslagen vore emellertid
icke undantagslös. I anslutning till det i 1911 års förslag upptagna
stadgandet i 86 § andra stycket sista punkten (— 85 § andra stycket sista
punkten i lagen) hade i motiven (s. 327—328) uttalats att, då konkurs
nedlagts eller då ackord kommit till stånd — i sistnämnda fall dock med
visst undantag — arvodets bestämmande icke inverkade på borgenärernas
rätt. Av uttalandet framginge vidare att i fall, då arvodesfrågan sålunda
rörde allenast den till arvodet berättigade och gäldenären, parterna hade
frihet att träffa avtal om arvodets belopp. Även i Lawskis kommentar (s.
171) uttalades, att i nämnda fall avtal om arvode kunde träffas mellan
konkursförvaltningen och gäldenären. Med hänsyn till lagtextens avfattning
och vad som uttalats i förarbetena till konkurslagen syntes det böra
antagas, att det omförmälda fallet vore det enda, där arvodesprövning
i lagstadgad ordning kunde ersättas av avtal om arvodet. Så snart
arvodets bestämmande inverkade på borgenärernas rätt syntes arvodet
böra bestämmas av domstolen. Rätten torde därvid icke vara bunden av
borgenärernas godkännande. I det nu aktuella fallet syntes av handlingarna
framgå, att arvodets bestämmande inverkat på allenast en borgenärs rätt.
Då denne borgenär godkänt de begärda arvodena, framstode det såsom i
viss mån förklarligt, att de av saken berörda personerna betraktat en arvodesprövning
i vanlig ordning såsom överflödig och endast ägnad att
leda till onödigt arbete och onödiga kostnader. Enligt styrelsens uppfattning
kunde dock den omständigheten att endast en borgenärs rätt berörts
av arvodesfrågan icke godtagas såsom giltigt skäl att ersätta den lagstadgade
arvodesprövningen med avtal om arvodena. Något stöd för att en
sådan ordning skulle vara tillåten, när allenast en borgenär hade intresse
av arvodets bestämmande, gå ve konkurslagen icke. Vad som anförts i 1911
års betänkande talade närmast för den motsatta ståndpunkten. Skulle det
vara tillåtet att träffa avtal om arvodet, när endast en borgenär berördes
av arvodesfrågan, måste man fråga sig, varför det icke skulle vara tillåtet
att på enahanda sätt träffa avtal med två eller flera borgenärer, blott avtalet
omfattade samtliga av arvodets bestämmande intresserade. I så fall
skulle emellertid syftet med stadgandet i 82 § första stycket konkurslagen
lätt kunna förfelas. I förevarande fall tillkomme den omständigheten att
överenskommelsen om att den ifrågavarande borgenären skulle betala arvodena
ingått såsom ett moment i ett mellan konkursboet och borgenären
träffat avtal, varigenom den sistnämnde köpt viss egendom av konkursboet
och övertagit betalningsansvaret för viss prioriterad gäld. Enligt styrelsens

164

mening kunde denna omständighet doek icke föranleda till annat bedömande
än vad som i det föregående antagits vara det riktiga. Snarare kunde
sägas, att det ur principiell synpunkt icke vore lämpligt att konkursförvaltaren
vid ingående av avtal om försäljning av egendom i boet till en
konkursborgenär läte denne utfästa sig att betala förvaltararvodet, då
nämligen en dylik utfästelse i vissa fall kunde tänkas obehörigen påverka
förvaltaren vid hans ställningstagande till avtalsvillkoren i övrigt. Styrelsen,
som i ärendet inhämtat yttranden från Ekstedt och Nilson och som
också tagit del av avtalet mellan konkursboet och den ifrågavarande borgenären,
ville emellertid till förekommande av missförstånd uttala, att i
förevarande fall anledning saknades till antagande att något dylikt obehörigt
hänsynstagande förekommit. Bland annat kunde i detta sammanhang
nämnas, att avtalet icke bestämde några arvodesbelopp; tvärtom hade i
avtalet stipulerats, att arvodena, i händelse åsämjande ej kunde ske om
deras storlek, skulle i vanlig ordning bestämmas av konkursdomstolen.

I ett därefter infordrat yttrande anförde Löthman följande.

Någon gång på eftersommaren 1953 hade Löthman tillfälligtvis sammanträffat
med Nilson. Denne hade därvid nämnt, att Ekstedt föreslagit att
arvodena skulle överenskommas med den enda borgenär, Fagerhults Elektriska
Aktiebolag, som hade intresse av frågan, och att Ekstedt även uppgivit
att detta förfaringssätt tillämpades i Göteborg. Nilson hade frågat
Löthman, hur han ställde sig till saken och vad hans arvode kunde bli.
Löthman hade svarat, att han aldrig varit med om eller hört talas om ett
sådant förfarande, samt att Nilson finge vända sig med frågan till konkursdomaren,
enär Löthman ej ville taga ställning till frågan. Beträffande
sitt arvode hade Löthman upplyst, att han ej haft anledning reflektera
över detsamma men att det säkerligen icke komme att överstiga
500 kronor. Vid telefonsamtal med Nilson något senare hade
denne uppgivit, att han talat med konkursdomaren och att det ej
tycktes föreligga något hinder att bestämma arvodena på sätt Nilson
tidigare ifrågasatt. På Löthmans fråga vad som yttrats i saken
hade Nilson svarat ungefär: ”Ja det får ju förstås inte bli några oskäliga
belopp.” Den 22 september 1953 hade till Löthman ankommit ett
lösbrev innehållande en postremissväxel å 500 kronor jämte ett meddelande
från Fagerhults Elektriska Aktiebolag att beloppet utgjorde konkursarvode.
Löthman hade blivit något överraskad, då han varken begärt något
arvode eller preciserat detta, men sammanhanget hade ju stått klart
genom Löthmans samtal med Nilson, vilken tydligen oombedd framfört
deras samtal som ett bud från Löthman. Då Löthman först tänkt återställa
växeln, hade densamma legat några dagar, men då endast mindre åtgärder
återstått för konkursens avslutande, hade saken fått bero på en
slutlig reglering i en eller annan form. Konkursen hade beräknats kunna

165

avslutas under år 1953 men blivit något fördröjd. I februari månad 1954
hade Nilson till Löthman överlämnat handlingarna för granskning. Någon
kort tid därefter hade Söderström förfrågat sig hos Löthman om när konkursen
kunde avslutas, och hade Löthman då meddelat, att han erhållit
handlingarna från förvaltaren för denna åtgärd. Söderström hade påpekat,
att arvodesräkningar icke ingivits, vartill Löthman genmält att detta ju
icke skulle behövas samt åberopat Nilsons besök och till Löthman lämnade
uppgifter, varjämte Löthman upplyst om att bolaget till honom översänt
en postremiss växel på 500 kronor. Söderström hade då förklarat, att något
sådant medgivande aldrig lämnats och att han vore förhindrad göra så.
Han hade över huvud icke erinrat sig något samtal med Nilson. Söderström
hade även begärt besked om de arvoden som betingats. Löthman hade genast
satt sig i förbindelse med Nilson och relaterat sitt samtal med Söderström
samt tillsagt Nilson, att han finge klara upp saken. Nilson hade funnit
det märkligt, att Söderström ej erinrade sig samtalet. Nilson hade skolat
ånyo uppsöka Söderström. Efter några dagar hade Löthman uppringts
av Nilson, som meddelat att vid hans förnyade besök hos Söderström
framgått, att det föregående samtalet tycktes ha fallit denne ur minnet,
men att Söderström varken ville vitsorda eller bestrida att ett samtal ägt
rum. Nilson hade redogjort för saken och uppgivit, att intet hinder syntes
föreligga för att bestämma arvodena direkt med borgenären. Löthman erinrade
sig icke ordalydelsen, men skulle arvodena få bestämmas utan prövning
under förutsättning att något orätt ej skedde, vilket Nilson fattat så
att någon borgenär bleve lidande på en dylik uppgörelse. Vid ett senare
besök hos Söderström hade Löthman meddelat honom, att handlingarna
avlämnats och granskats och att konkursen vore klar för avslutning, varjämte
Löthman förfrågat sig hur man skulle förfara med hänsyn till att
några arvodesräkningar icke avlämnats. Löthman hade då endast erhållit
hänvisning till lagen och uppmaning att tillse att intet orätt, eller möjligen
olagligt, förekomme. Då konkursen någon gång måst avslutas samt förvaltarna
icke avsett att begära fastställelse av arvodena och Löthman icke
själv avsett att taga något icke fastställt arvode, hade Löthman satt sig
i telefonförbindelse med verkställande direktören i Fagerhults Elektriska
Aktiebolag, Bertil Svensson, samt redogjort för saken och framhållit, att
arvoden rätteligen skulle fastställas av rätten, därvid Löthman påpekat,
att det kunde tänkas att arvodena vid prövning nedsattes under vad som
avtalats och att skillnaden i så fall skulle komma bolaget tillgodo. Löthman
hade därvid kontrollerat de olika arvodenas storlek. Svensson hade sagt
sig vara fullt medveten om förhållandet samt förklarat, att han ansåge beloppen
skäliga och att han snarast önskade få slut på konkursen, varför
han icke önskade rättens prövning av dem. Löthman hade begärt skriftligt
besked därom och även erhållit ett sådant. Så snart Löthman erhållit detta,
hade han återsänt det till honom översända beloppet, med besked att

166

han ej kunde mottaga detsamma då det ej av rätten fastställts. Då Löthman
redan tidigare underrättat Söderström såsom konkursdomare om situationen
och icke kunnat finna att han själv kunde framtvinga en prövning
av arvodena, hade konkursen avslutats. Arvodet hade Löthman återställt
på eget initiativ.

Sedan med anledning av vad i ärendet uppgivits rådhusrätten i Göteborg
anmodats att inkomma med yttrande, överlämnade och åberopade
rådhusrätten såsom eget utlåtande ett av konkursdomaren i staden, rådmannen
Volrat Koch, avgivet yttrande, däri anfördes följande: Konkursdomarens
dagböcker från och med år 1922 hade genomgåtts och därvid
hade framkommit, att i 25 konkurser, vilka avslutats genom slututdelning,
yrkande om arvoden åt rättens ombudsman och förvaltaren ej framställts.
I sex fall hade borgen ställts för konkurskostnaderna och i dessa fall syntes
borgensmännen ha betalt ersättning till konkursförvaltningen. Något
fall av ifrågavarande slag hade ej förekommit efter år 1949.

I 82 § första stycket konkurslagen stadgas, att arvode till rättens ombudsman
och till förvaltare i konkurs skall bestämmas av rätten. Äro flera
förvaltare i konkursen, skall för envar bestämmas särskilt arvode.

I andra stycket samma paragraf heter det, att sådant arvode må icke
sättas till högre belopp än som med avseende å det arbete uppdraget krävt,
den omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt boets omfattning må
anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. — Ej må arvode efter tid
räknas.

Av de av styrelsen för advokatsamfundet återgivna förarbetena till de
ifrågavarande bestämmelserna i konkurslagen måste anses framgå, att utan
hänsyn till mellan konkursförvaltning och borgenärer träffad överenskommelse
såväl rättens ombudsman som förvaltare tillkommande arvoden
skola prövas och till beloppen fastställas av konkursdomstolen. Något undantag
för sådant fall som det här ifrågakomna kan icke anses medgivet.
Erinras må i detta sammanhang, att icke enbart konkursborgenär utan
även gäldenär kan äga intresse av fråga om arvodes storlek. Det kan,
såsom samfundsstyrelsen också funnit, uppenbarligen ej anses lämpligt
att i avtal, varigenom till konkursborgenär överlåtes boets tillgångar, intagas
bestämmelser om skyldighet för denne borgenär att gälda arvoden
till konkursförvaltningen, i varje fall ej utan att dessa arvoden blivit i
vederbörlig ordning fastställda av rätten.

Då något tjänstefel i före varande fall icke syntes mig kunna läggas rättens
ombudsman Löthman till last och förvaltarna i konkursen icke stodo

167

under JO:s tillsyn samt vad rådhusrätten i Göteborg angick någon felaktig
praxis i förevarande hänseende icke pavisats, fann jag ärendet icke pakalla
annan åtgärd från min sida än att jag i en till Söderström avlåten
skrivelse bragte vad samfundsstyrelsen anfört och mina ovan gjorda uttalanden
till Söderströms kännedom.

5. För verkställighet av frihetsstraff har den dömde felaktigt
införpassats till annan fångvårdsanstalt än den,
där han bort intagas.

Av handlingarna i ett genom klagomål av skogsarbetaren Konrad Edolf
Berggren hos mig anhängiggjort ärende framgår, bland annat, följande.

Genom beslut den 28 januari 1953 ålade Jukkasjärvi och Karesuando
tingslags häradsrätt klaganden för honom ådömda, oguldna böter ett förvandlingsstraff
av fängelse 56 dagar. Sedan beslutet inkommit till fångvårdsstyrelsen
och styrelsen erhållit meddelande att klaganden ej fullföljt
talan mot beslutet, översände fångvårdsstyrelsen med skrivelse den 3 mars
1953 verkställighetshandlingarna jämte styrelsens resolution om verkställighet
till landsfiskalen i Kiruna distrikt. Enligt denna resolution skulle klaganden,
vilken enligt uppgift hade hemvist i Kiruna, för straffets verkställande
intagas i fångvårdsanstalten i Luleå, varvid bestämmelserna i fångvårdsstyrelsens
cirkulär den 28 juni 1949, nr 3, angående förpassning till
fångvårdsanstalt m. m. skulle lända till efterrättelse. I resolutionen fanns
angivet dels att, om den dömde ej anträffades å den angivna vistelseorten
men uppgift kunde erhållas om den ort där han vistades, verkställighetshandlingarna
skulle sändas till polismyndigheten i vistelseorten, varom
fångvårdsstyrelsen samtidigt borde underrättas, dels att den dömde, om
han sålunda anträffades på annan ort, finge med iakttagande av anvisningar
under C 1 i nämnda cirkulär förpassas till eller föreläggas inställa
sig å någon av de slutna anstalter som upptoges i cirkuläret under A 3, dels
ock att avvikelse från vad i resolutionen i första hand bestämdes om intagningsanstalt
ej borde ske, om den besparing som därigenom kunde vinnas
vore ringa. — Som klaganden vid tiden ifråga vistades i Sveg, översände
landsfiskalen i Kiruna distrikt verkställighetshandlingarna till landsfiskalen
i Svegs distrikt för vidare åtgärd. På dennes order blev klaganden därefter
den 19 mars 1953 gripen i Sveg klockan 18.45 av polismannen Erik Löfgren
och påföljande dag av Löfgren och polismannen Erik Hammarström införpassad
till fångvårdsanstalten i Luleå, diir han undergick straffet till utsatt
slutdag, den 15 maj 1953.

I en hit insänd klagoskrift anförde klaganden sedermera dels att han vid
införpassningen, som skett med bil till fångvårdsanstalten i Luleå under bevakning
av två polismän, haft fast bostad i Sveg, dels att intagningen för

168

verkställighet bort ske till det närmast Sveg belägna fängelset i Östersund,
dels att, om intagning måst ske i luleåanstalten, landsfiskalen bort förelägga
klaganden att själv inställa sig där, dels ock att vederbörande polisman,
när klaganden anhölls för förpassningens verkställande, vägrat klaganden
att sätta sig i förbindelse med landsfiskalen, med vilken klaganden
önskat samtal för att få ändring till stand beträffande intagningsanstalt
m. m.

I anledning av klagomålen avgav fångvårdsstyrelsen utlåtande, däri styrelsen
anförde följande.

Enligt 13 § andra stycket straffverkställighetslagen skulle, om den dömde
icke vore häktad, polismyndigheten i den ort, där han vistades, för verkställighet
förpassa honom till fangvardsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens
bestämmande skulle intagas. Funnes det kunna ske utan fara för
att han avveke, kunde den dömde i stället för att förpassas till fångvårdsanstalt
föreläggas att inställa sig vid sadan anstalt. I 5 § kungl. kungörelsen
den 21 juni 1946 angående översändande av domar i vissa brottmål förordnades,
att fångvårdsstyrelsen, när till styrelsen från vederbörande domstol
inkommen straffdom vunnit laga kraft mot den dömde, såvitt anginge honom
ådömt ansvar, ofördröjligen skulle översända domen till polismyndigheten
i den ort, där den dömde hade sitt hemvist eller eljest veterligen vistades,
och därvid meddela i vilken anstalt straffet skulle verkställas. I förevarande
fall hade fångvårdsstyrelsen meddelat anvisning om intagningsanstalt
genom att i första hand hänvisa till anstalten i Luleå och i andra
hand, därest den dömde anträffades å annan ort än Kiruna, hänvisa till
cirkuläret 1949, nr 3, med angivande att intagning finge ske i någon av de
under A 3 angivna slutna anstalterna; bland dem märktes fångvårdsans talterna
i Östersund, Härnösand, Hudiksvall och Falun. Enligt fångvårdsstyrelsens
i cirkuläret meddelade anvisningar hade den lämnade hänvisningen
till cirkulärets generella bestämmelser inneburit, att den dömde skulle förpassas
till eller föreläggas att inställa sig å den anstalt, till vilken resan med
hänsyn till avstånd, färdsätt och andra förhållanden kunde företagas med
lägsta kostnad. Såsom förut berörts borde avvikelse från vad i första hand
bestämts om intagningsanstalt dock ej ske, om den besparing som därigenom
skulle vinnas vore ringa. Av det anförda framginge, att klaganden bort
intagas för verkställighet i fångvårdsanstalten i Östersund. Frågan huruvida
han bort förpassas till anstalten eller föreläggas att själv inställa sig där
torde icke tillkomma fångvårdsstyrelsen att bedöma. Med stöd av det i 2 §
andra stycket kungl. kungörelsen den 21 juni 1946 angående straffdoms befordran
till verkställighet intagna bemyndigandet hade fångvårdsstyrelsen
i nyssnämnda cirkulär 1949, nr 3, meddelat vissa föreskrifter beträffande
transport till verkställighet. Dessa föreskrifter avsåge icke färdsätt, bevakningens
storlek m. m., enär dylika frågor måste bedömas i varje särskilt fall
med beaktande av, jämte ekonomiska faktorer, kravet på säkerhet.

169

Sedan jag därefter anmodat landsfogden i Jämtlands län att efter vederbörandes
hörande avgiva yttrande i ärendet, inkom landsfogden Gösta A.
Lindberg med infordrade yttranden från Löfgren och landsfiskalen i Svegs
distrikt Alrik Nordén ävensom med eget utlåtande.

Löfgren anförde följande.

I sin klagoskrift hade klaganden uppgivit, att han vid anhållandet haft
fast bostad i Sveg. Denna uppgift vore felaktig. Klaganden hade visserligen
vistats i Sveg, men hans vistelse där hade endast varit tillfällig för att hälsa
på bekanta. Någon arbetsanställning hade han ej haft och på förfrågan hos
hans värdfolk, Kåre och Gunhild Pettersen, innehavare av Pettersens kafé
och rum i köpingen, hade upplysts, att klagandens vistelse i Sveg endast
var tillfällig och att han kunde avresa därifrån när som helst. Från klagandens
tidigare vistelse i Sveg under tiden den 18 juli—den 30 september

1952 hos samma familj för att "hälsa på” hade Löfgren fått erfarenhet av
klagandens pålitlighet. Av en av kriminalpolisen i Kiruna den 10 januari

1953 hos landsfiskalen i Svegs distrikt begärd utredning angående klagandens
vistelse i Sveg under nämnda tid framginge, att klaganden vore synnerligen
opålitlig och under inga förhållanden kunde anförtros att själv
inställa sig vid anstalt för avtjänande av det ifrågavarande straffet. Polisen
i Kiruna hade även vid ett tidigare tillfälle i samband med en hovrättsdom
delgivit klaganden föreläggande att själv inställa sig vid straffanstalten.
Vid det tillfället hade klaganden avvikit utan att inställa sig för avtjänande
av det ådömda straffet. Klagandens påstående att han vägrats tala med
Nordén vore felaktigt. Klaganden hade icke gjort någon framställning om
att komma i förbindelse med Nordén vare sig vid omhändertagandet eller
senare.

I det avgivna yttrandet anförde Nordén följande.

Vidkommande först klagandens påstående att han utan bevakning på
egen hand kunnat inställa sig vid fångvårdsanstalten i Luleå ville Nordén
åberopa Löfgrens uppgifter i detta avseende samt särskilt framhålla, att
polisen i Kiruna avrått därifrån. Klaganden hade tidigare förelagts att inställa
sig vid straffanstalt men avvikit utan att inställa sig. Under sådana
förhållanden hade Nordén ansett det ovillkorligen nödvändigt att införpassningen
skulle ske under bevakning. Klaganden ägde icke fast bostad
utan vore tillfälligt boende på rum för resande. Någon anledning för Nordén
att sätta sig i förbindelse med klaganden vid omhändertagandet hade
icke förelegat. Däremot hade Nordén givetvis satt sig i förbindelse med
klaganden, därest det kommit till Nordens kännedom, att klaganden önskat
tala vid honom. Att klaganden uttalat någon önskan därom bestredes av
Löfgren. Ej heller hade klaganden uttalat någon önskan om att bli transporterad
till Östersund. Sedan Löfgren muntligen rapporterat, att han omhändertagit
klaganden, hade Nordén utskrivit förpassning för hans (iverförande
till den i fångvårdsstyrelsens resolution angivna fångvårdsanstalten i Luleå.
Av vad anledning Nordén låtit transporten avgå till denna fångvårdsanstalt

170

kunde han ej nu erinra sig. Möjligen kunde anledningen ha varit vetskapen
om att hemorten för klaganden, som vistades i Sveg tillfälligt och utan
sysselsättning, varit Kiruna. Enligt kopior av räkningar, utställda av fångförarna,
uppginge transportkostnaderna till för Löfgren 233 kronor 55 öre
och för Hammarström 176 kronor 60 öre eller tillhopa 410 kronor 15 öre.
Transporten hade företagits med bil, men debitering hade skett efter det
billigare färdsättet med tåg. Därest transporten skett till fångvårdsanstalten
i Östersund, skulle transportkostnaderna ha uppgått till sammanlagt
107 kronor 95 öre. Av fångvårdsanstalten i Östersund hade Norden erhållit
den upplysningen att, sedan fånge anlänt dit, fången i regel genom fångvårdsanstaltens
försorg vidaretransporterades till den i fångvårdsstyrelsens
resolution angivna fångvårdsanstalten, i före varande fall således till Luleå.
De transportkostnader, som uppstode vid sådan transport, syntes Norden
i förevarande fall böra beaktas. Vid frigivandet hade klaganden å fångvårdsanstalten
i Luleå erhållit biljett till hemorten i Kiruna. I Svegs distrikt förekomme
ofta transporter, därvid alltid föreskrifterna i fångvårdsstyrelsens
cirkulär iakttoges, men kunde Norden, såsom han förut nämnt, icke nu
erinra sig, varför i detta fall avvikelse skett från föreskrifterna i cirkuläret.
På grund därav vore Norden beredd att, därest så påfordrades, ersätta den
merkostnad, som uppstått genom klagandens transporterande till Luleå.

Lindberg anförde i sitt utlåtande följande.

Mot polismyndighetens i Sveg handläggning av ifrågavarande ärende
syntes icke finnas skäl för annan erinran än att Norden bort beordra polismännen
att förpassa klaganden till fångvårdsanstalten i Östersund i stället
för till anstalten i Luleå. Norden hade i det avseendet uppenbarligen icke
förfarit riktigt, vilket han också medgivit. Det funnes ingen annan förklaring
rörande orsaken till detta fel från Nordéns sida än att han icke haft
aktuellt för sig innehållet i fångvårdsstyrelsens cirkulär nr 3 av år 1949 och
icke tillräckligt noggrant studerat fångvårdsstyrelsens resolution i ärendet.
Det fel, vartill Nordén sålunda finge anses ha gjort sig skyldig, syntes Lindberg
dock — med beaktande jämväl av att Nordén dels vore en av länets
mest arbetstyngda landsfiskaler och dels städse i sin tjänsteutövning ådagalagt
kunnighet, nit och duglighet — icke vara av beskaffenhet att böra
föranleda annan åtgärd än erinran. Beträffande frågan om skyldigheten för
Nordén att återgälda statsverket den merutgift för transporten, som han
åsamkat statsverket, ville Lindberg anföra följande. Enligt Nordéns yttrande
hade merkostnaderna för transporten uppgått till 302 kronor 20 öre.
Nordén hade uppgivit, att vissa kostnader besparats fångvårdsmyndigheterna
genom klagandens förpassning till Luleå. Därom hade föreståndaren
för fångvårdsanstalten i Östersund uppgivit följande. I ett fall sådant som
detta torde vidaretransport till Luleåanstalten ha kunnat ifrågakomma endast
under förutsättning att klaganden själv gjort framställning därom. Om
sådan framställning gjorts, hade fångvårdsstyrelsen haft att taga ställning
till frågan om vidaretransport och kunde också antagas ha bifallit en sådan

171

framställning. Då det syntes oklart, huruvida och med vilket belopp Norden
skäligen borde återgälda statsverket dess genom den oriktiga förpassningen
åsamkade merutgift, syntes det böra ankomma på riksräkenskapsverket att
bedöma, huruvida revisionsanmärkning skulle framställas och vilket belopp
en sådan revisionsanmärkning skulle avse.

På därom framställd begäran avgav fångvårdsstyrelsen därefter utlåtande
rörande merkostnaden för statsverket genom den av Norden beordrade
transporten. I utlåtandet anförde styrelsen, att den av honom i ärendet
angivna merkostnaden, 302 kronor 20 öre, syntes vara riktigt beräknad.
Därjämte vore emellertid att märka, att klaganden, enligt vad styrelsen
konstaterat, vid frigivningen jämlikt gällande bestämmelser erhållit biljett
för resa från Luleå till hemorten Kiruna; biljettkostnaden hade uppgått till
19 kronor 90 öre. Om klaganden fått motsvarande biljett för resa Östersund—Kiruna,
hade kostnaden i stället blivit 51 kronor. Statsverkets merkostnad
skulle vid sådant förhållande beräknas till 271 kronor 10 öre. Det
vore emellertid icke uteslutet, att såsom i ärendet ifrågasatts, fångvårdsstyrelsen
skulle tillmötesgått en ansökning av klaganden om förflyttning
under strafftiden till fångvårdsanstalten i Luleå, varigenom han skulle kommit
närmare hemorten, Kiruna. Om så skett, skulle merkostnaderna beräknas
till 123 kronor 70 öre.

På begäran av mig avgav vidare riksräkenskapsverket utlåtande i ärendet
och anförde följande.

Enligt länsstyrelsens i Jämtlands län räkenskaper hade länsstyrelsen från
vederbörligt anslag utanordnat 410 kronor 15 öre utgörande kostnaderna
för ifrågavarande förpassning. Därest klaganden för verkställighet av förvandlingsstraffet
i stället införpassats till fångvårdsanstalten i Östersund,
skulle kostnaden ha utgjort 107 kronor 95 öre. Vid beräkningen av den merkostnad,
som uppkommit för statsverket genom förpassningen till Luleå,
ansåge riksräkenskapsverket i likhet med fångvårdsstyrelsen, att hänsyn
även borde tagas till den kostnad, som föranleddes av att klaganden vid frigivningen
enligt gällande bestämmelser vore berättigad till ersättning för
resa från vederbörlig fångvårdsanstalt till hemorten Kiruna. På grund av
det anförda finge den för statsverket uppkomna merkostnaden anses utgöra
271 kronor 10 öre. Riksräkenskapsverket ansåge, att hänsyn icke borde
tagas till det förhållandet att kostnader kunnat uppkomma för statsverket,
därest klaganden, om han rätteligen intagits å fångvårdsanstalten i Östersund,
efter särskild framställning sedermera förpassats till Luleå.

Efter att ha tagit del av vad sålunda förekommit anförde Norden följande.

Därest klaganden förflyttats från fångvårdsanstalten i Östersund till
fångvårdsanstalten i Luleå, hade fångvårdsstyrelsen uppskattat merkostnaden
till 123 kronor 70 öre. Riksräkenskapsverket hade stannat vid en

172

merkostnad av 271 kronor 10 öre. Enligt Nordens bedömande borde merkostnaden
beräknas till det belopp, varvid fångvårdsstyrelsen stannat. På
sätt Nordén anfört i sitt tidigare yttrande, vore han beredd att, därest så
påfordrades, ersätta den merkostnad, som uppstått genom klagandens
transporterande till Luleå.

Vad angår klagomålen mot Löfgren fann jag desamma icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

Beträffande klagomålen mot Nordén är i ärendet upplyst, att fångvårdsstyrelsen
i resolution angående verkställighet av klaganden ålagt förvandlingsstraff
föreskrivit att, om den dömde anträffades å annan ort än den i
resolutionen uppgivna hemorten Kiruna, den dömde finge — i stället för
att intagas i fångvårdsanstalten i Luleå — med iakttagande av vissa anvisningar
förpassas till eller föreläggas inställa sig å någon av de slutna anstalter,
som upptogos under A 3 i cirkulär den 28 juni 1949 nr 3, bland vilka
var anstalten i Östersund. Då med anledning av klagandens vistelse i Sveg
verkställighetshandlingarna översänts till Nordén, hade Nordén ansett sig
icke kunna förelägga klaganden att själv inställa sig å fångvårdsanstalt för
straffets undergående utan böra omhändertaga och införpassa klaganden
till anstalt. Med hänsyn till upplysta förhållanden syntes mig häremot icke
kunna göras någon erinran. Emellertid hade Nordén, ehuru fångvårdsanstalten
i Östersund var närmast belägen, låtit införpassa klaganden till anstalten
i Luleå. Härigenom hade Nordén förfarit felaktigt. Då denna införpassning
medfört ökade kostnader i jämförelse med vad en införpassning
till Östersund skulle kostat, syntes det icke mer än rimligt, att Nordén, såsom
han också förklarat sig vilja, gottgjorde statsverket för den merkostnad,
som sålunda uppkommit. Beträffande beloppet av denna merkostnad
syntes mig detta böra beräknas utan hänsyn till möjligheten av klagandens
förflyttning under strafftiden till Luleå och alltså uppgå till 271 kronor 10
öre, vilket belopp också godtagits av riksräkenskapsverket.

Innan jag slutligen avgjorde ärendet ansåg jag mig böra lämna Nordén
tillfälle att till statsverket återgälda ifrågavarande merkostnad genom inbetalning
till länsstyrelsen i länet av 271 kronor 10 öre. Med anledning därav
upptog jag i en till Nordén avlåten skrivelse vad jag ovan anfört och beredde
honom tillfälle att till mig inkomma med bevis att rättelse av det begångna
felet skett genom insättning av sagda belopp.

Sedan Nordén till mig inkommit med bevis att han till länsstyrelsen i
Jämtlands län inbetalt ersättning för de genom klagandens transporterande
till Luleå uppkomna merkostnaderna för statsverket med 271 kronor 10 öre,
fann jag de anförda klagomålen icke föranleda någon min vidare åtgärd.

173

6. Fråga om rätt för partsombud att erhålla del av fonogram,
som vid domstol upptagits av sakframställning och
plädering vid huvudförhandling.

I en hit inkommen klagoskrift anförde advokaten Mauritz Griinberger i
Stockholm följande.

Den 30 juni och den 9 juli 1954 hade inför Södra Åsbo och Bjäre domsagas
häradsrätt hållits huvudförhandling i ett mål mellan representanten
H. G. Heilborn i Göteborg, kärande, samt Aktiebolaget Engelholmsverken
i Ängelholm, svarande. Klaganden hade därvid företrätt kärandeparten.
Vid förhandlingen hade såväl parternas sakframställningar som deras pläderingar
upptagits på fonetisk väg. I skrivelse till domhavanden i domsagan
hade klaganden hemställt att genom av honom anlitad person få ombesörja
utskrifter av ifrågavarande fonogram. Genom beslut den 28 juli 1954 hade
tingssekreteraren Ove R:son Nelander, som fungerat såsom häradsrättens
ordförande vid huvudförhandlingen i målet, avslagit denna framställning
under motivering att upptagningarna vore av privat natur. Klaganden vore
medveten om bestämmelserna i 6 kap. 5—10 §§ rättegångsbalken, enligt
vilka parternas sakframställningar och pläderingar icke skulle antecknas i
protokoll. Klaganden hävdade emellertid, att de å fonetisk väg gjorda upptagningarna
av parternas sakframställningar och pläderingar icke \ ore av
privat natur och icke kunde jämställas med sådana enskilda anteckningar,
som gjordes av ledamot av rätten eller protokollförare. Sådana anteckningar,
vilka av naturliga skäl endast upptoge de punkter i partsanförandena
som upptecknaren ansåge väsentliga, vore ju endast minnesanteckningar
som gjordes för användande i samband med överläggning till dom.
Upptagningarna på fonetisk väg av nu ifrågavarande partsanföranden återgåve
emellertid fullständigt och ordagrant vad av parterna anförts, och de
hade skett fullt öppet och offentligt. Genom att erhålla del av dessa upptagningar
komme en part i rättegången sålunda icke att bli delaktig av några
nya upplysningar om vad domaren ansett vara väsentligt i målet utan finge
endast en repetition av vad som offentligen framförts under huvudförhandlingen.
Det vore därför endast en del av processmaterialet — de muntliga
anförandena under en huvudförhandling — som han erhölle del av7. Det vore
enligt klagandens mening verklighetsfrämmande och utan laga stöd att betrakta
dessa upptagningar såsom varande av ”privat” natur. Klaganden
anhölle om JO:s uttalande i saken och om vidtagande av de åtgärder, som
kunde finnas påkallade.

Vid klagoskriften var fogad en av Nelander den 28 juli 1954 avlåten skrivelse
till klaganden, utvisande att — sedan klaganden begärt utskrifter av
ifrågakomna fonografiska upptagningar och tillika framhållit, att han ej av -

174

såge att få officiellt bestyrkta utskrifter utan endast att erhålla tillstånd att
låta någon genom kommissionären vid domsagan engagerad person på klagandens
bekostnad avlyssna fonogrammen och utskriva desamma — Nelander
funnit framställningen icke kunna bifallas, enär de åsyftade upptagningarna
vore av privat natur.

På anmodan av mig inkom häradshövdingen i domsagan G. A. Eriksson
med yttrande från Nelander ävensom med eget utlåtande.

I yttrandet anförde Nelander följande.

Det av klaganden avsedda målet hade angått bland annat storleken av
en handelsresandes provisionsfordran. Målet hade förekommit till huvudförhandling
den 30 juni och fortsatt huvudförhandling den 9 juli 1954. Särskilt
sammanträde för överläggning till dom hade hållits den 22 juli. Förberedelse
i målet hade ägt rum i såväl skriftlig som muntlig form. Käranden
hade gjort anspråk på provision å huvuddelen av svarandens totala försäljning
för viss tid, vilken försäljning uppgått till ett belopp av omkring
1 000 000 kronor. Svaranden hade medgivit, att provision skulle utgå å omkring
725 000 kronor. Tvisten hade i huvudsak kommit att röra sig om vilka
av svarandens cirka 500 kunder som käranden anskaffat och vilka kunder
käranden övertagit av svaranden. Målet hade varit svåröverskådligt och
svårbedömbart. Det hade därför ansetts lämpligt, att huvuddelen av vad
parterna anförde vid utveckling av sin talan upptogs för att tjäna till ledning
vid överläggning till dom och vid domens avfattande. Skäl enligt 6 kap.
7 § rättegångsbalken att i protokollen över huvudförhandlingarna anteckna
parts utveckling av talan i sak hade icke förelegat. Vid val av form för upptagningen
hade den fonetiska metoden ansetts vara ur arbetsbesparingssynpunkt
att föredraga framför att låta protokollföraren göra anteckningar eller
låta upptagningen ske genom stenografi. Anteckning om den ifrågavarande
fonetiska upptagningen hade ej verkställts i protokollen. Dessa hade uppsatts
i vanlig ordning med ledning av protokollförarens memorialanteckningar,
vilka bilagts handlingarna i målet. Det kunde nämnas, att utskrift
icke skett av den fonetiska upptagningen av sakframställning och plädering.
Upptagningen hade kommit till användning sålunda, att den avlyssnats
av Nelander under förarbetena för domen. I Gärdes m. fl. kommentar
till rättegångsbalken hade under 6 kap. 7 § rättegångsbalken uttalats, att
det förbud mot anteckning som lagrummet innehölle avsåge rättens protokoll
samt att därigenom uppenbarligen icke uteslötes att domaren till egen
ledning själv eller genom protokollföraren gjorde enskilda anteckningar
t. ex. rörande parternas sakframställning eller plädering. Det hade vidare
uttalats, att sådana anteckningar vore av privat natur samt att de icke
borde biläggas handlingarna i målet. Den fonetiska upptagning, som här

175

vore i fråga, hade ansetts jämställd med sådana anteckningar, varom nyss
angivna uttalande i lagkommentaren handlade. Rätt hade därför icke ansetts
föreligga för parterna att taga del av upptagningen. Därtill kunde
fogas, att det icke borde få förekomma att i den nya rättegångsordningen
på en bakväg insmöge sig en form av skriftlighet — vid sidan om rättens
protokoll och dom — vilken icke vore reglerad i rättegångsbalken och skulle
kunna vara ett steg mot återfall i den äldre ordning, som genom rättegångsbalken
avlägsnats.

Eriksson förklarade i sitt utlåtande, att han utöver vad som innehölles i
Nelanders yttrande icke hade något att anföra i ärendet.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Såvitt klaganden kunde bedöma, hade parternas såväl sakframställningar
som pläderingar i sin helhet upptagits på fonetisk väg. Ett dylikt upptagande
kunde, enligt klagandens bestämda förmenande, icke jämställas med
sådana anteckningar, som en domare till egen ledning själv eller genom protokollföraren
finge göra och som omnämndes i Gärdes m. fl. kommentar till
nya rättegångsbalken. Ifrågakomna upptagningar vore i stället att likställa
med skrifter, som parterna ingåve i målet. Även om till äventyrs ingivna
skrifters innehåll lämnades åsido vid målets avgörande och även om de ej
omnämndes i protokollen, syntes part ej kunna förvägras att taga del av
dem, exempelvis för att göra avskrifter av dem. Detsamma syntes klaganden
vara fallet med sådana fonetiska upptagningar, som förekommit i ovannämnda
mål. Om upptagningarna ingått i protokollen eller icke, vore saken
ovidkommande. Spörsmålet gällde, huruvida part skulle förvägras eller tilllåtas
taga del av processmaterial, som faktiskt upptagits och där det icke
längre vore fråga om privata anteckningar utan om ett ordagrant registrerande
på fonetisk väg av parternas uttalanden på samma sätt som om uttalandena
förekommit i av rätten mottagna skrifter. — Om man ville undvika
ett steg mot återfall i sådan äldre ordning, varom Nelander talat, och
man befarade, att ett sådant återfall kunde komma att ske genom att rätten
ordagrant upptoge parternas sakframställningar och pläderingar, borde man
underlåta en sådan upptagning. Hade emellertid rätten — genom eget föranstaltande
och för övrigt utan att inhämta, vilken mening parterna kunde
ha i saken — faktiskt upptagit processmaterial, på sätt som skett, syntes
det klaganden vara uteslutet, att part sedan skulle förvägras att taga del av
detsamma. Att en fortsatt processföring i målet skulle gagnas av en sådan
vägran syntes vara uteslutet. Tilläggas kunde, att klaganden personligen
ansåge, att Nelander med hänsyn till målets natur förfarit ändamålsenligt
och praktiskt, då han föranstaltat om ifrågavarande upptagning. Klaganden
hade sålunda ingen som helst anledning till erinran mot det tillämpade

176

förfarandet i och för sig. Det skulle emellertid förefalla klaganden mer än
egendomligt, om nyttan av det praktiska grepp på målet, som Nelander
sålunda applicerat, skulle kunna undandragas allmänheten och enkannerligen
parterna, vilka därigenom onödigtvis skulle betungas med kostnader.
Under hänvisning till vad sålunda anförts vågade klaganden uttala den förhoppningen,
att JO skulle finna, att klaganden icke lagligen kunde förvägras
att på sätt han önskat taga del av de fonetiska upptagningar, varom här
vore fråga, helst som motparten numera överklagat häradsrättens dom.

Vid avgörande av ärendet gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius följande uttalanden.

I 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen stadgas, att allmänna handlingar
äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig
de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. Vad i detta kapitel
sägs om handling skall även avse karta, ritning eller bild.

I 4 § samma kapitel stadgas, att minnesanteckning eller annan uppteckning,
som hos myndighet verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning
eller beredande till avgörande, skall ej hos myndigheten anses som allmän
handling, om ej uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten
slutbehandlats, omhändertagits för förvaring.

Enligt 2 kap. 8 § första stycket skall allmän handling, som ej skall hållas
hemlig, regelmässigt på begäran tillhandahållas envar som önskar taga del
av densamma.

I 6 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken äro bestämmelser meddelade om vad
som skall upptagas i domstols protokoll vid huvudförhandling. I vad sålunda
skall upptagas inrymmes emellertid varken parts sakframställning
eller plädering. Med hänsyftning på vad i nämnda lagrum föreskrivits stadgas
vidare i 7 §, att vad i övrigt anföres eller eljest förekommer vid förhandling
må ej antecknas i protokollet, med mindre särskilda skäl föranleda därtill.
Till yttermera visso har i detta lagrum slutligen intagits följande bestämmelse:
Ej må i protokollet upptagas parts utveckling av talan i rättsligt
hänseende.

Enligt 9 § samma kapitel äger rätten förordna, att utsaga av part, målsägande,
vittne eller sakkunnig skall i stället för att antecknas i protokollet
upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg.

I anslutning till sistnämnda stadgande föreskrives i 11 § första stycket
protokollskungörelsen den 26 september 1947, att stenogram och fonogram
över utsaga som upptagits enligt berörda lagrum skola återgivas i vanlig
skrift, stenogram så snart ske kan och fonogram när rätten eller vid fullföljd

177

av talan högre rätt finner det erforderligt eller part eller annan begär avskrift.
Utskriften skall biläggas handlingarna i målet eller ärendet.

Fonogram skall enligt 12 § bevaras i oförändrat skick till dess två månader
förflutit från det målet eller ärendet avgjorts; fullföljes talan till högre
rätt skall fonogrammet dock bevaras till dess målet eller ärendet avgjorts
genom dom eller beslut som vunnit laga kraft. Har fonogrammet återgivits
i vanlig skrift enligt 11 § första stycket eller antecknats i protokollet, må det
förstöras.

Såsom av vad ovan anförts framgår har i rättegångsbalken och protokollskungörelsen
noga angivits vad som vid huvudförhandling skall intagas
i domstols protokoll. Endast i den mån förhandlingarna sålunda skola återgivas
i protokollet kunna på fonetisk väg upptagna delar av desamma anses
av sådan beskaffenhet, att på grund av stadgandet i 11 § protokollskungörelsen
fonogrammet skall utskrivas i vanlig skrift, om avskrift därav begäres.
Har under huvudförhandlingen annat upptagits, synes avskrift därav
icke kunna påfordras. Fonogrammet i och för sig kan uppenbarligen icke
hänföras under allmänna handlingar, som avses i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
och som regelmässigt skola vara offentliga. I den mån utskrift
därav icke kan påfordras för intagande i protokollet, synes mig ej heller
part eller annan vara ovillkorligt berättigad att erhålla del av fonogrammet
eller avskrift av innehållet däri. Om fonogrammet i denna del till äventyrs
utskrivits, blir utskriften närmast att likna vid sådana minnesanteckningar,
varom stadgas i 4 § ovannämnda kapitel i tryckfrihetsförordningen. Den
kan av rättens ordförande förstöras och han behöver ej arkivera densamma.
Först om utskriften efter målets slutbehandling införlivas med akten i målet
kan det bli tal om en sådan utskrifts — dock icke fonogrammets —
karaktär av allmän handling.

Beträffande förevarande fall finner jag i enlighet med vad jag ovan anfört,
att då den av Nelander verkställda upptagningen av sakframställning
och plädering i omförmälda mål icke skolat upptagas i häradsrättens protokoll,
klaganden icke varit ovillkorligt berättigad att utfå avskrift av fonogrammet
eller på annat sätt taga del därav. Nelander har följaktligen icke
haft någon plikt att ställa fonogrammet till förfogande för avskrifts verkställande
genom kommissionären eller annan. De mot Nelander anförda klagomålen
föranleda alltså icke någon min vidare åtgärd. Jag vill emellertid
i detta sammanhang framhålla att, då fonogrammet i allt fall fanns tillgängligt
hos Nelander vid tiden för klagandens framställning, Nelander enligt
min mening bort kunna på det sätt tillmötesgå klaganden, att av honom
anlitat ombud fått åhöra uppspelning av fonogrammet för avskrifts verkställande
på klagandens bekostnad.

Med dessa uttalanden, vilka upptogos i en till Nelander avlåten skrivelse,
var ärendet av JO slutbehandlat.

12 — J ustitieombudsmanncns ämbctsberättelse till 1965 års riksdag.

178

7. Fråga huruvida en till centralt ämbetsverk av tjänsteman i
verket överlämnad rapport vore allmän handling eller icke.

Den 2 september 1954 innehöll tidningen Aftonbladet under rubriken
”Smussel i civilförsvaret” en ledande artikel, vilken såvitt här är i fråga
hade följande lydelse:

”1 juni hade Aftonbladet anledning att belysa hur de statsanställda
tjänstemännen vid en civilskyddsbyrå — och kanske vid flera — mot kontant
erkänsla åtog sig att upprätta verkskyddsplaner som de sedan hade att
på ämbetets vägnar nagelfara och godkänna. Vi kallade tillvägagångssättet
för smussel.

I juli förnekade civilförsvarsstyrelsen i sitt halvofficiella organ ''Aktuellt
om civilförsvar’ blankt att något sådant förekom och talade om illvilliga
antydningar.

I augusti ingav styrelsens utbildningsinspektör en rapport om förhållandena,
vilken Aftonbladet av begripliga skäl intresserade sig för. Rapporten
befanns diarieförd på vanligt sätt inom styrelsen, men när vi bad att få
titta på den möttes vi av beskedet att den inte kunde lämnas ut. Till stöd
för detta tillhandahölls ett protokollsutdrag från styrelsen, där det stod att
rapporten diarieförts av misstag och att den rätteligen skulle betraktats som
en inom styrelsen upprättad handling, avsedd för generaldirektörens och
vederbörande byråchefs personliga bruk.

Beslutet är icke tillräcklig grund för ett hemligstämplande. Enligt tryckfrihetsförordningen
är en hos styrelsen förvarad handling allmän vare sig
den inkommit till styrelsen eller upprättats där. Undantagna är endast
minnesanteckningar och liknande papper som upprättats ''allenast för måls
eller ärendes föredragning eller beredande’. Meningen med dessa bestämmelser
är fullt klar. En inom eller utom styrelsen upprättad inspektionsrapport
som vederbörligen diarieförts och som för övrigt torde föreligga i stencilerat
skick kan omöjligen betraktas som någon tillfälligt nedrafsad minnesanteckning
och skall alltså lämnas ut, såframt den inte på grund av andra bestämmelser
är belagd med sekretess, vilket i detta fall inte är förhållandet.”

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodade tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius civilförsvarsstyrelsen att inkomma
med upplysningar i saken.

Till svar å remissen anförde civilförsvarsstyrelsen i avgivet yttrande följande.

Med anlitande av delposten: ersättningar till särskilt tillkallade sakkunniga
under ämbetsverkets avlöningsanslag hade civilförsvarsstyrelsen sedan
den 1 oktober 1952 haft inrättad en arvodestjänst såsom utbildnings -

179

inspektör. Tjänsten hade ursprungligen ledigförklarats med arvode motsvarande
lönegraden Cg 31. Den dittillsvarande innehavaren av tjänsten,
vilken tillsattes av styrelsen, uppbure emellertid arvode med belopp, som
tillsammans med hans reservstatslön uppginge till den lön han haft i sin
tidigare befattning som överste och regementschef och åtnjöte i övrigt löneförmåner
motsvarande lönegraden Cg 37. För utbildningsinspektören hade
styrelsen den 10 oktober 1953 fastställt tjänsteföreskrifter, enligt vilka det
bland annat ålåge honom att fortlöpande till chefen för civilförsvarsstyrelsen
och chefen för styrelsens utbildningsbyrå avgiva skriftlig rapport om
gjorda iakttagelser i samband med hans inspektion av den regionala och
lokala utbildningsverksamheten inom civilförsvaret samt att därvid föreslå
de åtgärder, som han funne påkallade. Redan under tiden innan nämnda
tjänsteföreskrifter utfärdats hade utbildningsinspektören i några fall till
chefen för civilförsvarsstyrelsen och chefen för utbildningsbyrån lämnat
promemorior med redogörelser för av utbildningsinspektören gjorda iakttagelser
och med förslag till åtgärder. Promemoriorna hade ej diarieförts.
Sedan tjänsteföreskrifterna utfärdats, hade mellan generaldirektören, vederbörande
byråchef och utbildningsinspektören under hand överenskommits,
att utbildningsinspektören fortlöpande skulle lämna muntliga rapporter
med förslag till åtgärder till generaldirektören och byråchefen samt att utbildningsinspektören
skulle sammanfatta dessa rapporter skriftligen för
längre tidsperioder t. ex. halvårsvis. Den första skriftliga rapporten efter
tjänsteföreskrifternas utfärdande hade avsett inspektionen under hösten

1953 intill den 15 november. Rapporten hade lämnats i enlighet med
tjänsteföreskrifterna för utbildningsinspektören till generaldirektören och
vederbörande byråchef. Rapporten hade ej diarieförts. Med skrivelse till
civilförsvarsstyrelsen den 14 augusti 1954 hade utbildningsinspektören
överlämnat rapport över sina inspektioner under första halvåret 1954. Skrivelsen
jämte rapporten i ett antal exemplar hade av utbildningsinspektören
ingivits till styrelsens registrator, vilken diariefört rapporten. Utbildningsinspektören
hade vidare överlämnat ett exemplar av rapporten till vardera
av generaldirektören och chefen för utbildningsbyrån. Kort efter det utbildningsinspektörens
senaste rapport avlämnats hade Industriens verkskyddsinstitut
aktiebolag begärt att få taga del av rapporten hos styrelsen. Denna
begäran hade emellertid vederbörande tjänsteman, efter att ha inhämtat
generaldirektörens uppfattning, avslagit. Med anledning därav hade verkskyddsinstitutet
hemställt om styrelsens skriftliga besked med besvärshänvisning
i ärendet. Sådant besked jämte besvärshänvisning hade lämnats
genom beslut av styrelsen den 31 augusti 1954, varigenom styrelsen med
hänsyn till att rapporten vore upprättad för internt bruk inom styrelsen
avslagit institutets begäran att få taga del av densamma. Den 1 september

1954 hade diirefter en medarbetare i Aftonbladet begärt att få taga del av

180

rapporten. Denna begäran hade avvisats med hänvisning till nyssnämnda
beslut, vilket i avskrift tillhandahållits medarbetaren.

I yttrandet anförde civilförsvarsstyrelsen vidare: Såsom stöd för sitt beslut
att icke utlämna ifrågavarande rapport ville styrelsen åberopa 2 kap.
4 § tryckfrihetsförordningen. Enligt styrelsens mening vore rapporten att
anse såsom i nämnda paragraf omförmäld ”annan uppteckning, som hos
myndighet verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande
till avgörande”. På grund därav ansåge styrelsen, att rapporten
ej skulle anses som allmän handling hos styrelsen, så länge icke något av de
förslag, som vore intagna däri, hade slutbehandlats eller lett till beslut.
Först i den mån något av förslagen bleve föremål för styrelsens beslut bleve
rapporten enligt styrelsens uppfattning i till beslutet hörande delar allmän
handling. På grund av det anförda hade enligt styrelsens mening rapporten
ej bort diarieföras. Till att diarieföring skett syntes främst ha bidragit att
rapporten överlämnats med en till civilförsvarsstyrelsen ställd skrivelse i
stället för att i enlighet med tjänsteföreskrifterna för utbildningsinspektören
avgivas till generaldirektören och byråchefen å utbildningsbyrån. Det förhållandet
att rapporten diarieförts ansåge styrelsen emellertid icke ändra
rapportens karaktär enligt styrelsens förut uttalade mening av sådan uppteckning,
som icke för det dåvarande vore att anse som allmän handling.
Civilförsvarsstyrelsen ville bestämt bestrida, att styrelsen i och för sig skulle
ha intresse av att förhindra just denna rapports innehåll att komma till
utomståendes kännedom och av denna anledning ej ansett sig böra utlämna
rapporten. Frågan om rapportens karaktär av allmän handling eller ej vore
för styrelsens del i detta fall enbart principiell. Styrelsen vore självfallet
medveten om att styrelsen icke vore skyldig att vägra utlämnande av handling,
varom här vore fråga, utan att styrelsen endast ägde befogenhet i
sådant hänseende. Denna befogenhet ansåge sig styrelsen som regel böra
begagna. Enligt styrelsens mening skulle det vara ägnat att skapa oklarhet
och missförstånd samt i icke få fall vara förenat med verkliga olägenheter
för ett rationellt arbete inom styrelsen, om av olika tjänstemän hos styrelsen
i tjänsten upprättade promemorior, utredningar och minnesanteckningar
skulle vara att anse som allmänna handlingar och därigenom kunna
komma till utomståendes kännedom, innan styrelsen beslutat åtgärder eller
meddelat beslut i anledning av i handlingarna framförda synpunkter och
förslag. Något berättigat offentlighetsintresse syntes icke bli lidande därav.
Civilförsvarsstyrelsen ville framhålla, att särskilt de högre tjänstemännen
hos styrelsen självfallet vore skyldiga att i tjänsten för sina högre chefer
framlägga förslag till skrivelser, åtgärder och beslut, som de funne påkallade.
För byrå- och avdelningschefernas del fullgjordes denna skyldighet till initiativärenden
i regel efter de dagliga postöppningarna, vid vilka dessa chefer
och generaldirektören närvore. Därvid tillginge så, att vederbörande byråoch
avdelningschef anmälde viss fråga, som han ville underställa general -

1S1

direktörens och övriga närvarande befattningshavares bedömande. Ibland
redogjorde förslagsställaren för sitt förslag utan stöd av särskilt upprättad
skriftlig handling. I andra fall hade han tillgång till minnesanteckningar
eller särskilt upprättad promemoria, vilken även kunde ha mångfaldigats
och utdelats till de närvarande. Sådan promemoria diariefördes ej. Det
framlagda förslaget avfördes i vissa fall efter diskussion från dagordningen,
d. v. s. föranledde — i varje fall tillsvidare — icke till åtgärd eller beslut av
eivilförsvarsstyrelsen. Av förslagsställaren eventuellt upprättade skriftliga
handlingar omhändertoges därvid icke för förvaring hos styrelsen. Om det
framlagda förslaget däremot föranledde åtgärd eller beslut av styrelsen,
bleve förslagsställarens skriftliga handlingar allmänna handlingar, sedan åtgärden
eller beslutet kommit till stånd och handlingarna omhändertagits
för förvaring. I huvudsak motsvarande gällde även i fråga om de förslag till
initiativärenden, som av lägre tjänstemän än byrå- och avdelningschefer
framlades för deras chefer. Därvid framfördes förslagen dock som regel
muntligen. Enligt civilförsvarsstyrelsens mening kunde utbildningsinspektören
i tjänsteställningshänseende närmast jämställas med avdelnings- eller
sektionschef. Redan genom sin relativt höga tjänsteställning skulle utbildningsinspektören
även utan uttryckliga tjänsteföreskrifter — i likhet med
andra tjänstemän i jämförbar ställning hos styrelsen — ha haft skyldighet
att föreslå generaldirektören eller byråchefen å utbildningsbyrån de åtgärder,
som han funnit påkallade. Det förhållandet att denna skyldighet intagits
i de skriftliga tjänsteföreskrifterna för utbildningsinspektören innebure
icke, att han i detta hänseende intoge någon särställning i förhållande
till övriga tjänstemän hos styrelsen med initiativskyldighet i annan mån än
att han skulle avfatta sina förslag till åtgärder i skriftlig form. Om praktiska
— och i viss mån formella — skäl icke talat däremot, skulle utbildningsinspektören
i stället kunnat ha skyldighet att deltaga vid postöppningarna
och det dagliga sammanträdet inom styrelsen i anslutning därtill
samt skulle därvid i fråga om hans skyldighet att framlägga förslag till åtgärder
och formerna därför helt ha kunnat gälla motsvarande vad ovan
sagts i nämnda hänseenden beträffande byrå- och avdelningscheferna.
Enligt civilförsvarsstyrelsens mening vore sålunda de skriftliga förslag till
åtgärder, som utbildningsinspektören enligt sina tjänsteföreskrifter skulle
lämna till generaldirektören och chefen för utbildningsbyrån, helt att jämställa
med förslag till åtgärder från övriga tjänstemän hos styrelsen, vilka
med hänsyn till sin tjänsteställning finge anses ha skyldighet att taga initiativ
till åtgärder som de funne påkallade. Vad civilförsvarsstyrelsen i ifrågavarande
hänseende ansett gälla för sistnämnda förslag hade styrelsen därför
även ansett äga tillämpning på utbildningsinspektörens förslag till åtgärder.
Om JO vid sin prövning av ärendet funne styrelsens uppfattning i
frågan oriktig, komme styrelsen självfallet att rätta sig därefter och tillhandahålla
rapporten lill den, som önskade taga del av densamma.

182

Vid yttrandet var fogad bestyrkt avskrift av civilförsvarsstyrelsens föredragningslista
den 31 augusti 1954, utvisande att styrelsen, med hänsyn till
att ifrågakomna rapport vore upprättad för internt bruk inom styrelsen, avslagit
verkskyddsinstitutets begäran att få taga del av rapporten.

Efter att ha tagit del av civilförsvarsstyrelsens yttrande anförde Industriens
verkskyddsinstitut aktiebolag i en den 12 oktober 1954 till mig inkommen
skrift följande.

Verkskyddsinstitutet ansåge sig till en början vilja belysa själva förfarandet
vid inlämnandet av ifrågakomna rapport. Enligt av institutet inhämtade
upplysningar hade rapporten inlämnats av utbildningsinspektören i
ett 10-tal exemplar till registratorn vid civilförsvarsstyrelsen den 14 augusti

1954. Samtidigt hade enligt gällande instruktioner överlämnats ett exemplar
till generaldirektören Åke Sundelin personligen, varvid meddelats att
rapporten avlämnats till registratorn, samt ett exemplar till vederbörande
byråchef. Rapporten, som bestode av ett 60-tal sidor jämte ett 30-tal sidor
bilagor, hade från början mångfaldigats i ett 40-tal exemplar, av vilka
resten kvarlegat hos utbildningsinspektören. Vid diarieföring den 16 augusti
hade rapporten omedelbart blivit antecknad som ”utbildningsinspektörens
inspektionsrapport nr 1/54 jämte hemlig del”, vilket syntes tyda på att
civilförsvarsstyrelsen då avsett, att den icke hemliga delen av rapporten
skulle vara offentlig. Först vid föredragning den 31 augusti, då kanske
redan ett antal exemplar av upplagan utlämnats på skilda håll, hade på
förslag av föredraganden generaldirektören beslutat att avslå institutets
framställning att utfå rapporten och att denna sålunda icke skulle vara
offentlig. Som stöd för sitt beslut att neka utlämna ifrågavarande rapport
åberopade civilförsvarsstyrelsen i sin förklaring 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.
Institutet ansåge icke nämnda lagrum tillämpligt i föreliggande
fall. Att beteckna en rapport avseende verksamheten under praktiskt taget
ett helt utbildningsår och av sådan omfattning som ovan angivits såsom
”allenast” avsedd för måls eller ärendes föredragning eller beredande och
alltså icke offentlig kunde enligt institutets uppfattning icke vara riktigt.
Ifrågavarande rapport från civilförsvarsstyrelsens utbildningsinspektion
torde snarare kunna jämställas med motsvarande rapporter från inspektioner
inom andra områden, vilka rapporter vore offentliga, exempelvis med
truppslagsinspektörernas rapporter till arméchefen eller folkskoleinspektörernas
rapporter till skolöverstyrelsen. Skulle 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
likväl anses vara tillämplig, torde rapporten dock, enligt kommentarerna
till paragrafen, böra utlämnas, eftersom den kommit att tillhöra
verkets rutin på sådant sätt att den införlivats med akterna i verkets ärenden,
vilket syntes framgå av civilförsvarsstyrelsens förklaring. Institutet
ansåge för sin del, att 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen, jämförd med 2
kap. 5 § första stycket och 2 kap. 8 §, styrkte dess rätt att få del av hand -

183

lingen och att institutet därvid företrädde ett berättigat offentlighetsintresse.
Institutet anhölle därför, att JO med hänsyn till vad ovan anförts
och efter prövning av ärendet i övrigt icke måtte godtaga civilförsvarsstyrelsens
lagtolkning, så att institutet kunde få del av handlingen.

I en till civilförsvarsstyrelsen den 30 oktober 1954 avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas, att till främjande av ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall, i den ordning i förordningen
vidare sägs, varje svensk medborgare äga fri tillgång till allmänna
handlingar. I denna rätt må gälla allenast sådana inskränkningar som påkallas
antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande till främmande
makt eller i anledning av myndighets verksamhet för inspektion,
kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrande eller
till skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse
eller av hänsyn till privatlivets helgd, personlig säkerhet, anständighet
och sedlighet.

De fall, i vilka enligt ovannämnda grunder allmänna handlingar skola
hållas hemliga, äro angivna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. Utöver
vad i denna lag och med stöd därav utfärdade författningar stadgas må allmän
handling icke hemlighållas.

Begreppet allmän handling definieras i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,
däri det heter, att allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit
eller blivit där upprättade.

I 4 § samma kapitel stadgas vidare, att minnesanteckning eller annan
uppteckning, som hos myndighet verkställts allenast för måls eller ärendes
föredragning eller beredande till avgörande, skall ej hos myndigheten anses
som allmän handling, om ej uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos
myndigheten slutbehandlats, omhändertagits för förvaring.

Enligt 5 § skall handling anses inkommen till myndighet, då den avlämnats
till myndigheten eller till befattningshavare, som har att mottaga
handlingen eller eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen
hänför sig.

I 2 kap. 8 § första stycket stadgas, att allmän handling, som ej skall
hållas hemlig, skall på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift
tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar taga
del därav; han äge ock mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen.

184

Skyldighet att tillhandahålla handling på stället skall dock ej föreligga, om
betydande hinder därför möter.

Andra stycket i samma paragraf innehåller härutöver föreskrift därom,
att handling, som endast till viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder
därav tillhandahållas på stället, om det kan ske på sådant sätt att vad i den
delen beröres icke uppenbaras. Kan det ej ske, äge den som vill taga del av
handlingen erhålla avskrift av densamma med uteslutande av den del som
är hemlig.

I förevarande fall har civilförsvarsstyrelsens utbildningsinspektör den 16
augusti 1954 till styrelsen överlämnat en av honom den 13 i samma månad
upprättad rapport över inspektioner, som av honom verkställts under första
halvåret 1954. Sedan Industriens verkskyddsinstitut aktiebolag anhållit att
få taga del av ifrågavarande rapport, har styrelsen genom beslut den 31
augusti 1954 avslagit denna framställning. Vidare är upplyst, att civilförsvarsstyrelsen
under hänvisning till sagda beslut påföljande dag avslagit
jämväl en av en medarbetare i tidningen Aftonbladet framställd begäran
om rapportens tillhandahållande för genomläsning.

Såsom skäl för styrelsens vägran att utlämna ifrågakomna rapport har
styrelsen åberopat, att densamma vore upprättad för internt bruk inom
styrelsen och närmast vore att hänföra till sådan i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
avsedd ”annan uppteckning, som hos myndighet verkställts
allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande”.
Med hänsyn därtill skulle rapporten ej vara att anse såsom allmän handling
förrän något av däri upptagna förslag lett till beslut av styrelsen.

Vad styrelsen åberopat såsom skäl för att rapporten icke skulle utgöra
en allmän handling i tryckfrihetsförordningens mening finner jag icke kunna
godtagas. Det i 2 kap. 4 § i förordningen stadgade undantaget från regeln
att alla hos myndighet förvarade handlingar äro allmänna handlingar avser
endast sådana promemorior, utredningar eller anteckningar, som av befattningshavare
upprättas för eget bruk eller såsom mer eller mindre tillfälliga
hjälpmedel åt myndigheten vid meddelande av beslut eller vidtagande
av åtgärd. Betecknande för dessa handlingar är, att de kunna fritt
disponeras av befattningshavaren eller myndigheten och således behållas av
befattningshavaren eller förstöras. Den nu ifrågavarande inspektionsrapporten
är uppenbarligen icke en sådan handling, över vilken utbildningsinspektören
eller civilförsvarsstyrelsen kan förfoga efter gottfinnande. Den måste
följaktligen vara att anse som en allmän handling i tryckfrihetsförordningens
bemärkelse. Om rapporten lett till någon åtgärd eller om densamma
diarieförts saknar i detta hänseende varje betydelse.

Rapportens egenskap av allmän handling framgår utomordentligt klart
av de ”tjänsteföreskrifter för civilförsvarsstyrelsens utbildningsinspektör”,
som den 10 oktober 1953 utfärdats av styrelsen. Enligt dessa föreskrifter
har utbildningsinspektören att i enlighet med av chefen för civilförsvarssty -

185

relsen fastställd plan inspektera den regionala och lokala utbildningsverksamheten.
Det åligger honom vidare att ”fortlöpande till chefen för civilförsvarsstyrelsen
och chefen för tredje byrån avgiva skriftlig rapport om
gjorda iakttagelser och därvid föreslå de åtgärder, som han finner pakallade”.
Har — såsom här skett — en befattningshavare i utfärdad arbetsordning
ålagts såsom tjänsteplikt att avlata vissa skrivelser, kunna dessa
icke undandragas från offentlighetsprincipens tillämpning.

Så snart utbildningsinspektören sammanfattat sina iakttagelser i en
skriftlig rapport och för kännedom överlämnat denna till vederbörande
chefer, eller såsom i förevarande fall till styrelsen å registra tor skontor et,
synes mig rapporten vara att betrakta som inkommen till styrelsen. Vid
sådant förhållande måste, i den mån innehållet i rapporten icke är av sådan
beskaffenhet att på grund av de särskilda bestämmelserna i sekretesslagen
med följ dförfattningar detsamma skall hållas hemligt, rapporten utgöra
offentlig handling av vilken envar skall kunna taga del. Därest rapporten
med hänsvn till innehållet måste anses hemlig i vissa delar, skall den, pa
sätt i 2 kap. 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen stadgas, i övriga
icke hemliga delar göras tillgänglig för den, som vill taga del av rapporten,
antingen genom övervakning eller genom tillhandahallande av transumerad
avskrift.

På grund av vad jag ovan anfört finner jag alltså, att civilförsvarsstyrelsen
förfarit felaktigt genom att på av styrelsen anförda grunder avslå de
av verkskyddsinstitutet och medarbetaren i Aftonbladet gjorda framställningarna
om tillhandahållande av ifragakomna rapport från styrelsens utbildningsinspektör,
allt sålunda under förutsättning att rapportens innehåll
icke är av hemlig natur. Med hänsyn till omständigheterna och då civilförsvarsstyrelsen
förklarat sig villig att, därest jag hade en från styrelsens uppfattning
avvikande mening i saken, låta sökandena få taga del av rapporten,
vill jag, innan jag företager ärendet till slutligt avgörande, bereda styrelsen
tillfälle att vidtaga rättelse i saken genom rapportens tillhandahållande, i
den mån densamma icke bör med hänsyn till innehållet hemlighallas pa
grund av särskilda bestämmelser i sekretesslagen och med stöd därav utfärdad
författning. Jag lämnar därför styrelsen tillfälle att inom cn vecka efter
mottagandet av denna skrivelse till mig inkomma med nytt yttrande i
ärendet och besked om vad i saken åtgjorts.

I anledning av min skrivelse inkom civilförsvarsstyrelsen den 4 november
1954 med yttrande och besked att styrelsen den 2 november 1954, med
upphävande av avslagsbeslutet den 31 augusti 1954, förordnat, att utbildningsinspektörens
rapport skulle tillhandahållas å registratorsexpeditionen.

I yttrandet framhöll civilförsvarsstyrelsen, att styrelsen vid liden för avslagsbeslutet
visserligen ansett övervägande skäl tala lör att rapporten icke
var av beskaffenhet alt behöva utlämnas men att ii ven skäl däremot kunde

186

andragas. Styrelsen hade också varit av uppfattningen att en prövning av
frågan skulle ur principiella synpunkter vara av värde. Sedan en sådan
prövning nu genom mitt uttalande kommit till stånd, komme civilförsvarsstyrelsen
självklart att iakttaga resultatet av prövningen.

Vid slutlig prövning av ärendet härstädes fann tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius, under erinran om vikten därav att gällande bestämmelser
om allmänna handlingar och dessas offentlighet noggrant iakttoges,
skäligt låta bero vid de i skrivelsen den 30 oktober 1954 gjorda uttalandena
och den till följd därav i förevarande fall vunna rättelsen.

8. Den som make anlitat för att biträda honom vid ifrågasatt
hemskillnad bör icke förordnas till medlare
jämlikt 14 kap. 1 § giftermålsbalken.

I en den 5 juni 1954 hit inkommen skrift anhöll kommunalborgmästaren
H. Brandt i Hjo om besked huruvida ett av häradshövdingen Olof Odencrants
meddelat och i protokoll, hållet inför häradshövdingen i Skövde
domsaga den 22 april 1954, intaget beslut överensstämde med gällande
lagstiftning och rättstillämpning. Brandt hemställde att, därest så ej skulle
vara fallet, JO måtte vidtaga de åtgärder, som på honom ankomme.

Omförmälda protokoll utvisade följande.

Lantbrukaren Bo Malmborg och hans hustru Majken Cullborg-Malmborg
i Hjo hade i en den 27 mars 1954 dagtecknad ansökan hemställt, att
jämlikt 14 kap. 1 § giftermålsbalken Brandt måtte utses att i anledning
av ifragasatt hemskillnad förrätta medling mellan dem. Sedan av skäl, som
angivas i beslutet nedan, ifragasatts, huruvida Brandt lämpligen borde
erhålla uppdraget, hade makarna förklarat sig sakna anledning frångå sin
ansökan. Odencrants hade därefter meddelat följande beslut: ”Det är i
saken upplyst, att Brandt innehar uppdrag att som makarnas juridiska
ombud ombesörja genomförandet av den ifrågasatta hemskillnaden och
biträda dem därvid. Vid sådant förhållande bör uppdraget att verkställa
medling lämpligen ej lämnas honom. Ansökan om att Brandt skulle förordnas
som medlare kan därför ej bifallas.”

I en till Brandt avlåten skrivelse anförde jag följande.

Av förarbetena till stadgandena i 7 kap. 8 § lagen den 12 november 1915
om äktenskaps ingående och upplösning och motsvarande nu gällande bestämmelser
i 14 kap. 1 § giftermålsbalken framgår den betydelse, som lagstiftaren
fäst vid medlingsinstitutet. Medlingen sker för undanröjande av

187

missförstånd och upprättande av enighet mellan makarna. Denna innebörd
av medlingen framgår av stadgandet i 14 kap. 3 § giftermalsbalken att
medlaren skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen till
söndringen eller tvisten och söka förlika makarna.

Utsikterna för ett gynnsamt resultat av medlingen äro uppenbarligen i
hög grad beroende på vem som verkställer medlingen. Medlaren bör, om
möjligt, icke före medlingen ha förhandlat med makarna om deras tvister
eller tagit ståndpunkt till hur meningsskilj aktigheterna mellan dem böra
lösas. Har medlaren redan förut sökt ena makarna men dessa inför honom
överenskommit att draga saken inför domstol, kan nagot positivt resultat
av medlingen icke vara att förvänta. Makarna skola också vid medlingen
ha klart för sig, att vad som säges till medlaren icke kan inverka i en blivande
process.

På grund av vad jag nu anfört synes mig den, som av ena maken eller
båda anlitats såsom biträde för uppgörande av deras tvister eller som erhållit
makarnas uppdrag att ombesörja genomförandet av hemskillnad
mellan dem, icke intaga en sådan ställning att han är lämplig såsom medlare.
Hans medling kan knappast bli annat än av rent formell natur. Erfarenheten
har också visat, att makarnas begäran att erhålla sitt juridiska
ombud till medlare ofta förestavats allenast av en önskan att pa sa sätt
undvika ett verkligt medlingsförfarande.

Då framställning göres att viss person måtte förordnas till medlare, är
domaren — även om han naturligtvis bör taga hänsyn till önskemålet —
icke bunden därav, utan har han att fritt pröva, vem som kan anses bäst
lämpad för uppgiften.

Mot Odencrants’ förfarande i det av Brandt påtalade hänseendet kunde
följaktligen enligt min mening icke riktas någon som helst anmärkning.

9. Utackordering av elever vid ungdomsvårdsskolor i hem,
som icke varit lämpligt för deras vård, ävensom
underlåten tillsyn av hemmet.

Med anledning av en i tidningen Aftonbladet den 1 september 1953 intagen
artikel, däri under rubriken ”Arrendator misshandlade Lövstapojkar
— präst ingrep” omtalades, att två minderåriga pojkar, som varit omhändertagna
för skyddsuppfostran å skolhem men utackorderats hos en lantbrukare,
av denne misshandlats, anhöll jag, att socialstyrelsen måtte efter
vederbörandes hörande inkomma med yttrande.

Till svar å remissen överlämnade socialstyrelsen en av landsfiskalen i
Haninge distrikt verkställd polisutredning samt yttranden från styrelserna

188

för Lövsta skolhem och yrkesskola och Hammargårdens skolhem, varjämte
socialstyrelsen avgav eget utlåtande.

I utlåtandet meddelade socialstyrelsen, att de i tidningsartikeln avsedda
pojkarna, B. A. Persson, född år 1938, och S. G. Axelsson, född år 1940,
vilka inskrivits Persson vid Hammargårdens skolhem den 19 oktober 1950
och Axelsson vid Lövsta skolhem och yrkesskola den 30 juni samma år,
den 1 juni respektive den 16 augusti 1952 utackorderats till arrendatorn
Ivar Amiltoft Pettersson på ön Fjärdlång, Dalarö kommun. Båda pojkarna
hade i slutet av augusti 1953 efter ingripande av författaren Tage Thiel
och komministern Staffan Edquist återbördats till skolhemmen. Utackorderingen
hade i bada fallen skett genom avdelningsföreståndaren Henry
Wester, vilken före den 1 juli 1952 tjänstgjort såsom rektor vid Hammargårdens
skolhem och numera vore avdelningsföreståndare vid LövstahemTill
övervakare för Persson hade av styrelsen för Hammargårdens
skolhem utsetts kanslibiträdet vid hemmet Berit Berglund. Mot besluten
att utackordera pojkarna torde i och för sig någon anmärkning icke kunna
riktas. — Av handlingarna i ärendet framginge, att arrendatcrhemmet i
skilda hänseenden varit direkt olämpligt för pojkarnas vård och fostran.
Vid bedömningen av familjen Petterssons lämplighet att mottaga utackorderade
elever hade Mester sasom den närmast ansvarige för utackordermgsbesluten
tydligen främst litat till uppgifter, som hösten 1949 lämnats
a\ en assistent från Stockholms läns arbetsförmedling i anledning av en
då aktuell utackordering av en elev E. Sandberg. Enligt det av styrelsen
för Hammargårdens skolhem i ärendet avgivna yttrandet hade nämligen
vid angiven tid upplysningar om familjen Pettersson införskaffats från den
berörde assistenten, vilken sagt sig känna till förhållandena på Fjärdlång
och såsom sin mening uttalat, att Pettersson vore en lämplig arbetsgivare
och att hemmet kunde betraktas såsom ett gott fosterhem. Till Westers
uppfattning om arrendatorhemmets lämplighet såsom utackorderingshem
för Persson och Axelsson syntes även — förutom ett personligt sammanträffande
mellan Wester och Pettersson å annan plats än den senares hem

ha bidragit, att Sandbergs och vissa andra skolhemselevers tidigare vistelser
hos familjen Pettersson icke syntes ha utfallit direkt ogynnsamt.
Det angivna underlaget för Westers bedömande hade i förevarande fall
enligt socialstyrelsens mening icke varit tillfyllest. Särskilt kunde framhållas,
att arbetsförmedlingens verksamhet låge vid sidan av den här ifrågavarande
socialvårdens och att salunda uppfattningen hos en tjänsteman
vid arbetsförmedlingen om en arbetsgivares lämplighet att mottaga utackorderade
skolhemselever rimligen icke borde tillerkännas avgörande
vitsord, låt vara att det framstode såsom naturligt och riktigt att i samband
med efterforskning av ett lämpligt utackorderingshem även taga del
av sådana tjänstemäns erfarenheter beträffande förhållandena hos en arbetsgivare,
som avsåges att ifrågakomma till omhändertagande av skol -

189

hemselever. För att kunna förvissa sig om att Persson och Axelsson hos
familjen Pettersson skulle erhålla lämplig vård och fostran samt därmed
uppfylla föreskrifterna i 21 § ungdomsvårdsskolestadgan hade i stället
andra åtgärder i främsta rummet stått Wester till buds, såsom kontakt
med barnavårdsnämnden i Dalarö kommun, personligt besök i Petterssons
hem eller anlitande av annan befattningshavare vid skolan eller eftervårdskonsulenten
för ett sådant besök. Att utackorderad elev fortfarande ansåges
tillhöra vederbörande skola samt att skolans styrelse och icke barnavårdsnämnden
i den kommun, där utackorderingshemmet vore beläget, hade
vårdnaden och ansvaret för den utackorderade finge nämligen självfallet
icke utesluta den vid valet av lämpligt utackorderingshem närmast till
hands liggande åtgärden att hänvända sig till ifrågavarande barnavårdsnämnd.
Den omständigheten att Wester icke vidtagit någon av nu angivna
åtgärder utan endast sammanträffat med Pettersson personligen utom dennes
hem måste anses på ett avgörande sätt ha bidragit till det olyckliga
valet av utackorderingshem för Persson och Axelsson. I ärendet vore vidare
upplyst, att redan före den misshandel eller aga, som närmast utlöst Thiels
och Edquists ingripanden, ett antal privatpersoner för Hammargårdens
skolhem framhållit Petterssons olämplighet att handha utackorderade barn
och att de båda utackorderade pojkarna förts från arrendatorhemmet genom
försorg av Edquist på uppdrag från skolorna först den 26 augusti
1953, ehuru Thiel tre dagar tidigare satt sig i förbindelse med rektorn för
Hammargårdens skolhem och påfordrat pojkarnas avhämtning. Mot bakgrunden
främst av skolornas bristande kännedom om det ifragavarande
utackorderingshemmet framstode underlåtenheten att i anledning av de
gjorda påpekandena närmare undersöka hemmet liksom dröjsmålet med
att vidtaga i övrigt erforderliga åtgärder i anmärkningsvärd dager. Alldeles
oavsett Petterssons olämplighet att handha pojkarnas fostran såge sig socialstyrelsen
sålunda nödsakad konstatera, att handläggningen av utackorderingsfrågan
från skolornas sida företedde allvarliga brister. Därutöver
kunde erinringar riktas gentemot skolornas sätt att handlägga fragan om
övervakare. Även om enligt 21 § ungdomsvårdsskolestadgan kravet på elevens
övervakning icke kunde anses ovillkorligt, vore det å andra sidan
tydligt att övervakare i regel borde utses. Särskilt kunde framhållas lämpligheten
att förordna övervakare även ur den synpunkten, att skolan därigenom
bereddes tillfälle att närmare följa i utackorderingshemmet rådande
förhållanden. I kungl. kungörelsen den 30 november 1934 med vissa
föreskrifter i anledning av barnavårdslagen utsädes också, att övervakare
utan dröjsmål borde besöka den övervakade i dennes hem för att taga
närmare kännedom om de förhållanden under vilka han levde. Nagot bärande
skäl varför övervakare icke utsetts för Axelsson hade Lövsta skolhem
och yrkesskola icke andragit i ärendet. Vad Hammargårdens skolhem

190

beträffade kunde dess åtgärd att till övervakare för Persson utse ett
kanslibiträde vid skolan icke godtagas. Med tjänsten såsom kanslibiträde
\ ore nämligen sysslan sasom övervakare i allmänhet föga förenlig, något
som kommit klart till uttryck i förevarande ärende genom att Berit Berglund
såvitt upplysts — icke någon gång besökt Persson i utackorderingshemmet
och därigenom asidosatt bestämmelserna i förenämnda kungörelse.
Enligt vad socialstyrelsen under hand inhämtat hade Berit Berglund
emellertid gentemot rådande praxis icke erhållit skriftligt förordnande såsom
övervakare å därför avsedd särskild blankett, till vilken funnes fogad
utdrag av kungörelsen den 30 november 1934. Då därtill komme, att Hammargårdens
skolhem tydligen underlåtit att närmare följa det sätt varpå
övervakningsuppdraget utförts, kunde skolan icke undgå att vidkännas
huvuddelen av ansvaret för bristerna i uppdragets utförande.

I utlåtandet anförde socialstyrelsen slutligen: Den av socialstyrelsen
verkställda utredningen visade, att i förevarande ärende skilda befattningshavare
gjort sig skyldiga till fel och försummelser, vilka socialstyrelsen bedömde
såsom allvarliga. Det inträffade syntes emellertid vara en undantagsföreteelse.
Styrelsen hade nämligen genom sina eftervårdskonsulenter
låtit undersöka de enskilda hem i övrigt, som mottagit utackorderade ungdomsvårdsskoleelever,
utan att man kunnat konstatera annat än att samtliga
hem väl fyllt sin fostrande uppgift. Med hänsyn till vikten av att den
ifrågavarande ungdomsvården bedreves med omsorg hade socialstyrelsen
likväl för avsikt att tillställa skolorna en cirkulärskrivelse, vari kravet på
en noggrann undersökning i samband med valet av utackorderingshem
komme att understrykas och skolorna anmanas att i övrigt beakta nödvändigheten
att ägna eftervården en med hänsyn till varje individ särskilt avpassad
omsorg. Inom socialstyrelsens skolbyrå påginge för närvarande utarbetandet
av en sadan skrivelse. Da ärendet vore lagt under JO:s prövning,
hade socialstyrelsen för närvarande icke för avsikt att däri vidtaga
ytterligare åtgärder än nu sagts.

I ärendet avgåvo Wester och t.f. rektorn vid Lövsta skolhem och yrkesskola
Dick Blomberg därefter infordrade yttranden.

Enligt vad vidare inhämtades hade landsfogden i Stockholms län, till
vilken polisutredningen överlämnats för prövning av frågan om åtal mot
Pettersson, meddelat följande beslut: Pettersson hade haft vårdnaden om
barnen och därmed också rätt att aga dem. Även om de förhållanden under
vilka barnen vistats hos Pettersson i många avseenden varit upprörande,
hade dock de handlingar, varom här vore fråga, företagits i syfte att
straffa barnen för en försummelse. Då den skada som därvid tillfogats dem
icke varit svårare än sådan som avses i 14 kap. 13 § strafflagen, hade Pettersson
icke gjort sig skyldig till straffbelagd gärning.

191

I rundskrivelse till samtliga ungdomsvårdsskolor och eftervårdskonsulenter
den 31 december 1953 meddelade socialstyrelsen utförliga bestämmelser
om utackordering av elever och om eftervården.

I en till socialstyrelsen avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius därefter följande.

Vid prövning av ärendet har jag i likhet med socialstyrelsen funnit, att
Persson och Axelsson i förevarande fall utackorderats till ett hem som uppenbarligen
icke varit lämpligt för deras vård och fostran. I de anmärkningar,
som av socialstyrelsen riktats mot utackorderingen, instämmer jag
till alla delar. Det synes mig sålunda icke kunna frånkommas, att Wester
bort på ett säkrare sätt än som skett förskaffa sig kännedom om Petterssons
lämplighet såsom vårdare och uppfostrare av sådant ungdomsklientel
som här var ifråga. Nära till hands måste ha legat att införskaffa upplysningar
från barnavårdsnämnden i Petterssons hemkommun. Westers underlåtenhet
härutinnan måste, men hänsyn till vikten av att vårdnaden om
pojkarna bleve överlämnad till en person med därför erforderliga kvalifikationer,
enligt min mening innebära en allvarlig försummelse. Beträffande
tillsynen av hemmet under pojkarnas vistelse där må erinras, att pojkarnas
underlåtenhet att beklaga sig över behandlingen därstädes icke synes mig
ha bort ingiva skolorna föreställningen att allt var bra. Förhållandet hade
i allt fall icke bort föranleda till underlåtande av eljest erforderlig övervakning
under vårdnadstiden. Den underlåtna övervakningen framstår såsom
särskilt betänklig i betraktande av att någon tillsyn av fosterhemmet
från pojkarnas anhörigas sida icke synes ha förekommit och pojkarna således
saknat erforderligt stöd. Även om en personlig övervakning med hänsyn
till hemmets belägenhet på en ö i skärgården måhända i viss mån varit
svår att genomföra, hade i allt fall kontroll kunnat utövas på ett mera
effektivt sätt än som skett, exempelvis genom barnavårdsnämnden i Dalarö
kommun. Vad socialstyrelsen härutinnan och i fråga om förordnande av
övervakare anmärkt synes mig välbefogat, och jag kan därför också i dessa
delar ansluta mig till socialstyrelsens uttalanden.

Med hänsyn till de av socialstyrelsen vidtagna åtgärderna till förhindrande
av ett återupprepande av det inträffade anser jag mig kunna låta
bero vid de avgivna förklaringarna och mina ovan gjorda uttalanden.

Om JO:s beslut skulle vederbörande skolstyrelser, Wester, Blomberg och
nuvarande rektorn vid Hammargårdens skolhem Herman Thulin genom
socialstyrelsens försorg underrättas.

192

10. Beslagtagande av gods, som av polisen omhändertagits hos
för brott misstänkt person och till vilket denne
sedermera påstått äganderätt.

I en den 20 oktober 1953 hit inkommen klagoskrift anförde ritaren LarsGunnar
Gathammar-Nilsson följande.

Den 26 augusti 1953 hade klaganden avvikit från fångvårdsanstalten i
Kalmar, där han var intagen för förvaring. Dagen därpå hade han gripits
av polisen och återförts till anstalten. Vid gripandet hade klaganden varit
iförd civila kläder och medfört en reseradio. Kläderna och radioapparaten
hade omhändertagits av kriminalpolisen, enär man misstänkt att sakerna
voro stulna. I början av oktober samma år hade en polisman infunnit sig
a anstalten och förhört klaganden. Före förhöret hade klaganden återfordrat
kläderna och radioapparaten samt upplyst, att han vid rymningen
hämtat dem hos sin fästmö i Kalmar. Någon anmälan om att kläderna
och radion stulits hade icke inkommit till polisen, men klaganden hade det
oaktat icke återfått dessa föremål. Klaganden anhölle därför om utredning
i saken.

I infordrat yttrande hänvisade föreståndaren vid fångvårdsanstalten i
Kalmar G. Schiöld till en av stadsfiskalen E. Sauter upprättad promemoria,
vari upplystes följande.

Den 26 augusti 1953 hade klaganden rymt från fångvårdsanstalten. Han
hade da varit iförd anstaltens kläder och hade icke medfört några ytterligare
kläder eller andra föremål. Den 27 augusti hade klaganden gripits,
då han befunnit sig i en från eldaren Henry Johansson i Kalmar tillgripen
segelbåt. Klaganden hade anträffats med segelbåten i Kalmarsund och hade
omedelbart förts till fångvårdsanstalten. Båten hade omhändertagits
och överlämnats till ägaren. I båten hade anträffats flera föremål, som
icke tillhörde ägaren av båten. Samtliga dessa föremål hade omhändertagits
och medförts till kriminalpolisen i Kalmar. Det hade nämligen kunnat
misstänkas, att klaganden tillgripit föremålen efter rymningen. Senare
hade flera personer inkommit till polisen och anmält, att olika föremål
natten till den 27 augusti frånstulits dem bland annat genom inbrott i
motorbåtar. En av dessa personer hade sålunda anmält, att en reseradio
av fabrikatet Centrum stulits från honom. Denna radioapparat hade icke
kunnat anträffas. Bland de i Johanssons segelbåt tillvaratagna föremålen
hade funnits bland annat en radioapparat av fabrikatet Elektroskandia, en
herrskjorta, en herrkofta, ett paket hushållsbröd, en halv brödkaka, ett
par blå simbyxor, en flaska engelskt sodavatten och 22 öre i penningar.
Några ägare hade icke anmält sig till dessa föremål. Då klaganden icke

193

medfört föremålen från fångvårdsanstalten, hade det kunnat misstänkas,
att de stulits av klaganden i någon av de många båtar, som legat förtöjda
i närheten av båtar, på vilka klaganden ostridigt varit ombord och stulit,
men att båtägarna ännu icke besökt sina båtar och upptäckt förlusten av
föremålen. Vid förhör med klaganden den 27 september 1953 hade han
uppgivit, att ifrågavarande föremål voro hans egna. Han hade uppgivit,
att han efter rymningen besökt en kvinna i Kalmar, som han kände, och
hos henne hämtat radioapparaten, herrskjortan, herrkoftan och simbyxorna.
Av kvinnan, vilkens namn klaganden bestämt vägrat uppgiva, hade
han fått 15 kronor och för dessa medel köpt brödet, sodavattnet och en
del andra varor, som han förbrukat. Rörande radioapparaten hade klaganden
uppgivit, att han köpt den 1950 i Malmö. Klaganden hade begärt, att
radioapparaten och de övriga av polisen kvarhållna föremålen skulle återlämnas
till honom. Sauter hade låtit meddela klaganden att, då allt tydde
på att klaganden stulit föremålen och han vägrat uppgiva namnet på den
kvinna, hos vilken han haft föremålen förvarade, trots att hon på intet
sätt kunde bli inblandad i saken, hans framställning för närvarande icke
kunde bifallas; först hade ytterligare undersökning skolat göras av kriminalpolisen
huruvida icke föremålen, främst då radioapparaten, tillhörde
annan. Senare hade kuratorn vid fångvårdsanstalten meddelat, att klaganden
hos honom begärt hjälp för att få tillbaka radioapparaten. Klaganden
hade därvid sagt, att han innehade apparaten sommaren 1950, då han gripits
av polisen i Malmö, och att polisen där skulle kunna intyga detta.
Från polisen i Malmö hade inhämtats, att klaganden gripits i Malmö den
16 juni 1950. Vid hans gripande hade upprättats ett avvisiteringsblad,
varå antecknats samtliga de föremål som klaganden medfört, men någon
radioapparat hade icke återfunnits där. Den 29 juni hade klaganden på
nytt gripits i Malmö. Icke heller då hade någon radioapparat funnits antecknad
på det avvisiteringsblad, som upprättats beträffande klaganden.
Klaganden hade genom kuratorn fått del av vad sålunda förekommit. Senare
hade kuratorn meddelat, att klaganden omtalat för honom, att en
polisman vid namn Skånberg i Malmö skulle kunna intyga, att klaganden
haft en radioapparat då han gripits i Malmö i juni 1950. Från polisen i
Malmö hade med anledning därav inhämtats, att där icke funnes eller
funnits någon polisman med detta namn, men däremot en kriminalkonstapel
vid namn Skånstad. Skånstad hade vid telefonsamtal meddelat, att
han år 1950 hållit förhör med klaganden men att denne då icke haft någon
radioapparat. Den tillgripna radioapparaten av märket Centrum hade ännu
icke anträffats. Apparaten av märket Elektroskandia vore icke anmäld
såsom stulen. Radioapparaten kunde återlämnas till klaganden först sedan
kriminalpolisen kommit i kontakt med samtliga ägare till de båtar, som
vid ifrågavarande tidpunkt legat förtöjda i närheten av de båtar, på vilka
klaganden stulit, och dessa hunnit undersöka om de saknade någon radio -

13 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1055 ars riksdan.

194

apparat, som kunde vara identisk med den av klaganden innehavda. Åtal
hade väckts mot klaganden för de brott, som han begått i samband med
rymningen.

Sedan jag därefter anmodat Sauter att inkomma med yttrande i anledning
av innehållet i klagoskriften, anförde denne i avgiven förklaring följande.

Sauter hade åtnjutit semester till och med den 6 september 1953. Han
hade av kriminalkonstapeln Helge Carlsson fått meddelande om klagandens
rymning och hans därefter förövade brott först i samband med att klaganden
hörts i saken den 23 september 1953. Carlsson hade då för Sauter berättat
om den omstridda radioapparaten och de smärre föremål, som påträffats
i den stulna båten och som icke tillhörde båtägaren samt till vilka
ingen ägare kunnat anträffas. Sauter hade bett Carlsson att göra allt för
att eftersöka ägaren till dessa föremål. Sauter hade bibragts den bestämda
uppfattningen att även radioapparaten och nämnda föremål stulits av klaganden,
då denne absolut vägrat lämna sådana upplysningar, som kunde
styrka hans påstående om att han själv var ägare därtill. I denna uppfattning
hade Sauter ytterligare styrkts, sedan han under målet mot klaganden
vid rådhusrätten i Kalmar kommit i personlig kontakt med klaganden.
Sauter hade då vädjat till klaganden att omtala, vem hans påstådda fästmö
var, och hade försäkrat, att hon icke skulle utsättas för något obehag.
Klaganden hade emellertid lämnat så svävande och virriga svar därtill,
att både Schiöld och Sauter och — som Sauter trodde — även alla andra
närvarande blivit övertygade om att fästmön icke existerade. Kriminalpolisen
hade icke lyckats spåra upp ägaren till nämnda föremål trots annonsering
i pressen. Ett mycket stort antal båtar låge förtöjda eller upplagda
vid de bryggor vid Stensö, där klaganden förövat sina stölder. I många
båtar brukade även förvaras egendom, som tillhörde vänner till båtägarna.
Dessa eller i en del fall båtägarna själva vistades mången gång på annan
ort. Det vore därför ännu icke uteslutet, att ägare till egendomen kunde
uppenbara sig. Den 17 november 1953 hade Sauter emellertid, för att icke
kriminalpolisen skulle spilla mera tid på saken, låtit utlämna såväl radioapparaten
som de andra smärre föremålen till klaganden. Något formligt
beslag hade icke gjorts å den i den stulna båten påträffade egendomen,
som icke tillhörde båtägaren. Skälet hade antagligen varit det att, då klaganden
själv icke ens antytt sig vara ägare till något av föremålen vid det
tillfälle, då han greps, polismyndigheten utgått från att all egendomen var
stulen och kunde återlämnas till respektive ägare långt innan åtal skulle
komma att anställas mot klaganden. Sauter hade själv i andra fall tidigare
underlåtit förordna om beslag å egendom, som uppenbarligen varit stulen
och vilken så gott som omedelbart kunnat återställas till ägaren.

195

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden.

Anträffas hos för brott misstänkt person föremål, som uppenbarligen genom
brottet avhänts ägaren, torde föremålet omedelbart kunna omhändertagas
av polisen och återställas till ägaren. Detta är — såsom uttalas i den
av Gärde m.fl. utgivna kommentaren till rättegångsbalken s. 369 — icke
beslag i egentlig mening utan kan anses som en ordningsfråga. Gör emellertid
den misstänkte gällande någon rätt till föremålet och finnes det nödvändigt
att föremålet omhändertages, bör detsamma tagas i beslag i enlighet
med vad i 27 kap. rättegångsbalken stadgas. I förevarande fall har
klaganden först vid förhör den 23 september 1953 påstått äganderätt till
ifrågakomna egendom. Att densamma — vilken med skäl kunnat misstänkas
vara av klaganden stulen — icke dessförinnan formligen tagits i beslag
utan allenast behållits av polisen för återställande till rätter ägare föranleder
fördenskull icke någon anmärkning från min sida. Sedan klaganden
framställt anspråk på egendomen, hade det emellertid i enlighet med vad
ovan sagts ålegat Sauter — därest han ansett skäl föreligga att fortfarande
behålla egendomen — att taga densamma i beslag. Enligt vad Sauter i
ärendet upplyst har han dock icke heller efter det klaganden anmält anspråk
på egendomen formligen lagt beslag å densamma. Härigenom har
Sauter enligt min mening förfarit felaktigt.

Som egendomen emellertid numera tillställts klaganden, lät jag -— i betraktande
jämväl av omständigheterna i övrigt — bero vid mina ovan
gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en till Sauter avlåten skrivelse.

11. Fråga om förfarandet med spritdrycker, som tagits i beslag
hos person, vilken efter intagande å alkoholistanstalt icke
blivit åtalad för det brott som föranlett beslaget.

Vid en av tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius den 24 maj
1954 verkställd inspektion å stadsfiskalskontoret i Örnsköldsvik upptog
stadsfiskalen Sven Svedberg spörsmålet huru skulle förfaras med av polismyndighet
omhändertagna spritdrycker i vissa fall, då åtal ej ägde rum.
Därvid antecknades, bland annat, följande.

Enligt en den 26 februari 1951 dagtecknad polisrapport hade frisörmästaren
Hans Olof Nordin klockan 0.40 samma dag av polisen omhändertagits
för fylleri å Stora torget i Örnsköldsvik. Vid omhändertagandet hade
Nordin innehaft en flaska innehållande 16 centiliter renat brännvin. Detta
hade beslagtagits. Enligt ett å rapporten tecknat beslut hade Svedberg
den 15 mars 1951, under hänvisning till att Nordin på grund av egen ansökan
vore intagen å allmän alkoholistanstalt, eftergivit åtal mot Nordin.
I strafföreläggande samma den 15 mars hade Svedberg såsom påföljd av

196

fylleriförseelsen förelagt förverkande av den beslagtagna spriten. Detta föreläggande
hade godkänts av Nordin. Spriten hade därefter den 29 mars
förstörts, enär densamma befunnits värdelös och icke gått att sälja.

Sedan JO därefter med bifogande av det vid inspektionen i denna del
förda protokollet anmodat Svedberg att inkomma med yttrande i ärendet,
anförde denne i avgivet yttrande, bland annat, följande.

Med den lydelse lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa fall av
spritdrycker och vin m.m. hade funnes icke möjlighet till förverkande av
spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför, påträffade
hos person som av polisman beträddes med fylleri, med mindre den för
brottet misstänkte åtalades. Vid handläggningen av det ovan omförmälda
ärendet hade Svedberg funnit åtalseftergift böra meddelas. Det hade för
Svedberg framstått såsom självklart, att den beslagtagna spriten, vilken
icke kunde återställas till den misstänkte, som intagits å alkoholistanstalt,
borde förverkas. Svedberg hade på grund därav underlåtit att närmare
undersöka förutsättningarna för förverkande enligt nämnda lag. Någon
tid efter strafföreläggandets meddelande hade han börjat tveka, huruvida
strafföreläggande kunde meddelas, när fråga vore allenast om förverkande
av egendom och strafföreläggande således icke avsåge föreläggande av något
straff. Denna tvekan hade föranlett Svedberg att vid inspektionen föra
frågan på tal. Svedberg vore närmast böjd för den uppfattningen, att
strafföreläggande icke kunde användas annat än när ett straff förelädes
någon. På grund av den ovisshet, som kunde råda om saken, ville han nu
hemställa, att JO måtte upptaga frågan till ytterligare prövning. Sedan
ovanberörda tvekan uppkommit hos Svedberg, hade han i något eller några
fall, då för fylleri misstänkt person vid åtalsprövning enligt 49 a § alkoholistlagen
funnits böra icke åtalas och spritdrycker tagits i beslag enligt
lagen den 13 juni 1941, införskaffat den misstänktes medgivande till förstörande
av spritdryckerna. Enär man icke alltid torde kunna påräkna att
erhålla sådant medgivande, syntes det Svedberg påkallat, att lagändring
vidtoges till möjliggörande av förverkande av jämlikt samma lag beslagtagna
spritdrycker, vin eller rusgivande ersättningsmedel även i fall, då
åtal icke anställdes. Därest strafföreläggande med nu gällande bestämmelser
icke kunde meddelas, när fråga vore om enbart förverkande av egendom,
syntes även lagändring, som möjliggjorde användning av strafföreläggande
i sådana fall, önskvärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll JO därefter, att socialstyrelsen
måtte avgiva utlåtande angående de befogenheter, som styrelse
eller föreståndare för alkoholistanstalt ägde med avseende å spritdrycker,
som anträffades hos en på anstalten intagen person. Till svar å denna remiss
lämnade socialstyrelsen i avgivet utlåtande en redogörelse för vissa

197

i de särskilda stadgorna för statens alkoholistanstalter intagna bestämmelser
om direktörs åligganden med avseende å upprätthållande av tukt och
ordning på anstalterna och om hans befogenhet att omhändertaga alkoholhaltig
dryck eller dylikt, som påträffades i ankommande post, samt anförde
därefter följande.

På grund av sin allmänna skyldighet att tillse, att tukt och ordning
upprätthölles, måste föreståndare för allmän alkoholistanstalt anses äga
befogenhet att omhändertaga alkoholhaltig dryck, som påträffades inom
anstalten. Vid flertalet anstalter gällde dessutom särskilt åläggande för
föreståndaren att omhändertaga ankommande försändelse, som innehölle
sådan dryck. Däremot saknades uttryckligt stadgande om befogenhet för
föreståndaren att förklara förverkat vad som i sådan ordning tagits i beslag.
I praktiken torde denna brist endast mera undantagsvis ha vållat
svårigheter, enär medgivande till förstörande av det beslagtagna berusningsmedlet
i regel kunde erhållas från den, hos vilken varan blivit påträffad.
I de undantagsfall, då en intern vägrade att lämna sådant medgivande,
bleve emellertid anstaltsföreståndaren, vid tidpunkten för internens
avgång från anstalten såsom försökspermitterad eller villkorligt eller slutligt
utskriven, ställd i valet mellan att egenmäktigt och utan stöd av uttryckligt
stadgande vidhålla beslaget eller att, i uppenbar strid mot de
grundläggande principerna för vårdverksamheten, utlämna det beslagtagna
berusningsmedlet till ägaren, trots det att denne enligt permissionsvillkoren
eller utskrivningsföreskrifterna samtidigt blivit ålagt att iakttaga fullständig
avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker. Det finge sålunda anses vara
önskvärt, att styrelse för allmän alkoholistanstalt ägde besluta om förverkande
av berusningsmedel, som tagits i beslag å anstalten. En sådan rätt
tedde sig såsom en rätt naturlig konsekvens av anstaltsföreståndarens beslagsrätt.
Vid beslag inom anstalten vore det i allmänhet endast fråga om
mindre kvantiteter och icke sällan om ersättningsmedel utan saluvärde,
varför föreskrift om skyldighet att till offentligt försäljningsbolag hembjuda
förverkad vara icke syntes vara erforderlig. Bestämmelse om sådan
befogenhet för anstaltsstyrelse syntes kunna infogas i ovannämnda stadgor
och föreskrifter, vilka för närvarande vore föremål för översyn inom socialstyrelsen
på grund av uppdrag av Kungl. Maj:t den 8 oktober 1954 åt
styrelsen att uppgöra och inkomma med förslag till föreskrifter för tilllämpning
av lagen om nykterhetsvärd. Styrelsen avsåge också att i sina
kommande förslag beakta det föreliggande spörsmålet. Ett stadgande om
rätt för anstaltsstyrelse att besluta om förverkande av beslagtaget berusningsmedel
borde icke avse allenast alkoholhaltiga drycker och preparat
utan rusgivande medel av varje slag. Det förekomme nämligen ej sällan
att personer, som bleve föremål för ingripande enligt alkoholistlagen, missbrukade
såväl alkohol som medicinska preparat, t.ex. sömnmedel. Dylika
preparat medfördes ibland i stor myckenhet av sådana dubbla missbrukare

198

vid intagningen på alkoholistanstalt och borde uppenbarligen icke utlämnas
vid vederbörandes avgång från anstalten, med mindre anstaltens läkare
funne detta tillrådligt. Vad ovan anförts hade avsett berusningsmedel, som
blivit anträffade inom alkoholistanstalts område. Beträffande dylika medel,
som blivit beslagtagna av myndighet hos någon före dennes intagning på
allmän alkoholistanstalt eller hos person som mer eller mindre tillfälligt,
t.ex. såsom försökspermitterad eller avviken, vistades utom sådan anstalt,
ägde anstaltens styrelse eller föreståndare icke att bestämma. Där vederbörande
polismyndighet i dylika fall till följd av uteblivet åtal icke hade
fått de beslagtagna berusningsmedlen förklarade förverkade, torde frågan
oftast ha lösts så, att den, hos vilken beslaget skett, skriftligen förklarat
sig avstå från anspråk på varan. Socialstyrelsen hade sig icke bekant något
fall, då sådant medgivande vägrats. I något fall hade polismyndigheten
valt att till alkoholistanstalten för vidare åtgärd översända sprit, beslagtagen
hos en fyllerist, vilken senare, efter åtalseftergift, blivit överförd till
anstalten. Detta förfaringssätt måste dock anses vara mycket olämpligt.
Därest det oftast tillämpade förfarandet, nämligen att i varje särskilt beslagsfall
inhämta medgivande från den hos vilken beslaget skett, ansåges
förenat med sådana olägenheter att en annan ordning vore önskvärd, syntes
böra övervägas att medgiva åklagare eller annan myndighet befogenhet
att besluta om förverkande av beslagtagna rusdrycker, då åtal icke väcktes.
Anstaltsstyrelses befogenhet i förevarande avseende syntes i varje fall
böra vara begränsad till att avse allenast berusningsmedel, som blivit beslagtagna
inom anstaltens område.

I en till Svedberg avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius följande.

Enligt 1 § lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa fall av spritdrycker
och vin m.m. skall, om dylika drycker eller rusgivande ersättningsmedel
påträffas hos person, som av polisman beträdes med fylleri, egendomen
tagas i beslag av polismannen.

Äger beslagaren själv anställa åtal, åligger det enligt 2 § i lagen honom
att, därest han finner beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka talan
angående ansvar för brottet. Äger han icke själv anställa åtal, skall han
ofördröjligen underrätta vederbörande åklagare om beslaget. Denne har
därefter att pröva, huruvida beslaget skall bestå, samt, därest beslaget finnes
icke böra hävas, väcka ansvarstalan. Väckes ej sådan talan inom en
månad från det beslaget ägde rum, skall beslaget hävas, om rätten ej utsatt
annan tid.

I 3 § samma lag stadgas, att egendom som tagits i beslag skall, därest

199

den som åtalas enligt vad i 2 § sägs finnes ha begått brottet, dömas förverkad,
såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda.

Av vad sålunda stadgas framgår, att förutsättningen för att beslagtagen
egendom skall kunna förklaras förverkad är att den misstänkte i gällande
ordning för brottet ställes under åtal och i målet befinnes skyldig till brottet,
oavsett sedan huruvida han dömes till ansvar eller icke. I sådana fall,
då enligt bestämmelserna i 48 kap. 1 § rättegångsbalken åklagaren anser
sig böra i stället för instämmande till domstol ge den misstänkte strafföreläggande,
kan det förelagda bötesstraffet förenas med föreläggande att
godkänna jämväl påföljden av förverkande. Om däremot till följd av särskilda
föreskrifter åtal icke anställes för det begångna brottet, äger åklagaren
icke ge ett föreläggande enbart avseende förverkandepåföljden.

I 49 a § lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister förordnas
bland annat, att, om den som enligt meddelat beslut intagits å allmän
alkoholistanstalt misstänkes att ha före utskrivningen från anstalten begått
brott, varå enligt lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse
i sex månader, samt brottet hör under allmänt åtal eller av målsägande
angivits till åtal, ankommer det å statsåklagaren att efter hörande av anstaltens
styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske.

Med hänsyn till vad sålunda föreskrivits är det uppenbart, att om statsåklagaren
funnit en å allmän alkoholistanstalt intagen, för fylleri misstänkt
person, hos vilken spritdryck beslagtagits, icke lämpligen böra ställas under
åtal för brottet, vederbörande åklagare icke får yrka förverkande av
den beslagtagna egendomen eller meddela strafföreläggande i denna del.
Åklagaren har i sådant fall endast att häva beslaget eller avvakta att detsamma
förfaller en månad efter omhändertagandet.

Av vad jag ovan anfört framgår, att Svedberg rätteligen icke bort upptaga
frågan om förverkande av den från Nordin beslagtagna spriten, 16
centiliter, i ett strafföreläggande för Nordin.

Den i ärendet verkställda utredningen visar, att avsaknaden av bestämmelser
rörande vilka åtgärder, som böra vidtagas med spritdrycker, som
beslagtagits från personer vilka intagits å allmän alkoholistanstalt, medfört
en viss tvekan hur med spriten bör förfaras. För fall då sådana drycker
anträffats å alkoholistanstalt torde, såsom av socialstyrelsens utlåtande
framgår, kunna antagas, att närmare föreskrifter därutinnan komma att
utfärdas inom en snar framtid. Vad angår spritdrycker, som omhändertagits
av polismyndighet innan innehavaren intagits å alkoholistanstalt, torde
i de fall då förverkandebeslut kan erhållas några svårigheter icke uppkomma
i fråga om vad som skall åtgöras med dem. I övriga fall kan väl
avsaknaden av bestämmelser medföra tvekan därutinnan, men spörsmålet
bör i regel kunna lösas genom inhämtande av innehavarens tillstånd till
dryckernas förstörande eller hembjudande till systembolag på sätt gäller
om förverkad dryck. Såsom socialstyrelsen framhållit torde mestadels ett

200

sådant medgivande kunna erhållas. Vanligtvis rör det sig om så små kvantiteter,
att vederbörande, sedan fråga uppkommit om tillämpande av alkoholistlagen,
näppeligen har något intresse av dem. Skulle i något fall den
misstänkte vägra att lämna sitt medgivande till spritdryckernas förstörande
eller hembjudande, synes det mig bättre att ställa honom under åtal
med yrkande om förverkande än att utlämna spriten. På grund av innehållet
i 4 § lagen om verkställighet av bötesstraff torde böter för fylleri
och förargelseväckande beteende i här avsedda fall icke utkrävas och med
tillämpning av 9 § sagda lag samt lagen om villkorlig dom torde i övrigt
möjlighet finnas att undvika verkställande av förvandlingsstraff eller annat
frihetsstraff mot en å alkoholistanstalt intagen.

Enligt min mening bör det därför med skäl kunna antagas, att frågan om
behandlingen av spritdrycker i dessa fall kan lösas utan utfärdande av särskilda
bestämmelser, särskilt sedan vad jag ovan anfört genom intagande
i JO:s ämbetsberättelse bragts till polis- och åklagarmyndigheternas kännedom.
På grund härav finner jag förevarande ärende icke påkalla någon vidare
åtgärd från min sida.

12. Fråga om tillhandahållande å landsfiskalskontor av handlingar
rörande utsökningsmål och växelprotester.

I en den 21 juni 1954 hit inkommen klagoskrift anförde redaktören Carl
Olof Carlsson i Göteborg följande.

Den 15 juni 1954 hade klaganden under gällande expeditionstid infunnit
sig på landsfiskalskontoret i Vättle distrikt och därvid anhållit att få taga
del av uppgifter om utsökningsärenden samt förrättade växelprotester. Därvarande
personal hade emellertid meddelat, att den icke hade tillstånd att
utlämna sådana uppgifter, men hade hänvisat till landsfiskalsassistenten.
Vid samtal med denne hade klaganden fått det beskedet, att uppgifter om
diarieförda utsökningsärenden ej finge visas för allmänheten. Klaganden
hade då för landsfiskalsassistenten företett en av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län år 1953 utfärdad resolution, däri länsstyrelsen i likartat
ärende meddelat, att uppgifter av ifrågavarande slag vore allmänna handlingar
samt att landsfiskal-utmätningsman icke lagligen ägde rätt att
vägra utlämna desamma. Beträffande växelprotester hade landsfiskalsassistenten
icke velat direkt bestrida, att dessa vore allmänna handlingar, men
hade meddelat, att landsfiskalen själv skötte dessa förrättningar och att
handlingar i ärendena endast kunde utlämnas av landsfiskalen. Assistenten
hade vidare sagt sig icke känna till var landsfiskalen förvarade handlingarna.
På fråga när landsfiskalen kunde anträffas hade assistenten svarat, att
landsfiskalen icke skulle återkomma till kontoret under den tid detta vore
öppet samma dag. Då klaganden uttryckt sitt missnöje över att behöva resa

201

från Göteborg till Lerum utan att kunna få taga del av de allmänna handlingar
han rest dit för att se, hade assistenten svarat att ”det får Ni väl
finna Eder i om det ej passar Er att ringa och efterhöra när landsfiskalen
kan utlämna handlingarna”. Genom att landsfiskalen på sätt som skett
undanhölle allmänheten allmänna handlingar ansåge klaganden, att landsfiskalen
gjort sig skyldig till tjänstefel. Beträffande landsfiskalsassistenten
ansåge klaganden, att denne gjort sig skyldig till oskickligt uppträdande i
tjänsten genom att hävda att allmänna handlingar ej finge lov att visas
för allmänheten. Klaganden hemställde, att JO måtte utreda ärendet samt
erinra landsfiskalen att allmänna handlingar skulle vara tillgängliga under
expeditionstid och icke endast å sådana tider, som passade landsfiskalen
personligen.

Sedan jag anmodat landsfiskalen i Vättle distrikt K.-O. Rehn att efter
hörande av landsfiskalsassistenten i distriktet avgiva yttrande i anledning
av klagoskriftens innehåll, inkom Rehn till mig med begärt yttrande, vid
vilket fogats en av t. f. landsfiskalsassistenten C.-E. Engström upprättad
promemoria.

Engström uppgav i sin promemoria följande.

Engström vore ordinarie polisman i Skallsjö polisdistrikt och hade under
åren 1953 och 1954 under sammanlagt 104 dagar, fördelade på kortare tidsperioder,
upprätthållit befattningen såsom landsfiskalsassistent i Vättle distrikt.
Hans senaste förordnande hade avsett tiden den 14—den 30 juni 1954.
Den 15 juni 1954 någon gång på förmiddagen hade en man inkommit i det
tjänsterum, som Engström tillsammans med ett manligt biträde disponerade
på landsfiskalskontoret. Mannen, vilken för Engström varit helt okänd,
hade icke omtalat vem han var men hade sagt sig representera troligen en
inkassofirma i Göteborg. Mannen hade yttrat: ”Jag skall se utsökningsliggaren.
” Engström hade omtalat, att landsfiskalen själv förde liggaren och
bäst kände till densamma, men framhållit, att landsfiskalen icke vore anträffbar
på grund av ting i Alingsås och att han icke beräknades återkomma
under kontorstid den dagen. Mannen, vilken hela tiden uppträdde på ett
synnerligen otrevligt och pockande sätt, hade frågat om Engström vägrade
honom att taga del av utsökningsliggaren. Engström hade återigen försökt
förklara för mannen lämpligheten av att landsfiskalen själv lämnade uppgifterna
och hade även omtalat, att Engström själv börjat sin tjänst samma
dag och därigenom icke hade någon eller i varje fall ringa kännedom om
de ärenden, som landsfiskalen handlagt under de sist förflutna månaderna.
Mannen hade blivit mer och mer förargad och sagt sig icke vilja resa från
Göteborg till Lerum utan att kunna få sitt ärende uträttat. ”Det får Ni
väl finna Er i, om det icke passar Er att ringa landsfiskalen och höra när
Ni kan få taga del av handlingarna” hade Engström svarat. Därefter hade
mannen framtagit en skrivelse från någon länsstyrelse och sagt sig ha

202

papper på att utsökningsliggaren skulle finnas tillgänglig för allmänheten.
Detsamma skulle enligt mannens uttalande vara förhållandet med förrättade
växelprotester, vilka han dock icke uttryckt önskan om att få taga
del av. Engström hade icke motsagt mannen utan försökt att än en gång
förklara för honom lämpligheten av att landsfiskalen själv utlämnade
önskade uppgifter, detta särskilt med hänsyn till att mannen tydligen ville
taga del av hela utsökningsliggaren och icke något visst ärende. Mannen
hade därefter avlägsnat sig med den hotelsen, att han skulle vända sig till
högre myndighet för att få sin rätt. Även om det enligt gällande instruktion
ålåge tjänstgörande assistenten att vid förfall för landsfiskalen verkställa
vissa tjänsteåtgärder, ansåge Engström, att det i ett fall som det förevarande
varit olämpligt att utlämna uppgifter, varom Engström icke hade
någon eller i varje fall ringa kännedom. Någon anmodan från landsfiskalen
att utlämna liknande uppgifter hade icke givits.

I sitt yttrande anförde Rehn följande.

Utsökningsdiarium och protokoll över upptagna växelprotester torde
vara att anse som offentliga handlingar. I enlighet därmed borde enskild
person kunna få taga del av förekommande uppgifter i nämnda diarium och
protokoll. Prövning av frågan, huruvida nu avsedda uppgifter kunde utlämnas,
syntes emellertid ankomma på Rehn personligen och böra ske från
fall till fall. Vid sådan prövning syntes i första hand böra klarläggas vederbörandes
identitet och inhämtas besked, för vilket ändamål de begärda
uppgifterna avsåges. Utlämnande av uppgifterna torde icke få förekomma,
därest det kunde befaras, att utlämnandet skulle lända vederbörande gäldenär
till skada eller förklenande. Någon möjlighet att till Rehn underställd
personal å kontoret överlåta nu avsedd prövning ansåge Rehn icke föreligga.
Han hade i enlighet därmed icke ansett sig kunna lämna något generellt
bemyndigande för personalen att utlämna av enskild person fordrade
uppgifter från utsökningsdiarium och protokoll över upptagna växelprotester.
Om Rehn själv eller honom underställd person förde diariet eller upprättade
protokollen syntes sakna betydelse vid prövningen av frågan om
uppgifternas utlämnande. — Vid klagandens ifrågavarande besök på landsfiskalskontoret
hade Rehn tjänstgjort som allmän åklagare vid ting i
Alingsås. Han hade sålunda den dagen varit av tjänsteförrättning förhindrad
att uppehålla sig å landsfiskalskontoret, varför han icke kunde göra
något uttalande om händelseförloppet vid klagandens besök. Vid samtal
med personalen hade Rehn bibringats den uppfattningen, att klagandens
uppträdande icke varit ägnat att inge förtroende för rätta användningen
av de begärda uppgifterna. Klaganden vore bosatt i Göteborg, och landsfiskalskontoret
vore beläget i Lerum. Avståndet mellan Göteborg och Lerum
vore endast 22 km och synnerligen goda järnvägsförbindelser förefunnes
mellan dessa platser. Telefonsamtal mellan orterna vore avgiftsfritt. Klaganden
torde få anses vara så initierad i en landsfiskals tjänsteåligganden,

203

att han borde kunna förstå, att en landsfiskal på grund av sin tjänst icke
alltid vore anträffbar å landsfiskalskontoret under angiven expeditionstid.
En telefonpåringning från klaganden hade lämnat denne upplysning om
och när uppgifterna kunnat av honom erhållas under ett besök. Anmärkningsvärt
vore, att klaganden icke förnyat sitt besök eller ånyo ifrågasatt
utlämnandet av uppgifterna. Vad Engström i sin promemoria anfört beträffande
sina anställningsförhållanden kunde Rehn vitsorda. Det vore helt
förklarligt, att Engström på grund av sin ringa erfarenhet av landsfiskalstjänsten
icke själv velat taga ställning till klagandens begäran. På grund
av vad sålunda anförts hemställde Rehn, att klagoskriften icke måtte föranleda
någon vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat: Rehns uppfattning
att han personligen ägde från fall till fall pröva, huruvida allmänna
handlingar skulle utlämnas, vore felaktig. Icke heller ägde Rehn fordra
besked om det ändamål, för vilket uppgifterna önskades. Hans uppfattning
att utlämnande av uppgifter icke finge ske, därest det kunde befaras att
utlämnandet skulle lända vederbörande gäldenär till skada, vore synnerligen
märklig, då det i landet funnes två stora tidningar, som innehölle
dylika uppgifter. Den omständigheten, att en landsfiskal på grund av sin
tjänst ofta vore förhindrad att själv uppehålla sig på kontoret under
expeditionstid, gjorde det angeläget att han bemyndigade sin personal
att utlämna allmänna handlingar. Så vore även fallet på samtliga de
landsfiskalskontor, som klaganden tidigare besökt. Att klaganden icke ånyo
framställt sin begäran om handlingarnas utlämnande vore icke anmärkningsvärt,
då klaganden helt naturligt önskade avvakta JO:s åtgärd och
det dessutom icke vore troligt, att klaganden vid nytt besök skulle lyckas
ingiva det förtroende, som tydligen fordrades för att kunna få taga del
av handlingarna. Beträffande Engströms uppgifter om vad som förekommit
vid klagandens besök på landsfiskalskontoret ville klaganden framhålla,
att han presenterat sig som redaktör Carlsson pa Köpmannatidningen i
Göteborg och därefter framfört sitt ärende. Detta hade icke skett i de ordalag,
som Engström gjorde gällande. Klaganden hade icke begärt att få se
hela utsökningsdiariet, då han endast hade intresse av de ärenden, där hinder
för utmätning förelegat. Om personalen ville läsa upp dessa ärenden,
hade klaganden intet att erinra däremot, men av praktiska skäl brukade
hela diariet utlämnas. I fråga om protokollen över växelprotesterna hade
klaganden framfört en tydlig anhållan att få se desamma, vilket Engström
ej syntes ha uppfattat. Även i övrigt syntes Engström ha brustit i uppmärksamhet
och visat ringa intresse för sina tjänsteåligganden. Klaganden
hemställde, att JO måtte erinra Engström om vikten av att iakttaga ett
korrekt uppträdande mot besökande samt att ålägga Rehn — vilkens i
ärendet uttalade uppfattning utgjorde ett allvarligt hot mot offentlighetsprincipen
— att hålla utsökningsdiarier, protokoll över växelprotester

204

samt andra allmänna handlingar tillgängliga under expeditionstid för envar,
som önskade taga del därav.

Sedan jag därefter anmodat Relm att till mig inkomma med upplysning,
huruvida personalen å landsfiskalskontoret av honom beordrats att icke,
utan tillstånd av Rehn, till annan på begäran utlämna handlingar utan
hänsyn till deras beskaffenhet eller vilka föreskrifter han eljest lämnat personalen
rörande handlingars tillhandahållande, meddelade Rehn, att han
icke lämnat personalen några som helst föreskrifter därutinnan.

Vid avgörande av ärendet gjorde jag — efter att ha redogjort för tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet och
tillhandahållande (jfr ovan s. 183) — följande i skrivelse till Rehn upptagna
uttalanden.

I föreliggande ärende är fråga om utbekommande av dels den dagbok i
utsökningsmål, som landsfiskal jämlikt 1 kap. 9 § utsökningslagen och med
stöd därav utfärdade föreskrifter skall föra, och dels av landsfiskal jämlikt
91 § växellagen upprättade protokoll över verkställda protester. Rörande
dessa allmänna handlingar finnes i sekretesslagen icke någon föreskrift, som
kan lända till inskränkning i den i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen uttryckta
offentlighetsprincipen. Enligt 2 kap. 8 § samma förordning skola
följaktligen ifrågavarande dagbok och protokoll, såvida ej betydande hinder
däremot möter, på begäran genast eller så snart ske kan tillhandahållas
den som för läsning eller avskrivning på stället önskar taga del därav.

Rehn har i ärendet hävdat den meningen, att det skulle i varje särskilt
fall ankomma på hans prövning, huruvida i här avsedda fall uppgifter ur
handlingarna skulle få utlämnas till enskild person. Hinder mot utlämnande
skulle nämligen enligt Rehns förmenande möta, därest det kunde
befaras, att utlämnandet skulle lända vederbörande gäldenär till skada
eller förklenande. Vid prövningen borde därför i första hand sökandens
identitet klarläggas och beslut inhämtas angående det ändamål, för vilket
utlämnandet avsåges. Med anledning av vad Rehn sålunda uttalat får jag
framhålla, att hinder mot handlings utlämnande på den av honom angivna
grunden finnes i sekretesslagen föreskriven i fråga om vissa däri särskilt
angivna kategorier handlingar. Såsom jag förut framhållit omfattas emellertid
icke de i föreliggande ärende ifrågakomna handlingarna av sekretesslagens
bestämmelser. Följaktligen skall enligt tryckfrihetsförordningen
envar äga fri tillgång till dessa handlingar, vilken rätt icke kan begränsas
i vidare mån än som betingas av de rent praktiska möjligheterna för vederbörande
expeditionshavande att med hänsyn till övriga tjänsteåligganden
och handlingarnas behöriga vård tillgodose det önskade utlämnandet. Den

205

av Rehn förfäktade uppfattningen i fråga om befogenheten att pröva handlingarnas
utlämnande är således oriktig.

Vad angår klagandens vid det ifrågavarande tillfället framställda begäran
att erhålla del av utsökningsdagboken och protokollen över växelprotester
har Rehn själv icke tagit befattning därmed och har ej heller,
enligt vad han till mig uppgivit, genom utfärdande av några föreskrifter för
personalen inverkat på det ställningstagande till klagandens begäran, som
i Rehns frånvaro företogs av Engström. I enlighet med vad jag härovan utvecklat
har klaganden varit berättigad att erhålla bifall till sin berörda
begäran. Genom att likväl icke utlämna omförmälda, klart offentliga handlingar
till klaganden har Engström — i vilkens åligganden som landsfiskalsassistent
måste ingå att i fall som det förevarande under landsfiskalens
frånvaro stå allmänheten till tjänst — således förfarit felaktigt. Emellertid
har uppenbarligen Engströms handlingssätt uteslutande berott på bristande
kännedom om hithörande lagbestämmelser, vilket får ses mot bakgrunden
av hans egen ringa erfarenhet som landsfiskalsassistent samt den
omständigheten att han icke heller av Rehn erhållit några som helst instruktioner
i saken.

På grund därav fann jag mig beträffande klagomålen i nämnda del med
hänsyn till omständigheterna kunna låta bero vid mina sålunda gjorda uttalanden
under förväntan, att offentliga handlingar framdeles komme att
på landsfiskalskontoret tillhandahållas i enlighet med gällande bestämmelser
samt att Rehn till säkerställande därav lämnade honom underställd
personal erforderliga direktiv därutinnan.

Klagomålen i övrigt föranledde icke någon min vidare åtgärd.

13. Åklagares möjlighet att underlåta åtal på grund av
den misstänktes sinnesbeskaffenhet.

Den 21 juni 1952 inledde landsfiskalen i Trollhättans distrikt förundersökning
mot svetsaren Leif Hansson, vilken misstänktes för att samma
dag ha förövat misshandel mot jordbruksarbetaren Kurt Andersson. Medan
denna förundersökning ännu pågick, angav hembiträdet Elly Andersson den
14 november 1952 hos kriminalpolisen i Vänersborg Hansson till åtal för
det han vid ett flertal tillfällen å enskild plats förövat misshandel mot
henne. Sedan stadsfiskalen i sistnämnda stad Ragnar Södén, tillika polischef
i staden, inlett förundersökning mot Hansson i anledning av angivelsen,
intogs Hansson den 19 november 1952 på ansökan av Södén försinnessjuk
vård på Restads sjukhus. Till grund för intagningen låg ett av
läkare samma dag utfärdat intyg enligt 11 § 2 mom. sinnessjuklagen.
Sedan Elly Andersson återkallat angivelsen, meddelade landsfogden i Älvs -

206

borgs län beslut, enligt vilket han fann åtal mot Hansson för misshandeln
mot Elly Andersson vara ur allmän synpunkt påkallat. Sedan vid den
först nämnda förundersökningen angående misshandel den 21 juni 1952
framkommit sådana omständigheter, att det kunde misstänkas att rån
förelåge, och denna förundersökning i anledning därav övertagits av landsfogden,
överlämnade denne med resolution den 25 november 1952 förundersökningshandlingarna
i detta ärende till överläkaren vid Restads
sjukhus med anhållan om yttrande rörande Hanssons sinnesbeskaffenhet.
Den 29 december 1952 inkom yttrande från t. f. överläkaren vid sjukhuset
Knut Cronqvist. I yttrandet erinrades därom, att Hansson år 1951 undergått
rättspsykiatrisk undersökning å S:t Jörgens sjukhus i Göteborg, därvid
undersökningsläkaren, överläkaren R. Lindqvist, i ett den 20 mars
1951 avgivet utlåtande uttalat, att Hansson vore behäftad med själslig
abnormitet, som dock icke kunde jämställas med sinnessjukdom, samt att
han icke vore i behov av vård på sinnessjukhus. Cronqvists yttrande utmynnade
i följande slutomdöme: ”Hansson är en debil, viljesvag, affektlabil
psykopat och under det senare året har i hans själsliga tillstånd framträtt
än mera markerade avvikelser från det normala. Enligt min uppfattning
är hans själsliga abnormitet numera av så djupgående natur att
den måste anses såsom jämställd med sinnessjukdom och med hänsyn till
hans allmänna hållningslöshet och hans före intagningen å härvarande
sjukhus alltmera obalanserade uppträdande och farlighet för annans personliga
säkerhet anser jag honom tills vidare i behov av vård å sinnessjukhus.
”

Den 2 januari 1953 meddelade landsfogden Curt d’Orchimont i ärendet
följande beslut: ”Utredningen giver vid handen att Leif Hansson tillsammans
med Bengt Lindberg gjort sig skyldig till brott enligt SL 20: 5. Lindberg
har härför dömts av Vänersborgs rådhusrätt. Då det för Leif Hansson,
som numera intagits å Restads sjukhus, utfärdade av mig infordrade läkarintyget
utvisar att denne vid brottets begående befunnit sig i sådant själsligt
abnormt sinnestillstånd att det kan jämställas med sinnessjukdom,
föranleder ärendet icke vidare åtgärd.”

Den 14 i samma månad förklarade Södén med hänsyn till innehållet i
Cronqvists intyg, att det genom Elly Anderssons angivelse anhängiggjorda
ärendet icke föranledde någon vidare åtgärd.

I en den 20 maj 1953 hit inkommen skrift hemställde Leif Hanssons
moder Hilda Hansson i Vänersborg, att Leif Hansson måtte underkastas
förnyad sinnesundersökning. Sedan jag infordrat handlingarna rörande förutnämnda
förundersökningar mot Hansson, anhöll jag att riksåklagarämbetet
ville inkomma med utlåtande, i vad avsåge vederbörande åklagares
beslut att icke anställa åtal mot Leif Hansson. På anmodan av riksåklagarämbetet
inkom d’Orehimont med yttrande från Södén ävensom med eget

207

yttrande. Därvid meddelade d’Orchimont, att Södéns avskrivningsbeslut
den 14 januari 1953 fattats efter det att Södén inhämtat d’Orchimonts
råd i saken.

Sedermera översände d’Orchimont till riksåklagarämbetet vissa handlingar,
av vilka inhämtades följande. Sedan Leif Hansson den 19 april 1953
avvikit från Restads sjukhus, förövade han den 23 i samma månad tillsammans
med annan person inbrott i två butiker i Göteborg, dock utan
att tillgripa något. I anledning härav yrkade allmän åklagare vid Göteborgs
rådhusrätt ansvar å honom för försök till grov stöld. Sedan rådhusrätten
jämlikt 41 § sinnessjuklagen förordnat om sinnesundersökning rörande
Hansson, verkställdes sådan undersökning av t. f. förste läkaren vid
S:t Jörgens sjukhus E. Sjövall. I ett den 9 september 1953 avgivet utlåtande
uttalade Sjövall, att Leif Hansson vid tiden för de brottsliga gärningarnas
begående lidit av och fortfarande lede av så höggradig själslig
abnormitet, att den måste jämställas med sinnessjukdom i strafflagens
mening, samt att han vore i behov av vård på sinnessjukhus. Sedan rådhusrätten
jämlikt 19 kap. 7 § rättegångsbalken förordnat, att målet mot
Hansson skulle överflyttas till rådhusrätten i Vänersborg, samt sistnämnda
rådhusrätt hemställt om medicinalstyrelsens utlåtande i målet, avgav styrelsen
i skrivelse till rådhusrätten den 13 oktober 1953 det utlåtandet, att
Hansson — på sätt Sjövall i sitt den 9 september 1953 dagtecknade utlåtande
visat — begått åtalade brott under inflytande av under senare år
alltmera markerad psykisk abnormitet, vilken med hänsyn till dess inverkan
på hans handlande och allmänna livsföring vore av så djupgående
natur, att den numera måste jämställas med sinnessjukdom, samt att han
vore i behov av vård på sinnessjukhus.

Under åberopande av vad sålunda förekommit, hemställde d’Orchimont
om riksåklagarämbetets utlåtande, huruvida det vid rådhusrätten i Vänersborg
anhängiga åtalet mot Hansson för försök till grov stöld borde fullföljas.

I en den 12 november 1953 till d’Orchimont avlåten skrivelse anförde
riksåklagarämbetet följande.

I cirkulärskrivelse till statsåklagarna den 29 december 1948 (nr 20) hade
ämbetet meddelat vissa anvisningar till ledning för bedömande av frågan,
under vilka omständigheter åtal kunde underlåtas mot den, som på grund
av sin sinnesbeskaffenhet kunde antagas komma att förklaras straffri. I
sagda skrivelse hade ämbetet uttalat bland annat, att det, för att åtal
skulle kunna underlåtas för brott med hänsyn till att detta förövats av
någon, vars sinnesbeskaffenhet avveke från det normala, borde gälla dels
att det vore ställt utom allt tvivel att den misstänkte på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan i 5 kap. 5 § strafflagen med sinnessjukdom
jämställd själslig abnormitet vore straffri och dels att det vore uppenbart,
att åtal det oaktat icke vore påkallat ur allmän synpunkt. När

208

d’Orchimont haft att bedöma frågan, huruvida åtal kunde underlåtas för
de med ovannämnda avskrivningsbeslut den 2 och den 14 januari 1953
avsedda brotten, hade någon undersökning av Hanssons sinnesbeskaffenhet
enligt bestämmelserna i 6 kap. sinnessjuklagen icke skett, sedan Lindqvist
i sitt ovanberörda utlåtande den 20 mars 1951 uttalat, att Hanssons
själsliga abnormitet icke kunde jämställas med sinnessjukdom och att han
icke vore i behov av vård på sinnessjukhus. Med hänsyn därtill och till
den jämförelsevis korta tid som vid brottens begående förflutit från det
Lindqvists utlåtande avgavs ävensom till arten av Hanssons psykiska
abnormitet syntes det av Cronqvist utfärdade intyget icke ha utgjort
tillräcklig grund för att underlåta åtal.

Riksåklagarämbetet anförde vidare i sin skrivelse till d’Orchimont: Vad
anginge frågan om åtal borde väckas för brotten funne ämbetet väl med
hänsyn till den utredning, som i det vid rådhusrätten i Vänersborg anhängiga
målet förebragts beträffande Hanssons sinnesbeskaffenhet, att det
numera kunde anses vara ställt utom allt tvivel, att Hansson på grund av
psykisk abnormitet vore straffri. Det finge emellertid beaktas, att Hansson
i nyssnämnda mål stode under åtal för andra brott. Att nedlägga det åtal,
som redan väckts, syntes ej böra ske. Vid sådant förhållande funne ämbetet
åtal böra väckas mot Hansson jämväl för de med avskrivningsbesluten
den 2 och den 14 januari 1953 avsedda brotten. Ämbetet uppdroge åt
d’Orchimont att själv eller genom honom underställd åklagare vid rådhusrätten
i Vänersborg anhängiggöra och utföra åtalet, vilket borde handläggas
i samband med åtalet för de i Göteborg begångna brotten.

Under hänvisning till innehållet i berörda skrivelse till d’Orchimont hemställde
riksåklagarämbetet i avgivet yttrande, att JO måtte låta bero vid
vad i ärendet förevarit.

Efter det åtal mot Hansson anställts på sätt riksåklagarämbetet förordnat,
meddelade rådhusrätten i Vänersborg dom i målet den 30 december
1953. Rådhusrätten fann därvid — efter sakerförklaring av Hansson för
rån, misshandel och inbrott — att Hansson begått nämnda gärningar under
inflytande av sinnessjukdom, i följd varav desamma jämlikt 5 kap. 5 §
strafflagen vore strafflösa.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius följande.

I 20 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas, att åklagare skall tala å brott,
som hör under allmänt åtal. Tillämpningen av denna legalitetsprincip i
sådana fall, där den misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet kan
antagas icke vara straffskyldig för gärningen, var vid rättegångsbalkens
tillkomst föremål för närmare överväganden. I den i ämnet avlåtna propositionen
(nr 5/1942) hade, i anledning av vad lagrådet i förevarande fråga

209

uttalat, till processlagberedningens förslag till lagrummets avfattning —
innehållande att allmänt åtal skulle äga rum, då tillräckliga skäl förelåge
att den misstänkte vore skyldig till brottet — fogats den bestämmelsen
att, om den misstänkte på grund av otillräknelighet ej kunde fällas till
ansvar för gärningen, åtal dock finge äga rum. I sitt utlåtande i anledning
av propositionen anförde första särskilda utskottet beträffande förevarande
paragraf bland annat följande.

Syftet med det i propositionen gjorda tillägget till 6 § syntes ha varit
att säkerställa att åtal skedde även då det vore ställt utom tvivel att frihet
från ansvar jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen skulle inträda men atal dock av
särskild anledning funnes påkallat. Den avfattning, som lagrummet erhållit,
torde emellertid kunna lämna rum för missuppfattningar. Frågan rörande
eventuell straffrihet för den misstänkte på grund av hans sinnesbeskaffenhet
vore uppenbarligen av den art, att dess bedömande i allmänhet icke
borde ankomma på åklagaren. Förslaget kunde giva anledning till den tydligen
icke avsedda tolkningen, att åklagaren i princip skulle underlåta att
åtala så snart han för sin del ansåge den misstänkte vara av sinnesbeskaffenhet,
som uteslöte straffbarhet, och att det blott hade införts en befogenhet
för honom att det oaktat väcka åtal, när särskilda skäl vore
därtill. Enligt utskottets mening vore frågan om åtalsplikten beträffande
personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet kunde antagas komma
att förklaras straffria, av alltför invecklad art för att kunna lösas i detta
sammanhang. Det syntes därför utskottet lämpligt att till förevarande
paragraf, utan att ingå på tillräknelighetsfrågan, överflytta vad för närvarande
vore föreskrivet i 19 § 1 mom. i strafflagens promulgationsförordning
och sålunda i paragrafen allenast stadga, att åklagare skulle tala å
brott, som hörde under allmänt åtal. Med den av utskottet sålunda förordade
avfattningen avsåges icke att helt utesluta möjligheten för åklagaren
att avstå från åtal mot en sinnessjuk person. I sådana fall, då det
vore ställt utom varje tvivel, att den misstänkte på grund av sinnessjukdom
icke kunde fällas till ansvar, och ett åtal icke heller ur allmän synpunkt
vore påkallat — t. ex. i vissa fall då någon som vore intagen på sinnessjukhus
kommit i tillfälle att begå brott — borde åklagaren sålunda, i överensstämmelse
med vad redan nu torde tillämpas, kunna underlåta åtal.

I enlighet med utskottets hemställan erhöll därefter 20 kap. 6 § rättegångsbalken
i hithörande del sin förut återgivna lydelse.

Frågan om åklagares åtalsplikt i nu berörda fall upptogs av JO i underdånig
skrivelse den 27 december 1940 (ämb.ber. 1947 s. 220 o. f.), däri
JO — med hänvisning till vissa hos honom anhängiggjorda ärenden rörande
frågan huruvida åtal bort ske för brott begånget av person, som försöksutskrivits
eller rymt från sinnessjukhus, och under erinran, bland annat,
om de under år 1945 företagna ändringarna i 5 kap. strafflagen rörande
tillräknelighetsbegreppet — framhöll önskvärdheten av att bestämmelser

14 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1055 urs riksdafj.

210

meddelades eller anvisningar lämnades de allmänna åklagarna huru i dylika
fall borde förfaras.

Över skrivelsen avgav, bland andra, riksåklagarämbetet underdånigt utlåtande
den 29 december 1948, däri ämbetet — under framhållande att
lagstiftning rörande ifrågavarande spörsmål icke syntes lämplig — förmälde
sig samma dag ha i cirkulärskrivelse till statsåklagarna lämnat anvisningar
till ledning för bedömande av frågan om åtal skulle ske mot
misstänkt, som kunde antagas på grund av sin sinnesbeskaffenhet vara
straffri.

JO:s berörda skrivelse och däröver avgivna utlåtanden överlämnades
sedermera av Kungl. Maj:t till strafflagberedningen för beaktande vid fullgörande
av beredningens uppdrag.

Såsom framgår av motiven till 20 kap. 6 § rättegångsbalken är möjligheten
för en åklagare att till övervägande upptaga frågan, huruvida åtal
må kunna underlåtas på grund av den misstänktes sinnesbeskaffenhet, begränsad
till de fall, där något som helst tvivel icke kan råda att den misstänkte
är straffri. För att ett sådant fall skall kunna anses vara för handen
måste det vara fråga om en själslig abnormitet av så tydligt manifesterad
art, att densamma redan för lekmannen framstår såsom otvetydig. Så
torde vara förhållandet med klara fall av sinnessjukdom och sinnesslöhet,
varvid för underlåtenhet att åtala dock alltid torde böra krävas, att riktigheten
av åklagarens bedömning av fallet bestyrkes genom uttalande av
rättspsykiater. Däremot torde i fråga om misstänkt, vilkens sinnesbeskaffenhet
icke tidigare medfört straffriförklaring eller ingripande enligt sinnessjuklagen,
till de uppenbara fallen av otillräknelighet icke kunna annat än
undantagsvis hänföras psykopatfall eller övriga, med sinnessjukdom jämställda
fall av själslig abnormitet. Dessa senare fall äro nämligen regelmässigt
av den svårbedömbara art, att de icke böra få avgöras utan företagande
av sådan mera ingående undersökning, varom stadgas i 6 kap.
sinnessjuklagen, därvid enligt 42 § fjärde stycket sista punkten undersökningsläkaren
har att i sitt utlåtande särskilt angiva skälen till att den
själsliga abnormiteten anses jämställd med sinnessjukdom. Bortsett möjligen
från vissa fall där fråga är om misstänkt, som under de närmaste
åren förut straffriförklarats eller varit intagen på sinnessjukhus för samma
sjukdom, bör enligt min mening prövningen av hållbarheten av sådana skäl
förbehållas domstol.

Vad det förevarande ärendet angår grundade sig de av d’Orchimont och
Södén den 2 respektive den 14 januari 1953 meddelade avskrivningsbesluten
på det av Cronqvist utfärdade intyget att Hanssons själsliga abnormitet
enligt Cronqvists uppfattning vore av så djupgående natur att den måste
anses sasom jämställd med sinnessjukdom. Detta intyg har icke grundats
på en sådan fullständig sinnesundersökning, som avses i 6 kap. sinnessjuklagen.
Icke heller kan i intyget anses ha på ett så uttömmande sätt,

211

som förutsattes i stadgandet i 42 § fjärde stycket sista punkten samma lag,
angivits skälen till att Hanssons själsliga abnormitet var att jämställa
med sinnessjukdom. Med hänsyn härtill kan frågan om Hanssons strafffrihet
för de ifrågavarande gärningarna icke anses ha varit ställd utom
varje tvivel. En särskild anledning till tvekan härutinnan utgjorde den
omständigheten, att Hansson året dessförinnan undergått rättspsykiatrisk
undersökning, varvid hans själsliga abnormitet befunnits icke jämställbar
med sinnessjukdom. Jag finner således, i likhet med riksåklagarämbetet,
att tillräcklig grund för de berörda avskrivningsbesluten icke förelegat.
Som emellertid efter ämbetets förordnande åtal sedermera anställts för
de med besluten avsedda brotten, låter jag därvid samt vid mina härovan
gjorda uttalanden bero.

14. Felaktigt förfarande vid behandlingen av ansökan från en till
frihetsstraff dömd person om anstånd med
straffverkställigheten.

Av handlingarna i ett genom klagomål av fartygselektrikern Lars Erik
Hansson härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Den 22 januari 1954 dömde Stockholms rådhusrätts femtonde avdelning
klaganden för rattfylleri att hållas till fängelse en månad. Domen vann laga
kraft.

Med resolution den 18 februari 1954 överlämnade fångvårdsstyrelsen
domen till poliskammaren i Stockholm under meddelande, att verkställighet
av straffet skulle ske å kolonien Kungsgården, Svartsjö. I resolutionen
angavs, att klaganden enligt uppgift i verkställighetshandlingarna vistades
under adress Valutavägen 16, Hägersten, samt att, därest klaganden ej
anträffades å den angivna vistelseorten men uppgift erhölles om ort där
han vistades, verkställighetshandlingarna torde sändas till polismyndigheten
i vistelseorten.

Den 2 mars 1954 inkom till rådhusrätten en till rätten ställd skrivelse
från klaganden, vari denne hemställde om uppskov under ett år med straffets
avtjänande. Som skäl härför anförde klaganden, att han skulle studera
till andre maskinist men måste göra detta till sjöss, då han vore tvungen att
ha sjöpraktik; under nästa år skulle han däremot praktisera på varv och
önskade i samband därmed få avtjäna straffet. I skrivelsen, som var dagtecknad
den 8 februari 1954 i en stad vid Medelhavet, angav klaganden
sin adress vara m/t Sveadrott, Itederiaktiebolaget Svea, Skeppsbron, Stockholm,
f. v. b.

Rådhusrätten översände skrivelsen till fångvårdsstyrelsen, som den 5
mars 1954 överlämnade densamma till poliskammaren i Stockholm.

212

Den 3 april 1954 sände poliskammaren såväl verkställighetshandlingarna
som klagandens ansökan om uppskov med verkställigheten till landsfiskalen
i Nynäshamns distrikt, varvid å fångvårdsstyrelsens resolution rörande
verkställigheten tecknades följande: ”Överlämnas till landsfiskalen i Nynäshamns
distrikt, Nynäshamn, för fortsatt verkställighet och direkt redovisning.
Från Rederi AB Svea har inhämtats i dag, att m/t Sveadrott anländer
till Nynäshamn från utländsk hamn den 12 april 1954. Fartyget
går därefter ånyo till utländsk botten. Det ankommer sålunda icke till
Stockholm. Hansson ligger i skilsmässa med sin hustru och har på senare
tid icke haft någon förbindelse med henne. — Stockholm i poliskammaren,
kriminalpolisintendentens expedition, den 3 april 1954. E. u. Folke Widén
överkonstapel.”

Den 6 april 1954 översände landsfiskalen i Nynäshamns distrikt Torsten
Åkesson samtliga handlingar i ärendet till föreståndaren för kolonien Kungsgården
med besked, att klaganden skulle komma att förpassas till anstalten
samma dag fartyget anlöpte Nynäshamn. Samtidigt utskrev Åkesson särskild
förpassningssedel, enligt vilken förpassningen skulle ombesörjas av
extra polismannen Gunnar Wännman.

Sedan klaganden den 12 april 1954 anlänt till Nynäshamn, förpassade
Wännman klaganden samma dag till kolonien Kungsgården, där klaganden
omedelbart började undergå straffet.

I en den 3 maj 1954 till mig inkommen skrift anförde klaganden bland
annat följande.

Klaganden hade tagit arbete till sjöss som elektriker men studerade samtidigt
till maskinist och hade hoppats att till julen 1954 avlägga examen
vid navigationsskolan. För att kunna erhålla för denna examen föreskriven
sjöpraktik hade han ingivit sin ansökan om uppskov med straffets avtjänande.
Då han icke hade sig bekant till vilken myndighet en dylik ansökan
skulle sändas, hade han ställt ansökningen till rådhusrätten, varvid han
utgått från att rådhusrätten skulle översända den till vederbörande instans.
Något svar på ansökningen hade han emellertid icke erhållit. Då han vid
ankomsten till Nynäshamn fått besked att han skulle förpassas till fångvårdsanstalt,
hade han — som hos sitt fartygsbefäl inhämtat att sådan
åtgärd icke finge vidtagas förrän inlämnad uppskovsa.nsökan blivit prövad
— satt sig i förbindelse med rådhusrätten, ÖÄ och fångvårdsstyrelsen.
Ingen av dessa myndigheter hade emellertid känt till huru hans uppskovsansökan
behandlats, och någon upplysning därom hade ej heller stått att
vinna hos landsfiskalen i Nynäshamns distrikt. Det vore således oklart,
huruvida hans ansökan blivit i vederbörlig ordning handlagd. Klaganden
ville vidare ifrågasätta, huruvida hans införpassande till fångvårdsanstalt
varit så brådskande att han, som under sex veckor befunnit sig till sjöss
och icke ett ögonblick haft för avsikt att undandraga sig straffets avtjä -

213

nande, icke kunnat beredas tillfälle att träffa sina anförvanter eller ordna
andra privata angelägenheter. Han ansåge, att myndigheterna i detta fall
handlat utan tillbörlig hänsyn, samt hemställde om utredning och vidtagande
av de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning av klagomålen avgav ÖÄ infordrat yttrande, vid vilket fogats
yttranden från polismästaren i Stockholm och t. f. kriminalpolisintendenten
Kurt Blom. Polismästaren åberopade det av Blom avgivna yttrandet, däri
Blom, under åberopande av en av överkonstapeln vid kriminalavdelningen
Folke Widén upprättad promemoria, hemställde att ärendet för polismyndighetens
i Stockholm del icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I sin promemoria anförde Widén följande: Domen hade inkommit från
fångvårdsstyrelsen till poliskammaren den 25 februari 1954, åtföljd av
fångvårdsstyrelsens resolution att klaganden för straffets undergående
skulle intagas å fångkolonien Kungsgården. Klagandens adress hade i domen
och resolutionen angivits vara Valutavägen 16, Hägersten. Sedan
ärendet diarieförts, hade — såsom brukligt blivit i Stockholm, när det
gällde dömda personer, vilka icke kunde antagas avvika eller eljest hålla
sig undan — den 26 februari 1954 skriftlig kallelse översänts till klaganden
under den uppgivna adressen i Hägersten. Någon dag därefter hade en
kvinna ringt till Widén och sagt sig vara klagandens hustru. Hon hade omtalat,
att hon och klaganden låge i skilsmässa och att klaganden icke träffades
under adressen. Hon hade samtidigt upplyst, att klaganden befunne
sig ombord å m/t Sveadrott, tillhörigt Stockholms rederiaktiebolag Svea,
och att detta fartyg vid tidpunkten för samtalet nyligen avgått från Nynäshamn
till utrikes ort. Den till klaganden avsända kallelsen hade sedermera
returnerats såsom icke avhämtad inom föreskriven tid. Den 6 mars 1954
hade från fångvårdsstyrelsen inkommit klagandens till Stockholms rådhusrätt
ställda ansökan om uppskov med straffets verkställande. Från rederiet
hade under hand och senast den 3 april 1954 inhämtats, att m/t Sveadrott,
som åtminstone vid denna tidpunkt gått i trafik mellan Nynäshamn som
enda svenska hamn och hamnar utmed Medelhavets östra kust, skulle anlända
till Nynäshamn den 12 april 1954 och därefter åter avgå till utlandet.
Fartyget skulle sålunda icke komma till Stockholm. I anledning därav hade
ärendet i sin helhet — sålunda även klagandens uppskovsansökan — den
3 april 1954 överlämnats till landsfiskalen i Nynäshamns distrikt med anteckning
om vad i saken upplysts rörande klaganden. Troligen den 12 april
1954 liade Widén uppringts av en man, som börjat tala om klagandens
ärende och som på Widéns fråga förklarat sig vara polisman i Nynäshamn.
Om klaganden anträffats eller icke, hade Widén ej fått något besked om.
Polismannen, vilkens namn vore Widén obekant, hade frågat Widén, om
polisen i Stockholm ”tillstyrkt” klagandens ansökan om uppskov, vartill
Widén förklarat, att framställningen på intet sätt prövats av ÖÄ eller

214

till- eller avstyrkts av polismyndigheten i Stockholm, utan att detta vore
en sak, som det torde ankomma på polismyndigheten i Nynäshamn att avgöra,
varvid polismyndigheten givetvis hade att rådgöra med sin länsstyrelse,
om så ansåges nödvändigt. Widén hade därvid stött sig på bestämmelsen
i 15 § andra stycket straffverkställighetslagen, att beslut i uppskovsärende
skulle meddelas av länsstyrelsen i den ort, där den dömde vistades, sedan
polismyndigheten å orten avgivit yttrande. För Stockholms vidkommande
hade i sådana ärenden praxis utbildat sig därhän, att sökanden så gott som
undantagslöst först måste höras närmare om uppskovsskälen och i möjligaste
mån styrka dessa, innan yttrande kunde avgivas.

ÖÄ anförde i sitt yttrande följande: Beträffande ärendets handläggning
hos polismyndigheten i Stockholm hänvisade ÖÄ till Widéns promemoria,
av vilken framginge, att polismyndigheten handlagt ärendet på sätt som
vederbort. Dock syntes det ha bättre överensstämt med brukligt sätt för
skriftväxling mellan myndigheter om Widén i remisskrivelsen till landsfiskalen
i Nynäshamns distrikt omförmält den uppskovsansökan, som ingick i
den översända akten. Denna Widéns underlåtenhet syntes emellertid ej
ha haft någon inverkan på ärendets fortsatta behandling. Polisen i Nynäshamn
hade nämligen — att döma av den telefonförfrågan som gjorts till
Widén — i varje fall å verkställighetsdagen haft kännedom om uppskovsansökningen
och genom telefonsamtalet även fått bestyrkt, att ansökningen
icke varit föremål för någon behandling.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, bland annat, att han före
inställelsen vid rådhusrätten tillställt rätten ett brev, vari han omtalat sin
nya adress, d. v. s. densamma som han senare angivit i uppskovsansökningen,
samt att han därjämte vid inställelsen särskilt hemställt, att hans
adress skulle i handlingarna ändras i enlighet med vad han angivit. Denna
hans strävan att göra sig så lätt anträffbar som möjligt hade tydligen varit
utan resultat. Av den verkställda utredningen framginge, att hans uppskovsansökan
icke blivit föremål för någon som helst prövning. Vid detta förhållande
syntes icke heller laglig möjlighet ha förelegat att förpassa honom
till fångvårdsanstalten.

Sedan jag härefter anmodat Åkesson att yttra sig i ärendet, anförde
denne bland annat följande: Enligt det å landsfiskalskontoret förda diariet
hade ärendet inkommit den 6 april 1954 och avsett verkställighet av det
klaganden ådömda straffet. Sedan Åkesson vid handlingarnas genomgående
konstaterat, att domen vunnit laga kraft, hade han samma dag översänt
verkställighetshandlingarna till föreståndaren för kolonien Kungsgården
med besked, att klaganden skulle komma att förpassas till kolonien. Åkesson
hade samtidigt genom särskild förpassning förordnat Wännman att ombesörja
transporten. Vetskap om den av klaganden gjorda uppskovsansök -

215

ningen hade Åkesson erhållit först sedan klagoärendet anhängiggjorts, och
han beklagade att ansökningen icke tidigare bragts till hans kännedom.
Därest så skett, hade verkställ ighetsärendet måhända kunnat lösas på ett
för klaganden mera tillfredsställande sätt. Oavsett sättet för handläggningen
av uppskovsärendet ville Åkesson ifrågasätta lämpligheten av att en uppskovsansökan
i ett fall som det föreliggande — avseende en sjöman —
avgjordes av länsstyrelsen i den ort, där den dömde tillfälligtvis anträffades.
I stället syntes länsstyrelsen i det län, där den dömde ”vistades” enligt
bestämmelserna i mantalsskrivningskungörelsen, böra pröva ärendet. Ett
fartygs uppehåll i hamn vore i regel mycket starkt tidsbegränsat, vanligen
ett eller annat dygn, varför såväl tekniska som praktiska skäl i allmänhet
torde lägga hinder i vägen för behandlingen av en sådan uppskovsansökan.

I infordrat yttrande uppgav Wännman: Den 12 april 1954 på morgonen
hade Wännman fått order att under dagen införpassa klaganden till kolonien
Kungsgården, varvid till Wännman överlämnats av landsfiskalen i
Nynäshamn utfärdad förpassning i två exemplar. Med anledning därav
hade Wännman uppsökt klaganden ombord på m/t Sveadrott och meddelat
honom vad saken gällde. Klaganden hade då omtalat, att han insänt
en ansökan om uppskov med straffets verkställande. Då Wännman icke
känt till någon sådan ansökan, hade klaganden på begäran fått ringa till
ett flertal myndigheter, vilka kunnat tänkas ha handhaft ärendet. Klaganden
hade emellertid icke lyckats få någon klarhet i saken. Wännman hade
därefter ringt till landsfiskalskontoret för att av landsfiskalen erhålla närmare
besked huru med ärendet skulle förfaras men hade av landsfiskalskontorets
personal fått upplysning att landsfiskalen vore på tjänsteresa.
Samtliga telefonsamtal hade skett från vaktkuren på kajen invid m/t Sveadrott.
Wännman hade därefter på klagandens begäran åtagit sig att ånyo
ringa till de myndigheter, som kunde tänkas ha haft med uppskovsansökningen
att göra. Sålunda hade, enligt vad vederbörande telefonliggare utvisade,
följande myndigheter uppringts, nämligen ÖÄ, länsstyrelsen i Stockholms
län, Stockholms rådhusrätts femtonde avdelning, aktuarien å fångvårdsstyrelsens
straffregister samt polisen i Stockholm. Slutligen hade kontakt
erhållits med överkonstapeln Widén vid kriminalpolisen, som omtalat,
att klagandens uppskovsansökan jämte övriga handlingar översänts till
landsfiskalen i Nynäshamn. Wännman hade då på nytt kontaktat landsfiskalskontoret
och av personalen därstädes fått upplysning om att samtliga
handlingar i ärendet översänts till fångvårdsanstalten å Svartsjö. Wännman
hade meddelat klaganden detta och förklarat, att de på grund av tidsnöd
måste åka med ett tåg som skulle avgå klockan 14.10. Klockan hade
då varit omkring 13. Klaganden och Wännman hade så återvänt till fartyget
för att klaganden skulle få tillfälle ordna med sin avmönstring. Senare
samma dag hade också klaganden avlämnats å anstalten.

216

Wännman anförde vidare: Då det fartyg, på vilket klaganden varit anställd,
omedelbart skolat avgå till utländsk hamn, hade Wännman ansett
sig böra verkställa den beordrade förpassningen, särskilt som klaganden
själv förklarat, att han dömts till det angivna straffet och icke överklagat
domen. Eftersom varken länsstyrelsen, ÖÄ eller poliskammaren i Stockholm,
vilka myndigheter enligt verkställighetslagen bort pröva ärendet,
förklarat, att någon uppskovsansökan från klaganden inkommit, hade
Wännman fått den uppfattningen, att klagandens påstående att han sökt
uppskov möjligen tillkommit för att han skulle draga ut på tiden och eventuellt
undgå straffverkställighet. Tidigare hade nämligen förekommit, att
sjömän å olika fartyg, som tillfälligt angjort Nynäshamn, lämnat osanna
uppgifter i likartade fall och därefter avvikit från fartyget i svensk eller
utländsk hamn i tydlig avsikt att undgå ådömt straff.

I ärendet avgåvos därjämte yttranden av fångvårdsstyrelsen och rådhusrätten.

Fångvårdsstyrelsen utlät sig allenast i fråga om styrelsens egen befattning
med uppskovsansökningen och fann, att någon anmärkning däremot
icke kunde riktas.

Rådhusrätten anförde: Klagandens till rätten ställda skrivelse med hemställan
om uppskov hade samma dag som skrivelsen kommit rätten till
handa översänts till fångvårdsstyrelsen för kännedom. Denna expediering
syntes icke ha medfört någon olägenhet eller skada för klaganden, om vilkens
vistelseort rätten vid ifrågavarande tid saknat kännedom.

I en till ÖÄ avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I fråga om straffdoms befordran till verkställighet, när den dömde icke
är häktad i målet, gäller enligt 13 § andra stycket lagen den 21 december
1945 om verkställighet av frihetsstraff in. m., att polismyndigheten i den
ort, där den dömde vistas, skall för verkställighet förpassa honom till fångvårdsanstalt,
vari han enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande skall intagas.
Enligt samma lagrum må dock den dömde, där det finnes kunna ske utan
fara för att han avviker, i stället för att förpassas till fångvårdsanstalt föreläggas
att inställa sig vid sådan anstalt.

Beträffande ordningen för straffverkställighetsärendens anhängiggörande
stadgas i 5 § tredje stycket kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande
av domar i vissa brottmål m. m. att, sedan domen vunnit laga
kraft mot den dömde såvitt angår honom ådömt ansvar, fångvårdsstyrelsen
ofördröjligen skall översända domen till polismyndigheten i den ort, där
den dömde har sitt hemvist eller eljest veterligen vistas, och därvid meddela,
i vilken anstalt straffet skall verkställas. Det åligger fångvårdsstyrelsen
att hålla uppsikt över att domen blir verkställd.

217

Om uppskov med straffverkställighet stadgas i 15 § andra stycket förenämnda
lag bland annat följande: Den som icke är häktad må på ansökan
erhålla uppskov med verkställigheten av straffarbete eller fängelse under
viss tid, högst sex månader från den dag, då domen må verkställas mot
honom, om med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden synnerliga skäl för uppskov prövas föreligga. Beslut
i ärende, som här avses, meddelas av länsstyrelsen i den ort där den dömde
vistas. Ansökan ingives till polismyndigheten i orten, som det åligger att
med eget yttrande skyndsamt insända ansökningen till länsstyrelsen. Beslut,
varigenom ansökan om uppskov avslagits eller beslut om uppskov återkallats,
skall omedelbart lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Nu berörda bestämmelser erhöllo sin gällande lydelse genom författningsändringar,
som trätt i kraft den 1 juli 1949. Tidigare hade beträffande verkställigheten
av ådömt straff i fall, varom nu är fråga, stadgats, att verkställigheten
skulle ankomma på länsstyrelsen i den ort, där den dömde
vistades, i samband varmed föreskrivits att domen skulle för verkställighet
översändas till länsstyrelsen i den ort, där vederbörande hade sitt hemvist
eller eljest veterligen vistades. Vad angår handläggningen av ingiven ansökan
om uppskov med verkställighet innehöll 15 § straffverkställighetslagen
i sin tidigare lydelse den föreskriften, att beslut i uppskovsärende
skulle meddelas av länsstyrelse, som hade att befordra domen till verkställighet,
eller länsstyrelsen i den ort, där den dömde hade sitt hemvist.

I motsats till vad förut gällt ankommer således numera icke på samma
myndighet att besluta rörande uppskov med straffverkställighet och att
genomföra verkställigheten. I fråga om kompetensgrunden för de myndigheter,
som i angivna hänseenden ha att handla — länsstyrelse respektive
polismyndighet — gäller numera för båda fallen, att det avgörande skall
vara orten, där den dömde vistas. Tolkningen av detta uttryck lärer icke
kunna föranleda tvekan, när det gäller att bestämma vilken polismyndighet
som har att ombesörja den dömdes förpassning till fångvårdsanstalt.
Avgörande härvidlag måste enligt sakens natur vara den dömdes faktiska
uppehållsplats vid åtgärdens vidtagande. Frågan om vilken länsstyrelse,
som kan anses behörig pröva ansökan om uppskov med verkställigheten,
torde däremot icke på samma sätt kunna avgöras enbart med hänsyn till
den dömdes faktiska vistelse vid en viss tidpunkt. I sådana ärenden har
länsstyrelsen att bedöma, huruvida av sökanden åberopade personliga förhållanden,
ofta sammanhängande med dennes yrkesutövning och ekonomi,
äro av den art att uppskov kan vara motiverat. Dessförinnan skall även
yttrande ha avgivits av polismyndigheten, som har att verkställa erforderlig
utredning rörande de såsom skäl för uppskovet åberopade förhållandena.
Givet är, att myndigheterna i den ort, där sökanden vid ansökningens ingivande
eller eljest vid någon tidpunkt under ärendets handläggning rent
tillfälligt uppehåller sig — kanske blott en eller annan dag — som regel

218

måste ha svårigheter förskaffa sig den klarhet om fallet, som erfordras för
ett riktigt bedömande. De bästa förutsättningarna härför äga uppenbarligen
i allmänhet myndigheterna i den ort, där den dömde regelmässigt vistas,
antingen han där är bosatt i folkbokföringsförordningens mening eller eljest
stadigvarande uppehåller sig. Om i vissa fall flera orter således kunna finnas,
där sökanden kan sägas ha sin vistelse, torde kompetensfrågan i förevarande
slags ärenden böra avgöras så, att handläggningen av ärendet skall ankomma
på myndigheterna i den ort, där detsamma snabbast och ändamålsenligast
kan utredas och avgöras.

Vad angår myndigheternas handläggning av klagandens ifrågavarande
uppskovsansökan har densamma av klaganden insänts till rådhusrätten och
därifrån översänts till fångvårdsstyrelsen för kännedom, varefter den av
styrelsen överlämnats till poliskammaren, dit den inkommit den 6 mars
1954. Poliskammaren, hos vilken domen mot klaganden redan tidigare inkommit
för verkställighet och där det var bekant att klaganden var anställd
ombord på m/t Sveadrott, har icke vidtagit annan åtgärd i uppskovsärendet
än att — sedan upplysning införskaffats från rederiet att
fartyget gick i trafik mellan Nynäshamn och utländska hamnar samt att
det skulle anlända till Nynäshamn den 12 april för att därefter åter avgå
till utlandet — poliskammaren den 3 april överlämnat ärendet jämte verkställighetshandlingarna
till landsfiskalen i Nynäshamns distrikt. Enligt den
av poliskammaren hävdade meningen, vilken tydligen delas av ÖÄ, skulle
nämligen Nynäshamn vara att anse som den ort, där klaganden vistades,
och länsstyrelsen i Stockholms län följaktligen vara beslutande myndighet
i uppskovsärendet.

I fråga om omständigheter av betydelse för kompetensfrågans bedömande
framgår av handlingarna, att klaganden, intill dess han tog anställning
till sjöss, varit med sin hustru boende i Stockholm, där han även var
kyrkobokförd. Huruvida makarnas bostad efter det förbindelserna mellan
dem avbrutits fortfarande var att anse såsom gemensam för dem är icke
känt. I varje fall hade klaganden, såvitt av utredningen framgår, icke skaffat
sig bostad å annan ort. I Stockholm hade därjämte det rederiföretag,
hos vilket klaganden tagit anställning, sitt huvudkontor, genom vilket förbindelse
med det ifrågavarande fartyget kunde uppnås. Oavsett den speciella
anknytning till Stockholm, som för klagandens del således förelåg,
fanns intill dess klaganden återkom till Sverige överhuvudtaget icke något
alternativ i kompetensfrågan. Att uppskjuta ärendets handläggning i avbidan
på klagandens återkomst kan icke heller ha varit motiverat. Ärenden
angående uppskov med straffverkställighet skola självfallet skyndsamt avgöras,
och då det som i förevarande fall gällde en sjöman, vilkens fartyg
väntades åter för att efter något dygn ånyo avgå till utlandet, hade för
såväl sökanden som hans arbetsgivare varit angeläget, att uppskovsfrågan
avgjorts i god tid före fartygets ankomst. I enlighet med det anförda fin -

219

ner jag, att poliskammaren bort skyndsamt verkställa den utredning i ärendet,
som stått till buds — klagandens personliga hörande i saken kunde
knappast vara av någon avgörande betydelse för ärendets utgång och genom
rederiet torde erforderliga kompletterande upplysningar ha kunnat inhämtas
— och därefter överlämna ärendet till ÖÄ för avgörande. Genom att i
stället dröja med behandlingen av ansökningen och översända densamma
till polismyndigheten i Nynäshamn har poliskammaren därför enligt min
mening förfarit felaktigt.

När uppskovsansökningen nu emellertid, tillika med verkställighetshandlingama,
från poliskammaren översändes till landsfiskalen i Nynäshamn,
borde detta, såsom ÖÄ även framhållit, ha särskilt angivits i remissresolutionen.
I denna som tecknades å fångvårdsstyrelsens verkställighetsresolution
angavs, att överlämnandet skedde för ”fortsatt verkställighet och direkt
redovisning”. Någon anteckning att ärendet avsåg jämväl uppskov med
straffverkställigheten gjordes icke, utan uppskovsansökningen fogades endast
till verkställighetshandlingama, som förutom fångvårdsstyrelsens resolution
omfattade domen, ett exemplar av polisrapporten i målet samt en av
vederbörande pastorsämbete ifylld blankett med uppgifter rörande klaganden.
Den sålunda verkställda expedieringen av ärendet, för vilken Widén
ensam torde vara ansvarig, finner jag icke ha fyllt de fordringar, som till
förekommande av missförstånd eller förbiseende måste ställas på skriftväxlingen
myndigheter emellan.

Hos landsfiskalen i Nynäshamn kom även ärendet att upptagas såsom
avseende enbart en verkställighetsfråga. Därest en noggrann genomgång
av samtliga handlingar ägt rum — något som oberoende av ärendets rubricering
bort ske — skulle uppskovsansökningen givetvis ha upptagits såsom
särskilt ärende, och någon förpassning torde då icke omedelbart ha utskrivits.
Det förbiseende vid handlingarnas genomgång, som sålunda förekommit
på landsfiskalskontoret, är dock med hänsyn till omständigheterna i
viss mån förklarligt.

Beträffande Wännmans befattning med ärendet har denne, sedan han
med anledning av klagandens uppgift om att uppskovsansökan ingivits förgäves
sökt anträffa Åkesson för erhållande av närmare direktiv, själv gjort
efterforskningar i saken, varvid han av Widén erhöll besked att sådan ansökan
ingivits och att densamma överlämnats till landsfiskalen i Nynäshamn
tillsammans med verkställighetshandlingama. Om Wännman tidigare
hyst den uppfattningen, att klagandens påstående att uppskov sökts
tillkommit i avsikt att förhala verkställighetsärendet, fick Wännman således
av Widén bekräftelse på att klagandens uppgift var riktig. Eftersom
Wännman förut inhämtat, att något ärende rörande klaganden icke upptagits
vare sig hos ÖÄ eller länsstyrelsen, måste den av Widén lämnade
upplysningen ha givit Wännman anledning misstänka, att något fel förelupit
vid ansökningens handläggning. I detta läge hade han haft att —

220

såsom han även försökte — inhämta närmare direktiv av Åkesson. Då denne
icke kunde anträffas före avgångstiden för det tåg, varmed Wännman planerat
företaga förpassningen, borde han lämpligen ha uppskjutit förpassningen
så länge som möjligt före fartygets avgång i avvaktan på att ärendet
kunde underställas Åkesson. Wännmans åtgärd att på sätt som skedde
verkställa den av Åkesson beordrade förpassningen kan dock icke betecknas
som felaktig.

Såsom av det anförda framgår har klagandens ansökan om anstånd med
straffverkställigheten blivit oriktigt behandlad. Beträffande frågan huruvida
härigenom någon skada tillskyndats klaganden må framhållas, att
uppskov med straffverkställigheten under den tid klaganden begärt icke
lagligen kunnat meddelas. Att klaganden, därest han blivit i tillfälle ändra
sitt yrkande, förmått åberopa vägande skäl för uppskov under tid, som
kunnat medgivas, är ej heller sannolikt. På grund härav och med beaktande
jämväl av omständigheterna i övrigt har jag vid prövning av ärendet
låtit bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

15. Fråga huruvida länsarbetsdirektör förfarit anmärkningsvärt
genom att påkalla polisutredning i ärende angående
arbetslöshetsunderstöd m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av John Forsström i Bispgården
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Den 9 december 1952 erbjöd arbetsförmedlingen i Hammarstrand en
där arbetssökande medlem i avdelning 285 av Byggnadsarbetarnas erkända
arbetslöshetskassa, E. J. E. Eriksson, arbete med huggning av massaved
hos Wifstavarfs aktiebolag. Eriksson avvisade samma dag det erbjudna
arbetet, varvid han såsom skäl anförde dels att vägarna till arbetsplatsen
icke voro iordningställda och dels att avståndet till arbetsplatsen var väl
långt. Arbetsförmedlingen, som inhämtat bland annat att tre invid Erikssons
hem boende personer dagligen gingo till och från samma arbetsplats,
ansåg att det erbjudna arbetet bort antagas samt insände föreskriven anmälan
därom till, bland andra, arbetslöshetskassan. I denna anmälan angavs,
att Eriksson kunde färdas på skidor eller gå till och från arbetsplatsen
eller bo i en barack 1 km från arbetsplatsen samt att vägen till
denna, som utgjordes av en 4—i/2 1cm lång skogsväg från Kilen, där Eriksson
bodde, skulle ”om några dagar” iordningställas så att den bleve farbar
med motorcykel.

Genom beslut den 2 januari 1953 fann kassans styrelse de av Eriksson
anförda skälen för arbetets avvisande icke lcunna godkännas, varför Eriksson

221

avstängdes från understöd under fyra veckor från och med den 10 december
1952. Avstängningsbeslutet lämnades den 7 januari 1953 utan erinran
av arbetsmarknadsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet för erkända arbetslöshetskassor.

I skrivelse sistnämnda dag hemställde klaganden i egenskap av redogörare
för den ifrågavarande avdelningen av arbetslöshetskassan — under framhållande
att det erbjudna skogsarbetet vore beläget på ett avstånd av
5 km från Erikssons hem, att baracken vore så stor att den omöjligen
kunde bebos av en person samt att de tre av arbetsförmedlingen åsyftade
andra skogsarbetarna hade arbete som vore beläget 2 å 3 km närmare Kilen
— att kassastyrelsen måtte taga ärendet under förnyad prövning. Kassastyrelsen
beslöt därefter den 19 januari 1953 — med ändring av sitt tidigare
beslut — att den gjorda anmälan om arbetsvägran ej skulle föranleda någon
kassans åtgärd. I en till arbetsmarknadsstyrelsen ställd skrivelse samma dag
med underrättelse om det ändrade beslutet anförde kassastyrelsen såsom
skäl därför, att de uppgifter, som arbetsförmedlingen lämnat i sin rapport
om arbetsvägran, enligt klaganden icke överensstämde med verkligheten.
Avståndet mellan Erikssons bostad och arbetsplatsen vore närmare 7 km.
Vägen vore ännu den 7 januari 1953 ej plogad. Baracken vore av den storleken
att Eriksson icke ensam kunde sköta uppvärmningen. De åsyftade
tre personerna vore yngre män och hade arbeten närmare hemmet.

Med remisskrivelse den 2 februari 1953 överlämnade arbetsmarknadsstyrelsen
handlingarna i ärendet till länsarbetsnämnden i Jämtlands län med
anmodan att avgiva yttrande i ärendet.

I anledning av remissen anhöll länsarbetsdirektören R. Wik pa nämndens
vägnar i brev till Wifstavarfs aktiebolag om undersökning och uttalande
på grund av de av arbetsförmedlingen och klaganden i ärendet lämnade
motstridiga uppgifterna, därvid i skrivelsen angavs att det principiellt förelåg
en juridisk fråga, avseende å ena sidan rätten till understöd och å den
andra tillskansandet av understöd under bedrägliga uppgifter. Till svar härå
inkom bolaget i brev den 20 februari 1953 till nämnden med närmare upplysningar
i saken. Bolaget uppgav därvid, att avståndet från allmänna
vägen vid Kilen till avverkningstraktens centrum vore 4 500 meter, att
vägen plogats den 10 januari 1953, att baracken, som vore belägen på ett
avstånd av 550 meter från avverkningstraktens centrum, vore ny, snygg
och trivsam med plats för tre man och kunde bebos av en ensam man.

I skrivelse den 9 mars 1953 hemställde därefter Wik hos landsfiskalen i
Bispgårdens distrikt om utredning. I skrivelsen, vid vilken fogades handlingarna
i ärendet, hänvisades till de framkomna motstridande uppgifterna,
varjämte uttalades, bland annat, att Eriksson åtnjutit understöd till och
med den 10 februari 1953, vilket förutsatte att han under denna tid varit
utan arbete; skulle så möjligen icke ha varit fallet, vore det av värde att
få kännedom därom.

222

Efter det ärendet av landsfiskalen överlämnats till en polisman i Bispgården
för utredning, verkställde denne uppmätning av de ifrågakomna
vägsträckorna samt besiktning av baracken, varvid bolagets uppgifter därutinnan
bestyrktes. Vidare anställde polismannen förhör med en av de tre
förenämnda skogsarbetarna ävensom med klaganden och Eriksson. Klaganden
redogjorde därvid för sin handläggning av kassaärendet samt lämnade
förklaring till att han icke — i vidare mån än som skett — kontrollerat
av Eriksson lämnade uppgifter angående det erbjudna arbetet. Eriksson
avgav redogörelse för hur han uppfattat arbetserbjudandet och i övrigt
bedömt arbetsförhållandena samt förklarade sig icke ha fått nytt arbete
förrän den 10 februari 1953. Utredningen i ärendet upptogs av polismannen
i ett den 22 april 1953 dagtecknat protokoll, som insändes till landsfiskalen
och av denne överlämnades till länsarbetsnämnden.

Sedan länsarbetsnämnden därefter avgivit det av arbetsmarknadsstyrelsen
begärda yttrandet, hänsköt styrelsen ärendet till arbetslöshetskassan
för förnyad prövning. I skrivelse den 8 juli 1953 meddelade kassastyrelsen,
att den icke funnit anledning ändra sitt den 19 januari 1953 fattade beslut.

I en den 9 juli 1953 hit inkommen skrift anförde klaganden: Enligt gällande
bestämmelser ålåge honom i egenskap av redogörare för arbetslöshetskassans
lokalavdelning att i anledning av anmälan om arbetsvägran företaga
utredning och insända densamma till kassans styrelse, som därefter
beslutade i frågan. Redogöraren vore underställd kassans styrelse och ansvarig
inför denna. Klaganden ifrågasatte, huruvida i en länsarbetsnämnds
befogenheter kunde inga att föranstalta om polisförhör med en redogörare
i anledning av dennes utredning rörande anmäld arbetsvägran. I det föreliggande
ärendet hade Wik föranstaltat om polisutredning och förhör med
klaganden. Dessutom hade Wik i sin skrivelse till landsfiskalen uppgivit,
att klaganden lämnat oriktiga uppgifter till kassastyrelsen, vilket påstående
klaganden bestämt tillbakavisade. Klaganden funne Wiks åtgärd med polisutredningen
och hans omdöme om klagandens uppgifter till kassastyrelsen
så anmärkningsvärda, att han hemställde om JO:s prövning av ärendet.

Efter remiss inkom länsarbetsnämnden med yttrande i anledning av
klagoskriften. I yttrandet, som avgavs av en av nämndens ledamöter i
egenskap av tillförordnad ordförande, framhölls, att klaganden i brevet den
7 januari 1953 till kassastyrelsen förklarat arbetsförmedlingens utredning
i ärendet icke riktig. Wik hade i skrivelsen till landsfiskalen varken direkt
föranstaltat om polisförhör med klaganden eller påstått, att klaganden
skulle ha lämnat oriktiga uppgifter. Erkänd arbetslöshetskassa vore en statsunderstödd
understödskassa. Då arbetsmarknadsstyrelsens remiss avsett
rätten till statsbidrag samt uppgift stått mot uppgift, hade WTik ej funnit

223

undersökning genom landsfiskalen opåkallad. Undersökningens resultat syntes
också av allt att döma utesluta rätt till statsbidrag i det föreliggande
understödsfallet.

Sedan klaganden inkommit med påminnelser, avgav arbetsmarknadsstyrelsen
ett i plenum beslutat yttrande i ärendet.

I sitt yttrande framhöll arbetsmarknadsstyrelsen bland annat att, ehuru
åtgärden att begära polismyndighets medverkan vid en utredning av ifrågavarande
slag veterligen aldrig tidigare vidtagits av någon länsarbetsnämnd,
erinran likväl icke kunnat däremot riktas, därest nämnden begränsat sin
begäran till att avse upplysningar allenast angående vissa yttre förhållanden
såsom t. ex. längden av Erikssons väg till arbetsplatsen eller förekomsten
av den omförmälda baracken. Den i ärendet framställda begäran
om polisutredning framstode emellertid såsom väsentligt mera vittgående.
Av formuleringen att döma måste avsikten anses ha varit, att utredningen
skulle omfatta jämväl Erikssons uppgiftslämnande och redogörarens handläggning.
Utredning hade även begärts beträffande den arbets vägransärendet
ovidkommande frågan huruvida Eriksson utfört arbete under tid,
varunder understöd utgått till honom. Det måste emellertid anses ankomma
på en erkänd arbetslöshetskassa själv, icke på arbetsmarknadsstyrelsen
såsom tillsynsmyndighet, att — därest anledning därtill skulle
föreligga — begära polismyndighets utredning angående en redogörares
åtgärder i och för sitt uppdrag inom kassan eller en medlems förfarande i
sitt förhållande till kassan. Länsarbetsnämnd ägde icke taga befattning
med tillsynen av de erkända arbetslöshetskassorna. Nämndens framställning
den 9 mars 1953, i den del den avsåge begäran om utredning jämväl rörande
redogörarens och medlemmens förfaranden, borde därför enligt styrelsens
mening betraktas som en åtgärd, vilken nämnden icke ägt befogenhet att
vidtaga.

Vid yttrandet var fogad avskrift av en samtidigt från arbetsmarknadsstyrelsen
till länsarbetsnämnden avlåten skrivelse, vari uttalades, att styrelsen,
med hänsyn till vad som i det förevarande ärendet förekommit, funnit
anledning att allvarligt erinra nämnden om vikten av att, i överensstämmelse
med gällande föreskrifter för arbetsförmedlingens handhavande
av sina uppgifter i fråga om den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, söka
upprätthålla en förtroendefull samverkan med arbetslöshetskassornas lokala
redogörare. Styrelsen framhöll därvid, att arbetsförmedlingsorganens respekterande
av arbetslöshetskassornas frihet att själva förvalta sina angelägenheter
utgjorde en väsentlig förutsättning för att en sådan samverkan skulle
kunna uppnås. I skrivelsen uttalades vidare, att nämndens yttrande till
JO enligt styrelsens mening borde, med hänsyn till däri avhandlade frågor
av principiell betydelse, ha handlagts såsom pleniärende och icke såsom
ordförandeärende.

224

Sedan jag överlämnat handlingarna i ärendet till länsarbetsnämnden med
anmodan att efter hörande av Wik avgiva nytt yttrande samt för beaktande
vid yttrandets avgivande överlämnat en av De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation därefter hit insänd skrift — innefattande bland
annat vissa anmärkningar mot nämndens handläggning av det tidigare till
mig avgivna remissyttrandet — inkom länsarbetsnämnden med ett i plenum
beslutat yttrande, vid vilket fogats av nämnden infordrade yttranden
från Wik och inspektören O. Kökeritz, vilken sistnämnde såsom tillförordnad
länsarbetsdirektör berett det i samorganisationens skrift berörda remissärendet.

I sitt yttrande framhöll Wik i fråga om åtgärden att begära polisutredning
bland annat, att han med hänsyn till de i ärendet från olika håll framkomna
skiljaktiga uppgifterna funnit det önskvärt att utredning verkställdes
av opartisk myndighet så att ärendet kunde redovisas på ett sätt som
icke kunde bestridas. Det i och för sig säregna tillvägagångssättet motiverades
för övrigt enligt hans förmenande av arbetslöshetskassans ovanliga
handläggning av ärendet. Han hade icke begärt polisförhör med klaganden
eller annan person. Huru en polisundersökning skulle bedrivas torde tillkomma
polischefen att avgöra. Uttalandet i skrivelsen till Wifstavarfs aktiebolag
om vad ärendet principiellt kunde komma att gälla hade endast tillkommit
för att motivera framställningen om bistånd från bolagets sida
med undersökning i ärendet. I fråga om det i skrivelsen till landsfiskalen
gjorda uttalandet rörande Erikssons anställningsförhållanden under understödstiden
ville Wik framhålla att — med hänsyn till att vid ungefär samma
tidpunkt en annan i trakten boende person tillhörande den ifrågavarande
arbetslöshetskassan gått i skogsarbete och samtidigt uppburit understöd —
det hade synts honom lämpligt att, därest vid utredningen i övrigt skulle
framkomma att Eriksson haft arbete, detta meddelades länsarbetsnämnden,
i vilkens uppgift inginge att bistå arbetslöshetskassorna med kontrollen av
att föreskrivna villkor för understöd vore uppfyllda.

Länsarbetsnämnden förklarade sig i sitt yttrande vilja bestämt hävda,
att Wiks åtgärd att begära polisutredning — vilken åtgärd icke vidtagits
under sken av att nämnden skulle ha att utöva tillsyn över arbetslöshetskassorna
utan till fullgörande av det nämnden genom arbetsmarknadsstyrelsens
remisskrivelse lämnade uppdraget — icke i och för sig kunde betraktas
såsom felaktig eller obefogad. Med anledning av de anmärkningar
arbetsmarknadsstyrelsen riktat mot Wiks framställning till landsfiskalen
ville nämnden framhålla, att det icke funnes rimlig anledning att av det i
skrivelsen till bolaget gjorda uttalandet om vad ärendet principiellt kunde
avse draga någon slutsats angående omfattningen av landsfiskalens uppdrag.
Icke heller kunde nämnden finna, att skrivelsen till landsfiskalen innefattade
begäran om utredning rörande klagandens handläggning av under -

225

stödsärendet. Beträffande anmärkningen att remissuppdraget utsträckts
till att omfatta jämväl frågan om kassamedlemmens anställningsförhållanden
under den tid understöd utgått ansåge nämnden att — även om styrelsen
icke, i motsats till vad Wik bedömt vara fallet, haft för avsikt att genom
utredningen få material för avgörande av frågan huruvida styrelsen
skulle gentemot arbetslöshetskassan begagna någon av sina såsom tillsynsmyndighet
tillkommande befogenheter — åtgärden icke rimligen kunde läggas
Wik till last såsom felaktigt förfarande. Vad slutligen anginge handläggningen
inom nämnden av det föregående remissyttrandet till JO hade
enligt nämndens mening möjligen varit befogat, att ärendet med hänsyn till
dess vikt hänskjutits till avgörande in pleno. Det kunde dock icke läggas
Kökeritz såsom tillförordnad länsarbetsdirektör till last att ärendet handlagts
av den vid tillfället fungerande ordföranden — vilken numera vore
avliden — och ej heller i övrigt kunde erinran riktas mot Kökeritz för dennes
befattning med ärendet.

Klaganden inkom därefter med nya påminnelser.

Vid prövning den 25 mars 1954 av kassastyrelsens den 19 januari 1953
fattade beslut fann tillsynsmyndigheten ej tillräckliga skäl till erinran mot
beslutet.

I en till arbetsmarknadsstyrelsen avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius därefter följande.

Enligt 15 § kungl. förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor
må till arbetslös kassamedlem, som avvisat erbjudet lämpligt
arbete, understöd icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna efter
det sådant förhållande inträffat. Anmälan om vägran att antaga av offentlig
arbetsförmedling erbjudet lämpligt arbete skall av förmedlingen omedelbart
göras till vederbörande erkända arbetslöshetskassa, som därvid har att
pröva, huruvida det erbjudna arbetet varit för medlemmen lämpligt. För
kassans beslut skall omedelbart kortfattad redogörelse lämnas tillsynsmyndigheten.

I denna egenskap ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen enligt arbetslöshetskasseförordningen,
bland annat, att övervaka, att arbetslöshetskassa
bedriver sin verksamhet i enlighet med förordningens bestämmelser. Föreligger
anledning till anmärkning mot kassans verksamhet, äger tillsynsmyndigheten
meddela kassan anvisning att vidtaga erforderlig åtgärd eller förändring
av verksamheten samt, därest anvisningen ej skulle efterkommas,
återkalla kassans antagande till erkänd arbetslöshetskassa eller förklara
kassan förlustig rätten till statsbidrag. Ärenden rörande erkända arbets -

15 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1965 års riksdag.

226

löshetskassor skola, enligt den för arbetsmarknadsstyrelsen gällande instruktionen,
i styrelsens ställe handhavas av en hos styrelsen inrättad delegation,
arbetslöshetsförsäkringsdelegationen, dock med undantag för vissa särskilt
angivna frågor, som handläggas av styrelsen i dess ordinarie sammansättning.

Den prövning av frågan om ett visst erbjudet arbetes lämplighet, som
arbetsförmedling, arbetslöshetskassa och tillsynsmyndighet således ha att
verkställa, skall ske enligt vissa i 15 § arbetslöshetskasseförordningen angivna
grunder.

I det med klagomålen avsedda fallet hade tillsynsmyndigheten — sedan
kassastyrelsen med hänsyn till de av klaganden lämnade nya upplysningarna
funnit skäl att ändra sitt tidigare beslut och tillerkänna Eriksson understöd
— att taga ställning till frågan om riktigheten av den sålunda gjorda
bedömningen. Såsom ett led i ärendets behandling inom styrelsen överlämnades
handlingarna, i likhet med vad som i dylika ärenden ofta är förekommande,
till länsarbetsnämnden för yttrande.

Denna remiss innefattade uppenbarligen ett uppdrag åt länsarbetsnämnden
att uttala sig angående de nya upplysningar, på vilka kassastyrelsen
grundat sitt sista beslut. Dessa upplysningar avsågo vissa objektivt påvisbara
förhållanden såsom t. ex. längden av vissa vägar, vägarnas framkomlighet
samt beskaffenheten av viss barack. I dessa delar hade således nämnden
att verkställa undersökning, innan det begärda yttrandet avgavs.

För införskaffande av erforderligt material i ett visst ärende stå till en
länsarbetsnämnds förfogande, förutom den egna personalen, de under nämnden
sorterande offentliga arbetsförmedlingarna. Något behov av att för utredningar
i ärenden av förevarande slag gå utöver den egna organisationen
lärer i allmänhet icke föreligga. I enlighet med den allmänna principen om
samverkan myndigheter emellan äga å andra sidan länsarbetsnämnderna —
vilket även inskrivits i den för dem gällande instruktionen — att vid behov
erhålla det biträde och den handräckning av annan myndighet, som är av
beskaffenhet att kunna av vederbörande lämnas. Att hinder i och för sig
icke föreligger för en länsarbetsnämnd att för utrönande av faktiska förhållanden
av den art, varom nu är fråga, påkalla medverkan av polismyndighet
måste anses fullt klart.

Vid detta förhållande och då Wik — i betraktande av att klaganden och
kassastyrelsen gjort gällande att de av arbetsförmedlingen lämnade uppgifterna
om det erbjudna arbetet voro oriktiga — haft fog för sin uppfattning
att utredningen i ärendet, med hänsyn till de föreliggande speciella
omständigheterna, borde verkställas av ett utanför arbetsmarknadsmyndigheterna
stående organ, finner jag någon anmärkning icke kunna
riktas mot Wiks åtgärd att hos polismyndigheten begära utredning i vad

227

därigenom avsågs att vinna upplysning om de faktiska förhållanden, om
vilka motstridiga uppgifter förelågo i ärendet.

Beträffande härefter frågan huruvida Wiks begäran om polisutredning
omfattat jämväl klagandens och Erikssons förfaranden i förhållande till
kassan har arbetsmarknadsstyrelsen, i samband med att styrelsen funnit
Wiks begäran ha haft nämnda innebörd, gjort det principiella uttalandet,
att det icke ankomme på styrelsen såsom tillsynsmyndighet, utan på en
arbetslöshetskassa själv, att i förekommande fall begära polisutredning i
sådana hänseenden.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen sålunda uttalade meningen synes grundad
på antagandet att styrelsen såsom tillsynsmyndighet icke äger andra
möjligheter att ingripa mot arbetslöshetskassa än de som finnas uttryckligen
angivna i författning. Detta antagande är dock icke riktigt. Det är
enligt min mening uppenbart, att styrelsen — i likhet med varje medborgare
i riket — har rätt att påkalla polisutredning rörande brottsligt förfarande.
En sådan befogenhet kan — i händelse en kassa på grund av bedräglig
uppgift av medlem föranletts att utbetala understöd — vara en
nödvändig förutsättning för att styrelsen skall kunna tillvarataga kronans
ersättningsanspråk i anledning av oriktigt utbetalat statsbidrag. Vidare
kunna den offentligrättsliga utformningen av arbetslöshetsförsäkringen och
det allmännas intresse av att denna funktionerar tillfredsställande nödvändiggöra
begäran om polisutredning från styrelsens sida även i ett fall,
där kronan icke lidit någon förlust och där kassaledningen, utan att detta
kan läggas denna till last såsom fel, funnit sig böra av humanitära skäl
avstå från polisanmälan.

Enligt min mening kan icke heller länsarbetsnämnd — ehuru den icke
har att utöva tillsyn över arbetslöshetskassa — frånkännas befogenhet att
i anledning av vad den iakttagit i sin verksamhet påkalla polisutredning
rörande sådan brottslig gärning som nyss nämnts, därest särskilda skäl föreligga
därtill.

Det är emellertid självfallet att begäran om polisutredning rörande brottslig
gärning endast får göras, om det finnes grundad anledning misstänka att
sådan gärning begåtts. I detta sammanhang är att framhålla, att en lokal
redogörare i en arbetslöshetskassa icke är underkastad ämbetsmannaansvar
och alltså icke kan ådömas straff för försummelse att iakttaga någon honom
instruktionsenligt åliggande förpliktelse i tjänsten, t. ex. underlåtenhet att
kontrollera riktigheten av uppgifter som lämnas kassastyrelse.

Vad det förevarande ärendet angår har Wik i sin remisskrivelse till polismyndigheten
upptagit frågan huruvida Eriksson varit utan arbete under
den tid understöd utgått. Wiks härom i skrivelsen gjorda uttalande måste
anses innefatta en begäran om utredning jämväl av denna fråga. Två olika
förklaringar till Wiks förfarande härutinnan ha i ärendet lämnats. Dels har

228

framhållits, att Wik bedömt avsikten med arbetsmarknadsstyrelsens remiss
ha varit, att styrelsen skulle få material för prövning av frågan huruvida
styrelsen skulle gentemot arbetslöshetskassan begagna någon av sina såsom
tillsynsmyndighet tillkommande befogenheter. Dels har åberopats att, därest
Eriksson — i likhet med vad uppgivits ha varit fallet med en i samma trakt
boende person — tagit arbete under understödstiden, länsarbetsnämnden
borde erhålla kännedom därom för att kunna fullgöra sin allmänna uppgift
att bistå arbetslöshetskassan med kontrollen av att föreskrivna villkor för
understöd förelågo.

Icke någon av dessa förklaringar kan godtagas. Arbetsmarknadsstyrelsens
remiss avsåg yttrande från nämnden i den uppkomna frågan huruvida det
erbjudna arbetet med hänsyn till vad som upplysts därom varit för Eriksson
lämpligt. Att giva remissen den långt vidare innebörd, som från Wiks sida
hävdats, kan icke grundas på remissens ordalydelse. Icke heller kan någon
särskild omständighet åberopas till stöd för att tolka remissen på det angivna
sättet. Vad den andra förklaringsgrunden angår är visserligen riktigt,
att arbetsförmedlingsorganen ålagts skyldighet att till arbetslöshetskassorna
rapportera de förhållanden, som böra föranleda särskild prövning
av de försäkrades understödsrätt. Huru denna rapporteringsverksamhet är
avsedd att fungera finnes närmare behandlat i en av arbetsmarknadsstyrelsen
år 1952 utgiven handledning rörande arbetslöshetsförsäkringen och
arbetsförmedlingen, varav tydligt framgår, att arbetsförmedlingens roll endast
är att inom ramen för vad som iakttagits vid den egna verksamhetens
bedrivande biträda arbetslöshetskassan med den på denna ankommande
kontrollen att alla vederbörliga villkor för understöd äro uppfyllda. Någon
anledning för arbetsförmedlingsorganen att hos annan myndighet begära
efterforskningar i hithörande frågor föreligger således icke. I det föreliggande
fallet saknades därjämte helt fog för misstanke, att Eriksson icke
skulle ha uppfyllt det berörda grundvillkoret för understöd.

I enlighet med det anförda finner jag, att Wik saknat skäl för sin åtgärd
att påkalla utredning rörande Erikssons anställningsförhållanden under
den tid understöd utgått.

I ärendet har vidare den meningen hävdats av arbetsmarknadsstyrelsen,
att Wiks framställning till polismyndigheten måste anses innefatta begäran
om utredning rörande — förutom redan berörda omständigheter —- jämväl
klagandens och Erikssons förfaranden i ärendet angående arbetsvägran,
varvid styrelsen särskilt hänvisat till innehållet i den av Wik till bolaget
avlåtna skrivelsen, vilken bilagts remissen till polismyndigheten. Från
länsarbetsnämndens och Wiks sida har härutinnan gjorts gällande, att remissen
till polismyndigheten icke kunde giva anledning till den av styrelsen
sålunda gjorda tolkningen, därvid Wik för sin del särskilt framhållit, att
han icke begärt förhör med klaganden eller annan person och att det torde

229

ankomma på vederbörande polischef att avgöra huru en viss undersökning
skulle bedrivas.

Någon uttrycklig begäran om utredning av klagandens och Erikssons
åtgöranden i ärendet om arbetsvägran har Wik icke framställt i remissskrivelsen
till polismyndigheten. Däri framhölls endast, att handlingarna i
ärendet överlämnades med hemställan om utredning, varefter olika i saken
lämnade uppgifter om faktiska förhållanden framhävdes och frågan om
Erikssons anställningsförhållanden berördes. I de handlingar, som sålunda
överlämnades till polismyndigheten, ingick Wiks skrivelse till bolaget, vari
ärendet betecknades principiellt kunna avse å ena sidan rätten till understöd
och å den andra tillskansandet av understöd under bedrägliga uppgifter.
Vad sålunda uttalats — vilket enligt Wik tilikom för att motivera
hänvändelsen till bolaget — innefattar visserligen i och för sig icke påstående
att brottsligt förfarande skulle ha förekommit i det aktuella fallet. Uttalandet
är emellertid enligt min mening opåkallat i sammanhanget och
ägnat att vilseleda bolaget. Med hänsyn till detta uttalande och i betraktande
av att någon precisering icke givits i fråga om utredningens omfattning
låg det nära till hands för polismyndigheten — för den händelse de
till grund för understödsbeslutet liggande uppgifterna i något hänseende
visat sig icke överensstämma med verkliga förhållandet — att fatta som sin
uppgift att i enlighet med gängse rutin anställa förhör med vederbörande
uppgiftslämnare. Den polisman, som verkställde utredningen, har också
anställt förhör med såväl klaganden som Eriksson rörande de av dem i
understödsfrågan lämnade uppgifterna.

Om Wiks avsikt varit, att den hos polismyndigheten begärda utredningen
icke skulle omfatta klagandens och Erikssons förfaranden i understödsfrågan,
hade följaktligen remisskrivelsen bort avfattas tydligare. Wik har visserligen
hävdat, att det ankom på polismyndigheten att själv avgöra, huru
undersökningen borde bedrivas, och att således Wik för sin del icke haft
att taga närmare ståndpunkt härtill. Detta är emellertid att alldeles missuppfatta
hur samverkan mellan myndigheter bör gestaltas. Den utredning,
som en myndighet har att verkställa i ett sig anförtrott ärende, skall självfallet
endast avse sådana omständigheter, som bedömas vara relevanta för
ärendets prövning. Om myndigheten påkallar bistånd från annat håll, skall
detta således vara grundat på ett konstaterat utredningsbehov. Till förekommande
av att den myndighet, vilkens medverkan begäres, skall sväva i
tvivelsmål om vad som från dess sida är att åtgöra i saken, har den remitterande
myndigheten att angiva i vilka hänseenden den önskar besked. I
kungl. cirkuläret den 5 juni 19131 till statens förvaltande myndigheter angående
remissers verkställande och besvarande (SFS nr 213/1931'') är också
särskilt angivet, att yttrande icke får infordras i vidare omfattning än som
finnes för ärendets utredning nödigt samt att, då yttrande finnes erfor -

230

derligt allenast beträffande viss del av ärendet, denna del skall i remissbeslutet
uttryckligen angivas. I det föreliggande fallet vidtog Wik den med
hänsyn till ärendets art ovanliga åtgärden att begära utredning hos polismyndighet.
Då denna myndighet kunde förutsättas sakna närmare kännedom
om ur vilka synpunkter ett sådant ärende var att bedöma, förelåg särskild
anledning att i remissen noga angiva vad den begärda utredningen
skulle avse. I stället för att så förfara har Wik framställt sin begäran om
utredning på ett sätt som var ägnat att skapa missförstånd beträffande
frågan huruvida utredningen skulle omfatta jämväl Erikssons uppgiftslämnande
och klagandens åtgärder såsom redogörare.

Såsom av det härovan anförda framgår har jag funnit Wiks förfarande
med remissen till polismyndigheten giva rum för anmärkningar i vissa hänseenden.
Arbetsmarknadsstyrelsen har för sin del, med hänsyn till vad i
saken förekommit, funnit anledning att allvarligt erinra länsarbetsnämnden
om vikten av att söka upprätthålla en förtroendefull samverkan med
arbetslöshetskassornas lokala redogörare. Denna erinran grundar sig på uppfattningen,
att Wik genom att påkalla polisutredning rörande klagandens
och Erikssons förfaranden obehörigen inkräktat på kassans frihet att själv
förvalta sina angelägenheter. Även om jag, i enlighet med vad förut anförts,
icke kan i allo ansluta mig till styrelsens mening i fråga om vad Wiks
begäran om polisutredningen verkligen avsåg, har hans förfarande med
remissen likväl givit anledning till de polisförhör med klaganden och Eriksson,
vilka kunnat av vederbörande uppfattas såsom kränkande. Härigenom
har tvivelsutan Wiks förfarande varit ägnat att rubba förutsättningarna
för en förtroendefull samverkan mellan arbetsförmedlingsorgan och arbetslöshetskassa.
Det kan emellertid icke påstås, att Wik avsiktligen gått utöver
sina befogenheter. Tvärtom är tydligt, att Wik uteslutande handlat i överensstämmelse
med vad han ansett ärendets beskaffenhet kräva. På grund
härav och med hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt finner jag mig
i denna del kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Den allvarliga erinran, vartill arbetsmarknadsstyrelsen funnit utredningen
föranleda, har riktats gentemot länsarbetsnämnden, ehuru dess ledamöter
icke kunnat göras ansvariga för Wiks åtgärd, och därigenom i viss mån varit
ägnad att rubba allmänhetens förtroende för ledamöterna. Erinringen —
vid vars beslutande någon förklaring från Wik eller något i plenum behandlat
yttrande från nämnden dock icke förelåg — hade därför enligt min
mening bort riktas mot Wik.

Vad slutligen angår den i klagoärendet berörda frågan om länsarbetsnämndens
handläggning av JO:s första remiss till nämnden finner jag vad
härutinnan förekommit icke föranleda annat yttrande från min sida än att
detta remissärende — med hänsyn såväl till att ärendet avsåg klagomål mot
en befattningshavares förfarande i tjänsten som till den i ärendet föreliggande
principiella frågan — rätteligen bort handläggas såsom pleniärende.

231

16. Obehörigt avdrag å tjänstemans lön för avlöningsbelopp,
som tidigare för mycket utbetalts och därför anmärkts
till inbetalning av redogörare.

I e.n hit inkommen skrift anförde lokföraren N. O. Nilsson i Sunne klagomål
däröver att, sedan Nilssons avlöning för varje månad under tiden januari-oktober
1952 beräknats felaktigt, reglering verkställts genom avdrag
av 108 kronor å Nilsson tillkommande avlöning för senare tjänstgöringstid
utan att Nilsson medgivit avdraget. Nilsson klagade därjämte över att järnvägsstyrelsen
avslagit en av honom gjord ansökan om befrielse från skyldigheten
att återbetala omförmälda 108 kronor.

I ett med anledning av klagomålen infordrat yttrande anförde järnvägsstyrelsen
i huvudsak följande.

Nilsson hade från och med den 1 februari 1952 omplacerats från 14
maskinsektionen, Ånge, till 19 maskinsektionen, Gällivare. Den 1 november
samma år hade han i samband med befordran förflyttats till 6 maskinsektionen,
Sunne. Nilsson hade under tiden den 1 februari—den 31 oktober

1952 uppburit omplaceringstraktamente enligt kungl. kungörelsen den 10
januari 1947 nr 18. Den Nilsson tillkommande lönen hade för varje månad
under tidsperioden januari—oktober 1952 beräknats felaktigt, och Nilsson
hade under sagda tid i lön uppburit tillhopa 9 144 kronor i stället för rätteligen
9 036 kronor. Sedan Nilsson omplacerats från 19 till 6 maskinsektionen,
hade järnvägsstyrelsens revisionskontor den 17 juni 1953 utställt revisionsanmärkning,
enligt vilken för mycket utanordnade 108 kronor anmärkts
till inbetalning till V distriktets kassa av de för utanordningarna ansvariga.
Anmärkningen hade godkänts av maskiningenjören vid 19 maskinsektionen
i egenskap av redogörare, och på framställning av denne hade sedermera
innehållits 108 kronor av Nilssons lön för juli månad 1953. Genom
redogörarens godkännande hade de anmärkta utbetalningarna icke såsom
anmärkningsmål kunnat komma under järnvägsstyrelsens prövning. Någon
ersättningsskyldighet hade följaktligen icke heller fastställts. — Den 3
augusti 1953 hade till järnvägsstyrelsen inkommit en ansökan från Nilsson
om befrielse från återbetalningsskyldighet. Genom beslut den 26 september

1953 hade styrelsen, som funnit att vederbörande icke ägt behörighet att
utan Nilssons medgivande avdraga ifrågavarande belopp från honom tillkommande
avlöningsförmåner, ansett sig icke kunna medgiva befrielse från
återbetalningsskyldighet.

På anmodan av mig avgav därefter maskiningenjören vid 19 maskinsektionen
Bertil Thorén, vilken jämte kontorsskrivaren Olof Ohlson var ansvarig
för de utanordningar av lön till Nilsson, mot vilka anmärkning framställts
av revisionskontoret, yttrande, däri han anförde: Åtgärden för ut -

232

tagande av anmärkningsmedlen hade vidtagits av den orsaken, att Nilsson
avflyttat från och icke hade någon lön att uppbära vid 19 sektionen. Avlöningskontoret
hade därför den 18 juli 1953 anhållit, att statens järnvägars
maskiningenjörsexpedition i Kristinehamn — 6 maskinsektionen — skulle
innehålla och översända anmärkningsmedlen. Det hade därvid förutsatts,
att Nilssons medgivande skulle inhämtas av vederbörande avlöningsförrättare.
Beklagligtvis hade förbisetts att i anhållan angiva detta, varför medlen
uttagits utan Nilssons hörande. Ärendet hade därför tagit en från början
icke avsedd vändning.

Sedan yttrande avgivits jämväl av Ohlson, inkom Nilsson med påminnelser.

Slutligen avgav riksräkenskapsverket utlåtande i ärendet och anförde
däri följande.

Riksräkenskapsverket hade icke funnit anledning till erinran mot den till
grund för anmärkningen liggande löneuträkningen. Att Nilsson kommit att
uppbära avlöning med för högt belopp torde bero på att Kungl. Maj:ts beslut
icke kommit vederbörande tillhanda i så god tid, att detsamma kunnat
läggas till grund för löneutbetalningen. Det för mycket uppburna beloppet
syntes enligt grunderna för 50 § 2 och 4 mom. statens allmänna avlöningsreglemente
ha bort avdragas i samband med utbetalningen av omplaceringstraktamentet
i november 1952. Då så icke skett, torde vederbörande tjänsteman
icke ägt behörighet att utan Nilssons medgivande vidtaga åtgärder för
innehållande av det anmärkta beloppet vid senare tidpunkt.

I en till järnvägsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Såsom järnvägsstyrelsen redan i beslutet den 26 september 1953 uttalat
har vederbörande redogörare vid 6 maskinsektionen icke ägt behörighet att
på begäran från 19 maskinsektionen utan Nilssons medgivande avdraga
ifrågakomna till inbetalning av Thorén och Ohlson anmärkta 108 kronor
från Nilsson i juli 1953 tillkommande avlöning. Då emellertid riksräkenskapsverket
icke funnit anledning till erinran mot den till grund för revisionskontorets
anmärkning liggande löneuträkningen samt alltså måste antagas,
att skyldighet i allt fall åvilat Nilsson att till statens järnvägar
återgälda ifrågakomna till honom för mycket utbetalda avlöningsbelopp,
låter jag bero vid vad i ärendet förevarit och mitt ovan gjorda uttalande.

Om detta mitt beslut, varav avskrift tillställdes Nilsson, skulle vederbörande
genom järnvägsstyrelsens försorg underrättas.

233

17. Fråga om statens hyresråd förfarit felaktigt genom att
nedsätta grundhyra för en bostadslägenhet på
grund av eftersatt underhåll.

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Torsten Ljungquist
i Falun härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Fru Anna Stina Lindborg är ägare till fastigheten Bergslagsgatan 5 B i
Ludvika. Enligt ett den 31 maj 1947 dagtecknat hyreskontrakt förhyrde
Tage Nilsson i Ludvika av Anna Stina Lindborg från och med den 1 juli
1947 till den 30 juni 1948 en lägenhet om två rum och kök samt badrum
i fastigheten mot en årlig hyra av 1 300 kronor. Uppsägning av kontraktet
skulle ske minst sex månader före den avtalade hyrestidens utgång, och
skulle kontraktet i annat fall anses förlängt på ett år för varje gång. Värme
och varmvatten skulle tillhandahållas ”enligt myndigheternas bestämmelser”.

I november 1951 hemställde Nilsson hos hyresnämnden i Ludvika, att
nämnden måtte besiktiga den förhyrda lägenheten. Vid hyresnämnden yrkade
han, att enär lägenhetens standard försämrats, grundhyran för lägenheten
måtte nedsättas.

Sedan två av hyresnämndens ledamöter, fastighetsägare- och hyresgästrepresentanterna,
besiktigat lägenheten och därvid antecknat, att densamma
befunne sig i mindre gott skick, uppgav klaganden såsom ombud för
fru Lmdborg, att fastigheten uppförts under åren 1938—1939, att hyran
för lägenheten hela tiden utgått med samma belopp eller 1 300 kronor för
helt år ävensom att lägenheten hade uthyrts i befintligt skick.

På fråga förklarade Nilsson, att lägenhetens bristfälligheter icke i avsevärd
grad hindrade lägenhetens nyttjande. Han överlämnade åt hyresnämnden
att bestämma om skälig nedsättning av hyresbeloppet.

Hyresnämnden verkställde därefter besiktning av lägenheten i parternas
närvaro. Enligt hyresnämndens protokoll konstaterades därvid framträdande
sprickbildningar i taket och sprickor samt talrika kalkblåsor i väggarna.
1 köket hade målningen pa diskbänken till stor del nötts a\. Lägenheten
hade med hänsyn till sitt vanvårdade skick tett sig otrivsam. Vidare
antecknades, att lägenheten innehölle 58 m2 samt att hyran för lägenheten
i nöjaktigt skick vore helt i nivå med de hyror, som utginge för jämförliga
fastigheter, uppförda vid samma tid.

Hyresnämnden meddelade den 21 januari 1952 följande beslut: Det skick,
i vilket lägenheten befunne sig, måste för hyresgästen medföra väsentlig
vantrevnad. Med hänsyn härtill funne nämnden, att hyran i avsevärd mån
överstege hyrorna den 1 januari 1942 för jämförbara lägenheter, och nedsatte
därför, med stöd av 3 § andra stycket lagen den 19 juni 1942 om
hyresreglering m. m., grundhyran till 1 100 kronor för år inklusive bränslekostnader
enligt 1939 års priser. För ökade bränslekostnader finge ersätt -

234

ning uttagas jämlikt skälig bränsleklausul. Därutöver finge avtal träffas
om den hyreshöjning, som medgivits med stöd av 5 § hyresregleringslagen.
Hyresnämndens beslut skulle tillämpas från den 1 januari 1952.

En ledamot i hyresnämnden, fastighetsägarnas representant, lät till protokollet
anteckna sin reservation och förklarade, att han visserligen ansåge
lägenheten vara i mindre gott stånd men att förhållandena på hyresmarknaden
omöjliggjorde för hyresvärden att hålla lägenheten i nöjaktigt skick;
fastigheten kunde icke anses vara ekonomiskt bärkraftig.

Mot hyresnämndens beslut anförde fru Lindborg besvär hos statens
hyresråd under anförande, bland annat, att beslutet uppenbart icke kunde
vara lagligen grundat och därför ovillkorligen måste undanröjas.

I ett till hyresrådet med anledning av besvären avgivet yttrande anförde
hyresnämnden: Lägenhetens skick vore sådant, att det underlåtna
underhållet medfört en standardsänkning. Nämnden vore väl medveten
om att nämnden icke genom hyresregleringar ägde utöva påtryckning på
hyresvärden för att denne skulle verkställa nödiga reparationer, men då
underhållsskyldigheten så grovt åsidosatts som i förevarande fall, kunde
man rimligtvis icke anse, att lägenheten borde betinga samma hyra som
eljest jämförbara lägenheter.

Genom utslag den 26 juni 1952 fann hyresrådet ej skäl att göra ändring
i hyresnämndens beslut. Hyresrådet förklarade därjämte, att den nedsatta
grundhyran gällde för lägenheten i dess dåvarande skick samt att det skulle
vara hyresvärden obetaget att, då lägenheten satts i fullgott skick, hos
hyresnämnden göra ansökan om grundhyrans höjning.

I avgörandet av detta hyresmål deltogo hyresrådets vice ordförande, dåvarande
revisionssekreteraren, numera borgmästaren Carl Svennegård,
ledamoten förbundsordföranden Leonard Fredricsson (representant för
hyresgästintressena) samt suppleanterna revisionssekreteraren Gunnar Ekedahl,
hovrättsrådet Sven Svensson och direktören Claes Breitholtz (representant
för fastighetsägarintressena). Om det beslut, som innefattades i
ovannämnda utslag, voro de fyra förstnämnda ledamöterna ense. Breitholtz
var av skiljaktig mening och fann skäligt att med ändring av hyresnämndens
beslut lämna Nilssons ansökan utan bifall. Föredraganden, hovrättsrådet
Curt Carlon, instämde med Breitholtz.

I en den 25 september 1952 hit inkommen skrift anhöll klaganden om
utredning i anledning av hyresrådets utslag och anförde därvid följande.

Stadgandet i 3 § andra stycket hyresregleringslagen måste anses klart
och tydligt utsäga, att nedsättning av grundhyra endast kunde ske, därest
en lägenhet den 1 januari 1942 betingade en hyra, som i avsevärd mån
översteg hyran för därmed jämförliga lägenheter. Däremot kunde med
stöd av lagrummet sänkning av grundhyra på grund av sedermera inträffad
standardförsämring av en lägenhet icke komma till stånd. Klart belägg

235

härför hade klaganden ansett sig finna dels i statsrådet H. Zetterbergs och
regeringsrådet E. Hedfeldts kommentar till hyresregleringslagen, 1951 års
upplaga (s. 59), dels oek uti andra lagutskottets utlåtande vid 1944 års
riksdag i samband med utskottets behandling av proposition om förlängning
av hyresregleringslagen. Då hade väckts nagra motioner om ändring av
just detta lagrum, så att det skulle bli möjligt att sänka en grundhyra av
den anledningen, bland andra, att lägenhet genom exempelvis försummat
underhåll undergått en försämring. Lagutskottet hade klart sagt ifrån, att
ärenden av det slag motionärerna tänkt sig hörde hemma under allmän
domstols prövning och därför icke borde kunna dragas inför hyresnämnd,
varefter motionerna avslagits av riksdagen. Vad som skett i förevarande
fall vore, att hyresnämnden och hyresrådet under åberopande av förenämnda
lagrum nedsatt en grundhyra, enär lägenhetens skick numera icke
vore fullgott på grund av försummat underhåll, eller just vad som enligt
lagutskottet icke finge ske annat än vid allmän domstol. Fastigheten vore
ostridigt färdigställd under år 1939. Den 1 januari 1942 borde lägenheten
under alla omständigheter ha varit i ett fullt godtagbart skick. Det hade
i varje fall icke förebragts någon som helst utredning om, i vilket skick
lägenheten befunnit sig nämnda dag. Hyresnämnden hade antecknat, att
”hyran för lägenheten i nöjaktigt skick är helt i nivå med de hyror, som
utgå för jämförbara lägenheter i fastigheter uppförda vid denna tid . Därav
ansåge klaganden, att man e contrario kunde draga den slutsatsen att under
alla omständigheter grundhyran för lägenheten den 1 januari 1942 icke i
så avsevärd mån överstigit hyran för därmed jämförliga lägenheter, att
redan på grund därav sänkning av grundhyran nu vore motiverad. Av hyresnämndens
och hyresrådets beslut framginge, att till grund för sänkningen
av grundhyran lagts den omständigheten att lägenheten efter dess färdigställande
undergått en standardsänkning genom försummat underhåll.
Eftersom den utredning därom som förebragts avsåge förhållandena \id
tiden för sakens behandling i hyresnämnden, kunde alltså till grund för bedömandet
icke ha legat en påstådd standardsänkning per den 1 januari 1942.
Skulle klagandens uppfattning om den enda möjliga tolkningen och tilllämpningen
av det angivna lagrummet vara riktig, hade här begåtts ett
uppenbart fel på ett synnerligen väsentligt område av hyresrätten. De därför
skyldiga borde då icke kunna undgå att ställas till svars därför, varjämte
åtgärder borde vidtagas för att förhindra ett upprepande av vad som skett.
Den skada, som i detta fall drabbat den enskilde fastighetsägaren, borde
även ersättas.

Sedan jag anmodat hyresrådet att avgiva yttrande över klagomålen,
anförde den avdelning inom rådet, som handlagt målet, i ett den 4 november
1952 avgivet yttrande följande.

236

Reglerna om hyreskontroll toge sikte endast på det vederlag hyresgästen
hade att erlägga. Grundhyran vore ett maximipris på lägenheten. Det angåves
icke uttryckligen i lagen vad detta pris skulle utgöra betalning för.
Det vore emellertid självklart, att en grundhyra, som motsvarade det pris
lägenheten betingat den 1 januari 1942, utgjorde vederlag för de hyresförmåner
som hyresgästen vore tillförsäkrad enligt det då gällande avtalet.
Liksom hyran icke finge höjas utöver grundhyran, finge hyresvärden icke
minska hyresgästens förmåner utan motsvarande sänkning av grundhyran.
Detta framstode klarast, om nagon del av lägenheten fråntoges hyresgästen.
Om ett vindskontor, som tillhört lägenheten den 1 januari 1942,
därefter toges undan, skulle grundhyran jämkas. Detta gällde oberoende
av, huruvida minskningen av lägenheten skedde tvångsvis eller genom överenskommelse
mellan parterna. Av praktiska skäl kunde det vara försvarligt,
att oväsentliga ändringar icke medförde jämkning av grundhyran. Det
nyss sagda hade sin motsvarighet i fråga om lägenhetens utrustning.
Grundhyran för en lägenhet inrymde exempelvis förmånen av kylskåp. I
hyresrådets praxis hade det förekommit, att talan väckts om sänkning av
grundhyran på grund av att kylskåp icke längre funnits eller icke längre
vant funktionsdugligt. Grundhyran måste då nedsättas så mycket, som svarade
mot minskningen av hyresgästens förmåner. Det kunde också vara
fråga om minskningar av förmåner, som icke alls toge sig uttryck i förändringar
i själva lägenheten. Då varmvattenserveringen begränsades eller förmånen
av fri trappstädning borttoges, skulle givetvis en motsvarande nedsättning
av grundhyran ske. Det hade likaledes ansetts självklart, att
införandet av en sadan förman skulle medföra höjning av grundhyran. Det
undantaget borde emellertid göras, att tillfälliga ändringar av hvresförmånerna
icke medförde jämkningar av grundhyran. — Rätten att erhålla
normalt, löpande underhåll av lägenheten utgjorde en viktig hyresförmån
för hyresgästen. Grundhyran utgjorde vederlag jämväl för denna förmån.
Om underhållsskyldigheten överfördes på hyresgästen, hade detta ungefär
samma effekt som en hyreshöjning. Detta framstode kanske klarast om
utgångsläget vore det motsatta. Om således underhållsskyldigheten legat
å hyresgästen den 1 januari 1942 och hyran varit bestämd med hänsyn
därtill samt parterna sedan avtalat, att underhållsskyldigheten skulle överföras
på fastighetsägaren, hade detta regelmässigt utgjort ett skäl att höja
grundhyran. Ra motsvarande sätt skulle underhållsskyldighetens överflyttande
på hyresgästen utgöra skäl till sänkning av grundhyran. Vad nu sagts
om överflyttning av underhållsskyldigheten hade avseende å en överflyttning,
som skedde genom avtal. Då fastighetsägaren undandroge sig sin
underhållsskyldighet genom en faktisk underlåtenhet att reparera lägenheten,
vore frågan om grundhyrans storlek kanske icke lika klar. I princip
vore dock läget detsamma. Hyresgästen ginge förlustig en hyresförmån, för
vilken vederlag vore inräknat i grundhyran. Man måste därför även för

237

detta fall vidhålla den riktiga principståndpunkten att maximipriset skulle
sänkas, då hyresvärden genom sina åtgärder minskade värdet av lägenheten.

I diskussionen om grundhyrans storlek — anfördes vidare i yttrandet —
hade blandats in frågan om hyresgästens rätt att kräva nedsättning av
hyran på grund av fel eller brist i lägenheten. Dessa båda frågor vore icke
helt sammanfallande. Hyreskontrollen tjänade ett samhällsintresse. Grundhyrorna
skulle respekteras oberoende därav, att den enskilde hyresgästen
vore beredd att betala överpris. Hyresgästen kunde i stort sett icke förfoga
över maximiprissättningen. Hans möjlighet att kräva nedsättning i
den avtalade hyran vore däremot helt beroende av de civilrättsliga lagreglerna.
Hade han genom ett lagligen gällande avtal godtagit en lägenhet
i förfallet skick men förbundit sig att ändå betala den för lägenheten gällande
grundhyran, torde hans möjligheter att ernå rättelse med hjälp av
hyreslagen vara små. Ett exempel kunde belysa situationen klarare. En
lägenhet, som den 1 januari 1942 var försedd med kylskåp, hade då betingat
en hyra av 1 000 kronor. Den 1 juli 1942 toges kylskåpet bort, men
en ny hyresgäst förhyrde ändå lägenheten i befintligt skick mot en avtalad
hyra av 1 000 kronor. Lägenheten bytte innehavare flera gånger och hyran
avtalades varje gång till 1 000 kronor, varvid hyresgästerna vore fullt medvetna
om att kylskåp saknades. År 1952 gjorde hyresgästen ansökan om
nedsättning av grundhyran med 40 kronor på grund av kylskåpets borttagande.
Denna ansökan bifölles av hyresnämnden, och därmed bereddes
hyresgästen det rättsskydd, vartill han vore berättigad. Det vore däremot
tveksamt, om en talan vid allmän domstol om nedsättning av den avtalade
hyran kunde vinna bifall. — Den riktiga kompetensfördelningen mellan
de allmänna domstolarna samt hyresregleringsmyndigheterna syntes vara,
att tillfälliga minskningar av hyresförmånerna endast kunde föranleda
sänkning av den avtalade hyran, medan bestående minskningar av förmånerna
jämväl föranledde nedsättning av grundhyran. De variationer i
lägenhetens aktuella underhållsskick, som berodde på att underhållsreparationer
normalt skedde med ganska långa tidsintervaller, skulle givetvis
icke påverka vare sig den avtalade hyran eller grundhyran. I hyresrådets
rättstillämpning hade de här angivna grundsatserna kommit till uttryck.
Hyresrådet hade i maj 1945 utgivit en handbok för hyresnämnderna. Avsikten
därmed hade varit att ge hyresnämnderna erforderlig vägledning i
sådana hänseenden, där lagen icke lämnade direkt besked. I denna handbok
berördes bland annat frågan, hur reparationerna inverkade på frågan
om ändring av grundhyran. Hyresrådet framhölle i handboken (s. 99), att
om en lägenhet icke bleve tillräckligt underhållen på många år, så att den
rent av måste betecknas som förfallen, detta kunde innebära en standardsänkning;
lägenheten sjönke ned i lägre klass på hyresmarknaden och skulle
under normala förhållanden bli uthyrd till ett lägre belopp än den skulle

238

betinga, om den vore i gott skick; om grundhyran för en viss lägenhet uppginge
till vad en lägenhet av detta slag borde betinga i normalt skick, men
den ifrågavarande lägenheten på detta sätt hade sjunkit ned i lägre klass
genom att ej underhållas, kunde detta vara anledning att sänka grundhyran.
— Det vore uppenbart, att här avsåges en standardsänkning som
inträtt efter den 1 januari 1942. Därför vore det helt felaktigt att utgå från
att hyresnämnderna vid bedömningen av dessa grundhyresmål endast skulle
taga hänsyn till förhållandena vid 1942 års ingång. Den grundsats, åt vilken
hyresrådet givit uttryck i handboken, hade närmare preciserats i ett
utslag den 6 maj 1946. Hyresrådet hade däri uttalat, att kompensation för
en endast tillfällig minskning i hyresförmåner icke borde föranleda ändring
av grundhyran. Målet hade icke gällt försummat underhåll utan minskning
av en annan hyresförmån. Utslaget hade emellertid ansetts vara av
principiell betydelse, och det hade intagits i hyresrådets minnesbok just
för att fästa uppmärksamheten på regeln att en tillfällig minskning i hyresförmåner
icke skulle föranleda ändring av grundhyran. Detta utslag gåve
alltså stöd åt grundsatsen att en bestående minskning i hyresförmåner
borde föranleda sänkning av grundhyran. I hyresrådets minnesbok hade
sedermera intagits ett utslag, som visade en direkt tillämpning av grundsatsen
i handboken. En hyresnämnd hade nedsatt en grundhyra från 540
kronor till 480 kronor. Motiveringen därför hade varit, att lägenheten på
grund av eftersatta reparationer var i sådant skick att hyran med hänsyn
därtill var avsevärt högre än hyresläget för jämförliga lägenheter den 1
januari 1942. Hyresnämnden hade angivit, att grundhyran åter skulle
vara 540 kronor, sedan vissa angivna reparationer blivit verkställda. Hyresrådet
hade i utslag den 25 februari 1949 ej funnit skäl att göra ändring i
hyresnämndens beslut. Hyresrådet hade alltså under många år hållit en
klar och konsekvent linje; grundhyran kunde nedsättas, då en lägenhet på
grund av försummat underhåll undergått en verklig standardsänkning.

Slutligen anfördes i yttrandet: I det aktuella fallet gällde det en lägenhet,
som otvivelaktigt undergått en verklig standardsänkning. Efter besiktning
av lägenheten den 1 april 1952 hade stadsarkitekten i Ludvika anfört bland
annat: Fastigheten hade färdigställts år 1939; enligt uppgift hade lägenheten
icke undergått någon reparation eller normalt underhåll; på grund därav
vore den mycket nedsliten och företedde skavanker, som gjorde den mycket
otrivsam och delvis även ohygienisk. Stadsarkitekten hade därför ansett,
att lägenheten icke svarade mot en rimlig standard men att den utan större
kostnad med lämpliga åtgärder kunde bringas i ett fullt tidsenligt, hygieniskt
och trivsamt skick. — Hyresnämnden som jämväl besiktigat lägenheten
hade antecknat, att lägenhetens skick vore sådant att det underlåtna
underhållet medfört en standardsänkning. Redan i sin besvärsskrift
till hyresrådet hade klaganden framfört de synpunkter, som föranlett hänvändelsen
till JO. Dessa hade alltså varit kända då målet avgjordes. Av

239

besvärsskriften framginge en omständighet som icke vore utan betydelse,
nämligen att fastighetsägaren icke visat någon vilja att utföra de underhållsarbeten,
som erfordrats för att försätta lägenheten i normalt skick.
Fastighetsägaren hade förklarat: ”Vill icke hyresgästen finna sig i lägenhetens
nuvarande skick har han endera att flytta eller att föisöka vinna
rättelse genom talan vid domstol.” Därest en hyresvärd bestämt vägrade
att underhålla en nedsliten lägenhet och således undandroge hyresgästen
en hyresförmån, för vilken vederlag vore inräknat i grundhyran, utgjorde
detta ett starkt skäl för att hyresnämnden borde ingripa. Det vore nämligen
då anledning att antaga, att den föreliggande standardsänkningen icke
skulle bli av övergående art. Genom en skälig nedjustering av grundhyran
kunde de hyresreglerande myndigheterna bereda rättsskydd åt hyresgäster,
vilka icke kunde eller ville ådraga sig de kostnader och det arbete, som en
process vid allmän domstol innebure. Hyresrådets utslag den 26 juni 1952
stode i full överensstämmelse med en mångårig rättstillämpning inom de
hyresreglerande myndigheterna. Denna rättstillämpning vore ägnad att
bereda rättsskydd åt hyresgäster, som vore i behov därav, och tjänade de
syften lagstiftningen vore avsedd att tillgodose. Hyresrådets ståndpunkt
borde därför respekteras och vidhållas. Vid tillämpningen borde den begränsningen
iakttagas, att grundhyran sänktes endast da det förelage en
klar standardsänkning, vilken icke vore av övergående natur. Såvitt hyresrådet
hade sig bekant, hade hyresnämnderna iakttagit denna begränsning.
Det vore givet, att hyreskontrollen medfört återhållsamhet från fastighetsägarnas
sida i fråga om inre reparationer. Denna allmänna strävan att
begränsa reparationskostnaderna vore icke av intresse i detta sammanhang.
Fråga om sänkning av grundhyra kunde uppstå endast i de fall, da en
lägenhet i underliållsskick klart understege den standard man i dagens läge
skäligen kunde fordra. Efter denna regel hade hyresrådet handlat.

Vid yttrandet voro fogade reservation av Breitholtz och särskilt yttrande
av Carlon.

Breitholtz anförde: Enligt 3 § andra stycket hyresregleringslagen finge
höjning av grundhyra ske, därest hyran för viss lägenhet den 1 januari
1942 var avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter, om lägenhetens
värde avsevärt ökats genom ombyggnads- och ändringsarbeten eller
om annat skäl av därmed jämförlig betydelse kunde anses föreligga, medan
däremot sänkning av grundhyra finge ske i fall, då hyran för viss lägenhet
i avsevärd mån överstege den hyra jämförliga lägenheter betingat den 1
januari 1942. Ordalydelsen i lagtexten gåve således ett klart uttryck för
den uppfattningen att lagstiftaren avsett att högst avsevärt begränsa de
fall, då sänkning kunde och borde ifrågakomma i förhållande till höjningsfallen.
Detta framginge också av förarbetena till lagen och vore en naturlig
följd av att man genom lagen avsett att genomföra ett prisstopp på hyrorna
vid ifrågavarande tillfälle. När man inom hyresrådet såsom majoriteten

240

anfört i vissa fall nedsatt en grundhyra till följd av en bestående minskning
av hyresförmånerna, hade detta — enligt Breitholtz’ uppfattning — sin
grund i att man i dessa fall hade att fastställa grundhyra för ”annan
lägenhet” än den för vilken den tidigare grundhyran beräknats, exempelvis
sådana fall då en lägenhet 1942 uthyrts med förmån av varmvatten året
runt, men där hyresvärden nu ville begränsa denna varmvattentilldelning
till att avse endast en del av året, eller då ett visst utrymme stadigvarande
fråntoges lägenheten. Därmed syntes man också kunna jämställa de undantagsfall,
då en lägenhet respektive fastighet till den grad förslummats eller
förfallit, att densamma numera måste betraktas såsom ”annan lägenhet”,
för vilken man hade att fastställa ny grundhyra. Däremot kunde det icke
anses rimligt att, såsom hyresrådets majoritet givit uttryck för, tillämpa
denna praxis i fråga om bristande reparation eller underhåll av lägenhet.
Rättsförhållandet rörande lägenhetens skick under hyrestiden reglerades
genom särskilda bestämmelser, meddelade i 3 kap. nyttjanderättslagen,
och det syntes icke ha varit lagstiftarens avsikt att genom hyresregleringslagen
införa något slag av valrätt för hyresgästen mellan att i dessa fall
vända sig till domstol eller till de hyresreglerande myndigheterna. Vad
anginge det nu aktuella fallet kunde Breitholtz icke finna styrkt, att någon
sådan standardsänkning av lägenheten förekommit, som kunnat ge stöd
för uppfattningen att det här skulle vara fråga om någon ”annan lägenhet”
än den, för vilken grundhyran beräknats. Mot detta talade också det
förhållandet att fastigheten var nyuppförd 1939. Breitholtz kunde således
icke finna annat än att den uppfattning, åt vilken hyresrådets majoritet
här hade givit uttryck, stode i klar strid mot hyresregleringslagen.

Carlon anförde: På sätt i majoritetens yttrande närmare utvecklats
syntes den riktiga kompetensfördelningen mellan de allmänna domstolarna
och hyresregleringsmyndigheterna vara, att tillfälliga minskningar av hyresförmånerna
endast kunde föranleda sänkning av den avtalade hyran, medan
bestående minskningar av förmånerna jämväl föranledde nedsättning
av grundhyran. Denna grundsats hade, som av majoriteten framhållits,
antagits i hyresrådets rättstillämpning. För att grundhyran skulle kunna
nedsättas på grund av försummat underhåll torde emellertid fordras, att
lägenhetens underhåll så försummats, att lägenheten vore att hänföra till
en lägre standardklass än tidigare. Vid avgörandet av frågan därom borde
skäligen, då många svårbedömbara faktorer inverkade, återhållsamhet iakttagas,
så att sänkning företoges endast i sådana fall som syntes klara och
otvetydiga. Enligt Carlons mening förelåge icke erforderlig klarhet och
otvetydighet i förevarande fall, varför sänkning här icke bort ske.

Sedan jag anhållit, att ordföranden i hyresrådet f. d. lagmannen Gustaf
Lindstedt måtte inhämta yttrande från de av hyresrådets ledamöter, som
i allmänhet plägade deltaga i rådets avgöranden, samt till mig inkomma

241

därmed ävensom med eget utlåtande, inkom Lindstedt den 22 augusti 1953
med utlåtande och överlämnade därjämte yttranden av ledamoten revisionssekreteraren
Erik Alexanderson och suppleanterna häradshövdingen
Nils Grafström, hovrättsrådet Torkel Nordström, hovrättsassessorn Hans
Fredrik Ringdén och hovrättsrådet Gunnar Fredrikson, samtliga suppleanter
för ordföranden, ledamöterna Fredricsson och advokaten Gösta Järtelius
samt suppleanterna redaktören Erik Lindström, ombudsmannen Gustaf
Larsson, ombudsmannen Lennart Geijer, redaktören Sven Jerstedt och
ombudsmannen Gustaf Göransson, de sju sistnämnda representanter för
hyresgästintressena, samt suppleanterna för ledamöter utan intresse-representation
hovrättsrådet Sven David Sanne, byråchefen Harry Bernhard,
hovrättsrådet Sven Nordell och hovrättsassessorn Gunnar von Sydow.

I gemensamt yttrande anförde de nämnda hyresgästrepresentanterna,
att de utan att ingå på bedömandet i det aktuella fallet gåve sin fulla
anslutning till de principiella synpunkter, som anförts i hyresrådets ovanberörda
yttrande till JO.

Alexanderson, Grafström, Nordström och Nordell anförde: Ett beslut
om sänkning av en grundhyra på grund av ändringar i lägenhetens skick
eller värde, som inträffat efter den 1 januari 1942, kunde uppenbarligen
icke grundas på ordalagen i 3 § hyresregleringslagen, vilken ju uttryckligen
talade om sänkning av grundhyra endast på grund av omständigheter,
som förelegat den 1 januari 1942. Emellertid hade det blivit nödvändigt
att vid hyresregleringslagens tillämpning i vissa avseenden ur grunderna
för lagstiftningen härleda vissa nya regler, som icke framginge av
lagtexten. Bland annat gällde detta i fråga om grundhyrans förhållande
till hyresvillkoren. Fastän denna fråga, bortsett från villkor som berörde
lägenhetens uppvärmning, icke reglerats i lagen, hade det ansetts ligga i
sakens natur, att legal grundhyra, d. v. s. den hyra en lägenhet betingade
den 1 januari 1942, avsåge förhyrning på de hyresvillkor som gällde vid
nämnda tidpunkt. Då man icke ansett sig kunna ur lagen härleda ett förbud
mot uthyrning på villkor som vore mindre förmånliga för hyresgästen,
hade det ansetts ofrånkomligt att för fall av dylik uthyrning fastställa ny
grundhyra. I enlighet därmed hade det sedan länge varit fast praxis, att
grundhyran jämkades med hänsyn till sådana variationer i hyresvillkoren
som med eller utan fri trappstädning, med eller utan underhållsskyldighet,
med eller utan skyldighet att utföra visst arbete, t. ex. gårdsrenhållning
eller eldning. Ur samma synpunkt syntes man även ha betraktat vissa fall
av ändring i lägenhetens användning, t. ex. från bostad till läkarpraktik
respektive affärslokal eller vice versa. Dessa fall torde icke ha betraktats
som en tillämpning av reglerna i 3 § om höjning eller sänkning av grundhyra
utan som en fråga om faststiillelse av ny grundhyra med hänsyn till ändrade
villkor. Även i fråga om ändringar i lägenhetens skick eller värde hade
hyresrådet ansett sig berättigat att ur lagstiftningens grunder härleda

16 — Just it icombudsmanncns ämbctsbcrättelse till 1965 års riksdag.

242

en möjlighet att under vissa särskilda förhållanden sänka grundhyra på
grund av omständigheter, som inträffat efter den 1 januari 1942. Därvid
hade särskilt beaktats, att man vid lagens tillkomst räknat med att den
skulle komma att gälla allenast en kort tid. Dess giltighetstid hade från
början varit endast något mer än ett år men hade sedermera förlängts
undan för undan. Mot bakgrunden därav tedde det sig naturligt, att i lagen
icke intagits någon regel om sänkning av grundhyra på grund av försämring
av lägenhet. Det torde nämligen vara mycket ovanligt, att dylik försämring
inträffade så att säga i ett slag, och när det gällde gradvis fortgående
försämring, krävdes avsevärd tid för att den skulle bli av sådan omfattning,
att den kunde anses motsvara de förutsättningar som uppställts för höjning
av grundhyra. Sedan lagen gällt under avsevärd tid, hade emellertid
dylika fall aktualiserats, samtidigt som kraven på en såvitt möjligt rättvis
och rimlig tillämpning av lagen fått en starkare tyngd. Hyresrådet hade
då ansett sig kunna ur lagens grunder härleda en möjlighet att sänka grundhyra,
då en lägenhet efter den 1 januari 1942 försämrats på sådant sätt, att
en förändring i motsatt riktning skulle ha kunnat motivera en höjning av
grundhyran. Det skulle te sig föga rimligt, att om en grundhyra höjts på
grund av förbättringsarbete, t. ex. installation av kylskåp, men detta åter
borttagits eller försatts ur funktion, grundhyra.n icke skulle kunna åter
sänkas till den ursprungliga nivån. Detsamma borde då gälla, om en lägenhet
ginge förlustig en förmån av motsvarande slag, som tillkommit lägenheten
den 1 januari 1942. Vad beträffade inverkan av reparationer i egentlig
mening kunde framhållas, att enligt lagens förarbeten sådana reparationer,
som inginge i ett normalt underhåll av lägenheten, icke skulle föranleda
höjning av grundhyran. Givetvis borde då icke heller försummat
underhåll av motsvarande omfattning föranleda en sänkning av grundhyran.
Däremot hade hyresrådet i sin praxis ansett, att det funnes fall då
arbeten, som i och för sig hade reparationskaraktär, vore av sådan omfattning
att lägenheten därigenom blivit försatt i helt annan standardklass än
tidigare, och i så fall medgivit höjning av grundhyran. Skulle en försämring
av motsvarande grad ha inträffat genom vanvård eller försummat underhåll,
syntes en tillämpning av ovannämnda grunder böra föranleda sänkning
av grundhyran. Detta måste anses stå i god överensstämmelse med
hyresregleringslagens anda. Såsom framhållits i hyresrådets yttrande till JO
kunde det skydd, som nyttjanderättslagen i detta hänseende beredde
hyresgästen, icke anses till fyllest.

Liknande synpunkter framfördes jämväl av Ringdén, Sanne, Fredrikson
och von Sydow.

Sålunda anförde Ringdén bland annat: I regel kunde eftersatt underhåll
icke medföra en sänkning av grundhyran, lika litet som utförda reparationsarbeten
kunde medföra höjning av densamma. De hyresreglerande myndigheterna
kunde därför icke momentant sänka grundhyran för en lägenhet

243

på grund av uteblivna reparationer tills dessa blivit utförda. Ett sådant
förfarande skulle givetvis kunna vara ett effektivt medel för att förma
hyresvärdarna att fullgöra sin underhållsskyldighet, men hyresregleringslagen
lämnade icke möjlighet därtill. Då brist förelåge i lägenheten eller hinder
uppkomme för hyresrättens utövning, kunde däremot — om det vore
fråga om förhållanden av övergående natur — nedsättning av den avtalade
hyran ske enligt bestämmelserna i 3 kap. nyttjanderättslagen. Hyresrådet
hade även i praxis givit uttryck åt den ståndpunkten att en endast tillfällig
minskning i hyresförmåner icke skulle föranleda ändring i gällande
grundhyra. Det kunde emellertid i undantagsfall förekomma, att en lägenhet
på grund av uteblivet underhåll under en följd av år fått en väsentligt
lägre standard än vad den hade den 1 januari 1942. Ringdén vore väl
medveten om svårigheten att draga en klar gräns mellan de fall, då en
verklig standardsänkning ägt rum, och de fall då visserligen underhållet
försummats men dock icke i sådan grad att lägenheten kunde anses tillhöra
en lägre värdeklass än tidigare. Här måste ske en prövning i varje
särskilt fall. Hade på grund av eftersatta reparationer inträtt en standardsänkning
av sådan valör, att lägenheten sedan den 1 januari 1942 förändrat
karaktär, d. v. s. kommit i en annan värdeklass och fördenskull icke kunde
sägas vara identisk med den lägenhet, som fanns vid nämnda tidpunkt,
borde ny grundhyra fastställas till det belopp, som med lägenheten i dess
försämrade skick jämförliga lägenheter betingat den 1 januari 1942. Hyresnämnderna
och hyresrådet hade emellertid, då dylik standardsänkning inträffat,
sänkt den för lägenheten gällande grundhyran. Med hänsyn till
ordalagen i 3 § hyresregleringslagen kunde det ifrågasättas, om dylik sänkning
av grundhyra stode i full överensstämmelse med lagen. Spörsmålet
kunde måhända anses mindre betydelsefullt, då resultatet bleve detsamma
vare sig man fastställde en ny grundhyra för lägenheten i dess nya skick
eller sänkte den gällande grundhyran. Även om Ringdén rent principiellt
ansåge att ny grundhyra borde fastställas, syntes dock starka skäl tala
för hyresrådets praxis i förevarande hänseende. Lagstiftaren torde vid lagens
tillkomst ha saknat anledning räkna med standardsänkning såsom ett skäl
för grundhyressänkning. Situationen vore dock en annan elva år efter lagstiftningens
tillkomst, och ju längre tiden ginge desto flera fall av verklig
standardsänkning komrae att uppstå. Det skulle emellertid uppenbart
strida mot hyresregleringslagens anda och mening, om de hyresreglerande
myndigheterna tillämpade lagen så, att oförändrad grundhyra finge utgå
även vid konstaterad standardsänkning. En sådan lagtillämpning, som
skulle komma att medföra en icke tillåten hyreshöjning, måste te sig synnerligen
stötande för hyresgästerna. Det vore för Ringdén med hänsyn därtill
av sekundär betydelse, om man ansåge att en ny grundhyra skulle fastställas
i dessa fall eller om den gällande grundhyran skulle sänkas.

Sanne framhöll, att bestämmelserna i 3 kap. nyttjanderättslagen endast

244

avsåge det aktuella civilrättsliga förhållandet mellan hyresgästen och
hyresvärden och därför icke lämnade hyresgästerna det vidare rättsskydd
med mera allmängiltig verkan, som vore avsett med hyresregleringslagens
stadganden om maximipris.

Fredrikson yttrade bland annat: Hyran för en lägenhet torde vara att
beteckna såsom vederlaget för samtliga de hyresförmåner, som hyresgästen
vore tillförsäkrad i hyresförhållandet. Uttrycket ”lägenheten” skulle sålunda
kunna anses liktydigt med ”summan av hyresförmånerna”. Hade lägenheten
varit uthyrd den 1 januari 1942, utgjorde följaktligen den då utgående
hyran — grundhyran — vederlag för alla de hyresförmåner, som då
tillkommit hyresgästen. Bortfölle någon av dessa förmåner, hade därmed
begreppet ”lägenheten” i någon mån förändrats. Detta förefölle i sin tur
böra medföra, att den hyra som utgått den 1 januari 1942 icke kunde gälla
såsom grundhyra även för den ändrade lägenheten. Denna borde i stället
anses såsom ej uthyrd den 1 januari 1942, och grundhyra för densamma
skulle alltså jämlikt 3 § första stycket hyresregleringslagen fastställas efter
hyresläget vid nämnda tid för jämförliga lägenheter. Det oftast förekommande
fallet torde då vara, att den gamla hyran överensstämde med allmänna
hyresläget för lägenheter med den ifrågavarande förmånen eller att
i varje fall omständigheter saknades, som talade i annan riktning. Vid bedömandet
därav borde givetvis beaktas den ej sällan rådande vanskligheten,
när det gällde att avgöra allmänna hyresläget. Den mest praktiska regeln
syntes då vara, att värdet av den bortfallna förmånen uppskattades till
skäligt belopp och att den nya grundhyran bestämdes genom att detta
belopp droges från den ursprungliga grundhyran. En sådan hyressänkning
kunde företagas, även om den nya hyran icke bleve ”avsevärt” lägre än
den gamla. Stundom förekomme det emellertid, att den gamla hyran låge
över eller under allmänna hyresläget — låt vara att skillnaden kanske
ej vore avsevärd. Vid bestämmandet av den nya grundhyran borde då även
en sådan omständighet beaktas. Skulle efter den 1 januari 1942 avtal
träffas mellan hyresparterna om att underhållsskyldigheten skulle överflyttas
från hyresvärden till hyresgästen, förefölle det klart, att en ny,
med beaktande av denna minskning i hyresförmånerna avvägd grundhyra
borde fastställas. Någon erinran däremot torde ej heller ha förekommit i
den praktiska tillämpningen. I sådana fall, om vilka det nu närmast vore
fråga, förelåge emellertid icke något avtal om underhållsskyldighetens
överflyttande. I stället hade man att göra med en av hyresvärden ensidigt
företagen åtgärd, i det att denne faktiskt undandragit sig att i enlighet
med sin skyldighet reparera lägenheten. Det hade gjorts gällande, att detta
undandragande ej skulle innebära något bortfall av tillförsäkrad hyresförmån
utan blott sådant men i nyttjanderätten, som avsåges i 3 kap. 16 §
nyttjanderättslagen. Till följd därav skulle hyresgästen icke äga hos hyresregleringsmyndigheterna
påkalla nedsättning av grundhyran, utan hans

245

enda utväg skulle bli att hos domstol föra talan om ersättning för men i
nyttjanderätten. Vad sålunda anförts torde vara berättigat för den händelse
eftersättandet vore av tillfällig natur. Vore det åter fråga om ett stadigvarande
eftersättande, som medfört en verklig sänkning av lägenhetens
standard, syntes däremot förhållandet vara ett annat. Hyresvärden hade
då åstadkommit en bestående minskning av lägenhetens värde, och det
vore icke längre fråga om samma lägenhet, som den 1 januari 1942 utgående
hyra avsett. Om hyresgästen i det fall, att underhållsskyldigheten överflyttats
genom avtal, vore berättigad att få ny grundhyra fastställd, förefölle
det föga tillfredsställande för rättskänslan, att denna möjlighet icke skulle
stå öppen för honom även i det fall, att hyresvärden ensidigt påtvingat
honom en lägre standard på lägenheten. Beaktas borde i detta sammanhang,
att det för hyresgästen i praktiken förelåge en väsentlig skillnad
mellan möjligheten att påkalla hyresregleringsmyndighetemas prövning,
å ena, samt möjligheten att draga saken inför domstol, å andra sidan. I det
förra fallet kunde han få sin sak prövad på ett billigt och snabbt sätt, varför
denna möjlighet stode öppen för envar. I det senare fallet däremot hade
han att räkna med möjligheten av en tidskrävande process, vilken dessutom
kunde befaras medföra så dryga kostnader, att han inför risken av
ett bakslag merendels komme att draga sig för att väcka talan, även om
han ansåge sig ha goda sakliga grunder därför. Möjligheten att föra frågan
inför domstol måste därför anses i många fall vara av mera teoretisk än
praktisk natur. Att på grund av eftersatt underhåll fastställa ny, lägre
grundhyra borde komma i fråga allenast i sådana fall, där det vore fullt
klart, att man hade att göra med en bestående nedflyttning av lägenheten
i lägre standard.

I sitt utlåtande anförde Lindstedt i huvudsak följande.

Det lagrum, som åberopats till stöd för hyresrådets ifrågavarande utslag,
vore 3 § andra stycket hyresregleringslagen. Uppenbart vore, att detta
stadgande efter ordalagen icke gåve stöd för nedsättning av en lägenhets
grundhyra med anledning av en efter den 1 januari 1942 inträffad försämring
av lägenhetens standard, vare sig försämringen föranletts av försummat
underhåll, skadegörelse eller annan orsak. Något annat stadgande
om nedsättning av grundhyra återfunnes icke i lagen. Emellertid skulle
kunna tänkas, att hyresnämnden och således även hyresrådet med sin hänvisning
till lagrummet avsett, att dess grunder skulle medgiva en vidsträcktare
tolkning av bestämmelsen om nedsättning än den, vartill ordalagen
i och för sig föranledde. Detta finge väl antagas vara innebörden
av det yttrande, som avgivits till JO av de ledamöter som deltagit i målets
avgörande, även om åtskilliga uttalanden däri gjorts, vilka närmast tydde
på att det för dessa ledamöter bestämmande varit, icke lagens ordalag eller
grunder, utan ledamöternas egen uppfattning om hur rättsförhållandet mel -

246

lan hyresvärd och hyresgäst borde vara ordnat. Flertalet av de hyresrådets
övriga ledamöter, vilka avgivit yttranden och sagt sig anse en nedsättning
av grundhyra på grund av standardförsämring kunna ske, torde — även
där så icke uttryckligen uppgivits — få antagas ha avsett att till stöd för
sin uppfattning åberopa lagens grunder. En tolkning av lag, som föranledde
en i förhållande till lagens ordalag utvidgad tillämpning av dess bestämmelser,
vore i vissa fall tillåtlig. Därför förutsattes emellertid dels att tolkningen
överensstämde med lagens ändamål och grunder, sådana dessa
framginge av motiven, övriga stadganden i lagen och allmänna rättsgrundsatser,
dels att ett avgörande av de spörsmål, varom fråga vore, i rättsordningens
intresse icke kunde underlåtas och ej heller kunde ske i annan
föreskriven ordning. Då såsom här fråga vore om en lagstiftning, som till
sin natur vore en kristidslagstiftning, d. v. s. avsedd att på grund av tillfälliga,
extra ordinära förhållanden göra avsteg från eljest i samhället såsom
riktiga ansedda rättsregler, kunde det med fog ifrågasättas, om en icke lagstiftande
myndighet, vilken fått sig tillämpningen av sådan lagstiftning
anförtrodd, överhuvudtaget ägde någon befogenhet att genom lagtolkning
utvidga dess räckvidd. Med hänsyn till de för de enskilda mycket betydelsefulla
verkningar, som varje sådan utvidgning kunde komma att medföra,
måste i varje fall fordras, att det icke kunde föreligga någon tvekan om
att tolkningen överensstämde med lagstiftarens mening, även om denna
av något skäl ej skulle ha otvetydigt kommit till uttryck i lagen. Här anförda
synpunkter vore beträffande hyresregleringen av alldeles särskild
betydelse på grund av den tvångsförlängning av ingångna hyresavtal, som
lagen möjliggjorde utan hänsyn till fastighetens ekonomi.

Rörande hyresregleringslagens ändamål och grunder anförde Lindstedt:
Av den till grund för lagen liggande propositionen nr 301 till 1942 års
riksdag framginge, att lagen — till den del den avsåge hyrespriserna — tillkommit
för att förhindra en befarad allmän höjning av hyresnivån. Det
hade således icke varit fråga om maximipriser på grundval av särskilda,
för varje lägenhet för sig verkställda kostnadsberäkningar eller om en
prissättning för särskilda typer av lägenheter efter storlek, standard, läge
o. s. v. Man hade genomfört ett prisstopp genom att prissättningen gjorts
individuell och varit på det sätt schematisk, att den varit oberoende icke
endast av de särskilda lägenheternas beskaffenhet utan även av de omständigheter,
av vilka kostnaderna för deras anskaffande och tillhandahållande
varit avhängiga. Denna även i utlandet använda schematiska
metod för prisbestämningen hade varit byggd på antagandet att de före
den för prisstoppet bestämda dagen i fri marknad tillkomna hyrorna i stort
sett kunde förutsättas giva fastighetsägarna skälig ersättning för de upplåtna
ny ttj ander ätterna och således även för de med fastighetsförvaltningen
förenade kostnaderna. Såsom framginge av departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet hade man med prisstoppet avsett att förhindra —

247

förutom den höjning av fastighetsvärdena, som en hyreshöjning under den
rådande bostadsbristen skulle medföra — även att fastighetsägarna skulle
kunna genom ökade hyror skaffa sig kompensation för det då minskade
realvärdet av hyresinkomsterna. Man hade följaktligen fått räkna med
att det sätt man valt för hyresprissättningen kunde medföra, att fastighetsägare
kunde bli nödsakade att driva sin uthyrning med förlust. Då man
självfallet icke avsett, att med prisstoppet skulle följa annan förmögenhetsreduktion
än den, som prisstegringen å vissa för fastighetsförvaltningen
nödvändiga förnödenheter redan medfört för fastighetsägarna i allmänhet,
hade det varit nödvändigt att skapa garantier för att icke den
schematiska prissättningsmetoden föranledde, att vissa fastighetsägare tillskyndades
ytterligare sådan förlust. För sådant ändamål hade möjlighet
måst finnas att i vissa fall medgiva den höjning av grundhyran, som fordrades
för att dessa fastighetsägare skulle för sina lägenheter komma i åtnjutande
av samma hyra som den, vilken gällt för lägenheter i allmänhet
av jämförlig beskaffenhet den 1 januari 1942. Å andra sidan hade det icke
kunnat anses erforderligt att i de undantagsfall, då sådana hyreshöjningar
redan före prisstoppet vidtagits, varigenom hyrorna i vissa fastigheter kommit
att avsevärt överstiga den allmänna prisnivån, ovillkorligen godkänna
dessa högre hyror. Av en inom justitiedepartementet av Zetterberg upprättad
promemoria angående hyresreglering (SOU 1942: 14) framginge,
att bestämmande i dylika fall av en något lägre grundhyra än huvudregeln
stadgade icke kunde befaras medföra några svårare konsekvenser för därav
berörda fastighetsägare. Då därför — såsom i promemorian anfördes —
det ”skulle vara uppenbart obilligt mot de härav (av denna hyreshöjning)
drabbade hyresgästerna och även olämpligt med hänsyn till de lojala fastighetsägarna
att låta en sådan högre hyra, som kommit att tillämpas den
1 januari 1942, bestämma lägenhetens hyrespris under hela regleringstiden”,
hade — trots ”de principiella betänkligheter, som finnas mot retroaktiva
ingripanden” — denna olägenhet av prisstoppet kunnat undanröjas genom
att möjlighet beretts till nedsättning av en efter hyran den 1 januari 1942
bestämd grundhyra, som i avsevärd mån översteg hyran för jämförliga
lägenheter. De anförda synpunkterna hade i lagen tillgodosetts genom de
i 3 § andra stycket meddelade bestämmelserna om höjning respektive
sänkning av grundhyra, därest hyran för viss lägenhet den 1 januari 1942
var avsevärt lägre än, respektive i avsevärd mån översteg hyran för jämförliga
lägenheter. Den nu lämnade redogörelsen för lagens ändamål och
det nyssnämnda stadgandets grunder, sådana dessa framginge av förarbetena
till lagen, torde visa att detta stadgande icke varit avsett att gälla i fråga
om andra lägenheter än sådana, som voro uthyrda den 1 januari 1942 och
för vilka då avtalad hyra utgjorde grundhyra, samt att nedsättning av
denna grundhyra endast skulle ifrågakomma i de i 3 § andra stycket angivna
fallen. Detta framginge jämväl av lagens övriga bestämmelser om

248

grundhyra och motiven till dem. Bortsett från vissa i det följande närmare
beskrivna fall, då en tillämpning av dessa regler skulle medföra
orimliga konsekvenser för fastighetsägaren eller äventyra ett allmänt intresse,
gällde således beträffande hela detta äldre bostadsbestånd att, vare
sig fråga vore om höjning eller sänkning av den genom lagens huvudregel
bestämda grundhyran eller om fastställande av grundhyra för förut icke
uthyrd lägenhet, frågan om grundhyrans storlek skulle bedömas efter
hyresprisnivån den 1 januari 1942 för jämförliga lägenheter och icke efter
en undersökning i det särskilda fallet av förhållandet mellan faktiska fastighetsomkostnader
och hyra eller med hänsynstagande allenast till en
enstaka faktor, utbruten ur sitt sammanhang. Övriga bestämmelser i 3 §
andra stycket liksom bestämmelserna i 5 § hyresregleringslagen avsåge förhållandena
efter den 1 januari 1942 och reglerade hyrespriset i huvudsak
efter fastighetsomkostnadema. Då beträffande icke nybyggda hus maximipriset
bestämts till lägenheternas hyror, sådana dessa framkommit under
fri hyresmarknad, hade uppenbarligen särskild hänsyn måst tagas till sådana
fall, där hyran blivit bestämd efter självkostnaderna, vilket varit fallet
bland annat i fråga om lägenheter i fastigheter, uppförda med stöd av
allmänna medel. Vidare hade det varit angeläget, att prisstoppet icke förhindrade
att bostadspolitikens mål, förhöjd bostadsstandard, tillgodosåges
genom ombyggnads- eller ändringsarbeten eller genom grundlig upprustning
av äldre vid prisstoppets genomförande vanvårdade lägenheter. Dessa synpunkter
hade tillgodosetts genom stadgandet i 3 § andra stycket att, om
värdet av lägenhet avsevärt ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete
eller om för visst fall annat skäl av därmed jämförlig betydelse förelåge,
grundhyran kunde höjas till det belopp som därav föranleddes. Slutligen
hade man måst taga i beräkning, att fastighetsomkostnadema kunde komma
att stiga och att därigenom förbudet mot uttagande av högre hyra än den
fastställda grundhyran kunde bli ohållbart, och i 5 § hade därför meddelats
bestämmelser om generell hyreshöjning. Några, däremot svarande bestämmelser
om sänkning av grundhyra hade icke meddelats. Såväl ändamålet
med bestämmelserna som vad i motiven till dem anförts torde klart visa,
att detta ej berott på förbiseende. Det torde också väl överensstämma med
vad ovan anförts om grunderna för lagens enda stadgande om sänkning
av grundhyra, att ändring på grund av efter den 1 januari 1942 inträffade
förhållanden endast möjliggjorts, då anledning till höjning av grundhyran
förelåge. Detta bekräftades även av det sätt på vilket 5 § i lagen utformats.
Enligt detta stadgande kunde medgivande lämnas till avtal om hyra till
visst högre belopp än grundhyran, därest så funnes påkallat till följd av
ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kommun. Någon sänkning
av grundhyran eller rätt för hyresgästerna att kräva sänkning av för
viss tid avtalad hyra, då fastighetsomkostnadema nedgått, hade icke medgivits
ens för det fall att nedgången skulle ställa fastighetsägarna i gynn -

249

sammare ställning än den de fastställda maximiprisen inneburo. Vad särskilt
reparationskostnaderna anginge, hade i den omförmälda promemorian
föreslagits, att vissa sådana kostnader skulle medföra rätt att påkalla
hyreshöjning i det enskilda fallet. Departementschefen hade emellertid intagit
motsatt ståndpunkt och anfört därom (prop. s. 71): Såsom jag förut
framhållit bör vid prövning av fråga om generell höjning enligt 5 § någon
skillnad icke göras mellan olika slag av reparationskostnader. Reparationer
böra icke få föranleda sådan individuell höjning av grundhyran, som avses
i 3 §.” Om nedsättning av hyra på grund av försummat underhåll hade
överhuvudtaget icke varit tal. Det enda uttalande, som skulle kunna ha
avseende därå, vore vad departementschefen i annat sammanhang anfört
därom, att frågan om hyresgästs rätt till nedsättning i hyra på grund av
uteblivet varmvatten o. dyl. ägde sådant samband med hyresvillkoren i
övrigt, att den icke borde lösryckas till särskild behandling utan prövas av
domstol enligt allmänna hyreslagen. Förarbetena till lagen utvisade således,
att man icke avsett att göra större intrång i fastighetsägarnas avtalsrätt
än lagens ordalag uttryckligen angåve, att man icke heller avsett att nedsättning
av grundhyra skulle ifrågakomma i andra fall än det i 3 § andra
stycket uttryckligen angivna och att den nedsättning som sålunda möjliggjorts
endast hade till ändamål att undanröja den orättvisa, som vissa —
ett fåtal — redan före den 1 januari 1942 vidtagna, av bostadsbristen föranledda
hyreshöjningar eljest skulle medföra. Förutsättningarna för en
utvidgning genom lagtolkning av räckvidden av hyresregleringslagens bestämmelse
om nedsättning av grundhyra vore således icke för handen.
Då lagen icke innehölle någon bestämmelse om nedsättning av grundhyra
på grand av att lägenhetens värde efter den 1 januari 1942 försämrats
genom försummade reparationer och någon möjlighet till sådan sänkning ej
heller kunde härledas ur motiven till lagen utan stode i direkt strid därmed,
syntes hyresrådets ifrågavarande utslag, varigenom sådan nedsättning
fastställts, strida mot lagen och dess grunder.

Lindstedt yttrade vidare: Till stöd för utslaget hade de för detsamma
ansvariga ledamöterna åberopat innehållet i hyresrådets år 1945 utgivna
handbok för hyresnämnderna samt hyresrådets praxis sådan den tagit sig
uttryck i två, i deras yttrande till JO refererade utslag. De principer som
enligt dessa ledamöters uppfattning skulle gälla i fråga om nedsättning av
grundhyra innebure, att rätten att erhålla ett normalt, löpande underhåll
av förhyrd lägenhet utgjorde en viktig hyresförmån, att grundhyran utgjorde
vederlag även för denna förmån, att liksom hyran icke finge höjas
utöver grundhyran, så finge hyresvärden icke minska hyresgästens förmåner
utan motsvarande minskning av grundhyran, att detta gällde
vare sig minskningen skedde enligt avtal eller genom faktisk underlåtenhet
från värdens sida, att nedsättning av grundhyran skulle ske endast
då en klar standardsänkning förelåge, vilken icke vore av övergående

250

natur, samt att nedsättningen ”endast” kunde ske, då en lägenhet i underhållsskick
klart understege den standard man i dagens läge skäligen kunde
fordra. Det vore uppenbart, att dessa regler icke kunde härledas av hyresregleringslagens
stadgande om nedsättning av grundhyran för de fall att
den för lägenheten den 1 januari 1942 utgående hyran i avsevärd mån överstigit
hyran för jämförliga lägenheter. De innebure i själva verket en helt
ny lagstiftning, enligt vilken nedsättning av grundhyra kunde ifrågakomma
så snart hyresvärden efter nämnda dag i viss bestämd omfattning
underläte att fullgöra någon sin skyldighet enligt hyresavtalet, så att ”lägenhetens
standard” bleve mindre än den man i dagens läge skäligen kunde
fordra. Att fråga vore om införande av nya rättsregler framginge tydligt av
vad i yttrandena anförts. Man förbisåge, att grunderna för prissättningen
enligt lagen i väsentliga stycken avveke från maximiprissättningens principer
i allmänhet, särskilt därutinnan att hänsyn icke toges till förhållandet
i de särskilda fallen mellan hyran och fastighetsomkostnaderna och
att fastighetsägaren på grund av lagens bestämmelser om tvångsförlängning
av hyresavtal kunde — i motsats till näringsidkare i allmänhet — bli
tvungen att tillhandahålla sin vara för det fastställda maximipriset. Man
förbisåge även, att lagens principiella ståndpunkt vore att fastighetsägaren
icke genom uthyrning skulle lida förlust, att man trott sig i regel kunna utgå
ifrån att grundhyromas fastställande till de i fri marknad framkomna
hyrorna den 1 januari 1942 i regel skulle säkerställa detta, att man räknat
med att den begränsade rätt till nedsättning av grundhyra, som i vissa fall
medgivits, icke innebure någon risk därutinnan och att medgivandet till
höjning i vissa fall av grundhyran varit avsett att, så långt det utan övergivande
av den använda schematiska prissättningsmetoden varit möjligt,
förhindra att fastighetsägaren i de avsedda fallen lede förlust på uthyrningen.
Ett frångående av denna lagens ståndpunkt kunde uppenbarligen
icke härledas ur ”lagens anda”. Det syntes särskilt anmärkningsvärt att
det icke beaktats, att även rätt till nedsättning i andra fall än de av lagen
nu medgivna skulle ha krävt garantier för att man icke genom nedsättningen
tvingat fastighetsägaren att hyra ut sin lägenhet med förlust. Hur
detta skulle tillgå framginge icke av yttrandena. Det syntes svårligen kunna
ske på annat sätt än genom en i varje särskilt fall verkställd kostnadsberäkning,
något som lagstiftaren dock uttryckligen förklarat icke böra ske.
En nedsättning för sådan standardförsämring, ”där en förändring i motsatt
riktning skulle kunnat motivera en höjning av grundhyran”, måste i varje
fall fordra en kostnadsberäkning av samma slag som den en sådan höjning
förutsatte. Av de rättsfall från hyresrådets praxis, som åberopats, syntes
framgå, att detta krav förbisetts. Det vore dessutom att märka, att den
hyreshöjning, som medgivits på grund av standardförbättrande upprustning,
endast hade avseende å de lägenheter, som redan den 1 januari 1942
befunnit sig i förfallet skick. Man finge ha vilken uppfattning som helst i

251

fråga om vilka ändringar i och tillägg till hyresregleringslagen, som kunde
anses önskvärda och behövliga. Det syntes dock klart, att de icke kunde
genomföras i den ordning som i de avgivna yttrandena angåves. Varje utvidgning
av lagens räckvidd vore ägnad att rubba den avvägning av hyresgästernas
och fastighetsägarnas mot varandra stridande intressen, som skett
genom lagen. Frågan huruvida hyresgästernas intressen kunde och borde
tillgodoses i större utsträckning än lagen nu stadgade måste lösas genom
lagstiftning och ej på det osäkra sätt, som ett tillskapande efter hand vid
lagens tillämpning av nya regler innebure, regler som icke kunde få samma
bindande karaktär som lagen utan när som helst kunde ändras.

Ej heller hade — anförde Lindstedt ytterligare — något tvingande behov
att gå lagstiftningen i förväg förelegat. Lämpligheten av lagens särskilda
bestämmelser hade kunnat prövas i samband med de årligen återkommande
förslagen om förlängd giltighetstid för lagen. För övrigt funnes redan lagbestämmelser
i ämnet, nämligen i 3 kap. nyttjanderättslagen. Under det
denna lag avsåge att reglera hyresavtalets rättsverkningar i den män avtalet
vore ofullständigt eller det av särskilda skäl ansetts nödvändigt att i
hyresgästens intresse begränsa avtalsfriheten, avsåge hyresregleringslagen
allenast att maximera storleken av det vederlag hyresgästen hade att erlägga
för den sålunda av nyttjanderättslagen respektive avtalet bestämda
hyresrätten. Därav följde, att det icke vore hyresregleringslagen utan nyttjanderättslagen,
som vore avsedd att bereda hyresgästen det rättsskydd
vartill han vore berättigad. Angående hyresgästens rätt mot värden, därest
brist förelåge i den upplåtna hyresrätten, utginge nyttjanderättslagen i
princip ifrån att såsom brist skulle anses varje avvikelse av betydelse från
vad avtalet innehölle rörande beskaffenheten av ny tf j anderättens föremål

_här lägenheten — och tillerkände hyresgästen för sådan avvikelse rätt

till nedsättning i hyran, rätt att avhjälpa bristen, rätt att uppsäga avtalet
och rätt till skadestånd eller — allt efter bristens beskaffenhet — en eller
flera av dessa rättigheter. Då hyresregleringslagen icke gjorde någon ändring
i dessa bestämmelser, följde därav dels att grundhyran, i den mån
den bestämts med hänsyn jämväl till lägenhetens skick, vore beroende av
vad därom den 1 januari 1942 avtalats mellan parterna eller, om avtal
därom icke träffats, av vad 3 kap. 9 och 15 §§ nyttjanderättslagen därom
stadgade, dels att, då hyresgästen själv ansvarade för skada eller brist som
vållats av honom, sådan brist ej skulle tagas i betraktande vid bedömandet
om anledning till nedsättning av grundhyra enligt 3 § andra stycket hyresregleringslagen
förelåge, dels och att i de fall, då hyresgästen enligt lag eller
avtal ägde göra gällande rätt till nedsättning av den avtalade hyran men
underläte att begagna sig därav, detta icke kunde föranleda nedsättning av
grundhyran utan endast tillämpning av stadgandet i 27 § hyresregleringslagen,
då sådant fall vore för handen som där avsåges. Det vore slutligen
klart, att hyresgästen i de fall, då hyresvärden ej fullgjorde sina kontrakts -

252

enliga skyldigheter, hade att föra talan därom vid allmän domstol. Någon
rätt för de hyresreglerande myndigheterna att träda i sådan domstols
ställe för att därigenom skaffa part i hyresförhållandet fri rättegång förelåge
uppenbarligen icke. Ej heller gåve lagstiftningen något stöd för den
gränsdragning mellan allmän domstols och hyresreglerande myndighets behörighet,
som i yttrandena gjorts, så att tillfälliga men eller brister i hyresrätten
skulle ankomma på de förra och de stadigvarande på de senare. Så
länge möjlighet enligt allmän lag funnes att framtvinga felets avhjälpande,
vore bristen för övrigt alltid tillfällig, oberoende av om hyresvärden vägrade
att fullgöra sitt åtagande eller ej, och någon ändring av grundhyran
på grund av sådant fel kunde icke ifrågakomma. De förmåner hyresrätten
omfattade hade icke minskats, så länge rätten och möjligheten att fordra
dem enligt avtal eller lag bestode. Först om bristen icke kunde avhjälpas
eller nytt avtal träffats mellan parterna och hyresrättens föremål sålunda
ändrades, kunde hyresregleringslagens bestämmelser om grundhyra komma
i tillämpning, därest anledning funnes att anse, att fråga vore om en annan
lägenhet än den för vilken grundhyran förut gällde. Det vore emellertid då
fråga om ny grundhyra och icke om nedsättning av grundhyra, en skillnad
som icke vore betydelselös. Det hade i avgivna yttranden åberopats,
att grundhyran motsvarade ersättning för alla de förmåner som hyresrätten
omfattade. Även om det kunde ifrågasättas, om denna beskrivning
av grundhyrans innebörd givits något för vidsträckt omfattning, torde
dock böra framhållas, att det icke vore lägenhetens skick i och för sig, som
utgjorde grundhyrans föremål, utan det skick hyresgästen hade rätt att
fordra.

Såsom stöd för sin uppfattning åberopade Lindstedt vad vid 1944 års
riksdag förekommit dels i anledning av yttrande av hyresgästernas riksförbund
över hyresrådets förslag om förlängning av hyresregleringslagen,
dels vid behandlingen av vissa motioner med förslag till ändring av lagen.

Slutligen yttrade Lindstedt: I den till stöd för hyresrådets utslag åberopade,
år 1945 utgivna handboken för hyresnämnderna återfunnes uttalanden
om nedsättning av grundhyra i fall av standardförsämring på
grund av underlätet underhåll. Dessa uttalanden hade enahanda innebörd
som de av hyresrådet i förevarande ärende återgivna. Vad i handboken, vilken
i dessa delar avfattats av Hedfeldt, i berörda hänseenden anförts återfunnes
emellertid icke i den år 1949 utgivna andra, upplagan av Zetterbergs
och Hedfeldts kommentar till hyresregleringslagen. Det vore klart, att den
omständigheten att hyresrådets handbok innehållit anvisningar, som icke
överensstämde med lagens stadganden, saknade betydelse vid bedömandet
av frågan om innehållets riktighet. Ej heller kunde den praxis, som hyresrådet
sades under många år konsekvent ha följt, ha annan betydelse för
bedömandet av det föreliggande spörsmålet än då det gällde ansvarsfrågan.
För sin egen riktighet kunde den självfallet icke utgöra bevis. Emel -

253

lertid vore denna praxis icke så enhetlig, långvarig och konsekvent, som
gjorts gällande. Detta framginge redan av hyresnämndens yttrande i målet
till hyresrådet. Antalet fall, där nedsättning av grundhyra på i detta
ärende avhandlat skäl beslutats av hyresnämnd, vore också — såvitt hyresrådets
verksamhet visat — ringa. Några andra fall från senare år, där
hyresrådet på sådana skäl, som här anförts, nedsatt grundhyra, hade
icke vid en, låt vara hastig, undersökning påträffats än de i förklaringen
åberopade. Däremot funnes två fall, där avgörandet gått i motsatt riktning.
Så hade nämligen skett i av hyresrådet den 16 respektive den 30 december
1952 meddelade utslag. Det vore — med hänsyn till att underhållet avsevärt
eftersatts i en mycket stor del av bostadsbeståndet — svårt att överblicka
konsekvenserna av en mera allmän tillämpning av de grundsatser,
som kommit till uttryck i det förevarande målet. De beslutande myndigheternas
arbetsbelastning kunde bli alltför betungande. Vad som förekommit
syntes i varje fall klart visa vådan av skapandet av nya rättsregler
genom lagtolkning. I det aktuella målet hade såsom standardförsämrande
förtecknats ett fåtal, i ett oändligt antal lägenheter förekommande
skavanker, som saknade verklig betydelse för lägenhetens användning
för avsett ändamål. Ehuru man ansett skäl, vilka enligt lagen berättigade
till hyreshöjning, analogt kunna tillämpas vid standardförsämring,
hade någon beräkning av kostnaderna för bristernas avhjälpande icke
skett eller överhuvudtaget någon som helst grund för en nedsättning med
just 200 kronor av den till 1 300 kronor uppgående grundhyran angivits.
Efter standardhöjningsberäkning skulle dessa 200 kronor, räknat efter
8 procent, motsvara ett belopp av 2 500 kronor och beslutet skulle då innebära,
att fastighetsägaren dels skulle utgiva 2 500 kronor, dels årligen vidkännas
en inkomstminskning av 200 kronor, intill dess hyresnämnden på
hans ansökan ökade grundhyran till dess gamla belopp. När så skedde vore
ovisst. I händelse av tvist kunde det ta avsevärd tid i anspråk. Man gåve
sålunda värden ett vitesföreläggande, något som icke ens nyttjanderättslagen
medgåve och som till sin natur vore hårdare än varje annat vite, som
icke behövde utgivas förrän det visat sig att prestationen icke fullgjorts.
Vidare utlovades hyreshöjning sedan lägenheten försatts i fullgott skick,
ehuru lagen icke medgåve höjning på grund av reparationer i annat fall
än då fråga vore om fullständig upprustning av en äldre, vanvårdad lägenhet
och någon garanti följaktligen icke funnes för att hyresrådets löfte
skulle komma att respekteras. Vad hyresrådet avsett med fullgott skick
vore ej heller klart. Det förefölle som om varken hyresnämnden eller hyresrådet
beaktat, att hyresvärden oemotsagt uppgivit, att lägenheten uthyrts
i befintligt skick, och att hyresgästen uppgivit, att något hinder att nyttja
lägenheten för avsett ändamål icke förelegat. Hyresgästen hade förhyrt
lägenheten från den 1 juli 1947 och hade följaktligen icke rätt att kräva
bättre skick än lägenheten hade nämnda dag. Det vore icke utrett vare sig

254

om lägenheten den 1 januari 1942 var uthyrd i befintligt skick eller i vad
skick den befann sig då och den 1 juli 1947. Man hade icke nöjt sig med
att tala om lägenhetens skick i förhållande till jämförliga lägenheter den
1 januari 1942 utan infört ett nytt begrepp, ett skick ”som måste för hyresgästen
medföra väsentlig vantrevnad”. Med hänsyn till vad sålunda anförts
syntes hyresrådets ifrågavarande utslag strida mot gällande bestämmelser,
och en fortsatt, på lag icke grundad tillämpning av de grundsatser,
som i utslaget kommit till uttryck, syntes ägnad att medföra oenhetlig
rättstillämpning och därav föranledd rättsosäkerhet.

I en den 20 augusti 1953 hit inkommen skrivelse anförde Svennegård:
Enligt instruktionen för hyresrådet hade rådet att meddela föreskrifter
rörande hyresregleringslagens tillämpning. Sådana föreskrifter hade lämnats
genom den av hyresrådet utgivna handboken för hyresnämnderna samt
genom flera cirkulär till hyresnämnderna. Det låge i sakens natur, att utfärdandet
av föreskrifter, som skulle tjäna till ledning för praxis, såvitt möjligt
borde ankomma på ordinarie plenum, d. v. s. ett plenum till vilket hyresrådets
ordinarie ledamöter kallats. Hyresrådets praxis komme också till
uttryck däri, att mål av principiell betydelse infördes i hyresrådets minnesbok.
Inom hyresrådet hade den regeln gällt, att beslut, sedan de införts
i minnesboken, borde tjäna till ledning för de dömande avdelningarna. Om
en fem-mansavdelning vid överläggning i ett mål funne, att avdelningens
mening stode i strid mot ett i minnesboken infört rättsfall, borde avdelningen,
utan att någon slutgiltig omröstning företoges i sakfrågan, hänskjuta
målet till ordinarie plenum. I synnerhet ankomme det på fungerande
ordföranden att tillse, att hyresrådets rättskipning bleve enhetlig.
Ny eller ändrad praxis borde alltså icke införas av en fem-mansavdelning
med dess tillfälliga sammansättning. Endast ordinarie plenum kunde ändra
fast praxis. Givetvis vore dock en fem-mansavdelning berättigad att frångå
ett i minnesboken intaget rättsfall, om detta uppenbart strede mot lag.
Hyresrådets minnesbok innehölle flera rättsfall rörande jämkning av grundhyra.
En närmare granskning av dessa rättsfall torde visa, att bakom dem
låge en enhetlig rättsuppfattning såtillvida, att en bestående och ej alltför
obetydlig ändring i hyresförmånerna ansetts böra föranleda jämkning av
grundhyran. Då det sålunda förelåge en mångårig och fast praxis från hyresrådets
sida, borde densamma icke brytas utan en grundlig överläggning i
ordinarie plenum. Det hade visat sig, att motstridiga eller svårförenliga
utslag från olika fem-mansavdelningar inom hyresrådet verkade upplösande
på rättstillämpningen vid hyresnämnderna, och de kunde också
vålla allmänheten rättsförluster. Därest ordinarie plenum skulle vilja bryta
dittillsvarande praxis, vilken kommit till uttryck vid inspektionerna och
i en serie ledande rättsfall ävensom i handboken för hyresnämnderna, vore
det nödvändigt, att hyresrådets nya rättstillämpning bringades till hyres -

255

nämndernas kännedom genom cirkulär från hyresrådet. Man kunde fråga
sig, om det ens räckte med ett sådant cirkulär. Där hyresrådets praxis vunnit
sådan stadga att den uppfattades såsom gällande rätt, torde en ändring
böra åstadkommas genom lagändring. Vid bedömandet av den praktiska
betydelsen av rätten till jämkning av grundhyra finge man icke låta sig förvillas
därav, att grundhyran lagtekniskt vore utformad såsom ett maximipris.
I praktiken fungerade nämligen grundhyran i 99 fall av 100 jämväl
såsom ett minimipris. Därest myndigheterna medverkade till att grundhyran
beräknades på hyresförmåner, som i verkligheten icke komme hyresgästen
till godo, bleve de i viss män medansvariga för uttagande av ett icke
motiverat hyresvederlag och för ett kringgående av hyreskontrollen. Genom
den generella hyreshöjningen stegrades orättfärdigheten. Till väsentlig del
vore den generella hyreshöjningen avsedd att täcka ökningen av underhållskostnaderna.
Om då fastighetsägaren undandragit sig underhållet under
många år, måste hyresgästen — enligt den mening som dittills avvisats i
hyresrådet — dels betala hyra för en hyresförmån som undandragits honom
och dels betala generell hyreshöjning på denna alltför höga hyra till täckande
av en beräknad ökning på de kostnader som bortfallit. Det saknades
anledning att nu rasera de garantier på detta område, som hyresrådet vid
sin rättstillämpning byggt upp. Hyresregleringen borde handhavas på sådant
sätt, att den tjänade rättvisan.

Svennegård ingav därjämte en vidlyftig utredning rörande hyresrådets
praxis.

Efter det Lindstedt avgivit sitt utlåtande inkommo hit yttranden jämväl
av ledamöterna majoren Tor Wibom och advokaten Sigurd Ahlmark samt
suppleanterna f. d. byråingenjören L. E. Alberger, advokaten Sten Ankarcrona,
advokaten Eric Borell, direktören Tor Stenport, direktören Hans
Wiman och direktören Erik Norman, samtliga representanter för fastighetsägarintressena,
samt suppleanterna för ledamöterna utan intresserepresentation
hovrättsassessorn Carl Hamilton, byråchefen Folke Nyquist,
byrådirektören Sten Ringenson, tingsdomaren Bengt Sandström och hovrättsassessorn
Holger Nordqvist ävensom av Svennegård.

Wibom, Ahlmark, Alberger, Ankarcrona, Stenport och Wiman anförde
i ett gemensamt yttrande, bland annat, följande: Vid hyresregleringslagens
tillkomst hade icke anförts andra motiv för bestämmelsen om nedsättning
av grundhyra än att hyrorna kunnat bli alltför höga därigenom, att vissa
fastighetsägare efter krigsutbrottet 1939 men före den 1 januari 1942 utnyttjat
den begynnande bristen på lägenheter till hyreshöjningar utöver
den gängse nivån. När en minskning av hyresgästens förmåner under tiden
efter den 1 januari 1942 ansetts kunna föranleda ett upptagande av en
framställning om nedsättning av grundhyra, syntes detta ha grundats på
tanken att därmed avsåges en framställning om fastställelse av grundhyra

256

enligt 3 § första stycket i lagen. Denna tankegång syntes icke vara orimlig,
när det mellan parterna träffats avtal om en inskränkning i nyttjanderätten,
som icke vore av ringa betydelse, t. ex. att förmånen av fri trappstädning
borttoges, att minskning ägde rum i fråga om varmvattenhållningen
eller att en lägenhet, som den 1 januari 1942 var försedd med kylskåp,
under tiden därefter fråntoges denna förmån. Med hänsyn till ordalagen
i nämnda lagrum kunde det emellertid vara tveksamt, om en sådan
tillämpning stode i överensstämmelse med lagen. I den mån underhållet
av en lägenhet — för vilket hyresvärden enligt mellan parterna den 1 januari
1942 gällande hyresavtal hade att ansvara — genom därefter träffat hyresavtal
övertoges av hyresgästen, innebure detta en minskning av de hyresgästens
förmåner, för vilka hyran den 1 januari 1942 utgjort vederlag. Även
i sådant fall torde det icke vara uteslutet att fastställa ny grundhyra för
lägenheten med hänsyn till de förändrade villkoren.

Borell åberopade vad i sistberörda yttrande anförts samt tilläde: När
en minskning av hyresgästens förmåner under tiden efter den 1 januari
1942 på sina håll ansetts kunna föranleda nedsättning av grundhyra, syntes
detta ha stötts på stadgandet i 3 § första stycket hyresregleringslagen
om fastställelse av grundhyra. Detta hade särskilt varit fallet, när mellan
parterna träffats avtal om en inskränkning i nytt j anderätten, som icke vore
av ringa betydelse. Med hänsyn till ordalagen i nyssnämnda lagrum vore
det minst sagt tveksamt, om en sådan tillämpning stode i överensstämmelse
med lagen beträffande lägenhet, som den 1 januari 1942 hade grundhyra.
Alldeles utesluten syntes en sådan tillämpning vara beträffande fastställd
grundhyra för lägenhet, som färdigställts senare än den 1 januari 1942.
Anledning i och för sig saknades till olika behandling i detta avseende beträffande
lägenheter, som färdigställts före den 1 januari 1942 och senare.
Rättsskydd för hyresgäst mot höjd grundhyra — även i form av borttagande
av förmån för hyresgästen eller övervältrande på honom av värdens
skyldigheter — syntes vara tillfredsställande ordnat på annat sätt. Det
vore för värden förenat med straffansvar att mottaga eller träffa avtal om
högre hyra än grundhvra, varmed givetvis även avsåges förtäckt höjning.
Vad värden olovligen uppburit vore han såväl enligt 24 § hyresregleringslagen
som enligt allmänna regler om skadestånd på grund av brottslig handling
pliktig att återgälda. Det vore domstolens sak att pröva storleken av
värdens återbetalningsskyldighet. Hyresgästen syntes vidare under åberopande
av 3 kap. 15 § nyttj anderättslagen kunna hos domstol utverka vitesföreläggande
för värden att försätta lägenheten i sådant skick, som hyresgästen
enligt 9 § samma kapitel ägde fordra. Om del av lägenheten frånginge
hyresgästen, varmed t. ex. borttagande av sådan förmån som kylskåp
torde vara att jämställa, hade hyresgästen enligt 18 § rätt till nedsättning
av hyran och måhända skadestånd.

Norman yttrade: För att grundhyra i ifrågavarande fall skulle kunna

257

nedsättas borde klart framgå, att den förhyrda lägenheten genom någon
hyresförmåns borttagande kunde hänföras till lägre standardklass än tidigare.
Av utredningen i det ifrågavarande målet framginge icke att så vore
fallet, och än mindre kunde fastslås, att just 200 kronor vore det belopp,
varmed grundhyran rätteligen borde sänkas. Summan tycktes helt godtyckligt
ha fixerats. Även om det i fall, där hyresvärd saknade vilja att
underhålla fastighet och lägenheter, vore önskvärt att hyresnämnd kunde
ingripa, torde för närvarande laga möjlighet därtill icke föreligga. Det belopp
varmed en grundhyra ökades eller minskades måste — om ej oenhetlighet
och godtycklighet skulle godtagas vid hyressättningen — alltid klart
kunna motiveras genom enhetliga bedömningsgrunder.

Hamilton, Nyquist, Ringenson, Sandström och Nordqvist förklarade i
de av dem avgivna yttrandena, att enligt deras mening nedsättning av
grundhyra med anledning av eftersatt underhåll icke kunde ske med stöd
av 3 § andra stycket hyresregleringslagen men att, om lägenhetens skick
så väsentligt försämrats efter den 1 januari 1942, att ett nytt hyresobjekt
kunde anses ha uppkommit, ny grundhyra kunde fastställas enligt 3 § första
stycket. Ringenson tilläde: Att lägenheten befunnes vara försliten vore icke
i och för sig nog, utan den måste kunna betecknas såsom tydligt förfallen
eller ”nedklassad” under sin egentliga standard. Det låge i sakens natur,
att en så genomgripande kvalitetsförsämring enbart på grund av bristande
underhåll finge antagas vara ovanlig och att fördenskull nedsättning av
grundhyra i dylika speciella fall endast rent undantagsvis kunde och borde
komma ifråga. I praktiken kunde det ibland vara vanskligt att avgöra, om
en viss lägenhet genom eftersatt underhåll nedsjunkit till det stadium av
förfall, som enligt vad nu sagts kunde föranleda fastställande av en lägre
grundhyra. Emellertid torde man såsom förutsättning härför böra uppställa
det kravet att lägenhetens användbarhet för de boende ur praktiska
eller hygieniska synpunkter uppenbart försämrats genom den inträffade
standardsänkningen. Att en lägenhet enbart ur trevnadssynpunkt eller
eljest rent estetiskt sett kunde ha minskat i värde syntes däremot icke
tillräckligt.

Svennegård anförde: Såvitt man kunde utläsa av de i ärendet avgivna
yttrandena, hade hyresrådets dittillsvarande rättstillämpning fortfarande
majoritet på ordinarie plenum, d. v. s. plenum som bestode av ordföranden
och hyresrådets sex ordinarie ledamöter. Trots att Lindstedt såsom hyresrådets
ordförande syntes stå ganska isolerad, kunde en behandling av frågan
i ordinarie plenum vara motiverad. Om det visade sig, att det funnes en
klar majoritet för en viss principståndpunkt, borde denna fastslås och därefter
respekteras av samtliga hyresrådets ledamöter. Om en ansökan om
omprövning av det ifrågavarande målet enligt 22 § hyresregleringslagen
skulle göras, vore det kanske numera möjligt att med ledning av de inkomna
yttrandena sätta samman en fem-mansavdelning, som komme till

17 — J ustiticombudamannens ämb et sberättelse till 1955 års riksdag.

258

ett resultat motsatt det, som framginge av det meddelade utslaget. Det
vore kanske också möjligt att sätta samman en avdelning, som komme till
samma resultat. All sannolikhet talade emellertid för att ett ordinarie plenum
icke skulle bifalla en ansökan om sådan omprövning. — Svennegård
kunde icke ansluta sig till Lindstedts resonemang om beräkningen av kostnaderna
för bristernas avhjälpande. Den nya grundhyran borde ligga så
mycket lägre än den tidigare grundhyran, som svarade mot minskningen
av lägenhetens värde för hyresgästen. Vad Lindstedt anfört om 3 § andra
stycket hyresregleringslagen saknade egentlig betydelse. Hyresrådet hade
avgjort det aktuella målet med ledning av den i hyresrådets praxis antagna
rättsprincipen att en minskning av hyresförmånerna kunde leda till nedsatt
grundhyra och icke med ledning av någon direkt tolkning av orden
i sagda lagrum. I Lindstedts yttrande sammanblandades ofta rättsförhållandet
mellan hyresvärd och hyresgäst samt den offentligrättsliga hyreskontrollen.
Den fem-mansavdelning, som avgjort målet, hade icke gjort sig skyldig
till någon sådan begreppsoklarhet och hade således, Svennegård veterligt,
icke utgått från någon uppfattning om hur rättsförhållandet mellan
hyresvärd och hyresgäst borde vara ordnat i fall sådana som det nu ifrågavarande.
De civilrättsliga reglerna om förhållandet mellan hyresvärd och
hyresgäst kunde givetvis icke inkräkta på hyresregleringslagens bestämmelser
om hyreskontroll. Avsikten vore ju tvärtom, att hyreskontrollen skulle
sätta vissa civilrättsliga regler ur kraft. Hyreskontrollen tjänade ett allmänintresse,
som icke kunde tillgodoses genom reglerna om hyresgästs rätt enligt
hyresavtal och allmän hyreslag. Då lägre grundhyra fastställts för en deklasserad
lägenhet, hade detta ofta betecknats såsom nedsättning av grundhyra.
Det vore möjligt, att detta förde tankarna vilse för den som icke
vore närmare insatt i hyreskontrollen och att därav föranleddes missuppfattningen
att det här vore fråga om direkt tillämpning av 3 § andra stycket
hyresregleringslagen. Det låge kanske närmare till hands att söka stöd
i 3 § första stycket. Man kunde anse, att varje ändring av hyresförmånerna
föranledde att man hade att göra med ett helt nytt hyresobjekt, för vilket
grundhyra saknades och för vilket ny grundhyra skulle fastställas enligt
reglerna om nyfastställelse av grundhyra. Till denna tankegång, som även
syntes delas av Breitholtz, kunde Svennegård ansluta sig. Därvid ville
Svennegård dock vidhålla, att den nya grundhyran måste skilja sig från
den tidigare grundhyran endast så mycket som svarade mot jämkningen
av förmånerna, mot lägenhetens ökade eller minskade värde för hyresgästen.
Tillämpad på detta sätt ledde principen om nyfastställelse av
grundhyra till samma praktiska resultat som principen om nedsättning av
grundhyran. Om man skulle tillämpa grunderna för första stycket eller en
bakom hela grundhyrebegreppet liggande princip om grundhyrans samband
med hyresförmånerna, vore alltså rätt mycket endast en terminologisk
fråga. Accepterade man principen om nyfastställelse av grundhyra i

259

dessa fall, bleve alla utläggningar om tolkningen av 3 § andra stycket helt
betydelselösa. I sitt utslag i det aktuella målet hade hyresrådet ej funnit
skäl att göra ändring i hyresnämndens beslut. Efter den grundliga diskussion
av målet som nu förekommit kunde Svennegård medge, att det hade varit
klokare att formulera hyresrådets utslag så, att hyresrådet ej funnit skäl
att bifalla besvären eller att hyresrådet ej funnit skäl att göra ändring i
det slut, vartill hyresnämnden kommit. Målet hade emellertid, då det avgjordes,
icke ansetts vara av principiell betydelse, och ingen syntes ha fäst
något avseende vid att hyresnämnden åberopat 3 § andra stycket hyresregleringslagen.
Hyresrådet hade grundat sitt avgörande på hyresrådets
tidigare praxis. Då Lindstedt påstode, att hyresrådet genom utslaget velat
införa ”en helt ny lagstiftning”, måste detta vara en medveten feltolkning
av utslaget. Detsamma hade ansetts helt ansluta sig till den praxis,
som framginge av handboken och minnesboken. Eljest skulle målet ha hänskjutits
till ordinarie plenum. Om man här kunde tala om nya rättsregler,
så hade dessa införts redan genom handboken. Svennegård betraktade
emellertid de nya reglerna endast som tillämpningsföreskrifter, som hyresrådet
hade att meddela för att med ledning av lagens grunder luckorna
i lagens ord skulle bli utfyllda. Lindstedt hade åberopat två mål från december
1952 såsom bevis för att hyresrådet då gått ifrån den rättstillämpning,
som kommit till uttryck i handboken och minnesboken. Svennegård kunde
emellertid icke finna, att dessa utslag gått i motsatt riktning mot utslaget
i det aktuella målet. Därmed överensstämde också, att de av Lindstedt
åberopade målen icke hänskjutits till ordinarie plenum. Lindstedt talade
om rättsosäkerhet. Hans yttrande i ärendet visade, hur sådan osäkerhet
skapades. Ansåge Lindstedt, att handboken och hyresrådets rättstillämpning
borde ändras, skulle väl saken tagas upp till diskussion på ordinarie
plenum. Hade så skett på ett tidigt stadium av ärendet, hade det tydligen
blivit klart, att det ifrågavarande utslaget vore grundat på en rättstillämpning,
som hade majoritet på sådant plenum.

Sedan jag berett Ekedahl, Fredricsson och Svensson tillfälle att inkomma
med nytt yttrande, anförde de i skrivelse den G februari 1954 följande: Även
om de möjligen numera skulle önska, att deras förut i ärendet avgivna yttrande
på vissa punkter fått en något annan formulering — deras arbete
hade ej givit tid till detaljgranskning av formuleringen — anslöte de sig
givetvis fortfarande till de principiella synpunkter, som framförts i yttrandet.
De av hyresrådets ledamöter i ärendet gjorda uttalandena gåve
vid handen, att samtliga de i uttalandena deltagande icke partsrepresenterande
ledamöterna samt alla hyresgästrepresentanterna med undantag av
en, som ej yttrat sig, vore ense om att en standardsänkning på grund av
försummat underhåll av lägenhet principiellt borde kunna medföra en
förändring av lägenhetens grundhyra. Icke heller de fastighetsägarerepre -

260

sentanter i rådet, som inkommit med yttranden, syntes främmande för
denna tankegång. Till grund för detta resonemang låge, att underhållsskyldighetens
överflyttande å hyresgästen innebure en minskning av de
förmåner, för vilka hyran den 1 januari 1942 utgjorde vederlag. Lindstedt
hade i sitt yttrande framfört en mycket stark kritik mot det klandrade
utslaget samt mot dem som i ärendet hävdat, att hyresregleringslagens
bestämmelser om grundhyra kunde komma till tillämpning vid eftersatt
underhåll. Man skulle då väntat, att Lindstedt intagit den ståndpunkten
att nämnda tillämpning skulle vara helt utesluten. Så vore emellertid icke
fallet. Vid en noggrann genomläsning av Lindstedts yttrande funne man
nämligen, att han medgåve, att i fall av brist i lägenhet, som förorsakats
av att hyresvärd ej fullgjort sina kontraktsenliga skyldigheter, hyresregleringslagens
grundhyrebestämmelser kunde komma till tillämpning då nytt
hyresavtal träffades, därest anledning funnes att anse, att fråga vore om
en annan lägenhet än den för vilken grundhyran förut gällde. På grund
av detta medgivande syntes Lindstedt få anses ha intagit en ståndpunkt,
som ej väsentligt avveke från den som ett stort antal av hyresrådets ledamöter
omfattat. Det borde emellertid erkännas, att medgivandet stode
helt isolerat — man bleve närmast förvånad, när man stötte på det — samt
att yttrandet i övrigt i allo ginge ut på att visa, att en tillämpning av grundhyrebestämmelserna
överhuvudtaget icke vore möjlig i fall av förevarande
art. Man kunde alltså konstatera, att knappast någon av dem, som avgivit
yttrande i ärendet, underkände möjligheten av att lägenhet finge en annan
grundhyra, när den genom eftersatt underhåll kommit i lägre standardklass.
Vad därefter anginge frågan huruvida första eller andra stycket i
3 § hyresregleringslagen borde tillämpas, ville Ekedahl, Fredricsson och
Svensson i huvudsak ansluta sig till vad Svennegård anfört i sitt sist avgivna
yttrande. De delade således Svennegårds ståndpunkt att en annan
formulering av hyresrådets utslag än den, som kommit till användning, måhända
varit lyckligare. Man kunde rent av tänka sig, att utslaget kunnat
få en sådan formulering att Lindstedt med hänsyn till sitt ovan berörda
medgivande haft svårt att rikta någon anmärkning mot utslaget, detta
givetvis under förutsättning att man verkligen kunnat tala om en annan
lägenhet. Det förtjänade därvid påpekas, att i det aktuella fallet nytt hyresavtal
börjat löpa den 1 juli 1947. Som framhållits i yttrandet den 4 november
1952 hade det ifrågavarande avgörandet grundats på hyresrådets tidigare
praxis. Lindstedt hade gjort gällande, att nämnda praxis icke skulle
vara så enhetlig och långvarig som uppgivits. Det vore riktigt, att de fall,
där hyresnämnds beslut om nedsättning av grundhyra — på skäl som i
ärendet omhandlats — dragits under hyresrådets prövning, icke uppgått
till något särskilt stort antal, men hyresrådets praxis i de fall som förekommit
hade dock varit fast. Till stöd för sitt nyssnämnda påstående om
hyresrådets praxis hade Lindstedt vidare åberopat två under hans ord -

261

förandeskap i december 1952 meddelade utslag. Frånsett att dessa, avgöranden
redan på grund av den tidpunkt, då de träffats, finge anses utgöra
mindre lämpliga exempel — den hyresrådets praxis, som här kunde vara
av intresse, måste ligga i tiden före det nu aktuella utslaget torde de
knappast heller i övrigt vara representativa i den mening, som Lindstedt
syntes anse.

I därefter hit inkomna påminnelser anförde klaganden: Ett genomgående
drag hos Svennegård och de många, som med honom gjorde ett, syntes
vara, att man nu mer eller mindre bestämt i detta sammanhang toge avstånd
från 3 § andra stycket hyresregleringslagen. Om detta varit yederbörandes
uppfattning vid den tidpunkt, då det aktuella målet avgjordes,
hade man bort kräva, att hyresrådets utslag avfattats på ett sådant sätt,
att det icke kommit att innefatta ett enkelt fastställande av hyresnämndens
beslut, där nämnda lagrum åberopats. Den rättssökande allmänheten måste
genom hyresrådets sätt att skriva få den uppfattningen och ingen annan,
att hyresrådet godkänt tillämpningen av lagrummet i ifrågavarande fall.
Klaganden hade i sina besvär kraftigt understrukit sin uppfattning att
beslutet uppenbarligen icke vore lagligen grundat och hade även redovisat
sina skäl därför. Vad 3 § första stycket beträffade kunde klaganden icke ens
vid ett än så noggrant studium av detta lagrum och förarbetena därtill
finna, att vare sig ordalagen i lagrummet eller lagstiftarens bakomvarande
intentioner gåve vid handen, att avsikten varit att lagrummet skulle kunna
komma till användning i ett fall som detta. Allt detta tal om ”annan lägenhet”
och ”nyfastställd grundhyra” vore en konstruktion — och såsom
sådan av synnerligen sökt slag — vilken vissa ledamöter av hyresrådet måst
tillgripa för att, trots frånvaron av skriven lag och i strid med förarbetena
till hyresregleringslagen, kunna på egen hand skipa vad de ansett vara
om ej juridisk så dock social rättvisa i förhållandet mellan hyresvärd och
hyresgäst. Vederbörande hade missuppfattat sin ställning i hyresrådet.
Klaganden ville påstå att, därest han vid allmän domstol pressat ett lagrum
så hårt, som klaganden här ansåge ha skett, knappast någon av de
jurister i domarställning, som nu gjort så, skulle annat än betänksamt och
nedlåtande ha ruskat på huvudet åt ett försök till sådan lagtolkning. Att
så många framstående domare nu angåve sig vara av samma uppfattning
som Svennegård torde bero därpå, att vederbörande av obetänksamhet
låtit förleda sig till att följa Svennegård på den av honom inslagna vägen
utan att närmare tänka på konsekvenserna därav. Då saken nu ställdes
på sin spets, vore det naturligt, att man i görligaste mån sökte försvara
den ståndpunkt man vid ett eller flera tillfällen gjort till sin. Under senare
år hade i samband med de generella hyreshöjningarna framställts upprepade
krav på att garantier skulle skapas för att hyresökningarna verkligen
användes för reparations- och underhållsarbeten. Hyresrådet borde

262

då ha sagt ifrån, att det icke behövdes några garantier, enär hyresrådet
— genom att på begäran sänka grundhyrorna, intill dess lägenheterna vore
försatta i ett nöjaktigt skick — noga såge till att underhållet av bostadsbeståndet
ej eftersattes. God tro syntes näppeligen kunna åberopas av de
för hyresrådets rättspraxis ansvariga, och det hade varit varje ny tillträdande
hyresrådsledamots skyldighet att taga avstånd från en äldre, felaktig
praxis. Ingen borde till sitt fredande kunna åberopa, att andra tidigare
gjort fel. Klaganden ansåge det icke obefogat att ifrågasätta, huruvida skriven
lag icke här blivit åsidosatt på sådant sätt, att åtal vore på sin plats.
Genom att hyresrådets praxis vore okänd av en större allmänhet, bleve det
endast ett fåtal, av slumpen utvalda hyresvärdar, som finge känna på hyresrådets
metoder. För egen del hade klaganden varit absolut övertygad om att
hyresnämnden förfarit felaktigt, vilket klaganden även meddelat sin huvudman.
Klaganden hade ansett det vara fullkomligt uteslutet, att saken
skulle kunna prövas annat än vid allmän domstol. Detta hade lett till,
att klaganden funnit det onödigt med någon utredning för att vederlägga
de högst avsevärda överdrifterna, då det gällt att beskriva lägenhetens förfallna
skick. Skulle hyresrådet anse sig kunna upptaga processer av detta
slag till behandling, borde rådet också få befogenhet att anordna muntliga
huvudförhandlingar med bevisupptagning.

I en till statens hyresråd den 20 december 1954 avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

I 3 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom regleras
hyresvärds och hyresgästs inbördes rättigheter och skyldigheter på
grund av ingånget hyresavtal. Enligt lagens bestämmelser kan hyresgästen
under vissa förutsättningar häva hyresavtalet, själv vidtaga erforderliga
åtgärder, erhålla skadestånd eller få nedsättning i den avtalade hyran. I
fråga om hyresgästens rätt att erhålla nedsättning av hyran är denna rätt
oberoende av avtalets innehåll, då en del av lägenheten frångår hyresgästen
eller men eller intrång i nyttjanderätten förorsakas på grund av myndighets
beslut, utan att hyresgästen giver anledning därtill (12 och 16 §§),
då lägenheten icke är färdig, när tillträde skall ske (13 §) eller icke i rätt tid
utrymts av den som skall avflytta (14 §) samt då under hyrestiden skada
å lägenheten inträffar, för vilken hyresgästen icke är ansvarig (16 §). Ovillkorlig
är också hyresgästens rätt att fordra nedsättning av hyran, då i annat
fall än nyss nämnts lägenheten icke är i det skick hyresgästen äger fordra
(11 §) eller då under hyrestiden utan hyresgästens vållande för honom uppstår
hinder eller men i nyttjanderätten. I de sistnämnda fallen är emellertid
räckvidden av bestämmelserna beroende av vilket skick på lägenheten
hyresgästen har rätt att fordra. Därom stadgas i 9 §, att hyresvärden skall

263

å tillträdesdagen tillhandahålla lägenheten i sadant skick, att den enligt
allmänna uppfattningen i orten är fullt brukbar för det med förhyrningen
avsedda ändamålet, och i 15 § att det åligger hyresvärden att under
hyrestiden hålla lägenheten i sadant skick som hyresgästen enligt 9 § äger
fordra. Dessa bestämmelser kunna dock av parterna genom avtal förändras
till sitt innehåll, och det är vanligt att lägenhet uthyres i befintligt skick.
Avtalsfriheten härutinnan är ej begränsad i vidare mån än att en uthyrning
av lägenheten i befintligt skick jämlikt 11 § icke utgör hinder för
hyresgästen att fordra, bland annat, nedsättning av hyran, då lägenhetens
skick icke motsvarar beskrivningen i 9 § och bristen vid avtalets ingående
ej var hyresgästen veterlig eller kunnat med vanlig uppmärksamhet upptäckas.
Slutligen är i 43 § stadgat att, om tillämpning av villkor, som upptagits
i hyresavtal, uppenbarligen är stridande mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest otillbörlig, villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.
Jämväl med stöd av detta lagrum, som kan vara tillämpligt på en
kontraktsbestämmelse om hyrans storlek, kan hyresgästen bli berättigad till
nedsättning av den avtalade hyran.

Erinras må vidare, att straff och skadeståndsskyldighet kan jämlikt 21
kap. 5 § strafflagen drabba den, som gör sig skyldig till hyresocker.

Till följd av stormaktskrigets utbrott hösten 1939 samt inför risken att
den därigenom uppkomna knappheten på lägenheter — främst bostadslägenheter
— skulle medföra en allmän hyreshöjning har i lagen den 19 juni
1942 om hyresreglering m. m. införts förbud för hyresvärden att betinga
sig eller mottaga hyra till högre belopp än ett i lagen bestämt hyrespris.

Bestämmelserna om den direkta regleringen av hyrespriserna återfinnas
i lagens 3—5 §§.

I 3 § första stycket stadgas sålunda: Hyresvärden må icke mottaga eller
träffa avtal om eller begära högre hyra än som motsvarar den för lägenheten
tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av vad nedan sägs. Såsom
grundhyra anses det hyresbelopp, som lägenheten betingade den 1 januari
1942. Var lägenheten då ej uthyrd, fastställes grundhyran av hyresnämnden
efter hyresläget vid nämnda tid. För lägenhet i hus eller del av hus,
som färdigställts senare än den 1 januari 1942, fastställer nämnden grundhyran
till det belopp, som med hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga
omständigheter finnes skäligt.

I paragrafens andra stycke heter det: Var hyran för viss lägenhet den 1
januari 1942 avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter eller har
lägenhetens värde avsevärt ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete
eller föreligger för visst fall annat skäl av därmed jämförlig betydelse, äger
nämnden på framställning av hyresvärden höja grundhyran till det belopp,
som därav föranledes. Betingade lägenheten den 1 januari 1942 en hyra, som
i avsevärd mån översteg hyran för därmed jämförliga lägenheter, äger

264

nämnden på framställning av hyresgästen eller hyressökande nedsätta
grundhyran till skäligt belopp.

Höjning av grundhyran medför enligt tredje stycket i paragrafen ej ändring
av gällande hyresavtal.

Särskild ersättning utöver grundhyran kan utgå i två fall. Parterna i ett
hyresförhållande äro under vissa omständigheter berättigade att träffa
avtal om sådan ersättning dels enligt 4 § för lägenhetens förseende med
värme och varmvatten och dels generellt enligt 5 § för ökade omkostnader
för fastighetsförvaltningen.

Innebörden av de återgivna stadgandena i 3 § — såvitt angår det redan
den 1 januari 1942 befintliga bostadsbeståndet, varom i detta ärende är
fråga — kan med stöd av förarbetena till lagen sammanfattas sålunda:
Hyran för varje lägenhet har bestämts till ett visst maximipris, motsvarande
det hyresbelopp till vilket lägenheten var uthyrd den 1 januari 1942.
Till undvikande av obillighet — en lägenhet kan den 1 januari 1942 ha
varit uthyrd för en hyra, som avsevärt understeg eller översteg hyran för
jämförliga lägenheter — kan hyresnämnden höja eller sänka maximipriset
till den hyresnivå, som jämförliga lägenheter betingade nämnda dag. På
grund av standardförbättring av lägenheten eller av annat därmed jämförligt
skäl kan maximipriset ökas utöver det för lägenheten gällande. Någon däremot
svarande möjlighet till nedsättning av maximipriset på grund av
minskning av lägenhetens värde eller av annat skäl finnes icke. Stod en
lägenhet av en eller annan anledning outhyrd den 1 januari 1942, bestämmes
maximipriset för den lägenheten efter hyresläget nämnda dag.

Frågorna om möjligheterna till nedsättning av grundhyra samt om hyresregleringslagens
förhållande till nyttjanderättslagen blevo närmare klarlagda
vid 1944 års riksdag.

Med anledning av hyresrådets förslag om förlängning av hyresregleringslagens
giltighetstid hade hyresgästernas riksförbund förordat vissa ändringar
av lagen och därvid yttrat, bland annat, följande: Enligt 3 § hyresregleringslagen
ägde hyresnämnd i individuella fall höja grundhyran a) om
hyran den 1 januari 1942 var avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter;
b) om lägenhetens värde avsevärt ökats genom ombyggnads- eller
ändringsarbete; eller c) om annat skäl av därmed jämförlig betydelse förelåge.
Nedsättning av grundhyran vore däremot uttryckligen medgiven
allenast i ett fall, motsvarande det under a) angivna, d. v. s. att lägenheten
den 1 januari 1942 betingade en hyra, som i avsevärd män översteg hyran
för jämförliga lägenheter. Denna differens i fråga om förutsättningarna för
förändring av grundhyran i enskilda fall kunde icke anses tillfredsställande.
Förhållandet åskådliggjordes bäst med ett exempel. Om en hyresvärd ändrade
en lägenhets inredning, t. ex. genom att upptaga nya dörrar eller
fönster, genom att installera viss bekvämlighet som tidigare ej funnits
o. s. v., kunde hyresnämnden medgiva hyreshöjning, för den händelse lägen -

265

hetens värde nämnvärt ökats genom ändringarna, Om däremot på grund
av vissa omständigheter dörrar eller fönster måste igensättas i en lägenhet
eller installationer till bekvämligheter, som tidigare funnits, måste avlägsnas,
medgåve icke ordalagen i 3 § hyresnämnd att nedsätta grundhyran,
även om lägenhetens hyresvärde avsevärt nedgått genom de vidtagna förändringarna,
Visserligen kunde hyresgästen i sistnämnda fall genom domstols
beslut erhålla nedsättning i den avtalade hyran, men dels vore detta
en omständlig procedur och dels bleve domstolens beslut tillämpligt allenast
beträffande det hyresavtal, som gällde då förändringarna vidtogos; beslutet
utövade ingen inverkan på grundhyrans belopp och vid framtida hyresavtal
angående lägenheten vore hyresvärden oförhindrad att bortse från
den domstolsvägen fastställda nedsättningen. Det funnes enligt förbundets
förmenande ingen anledning att behandla nu nämnda fall på annat sätt än
dem, där en höjning av lägenhetens värde ägt rum genom ombyggnads- eller
ändringsarbete. De borde med andra ord omfattas av hyresregleringslagstiftningen.
Understundom kunde en lägenhets hyresvärde under löpande
avtalstid nedgå av anledningar, som icke vore direkt hänförliga till själva
lägenhetens beskaffenhet, t. ex. genom att i fastigheten inrymts företag,
som utövade en för grannarna störande verksamhet. Ej heller i dessa fall
medgåve ordalagen i 3 § hyresregleringslagen nedsättning av grundhyran,
ehuru så enligt förbundets mening borde vara fallet, därest det men i nyttjanderätten,
som tillskyndades hyresgästen, vore att anse såsom avsevärt.

Vid avlåtande av proposition i ämnet (nr 101) anförde dåvarande chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist: Med hyresgästförbundets
förslag avsåges att införa rätt till nedsättning av grundhyra på grund av
minskning i lägenhetens hyresvärde. Förbundet åsyftade därmed till en
början sådana fall, då exempelvis fönster eller dörrar blivit igensatta eller
förefintliga installationer till bekvämligheter blivit avlägsnade. Dylika fall
torde emellertid vara synnerligen ovanliga. Vidare avsåges de situationer,
då grannar utövade störande verksamhet. Därvid kunde det dock ofta vara
fråga om intrång av mera tillfällig art. Såväl i de förra som i de senare
fallen kunde hyresgästen föra talan vid domstol om nedsättning i hyran
eller skadestånd, och detta torde vara en lämplig ordning för avgörande av
dylika tvister. Att låta dem behandlas av de hyresreglerande organen syntes
alltså ej påkallat.

I de likalydande motionerna nr 276 i första och nr 446 i andra kammaren
upptogs hyresgästförbundets ovanberörda förslag och yrkades sådan
ändring i 3 § hyresregleringslagen, att hyresnämnd skulle kunna nedsätta
grundhyra för viss lägenhet, då lägenhetens hyresvärde minskats exempelvis
genom att förefintliga installationer till bekvämligheter avlägsnats eller
genom störande verksamhet från grannars sida.

Andra lagutskottet avgav utlåtande (nr 27) i anledning av propositionen
och motionerna och anförde i nu ifrågavarande hänseende följande: Ett av

266

hyresregleringslagstiftningens huvudsyften vore att förhindra en inflatorisk
utveckling å hyresmarknaden. För uppnåendet av nämnda syfte vore de i
3 kap. allmänna nyttjanderättslagen meddelade bestämmelserna om hyra
icke användbara. Särskilda regler om maximering av hyrespriserna hade
därför måst uppställas. Dessa regler, som återfunnes i 3—6 §§ hyresregleringslagen,
vore genomgående sådana som saknade motsvarighet i nyssnämnda
rent civilrättsliga lagstiftning. Ett införande i hyresregleringslagen
av en sådan bestämmelse som motionärerna föreslagit skulle däremot
medföra, att regler om nedsättning av hyra på grund av skada eller brist
i lägenheten skulle finnas både i allmänna hyreslagen och i hyresregleringslagen.
Dessa regler skulle uppenbarligen icke kunna utformas på samma
sätt i hyresregleringslagen som i hyreslagen. Detta förhållande kunde enligt
utskottets mening icke vara tillfredsställande. Föga lämpligt syntes även
vara, att hyresgästen skulle äga välja om han ville vända sig till domstol
eller hyresnämnd för att få hyran nedsatt. Att hyresgästen anhängiggjort
ärende om nedsättning av hyra vid hyresnämnden eller att ärendet avgjorts
av nämnden kunde icke hindra domstolen att pröva ett av hyresgästen
mot hyresvärden instämt mål med yrkande om nedsättning av hyran
på samma grund som åberopats vid hyresnämnden. Då domstolen icke
torde vara bunden av nämndens beslut, kunde därvid uppstå den följden
att myndigheterna meddelade sinsemellan olikartade beslut. Som därjämte
dessa mål med hänsyn till den utredning som ofta behövde förebringas däri
vore sådana, att de lämpligen borde handläggas av domstol, ansåge utskottet
övervägande skäl tala för att motionärernas hemställan icke borde
bifallas.

Vid behandlingen av detta utlåtande yttrade statsrådet Bergquist under
debatten i andra kammaren, bland annat, följande: ”1 fråga om nedsättning
av hyra ha vi redan en möjlighet att få saken prövad enligt den vanliga
hyreslagen, nämligen hos domstol. Då det gäller höjning av en grundhyra
ha vi, bortsett från hyresregleringslagen, ingen möjlighet att få frågan prövad.
Det är en sak, som parterna få komma överens om, när de göra upp
kontrakt. Kunna de i vanliga tider icke komma överens, blir det icke något
kontrakt av. Det var därför nödvändigt att i denna kristidsbetonade hyresregleringslag
skapa ett särskilt organ för prövning av frågor om höjning
av hyror. Men man ansåg det vara onödigt att låta en prövning i fråga om
sänkning av hyra flyttas över från det organ man redan har till ett annat
organ.---Jag tror alltså, att de nuvarande möjligheterna äro till räckliga

och att de giva hyresgästen det rättsliga skydd han kan behöva i
detta fall.”

Motionerna avslogos av riksdagen.

För att förhindra att hyresregleringslagstiftningens förbud mot alltför
hög hyra kringgås har i hyresregleringslagen intagits bestämmelser om förtäckt
hyreshöjning. I 27 § stadgas, att med hyra likställes i lagen varje

267

annan gottgörelse, som måste antagas utgöra vederlag för upplåtelse av
lägenhet till nyttjande, ändå att gottgörelsen givits annan beteckning; och
enligt 24 § är den, som mottagit högre hyra än som enligt lagen är medgiven
eller annan otillåten ersättning eller gottgörelse, varom i lagen sägs,
pliktig att återgälda vad han sålunda olovligen uppburit. Förpliktande av
detta slag meddelas av domstol. Förarbetena till 27 § hänvisa till sådana
fall som att hyresvärden säljer möbler till hyresgästen mot oskäligt hög
köpeskilling eller betingar sig för hög ersättning för värme och varmvatten.
Enligt Zetterbergs och Hedfeldts i ärendet omförmälda kommentar till
hyresregleringslagen torde stadgandet vara tillämpligt pa det fall, att hyresvärden
avtalar med hyresgästen, att denne skall övertaga hans skyldighet
enligt 3 kap. 15 § nyttjanderättslagen att hålla lägenheten i sådant skick,
att den enligt allmänna uppfattningen i orten är fullt brukbar för det med
förhyrningen avsedda ändamålet. I det av hyresregleringskommittén den
23 oktober 1954 avgivna betänkandet rörande hyran för omöblerade lägenheter
(SOU 1954: 34) anföres, att sistberörda tolkning torde kunna avse
även det fall, att mellan parterna avtalas att annan till lägenheten tidigare
hörande förmån icke vidare skall tillkomma hyresgästen.

I förevarande fall har hyresnämnden i Ludvika med åberopande av 3 §
andra stycket hyresregleringslagen nedsatt hyran för fru Lindborgs av Nilsson
från den 1 juli 1947 förhyrda lägenhet från den gällande grundhyran
1 300 kronor till 1 100 kronor. Beslutet har av nämnden motiverats med
att det skick, i vilket lägenheten befann sig, måste för hyresgästen medföra
väsentlig vantrevnad och att med hänsyn därtill hyran i avsevärd mån
översteg hyrorna den 1 januari 1942 för jämförbara lägenheter. I detta beslut
har hyresrådet genom utslag den 26 juni 1952 ej funnit skäl att göra
ändring samt tillagt, att den nedsatta grundhyran gällde för lägenheten
i dess dåvarande skick och att det skulle vara hyresvärden obetaget att, då
lägenheten satts i fullgott skick, hos hyresnämnden göra ansökan om grundhyrans
höjning.

Av det åberopade lagrummets ordalydelse framgår utan vidare, att lagrummet
icke kan medgiva nedsättning av grundhyra på grund av att lägenhetens
underhåll efter den 1 januari 1942 eftersatts. Nedsättning av grundhyra
kan enligt lagrummet ske, endast om lägenheten nämnda dag betingade
eu hyra, som i avsevärd mån översteg hyran för jämförliga lägenheter.
Disproportionen mellan de hyror, som bli föremål för jämförelse,
skall således ha förelegat redan den 1 januari 1942, något som icke alls
satts i fråga i förevarande hyresmål. Hyresrådet har följaktligen förfarit
felaktigt genom att godtaga hyresnämndens motivering och nämndens åberopande
av 3 § andra stycket hyresregleringslagen.

Svennegård, Ekedahl, Fredricsson och Svensson, vilka äro ansvariga för
hyresrådets utslag, synas numera icke heller vilja påstå, att nämndens
beslut är riktigt i de angivna hänseendena. De göra i stället gällande, att

268

man kunde anse, att varje ändring av hyresförmånerna föranledde att man
hade att göra med ett helt nytt hyresobjekt, för vilket grundhyra saknades
och för vilket ny grundhyra skulle fastställas enligt reglerna om nyfastställelse
av grundhyra, till följd varav det legat närmare till hands att till
stöd för hyresrådets avvisande av besvären åberopa 3 § första stycket hyresregleringslagen.
Så gott som alla hyresrådets övriga ledamöter och suppleanter,
som yttrat sig i ärendet, ha också godtagit den principen att, om en
lägenhet efter den 1 januari 1942 på grund av eftersatt underhåll förfallit
till den grad att den nedsjunkit i en lägre värdeklass, ny grundhyra borde
bestämmas för lägenheten.

Med anledning av vad sålunda anförts vill jag till en början erinra om
att det ingalunda saknar betydelse, hur hyresrådet avfattar sina utslag.
Hyresrådet, vilket som sista instans i hyresmål fått till uppgift att vaka
över hyresregleringslagens rätta tillämpning, måste låta sig angeläget vara
att klart angiva de grunder, på vilka utgången i ett mål stödes. Godtager
hyresrådet en felaktig eller vilseledande motivering, är detta ägnat att skapa
förvirring och osäkerhet hos hyresnämnderna och allmänheten.

Påståendet att i det ifrågavarande hyresmålet ny grundhyra skulle kunna
fastställas med stöd av 3 § första stycket hyresregleringslagen innebär en
uttolkning av lagen, som enligt min mening måste med bestämdhet avvisas.
Det kan tänkas, att en lägenhet efter den 1 januari 1942 undergått sådan
förändring att man måste anse, att lägenheten blivit en annan än den, för
vilken den ursprungliga grundhyran gäller, och att fördenskull ny grundhyra
måste bestämmas. Så torde exempelvis vara förhållandet, om ett eller
flera rum frånskilts lägenheten. Men att endast en på grund av eftersatt
underhåll inträdd minskning av hyresvärdet skulle betraktas på samma sätt,
synes mig ohållbart. Stadgandet i 3 § första stycket tredje punkten hyresregleringslagen
tillåter icke en sådan tolkning, vilken också är oförenlig
med de uttalanden som vid 1944 års riksdag gjordes av departementschefen
och andra lagutskottet. Genom dessa uttalanden är tillfullo klarlagt, att
statsmakterna avsett att frågan om en efter den 1 januari 1942 inträffad
minskning av en lägenhets hyresvärde icke skulle omfattas av hyresregleringslagen
utan avgöras av domstol på talan om nedsättning av hyra. Ett
antagande att lägenheten i fall som det förevarande ej var uthyrd den 1
januari 1942 och att därför ett nytt hyresobjekt uppkommit är enligt min
mening en otillåten fiktion, vilken utan stöd av lag och i strid mot lagstiftarens
klart uttalade avsikter medför en utvidgning av området för hyresregleringen.
Det bör beaktas, att en kristidsförfattning, d. v. s. en lagstiftning
som under trycket av utomordentliga, av tillfälliga svårigheter föranledda
förhållanden gör avsteg från eljest i allmän lag vedertagna rättsgrundsatser
beträffande medborgarnas rättigheter och skyldigheter, måste
tolkas och tillämpas restriktivt. Ett utsträckande av en kristidsförfattnings
giltighetsområde utöver vad i författningen uttryckligen medgives kan icke

269

ske annat än genom ny lagstiftning, även om behovet av en ändring skulle
anses aldrig så angeläget, ett behov som naturligt nog kan göra sig alltmer
kännbart ju längre författningens giltighetstid utsträckes.

Svennegård har — med instämmande av hyresrådets övriga, för det påtalade
utslaget ansvariga ledamöter — anfört, att det ifrågavarande hyresmålet
avgjorts icke med ledning av någon direkt lagtolkning utan med ledning
av den i hyresrådets praxis antagna rättsprincipen att en minskning
av hyresförmånerna kunde leda till nedsatt hyra, vilken princip vore grundad
på hyresregleringslagens anda och mening. Att hyresregleringslagen icke
bygger på en sådan princip framgår av vad jag förut anfört. Rörande hyresregleringens
ändamål och grunder må för övrigt hänvisas till vad Lindstedts
i ärendet avgivna utlåtande därutinnan innehåller. Svennegårds uppfattning
synes mig icke bygga på lagens lydelse och vad vid statsmakternas
lagstiftningsverksamhet förekommit, utan på den anda och mening som
Svennegård anser borde vara den riktiga. Sasom argument för en ändiad
lagstiftning på området torde hans uttalanden mycket väl kunna ha fog
för sig, men icke såsom en utveckling av vad gällande rätt innehåller. Här
föreligger icke, såsom Svennegård gör gällande, en lucka i lagen som måste
igenfyllas, utan lagstiftaren har fullt medvetet ansett en särskild reglering av
förhållandena i det ifrågavarande hänseendet obehövlig och hänvisat till
vad de allmänna rättsreglerna i nyttjanderättslagen innehålla.

Det är obestridligt, att hyresgästen icke genom nyttjanderättslagen
skyddas i den omfattning, som en tolkning av hyresregleringslagen enligt
Svennegårds uppfattning skulle medgiva och som måhända också vore önskvärd.
Framhållas må emellertid, att ju mer hyresvärdet av en lägenhet
sjunker på grund av uppkommande brister, desto större möjligheter har
hyresgästen att jämlikt nyttjanderättslagen i domstols väg erhålla nedsättning
av den avtalade hyran och desto mindre blir behovet av en särskild
hyresreglering i detta hänseende. Därtill kommer, att ehuru hyresregleringslagen
icke preciserar den hyresvärdens prestation, som grundhyran
skall motsvara — stadgandet i 27 § hyresregleringslagen om förtäckt hyreshöjning
är tillämpligt i åtskilliga fall av bristande överensstämmelse mellan
hyresförmånerna och grundhyran. Hyresregleringsmyndigheterna ha
också enligt lagens 22 § möjlighet att, då väsentligt ändrade förhållanden
inträtt, upptaga avgjort ärende till ny prövning. I flera av de fall, som beröras
i de i ärendet avgivna yttrandena och som enligt hyresrådets praxis
medfört sänkning av grundhyra, skulle rättelse i stället ha kunnat vinnas
med stöd av nämnda paragrafer. Så torde exempelvis vara förhållandet, då
avtal träffats om att trappstädning eller andra sådana prestationer, som den
1 januari 1942 ålegat hyresvärden, skola övertagas av hyresgästen eller då,
efter det en grundhyra höjts med anledning av vissa nyinstallationer, hyresvärdet
minskats på grund av att dessa installationer borttagits eller blivit
obrukbara.

270

Enligt Kungl. Maj:ts för statens hyresråd den 19 juni 1942 utfärdade instruktion
skall det särskilt åligga hyresrådet att, i den mån föreskrifter angående
tillämpningen av lagen om hyresreglering m. m. icke utfärdas av
Kungl. Maj:t, meddela dylika föreskrifter. Svennegård synes hysa den uppfattningen
att sådana föreskrifter lämnats genom den av hyresrådet utgivna
handboken för hyresnämnderna. Det torde emellertid vara uppenbart, att
med föreskrifter i instruktionens mening avses anvisningar beträffande förvaltningsverksamhetens
utformning eller praktiska handhavande och icke
direktiv rörande lösningen av rena rättsfrågor.

Även om en i hyresrådet tillämpad praxis kan tjäna till ledning vid avgörandena,
åligger det dock varje ledamot att pröva om en antagen rättstillämpning
är lagligen grundad och kan av honom godtagas. Genom det
ifrågavarande utslaget har den hyresrådets praxis, mot vilken jag i det föregående
riktat anmärkning, pressats till ytterlighet, då en lägenhet, som
endast företett vissa lätt avhjälpta brister i målning m. m., förutsatts vara
en annan än den, som var uthyrd den 1 januari 1942. Utslaget synes mig
utgöra ett talande exempel på den hos kristidsmyndigheter stundom
iakttagna benägenheten att i sin strävan efter effektivitet icke hålla sig
inom de gränser, som statsmakterna utstakat för myndighetens handlande.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört finner jag, att hyresrådet genom
att i det påtalade utslaget på sätt som skett nedsätta grundhyran för den av
Nilsson förhyrda lägenheten på grund av försummat underhåll överskridit
sin befogenhet och följaktligen förfarit felaktigt.

Emellertid är uppenbart, att hyresrådets för utslaget ansvariga ledamöter
vid grundligt övervägande ansett den tolkning, de givit de ifrågavarande
bestämmelserna i hyresregleringslagen, överensstämma med lagens syfte
och vara ägnad att främja allmänt och enskilt väl. De ha därvid handlat
efter bästa förstånd och kunnat stödja sin tolkning på vissa uttalanden i
den av hyresrådet år 1945 utgivna handboken för hyresnämnderna samt på
en inom hyresrådet sedan åtskillig tid tillbaka tillämpad praxis.

På grund härav och då jag — efter det klarläggande av hithörande rättsfrågor
som skett i förevarande ärende — anser mig kunna utgå från att
hyresrådet i framdeles uppkommande fall av liknande beskaffenhet skall
taga den här omhandlade principfrågan under förnyat övervägande, har
jag vid prövning av ärendet funnit mig kunna låta bero vid att giva hyresrådet
del av mina nu gjorda uttalanden, varjämte jag i framställning till
Konungen ifrågasatt, huruvida icke talan mot hyresrådets beslut med anledning
av därstädes anförda besvär borde i viss omfattning få fullföljas till
Kungl. Maj:t i regeringsrätten. (Jfr s. 275 o. f.)

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

271

III. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående ändring av vissa bestämmelser om
rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Den 2 december 1954 avlät jag till Konungen följande framställning:

Enligt stadgandena i 17 kap. 11 § och 18 kap. 14 § rättegångsbalken
äger domstols laga kraftvunna dom i tvistemål rättskraft rörande rättegångskostnadernas
fördelning mellan parterna i målet. Part har att förteckna
de kostnader, för vilka han vill yrka ersättning av motparten. Ersättningsskyldighetens
omfång bestämmes sedan i domen och någon ny
rättegång om kostnaderna får ej föras av någondera parten. Ej heller kan
parten, om han fullföljer talan, i överrätten fordra annan eller högre ersättning
för sina kostnader i underrätten än den han där yrkat.

Skall vittne, sakkunnig eller annan tredje man erhålla ersättning i målet,
blir enligt rättegångsbalken förhållandet följande. Det tredje mannen
tillkommande ersättningsbeloppet bestämmes av rätten och i rättens beslut
utsäges tillika, vilkendera parten som i första hand skall gälda ersättningen.
Om beslutet vinner laga kraft, är därmed rättsförhållandet mellan
tredje mannen och den i första hand ersättningsskyldiga parten slutgiltigt
reglerad. Denna part äger sedan att före domen i målet framställa anspråk
att motparten skall till honom återgälda det till tredje mannen utdömda
beloppet. Skulle tredje mannen icke ha av rätten tillerkänts hela det belopp
han yrkat, kan därvid den i första hand ersättningsskyldiga parten
självfallet icke fordra mer än vad tredje mannen tillerkänts. Genom domen
i målet regleras därefter frågan huruvida ersättningen till tredje mannen
skall stanna å denna part eller i vilken omfattning dessa kostnader skola
gottgöras honom av motparten. Vill tredje mannen icke nöja sig med den
honom tillerkända ersättningen, har han att mot beslutet föra särskild
talan genom besvär inom tre veckor från beslutet. Den slutliga domen i
målet, mot vilken part äger anmäla vad inom en vecka, kan då redan ha
vunnit laga kraft. En av överrätten i anledning av tredje mannens besvär
företagen höjning av ersättningsbeloppet inverkar i så fall icke på förhållandet
parterna emellan. Den i första hand ersättningsskyldiga parten har under
nu angivna omständigheter ingen möjlighet att av motparten erhålla
gottgörelse för vad han av överrätten förpliktats till tredje mannen utgiva
utöver vad underrätten tillerkänt denne.

Kostnad för bevisning i tvistemål skall i vissa fall förskjutas av allmänna
medel. Rörande skyldigheten att till statsverket återgälda sådan förskjuten
kostnad gäller i huvudsak samma regler som i fråga om rättegångskostnader
i allmänhet. Statsverket kan följaktligen komma att få slutligen vidkännas
en genom besvär av tredje man tillkommen kostnad, som om den
fastställts redan av underrätten skolat återgäldas av part.

272

Den ordning för parts skyldighet att återgälda av statsverket förskjuten
rättegångskostnad, för vilken i det föregående redogjorts, gäller icke i
mål, vari part åtnjutit fri rättegång. I 18 kap. 13 § och 31 kap. 9 § rättegångsbalken
har intagits erinran om att därom är särskilt stadgat. Med
denna erinran torde närmast avses bestämmelserna i 6 §, 8 § första stycket
och 13 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång rörande omfånget av den
återbetalningsskyldighet, som åligger den part som åtnjutit fri rättegång.
Förhållandet mellan dennes motpart och statsverket regleras i 8 § andra
stycket, vari stadgas att — där ej part, som åtnjutit fri rättegång, enligt
första stycket förklarats skyldig att återgälda kostnad, som där avses —
sådan skyldighet skall åläggas motpart eller annan, som enligt lag skulle
varit pliktig att gottgöra parten kostnaden. Ordalagen i detta lagrum synas
åsyfta en reglering i full överensstämmelse med rättegångsbalkens stadganden
om rättegångskostnader i mål i allmänhet. Det oaktat har lagrummet
ansetts icke utgöra hinder för överrätt, som på besvär av tredje man
höjt dennes av underrätten bestämda ersättning, att — ändock att underrättens
dom i målet vunnit laga kraft — förplikta tappande part att till
statsverket återgälda vad enligt överrättens beslut sålunda ytterligare skall
utgå av allmänna medel. Att så kunnat ske beror uppenbarligen på vad
som förekommit vid tillkomsten av lagen den 12 maj 1944 angående ändring
i lagen om fri rättegång.

Till grund för denna lagändring ligger ett av sakkunniga år 1942 avgivet
betänkande (SOU 1942: 50). De sakkunniga anförde i detta ämne (s. 106)
följande: Enligt 8 § andra stycket i lagen om fri rättegång skulle tappande
motpart under de i lagrummet angivna förutsättningarna förpliktas återgälda
statsverket dess kostnader för den fria rättegången, alltså även biträdesersättning.
Hade tappande motpart av underrätt ålagts att gälda
sådan ersättning, borde han — om biträdet efter talan mot underrättens
beslut hos hovrätten lyckats utverka höjning därav — vara pliktig att
gottgöra statsverket även ökningen. Enligt vad de sakkunniga erfarit syntes
emellertid — åtminstone i fall då enbart biträdet fullföljt talan — ej alltid
föreskrivas skyldighet för den ersättningspliktiga motparten att återbetala
det belopp, varmed ersättningen höjts. Enligt de sakkunnigas uppfattning
måste det anses oriktigt att, då hovrätt i anledning av förd klagan
höjde biträdesersättningens belopp, enligt 8 § andra stycket ersättningsskyldig
part ej förpliktades återgälda statsverket även ökningen.

Vad de sakkunniga sålunda uttalat beträffande biträde enligt lagen om fri
rättegång synes i samma mån böra gälla även annan tredje man i fri rättegång.

Vid den ifrågavarande lagändringens behandling vid 1944 års riksdag
anförde chefen för justitiedepartementet i proposition nr 12 (s. 50) följande:
Med anledning av de sakkunnigas berörda uttalande ville departementschefen
framhålla, att frågan om åläggande av ersättningsskyldighet enligt

273

8 § andra stycket hörde till själva domen i målet. Denna dom kunde icke
ändras med anledning av besvär som biträde, vittne eller annan kunde
anföra över beslut om beloppet av den ersättning av allmänna medel, som
tillkomme honom. För att säkerställa att vederbörande part bleve ersättningsskyldig
även för de ökade belopp, som högre rätt kunde tänkas komma
att utdöma, borde i stället iakttagas, att domen formulerades så att den
omfattade allt vad som enligt lagen skolat gäldas av allmänna medel. Denna
fråga syntes böra beaktas vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter. Iakttoges
vad nyss sagts, komme även att inbegripas statsverkets kostnad för
protokoll, som med anledning av fri rättegång i underrätt utskreves för
parten efter det utslag meddelats.

Dessa de sakkunnigas och departementschefens synpunkter synas ha efterföljts
i praxis. I ett i NJA 1949 s. 599 refererat rättsfall hade en vadesvarande
i ett tvistemål i hovrätten haft fri rättegång med en advokat såsom
biträde. I samband med hovrättens dom hade rättegångsbiträdet tillerkänts
ersättning med lägre belopp än biträdet begärt, varjämte vadekäranden
förpliktats återgälda statsverket beloppet. Sedan rättegångsbiträdet
fullföljt talan mot hovrättens beslut i ersättningsfrågan men domen i övrigt
vunnit laga kraft, ändrade Kungl. Maj:t i beslut den 8 november 1949 såtillvida
beslutet, att vad biträdet ägde att av allmänna medel utfå bestämdes
till ett med 25 kronor förhöjt belopp. Kungl. Maj:t förpliktade därjämte
vadekäranden att återgälda statsverket jämväl det belopp, med vilket den
biträdet tillkommande ersättningen sålunda ökats.

Frågan om vem som slutligen skall bära kostnaden för tredje mans verksamhet
i rättegången blir alltså beroende på om den part, som blivit ersättningsskyldig
till tredje man, beviljats fri rättegång med påföljd att ersättningen
förskotterats av allmänna medel. Genom att statsverket på ovan
angivet sätt kommit i förmånligare ställning än enskild kan det för part
vara till nackdel att hans motpart har fri rättegång. Enligt mitt förmenande
kan en sådan ordning icke anses tillfredsställande. De fiskaliska intressena
— annan grund för den åsyftade olikheten torde icke kunna åberopas —
synas mig böra träda tillbaka för de vedertagna rättsprinciper, som bestämma
utgången i rättegångsmål i allmänhet. Något åläggande att i
annan ordning än rättegångsbalken medgiver gottgöra statsverket den förhöjning
av ersättning, som tredje man enligt lagen om fri rättegång kan bli
tillerkänd av överrätt, bör därför enligt min mening icke ifrågakomma.

Den tillämpning av lagen om fri rättegång, rörande vilken jag sålunda
anser mig böra föreslå ändring, har möjliggjorts genom det av departementschefen
rekommenderade förfarandet att i domen i målet icke utsättes
det belopp, med vilket part är ersättningsskyldig till statsverket, utan att
i domen endast helt allmänt föreskrives, att parten är skyldig ersätta statsverket
de kostnader, som därifrån utgått eller komma att utgå i anledning
av den fria rättegången. Jämväl i detta hänseende står tillämpningen i

18 — Ju8titicombudamajinen8 ämbetaberättelse till 1955 urs riksday.

274

strid mot de enligt rättegångsbalken vedertagna principerna. I rättegångsmål
i allmänhet har rätten i regel att i domen bestämma det belopp, som
part har att utgiva till motparten, statsverket eller annan. Till grund härför
ligger bland annat, att de utdömda rättegångskostnaderna ofta äro
av betydelse för parterna vid bedömandet av huruvida de skola överklaga
domen i sak.

Enligt min mening bör rättegångskostnadernas belopp fastställas i domen
även i fråga om parts ersättningsskyldighet till statsverket i anledning av
fri rättegång. Samma skäl för att man i domar i allmänhet angiver omfånget
av tappande parts ersättningsskyldighet för rättegångskostnad föreligga
givetvis även om motparten har fri rättegång. Med de stora belopp,
till vilka rättegångskostnaderna numera kunna uppgå, bör den tappande
parten vid sitt övervägande av fullföljdsfrågan kunna omedelbart av domen
inhämta summan av sina förpliktelser. Erinras må också om svårigheten
att underlåta att i domen fixera ett bestämt belopp i de fall, då den
tappande parten ålägges att gälda endast en del av de av statsverket förskjutna
kostnaderna. Så kan exempelvis jämkad ersättningsskyldighet förekomma
jämlikt 18 kap. 4 och 6 §§ rättegångsbalken.

Vid mina inspektioner av underrätterna har jag iakttagit, att häradsrätterna
ofta bruka i domen angiva det belopp som part förpliktas till
statsverket återgälda i anledning av den fria rättegången, medan däremot
rådhusrätterna mera allmänt följa departementschefens anvisning. Denna
skiljaktighet i tillämpningen torde ha sin grund däri, att expeditionslösen
alltjämt utgår i stadsdomstolarna men ej i häradsrätterna samt att beställning
av expedition i målet ej sällan efter domens meddelande men innan
den vunnit laga kraft göres av den part, som åtnjutit fri rättegång. Därest
den av mig här ovan föreslagna ändringen rörande ersättningen till tredje
man vid fullföljd av talan skulle vinna bifall, uppstår icke någon svårighet
att utsätta ersättningsbeloppet i domen annat än beträffande dessa lösenavgifter
vid stadsdomstolarna. Denna svårighet synes mig emellertid icke
behöva hindra en ändring i det ifrågavarande hänseendet. Den närmast
till hands liggande möjligheten torde vara ett upphävande av rätten till
expeditionslösen av den, som åtnjuter fri rättegång. Det inkomstbortfall
för städerna, som en sådan begränsning av rätten till expeditionslösen skulle
medföra, skulle måhända behöva kompenseras. Storleken av inkomstbortfallet
är svår att utan särskild undersökning uppskatta, men den torde
endast i fråga om de största rådhusrätterna uppgå till mera beaktansvärda
belopp. Skulle denna väg icke befinnas framkomlig, kunde — intill dess
rådhusrätterna förstatligas — ersättningsskyldighetens belopp fastställas i
domen med undantag för lösenkostnaderna, rörande vilka domen då endast
skulle innehålla, att den tappande parten förpliktades återgälda vad av
allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå i sådant hänseende.

275

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd Eders Ivungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

2. Framställning angående införande av rätt att fullfölja talan
mot statens hyresråds beslut i vissa fall.

I detta ämne avlät jag den 20 december 1954 till Konungen en så lydande
skrivelse:

I de administrativa mål, vari förekommer en part sställning liknande den
som föreligger i tvistemål vid allmän domstol, äger som regel sakägare möjlighet
att draga beslut av central myndighet under Kungl. Maj:ts prövning.
Undantag från denna regel finnas dock. Så t.ex. må jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete klagan ej föras över beslut av försäkringsrådet.
Likaså är statens hyresråd sista instans i dit fullföljda mål.

I 21 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m.m. stadgas sålunda,
att talan ej må föras mot hyresrådets beslut med anledning av anförda
besvär. Detta stadgande äger tillämpning också med avseende å ärende
enligt lagen samma dag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m.m. Till grund för denna beskärning av fullföljdsrätten torde
ligga dels den omständigheten att hyresrådet ansetts huvudsakligen komma
att avgöra värderings- och skälighetsfrågor, vari utrymme måste lämnas
för en fri skönsmässig bedömning, dels det förhållandet att hyresrådet
erhållit en sammansättning, som är ägnad att garantera speciell sakkunskap
och kompetens i sådant hänseende.

I sin verksamhet har hyresrådet emellertid ofta att pröva rena rättsfrågor
och de rättsprinciper, på vilka av hyresrådet tillämpade lagar äro grundade.
Dessa frågor äro ofta av svårlöst beskaffenhet. Av utredningen i ett
här anhängiggjort ärende, nr 459/1952, angående klagomål mot hyresrådet
(jfr s. 233 o. f.) ha framgått åtskilliga omständigheter, vilka tala för att
de rättsfrågor, som hyresrådet har att avgöra, böra kunna hänskjutas till
prövning av regeringsrätten. Ärendet har föranlett mig att taga del av förhållandena
inom hyresrådet och i viss mån göra mig underrättad om hyresrådets
praxis. Denna undersökning har bibragt mig den uppfattningen
att det med fog kan ifrågasättas, huruvida icke spörsmålet om hyresrådets
egenskap av sista instans i besvärsmål måste i rättssäkerhetens intresse
tagas under omprövning.

Enligt min mening har hyresrådet i ett i sagda ärende omförmält utslag
den 26 juni 1952, utan stöd av lag och i strid mot statsmakternas klart
uttalade ståndpunkt, nedsatt grundhyran för en bostadslägenhet på grund
av eftersatt underhåll och därigenom överskridit gränserna för hyresregle -

276

ringslagens tillämplighetsområde. De närmare omständigheterna i ärendet
framgå av min i avskrift bifogade, denna dag till hyresrådet avlåtna skrivelse
i saken. Jag har i ärendet inhämtat yttranden ej blott från hyresrådets
för utslaget den 26 juni 1952 ansvariga ledamöter utan även från
flertalet övriga ledamöter av hyresrådet. Hyresrådets ordförande uttalade
därvid en mening av innebörd att utslaget var oförenligt med hyresregleringslagens
stadganden och grunder. De flesta av de ledamöter, som yttrat
sig, ha hävdat den principen — vilken jämväl tidigare kommit till uttryck
i hyresrådets praxis — att minskning av grundhyra kunde ske på grund
av eftersatt underhåll, men spörsmålen hur långt denna princip kunde
utsträckas och hur beloppet av grundhyreminskningen skulle beräknas voro
föremål för delade meningar. Några ledamöter ha uttalat tvivel om, huruvida
principen överhuvud vore riktig. De för utslaget ansvariga ledamöterna
synas icke ha haft fullt klart för sig, på vilken bestämmelse i hyresregleringslagen
de stött sitt beslut. Att döma av de motiveringar, som lämnats
i ett par av hyresrådets senare utslag i mål om grundhyra, synes den
omförmälda principen icke ha legat till grund för avgörandena i dessa mål.
Vad i ärendet förekommit visar således, icke blott att en oriktig rättstilllämpning
förekommit, utan också att det inom hyresrådet funnits betydande
meningsskiljaktigheter och en viss osäkerhet rörande hyresregleringslagstiftningens
omfattning och grunderna för lagstiftningen.

Jämväl i ett annat fall synes hyresrådet ha till grund för sitt utslag i ett
hyresmål lagt synpunkter, vilka stå i strid mot de riktlinjer som statsmakterna
under förarbetena till hyresregleringslagstiftningen uppdragit. Vid
prövning av frågan om giltigheten av en skedd uppsägning hade hyresrådet
i utslag den 23 september 1952 utgått från att en omfördelning efter behovsprövning
hyresgäster emellan kunde ske av redan uthyrda lägenheter.
Sedan resning sökts i hyresrådets utslag, avslog visserligen högsta domstolen
denna ansökan men förklarade samtidigt, att den rättstillämpning som
låg till grund för utslaget stode i mindre god överensstämmelse med hyresregleringslagens
grunder (NJA 1953 s. 124). Enligt vad jag har mig bekant
har hyresrådet icke därefter grundat något sitt avgörande på den sålunda
av högsta domstolen underkända rättstillämpningen.

Att hyresrådet vid sin behandling av några enstaka rättsfrågor visat sig
ha förfarit felaktigt eller att djupgående meningsskiljaktigheter rörande
till grund för hyresregleringslagstiftningen liggande betydelsefulla principer
förekommit bland hyresrådets ledamöter kan naturligtvis, ehuru allvarligt
nog, icke ensamt för sig påkalla en lagändring, som skulle giva sakägare
möjlighet att fullfölja sin talan till Kungl. Maj:t. Emellertid föreligga jämväl
andra omständigheter, som framhäva behovet av en sådan lagändring.

Hyresrådet består i ordinarie sammansättning av en ordförande, som
skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt sex ledamöter. Två av
ledamöterna skola representera fastighetsägarna och två hyresgästerna. För

277

de två övriga ledamöterna äro inga kompetensföreskrifter meddelade. För
ordföranden och ledamöterna skola finnas suppleanter. Vid avgörandet av
besvärsmål är hyresrådet beslutmässigt med fem ledamöter, nämligen ordföranden,
en representant för fastighetsägarna och en för hyresgästerna
samt två ledamöter utan intresserepresentation. På grund av ökningen av
hyresrådets arbetsbörda ha ett stort antal suppleanter måst förordnas. För
närvarande finnas 41 suppleanter, därav 10 för ordföranden, 10 för fastighetsägarerepresentanterna,
6 för hyresgästrepresentanterna samt 15 för de
två ledamöterna utan intresserepresentation. De sistnämnda 15 suppleanterna
ha med få undantag domarutbildning och äro till övervägande delen
hovrättsdomare. Hyresrådet arbetar nu vid avgörandet av besvärsmål på
11 fem-mansavdelningar, därvid ledamöterna i varje avdelning växla från
sammanträde till sammanträde.

Hyresrådet har alltså en allsidig sammansättning med ett mycket starkt
inslag av kvalificerade jurister. På grund av det stora målantalet är hyresrådets
praxis emellertid svår att överblicka. Antalet hittills av hyresrådet
avgjorda mål torde uppgå till omkring 50 000. Därtill kommer, att hyresrådets
motiveringar till sina utslag ofta äro bristfälliga. I det förut omförmälda
resningsmålet anförde hyresrådet i ett till högsta domstolen avgivet
yttrande härutinnan följande: ”Hyresrådets utslag innehålla endast
sällan någon principiell motivering. Ofta ges ingen egentlig motivering alls.
De avgörande omständigheterna få utläsas ur handlingarna. Emellanåt har
läget varit det att hyresrådets alla eller flesta ledamöter enats om själva
slutet men sinsemellan lagt olika vikt vid särskilda omständigheter.” Såsom
framgår av handlingarna i det förut omförmälda, hos mig anhängiggjorda
ärendet nr 459/1952 händer det, att beslut av hyresnämnd fastställes av
hyresrådet utan att hyresrådet därvid fäster något avseende vid om den
av hyresnämnden lämnade motiveringen är riktig eller ej. Den omständigheten
att bristande motivering i hyresrådets utslag förekommer i stor utsträckning
torde åtminstone till en del vara förorsakad av den stora arbetsbörda,
som åvilar hyresrådets ledamöter. Hyresrådets balans av oavgjorda
besvärsmål uppgick vid årsskiftet 1953/1954 till 2 915 mål. Ett betydande
antal mål, främst uppsägningsmålen, äro av synnerligen brådskande beskaffenhet.
Sedan hyresrådet under år 1954 erhållit en viss förstärkning,
har man beräknat, att balansen skall, om tillströmningen av mål håller sig
konstant, kunna avarbetas på tre år. Det ligger under sådana omständigheter
i sakens natur, att hyresrådets intresse inriktas på att målen avgöras
så snabbt som möjligt, medan arbetet med utslagens utformning får stå
tillbaka. Enligt vad jag inhämtat torde man dock under senare tid ha sökt
att i större utsträckning än tidigare åstadkomma fullständig motivering av
utslagen, särskilt i vad det gällt principfrågor.

Redan från början av sin verksamhet har hyresrådet haft sin uppmärksamhet
riktad på angelägenheten av en enhetlig och fast rättstillämpning.

278

Hyresrådet lät fördenskull år 1945 från trycket utgiva en handbok för hyresnämnderna.
Denna handbok är dock i vissa avseenden föråldrad, och
hyresrådet torde därför ha i åtskilliga stycken måst frångå handbokens anvisningar.
Det är ju också självklart, att under årens lopp nya rättsfrågor
ständigt uppkomma, vilka icke behandlas i handboken. — Vidare har hyresrådet
till ledning för ledamöterna upplagt en minnesbok. I denna införas
beslut av två slag, nämligen dels principbeslut, som av hyresrådet i dess
ordinarie sammansättning fattas i frågor av principiell innebörd, och dels
sådana beslut i besvärsmål, som äga prejudicerande eller eljest principiellt
intresse. Några föreskrifter om minnesbokens förande ha ej lämnats —
arbetsordning för hyresrådet saknas — men den regeln anses ha gällt, att
beslut av det senare slaget böra, sedan de införts i minnesboken, i fortsättningen
följas av hyresrådets avdelningar. Skulle en fem-mansavdelning
vid överläggningen i ett mål finna, att avdelningens mening står i strid
mot ett i minnesboken infört rättsfall, anses avdelningen böra, utan att
någon slutgiltig omröstning företages i sakfrågan, hänskjuta målet till avgörande
i ordinarie plenum. Ny eller ändrad praxis skulle på detta sätt
icke införas av en avdelning med tillfällig sammansättning, utan praxis
skulle ändras endast av ordinarie plenum. Det bör i synnerhet på den
fungerande ordföranden ankomma att tillse, att hyresrådets rättstillämpning
blir konsekvent. Minnesboken är, såsom avsedd för internt bruk inom
hyresrådet, föga känd av hyresnämnderna och icke alls av allmänheten.
Fördenskull fick nuvarande revisionssekreteraren Hans Fredrik Ringdén
uppdrag av hyresrådet att undersöka möjligheterna att redigera en fullständig
minnesbok, som kunde utgivas till ledning för hyresnämnder och
enskilda. Ringdén avlämnade den 15 december 1951 ett yttrande i saken,
men hyresrådet har ännu icke tagit ställning till frågan.

Med anledning av vad som förekommit i det omförmälda ärendet nr
459/1952 har jag tagit del av minnesboken för att om möjligt bilda mig
en uppfattning om dess värde. Endast fyra principbeslut, alla från åren
1944 och 1945, ha intagits i minnesboken. Ett av dessa beslut har hyresrådet
sedermera frångått på föranledande av vissa av chefen för justitiedepartementet
vid 1945 års riksdag gjorda uttalanden. Referaten av besvärsmål
uppgå till ett antal av 226. Efter att till en början 25—30 rättsfall
om året intagits i minnesboken, har antalet referat under de senaste åren
blivit allt färre. Således intogos år 1952 8 och år 1953 7 referat. Under år
1954 har endast ett referat intagits i minnesboken. Ett stort antal referat
avse mål, som avgjorts av fem-mansavdelning och således icke av hyresrådet
i dess ordinarie sammansättning. Tiden har icke medgivit mig någon
mera ingående granskning av referaten, men jag har dock kunnat konstatera,
att de i minnesboken intagna utslagen i flera fall stå i strid mot varandra
eller synas vara byggda på mot varandra stridande grunder. Hyresrådets
praxis synes av minnesboken att döma ha, åtminstone tidvis, varit

279

osäker och vacklande. Särskilt torde tvekan kunna råda om vilka gränslinjer
hyresrådet uppdragit för sin kompetens i förhållande till allmän
domstol.

Att hyresrådet i vissa fall saknat fast praxis framgår av ett i ärendet nr
459/1952 av en erfaren ledamot av hyresrådet fällt yttrande. Ledamoten
anförde, att motstridiga eller svårförenliga utslag från olika fem-mansavdelningar
inom hyresrådet verkat upplösande på rättstillämpningen vid
hyresnämnderna och att de också kunde vålla allmänheten rättsförluster.
Flera ordförande i hyresnämnder ha också för mig uttalat den uppfattningen
att de icke sett sig i stånd att utröna hyresrådets praxis i åtskilliga
frågor och att en jämförelse mellan hyresrådets utslag i likartade mål
stundom väckt deras förvåning eller förvirring. Också parter och intressesammanslutningar
ha, enligt vad jag erfarit, haft samma inställning. Jag
vill dock härutinnan erinra om vad jag förut sagt om hyresrådets ofullständiga
motivering av sina utslag. Det kan därför tänkas, att hyresrådets
praxis är mera fast och bestämd än vad minnesboken och utslagen giva
vid handen.

Minnesboken utgör otvivelaktigt en god vägledning, icke minst genom
de problemställningar den innehåller, men den kan icke anses utgöra en
klar sammanfattning av hyresrådets praxis. Hyresrådet torde ha meddelat
en hel del utslag av principiell innebörd, som icke intagits i minnesboken.
Att hyresrådet självt är medvetet om minnesbokens brister framgår av dess
önskan att grundligt genomgå och revidera densamma. En sådan revision,
som uppenbarligen måste ske under direkt medverkan av hyresrådets ordinarie
ledamöter, synes med hänsyn till tid och kostnader svår att åstadkomma,
särskilt som minnesboken därvid torde behöva i stor omfattning
kompletteras med däri nu ej refererade utslag. Trots det värde minnesboken
har, synes den mig icke kunna i sitt nuvarande skick anses uppfylla
de krav, som böra ställas på en godtagbar rättsfallssamling.

Ytterligare en omständighet är i nu förevarande hänseende värd beaktande.
Enligt 14 § Kungl. Maj:ts instruktion för statens hyresråd den 19
juni 1942 skola av ordföranden efter föredragning av byråchefen eller annan
befattningshavare som därtill förordnats avgöras sådana besvärsmål,
som hyresrådet genom beslut in pleno överlämnar till ordförandens avgörande.
Med stöd härav har hyresrådet den 9 mars 1943 meddelat delegation
till ordföranden av vissa besvärsmål. Enligt detta beslut avgör ordföranden
ensam uppenbart deserta mål samt meddelar beslut om återförvisning, som
icke innebär avgörande i sak, samt om avskrivning efter återkallelse. Jämväl
övriga mål iiro ordförandemål under förutsättning att hyresnämnden
varit enhällig, att föredraganden ej föreslagit ändring av nämndens beslut,
att ordföranden ej finner tvekan råda om fastställclse av nämndens beslut
och att ordföranden ej finner målet vara av betydelse för enhetlig rättstilllämpning.
År 1953 utgjorde antalet ordförandemål 5G4 men har vissa ti -

280

digare år uppgått ända till ett tusental. Utslag i ordförandemål meddelas
ej blott av hyresrådets ordinarie ordförande utan även av hans suppleanter.

Även om antalet ordförandemål numera är jämförelsevis ringa — något
över en tiondel av alla avgjorda besvärsmål — är det enligt min mening
knappast lämpligt, att hyresmål i sista instans avgöras av endast en person.
låt vara en kunnig domare. Visserligen kunna i allmänhet målen icke
avgöras av ordföranden mot föredragandens reservation, men målen föredragas
ofta av nyanställda amanuenser, som icke kunna ha någon mera
ingående kännedom om hyresregleringslagstiftningen eller om hyresrådets
praxis. Ordförandens verksamhet i dessa mål synes närmast innebära en
prövning av fråga, huruvida tillstånd skall lämnas en klagande att hos
hyresrådet få fullfölja talan mot hyresnämnds beslut. Ett fall är i detta
sammanhang värt uppmärksamhet. En suppleant för ordföranden hade i
ett mål funnit en hyresvärd icke vara berättigad att fullfölja talan mot
hyresnämnds beslut att icke till prövning upptaga hyresgästs framställning
om ogiltigförklaring av uppsägning och därför lämnat hyresvärdens talan
utan avseende. I senare inkomna mål, som behandlats in pleno, har hyresrådet
kommit till motsatt uppfattning och upptagit hyresvärdens besvär
till prövning.

Vad jag i det föregående anfört kan sammanfattas sålunda: På grund
av att hyresrådet arbetar på ett flertal avdelningar kan det vara svårt att
vinna enhetlighet i hyresrådets rättstillämpning. Det stora antalet mål som
avgjorts av hyresrådet medför, att hyresrådets praxis i rättsfrågor ej lätt
kan överblickas. Hyresrådets motivering av sina utslag är ofta bristfällig.
Utslagen iiro ej sällan motstridiga eller svårförenliga och en klar praxis synes
i åtskilliga fall icke ha utformats, särskilt i fråga om de principer, som
ligga till grund för avgörandena. Försök att genom utarbetande av en pålitlig
rättsfallssamling nå ökad stadga i hyresrådets praxis har icke lett
till resultat. I ett par fall av stor principiell betydelse har hyresrådets rättstillämpning
måst betecknas såsom oriktig. Hyresrådets rättstillämpning
har icke givit hyresnämnderna och allmänheten erforderlig ledning. I hyresrådet
såsom sista instans avgöras vissa mål av ordföranden ensam.

Enligt min mening böra de sålunda rådande förhållandena medföra, att
frågan om hyresrådets lämplighet såsom sista instans i besvärsmål tages
under övervägande. För att tillbörlig rättssäkerhet skall vinnas synes mig
talan mot hyresrådets beslut böra få fullföljas hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten,
så framt beslutet avser avgörandet av en rättsfråga eller avgörandet
av en sådan fråga är bestämmande för beslutets innehåll. Däremot torde
hyresrådet alltjämt böra vara sista instans i vad dess prövning avser värderings-,
billighets- eller skälighetsfrågor och således beträffande avgöranden,
där utrymme mer eller mindre lämnas åt det fria skönet. Genom att
därigenom rättsfrågorna skulle kunna komma att prövas av regeringsrätten
kan en fast och i allo rättsenlig praxis i dessa mål utformas och komma

281

till allmän kännedom. Den egenartade form av fullföljdstillstand, som gäller
i fråga om beslut av pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten, torde
icke böra ifrågakomma beträffande beslut av hyresrådet.

Hyresregleringslagstiftningen har visserligen endast temporär giltighet,
men dess upphävande synes så mycket mindre vara att förutse inom en
nära framtid som hyresregleringskommittén i sitt den 23 oktober 1954
framlagda betänkande angående hyran för omöblerade lägenheter föreslagit
ett utsträckande av regleringen. Därest kommitténs förslag antages,
komma nya rättsfrågor att fordra sin lösning, i all synnerhet som de föreslagna
bestämmelserna beröra och kanske också fordra ändring av gällande
bestämmelser i allmänna hyreslagen.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

3. Framställning angående tillgodoseende av lantbruksnämndernas
behov av ökad juridisk sakkunskap.

Den 28 december 1954 skrev jag till Konungen följande:

Under senare år ha genom anmälningar från enskilda personer hos mig
anhängiggjorts åtskilliga ärenden, som avsett lantbruksnämnds handläggning
och avgörande av på sådan nämnd ankommande frågor. De i anmälningarna
påtalade förhållandena ha ej sällan varit av beskaffenhet att föranleda
erinringar och påpekanden av mig angående fel och misstag från
nämndernas sida. Med hänsyn till vad sålunda förekommit har jag ansett
det påkallat att genom inspektion hos olika lantbruksnämnder och även
eljest under min ämbetsutövning närmare granska denna gren av statsförvaltningen.
Jag har därvid ägnat min uppmärksamhet företrädesvis åt
handläggningen inom nämnderna av frågor rörande jordbrukets yttre rationalisering
samt av frågor i övrigt, vilka för sitt avgörande tarva rättsligt
övervägande. Min granskning har föranlett talrika anmärkningar och erinringar
från min sida, särskilt vad angar lantbruksnämndernas tillämpning
av lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen) samt lagen den 30 juni 1947 om kronans förköpsrätt
(förköpslagen).

Jämlikt 1 § jordförvärvslagen må jordbruksfastighet, där ej annat följer
av vad i lagen stadgas, cj förvärvas genom köp, byte eller gåva utan tillstånd
av den lantbruksnämnd, inom vars verksamhetsområde fastigheten
är belägen. Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde.
Sökes icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, är fånget
ogillt. Ilar emellertid lagfart meddelats å fång, må den omständigheten att
tillstånd ej sökts eller ansökan därom ej bifallits icke inverka ä fångets gil -

282

tighet (2 §). De materiella hindren för tillstånd till jordförvärv angivas i
lagens 3 §. I första stycket av denna paragraf stadgas absolut förbud mot
förvärv av jordbruksfastighet i vissa fall. Tillstånd må sålunda icke meddelas,
om anledning föreligger till antagande att fastigheten skulle bli vanskött
i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar
att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång,
som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller bereda sig vinst genom
snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom
bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för
fastighetens brukande. Andra stycket i samma paragraf innehåller vissa
villkorliga inskränkningar i rätten till förvärvstillstånd. Föreligger nämligen
ej sådant fall som nämnts i första stycket men kan det antagas, att
sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller,
vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt
detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen
förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort en
brukningsenhet, må ansökningen icke bifallas med mindre sökandens innehav
av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket
eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt
värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl därtill föreligger. Jordförvärvslagen
har rent allmänt angivits åsyfta säkerställande av förekomsten
inom landet av ett starkt och bärkraftigt jordbruk, som handhas
av en självägande jordbruksbefolkning, och förhindrande för sådant ändamål
av jordbruksfastigheters övergång i icke jordbrukande personers ägo.
I överensstämmelse härmed anförde chefen för jordbruksdepartementet i
den till grund för lagen liggande propositionen (nr 194/1948), att lagen
borde användas allenast för att motverka i och för sig olämpliga förvärv
av jordbruksfastigheter samt att för främjande av jordbrukets yttre rationalisering
endast borde tillgripas de medel som toge direkt sikte på detta
ändamål, nämligen — förutom de frivilliga åtgärder som i första hand borde
komma i fråga lagarna om kronans förköpsrätt och om expropriation.

Enligt förköpslagen äger vid försäljning av jordbruksfastighet kronan för
att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar lösa till sig fastigheten
till det pris som köparen utfäst (1 §). Förköpsrätten utövas av lantbruksnämnd.
Skyldighet stadgas för lantbruksnämnden att efter framställning
från ägare av jordbruksfastighet meddela beslut, huruvida fastigheten
är behövlig för bildandet av bärkraftiga brukningsdelar; sådant beslut skall
meddelas för viss tid, minst två och högst fem år; har nämnden funnit
dylikt behov av fastigheten ej föreligga, må förköpsrätten ej göras gällande
under den tid beslutet avser (4 §). Beslutar lantbruksnämnden att göra
bruk av kronans förköpsrätt, åligger det nämnden vid äventyr av talans
förlust att instämma köparen inom tre månader från det lagfart söktes å
dennes fång (6 §). Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandling -

283

en i bestyrkt avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden, åligger det denna
vid äventyr av talans förlust att inom en manad från det anmälan skedde
instämma sin talan (7 §). Enligt avgörande av högsta domstolen (NJA 1952
s. 93) är sådan anmälan att anse såsom fullgjord, när köparen, med överlämnande
av köpehandlingen eller avskrift därav, bringat fånget till lantbruksnämndens
kännedom, även om detta skett exempelvis vid ansökan
om lånegaranti eller eljest utan hänvisning till angivna stadgande. Beslutar
nämnden att förköpsrätten skall begagnas, må nämnden tillika samtidigt
förordna, att rätten skall tillkomma annan än kronan; i dylikt fall skall vad
i lagen sägs om bland annat lantbruksnämnden gälla den, som sålunda satts
i kronans ställe (13 §).

Icke sällan har jag uppmärksammat, att lantbruksnämnderna vid prövning
av jordförvärvsansökningar obehörigen grundat sina avgöranden pa
rationaliseringssynpunkter. Såsom ett exempel bland många kan anföras
följande fall. En person, som icke tidigare ägde jordbruksfastighet, hade
hos en lantbruksnämnd ansökt om tillstånd till förvärv av en sådan fastighet.
Ansökningen avslogs på förslag av nämndens delegation för yttre
rationalisering. Delegationen anförde sasom motivering till sitt avstyrkande,
att fastigheten vore ett ofullständigt jordbruk som på grund av sitt
läge och sin storlek samt med hänsyn till byggnadsbeståndets beskaffenhet
lämpligen borde sammanföras med viss annan fastighet. Sökandens förvärv
hade därför synts delegationen leda till mindre lämplig fastighetsbildning
och kunna förväntas icke bli till övervägande nytta för jordbruket i orten.
Då sökanden emellertid ej tidigare ägde jordbruksfastighet och då ej heller
eljest förelegat förhållande som i 3 § andra stycket jordförvärvslagen avses,
hade förvärvstillstånd kunnat vägras sökanden allenast på någon av de
grunder som anges i paragrafens första stycke, grunder som enbart hänföra
sig till sökandens person och hans avsikter med förvärvet. Lämpligheten
av att fastigheten disponerades för rationaliseringsändamål hade således
icke bort få inverka på frågan om förvärvstillstånd, varemot givetvis på
sådan grund utövande av kronans förköpsrätt kunnat övervägas.

Understundom har i jordförvärvsärenden obehörig hänsyn tagits till
rationaliseringssynpunkten genom att ansökan om tillstånd till förvärv av
fastighet såsom tillskottsjord lämnats utan bifall under motivering att annan
person, som också ansökt om förvärvstillstånd, vore i större behov av salufastigheten
såsom tillskottsjord till sin fastighet. I vissa fall ha därvid förhållandena
varit sådana, att sökandens förvärv i och för sig kunnat bedömas
icke komma att lända till övervägande nytta för jordbruksnäringen i orten.
I några fall har emellertid blott den omständigheten kunnat åberopas, att
det ur rationaliseringssynpunkt vore mera fördelaktigt om viss annan person
än sökanden finge förvärva fastigheten. Jordförvärvslagen innehåller
icke något stadgande, enligt vilket på sådan grund tillstånd kan vägras
person, mot vilkens förvärv hinder icke möter på grund av föreskrift i 3 §.

284

Vid nagra tillfällen har jag vidare kunnat iakttaga, att förvärvstillstånd
vägrats, enär giltig köpehandling ej kunnat företes eller den fastighet ansökningen
avsåg — enligt vad som vore känt inom lantbruksnämnden — ej
var till salu. Förvärvstillstånd kan emellertid meddelas i form av förhandsbesked,
oberoende av om köpeavtal kommit till stånd eller ej. Sökandens
utsikter att verkligen fa köpa fastigheten är därvid en omständighet, varmed
nämnden icke har att skaffa. I ett fall har t. o. m. ansökan på skäl,
varom nu är fråga, förklarats icke upptagas till prövning. Det upplystes,
att nämnden valt denna form att skilja sig från ärendet bland annat för
att komma ifrån ett materiellt bedömande av tillståndsfrågan, vilken sades
ha
självklara skyldighet att till saklig prövning upptaga varje hos densamma
i laga ordning anhängiggjort ärende, som faller inom området för dess
verksamhet.

Fn förutsättning för att utövande av kronans förköpsrätt skall kunna
äga rum är, att giltigt fang kommit till stand och att således i förekommande
fall lantbruksnämnden lämnat tillstånd till förvärvet enligt jordfor
värvslagen. Upprepade gånger har jag iakttagit, hurusom ansökan om
tillstånd enligt jordförvärvslagen bifallits endast för att därigenom förutsättning
skulle kunna skapas för utövande av förköpsrätt en vid förvärvet.
Besluten ha i dessa fall uppenbarligen icke, såsom rätteligen bort ske, grundats
pa ett från förköpsfragan fristående bedömande enligt jordförvärvslagen
av sökandens kvalifikationer och förvärvets art.

Ett gott exempel på ett enligt min mening riktigt tillvägagångssätt utgör
följande fall. En jordbruksfastighet hade gått i köp och utövande av kronans
förköpsrätt vid köpet hade varit i hög grad angeläget. Köparen hade
emellertid icke till fullo uppfyllt kvalifikationerna för att kunna få jordförvärvstillstånd.
Sådant hade därför vägrats honom av lantbruksnämnden,
oaktat nämnden — då fånget därigenom blivit ogiltigt — samtidigt satt
sig ur stånd att utöva förköpsrätten.

Ett fall som i detta sammanhang förtjänar närmare redogörelse är följande.
En lantbruksnämnd hade genom sitt ortsombud erhållit kännedom
om att viss jordbruksfastighet försalts. Därefter hade förmedlaren av försäljningen
med insändande av köpehandling i avskrift skriftligen hos nämnden
anhållit om besked, huruvida köparen ”finge köpa nämnda fastighet”.
1 anledning av vad sålunda förekommit beslöt nämnden att utöva kronans
förköpsrätt vid fånget. I anslutning därtill beslöt nämnden vidare — utan
ansökan av köparen — att ”för talans fullföljande i förköpsmålet” meddela
köparen tillstånd till förvärvet enligt jordförvärvslagen. Köpehandlingen
hade inletts med orden ”Under förutsättning av vederbörligt tillstånd för

köparen att förvärva viss fast egendom upplåta vi och försälja___”,

Vederbörande lantbruksdirektör upplyste på min fråga, att nämnden funnit
sig med hänsyn till återgivna uttryckssätt i köpehandlingen kunna be -

285

handla denna såsom innefattande jämväl ansökan om förvärvstillstånd.
Förmedlarens förfrågan hade i förevarande fall upptagits och behandlats
såsom sådan anmälan som i 7 § förköpslagen sägs. Häremot synes intet vara
att invända. Förvärvstillstånd kan emellertid icke meddelas annorledes än
efter ansökan. Någon formlig ansökan om förvärvstillstånd hade icke ingivits
till nämnden, och nämnden hade uppenbarligen icke ägt att av köpehandlingens
lydelse fingera, att en sådan ansökan gjorts. Då vidare förfrågningen
från förmedlaren måste antagas endast ha haft till ändamål att utröna,
huruvida köparen kunde räkna med att vid förvärv av fastigheten
få behålla densamma, hade nämnden saknat befogenhet att ingå pa frågan
om förvärvstillstånd. Befogenhet därtill hade nämnden emellertid saknat
också av annan grund. Även om skäl förelegat att i köpekontraktet se en
ansökan om förvärvstillstånd, hade nämligen ansökningen icke gjorts av
förvärvaren, och förmedlaren hade — såvitt handlingarna utvisade icke
ägt behörighet att å köparens vägnar ansöka om förvärvstillstånd.

Konsekvensen av det anförda är, att utövningen av kronans förköpsrätt
kan förhindras genom att en köpare — sedan han anmält sitt köp enligt
7 § förköpslagen och erhållit besked att lantbruksnämnden beslutat utöva
förköpsrätten — underlåter att göra ansökan om förvärvstillstånd, varigenom
köpet bringas att förfalla. Detsamma är emellertid också händelsen,
om innan köp slutits förhandsbesked inhämtas från nämnden enligt 4 §
förköpslagen. Förhållandet är en följd av lagstiftningens utformning och
kan icke bringas ur världen annorledes än genom lagändring. Att, såsom
i förevarande fall skett, söka undgå nämnda, för rationaliseringsarbetets
effektivitet förvisso mindre gynnsamma följd av lagstiftningen genom att
utan i jordförvärvslagen förutsedd ansökan därom meddela förvärvstillstånd
och såmedelst mot köparens önskan fylla den brist i förutsättningarna
för förköpsrätten, som frånvaron av förvärvstillstånd utgör, kan icke
vara tillåtet.

I två fall har jag iakttagit hurusom tjänstemän vid lantbruksnämnd på
ett anmärkningsvärt sätt åvägabragt förutsättningar för förköpsrättens
utövande. Fallen äro av den beskaffenhet, att en mera ingående redogörelse
synes erforderlig.

I det ena fallet hade från en köpare av en jordbruksfastighet till lantbruksnämnden
inkommit ansökan om förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen.
Vid ansökningen hade fogats avskrift av fångeshandlingen. Sökanden
hade emellertid försuttit den i 2 § jordförvärvslagen angivna tiden för
sökande av förvärvstillstånd, i följd varav köpet förfallit. I promemoria
till nämnden hade en av dess tjänstemän, vilken besiktigat fastigheten, uttalat
att denna borde förvärvas av kronan. Då frågan om förvärvstillstånd
förehades i nämndens delegation för yttre rationalisering, beslöt delegationen
bordlägga ärendet under hänvisning till att köpet förfallit. En hos
nämnden anställd lantbrukskonsulent avlät diirefter med återsändande av

286

köpehandlingen en skrivelse till sökanden, vari denne meddelades, att bordläggning
skett ”i avvaktan på att köpehandlingen förnyades”. Skrivelsen
innehöll i anslutning härtill följande anvisning: ”1 det fall Ni alltfort önskar
förvärvstillstånd å ifrågavarande fastighet får jag sålunda anmoda Eder
att med återställande av bifogade köpehandling vederbörligen förnyad inkomma
med förnyad ansökan om förvärvstillstånd.” Om den redan inom
nämnden väckta frågan om utövande av kronans förköpsrätt nämndes intet
i skrivelsen. Sedan sökanden med anledning av innehållet i skrivelsen
ombesörjt förnyelse av köpet, upptogs ärendet ånyo av delegationen för
yttre rationalisering, som därvid beslöt hänskjuta detsamma till avgörande
i plenum med förslag att tillstånd till förvärvet borde lämnas och samtidigt
beslut meddelas om utövande av kronans förköpsrätt vid det på grund av
förnyelsen nu giltiga fånget. Nämnden fattade därefter i plenum beslut i
överensstämmelse med delegationens förslag och väckte sedermera vid domstol
talan mot sökanden om kronans förköpsrätt till fastigheten.

I det andra ärendet förekom följande. Två makar hade försålt vissa jordbruksfastigheter
till två andra personer gemensamt. Köparna hade därefter
hos lantbruksnämnden ansökt om förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen.
Ansökningen hade också i detta fall inkommit först efter utgången
av den i 2 § jordförvärvslagen stadgade tremånaderstiden, varför fånget
saknat giltighet. Nämnden beslöt likväl dels att meddela sökandena tillstånd
till förvärvet, dels ock att utöva kronans förköpsrätt vid fånget.
Underrättelse därom delgavs sökandena. Nämnden ingav därefter till vederbörande
häradsrätt ansökan om stämning å köparna med yrkande om
förköpsrätt till fastigheterna. Då emellertid på grund av fångets ogiltighet
förutsättning saknats för utövande av förköpsrätten, avlät lantbruksdirektören
samma dag stämningsansökningen ingavs till rätten en skrivelse till
säljarna av — med utelutande här av kontrahenternas och fastigheternas

namn — följande lydelse: ”Då köpet---för att vara fullt giltigt

måste förnyas, översänder jag blanketter på sådan förnyelse. Ett exemplar

skall ni sända till---(köparna)---och ett skall Ni behålla. Det

sista emotser lantbruksnämnden åter.” Säljarna undertecknade förnyelsehandlingarna
och tillställde nämnden ett exemplar därav. Nämnden framställde
därefter i ny stämningsansökan samma yrkande mot köparna som
i den tidigare ansökningen. Vid rätten bestredo köparna nämndens talan.
De gjorde därvid gällande, att säljarna, därest de förstått nämndens syfte
med att begära förnyelse av köpet, icke skulle ha undertecknat förnyelsen
och att fördenskull denna såsom tillkommen under oriktig förutsättning
icke vore giltig. Säljarna bekräftade i rättegången såsom intervenienter på
köparnas sida, att de, om de haft kännedom om nämndens beslut att utöva
förköpsrätten, icke skulle ha medverkat till förnyelse av köpet, samt framhöllo
vidare, att de hyst den uppfattningen att de genom förnyelsen skolat
hjälpa köparna att undanröja föreliggande hinder mot dessas förvärv

287

av fastigheterna. I sin dom fann häradsrätten — enär förnyelsen icke tillkommit
under sådan medverkan av köparna att därigenom träffats giltigt
avtal innebärande upplivande av det förfallna köpet — förutsättning saknas
för utövande av förköpsrätten och ogillade fördenskull käromålet.
Sedan lantbruksnämnden vädjat mot domen, upphävde hovrätten häradsrättens
dom och biföll på anförda skäl käromålet. Hovrätten fann emellertid
”med hänsyn till beskaffenheten av de rättsfrågor som uppstått genom
det sätt på vilket lantbruksdirektören åstadkommit förutsättning för förköpsrättens
utövande” köparna böra trots denna utgång erhålla full gottgörelse
av kronan för sina kostnader å målet såväl vid häradsrätten som i
hovrätten.

De åtgärder, som i dessa båda fall från lantbruksnämndens sida vidtagits
till åstadkommande av förnyelse av köpen, ha uppenbarligen haft till syfte
att skapa förutsättning för utövande av kronans förköpsrätt vid fången.
Att denna omständighet varit av beskaffenhet att — därest den varit till
sin innebörd känd för kontrahenterna — på ett avgörande sätt inverka på
deras vilja att förnya köpen kan icke ha varit främmande för nämnden.
Det synes därför ha bort vara nämnden angeläget att i samband med förslagen
om förnyelse av köpen också giva sina avsikter otvetydigt tillkänna,
i all synnerhet som nämndens medverkan till köpens förnyelse kunnat förutses
eljest komma att hos kontrahenterna väcka föreställningen att nämnden
icke ämnade lägga hinder i vägen för köparna att få behålla fastigheterna.
I det förstnämnda ärendet synes emellertid nämndens avsikt att
utöva förköpsrätten i stället ha dolts för sökanden, på vilken den i ärendet
avlåtna skrivelsen måste ha i detta hänseende verkat direkt vilseledande.
I det senare ärendet hade sökandena visserligen erhållit del av nämndens
beslut att utöva förköpsrätten. Mot bakgrunden av vad som förekommit
under rättegången framstår det emellertid såsom uppenbart, att varken
köparna eller säljarna haft någon klar uppfattning om nämndens avsikt
med förnyelsen, vilket synes så mycket mer naturligt som den av lagstiftningens
utformning nödvändiggjorda kombinationen av förvärvstillstånd
och förköpsrätt måste vara ägnad att för allmänheten fördunkla innebörden
av nämndens åtgärder. Såsom särskilt anmärkningsvärd framstår lantbruksdirektörens
åtgärd att med förbigående av sökandena vända sig direkt
till säljarna, vilka icke underrättats om förköpsavsikten, för att av dem
utverka förnyelsen. Hovrättens uttalande i rättegångskostnadsfrågan synes
innebära, att hovrätten funnit lantbruksdirektörens förfarande klandervärt.
Gemensamt för båda fallen är, att en tjänsteman hos nämnden i avsikt att
därigenom möjliggöra ett utövande av förköpsrätten synes ha med öppna
ögon främjat tillkomsten av en under oriktig förutsättning angående denna
avsikt avgiven — och allenast därigenom uppnåelig — viljeförklaring från
enskild person, innefattande förmögenhetsrättsligt förfogande. Ett dylikt

288

förfaringssätt, som med fog kan karaktäriseras såsom mindre uppriktigt,
är ägnat att hos allmänheten allvarligt rubba förtroendet för nämnden.

Vid sin befattning med ärenden angående kronans förköpsrätt ha lantbruksnämnderna
ofta visat bristande förtrogenhet med gällande rättegångsordning.
I denna del kunna anföras följande exempel.

Sedan köparen av en jordbruksfastighet vägrats tillstånd till förvärvet
enligt jordförvärvslagen och fånget i följd därav blivit ogiltigt, hade säljarna,
två makar, överlåtit fastigheten till köparens son, vilken därefter
erhållit lagfart å fastigheten. Vederbörande lantbruksnämnd hade sedermera
beslutat utöva kronans förköpsrätt och vid häradsrätten väckt talan
mot sonen med yrkande om sådan rätt. Samtidigt hade säljarna instämt
sonen till häradsrätten med yrkande om köpets återgång. Denne hade bestritt
lantbruksnämndens talan men medgivit återgångsyrkandet. Lantbruksnämnden
hade begärt att få inträda som intervenient i återgångsmålet
och samtidigt framställt yrkande att återgångstalan måtte ogillas.
Häradsrätten hade avslagit nämndens interventionsbegäran samt dömt till
återgång av köpet. Nämnden hade därefter fullföljt talan mot domen i hovrätten
men, sedan nämnden lyckats träffa uppgörelse med säljarna om förvärv
av fastigheten, under hänvisning därtill återkallat sin fullföljda talan,
i följd varav hovrätten avskrivit målet. Nämnden begärde därefter hos
häradsrätten, att förköpsmålet, som under tiden varit vilande, måtte avskrivas,
samt yrkade förpliktande för motparten i detta mål att ersätta
kronan dess kostnader å målet. Såsom grund för sistnämnda yrkande anförde
nämnden att, därest icke i återgångsmålet fastigheten frångått motparten,
nämndens talan i förköpsmålet skulle ha bifallits. I sitt därefter
meddelade avgörande avskrev häradsrätten målet i huvudsaken samt förpliktade
kronan att gälda svarandens kostnader å målet. Lantbruksnämnden
har i detta fall mot enskild person framställt ett uppenbarligen fullständigt
obefogat anspråk på ersättning för rättegångskostnad, vilket i
betraktande av att nämnden är ett statligt förvaltningsorgan måste te sig
särskilt stötande.

I ett annat fall hade, sedan en lantbruksnämnd meddelat beslut om utövande
av kronans förköpsrätt och i vederbörlig ordning väckt talan därom
mot köparen, nämndens beslut blivit på besvär av köparen undanröjt av
lantbruksstyrelsen. Över styrelsens beslut hade utomstående person besvärat
sig hos Kungl. Maj:t under påstående att förköpsrätten i verkligheten
varit avsedd att utövas till hans förmån, ehuru nämnden av olika skäl icke
formellt gjort bruk av den i 13 § förköpslagen stadgade möjligheten att i
samband med beslutet om utövande av förköpsrätten förordna, att rätten
skulle tillkomma klaganden. I meddelande till styrelsen, som haft att yttra
sig över besvären, bekräftade vederbörande lantbruksdirektör klagandens
uPP§ift samt framhöll, att klaganden på anförda skäl ägde sådan anknytning
till ärendet att besvärsrätt syntes böra tillkomma honom ävensom att

289

lantbruksdirektören ämnade ”undersöka möjligheten att ändra stämningen
därhän att klaganden insattes i kronans ställe”. Uttalandet synes mig
vittna om att lantbruksdirektören saknat närmare kännedom om processrättsliga
regler.

Det sist sagda gäller i ännu högre grad om förfaringssättet i följande fall,
där dessutom genom försummelse från lantbruksnämndens sida en av förutsättningarna
enligt förköpslagen för talans prövning icke blivit behörigen
iakttagen. Vissa jordbruksfastigheter hade genom köp förvärvats av två
makar, vilka erhållit lagfart å fastigheterna, varefter lantbruksnämnden
fattat beslut om utövande av kronans förköpsrätt till fastigheterna. Nämnden
— företrädd av lantbruksdirektören — ansökte därefter hos vederbörande
domstol om stämning å mannen med yrkande om sådan rätt. Mannen
delgavs stämningen inom den i 6 § förköpslagen föreskrivna tiden av
tre månader från det lagfart sökts. Vid sammanträde för förberedelse i målet
yrkade mannen, att nämndens talan måtte ogillas enär allenast han
instämts men icke hustrun, ehuru makarna förvärvat fastigheterna gemensamt.
Mannen hänvisade därvid till en bestämmelse i 3 § förköpslagen att
förköpsrätt ej må utövas allenast i fråga om del av den försålda egendomen,
med mindre denna del utgör självständig brukningsenhet och utan
olägenhet kan skiljas från återstoden av egendomen. Lantbruksdirektören
invände häremot, att genom den å mannen utfärdade stämningens delgivning
med honom även hustrun måste anses ha fått del därav och nämnden
fördenskull vore bevarad vid sin talerätt även mot hustrun. Likväl ingav
lantbruksdirektören å nämndens vägnar därefter ansökan om stämning
jämväl å hustrun med samma yrkande som mot mannen. Tiden för talans
anställande hade emellertid då redan utlupit. Under den fortsatta förberedelsen,
vid vilken också hustrun bestred nämndens talan, meddelade domstolen
på makarnas begäran mellandom i frågan om förköpsrättens bestånd
och förklarade därvid nämnden ha förlorat sin talan mot makarna, enär
hustrun icke instämts inom den i förköpslagen stadgade tiden samt förköpsrätt
icke kunde tillerkännas kronan allenast till mannens andel i fastigheterna.
Det bör givetvis icke få förekomma att offentlig myndighet på
detta sätt anställer rättegång mot enskild person utan att dessförinnan på
betryggande sätt ha gjort sig underrättad om de formella förutsättningarna
för talans prövning. Ännu mera anmärkningsvärt är emellertid, att
icke nämndens talan omedelbart nedlagts, då i rättegången framkommit, att
jämväl hustrun varit ägare till fastigheterna och att tiden för anställande
av kronans talan mot henne gått till ända. Åtgärden att instämma hustrun
i rättegången innebär — då ju den lagstadgade tiden för väckande av talan
utgått — ett fullständigt meningslöst förfarande. Lantbruksdirektörens
åtgöranden i detta fall ha haft till följd en redan från början utsiktslös
rättegång, varigenom besvär och omgång orsakats motparten och kostnad
åsamkats statsverket.

19 — Jusliticombud8?nanncn8 ämbctsbcrättche till 1955 år8 rik8(lay.

290

Jordförvärvslagen innehåller intet stadgande, ur vilket kan härledas befogenhet
för nämnden att vid meddelande av förvärvstillstånd uppställa
villkor, som vid uraktlåten efterlevnad skulle kunna föranleda tillståndets
ogiltighet. Det oaktat har i flera fall förekommit, att på detta sätt villkorade
tillstånd meddelats. Så skulle exempelvis enligt beslut av en lantbruksnämnd
tillståndet ”anses upphävt om sökanden förvärvar annan jordbruksfastighet”.

Ett exempel på otillåtet villkor av i viss mån annat slag erbjuder följande
fall. En köpare av en jordbruksfastighet hade ansökt hos lantbruksnämnden
om tillstånd till förvärv av fastigheten och samtidigt till nämnden
hembjudit en jordbruksfastighet, som han redan ägde. Sedan i nämndens
protokoll antecknats, att anledning saknades till avslag å förvärvsansökningen
samt att den hembjudna fastigheten borde användas för framtida
rationaliseringsändamål, beslöt nämnden meddela sökanden tillstånd till
förvärvet under förutsättning att dessförinnan överenskommelse träffades
om sådant pris för den hembjudna fastigheten, att anbudet kunde antagas
av nämnden. På föranstaltande av lantbruksdirektören, som icke deltagit
i det sammanträde vid vilket detta beslut fattats, beslöt nämnden sedermera,
att nämnda villkor för förvärvstillståndet skulle ”utgå ur protokollet”.
Ett villkor av detta slag innebär i realiteten ett köpslående med
sökanden om förvärvstillståndet, något som uppenbarligen icke under
några omständigheter är tillåtligt.

Understundom har jag kunnat iakttaga förhållanden, som tytt på att
lantbruksnämnd också i andra hänseenden än varom hittills varit fråga
brustit i förmåga att rätt bedöma räckvidden av sina befogenheter. Belysande
härutinnan är särskilt följande fall. Genom lag den 20 april 1951,
som trädde i kraft den 5 maj 1951, ändrades jordförvärvslagen så, att tillstånd
av lantbruksnämnd blev erforderligt jämväl för förvärv genom gåva.
Äldre bestämmelser skola dock fortfarande tillämpas beträffande fång, som
skett före ikraftträdandet av lagändringen. I mål vid en häradsrätt mellan
två makar, kärande, samt tre syskon, svarande, hade kärandena yrkat, att
häradsrätten måtte ogiltigförklara gåva från kärandena till svarandena av
vissa jordbruksfastigheter. Som skäl för att gåvan icke skulle vara giltig
hade kärandena angivit, att gåvan ägt rum efter ikraftträdandet av ovanberörda
ändring i jordförvärvslagen samt att lantbruksnämnden icke givit
svarandena tillstånd till förvärvet, vilket fördenskull vore ogillt. I målet
hade varit ostridigt, att gåvan skett efter lagändringen samt att gåvobrevet
felaktigt daterats dag dessförinnan. Lagfart hade meddelats å fånget.
Häradsrätten hade i sin dom funnit utrett, att antedateringen av gåvobrevet
skett uteslutande i avsikt att kringgå jordförvärvslagens bestämmelser
och att det vid sådant förhållande vore stridande mot lagens mening, därest
den meddelade lagfarten likväl medförde att fånget bleve giltigt. Häradsrätten
hade fördenskull bifallit käromålet. Sedan målet av svarandena förts

291

under hovrättens prövning, hade hovrätten — vid det förhållandet att lagfart
meddelats å fånget — funnit kärandenas talan icke kunna bifallas och
ogillat käromålet. I skrivelse till lantbruksstyrelsen framställde därefter
lantbruksdirektören förfrågan, huruvida lantbruksnämnden finge — i betraktande
av utgångens betydelse ur prejudikatsynpunkt — med anlitande
av för nämndens verksamhet anslagna medel biträda svarandena med överklagande
hos högsta domstolen. Förfrågningen besvarades av styrelsen
nekande. Tanken att offentlig myndighet skulle i rättegång mellan enskilda,
däri myndigheten icke själv uppträder och för talan, kunna lämna
ena parten bistånd, som icke jämväl kommer motparten till del, i syfte
att därmed främja avgörande i viss riktning är uppenbarligen helt oförenlig
med kravet på oväld i förvaltningsverksamheten.

I ett annat fall hade en lantbruksnämnd först meddelat eu sökande tillstånd
enligt jordförvärvslagen till förvärv av viss jordbruksfastighet, dock
med förklaring tillika att tillståndet skulle gälla först sedan sökanden visat
sig genom giltig köpehandling ha försålt honom förut tillhörig annan jordbruksfastighet,
ett villkor som i den suspensiva form det här givits lärer
kunna tillåtas. Sedermera förklarade nämnden — med ändring av sitt tidigare
beslut — att tillståndet skulle gälla först sedan sökanden visat sig ha
försålt ej blott sistnämnda fastighet utan även ytterligare en jordbruksfastighet,
vartill han jämväl varit ägare. På talan av sökanden undanröjde
Kungl. Maj:t det sista beslutet. Nämnden hade här icke ägt att, såsom
skett genom det senare beslutet, ändra sitt ursprungliga beslut.

Esomoftast har det visat sig, att de i gällande instruktion för lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna föreskrivna reglerna för ärendenas formella
behandling inom nämnderna blivit av dessa oriktigt tillämpade. Ett
vanligt fel har varit, att ärenden angående tillstånd enligt jordförvärvslagen
avgjorts i delegation, ehuru — då fråga ej varit om tillskottsjord för
bildande av bärkraftig brukningsdel — avgörandet enligt 38 § i instruktionen
varit förbehållet nämnden i plenum. Lantbruksstyrelsen har i skrivelse
den 25 november 1952 till samtliga lantbruksnämnder framhållit nödvändigheten
av att gällande bestämmelser härutinnan iakttagas, särskilt med
hänsyn till att skyldigheten jämlikt 66 § instruktionen att i vissa fall underställa
Kungl. Maj:ts prövning de ärenden, däri delade meningar föreligga
inom nämnden, eljest lätt kan elimineras.

Vid sammanträde inom en lantbruksnämnd nedlade två ledamöter sina
röster vid omröstning till beslut angående meddelande i visst fall av tillstånd
enligt jordförvärvslagen. Ledamot äger emellertid icke undandraga
sig att deltaga i omröstning, vid vilken han är närvarande, med mindre
han kan åberopa laga jäv eller därmed jämförligt skäl. Såvitt handlingarna
utvisade hade i detta fall icke någon omständighet förelegat, som utgjort
giltig anledning för de båda ledamöterna att icke deltaga i omröstningen.

Ett förhållande som ofta givit anledning till påpekande från min sida är,

292

att motivering icke lämnas till beslut i jordförvärvsärenden. I något fall
har det förekommit, att tillfredsställande upplysning icke givits om skälen
till avslagsbeslut ens efter särskild framställning därom från sökanden. Besluten
böra enligt min mening, i vad de gå sökande emot, innehålla de skäl
varpå de grundas. Sökanden måste nämligen förutsättas vara i behov av
kännedom därom för sitt ställningstagande till frågan om överklagande av
beslutet. Under alla förhållanden måste sökande på därom gjord framställning
kunna få del av skälen till lantbruksnämndens beslut. En nämnd har
då jag påtalat detta genmält, att ”det ibland kan vara mindre tilltalande
att för en sökande utveckla den speciella omständighet, som föranlett avslaget”,
vilket — framför allt om bifall till ansökningen vägrats på grund
av föreskrift i 3 § första stycket jordförvärvslagen — ”många gånger
måste anknyta till antaganden som — hur fullständig utredningen än är
endast kan bygga på sannolikhetens grund”. Det är emellertid ur allmän
rättssäkerhetssynpunkt av vikt — särskilt då beslutet grundats på nämndens
bedömning av förhållanden, hänförande sig till sökandens person och
hans avsikter med förvärvet — att de verkliga skälen för beslutet klart
angivas.

I åtskilliga fall har framgått, att det inom lantbruksnämnderna i betänklig
grad brustit i kunskap om de privaträttsliga regler, som gälla för de
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vilka nämnderna ha att
vidtaga som normala led i sin verksamhet. Härav föranledda felaktigheter
eller olämpliga dispositioner ha kunnat iakttagas särskilt i fråga om köp
och försäljning av fast egendom.

I ett fall hade i ett köpekontrakt, varigenom en lantbruksnämnd förvärvat
vissa fastigheter jämte ännu ej genom lantmäteriförrättning utbruten
del av en annan fastighet, intagits en bestämmelse av följande lydelse:
”Köpebrev, ställt på de personer lantbruksnämnden förordnar, skall utfärdas
i samband med lantmäteriförrättningen under förutsättning att köpeskillingen
blivit till fullo gulden.” Enligt vad som upplystes å nämndens
expedition hade avsikten med bestämmelsen varit, att köpet vid behov
skulle kunna skrivas direkt mellan säljaren och person, till vilken nämnden
ämnade överlåta egendomen i rationaliseringssyfte. En bestämmelse
av detta innehåll synes emellertid medföra, att köpekontraktet icke kan betraktas
annorledes än som en utfästelse om framtida försäljning till köpare,
som av nämnden anvisas. Dylik utfästelse äger icke rättslig giltighet. Detsamma
gäller om en bestämmelse i ett köpekontrakt, enligt vilken lantbruksnämndens
försäljning av viss fastighet — vid tiden för kontraktet
ännu ej ens av nämnden förvärvad — skulle vara utan verkan, därest icke
nämnden senast viss angiven dag fattat beslut om den försäljning kontraktet
avsåg.

I ett annat fall hade i köpekontrakt, varigenom lantbruksnämnden förvärvat
två fastigheter, intagits föreskrift att från köpet undantoges ett å

293

den ena fastigheten befintligt men ännu ej färdigbyggt hus. Nämnden har
här tydligen förbisett, att byggnaden utgjorde tillbehör till den fasta egendomen
och att särskild äganderätt till byggnaden fördenskull icke kunnat
stiftas med verkan mot tredje man. Risk har därigenom uppkommit för
rättsförlust för säljaren.

Såsom exempel på uppenbart olämpligt innehåll i köpehandling utfärdad
av lantbruksnämnd kan ytterligare anföras ett fall, där nämnden som
köpare ”ställt i utsikt”, att säljaren skulle senare få av nämnden köpa ”för
sågverksanläggning lämplig tomtmark”, varjämte nämnden lovat ”att taga
i övervägande” en begäran från säljaren att erbjudas tillfälle till återköp
av den försålda fastigheten eller till förvärv av annan liknande fastighet
”efter genomförd yttre rationalisering av byn”. Meningsskiljaktighet uppstod
därefter mellan säljaren och nämnden angående omfattningen och
innebörden av nämndens berörda åtaganden. Det är givetvis av utomordentlig
vikt, att privaträttsliga avtal mellan kronan och enskild person icke
tillåtas innehålla dylika svävande utfästelser, vilkas rättsliga betydelse icke
låter sig klart fastställas. Synnerligen olämpligt är också, att en förvaltningsmyndighet
i den angivna formen på förhand gör uttalanden i frågor,
som ännu icke blivit av myndigheten i laga ordning prövade.

Icke sällan har jag uppmärksammat, att i köpehandlingar, varigenom
lantbruksnämnd sålt eller köpt fastighet, intagits förbehåll om köpets återgång
under vissa angivna förutsättningar. En lantbruksnämnd lät vid försäljning
av en fastighet i köpehandlingen intaga följande villkor: ”Därest
köparen icke i vederbörlig ordning infriar sina förpliktelser enligt detta kontrakt
skall köpet återgå om säljaren så påfordrar. Av köparen guldet belopp
är i ty fall förverkat.” Liknande bestämmelser ha intagits i andra av
samma nämnd utfärdade köpehandlingar. Det är givetvis uppenbart
olämpligt, att statlig myndighet uppställer förverkandevillkor av detta slag
i sina mellanhavanden med enskilda.

Hos en lantbruksnämnd har jag iakttagit, att ett köpebrev, varigenom
nämnden förvärvat viss fastighet, bevittnats av lantbruksdirektören. Vidare
hade å ett arrendekontrakt, som å nämndens vägnar underskrivits av lantbruksdirektören,
denne även bevittnat arrendatorns namnteckning. Uppenbart
är, att nämnden härigenom försatt sig i ett ur bevisningssynpunkt
oförmånligt läge, därest i framtiden tvist skulle uppkomma vid domstol
angående avtalen, eftersom ju lantbruksdirektören därvid icke skulle kunna
uttala sig såsom vittne utan — i egenskap av ledamot av nämnden och ställföreträdare
för densamma — måste uppträda såsom part i tvisten. Vad
köpeavtalet angår synes detta kunna leda till att, om säljaren bestrider att
köp kommit till stånd, köpet på grund av bristfällig bevittning kan förklaras
ogiltigt. Här har tydligen kravet på god ordning blivit eftersatt.

294

Under riksdagsbehandlingen av förköpslagen blev kraftigt understruket,
att jordbrukets rationalisering i största möjliga utsträckning borde genomföras
på frivillighetens väg. En dylik ståndpunkt, anförde särskilda utskottet
(utlåtande nr 2/1947), vore en förutsättning för att rationaliseringsverksamheten
skulle framstå som en jordbrukets egen verksamhet och för
att de statliga åtgärderna på detta område skulle omfattas med förtroende
av jordbrukarna och av dessa uppfattas såsom ett stöd i strävandena att
förbättra jordbrukets ställning. Såvitt vid mina inspektioner kunnat bedömas,
ha lantbruksnämnderna i allmänhet förmått att väl anpassa sin jordpolitiska
verksamhet efter dessa riktlinjer. Felaktigheter, brister eller
olämpliga tillvägagångssätt, som jag kunnat iakttaga, hänföra sig till stor
del till den formella behandlingen inom nämnderna av olika ärenden och
synas framför allt ha sin grund i avsaknaden inom nämnderna av erforderlig
kunskap om förvaltningsverksamhetens former och medel. I några
av de fall, för vilka jag ovan redogjort, ha uppenbarligen för verksamhetens
främjande anlitats medel, som mera än att grundlägga tillit och samarbetsvilja
synas ägnade att försätta nämnden i en för verksamheten olycklig
motsatsställning till allmänheten. Även eljest ha på sina håll kunnat
förmärkas vissa tendenser hos lantbruksnämnderna att utsträcka sina befogenheter
längre än som förutses i de författningar, som ligga till grund
för nämndernas verksamhet. Ovana och bristande förmåga att bedöma
frågor av rättslig natur ha vidare understundom lett till oriktiga beslut
eller mindre lämpliga överenskommelser, varigenom enskild rätt inkräktats
eller icke behörigen tillvaratagits. Uraktlåtenhet att i erforderlig grad beakta
innehållet i gällande instruktion har slutligen varit orsak till allehanda
felaktigheter i tillvägagångssättet vid handläggning och avgörande
av olika på nämnderna ankommande frågor.

I det av 1947 års centrala lantbrukskommitté avgivna betänkandet med
utredning och förslag rörande organisationen av verksamheten för jordbrukets
yttre och inre rationalisering (SOU 1948: 2) anförde kommittén, att
lantbruksnämndernas behov av juridisk sakkunskap tillsvidare syntes
kunna tillgodoses på så sätt, att nämnderna skulle bemyndigas anlita utomstående
jurister mot arvode. För dylika uppdrag borde, ansåg kommittén,
anlitas hos länsstyrelsen anställd jurist eller ock, där lantbruksnämnden
icke hade sitt säte i residensstad, jurist på platsen. För rättegångar borde
i mån av behov yrkesadvokater anlitas. I proposition till 1948 års riksdag
(nr 149) anförde chefen för jordbruksdepartementet i denna del, att han
i likhet med kommittén ansåge, att lantbruksnämndernas behov av juridisk
sakkunskap tillsvidare borde tillgodoses genom att nämnderna bemyndigades
anlita utomstående jurister mot arvode. Det borde dock enligt
departementschefens mening ej förutsättas, att lantbruksnämnden under
alla förhållanden i första hand skulle söka erhålla sådan arbetskraft från
länsstyrelsen. Uttalandet lämnades utan erinran av riksdagen. Dessa rikt -

295

linjer synas i allmänhet ha följts av lantbruksnämnderna. Sasom juridisk
rådgivare har man sålunda vanligen anlitat rättsbildad befattningshavare
vid länsstyrelsen. I något fall har advokat betrotts med uppdraget att vara
nämndens rådgivare. Att utföra nämndens talan vid domstol uppdrages i
allmänhet åt advokat. I några fall har talan brukat utföras av lantbruksdirektören.
Detta har, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, understundom
utfallit mindre lyckligt. Ett allmänt klagomal från nämndernas
sida har varit, att anslagen för anlitande av juridiskt biträde varit alltför
knappa.

De förhållanden, för vilka jag ovan redogjort, synas mig vara av beskaffenhet
att föranleda förnyat övervägande, huruvida icke till lantbruksnämndernas
disposition borde i permanent form ställas kvalificerad juridisk
sakkunskap. Vad särskilt angår den — icke sällan invecklade — lagtillämpning,
som innefattas i nämndernas olika beslut som statsförvaltningsmyndigheter,
synes det oegentligt och föga lämpligt att biträde anlitas av person,
som icke i sin verksamhet för nämnden är underkastad tjänstemannaansvar.
Vidare innehålla jordförvärvs- och förköpslagarna bestämmelser,
som till följd av de ingrepp i avtalsfriheten och den enskildes dispositionsrätt
över sin egendom de kunna medföra ställa stora krav på en ur rättsliga
synpunkter övervägd och med lagstiftningen på ett flertal andra rättsområden
förenlig tillämpning. Också i övrigt förekomma inom lantbruksnämndernas
verksamhet en mängd spörsmål och angelägenheter, vilka
tarva bedömande från rättsliga synpunkter. Icke minst viktiga äro härvidlag
de mångskiftande rättshandlingar på privaträttens — särskilt fastighetsrättens
— område, vilka ingå såsom normala led i verksamheten och
vilkas företagande ofta direkt beröra enskild rätt. Såväl lantbruksstyrelsen
som ett flertal landshövdingar och lantbruksdirektörer ha också —
stundom med skärpa — för mig framhållit betydelsen av att nämnderna
erhålla juridiskt skolad arbetskraft. Därvid har påtalats den osäkerhet,
som den bristande erfarenheten i rättsliga frågor merendels framkallar hos
nämndernas tjänstemän icke blott i fråga om den direkta lagtillämpningen
utan även beträffande verkningarna i framtiden under olika förutsättningar
av nämndernas förmögenhetsrättsliga dispositioner.

Hos en lantbruksnämnd, där bland ledamöterna finnes en hypoteksombudsman
och såsom rådgivare anlitas en stiftssekreterare, vilken tillika
brukar vara närvarande vid nämndens sammanträden, har jag icke funnit
anledning till någon anmärkning av de slag, som upptagits i min redogörelse
härovan. Inom nämnden förekommande frågor av rättslig natur hade
här erhållit en utmärkt förtjänstfull handläggning. Detta exempel synes
mig, mot bakgrunden av mina iakttagelser på andra håll, utgöra det måhända
bästa vittnesbördet om angelägenheten av juridisk sakkunskap
inom lantbruksnämnderna. Behovet därav synes mig icke komma att bli
mindre vid en omgestaltning av de nuvarande reglerna i jordförvärvs- och

296

förköpslagarna enligt de förslag som innehållas i det av jordbruksrationaliseringsutredningen
i detta ämne avgivna betänkandet (SOU 1954: 16).
Det torde fastmera ytterligare accentueras därest, såsom utredningen föreslagit,
bland annat också tillståndsgivningen enligt nuvarande lag om förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom
överföres till lantbruksnämnderna. Endast genom att nämnderna tillföres
kvalificerad lagfarenhet synes mig betryggande garanti kunna uppnås för
en enhetlig och ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande lagtillämpning
på förevarande område.

IV. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1. Undersökning rörande länsstyrelsernas praxis i
fråga om återkallelse av körkort.

Enligt 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 skall
körkort av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, återkallas i följande
fall, nämligen:

1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket eller 4 §
lagen om straff för vissa trafikbrott (d. v. s. grov vårdslöshet i trafik respektive
rattfylleri eller annan onykterhet vid förande av motordrivet fordon);

2. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande
förpliktelser;

3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i trafikens
eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna
fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter
dessa bestämmelser; eller

4. om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden
i övrigt icke bör betros med att inneha körkort.

Återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse får enligt
nämnda lagrum icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit
avgjord genom lagakraftvunnen dom, såvida ej länsstyrelsen finner uppenbart,
att föraren är olämplig att föra körkortspliktigt fordon. Vid prövning
av fråga om återkallelse får avseende icke fästas vid förseelse, för vilken
föraren dömts mer än två år före begåendet av förseelse, som ger anledning

297

till att frågan upptages till prövning. Tiden för återkallelse av körkort på
nu angivna skäl utgör minst tre månader och högst två år. I fråga om fall,
som härovan under 1 punkten sägs, gälla dock i sistnämnda båda hänseenden
särskilda bestämmelser.

I 34 § vägtrafikförordningen stadgas att, därest mot körkortsinnehavare
förebragts sådan omständighet, som jämlikt 33 § 1 mom. 2—4 punkterna
kan föranleda återkallelse av körkortet, men det kan antagas, att han skall
låta rätta sig utan sådan åtgärd, varning i stället må meddelas. Sådan varning
får — till skillnad från beslut om återkallelse — icke överklagas.

I det av 1944 års trafikförfattningssakkunniga avgivna, till grund för vägtrafikförordningen
liggande betänkandet (SOU 1948:34) framhölls, att
återkallelseinstitutet, trots vanskligheten att finna en lämplig utformning
av bestämmelserna, icke syntes kunna undvaras som ett verkningsfullt
medel för det allmänna till skydd mot förare, som uppenbarligen utgjorde
en fara för trafiksäkerheten. Institutet borde enligt de sakkunniga jämväl
kunna tillgripas, då en förare genom upprepade förseelser mot bestämmelser,
som meddelats i trafikens intresse, visat sin oförmåga eller bristande
vilja att iakttaga dylika bestämmelser. Å andra sidan — uttalade de
sakkunniga — borde en återkallelse ej ske mer eller mindre automatiskt
vid varje fall av överträdelse av de i förevarande hänseende gällande bestämmelserna
och således icke vid engångsförseelser av mindre allvarlig
natur. Åtgärden borde, såvitt anginge trafikförseelser, förbehållas de fall,
då föraren åsidosatt trafiksäkerhetens krav eller gällande bestämmelser på
sådant sätt att utdömt straff ej kunde anses tillfyllest för hans rättelse eller
förnyad prövning av hans lämplighet som förare vore påkallad. Vidare
kunde förarens personliga förhållanden vara av sådan art, att han uppenbarligen
ej borde få behålla sitt körkort, exempelvis vid allmän opålitlighet
i nykterhetshänseende eller dylikt.

Beträffande tillämpningen av varningsinstitutet — vilket i vägtrafikförordningen
utformats i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
gällt enligt 1936 års motorfordonsförordning — yttrades i motiven till sistnämnda
förordning att, med hänsyn till de svåra ekonomiska konsekvenser,
som körkortsindragning kunde medföra för särskilt en yrkeschaufför, varning
syntes ur humanitär synpunkt böra användas i stället för körkortsindragning
i alla de fall, då vederbörande myndighet funne författningens
syftemål kunna uppnås även med dylik disciplinär åtgärd. Uttalandet
underströks sedermera av andra lagutskottet i utlåtande över vissa till 1938
års riksdag avgivna motioner.

Prövningen av frågan huruvida vad mot cn körkortsinnehavare förekommit
är av beskaffenhet att böra föranleda återkallelse av körkort, eventuellt
meddelande av varning, måste — frånsett de fall, då återkallelse på grund
av visst begånget brott är obligatorisk — uppenbarligen ske med hänsyn

298

till omständigheterna i det särskilda fallet. Detta utesluter emellertid icke
att man kan i den praktiska rättstillämpningen, med utgångspunkt från
mera klart avgränsade typfall, uppställa vissa generella riktlinjer för bedömandet.
Regeringsrättens avgöranden i dit hänskjutna körkortsärenden
äro givetvis ägnade att åstadkomma en viss likformighet i länsstyrelsernas
praxis härvidlag. Det är emellertid att märka, att regeringsrättens verksamhet
är begränsad till en prövning, huruvida anledning föreligger att
upphäva eller mildra meddelat återkallelsebeslut, och att den överhuvudtaget
icke omfattar länsstyrelsernas tillämpning av varningsinstitutet. Garanti
för riktiga och enhetliga avgöranden föreligger således, när det gäller att
bestämma den övre, strängare gränsen för länsstyrelsernas ingripande genom
körkortsåterkallelse. För de enskilda körkortsinnehavarna är det emellertid
ett befogat intresse, att icke heller ingripande i form av varning eller
genom verkställande av viss den enskilde berörande utredningsåtgärd sker
utan bärande skäl. Å andra sidan är ur det allmännas synpunkt av stor vikt,
att behöriga åtgärder mot olämpliga körkortsinnehavare icke underlåtas.
En såvitt möjligt enhetlig rättstillämpning hos länsstyrelserna — vilka
enligt gällande kompetensregel ha att pröva frågan om ingripande även
mot körkortsinnehavare, som avflyttat till eller eljest vistas å ort utom
det egna länet och där gjort sig skyldig till förseelse — är följaktligen i hög
grad påkallad.

Den praxis, som inom de olika länsstyrelserna tillämpas i ärenden
rörande återkallelse av körkort, har i skilda lagstiftningssammanhang, senast
av 1944 års trafikförfattningssakkunniga, betecknats såsom i viss mån
ojämn. I några hos mig under senare tid anhängiggjorda ärenden ha även
framkommit omständigheter, som synts mig tyda på att handläggningen och
bedömningen inom länsstyrelserna av vissa uppkomna frågor rörande körkortsåterkallelse
icke alltid följa enhetliga linjer. I ett av dessa klagoärenden
har Kungl. Automobil Klubben i avgivet yttrande påtalat, att
vissa länsstyrelser redan vid förstagångsförseelse av ringa natur och ibland
även vid rena ordningsförseelser plägade anmoda körkortsinnehavaren att
inkomma med förklaring för att därefter avskriva ärendet. Ett sådant
förfarande åsamkade förarna obehag, besvär och även kostnader, då de
inför hotet att få körkortet indraget ofta anlitade rättsligt biträde. I yttrandet
anfördes vidare, att åtskilliga länsstyrelser syntes, i strid mot författningsbestämmelserna,
använda varning som ett mildare korrektiv i de
fall, då begångna förseelser icke ansåges tillräckliga för återkallelse.

Vad sålunda förekommit och vad jag i övrigt rörande förevarande spörsmål
iakttagit vid min inspektionsverksamhet har givit mig anledning att
från ÖÄ och samtliga länsstyrelser införskaffa vissa upplysningar rörande
myndigheternas praxis på området. Uppgiftslämnandet har därvid begränsats
till att avse riktlinjerna för myndigheternas handlande i fem angivna

299

typfall av begångna förseelser, nämligen vårdslöshet i trafik, överskridande
av maximihastighet, överskridande av maximilast, otillåten parkering samt
fylleri jämlikt 11 kap. 10 § strafflagen. Dessutom har uppgift begärts angående
antalet under åren 1952 och 1953 meddelade beslut om återkallelse
och varning ävensom antalet förekomna ärenden som, efter infordrande
av körkortsinnehavarens förklaring, befunnits kunna avskrivas från vidare
åtgärd.

Av det sålunda införskaffade materialet inhämtas följande.

Frågan huruvida vårdslöshet i trafik — här avses renodlade fall av ovarsamhet
vid förande av motorfordon — är av beskaffenhet att aktualisera
körkortsåterkallelse, bedömes enligt yttranden från tolv länsstyrelser med
utgångspunkt från domstolarnas straffmätning. De gränser, som därvid tilllämpas,
äro i viss mån skiftande. När det gäller en förstagångsförseelse upptages
körkortsfrågan till prövning hos tva länsstyrelser vid straff a lägst
20 dagsböter, hos fyra länsstyrelser vid lägst 25 dagsböter och hos sex
länsstyrelser vid lägst 30 dagsböter, varvid i allmänhet kompletterande
utredning införskaffas och förklaring från körkortsinnehavaren infordras.
I fråga om den åtgärd vari prövningen därefter utmynnar — avskrivning,
varning eller återkallelse — framhålles i flera yttranden, att på grund av
skiftande domstolspraxis någon avgörande hänsyn icke tages till straffmätningen
och att beslutet grundas på länsstyrelsens egen bedömning av
varje särskilt fall. Av yttrandena synes kunna utläsas, att sådan förstagångsförseelse,
som enligt angivna normer föranleder körlcortsfrågans upptagande
till prövning, i allmänhet medför varning. En av de länsstyrelser,
som upptaga körkortsfrågan redan vid straff å 20 dagsböter, framhåller
dock, att avskrivning brukar ske i det stora antal fall, där endast 20 30

dagsböter utdömts, såvida icke vid av länsstyrelsen verkställd utredning
framkommit att föraren visat annan olåmplighet. Återkallelse vid förstagångsförseelse
ifrågakommer enligt vissa yttranden endast i mycket svara
fall. I tre yttranden har viss dagsbotsgräns för återkallelse angivits, utgörande
respektive 35, 40 och 50 dagsböter.

Upprepning inom tvåårsperioden av förseelse av den svårhetsgrad, som
hos nu nämnda länsstyrelser föranleder körkortsfrågans upptagande till
prövning, synes ofta medföra återkallelse, i varje fall om varning följt pa
den första förseelsen. Upprepning inom sagda period av förseelse av lägre
svårhetsgrad kan enligt yttrandena även föranleda åtgärd, i regel da varning.
Någon bestämd undre gräns för straffmätningen angives därvid i allmänhet
icke. I ett par yttranden framhålles dock, att hänsyn icke tages till
förseelser som förskyllt lägre straff än 15 dagsböter.

Vad härefter angår praxis hos de länsstyrelser, som i sina yttranden icke
sagt sig taga vissa dagsbotsschabloner till ledning för sitt bedömande, kan
av de allmänt hållna uttalandena knappast mera utläsas än att åtgärd i
form av varning eller återkallelse förekommer vid förstagångsförseelse av

300

särskilt grov eller allvarlig beskaffenhet och i övrigt först vid upprepade
förseelser, därvid återkallelse i allmänhet synes följa först efter förutgången
varning.

I några av de avgivna yttrandena ha vissa omständigheter berörts, som
ansetts förtjäna särskilt beaktande vid körkortsfrågans bedömning. Sålunda
framhålles från flera håll, att den omständigheten att omfattande
skador å person eller egendom uppkommit föranleder bedömande i strängare
riktning. Vidare anföres i fråga om arten av den begångna förseelsen, att
särskild reaktion anses påkallad vid förande av fordon mot rött ljus vid
järnvägsövergång, hållande av en med hänsyn till omständigheterna väsentligt
för hög hastighet samt företagande av omkörning vid skymd sikt. Det
framhålles även, att man vid bedömandet av den ådagalagda ovarsamheten
söker skilja mellan fall, då föraren medvetet åsidosatt någon trafikregel
och därigenom givit upphov till trafikfara, samt fall, då olyckan berott på
att förarens sinnesnärvaro i en trängd situation svikit honom. Den omständigheten
att körkortsinnehavaren är yrkeschaufför kan, enligt vad från
något håll uttalas, medföra en mildare bedömning vid valet mellan återkallelse
och varning samt i fråga om återkallelsetidens längd.

I fråga om överskridande av maximihastighet framgår av yttrandena,
att det övervägande antalet länsstyrelser i normalfallen meddelar varning
först vid andra förseelsen inom tvåårsperioden, varefter återkallelse följer
vid ytterligare förseelse. I en del yttranden framhålles, att för meddelande
av varning vid förstagångsförseelse kräves, att fråga varit om ”mera avsevärt”
eller ”betydande” hastighetsöverskridande — av en länsstyrelse
preciserat till minst 20 kilometer i timmen — eller att förseelsen avsett
förande av buss i trafik. Som lägsta dagsbotsgräns för varning vid förstagångsförseelse
har en länsstyrelse angivit 25 dagsböter och tre länsstyrelser
30 dagsböter. I ett yttrande framhålles, att körkortsfrågan upptages till
prövning redan vid straff å 15 dagsböter. Hos två länsstyrelser förekommer
ingripande först om körkortsinnehavaren fällts till ansvar för tre förseelser
av förevarande slag, därvid förseelserna enligt den ena länsstyrelsen skola
ha begåtts inom loppet av två år och enligt den andra inom ett år.

Enligt flertalet yttranden följer vid överskridande av maximilast ingripande
i form av varning vid andra eller tredje förseelsen inom tvåårsperioden,
såvida överlasterna äro av någon betydenhet, därvid enligt ett yttrande
fråga skall vara om överlast å mer än 20 procent och enligt ett annat straffpåföljd
å tillhopa lägst 30 dagsböter. En grupp av dessa länsstyrelser meddelar
i allmänhet varning vid andra och en lika stor grupp först vid tredje
förseelsen. Endast i ett mindre antal yttranden angives, att åtgärd brukar
förekomma vid förstagångsförseelse. Enligt ett yttrande skall i så fall fråga
vara om överlast å mer än 50 procent och enligt två yttranden straffpåföljd
å lägst 20 respektive 25 dagsböter. En länsstyrelse uppger, att åtgärd
vidtages först vid fjärde eller femte förseelsen.

301

I ett par yttranden framhålles, att en skärpning av praxis under senare
tid genomförts, och i ett par andra att sådan skärpning överväges. Därvid
har hänvisats till inträffad ökning av antalet förseelser av detta slag
samt till förseelsernas trafikfarlighet.

Enbart förseelser mot lolmla parkeringsföreskrifter ha blott i ett fåtal
fall föranlett varning och i intet fall återkallelse. I Stockholm tillämpas
härvid den ordningen att körkortsfrågan upptages till prövning, om antalet
förseelser inom tvåårsperioden uppgår till minst tio eller — därest
åtgärd på grund av sådana förseelser under året därförut förekommit —
minst fem. Varning har i Stockholm förekommit i fyra eller fem fall. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län uppger, att varning meddelats i
några fall, avseende mer än fem förseelser. Två andra länsstyrelser ha meddelat
varning på grundval av fem förseelser inom tvåårsperioden. En länsstyrelse
har ingripit med varning, då ”ett större antal” förseelser förelegat.
Å andra sidan uttalas i ett yttrande, att återkallelseåtgärd icke förekommit,
även om förseelserna uppgått till ”ett stort antal .

Ett förstagångsfall av fylleri utan samband med förande av motorfordon
medför hos alla länsstyrelser utom fyra, att körkortsfrågan upptages till
prövning. Utfallet av denna prövning följer emellertid skilda linjer. Medan
tio länsstyrelser synas mera automatiskt — i ett par fall till och med utan
körkortsinnehavarens hörande — meddela varning, göra de övriga elva
länsstyrelserna sin åtgärd beroende av vad som från vederbörande nykterhetsnämnd
eller polismyndighet kan inhämtas rörande körkortsinnehavaren,
därvid emellertid olika utgångspunkter tagas för bedömandet. Av sistnämnda
länsstyrelser utgå sålunda tre från att åtminstone varning i normalfallet
bör följa på en förstagångsförseelse och besluta återkallelse av
körkortet, därest av nykterhetsnämndens yttrande framgår att körkortsinnehavaren
jämväl på annat sätt än genom den ifrågavarande fylleriförseelsen
givit anledning till anmärkning i nykterhetshänseende, medan övriga
åtta länsstyrelser däremot anse, att ett förstagångsfylleri ej bör medföra
åtgärd med mindre jämväl annan anmärkning mot körkortsinnehavarens
skötsamhet föreligger, i vilket senare fall varning meddelas. Av förenämnda
tre länsstyrelser vidtager dock en länsstyrelse ingen åtgärd, om körkortsinnehavaren
— som därtill lämnas viss tids rådrum — ingår som medlem i
nykterhetsförening och kvarstår däri minst tre månader. Detta förfarande
har gjorts till föremål för särskild utredning från min sida, vilken utredning
ännu ej är slutförd.

Ny fylleriförseelse inom tvåårsperioden medför varning hos de fyra länsstyrelser,
som icke pläga ingripa vid förstagangsfall. Hos övriga länsstyrelser
medför ny fylleriförseelse återkallelse, om varning följt på första förseelsen.
Har så ej skett, meddelas i regel varning. En länsstyrelse uppger

302

dock att, därest varken vid första eller andra fylleriförseelsen någon anmärkning
i övrigt framkommit mot körkortsinnehavaren samt förseelserna begåtts
med längre mellanrum än ett år, ärendet avskrives från vidare åtgärd.

De erhållna uppgifterna angående totala antalet under åren 1952 och
1953 meddelade beslut om återkallelse eller varning ävensom därunder förekomna
ärenden, som efter infordrande av körkortsinnehavarens förklaring
avskrivits från vidare åtgärd, framgår av nedanstående tabell.

Län	Återkallelse	Varning	Avskrivna efter inford-rad förklaring	Summa
Antal	Procent (runt tal)
Stockholms stad ....	.... 1952	446	628	60	5	1.134
	1953	561	577	84	7	1.222
Stockholms län .....	____ 1952	238	401	8	1	647
	1953	237	350	10	2	597
Uppsala län ........	.... 1952	99	104	5	2	208
	1953	100	104	5	2	209
Södermanlands län ..	.... 1952	98	203	59	16	360
	1953	114	148	31	11	293
Östergötlands län ...	.... 1952	209	177	171	31	657
	1953	189	265	150	25	604
Jönköpings län .....	... 1952	129	50	25	12	204
	1953	130	479	74	11	683
Kronobergs län.....	... 1952	74	146	151	43	371
	1953	80	143	125	36	348
Kalmar län ........	... 1952	255	291	55	9	601
	1953	250	290	61	10	601
Gotlands län .......	... 1952	50	51	27	21	128
	1953	49	43	26	22	118
Ulekinge län........	... 1952	98	30	57	31	185
	1953	67	41	15	12	123
Kristianstads län ...	... 1952	268	678	70	7	1.016
	1953	305	537	58	6	900
Malmöhus län ......		330	275	—	0	605
	1953	351	409	—	0	760
Hallands län .......	... 1952	19	54	15	17	88
	1953	20	74	19	17	113
Göteborgs och Bohus län 1952	310	233	52	9	595
	1953	337	219	43	7	599
Älvsborgs län ......	... 1952	173	132	65	18	370
	1953	189	158	137	28	484
Skaraborgs län .....	... 1952	108	56	221	57	385
	1953	104	107	193	48	404
Värmlands län .......	... 1952	182	324	_	0	506
	1953	138	428	—	0	566
Örebro län ..........		109	130	195	45	434
	1953	102	153	158	38	413
Västmanlands län ..	... 1952	105	165	23	8	293
	1953	88	167	50	16	305

303

Län	Återkallelse
Kopparbergs län .....	.. 1952	131
	1953	138
Gävleborgs län ......	.. 1952	211
	1953	210
Västemorrlands län ..	.. 1952	167
	1953	190
Jämtlands län .......	... 1952	76
	1953	97
Västerbottens län ....	.. 1952	137
	1953	101
Norrbottens län .....	... 1952	124
	1953	138

Varning	Avskrivna efter inford-rad förklaring	Summa
Antal	Procent (runt tal)
206	452	57	789
399	224	29	761
477	27	4	715
582	21	3	813
540	5	1	712
704	12	1	906
165	31	11	272
157	31	11	285
199	96	22	432
131	66	22	298
52	17	9	193
37	20	10	195

Till den nu lämnade redogörelsen för länsstyrelsernas praxis i förevarande
hänseenden kunna fogas några mera allmänna reflexioner.

Av det införskaffade materialet framgår, att länsstyrelsernas praxis pa
området är i vissa hänseenden växlande och att skillnaden mellan bedömningarna
av olika typförseelser kunna vara betydande. I fråga om vårdslöshet
i trafik sättes sålunda hos några länsstyrelser gränsen för ingripande
vid ett straff å 20 dagsböter, under det att andra upptaga ärendet
först om minst 30 dagsböter utdömts. För återkallelse på grund av sådan
förseelse varierar dagsbotsgränsen från 35 till 50 dagsböter. När det gäller
överskridande av maximihastighet, medför på något håll redan en förstagångsförseelse
av måttlig svårhetsgrad att ärendet upptages till prövning,
under det att annorstädes åtgärd vidtages först om tre sådana förseelser
begåtts inom loppet av ett år. Medan en del länsstyrelser anse sig böra
i fråga om överskridande av maximilast normalt ingripa vid andra förseelsen,
vidtages på något håll åtgärd först vid fjärde eller femte. Därest en
körkortsinnehavare två gånger fällts till ansvar för fylleri utan att någon
annan känd anmärkning mot honom föreligger — följer hos vissa länsstyrelser
alltid återkallelse av körkortet, hos andra följer endast varning och
hos någon medför det inträffade överhuvudtaget icke påföljd.

Vad först angår den på sina håll tillämpade metoden att med ledning av
dagsbotsschablon pröva, huruvida viss begången trafikförseelse bör föranleda
ingripande i körkortshänseende, lärer intet vara att erinra däremot,
under förutsättning att metoden uteslutande användes såsom ett arbetstekniskt
hjälpmedel för avskiljande av fall, som böra göras till föremål för
närmare granskning. Den härvid beträffande förstagangsförseelser i allmänhet
tillämpade dagsbotsgränsen — 25 ä 30 dagsböter — kan väl också
sägas i regel återspegla en uppfattning inom domstolarna om förefintligheten
av en större grad av ovarsamhet ån vad som är vanligen förekom -

304

mande. Om en sådan dagsbotsschablon begagnas, bör den enligt min mening
vara enhetlig. Att, såsom på några håll förekommer, upprätthålla en
gradering mellan vissa typfall — innebärande således att en viss dagsbotsgräns
tillämpas vid trafikovarsamhet, en annan vid hastighetsöverskridande
och en tredje vid överskridande av maximilast — synes mig knappast
vara motiverat. Därest man skall använda olika schabloner för de
skilda typfallen, förefaller mig lämpligare att — såsom på ett och annat
håll synes praktiseras — i trafikovarsamhetsfallen tillämpa dagsbotsschablon
men i fråga om överskridande av maximihastighet och maximilast en
viss siffergräns för överskridandets faktiska omfattning.

Om användningen av vissa schabloner således kan vara motiverad för
avskiljande av fall, som böra bli föremål för närmare granskning, följer
härav naturligen icke att t. ex. förseelser, som medfört straffpåföljd
under tillämpad dagsbotsschablon, få lämnas helt obeaktade. Jämväl sådana
fall kunna, med hänsyn bland annat till en stundom förekommande
ojämnhet i domstolsbedömningen, förtjäna att uppmärksammas. Vidare är
givet, att länsstyrelsens åtgärder i de utsovrade fallen icke böra följa strängt
schematiska linjer, vare sig i fråga om den rent tekniska handläggningen
eller i fråga om bestämmandet av den slutliga påföljden. Åtminstone i förstnämnda
hänseende synes dock så flerstädes vara fallet, i det att man i samtliga
ärenden, som med hjälp av den ena eller andra metoden utmönstras för
fortsatt handläggning, infordrar förklaring från körkortsinnehavaren samtidigt
som utredning från polis, åklagare eller annan myndighet införskaffas.
Körkortsinnehavaren avkräves sålunda — i allmänhet genom polisens försorg
— förklaring i ärendet, redan innan de faktiska omständigheterna
kring förseelsen blivit fullt klarlagda. Något hinder att så förfara föreligger
givetvis icke i de fall, då det av tillgängligt material uppenbarligen framgår
att körkortsåterkallelse eller varning bör följa. Om det däremot är tveksamt,
huruvida den till länsstyrelsen anmälda förseelsen är av sådan svårhetsgrad
att körkortsåterkallelse kan ifrågasättas, bör utredning rörande
förseelsen först verkställas, innan ställning tages till frågan huruvida ärendet
skall utställas till förklaring. Självfallet bör icke heller — såsom på
nagra hall synes förekomma — infordrande av körkortsinnehavarens förklaring
ske parallellt med införskaffande av ytterligare utredning i de fall,
då från länsstyrelsens egen utgångspunkt den föreliggande förseelsen kan
medföra påföljd mot körkortsinnehavaren endast i förening med annan
graverande omständighet, som till äventyrs kan framkomma vid den begärda
utredningen.

Av den ovanintagna tabellen framgå tydligt de stora skiljaktigheter,
som föreligga i fråga om länsstyrelsernas praxis vid infordrande av förklaring
från körkortsinnehavaren. Medan ett par länsstyrelser icke i något fall
och åtskilliga andra endast i ringa eller ganska begränsad utsträckning infordrat
förklaring, utan att varning eller återkallelse följt, har en annan

305

grupp länsstyrelser så förfarit i ett mycket stort antal fall, på några håll till
och med i mer än halva antalet årligen förekommande ärenden. Infordrande
av förklaring torde här ha skett utan den prövning av åtgärdens behövlighet,
som — med hänsyn till det besvär och de kostnader för både
den enskilde och myndigheterna som därmed är förenat — bör äga rum.

Vid valet mellan varning och återkallelse synas länsstyrelserna i allmänhet,
åtminstone i fråga om förstagångsfall, fästa avseende icke så mycket
vid individualpreventiva synpunkter som till den föreliggande förseelsens
svårhetsgrad. Vid mera svårartade förseelser synes således återkallelse i
regel följa, under det att i andra fall påföljden stannar vid varning. Huruvida
man härvid, såsom påståtts, tillgriper varning även i fall, då förseelsen
icke är av så kvalificerad beskaffenhet att återkallelse kan ifrågakomma,
låter sig icke med säkerhet bedöma på grundval av det föreliggande materialet.
I och för sig är emellertid naturligt och i överensstämmelse med lagstiftningens
syftemål, att man vid ett första ingripande i körkortshänseende
låter påföljden, såvitt möjligt, stanna vid varning. Det måste dock understrykas,
att varning icke får meddelas med mindre förutsättningarna för
återkallelse äro för handen och således, såvitt angår trafikförseelser, endast
då ett grovt åsidosättande av föraren åvilande förpliktelser föreligger.
Det kan även förtjäna påpekas, att beslut om varning på grund av straffbelagd
förseelse icke får, lika litet som beslut om återkallelse, meddelas utan
att lagakraftägande dom föreligger, något som på sina håll icke alltid iakttages.

Vad härefter angår bedömningen av de olika typförseelsema vill jag särskilt
framhålla följande.

Beträffande vårdslöshet i trafik kan uppenbarligen, med hänsyn till de
vitt skiftande formerna härför, någon mera enhetlig handlingslinje för körkortsingripande
icke uppställas. Givet är, att man härvid — såsom i något
yttrande även påpekats — bör strängare bedöma förare, som genom medvetet
överträdande av bestämmelserna ger upphov till trafikfara, än den
som i en plötsligt uppkommande ovanlig situation gör sig skyldig till en
felmanöver. Den från vissa håll gjorda exemplifieringen av ovarsamhetsfall,
som ansetts påkalla sträng reaktion, synes mig också innefatta speciellt
riskskapande företeelser, mot vilka ingripande i förekommande fall icke
bör underlåtas. Med anledning av vad i några yttranden uttalats om att
särskild hänsyn brukar tagas till omfattningen av uppkomna skador å person
och egendom får jag framhålla, att enligt gällande lagstiftning graden av
ovarsamhet vid företagande av viss trafikmanöver är i princip att bedöma,
icke med hänsyn till att skada inträffat eller att fara härför i större eller
mindre grad faktiskt förelegat i det aktuella ögonblicket, utan med utgångspunkt
enbart från den abstrakta fara för trafikolycka som följer av dylik
manöver. En person, som t. ex. företagit omkörning vid skymd sikt och på

20 — Justiticombudsviannens umbctsbcrättclsc till 1055 drs riksdag.

306

grund därav sammanstött eller varit nära att sammanstöta med mötande
fordon, har således icke ådagalagt större trafikvådlighet än den, vilken
gjort motsvarande manöver men haft turen att icke möta någon trafikant.

I fråga om förseelser mot bestämmelserna rörande viss maximihastighet
synes — utöver vad av det redan anförda följer — någon erinran icke vara
att göra mot den allmänna bedömning härutinnan, som kan utläsas av det
övervägande flertalet avgivna yttranden. Vad åter angår överskridande av
maximilast, synas dylika förseelser hos åtskilliga länsstyrelser bedömas
relativt milt och föranleda ingripande först vid upprepade återfall. Såsom
under förarbetena till vägtrafikförordningen framhölls, innebära emellertid
dessa förseelser betydande vådor ur trafiksäkerhetssynpunkt, icke endast
därigenom att själva fordonen utsättas för synnerligen riskabla påfrestningar
utan även genom att vägars och broars bestånd äventyras. Det framhölls
särskilt — under hänvisning till att förseelserna ofta syntes medföra
endast låga straff och i allmänhet icke föranleda körkortsindragning —
att en strängare bedömning därutinnan syntes böra övervägas. Denna anvisning
synes icke i erforderlig grad ha vunnit beaktande. Hos ett par länsstyrelser
har dock en skärpning av tidigare tillämpad praxis i förevarande
hänseende vidtagits och hos några överväges sådan skärpning.

Vad som i yttrandena framkommit rörande körkortsingripande på grundval
av viss frekvens av ■parkeringsförseelser föranleder icke annat uttalande
från min sida, än att antalet begångna förseelser i och för sig icke bör
vara utslagsgivande, utan att avgörandet även i dessa ärenden måste baseras
på en närmare prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, därvid
hänsyn uppenbarligen är att taga till skiftande lokala förhållanden.

Den rådande olikheten i länsstyrelsernas praxis i fråga om åtgärder på
grund av ådömt straff för fylleri ger mig anledning framhålla följande.
I sitt betänkande anförde 1944 års trafikförfattningssakkunniga i förevarande
hänseende, att det syntes angeläget att länsstyrelserna i fall, då körkortsinnehavare
gjort sig skyldig till fylleri, utnyttjade möjligheterna att
genom nykterhetsnämnder m. fl. vinna närmare upplysning om vederbörandes
personliga förhållanden. Även en första fylleriförseelse, sedd mot
bakgrunden av övriga personliga omständigheter, torde enligt de sakkunniga
ofta vara av beskaffenhet att böra föranleda varning; av utredningen
kunde även framgå, att vederbörande vore så opålitlig i sitt förhållande till
spritdrycker, att hans körkort borde återkallas. I överensstämmelse med
vad de sakkunniga sålunda uttalat synas mig länsstyrelserna regelmässigt
böra — vilket på åtskilliga håll nu även förekommer — införskaffa utredning
rörande vederbörandes personliga förhållanden. Skulle därvid visa sig,
att fylleriförseelsen får antagas vara en tillfällig företeelse, synes någon
påföljd i körkortshänseende knappast befogad. Om åter vid utredningen
sådana anmärkningar mot körkortsinnehavaren skulle framkomma, att
han på grund av sitt allmänna förhållande i nykterhetshänseende måste

307

anses olämplig som motorfordonsförare, torde varning eller, i mera kvalificerade
fall, återkallelse böra följa.

Enligt min mening bör således icke — vilket nu flerstädes synes förekomma
— begången fylleriförseelse medföra rent schematiska åtgärder.
Att vid en första fylleriförseelse alltid tillgripa varning, utan att man närmare
känner till fallet, är enligt min mening lika oegentligt som att lämna
förseelsen helt obeaktad. Det synes mig angeläget att man i stället, genom
att begagna till buds stående upplysningskällor, söker uppfånga de fall, som
verkligen kunna innebära fara för trafiksäkerheten, och i sådana fall med all
kraft inskrider.

V. Inspektionsresor under år 1954.

Under mina ämbetsresor år 1954 har jag inspekterat domstolar och andra
myndigheter inom Östergötlands, Kalmar och Skaraborgs län. Därjämte
har jag förrättat inspektion av vissa centrala förvaltningsmyndigheter i
Stockholm.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius har företagit inspektionsresa
i Västernorrlands län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de därunder
förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens diarium och
registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande lagutskott.

VI. Under år 1954 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1954 diarieförda ärenden har uppgått till
741.

Vid 1954 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänstemän
anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
....................................................... 77

Under år 1954 ha anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.............. 521

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid ämbetsresa eller annorledes,
ett antal av............................................. 184

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 782

308

Av berörda 782 ärenden ha under år 1954:

1) såsom återkallade avskrivits.............................. 6

2) till annan myndighet överlämnats......................... 8

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla.................... 287

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits.............. 102

5) utan åtgärd avskrivits ................................... 136

6) till åtal hänvisats ....................................... 5

7) föranlett annan åtgärd än åtal............................ 158

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t.................... 3

och äro vid 1954 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande ....................................... 49

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........ 8

11) på prövning beroende.................................... 20

Summa 782

Under år 1954 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 5 ären -

den beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i.................................... 3

av annan anledning i........................................ 2

Summa 5

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) landsfiskal för olaga anhållande och felaktigt förfarande vid förundersökning
i brottmål m. m. (s. 78 o. f.);

2) t. f. landsfiskal för försummelse att, efter gripandet av en person som
i sin frånvaro av domstol förklarats häktad och efterlysts i Polisunderrättelser,
lämna vederbörlig underrättelse om gripandet (s. 63 o. f.);

3) t. f. inskrivningsdomare för felaktig handläggning av lagfartsärende;

4) ordföranden i statens jordbruksnämnd m. fl. för felaktigt beslut av
nämnden m. m.; samt

5) nämndeman för tjänstefel genom röjande av innehållet i en av domstol
vid enskild överläggning beslutad men ännu icke offentliggjord dom
(s. 102 o. f.).

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
under år 1954 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

309

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen av riksdagens
hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar ha
från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels vilka åtgärder,
som blivit vidtagna i anledning av 1954 års riksdags skrivelser, dels ock —
beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser hos Kungl.
Maj:t anhängiggjorda ärenden som vid 1954 års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under nästlidna år blivit
vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1954,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1954 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I) .och en förteckning över
ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1954 och vari under år 1954 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1955.

FOLKE RUDEWALL.

Gösta Stenlund.

310

BILAGOR.

Tabell

Bilaga I.

över de av 1954 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi 11	42	4)	84		)	112	U	6	149	S	9	187	s	12
2	Ju	7	43	4)	85		)	113	Jo	6	150	K	7	188	s	13
3	u	5	44	4)	86		)	114	Fi	21	151	K	8	189	E	9
4	Fö 20	45	4)	87		)	115	Ju	12	152	0	6	190	E	10
5	S		8	46	4)	88		)	116	Fö	5	153	S	10	191	Jo	18
6	K 11	47	Fi 1	89	Jo	1	117	Fö	6	154	Ju	17	192	Jo	20
7	Fi 31	48	Fi 2	90	Fi	16	118	H	7	155	Ju	18	193	Jo	21
8	E	12	49	K 1	91	Fi	17	119	H	8	156	Ju	19	194	Jo	22
9	Jo 15	50	Fi 3	92	Ju	8	120	U	7	157	Jo	13	195	Jo	23
10	H 10	51	Fi 4		u	3		S	6	158	Ju	20	196	Jo	24
11	1	16	52	Fi 5		Fö	2	121	Ju	13		K	9	197	Fi	34
12	H	3	53	Fi 6		S	3	122	Ju	14	159	K	10	198	U	9
	C		1	54	Fi 7		K	2		Fi	22	160	Fi	29	199	Jo	26
13	U		1	55	Fi 8		E	3	123	S	7	161	Fi	30	200	K	13
14	Ju	1	56	Fi 9		Jo	2		I	6	162	Jo	14		Jo	27
15		4)		57	Fi 10		H	4	124	Fi	23	163	H	11	201	Jo	28
16		4)		58	3)		I	2	125		)	164	Ju	21	202	Jo	29
17		4)		59	Ju 2		C	2	126		)	165	E	7	203	Jo	25
18		4)		60	E 1	93	U	4	127	K	3	166	I	9		I	17
19		4)		61	I 1	94	Fö	3	128	K	4	167	K	12	204	S	19
20		4)		62	Fi 12	95	H	5	129	I	7	168	Fi	33	205	u	10
21		4)		63	Fi 13	96	H	6	130	K	5	169	Fö	13	206	Fö	14
22		4)		64	S 1	97	Ju	9	131	K	6		Jo	19	207	H	14
23		4)		65	Ju 3	98	E	4	132	C	5	170	E	8	208	H	15
24		4)		66	Ju 4		0	3	133	Jo	8	171	Jo	16	209	Ju	26
25		4)		67	Ju 5	99	Jo	3	134	Fi	24	172	Fö	9	210	Fi	36
26		4)		68	E 2	100	Jo	4	135	Fi	25	173	I	15	211	Fi	37
27		4)		69	Fi 14	101	Jo	5	136	H	9	174	Fö	10	212	C	7
28		4)		70	H 1	102	Fi	18	137	Fi	26	175	Ju	22	213	I	18
29		4)		71	Fö 1	103	I	3		I	8	176	I	10	214	Fi	38
30		4)		72	Fi 15	104	Fi	19	138	Fi	27	177	I	11	215	Fi	39
31		4)		73	H 2	105	Fö	4	139	Fö	7	178	I	12	216	J	19
32		4)		74	Ju 6	106	S	4	140	Fö	8	179	I	13	217	Fi	35
33		4)		75	S 2	107	Ju	10	141	Fi	28	180	s	11		H	13
34		4)		76	U 2		s	5	142	E	6	181	Jo	17	218	Ju	25
35		4)		77	4)		Fi	20	143	Ju	15	182	Fi	32		s	14
36		4)		78	4)		I	4	144	Ju	16	183	Ju	23	219	s	15
37		4)		79	4)	108	Jo	7	145	Jo	11	184	Ju	24	220	s	16
38		4)		80	4)	109	Ju	11	146	Jo	12	185	Fö	11	221	s	17
39		4)		81	4)	no	E	5	147	U	8	186	Fö	12	222	8	18
40		4)		82	4)		0	4		Jo	9		H	12	223	E	11
41		4)		83	4)	in	I	5	148	Jo	10		I	14	224	Fi	40

l) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — *) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
*) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

311

225	Fi	41	254	E	16
226	Fi	42	255	E	17
	Jo	30	256	I	29
227	E	13	257	Ju	30
	I	20	258	Fi	46
228	I	21	259	Fö	16
229	I	23		S	22
230	Ju	27		K	17
231	Ju	28	260	Fi	47
232	Jo	32	261	Fi	48
233	Jo	33	262	Fi	49
234	Jo	34	263	Fi	50
235	Jo	35	264	Ju	32
236	Jo	36	265	Ju	31
237	Jo	37		U	12
238	Jo	38	266	I	30
239	I	22	267	I	31
240	s	20		C	8
241	E	14	268	I	32
242	E	15	269	I	33
243	Ju	29	270	Ju	33
244	S	21		Fö	17
245	I	24		E	18
246	I	25		Jo	39
247	I	26		C	9
248	I	27	271	Fö	18
249	Fi	43	272	H	16
250	K	14	273	Jo	40
251	Fi	44	274	S	23
252	K	15		I	34
253	E	11	275	s	24
	Fö	15	276	Fö	19
	K	16	277	Fi	51
	Fi	45	278	Ju	34
	Jo 31	279	Fi	58
	I	28	280		*)

281	4	)	314	E	21
282	4	)	315	S	26
283		)		E	22
284	Fi	59	316	Ju	36
285		)		1	38
286		)	317	Fi	67
287		)	318	H	19
288		)	319	Fö	21
289	Fi	60	320	Fö	22
290		)	321	Fö	23
291	E	19		0	10
292	H	17	322	H	20
293	H	18	323	E	24
294	S	25	324	E	25
	Fi	52	325	E	26
295	I	35	326	0	11
296	Fi	53	327	E	27
297	Jo	41	328	E	28
298	Fi	54	329	S	27
299	Fi	55	330	Ju	37
300	Fi	56		I	39
301	Fi	57	331	Ju	38
302	Fi	66		Fö	24
	Jo	42		S	28
303	I	36		K	20
304	E	20		Fi	68
	I	37		I	40
305	Ju	35	332	Ju	39
306	Fi	61	333	Ju	40
307	K	18	334	S	29
308	K	19		I	41
309	E	23	335	K	22
310	Fi	62	336	S	30
311	Fi	63	337	I	42
312	Fi	64	338	C	12
313	Fi	65	339	c	13

340	Fi	69	372	Fi	79
	C	14	373	Ju	43
341	Fö	25		I	44
	C	15	374	H	23
342	K	21	375	1	45
343	Fi	70	376	Fö	26
344	S	31	377	Jo	51
	Fi	71	378	Jo	52
345	S	32	379	Jo	53
346	S	33	380	E	29
347	Jo	43	381	E	30
348	Jo	44	382	K	24
349	K	23	383	Fi	80
350	I	43	384	E	31
351	Fi	72	385	H	24
352	H	21	386	Fö	27
533	H	22	387	E	32
354	Fi	77	388	K	25
355	Fi	78	389	Jo	54
356	Jo	45	390	U	15
357	Jo	46		H	25
358	Jo	47	391	U	16
359	Jo	48		Fi	81
360	Fi	73	392	Jo	55
361	Fi	74	393	E	33
362	Fi	75	394	E	34
363	Fi	76	395	E	35
364	U	13	396	E	36
365	Ju	41	397	S	37
366	U	14	398	0	17
367	S	34	399	s	36
368	Jo	49		Fi	82
369	S	35	400	Fö	28
370	Ju	42	401	Fi	83
	Jo	50	402	Ju	44
371	0	16	403	S	38
			404	S	39

312

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1954 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 januari 1954, angående val av ombud och suppleanter i Nordiska
rådet. (14.)

Den 18 juni 1954 anmäld och lagd till handlingarna.

2. den 13 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (59.)

Den 19 februari 1954 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. (65.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 februari 1954 (SFS nr 64).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om
återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, m.m. (66.)

Lagar i ämnet utfärdade den 26 februari 1954 (SFS nr 60—63).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om tillägg till militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472). (67.)

Lag utfärdad den 26 februari 1954 (SFS nr 65).

6. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad m.m. (74.)

Lagar i ämnet utfärdade den 5 mars 1954 (SFS nr 82—84).

7. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55. under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, m.m. (2.)

Den 7 maj samt den 4 och den 30 juni 1954 anmäld, därvid Kungl. Maj.-t ställt

de av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande. (Jfr ärendena

under punkterna 8 och 33 här nedan.)

313

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (92.)

Skrivelsen har, i vad den avser justitiedepartementets verksamhetsområde, anmälts
den 7 maj samt den 4 och den 30 juni 1954. Kungl. Maj:t har därvid meddelat
föreskrifter i fråga om lönegradsplaceringen av vissa tjänster och i samband
därmed vidtagit ändring i personalförteckningen för högsta domstolen m.m.,
regeringsrätten, häradsrätterna och fångvårdsanstalterna. (Jfr punkten 7 här
ovan.)

9. den 2 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vattenlagen, dels ock i ämnet väckta motioner. (97.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 april 1954 (SFS nr 124).

10. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen m.m. (107.)

Lag utfärdad den 19 mars 1954 (SFS nr 100).

11. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vattenlagen m.m. (109.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 mars 1954 (SFS nr 122 och 123).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om
hittegods. (115.)

Lag utfärdad den 19 mars 1954 (SFS nr 92).

13. den 17 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m.m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m.m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (121.)

Lagar i ämnet utfärdade den 19 mars 1954 (SFS nr 105—107).

14. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande m.m. (122.)

Lagar utfärdade den 19 mars 1954 (SFS nr 96—98).

15. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre reservationsanslag. (143.)

Den 9 april 1954 anmäld, därvid Kungl. Maj:t medgivit, att behållningen å det
å riksstaten för budgetåret 1948/49 uppförda reservationsanslaget till kostnader
för inrättande av nya hovrätter m.m. må efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande
disponeras för därmed avsett ändamål jämväl under budgetåret 1954/55.

16. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning rörande lagen
om skydd för vissa mönster och modeller samt rörande lagens tillämpningsområde.
(144.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen den 10 juli
1947 (nr 629) angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. (154.)

Lag utfärdad den 9 april 1954 (SFS nr 149).

314

18. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till utlänningslag, dels ock i ämnet väckta motioner. (155.)

Den 30 april 1954 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lag i ämnet i överensstämmelse
med vad riksdagen på hemställan av första lagutskottet i dess
utlåtande nr 14 beslutat (SFS nr 193).

19. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektivisering
av justitieombudsmannaämbetet, särskilt dess kontroll över förvaltningen,
m.m. (156.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april 1954 ha sakkunniga tillkallats
för att verkställa den av riksdagen i ovannämnda skrivelse begärda utredningen
angående justitieombudsmannaämbetet. Utredningens arbete har påbörjats.

20. den 7 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar, m.m., dels ock i ämnet väckta motioner. (158.)

Sedan skrivelsen, i vad densamma avsåg förslag till Jag om ändrad lydelse av
116 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385), överlämnats från kommunikationsdepartementet
för handläggning, har lag i ämnet utfärdats den 30 april
1954 (SFS nr 198). (Jfr punkten 9 under kommunikationsdepartementet.)

21. den 10 april, i anledning av väckta motioner angående utredning om lagskydd
åt frikyrkopastors tystnadsplikt. (164.)

Skrivelsen har överlämnats till 1951 års rättegångskommitté för beaktande vid
fullgörandet av dess uppdrag.

22. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1954/55, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (175.)

Den 18 juni 1954 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen beviljade
anslagen till vederbörandes förfogande samt meddelat föreskrifter i fråga om
disposition av anslagen.

23. den 22 april, i_ anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 27 juni 1924 (nr
322) om vård av omyndigs värdehandlingar. (183.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 maj 1954 (SFS nr 314).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tilllämplighet
å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän. (184.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 april 1954 (SFS nr 173).

25. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om yrkesskadeförsäkring m.m. (218.)

Sedan skrivelsen, i vad densamma avsåg förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal, överlämnats
från socialdepartementet för handläggning, har lag i ämnet utfärdats den 14
maj 1954 (SFS nr 245). (Jfr punkten 14 under socialdepartementet.)

26. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
av viss livränta. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

315

27. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m.m. (230.)

Lag utfärdad den 21 maj 1954 (SFS nr 253).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken m.m. (231.)

Lagar i ämnet utfärdade den 21 maj 1954 (SFS nr 234—237).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i
vad propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde.
(243.)

Den 4 juni 1954 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vattendomstolarna m.m. (257.)

Den 18 juni 1954 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

31. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en den 31 mars 1954 avslutad överenskommelse mellan Sverige
och Japan angående skydd av rättigheter pa den industriella äganderättens
område, vilka berörts av det andra världskriget, m.m. (265.)

Lag om återställande av rätt till patent, mönster eller varumärke m.m. i förhållande
till Japan utfärdad den 18 juni 1954 (SFS nr 488).

32. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen. (264.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 maj 1954 (SFS nr 350).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(270.)

Den 30 juni 1954 anmäld, i vad skrivelsen avser justitiedepartementets verksamhetsområde,
därvid Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter i fråga om lönegrad
splaceringen av vissa tjänster och i samband därmed vidtagit ändring i
personalförteckningen för fångvårdsanstalterna. (Jfr ärendena under punkterna
7 och 8 här ovan.)

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag. (278.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 maj 1954 (SFS nr 315).

35. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall
m.m. jämte i ämnet väckta motioner. (305.)

Den 30 juni 1954 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt vissa av anslagen till
fångvårdsstyrelsens förfogande och beträffande återstående förklarat sig vilja
framdeles meddela närmare föreskrifter.

316

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om nykterhetsvård m.m. jämte i ämnet väckta motioner, i vad skrivelsen
avser lag angående ändrad lydelse av It § lagen den 9 april 1937
(nr 119) om verkställighet av bötesstraff. (316.)

Kungl. Maj:t har den 27 juli 1954 låtit utfärda lag i ämnet (SFS nr 580). (Jfr
punkten 38 under inrikesdepartementet.)

37. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om personundersökning i brottmål, m.m., i vad skrivelsen avser lag
om personundersökning i brottmål och lag angående ändrad lydelse av
2 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister. (330.)

Den 18 juni 1954 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lagar i ämnet i
överensstämmelse med vad riksdagen på hemställan av första lagutskottet i dess
utlåtande nr 26 beslutat (SFS nr 444 och 445). (Jfr punkten 39 under inrikesdepartementet.
)

38. den 26 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut m.m.,
dels ock i ämnet väckt motion. (331.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 juni 1954 (SFS nr 355 och 356).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken m.m. (332.)

Den 18 juni 1954 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lagar i ämnet i
överensstämmelse med vad riksdagen på hemställan av första lagutskottet i dess
utlåtande nr 25 beslutat (SFS nr 432—437).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (333.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1954 (SFS nr 441).

41. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 511) om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer. (365.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 juni 1954 (SFS nr 334).

42. den 24 november, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
vattenlagen. (370.)

Skrivelsen har överlämnats till jordbruksdepartementet för handläggning.

43. samma dag, i anledning av väckt motion om ökning av högsta antalet
fullmäktige i valkrets vid kommunala val, m.m. (373.)

Skrivelsen har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning.

44. den 15 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 322) angående rätt för
Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner åt statslösa m.fl.
(402.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 december 1954 (SFS nr 751).

317

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 januari 1954, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden. (13.)

Anmäld den 26 februari 1954, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen skulle
läggas till handlingarna.

2. den 27 februari, angående val av ombud i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter. (76.)

Anmäld den 19 mars 1954, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att meddelande om
valet skulle i föreskriven ordning avlåtas till Europarådets generalsekreterare.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (92.)

Anmäld den 4 juni 1954, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1954/55 under statens
allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (93.)

Anmäld den 12 mars 1954, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

5. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1954/55
under tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (3.)

Anmäld den 4 juni 1954, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

6. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av Förenta Nationernas konvention om kvinnans politiska rättigheter.
(112.)

Anmäld den 19 mars 1954, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande konvention.

7. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1953 vid dess trettiosjätte sammanträde fattade
beslut. (120.)

Anmäld den 27 mars 1954, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
akten av år 1953 angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens
stadga.

8. den 30 mars, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
om leverans av mul- och klövsjukevaccin från Danmark till
Sverige. (147.)

Anmäld den 8 oktober 1954, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade beskickningschefen
i Köpenhamn att verkställa skriftväxling rörande ikraftträdande av ifrågavarande
överenskommelse.

9. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifika tion

av bosättnings- och sjöfartsavtal mellan Sverige och Frankrike.
(198.) . .. .

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

318

10. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad
propositionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (205.)

Anmäld den 14 maj 1954, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

11. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m.m. (253.)

Anmäld den 10 december 1954 i vad avser administrationen av hjälpverksamheten
till förmån för underutvecklade länder, varvid skrivelsen i denna del
lades till handlingarna.

12. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en den 31 mars 1954 avslutad överenskommelse mellan Sverige
och Japan angående skydd av rättigheter på den industriella äganderättens
område, vilka berörts av det andra världskriget, m.m. (265.)

Anmäld den 18 juni 1954, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för utrikesdepartementet
att företaga noteväxling rörande ikraftträdande av ifrågavarande
överenskommelse i enlighet med dess artikel 9.

13. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av Förenta Nationernas konvention angående flyktingars rättsliga ställning.
(364.)

Anmäld den 16 augusti 1954, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande konvention under tillkännagivande av att i artikel 1
under B med uttrycket »händelser som inträffat före den 1 januari 1951» för
Sveriges del skall förstås »händelser som inträffat i Europa eller annorstädes
före den 1 januari 1951».

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling
vid dess femte ordinarie möte år 1953 fattade beslut. (366.)

Anmäld den 18 juni 1954, varvid Kungl. Maj:t beslöt att lägga ifrågavarande
skrivelse till handlingarna.

15. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handelsöverenskommelse mellan Sverige och Indonesien. (390.)

Anmäld den 17 december 1954, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade beskickningschefen
i Djakarta att verkställa skriftväxling rörande överenskommelsens
slutgiltiga ikraftträdande.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsprotokoll nr 5 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (391.)

Anmäld den 17 december 1954, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande tilläggsprotokoll.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 20 februari 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (71.)
Anmäld den 5 mars och den 4 juni 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat.

319

2. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (92.)

Anmäld den 4 juni 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1954/55 under försvarets
fonder m.m. (94.)

Anmäld den 2 april och den 4 juni 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till P. O. H. Rydbro m.fl. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1954.

5. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (116.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1954.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1954.

7. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1954/55. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1954.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln
m.m. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

9. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
markförvärv för försvaret. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1954.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m.m. jämte i ämnet
väckta motioner. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1954.

11. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i värnpliktslagen m.m. (185.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1954, varvid lag utfärdades (SFS nr 199).

12. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän förfogandelag m.m., dels ock i ämnet väckta motioner. (186.)

Anmäld och slutbehandlad, såvitt på försvarsdepartementet ankommer, den 26

maj 1954, varvid lag utfärdades (SFS nr 282).

13. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättandet
av en veterinärklinik i Hälsingborg jämte, i ämnet väckta motioner.
(169.)

Anmäld den 11 juni 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

320

14. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (200.)

Anmäld den 21 maj och den 11 juni 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat.

15. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m.m. (253.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (den militära presstjänsten), 5 (utnyttjandet
av ekonomivärnpliktiga vid mässar m.m.), 7 (vid vissa militära resor
utgående resekostnadsersättning), 8 (försäljning av proviantartiklar till enskilda)
och 9 (Malmö marina bevakningsområde) överlämnats till försvarsdepartementet.
Den 30 juni 1954 har Kungl. Maj:t uppdragit åt överbefälhavaren (beträffande
ärendena under punkterna 4, 5 och 9) samt försvarets civilförvaltning (beträffande
ärendet under punkten 8) att — i vissa fall efter verkställda utredningar
— inkomma med förslag i respektive ärende. Ärendet under punkten 7
har anmälts den 3 december 1954, varvid chefen för försvarsdepartementet bemyndigats
tillkalla högst fyra utredningsmän för att verkställa utredning rörande
ekonomiska och sociala förmåner till de värnpliktiga m.m. Den 13 december
1954 har chefen för försvarsdepartementet tillkallat utredningsmän enligt
bemyndigandet. Samtliga ärenden äro beroende på Kungl.Maj ds prövning.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m.m. (259.)

Anmäld den 18 juni 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

17. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m.m. jämte i ämnet väckta motioner.
(270.)

Anmäld den 4 juni 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

18. samma dag, i anledning av väckt motion om avskaffande av skyldigheten
för vissa högre militära och civilmilitära befattningshavare att underkasta
sig överförande på disponibilitetsstat. (271.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

19. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 (nr 261), dels ock i ämnet väckta motioner. (276.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 460).

20. den 25 maj, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1954/55
under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld den 4, 18 och 30 juni samt den 6 augusti 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående organisationen
av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning
m.m. (319.)

321

Anmäld den 4, 18 och 30 juni samt den 5 november 1954. Den 18 juni 1954
utfärdades två kungörelser (SFS nr 470 och 549) och sex provisoriska instruktioner
(SFS nr 542—547). Ärendet är därmed slutbehandlat.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- m.fl. anslag för budgetåret 1954/55 under fjärde huvudtiteln
m.m. jämte i ämnet väckta motioner. (320.)

Anmäld den 4 och den 18 juni 1954. Förstnämnda dag utfärdades en kungörelse
(SFS nr 533) och sistnämnda dag en provisorisk instruktion (SFS nr 548). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

23. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående
löne- och pensionsförmåner för personal å försvarets reservstater.
(321.)

Anmäld den 4 juni 1954, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 533). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet ankommer.

24. den 26 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut m.m.,
dels ock i ämnet väckt motion. (331.)

Anmäld den 4 juni 1954, varvid en förordning och en lag (SFS nr 364 och 479)
utfärdades. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande vissa under tolfte huvudtiteln uppförda
anslag avseende det statliga pensionsväsendet. (341.)

Skrivelsen har såvitt angår förslagsanslaget till Vadstena krigsmanshuskassa
överlämnats till försvarsdepartementet. Skrivelsen är i denna del anmäld och
slutbehandlad den 30 juni 1954.

26. den 30 november, i anledning av väckt motion om ersättning i vissa fall
till värnpliktiga arbetstagare. (376.)

Anmäld den 3 december 1954, varvid chefen för försvarsdepartementet bemyndigats
tillkalla högst fyra utredningsmän för att verkställa utredning rörande
ekonomiska och sociala förmåner till de värnpliktiga m.m. Den 13 december
1954 har chefen för försvarsdepartementet tillkallat utredningsmän enligt bemyndigandet.
Ärendet är beroende på Kungl.Maj :ts prövning.

27. den 7 december, i anledning av Kungl.Maj:ts proposition angående bestridande
av ytterligare kostnader för det svenska deltagandet i stilleståndsövervakningcn
i Korea m.m. (386.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1954.

28. den 14 december, i anledning av väckta motioner om viss ersättning åt
A. G. Rödin för skada ådragen under militärtjänstgöring. (400.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1954.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1954.

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 105f/ års riksdag.

322

2. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529)
om allmänna barnbidrag, m.m. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 68—70).

3. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, i vad på socialdepartementet beror.

4. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom.
(106.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1954.

5. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen m.m. (107.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på socialdepartementet beror, den 19 mars
1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 102).

6. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1953 vid dess trettiosjätte sammanträde
fattade beslut. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1954.

7. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa frågor till
sammanslutning av kommuner (kommunal delegationslag) m.m. ävensom
i ämnet väckt motion. (123.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på socialdepartementet beror, den 27 mars
1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 131).

8. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m.m. (5.)

Anmäld den 23 april, den 7 och den 14 maj samt den 4 juni 1954. Författningar
utfärdade den 23 april (SFS nr 164 och 165), den 14 maj (SFS nr 232) och den
4 juni (SFS nr 372 och 473). Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m.m. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1954, varvid författningar utfärdades
fSFS nr 134—136).

10. den 6 april, i anledning av väckt motion om ersättning åt K. A. Hillblom
för olycksfall i arbete. (153.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1954.

11. den 14 april, i anledning av väckt motion om pension åt chauffören
J. O. Sjölunds änka. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954.

323

12. den 21 april, i anledning av väckta motioner om åtgärder för Tornedalens
och Överkalixbygdens försörjning medelst där befintliga naturtillgångar
och tillgänglig arbetskraft. (187.)

Anmäld den 26 maj 1954, varvid uppdrogs åt länsstyrelsen i Norrbottens län
att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen företaga den av riksdagen begärda
utredningen. Utredningsarbetet pågår.

13. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
främja näringslivet och befolkningsutvecklingen å landsbygden i Bohuslän.
(188.)

Anmäld den 26 maj 1954, varvid uppdrogs åt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen företaga den av riksdagen
begärda utredningen. Utredningsarbetet pågår.

14. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om yrkesskadeförsäkring m.m. (218.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 243—245).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om
socialregister. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 251).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om krigsförsäkring för sjömän m.fl., m.m. (220.)

Anmäld den 14 maj och den 30 juni 1954. Författningar utfärdade den 14 maj
1954 (SFS nr 246—248). Ärendet är slutbehandlat.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
vistelse å anstalt m.m. (221.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 250).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
tjänstgöring i civilförsvaret. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 249).

19. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1954/
55, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner m.m. (204.)

Anmäld den 14 maj och den 17 december 1954. Sistnämnda dag har chefen
för socialdepartementet bemyndigats att tillkalla en utredningsman med uppdrag
att verkställa en översyn av bestämmelserna om bidrag och lån för anordnande
av allmänna samlingslokaler m.m.

20. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 18 april 1935 (nr
113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 233).

324

21. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m.m. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

23. den 15 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om moderskapshjälp m.m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(274.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 266—268).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande
arbetsanställning. (275.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 269).

25. den 19 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1954/55 till främjande
av bostadsförsörjningen m.m. jämte i ämnet väckta motioner. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954. Författningar utfärdade samma
dag (SFS nr 453, 454 och 456).

26. den 22 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till främjande av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet m.m.
jämte i ämnet väckta motioner. (315.)

Anmäld den 30 juni och den 24 september 1954. Författning utfärdad sistnämnda
dag (SFS nr 615). Ärendet är slutbehandlat, i vad på socialdepartementet
beror.

27. den 25 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln. (329.)

Anmäld den 4 juni och den 17 december 1954. Ärendet är slutbehandlat.

28. den 26 maj, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut man.,
dels ock i ämnet väckt motion. (331.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på socialdepartementet beror, den 4 juni
1954, varvid författningar utfärdades (SFS nr 358—361).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
anslag till nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 m.m. jämte i ämnet
väckta motioner. (334.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning, i vad rör av riksdagen begärd
översyn av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrås organisation. (Jfr ärendet
under punkten 41 under inrikesdepartementet.)

30. den 28 maj, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m.m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 518—520).

325

31. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m.m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (344.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 341).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.
(345.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 518).

33. den 29 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om
tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta motioner.
(346.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 373).

34. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420)
om semester. (367.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 661).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
reglemente angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond.
(369.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 november 1954, varvid reglemente utfärdades
(SFS nr 662).

36. den 9 december, i anledning av väckta motioner angående utredning om
fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen.
(399.)

Ärendet, som överlämnats från finansdepartementet, är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

37. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående det
administrativa handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna m.m.
jämte i ämnet väckta motioner. (397.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1954.

38. den 15 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i
allmän sjukkassa. (403.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 774).

39. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående upphävande av förordningen den 17 maj 1940
(nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall
vid flygning, dels ock i ämnet väckta motioner. (404.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 776).

326

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 februari 1954, i anledning av Kungl. Majrts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 18 maj
1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran, m.m. (49.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1954, varvid förordning utfärdades (SFS
nr 180).

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1954.

3. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1954/55, i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(127.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (128.)

Anmäld den 27 mars och den 2 april 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om upptagande å riksstaten för budgetåret 1954/55 av
underskottet för luftfartsfonden. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1954.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (131.)

Anmäld den 27 mars och den 2 april 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. den 31 mars, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken, dels ock i
ämnet väckta motioner. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid förordning utfärdades (SFS
nr 241).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående sänkning
av vissa postavgifter. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid förordning utfärdades (SFS
nr 242).

9. den 7 april, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar, m.m., dels ock i ämnet väckta motioner. (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1954, varvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr 197).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överlåtelse
av vissa kronan tillhöriga fastigheter m.m. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1954.

327

11. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1954/55
under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (6.)

Anmäld den 30 april och den 4 juni 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från skyldighet att gälda visst skadestånd m.m. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1954.

13. den 7 maj, med anledning av väckta motioner angående förskott ur
anslaget till bidrag till jordbrukets rationalisering eller ur jordfonden
till byggande av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

14. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i
vad propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(250.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken. (252.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1954.

16. samma dag, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m.m. (253.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juli 1954.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m.m. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1954.

18. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
anslag till vägväsendet för budgetåret 1954/55 jämte i ämnet väckta
motioner m.m. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1954/55 till bidrag till upprättande
av byggnadsplaner m.m. (308.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

20. den 26 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut m.m.,
dels ock i ämnet väckt motion. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 augusti 1954, varvid kungörelse utfärdades

(SFS nr 591).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av ett ångkraftverk på västkusten. (342.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1954.

22. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition beträffande vissa
ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m.m.
(335.)

328

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid förordning utfärdades (SFS
nr 407). v

23. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse om ändring i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437) angående behandlingen
av vissa vägfrågor. (349.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 530). v

24. den 30 november, i anledning av väckta motioner om förhöjd ersättning
åt markägare som tecknat vägrättskontrakt enligt tidigare gällande priser.
(382.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 december 1954.

25. den 7 december, i anledning av väckta motioner om helt förstatligande
av Stockholm-Roslagens järnvägar. (388.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 februari 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 6)
med förslag till lag om ändrad lydelse av 239 § lagen den 22 juni 1911
(nr 74) om bankrörelse. (47.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 24).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i tulltaxeförordningen, m.m. (48.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1954, varvid författningar Utfärdades
(SFS nr 94 och 95).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående de tider, då allmän fastighetstaxering skall äga rum,
m.m. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 46—49).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av 11 § förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.
(51.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 41).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 17 maj 1923 (nr 116) angående
skatt för hundar. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 89).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för belopp,
som tillförts vissa för prisreglering bildade stiftelser, m.m. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 71).

329

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m.m. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 43 och 44).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370). (55.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 45).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 40).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet i vissa fall för Föreningen Rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter. (57.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1954.

11. den 13 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under första huvudtiteln, avseende anslagen till kungl. hov- och
slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1954.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1954/55 till oförutsedda utgifter.
(62.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1954.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1954/55. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1954.

14. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m.m. (69.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 50).

15. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1954.

16. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker,
m. m. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 72—77).

330

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utövandet
av statens tobaksmonopol. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1954.

18. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m.m. (102.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 51—53).

19. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1954.

20. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen m.m. (107.)

Anmäld den 19 mars 1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 103). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning beror.

21. den 10 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto,
m.m., jämte i ämnet väckta motioner. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 142—144).

22. den 17 mars, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande m.m. (122.)

Skrivelsen har den 18 mars 1954 överlämnats till justitiedepartementet.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 13) med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars
1953 (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
m.m. (124.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 121).

24. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av § 6 lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om
rikets mynt. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 145).

25. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning om förutsättningarna
för Tumba pappersbruks drivande i bolagsform. (135.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 27 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser om kommuns och annan kommunal samfällighets
utdebitering av skatt för år 1956, m.m., ävensom i ämnet väckt
motion. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 153, 154, 156 och 157).

331

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1954/55. (138.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående markegångstaxor. (141.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 132).

29. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 60 § samt anvisningarna till 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m.m. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 158—160).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av den vid förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt fogade varuförteckningen. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 126).

31. den 14 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion m.m. (7.)

Anmäld den 30 april, den 14 maj samt den 4 och den 30 juni 1954. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 167).

33. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m.m. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 378).

34. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m.m. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1954, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 204 och 205).

35. den 3 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303).
(217.)

Anmäld den 7 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 194). Ärendet
har i återstående del (riksdagens hemställan om utredning rörande behovet av
en fortsatt statlig priskontroll och grunderna för den priskontrollerande verksamhet,
som kan finnas erforderlig) överlämnats till handelsdepartementet.
Ärendet är därmed slutbehandlat såvitt på finansdepartementets föredragning
beror.

332

36. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till avlöningar till personal vid 1951 års jordbruksräkning.
(210.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1954/
55, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (214.)

Anmäld den 14 maj och den 18 juni 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i
vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (215.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954.

40. den 8 maj, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
förordningen om nöjesskatt. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 222).

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående temporärt undantag från bestämmelserna i 16 §
förordningen den 26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning avbrännvin,
m.m. (225.)

Anmäld den 14 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 221). Ånyo
anmäld den 18 juni samma år och därvid slutbehandlad.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1954
skall utgå. (226.)

Skrivelsen har den 12 maj 1954 överlämnats till jordbruksdepartementet.

43. den 12 maj, i anledning av Kungl. Majrts förslag om anslag för budgetåret
1954/55 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad
propositionen avser staten för statens allmänna fastighetsfond. (251.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

45. samma dag, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m.m. (253.)

Enligt Kungl. Majrts beslut den 21 maj 1954 ha tryckta exemplar av skrivelsen
samt statsutskottets utlåtande nr 104 för behandling i angivna delar överlämnats
till utrikesdepartementet (punkten 3, administration av hjälpverksamheten
till förmån för underutvecklade länder), försvarsdepartementet (punkterna 4, 5,
7, 8 och 9, den militära presstjänsten; utnyttjandet av ekonomivärnpliktiga vid
mässar m.m.; vid vissa militära resor utgående resekostnadsersättning; försäljning
av proviantartiklar till enskilda; Malmö marina bevakningsområde), kommunikationsdepartementet
(punkten 14, underhåll av s.k. kungslador i Dalarna),
jordbruksdepartementet (punkten 23, förverkandepåföljd vid olaga skogs -

333

avverkning) samt inrikesdepartementet (punkten 24, vissa bötesandelar till länsstyrelsernas
förfogande). — Ärendet under punkten 17 (redovisningen av disponerade
medel i länsstyrelsernas räkenskaper) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, m.m. (258.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1954/55. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

48. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
kommunalskattelagen med anledning av de vidtagna ändringarna i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. (261.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 252).

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående
debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m.m. såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 340).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m.m. (263.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 213—215).

51. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, m.m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 255—260).

52. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1954/55 till främjande
av bostadsförsörjningen m.m. jämte i ämnet väckta motioner. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i
vad propositionen avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

54. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1954/55 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m.m. jämte i ämnet väckt
motion. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om beskattning av vissa kapitalförsäkringar. (299.)

334

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 265).

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt). (300.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 264).

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
(301.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 263).

58. den 21 maj, angående val av fullmäktige i riksbanken med suppleanter.
(279.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 18 juni 1954.

59. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret med suppleanter.
(284.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 18 juni 1954.

60. samma dag, angående val av en suppleant i styrelsen över riksdagsbiblioteket.
(289.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 18 juni 1954.

61. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, m.m., i vad propositionen avser
principerna för avräkning av vissa anslag mot automobilskattemedlen.
(306.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 26 maj 1954.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjerna
för den framtida nykterhetspolitiken m.m. jämte i ämnet väckta
motioner. (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 521—524).

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till aktieteckning i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag för rusdrycker
jämte i ämnet väckta motioner. (311.)

Anmäld den 4 juni och den 16 augusti 1954 samt slutbehandlad sistnämnda dag.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till en upplysningskampanj i samband med övergången till en friare försäljning
av rusdrycker jämte i ämnet väckta motioner. (312.)

Anmäld den 4 juni och den 3 september 1954 samt slutbehandlad sistnämnda
dag.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,
m.m., jämte i ämnet väckta motioner. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 277, 525 och 526).

335

66. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område m.m. jämte i ämnet väckta
motioner. (302.)

Anmäld den 26 maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 307). Med stöd
av riksdagens lämnade bemyndigande har Kungl. Maj:t den 18 juni 1954 medgivit
återbäring av i exportvara ingående vegetabilisk olja i två fall. Därmed
får ärendet anses vara slutbehandlat.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 108) med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
m.m. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 326 och 327).

68. den 26 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut m.m.,
dels ock i ämnet väckt motion. (331.)

I vad på finansdepartementet ankommer anmäld och slutbehandlad den 4 juni
1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 365).

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt m.m., i vad propositionen avser
avräkning av vissa belopp mot automobilskattemedlen och överskridande
av viss anslagspost. (340.)

Skrivelsen har i vad avser avräkning av vissa belopp mot automobilskattemedel
överlämnats till civildepartementet. I övrigt anmäld och slutbehandlad den 4
juni 1954.

70. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/
54. (343.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 4 juni 1954.

71. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m.m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (344.)

Skrivelsen har den 2 juni 1954 överlämnats till socialdepartementet.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1954/55 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (351.)

Anmäld den 4 juni 1954 i vad avser anvisande av anslag för budgetåret 1954/
55. Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

73. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m.m., dels i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner angående
liberalisering av den ekonomiska politiken. (360.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 328—331).

74. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagcn den 22 juni 1939 (nr 350),
dels ock väckta motioner angående vissa lättnader i valutaregleringen,
ävensom ökad kontroll över valutaregleringcns handhavande. (361.)

336

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 332).

75. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/
55, m.m. (362.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 318).

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt. (363.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författning utfärdades (SFS
nr 333).

77. den 29 maj, angående statsregleringen för budgetåret 1954/55. (354.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

78. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1954/55. (355.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

79. den 24 november, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
beträffande det s.k. förvärvsavdraget för gift kvinna vid taxering till
skatt. (372.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

80. den 30 november, i anledning av väckta motioner angående begränsning
och förbilligande av de av statliga verk och institutioner utgivna tidskrifterna.
(383.)

Anmäld den 17 december 1954, varvid statskontoret erhöll i uppdrag att verkställa
viss utredning. Ärendet är därmed slutbehandlat.

81. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av tilläggsprotokoll nr 5 till överenskommelsen den 19
september 1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion.
(391.)

Skrivelsen har den 15 december 1954 överlämnats till utrikesdepartementet.

82. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om fördelningen
mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen.
(399.)

Skrivelsen har den 27 december 1954 överlämnats till socialdepartementet.

83. den 14 december, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1954/55. (401.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1954.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1954, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (60.)
Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1954.

337

2. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om
särskild skolstyrelse i vissa fall. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1954.

Anmäld den 21 maj och den 4 juni 1954. I vad på ecklesiastikdepartementet
ankommer är skrivelsen därmed slutbehandlad. (Jfr punkten 2 under civildepartementet.
)

4. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående upphävande av lagen den 28 juni 1935 (nr 445) om emeritilöner
för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens
tjänst, m.m. (98.)

Anmäld den 26 maj 1954, varvid fyra lagar utfärdades (SFS nr 270—273). Ånyo
anmäld den 4 juni 1954, varvid Kungl. Maj:t förordnade att förenämnda skrivelse
skulle överlämnas till civildepartementet för handläggning i vad på nämnda
departement ankomme. För ecklesiastikdepartementets del är skrivelsen därmed
slutbehandlad. (Jfr punkten 3 under civildepartementet.)

5. den 10 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m.m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(110.)

Anmäld den 21 maj 1954. Skrivelsen har den 26 maj 1954 överlämnats till civildepartementet
för handläggning av punkten 1 (biträdesersättning till ärkebiskopen).
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är ärendet därmed
slutbehandlat. (Jfr punkten 4 under civildepartementet.)

6. den 27 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1954.

7. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1954/55, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (165.)

Anmäld den 30 april och den 4 juni 1954. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

8. den 14 april, i anledning av väckta motioner om viss ändring av den
ecklesiastika boställsordningen m.m. (170.)

Genom beslut den 14 maj 1954 har Kungl. Majrt förordnat, att förevarande
skrivelse skulle överlämnas till stiftskansliutredningen för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag. Utredningsarbetet pågår.

9. den 22 april, i anledning av väckta motioner om ökad forsknings- och
propagandaverksamhet rörande barnolycksfallen. (189.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner dels om inrättande av en
rådgivande språknämnd och dels om inrättande av ett språkvårdsråd.
(190.)

22 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclsc till 1955 års riksdag.

338

Genom beslut den 16 augusti 1954 har Kungl. Maj:t förordnat, att förevarande
skrivelse skulle överlämnas till nämnden för svensk språkvård för kännedom.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. den 5 maj, i anledning av väckta motioner om inrättande av en stiftsadjunktur
för sjömansvård i Stockholms stift. (223.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1954/55
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m.m. (8.)

Anmäld den 14 och den 21 maj samt den 4 och den 30 juni 1954. Beslutet den
21 maj innefattade bland annat utfärdandet av en kungörelse (SFS nr 275).
Den 4 juni utfärdades bland annat fem kungörelser (SFS nr 413—415 samt
489 och 490). I vad avser den av riksdagen under punkten 218 begärda översynen
beträffande den närmare utformningen av lärarnas skyldighet att utöva
tillsyn vid skolmåltiderna och huru denna skyldighet lämpligen bör uttagas
med beaktande av bland annat lärarnas behöriga intresse av viss avkoppling
under skoldagens arbete har skrivelsen anmälts den 29 oktober 1954, därvid
chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla sakkunniga för verkställande
dels av ifrågavarande översyn, dels ock av utredning av frågan, i vilka
fall och under vilka närmare förutsättningar särskild ersättning för tillsynen
skall få utges. Utredningsarbetet pågår.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse,
m.m. (227.)

Anmäld den 21 maj 1954, varvid tre lagar utfärdades (SFS nr 296—298). Ånyo
anmäld den 17 december 1954, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 815).
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen slutbehandlad. (Jfr
punkten 20 under inrikesdepartementet.)

14. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till avlöningar vid de allmänna läroverken. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till avlöningar vid blind- och dövskolorna. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anslag för budgetåret 1954/55 till ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek in. m. (254.)

Anmäld den 30 juni 1954. Skrivelsen är i vissa delar alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande överlärarorganisationen. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid två kungörelser utfärdades
(SFS nr 559 och 560).

18. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m.m. jämte i ämnet väckta motioner.
(270.)

339

Anmäld den 4 och den 30 juni 1954. I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer
är skrivelsen slutbehandlad. (Jfr punkten 9 under civildepartementet.)

19. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående vissa anslag för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln. (291.)

Anmäld den 21 maj och den 4 juni 1954. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

20. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till sinnesslövården m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (304.)

Skrivelsen har den 9 december 1954 överlämnats från inrikesdepartementet. I
vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 10 december 1954, varvid bland annat fem kungörelser utfärdades
(SFS nr 822—826). (Jfr punkten 37 under inrikesdepartementet.)

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående alkoholforskning
samt undervisning och upplysning i alkoholfrågan m.m. jämte
i ämnet väckta motioner. (314.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1954.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till främjande av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet m.m.
jämte i ämnet väckta motioner. (315.)

Anmäld den 4 och den 30 juni samt den 5 november 1954. Beslutet den 30 juni
innefattade bland annat utfärdandet av två kungörelser (SFS nr 575 och 576).
Den 5 november utfärdades ett cirkulär (SFS nr 671). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

23. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till statens biografbyrå m.m. (309.)

Anmäld den 4 juni 1954, varvid bland annat två kungörelser utfärdades (SFS
nr 512 och 541). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
anslag för budgetåret 1954/55 till universitetet i Göteborg och Stockholms
högskola m.m. jämte i ämnet väckta motioner. (323.)

Anmäld den 4 juni 1954. I vad avser dels den av riksdagen begärda utredningen
angående möjligheterna och kostnaderna för en utbyggnad av den nuvarande
provisoriska undervisningen i botanik och zoologi vid Göteborgs universitet samt
huruvida förutsättningar föreligga för en på lämpligt sätt anordnad akademisk
undervisning i kemi, eventuellt i samarbete med Chalmers tekniska högskola,
dels ock den av riksdagen begärda översynen av hittills verkställda utredningar
för upprustning av Stockholms högskola är skrivelsen alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1954/55 till folk- och småskoleseminarierna jämte
i ämnet väckt motion. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på högre skolstadier m m
(325.)

340

Anmäld den 4 juni 1954, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 502). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående inrättande
av ordinarie lärartjänster på försöksskolans högstadium m.m.
(327.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1954/
55 till främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare.
(328.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

29. den 30 november, i anledning av väckta motioner om utredning av möjligheterna
att bygga billigare skolor. (380.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner angående rätt för finska
fosterbarn i Sverige att lika med svenska medborgare erhålla stipendium
vid genomgående av skolor. (381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av väckta motioner om tillämpning av statens
allmänna avlöningsreglemente på lärarpersonalen å enhetsskolans högstadium.
(384.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 7 december, i anledning av väckt motion om utredning rörande högskolornas
organisatoriska ställning. (387.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en första lärarhögskola. (393.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av väckta motioner om främjande av forskningen
och undervisningen på sjörättens område. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reformering
av läkarutbildningen jämte i ämnet väckta motioner. (395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående organisationen
av den högre undervisningen i skeppsbyggeri. (396.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 februari 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 och den 12 mars 1954.

341

2. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 9, den 23 och den 30 april 1954, i vad skrivelsen
rör jordbruksdepartementet.

3. den 2 mars, med anledning av vissa utav Kungl. Maj:ts i proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54
gjorda framställningar beträffande lanthushållning i allmänhet jämte i
ämnet väckta motioner. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1954.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av viss kronoegendom. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1954.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m.m. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1954.

6. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1954.

7. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (108.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 mars 1954.

8. den 24 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 14 juni 1928 (nr 289) angående
handel med utsädesvaror. (133.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1954, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 118).

9. den 30 mars, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
om leverans av mul- och klövsjukevaccin från Danmark
till Sverige. (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1954.

10. samma dag, med anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till Befrämjande av fröodlingen m.m.: Särskilt
bidrag till Sveriges utsädesförening för kvalitetsundersökning av lin m.m.
(148.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1954.

11. den 31 mars, i anledning av väckta motioner dels om en allmän översyn
av gällande bestämmelser om fridlysning av jakttider, dels ock om vissa
ändringar av gällande fridlysningsbestämmelser. (145.)

Anmäld den 30 juni 1954, därvid skrivelsen överlämnades till 1949 års jaktutredning.
Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

12. samma dag, i anledning av väckta motioner angående kronoarrendalorernas
jakträtt. (146.)

Anmäld den 30 juni 1954, därvid skrivelsen överlämnades till domänstyrelsen
för verkställande av den av riksdagen begärda översynen. Resultatet av översynen
avvaktas.

342

13. den 7 april, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående
anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1954/55 jämte i ämnet väckta
motioner. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1954.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 18 april 1952 (nr 167) om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. (162.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1954, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 137).

15. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln, avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit med undantag för utskottets förslag beträffande punkterna 100 och
199 i statsverkspropositionen. Beslut i fråga om punkterna 5—8, 115 och 133 ha
meddelats i skrivelsen nr 356 redovisad under punkt 45 här nedan, i fråga om
punkterna 23, 34, 68 och 169 i skrivelsen nr 193 redovisad under punkt 21 här
nedan, i fråga om punkten 27 i skrivelsen nr 237 redovisad under punkt 37 här
nedan, i fråga om punkten 39 i skrivelsen nr 234 redovisad under punkt 34 här
nedan, i fråga om punkterna 48, 88 och 89 i skrivelsen nr 357 redovisad under
punkt 46 här nedan, i fråga om punkten 60 i skrivelsen nr 358 redovisad under
punkt 47 här nedan, i fråga om punkterna 76 och 77 i skrivelsen nr 194 redovisad
under punkt 22 här nedan, i fråga om punkten 99 i skrivelsen nr 148
redovisad under punkt 10 här ovan, i fråga om punkterna 114, 116 och 117 i
skrivelsen nr 302 redovisad under punkt 42 här nedan, i fråga om punkten 124
i skrivelsen nr 199 redovisad under punkt 26 här nedan, i fråga om punkten 126
i skrivelsen nr 359 redovisad under punkt 48 här nedan, i fråga om punkten 189
i skrivelsen nr 297 redovisad under punkt 41 här nedan, i fråga om punkten
191 i skrivelsen nr 232 redovisad under punkt 32 här nedan samt i fråga om
punkten 199 i skrivelsen nr 196 redovisad under punkt 24 här nedan. I utlåtandet
härutöver behandlade punkter ha anmälts och slutbehandlats den 9, 23
och 30 april samt den 7, 14 och 21 maj 1954. Besluten den 9 april och den 7
maj innefattade bl. a. utfärdandet av fjorton kungörelser (SFS nr 182—192, 202,
290 och 291).

16. den 14 april, i anledning av väckt motion om inrättande av ett jaktråd.

(171.)

Anmäld den 23 april 1954, därvid skrivelsen överlämnades till 1949 års jaktutredning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m.m. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 april 1954, därvid förordning utfärdades (SFS
nr 71).

18. den 24 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden, dels ock i ämnet
väckta motioner. (191.)

Anmäld den 30 juni 1954, därvid uppdrogs åt f.d. justitierådet Seve Ekberg att
verkställa ytterligare utredning. Utredningen avvaktas.

343

19. den 27 april, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättandet
av en veterinärklinik i Hälsingborg jämte i ämnet väckta motioner.
(109.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

20. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande avveckling av jordbrukets lagerhusfond m.m.
jämte i ämnet väckta motioner. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1954, därvid kungörelse utfärdades (SFS

nr 311).

21. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande anslag till stipendier m.m. jämte i ämnet
väckta motioner. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1954.

22. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till veterinärstaten jämte i ämnet
väckta motioner. (194.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1954.

23. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden jämte i ämnet
väckta motioner. (195.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1954.

24. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande anslag till Lantmäteristaten: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner. (196.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1954.

25. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
landstingslag m.m. ävensom i ämnet väckta motioner, m.m. (203.)

I vad skrivelsen angår jordbruksdepartementet har densamma anmälts och

slutbehandlats den 14 maj 1954, därvid kungörelse utfärdades (SFS nr 321).

26. den 7 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner. (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

27. samma dag, med anledning av väckta motioner angående förskott ur
anslaget till bidrag till jordbrukets rationalisering eller ur jordfonden till
byggande av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge. (200.)

Skrivelsen har överlämnats till kommunikationsdepartementet.

28. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen
av vissa stödlån. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

29. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avveckling
av kommunskogslånefonden. (202.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1954
skall utgå. (226.)

344

I vad skrivelsen rör jordbruksdepartementet har densamma anmälts och slutbehandlats
den 14 maj 1954, därvid kungörelse utfärdades (SFS nr 218).

31. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m.m. (253.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkten 23 (förverkandepåföljd
vid olaga skogsavverkning), har skrivelsen anmälts den 30 juni 1954, därvid
uppdrogs åt skogsstyrelsen att verkställa den begärda översynen. Resultatet
av översynen avvaktas.

32. den 14 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1954/55 till bidrag till vissa skogsbrukskurser m.m.
(232.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954, därvid två kungörelser utfärdades
(SFS nr 427 och 428).

33. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
förlagskapital för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader.
(233.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

34. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa jämte i ämnet väckt motion. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

35. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

36. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret 1954/55 m.m. jämte i ämnet
väckta motioner. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954, därvid tre förordningar utfärdades
(SFS nr 308—310).

37. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens försöksgårdar för budgetåret 1954/55 m. m. (237.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

38. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Anskaffande av framdrivningsmaskineri för undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak jämte i ämnet väckta motioner. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

39. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m.m. jämte i ämnet väckta motioner.
(270.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1954, i vad rör jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

40. den 19 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m.m., såvitt avser kronoegendoinen
Kolstad l1, 21 och 31 i Mjölby stad. (273.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954.

345

41. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Väg- och flottledsbyggnader å skogar i
enskild ägo jämte i ämnet väckta motioner. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954.

42. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område m.m. jämte i ämnet väckta
motioner. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954, varvid fem förordningar och tva

kungörelser utfärdades (SFS nr 293, 301—306).

43. den 29 maj, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 11 §
lagen om rätt till fiske. (347.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj-.ts proposition med förslag
till fiskeristadga m.m., dels ock i ämnet väckta motioner. (348.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 september 1954, varvid stadga utfärdades

(SFS nr 607).

45. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till Lantbruksnämnderna, till Producentbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk, till Kostnader för
utbetalande av producentbidrag samt till Bidrag till jordbrukets rationalisering
jämte i ämnena väckta motioner. (356.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, därvid två kungörelser utfärdades

(SFS nr 345 och 429).

46. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda hemställan rörande anslag till Hushållningssällskapen samt till
Bidrag till särskilda utbildningskurser jämte i ämnena väckta motioner.
(357.) . .

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

47. samma dag, med anledning av Kungl. Maj-.ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd
åt kontrollföreningsverksamhet jämte i ämnet väckta motioner.
(358 )

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, därvid kungörelse utfärdades (SFS

nr 430).

48. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Jordbrukarungdomens förbund för budgetåret 1954/55 m.m. jämte i
ämnet väckta motioner. (359.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

49. den 17 november, med anledning av väckta motioner om åtgärder till
stöd för fiskerinäringen inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län. (368.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 24 november, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
vattenlagen. (370.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

346

51. den 1 december, med anledning av väckta motioner om byggande av ett
nytt undersökningsfartyg för fisket. (377.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. in. (378.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1954.

53. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa f. d. skolhemman. (379.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1954.

54. den 8 december, i anledning av väckta motioner om beredande åt domänverkets
fast anställda arbetare av lån till bostadsförbättring och bosättning.
(389.)

Anmäld den 30 december 1954, därvid uppdrogs åt domänstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet. Resultatet av utredningen avvaktas.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare jämte i ämnet väckta motioner. (392.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 december 1954, därvid kungörelse utfärdades

(SFS nr 723).

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 20 februari 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr
68) om statlig krigsförsäkring m.m. (70.)

Anmäld den 23 april 1954, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 166).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1954.

3. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Skrivelsen har i vad den avser anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt överlämnats från civildepartementet för
handläggning. Den är i nämnda avseende anmäld och slutbehandlad den 21 maj
1954, varvid utfärdades kungörelse angående fortsatt giltighet av kungörelsen
den 22 maj 1953 (nr 50o) angående ändring i vissa delar av reglementet den 4
februari 1944 (nr 42) för handelsflottans pensionsanstalt (SFS nr 322).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (92.)

Skiivelsen är i vad den avser handelsdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 30 juni och den 13 augusti 1954 samt därmed slutbehandlad för departementets
vidkommande.

347

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1954/55 under statens
allmänna fastighetsfond man., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 19o4.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag ior budgetåret
1954/55 till Lotsverket: Säkerhetsanstalter för sjöfarten. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1954.

7. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre reservationsanslag. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1954.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit m.m. (119.)

Anmäld den 27 mars 1954, varvid kungörelse i ämnet utlardades (adb nr 1H/

9. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående prisutjämningsavgift
m.m. (136.) , . . .. , ....

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1954, varvid förordning i amnet uttar -

dades (SFS nr 177).

10. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetaret 19 / o

under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1954.

11. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
till ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m.m.
jämte i ämnet väckta motioner. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1954.

12 den 22 april, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till allmän förfogandelag m.m., dels ock i ämnet väckta motioner. (186.)
Skrivelsen är i vad den avser förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag
anmäld den 30 april samt den 26 maj 1954, varvid lagar i amnet
utfärdades (SFS nr 279 och 280). Skrivelsen har i Övriga delar overlamnats till
försvarsdepartementet och inrikesdepartementet för handläggning.

13. den 3 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303).

(217.)

Skrivelsen har i vad avser hemställan om utredning rörande behovet av en fortsatt
statlig priskontroll m.m. överlämnats från finansdepartementet för handläggning.
Med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 17 december 1954 har
chefen för handelsdepartementet den 21 samma manad tillkallat elva sakkunniga
för att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om behovet av eu
fortsatt statlig priskontroll och grunderna för den pnsreglerande verksamhet,
som kan finnas erforderlig.

14 den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (207.)
Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954.

348

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av statens lånefond för den mindre skeppsfarten jämte i ämnet
väckta motioner. (208).

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954.

16. den 15 maj, i anledning av väckt motion om förbättrade pensionsförmåner
för vissa sjömän. (272.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

17. den 19 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1954/55 till statens priskontrollnämnd.
(292.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statligt
borgensåtagande för viss skuldförbindelse av Svenska skifferoljeaktiebolaget.
(293.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1954.

19. den 25 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition (nr 210) angående
statsgaranti för lån till hantverks- och småindustri samt i ämnet
väckta motioner, dels ock väckta motioner angående småföretagens kreditfrågor.
(318.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid utfärdades kungörelse med

vissa bestämmelser rörande statlig garanti för lån till hantverks- och småindustriföretag
m. m. (SFS nr 409).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1954/55 till driftkostnader
för mät- och avmagnetiseringsstationer. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

21. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjor da

framställningar om anslag för budgetåret 1954/55 till Bidrag till företagareföreningar
m.fl. och till Fonden för lån till företagareföreningar
in.fl. (352.) B

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1954.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till avsättning till fonden för idrottens främjande.
(353.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1954.

23. den 24 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av ytterligare extra ordinarie tjänster vid de statliga krisorganen
m.m. (374.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 december 1954.

24. den 27 november, i anledning av väckta motioner angående den framtida
utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i landet. (385.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

25. den 9 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition om godkännande
av handelsöverenskommelse mellan Sverige och Indonesien. (390.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

349

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II för budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1954.

2. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (92.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 26
maj 1954. (Jfr punkten 2 under civildepartementet.)

3. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till understödjande av helikopterflyg m. m. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954.

4. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen m. m. (107.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 19 mars 1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 101). (Jfr punkten
10 under justitiedepartementet.)

5. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (111.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 mars 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 78 och 79).

6. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag^ till
lag om rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa frågor
till sammanslutning av kommuner (kommunal delegationslag) m. m.
ävensom i ämnet väckt motion. (123.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 27
mars 1954, varvid författningar utfärdades (SFS nr 130). (Jfr punkten 7 under
socialdepartementet.)

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlösning
av malmfältspolisorganisationen. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954.

8. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser om kommuns och annan kommunal
samfällighets utdebitering av skatt för år 1956, m. m., ävensom i ämnet
väckt motion. (137.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 9 april
1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 155). (Jfr punkten 26 under finansdepartementet.
)

9. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till utbildningskurscr för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.
(166.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954.

350

10. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1954/55, i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (176.)

Anmäld den 23 april och den 30 juni 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande
av allmän plan för till- och ombyggnad av statens alkoholistanstalt
å Venngarn m. m. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1954.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av landsfiskalsbostad i Gäddede. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

13. samnw dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
lån till Föreningen Röingegården u. p. a. till vissa byggnadsarbeten
m. m. (179.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

14. den 22 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän förfogandelag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (186.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer anmäld och slutbehandlad den 26
maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 281). (Jfr under försvars- och
handelsdepartementen.)

15. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1954/55 till avlöningar och omkostnader vid karolinska
sjukhuset samt vissa andra anslag till universitetssjukhusen. (173.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954.

16. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1954/55
under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (11.)

Anmäld den 26 maj och den 30 juni 1954. Författningar utfärdade den 26 maj
(SFS nr 339, 398—405, 484—486, 505, 506, 510, 516, 517 och 537). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
landstingslag m. m. ävensom i ämnet väckta motioner, m. m. (203.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 14
maj 1954, varvid författningar utfärdades (SFS nr 319—320). (Jfr punkten 25
under jordbruksdepartementet.)

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till bidrag till driften av anstalter för psykopatiska
och nervösa barn m. m. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954.

19. den 7 maj, i anledning av väckta motioner om utredning angående åtgärder
för en likformig reglering av rätten till ersättning vid ingrepp i
enskilds äganderätt och frihet. (216.)

Anmäld den 27 juli 1954, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigades
att tillkalla en utredningsman för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
av frågan om ersättning vid lagenliga ingrepp i hälsovårdens intresse.

351

En utredningsman tillkallades den 16 augusti 1954. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

20. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse,
m. m. (227.)

I vad på inrikesdepartementet ankommer anmäld och slutbehandlad den 21 maj
1954, varvid författningar utfärdades (SFS nr 299 och 300). (Jfr punkten 13
under ecklesiastikdepartementet.)

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om tillämpning å Stockholms stad av vissa bestämmelser i kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753) och lagen den 18 december 1953
(nr 754) om införande av kommunallagen. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 284).

22. den 11 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, dels
ock i ämnet väckta motioner. (239.)

Anmäld den 14 maj och den 4 juni 1954. Författning utfärdad den 4 juni (SFS
nr 483). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

23. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 223—225 och 295).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1953/54, i
vad propositionen avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till det svenska sjukhuset i Korea. (246.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till driften av anstalter för kirurgisk tuberkulos m. m. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbildning
av viss sinnessjukvårdspersonal. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1954.

28. samma dag, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Punkterna 24 och 25 äro i vad på inrikesdepartementet ankommer beroende på
Kungl. Maj :ts prövning. Punkten 26 är anmäld och slutbehandlad den 26 maj
1954.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1954/55 till statens bakteriologiska laboratorium
m. m. (256.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954.

352

30. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (266.)

Anmäld den 21 maj och den 10 september 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förstärkning
av ordningsstatspolisen m. m. (267.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 26
maj 1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 426). (Jfr punkten 8 under
civildepartementet.)

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens polisskola för budgetåret 1954/55 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (268.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 465, 511 och 568).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till vissa ersättningar åt befattningshavare vid
polisväsendet m; m. (269.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 463 och 568).

34. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om moderskapshjälp m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(274.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 26
maj 1954, varvid författningar utfärdades (SFS nr 398, 401 och 402). (Jfr punkten
23 under socialdepartementet.)

35. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1954/55 till driftkostnadsersättning
för psykiatriska klinikerna i Lund och Uppsala. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954.

36. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående svensk
medverkan i ett skandinaviskt undervisningssjukhus i Korea. (303.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till sinnesslövården m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (304.)

Anmäld den 26 maj och den 10 december 1954. Författningar utfärdade den
10 december 1954 (SFS nr 738 och 739). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om nykterhetsvård m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (316.)

Anmäld den 4 juni och den 27 juli 1954. Författning utfärdad den 27 juli (SFS
nr 579). I vad på inrikesdepartementet ankommer är skrivelsen därmed slutbehandlad.
(Jfr punkten 36 under justitiedepartementet.)

39. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om personundersökning i brottmål, m. m. (330.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 18
juni 1954, varvid författning utfärdades (SFS nr 446). (Jfr punkten 37 under
j ustitiedepartementet.)

353

40. den 26 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut m. m.,
dels ock i ämnet väckt motion. (331.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 4
juni 1954, varvid författningar utfärdades (SFS nr 357, 362 och 363). (Jfr under
justitie-, försvars-, social- och finansdepartementen.)

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 368, 369 och 431).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1954/55 till inrikesdepartementets avlöningar och
omkostnader samt angående psykologiskt försvar m. m. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1954.

43. den 28 maj, angående väckta motioner om anställande vid de rättspsykiatriska
undersökningsstationerna av socialassistenter m. m. i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m. (350.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1954.

44. den 24 november, i anledning av väckt motion om ökning av högsta
antalet fullmäktige i valkrets vid kommunala val, m. m. (373.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten 43 under
justitiedepartementet.)

45. den 1 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm. (375.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 december 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 678).

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 februari 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 mars 1954.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter a driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (92.)

Anmäld såvitt angår civildepartementet den 5 och den 27 mars, den 9 april
och den 14 maj 1954. Sistnämnda dag utfärdades författningar och cirkulär
(SFS nr 238—240).

3. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående upphävande av lagen den 28 juni 1935 (nr 445) om cmeritilöner
för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens
tjänst, m. m. (98.)

23 — Juatitieombudsmanncna ämbetaberättelae till 1956 åra rikadag.

354

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 4 juni 1954.
(Jfr punkten 4 under ecklesiastikdepartementet.)

4. den 10 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(110.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 4 juni 1954,
varvid författning utfärdades (SFS nr 389). (Jfr punkten 5 under ecklesiastikdepartementet
och punkterna 11 och 12 här nedan.)

5. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen
den 4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän. (132.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 120).

6. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående polispersonalens
avlöningsförmåner m. m. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 226, 227 och 294).

7. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av gällande bestämmelser om ersättning för tjänstgöring på obekväm
arbetstid m. m. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 maj 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 181).

8. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående förstärkning
av ordningsstatspolisen m. m. (267.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 4 juni 1954,
varvid författning utfärdades (SFS nr 495). (Jfr punkten 31 under inrikesdepartementet.
)

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(270.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 21 maj 1954.

10. den 25 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag angående
löne- och pensionsförmåner för personal å försvarets reservstater.
(321.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 4 juni 1954,
varvid författningar utfärdades (SFS nr 392 och 393). (Jfr punkten 23 under
försvarsdepartementet och punkten 13 här nedan.)

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående folkoch
småskollärares avlöningsförhållanden m. m. (326.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 496 och 497). (Jfr punkten 12 här nedan.)

12. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 342, 375, 376, 383—391, 496 och 497).

355

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 392—397, 494 och 495).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt m. m., i vad propositionen avser
avräkning av vissa belopp mot automobilskattemedlen och överskridande
av viss anslagspost. (340.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 4 juni 1954.

(Jfr punkten 69 under finansdepartementet.)

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande vissa under tolfte huvudtiteln uppförda
anslag avseende det statliga pensionsväsendet. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juni 1954.

16. den 17 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statstjänstemännens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna
sjukförsäkringens ikraftträdande m. m. (371.)

Anmäld den 3 och den 30 december 1954, varvid författningar utfärdades. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

17. den 14 december, i anledning av väckt motion angående ändrad praxis
i fråga om tillämpningen av 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
beträffande vissa tjänstemän. (398.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1954.

356

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1954 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

16. den 27 mars 1954, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
lagen om skydd för vissa mönster och modeller samt rörande lagens tilllämpningsområde.
(144.)

19. den 3 april, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektivisering
av justitieombudsmannaämbetet, särskilt dess kontroll över förvaltningen,
m. m. (156.)

21. den 10 april, i anledning av väckta motioner angående utredning om
lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt. (164.)

35. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall
m.m. jämte i ämnet väckta motioner. (305.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

9. den 28 april 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av bosättnings- och sjöfartsavtal mellan Sverige och Frankrike.
(198.)

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

15. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

18. den 15 maj, i anledning av väckt motion om avskaffande av skyldigheten
för vissa högre militära och civilmilitära befattningshavare att underkasta
sig överförande på disponibilitetsstat. (271.)

26. den 30 november, i anledning av väckt motion om ersättning i vissa fall
till värnpliktiga arbetstagare. (376.)

357

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 21 april 1954, i anledning av väckta motioner om åtgärder för Tornedalens
och Överkalixbygdens försörjning medelst där befintliga naturtillgångar
och tillgänglig arbetskraft. (187.)

13. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
främja näringslivet och befolkningsutvecklingen å landsbygden i Bohuslän.
(188.)

29. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (334.)

36. den 9 december, i anledning av väckta motioner angående utredning om
fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen.
(399.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

25. den 7 december 1954, i anledning av väckta motioner om helt förstatligande
av Stockholm-Roslagens järnvägar. (388.)

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

25. den 24 mars 1954, i anledning av väckt motion angående utredning om
förutsättningarna för Tumba pappersbruks drivande i bolagsform. (135.)

27. den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1954/55. (138.)

45. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

72. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1954/55 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (351.)

79. den 24 november, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
beträffande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna vid taxering till
skatt. (372.)

358

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 14 april 1954, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
den ecklesiastika boställsordningen m. m. (170.)

9. den 22 april, i anledning av väckta motioner om ökad forsknings- och
propagandaverksamhet rörande barnolycksfallen. (189.)

11. den 5 maj, i anledning av väckta motioner om inrättande av en stiftsadjunktur
för sjömansvård i Stockholms stift. (223.)

16. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anslag för budgetåret 1954/55 till ersättning åt författare för utlåning av
deras verk genom bibliotek m. m. (254.)

24. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
anslag för budgetåret 1954/55 till universitetet i Göteborg och Stockholms
högskola m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (323.)

29. den 30 november, i anledning av väckta motioner om utredning av möjligheterna
att bygga billigare skolor. (380.)

30. samma dag, i anledning av väckta motioner angående rätt för finska fosterbarn
i Sverige att lika med svenska medborgare erhålla stipendium
vid genomgående av skolor. (381.)

31. samma dag, i anledning av väckta motioner om tillämpning av statens
allmänna avlöningsreglemente på lärarpersonalen å enhetsskolans högstadium.
(384.)

32. den 7 december, i anledning av väckt motion om utredning rörande högskolornas
organisatoriska ställning. (387.)

33. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en första lärarhögskola. (393.)

34. samma dag, i anledning av väckta motioner om främjande av forskningen
och undervisningen på sjörättens område. (394.)

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reformering
av läkarutbildningen jämte i ämnet väckta motioner. (395.)

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående organisationen
av den högre undervisningen i skeppsbyggeri. (396.)

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

11. den 31 mars 1954, i anledning av väckta motioner dels om en allmän
översyn av gällande bestämmelser om fridlysning av jakttider, dels ock
om vissa ändringar av gällande fridlysningsbestämmelser. (145.)

12. samma dag, i anledning av väckta motioner angående kronoarrendatorernas
jakträtt. (146.)

359

16. den 14 april, i anledning av väckt motion om inrättande av ett jaktråd.
(171.)

18. den 24 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden, dels ock i ämnet
väckta motioner. (191.)

29. den 7 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avveckling
av kommunskogslånefonden. (202.)

31. den 12 maj, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

43. den 29 maj, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 11 §
lagen om rätt till fiske. (347.)

49. den 17 november, med anledning av väckta motioner om åtgärder till
stöd för fiskerinäringen inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län. (368.)

50. den 24 november, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
vattenlagen. (370.)

51. den 1 december, med anledning av väckta motioner om byggande av
ett nytt undersökningsfartyg för fisket. (377.)

54. den 8 december, i anledning av väckta motioner om beredande åt domänverkets
fast anställda arbetare av lån till bostadsförbättring och bosättning.
(389.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

13. den 3 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303). (217.)

16. den 15 maj, i anledning av väckt motion om förbättrade pensionsförmåner
för vissa sjömän. (272.)

24. den 27 november, i anledning av väckta motioner angående den framtida
utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i landet. (385.)

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

28. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

36. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående svensk
medverkan i ett skandinaviskt undervisningssjukhus i Korea. (303.)

44. den 24 november, i anledning av väckt motion om ökning av högsta
antalet fullmäktige i valkrets vid kommunala val, m. m. (373.)

360

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1954 men vid samma års början
varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte
uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1954.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för egnahemsbildningen.
(201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274, 1940
s. 301 och 1953 s. 422. Utx-edningen av frågan om fideikommissens avskaffande
pågår.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938
s. 281, 1939 s. 279, 1940 s. 302, 1951 s. 344 och 1953 s. 422. Kungl. Maj:t har
den 19 november 1954 beslutat att förelägga 1955 års riksdag proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring. Sakkunnigutredningen rörande revision av lagstiftningen
om ersättning för skada till följd av bruk av motorfordon fortsätter. (Jfr ärendet
under punkten 5 här nedan.)

3. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281, 1940
s. 303 och 1954 s. 289. Den utredning av frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning,
som 1954 års fastighetsbildningskommitté enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 16 oktober 1953 fått i uppdrag att ombesörja, pågår. (Jfr ärendet
under punkten 17 här nedan.)

361

5. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939
s. 282, 1940 s. 304, 1951 s. 345 och 1953 s. 344. Sakkunnigutredningen rörande
revision av lagstiftningen om ersättning för skada till följd av bruk av motorfordon
pågår. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

6. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1952
s. 321 och 1953 s. 423. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 253, 1943
s. 223, 1947 s. 306, 1953 s. 423 och 1954 s. 290. Ärendet är i återstående delar
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 21 här nedan.)

8. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942
s. 254 och 1947 s. 306. Ärvdabalkssakkunniga ha med framläggande den 15
februari 1954 av betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU 1954: 6) slutfört
sitt uppdrag. Sedan remissutlåtanden avgivits över de i betänkandet framlagda
förslagen, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 305 och
1954 s. 290. 1954 års fastighetsbildningskommittés utredning om ny fastighetsbildningslagstiftning
pågår. (Jfr ärendet under punkten 17 här nedan.)

10. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande ärendet under punkten 6 x
skrivelsen (anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna), se ämbetsberättelserna
1952 s. 372, 1953 s. 474 samt 1954 s. 290 och 291. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 306 och
1954 s. 291. 1954 års fastighetsbildningskommittés utredning om ny fastighetsbildningslagstiftning
och därmed sammanhängande spörsmål pågår. (Jfr ärendet
under punkten 17 här nedan.)

12. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare m. m. (356.)

So ämbetsberättelserna 1950 s. 284 och 1952 s. 322. I en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria har framlagts förslag till helt ny utlämningslagstiftning.
Sedan utlåtanden häröver jämlikt remiss den 15 oktober 1954
avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

362

13. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd
av felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 och 1947 s. 308. Lagberedningens arbete för utarbetande
av ny jordabalk fortsätter.

14. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 punkt 71 och
1940 s. 308.

15. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339, 1947 s. 308 och 1952 s. 323.

16. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 223, 1949
s. 318, 1950 s. 285 samt 1952 s. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 43 här nedan.)

17. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941 s. 231,
1945 s. 295, 1947 s. 308, 1948 s. 286 samt 1954 s. 291. 1954 års fastighetsbildningskommittés
utredning om ny fastighetsbildningslagstiftning och därmed
sammanhängande spörsmål pågår. (Jfr ärendena under punkterna 4, 9 och 11
här ovan och 44 här nedan.)

18. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309. Efter
det tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen (SOU 1941:20), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 49 här nedan.)

19. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 234 och 1948 s. 287. Lagberedningens arbete
för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
effektivare skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk
uppläsning av kungörelse om stämma och sammanträde m. m. (341.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 258, 1953
s. 426 och 1954 s. 292. Ärendet är i återstående delar beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 7 här ovan.)

363

22. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 235 och
1950 s. 286. De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1949 tillkallade
sakkunniga för utredning av frågan hur kriminalstatistiken bör vara
ordnad ha den 25 november 1954 avgivit betänkande angående den svenska
kriminalstatistiken (SOU 1954:35). Ärendet är därefter beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

23. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Se ämbetsberättelserna 1942 s. 259, 1943 s. 228 och 1948 s. 288. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

24. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga
förvaltningsmyndigheter vid behandlingen av frågor, som röra enskild
rätt. (236.)

Se ämbetsberättelserna 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1950 s. 286, 1951 s. 348 samt
1954 s. 292. Lagstiftning på grundval av besvärssakkunnigas betänkande den
28 augusti 1953 (SOU 1953: 30) har genomförts (jfr det i bilaga II under punkten
38 för justitiedepartementet redovisade ärendet). Utredningen om det administrativa
besvärsinstitutet fortsätter. (Jfr ärendet under punkten 48 här
nedan.)

25. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i 4 kap. vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 258 och
259, 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1948 s. 288 samt 1951 s. 348. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.

26. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 287. Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.
(Jfr ärendet under punkten 40 här nedan.)

27. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag
till förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 15 maj 1943, i anledning av väckta motioner om en revision av
varumärkes- och firmalagstiftningen. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 197 och
1950 s. 287. Den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 juli 1949 tillsatta
varumärkes- och firmautredningen har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

29. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om tillsyn över hundar. (348.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 199. I fråga
om riksdagens hemställan om utredning, huruvida och på vad sätt obligatorisk
ansvarsförsäkring för hundägare ma kunna mföras, är ärendet beroende pa
Kungl. Maj ds prövning.

364

30. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande
av deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val.
(61.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1946
s. 343, 1947 s. 311 och 1949 s. 321. Ärendet är i övriga delar beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (102.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1951
s. 349 samt 1954 s. 293. Efter det infordrade utlåtanden avgivits över straffrättskommitténs
betänkande med förslag till brottsbalk (SOU 1953:14), är ärendet
föremål för vidare beredning inom justitiedepartementet.

32. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen m. m. (284.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 236, 1950 s. 288
och 1953 s. 427. 1951 års rättegångskommitté har ännu ej slutfört sitt uppdrag.

33. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 345 och

1947 s. 312. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 239. Vad angår den
av riksdagen i skrivelsen under punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning
beträffande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel
utbetala sjukpenning till annan än den skadade, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion angående åläggande för
dammägare att underrätta ortsbefolkningen om förestående avtappning
av vatten ur dammar. (315.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 271 samt

1948 s. 291 och 1954 s. 294. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 12 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 16 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse m. m. (403.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272 och 1948 s.
202. Strafflagberedningens arbete fortsätter.

365

38. den 30 juni 1945, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid dödande av förkomniet livförsäkringsbrev. (531.)

Över en inom justitiedepartementet i september 1954 utarbetad promemoria
i ämnet ha remissutlåtanden avgivits av Svea och Göta hovrätter, försäkringsinspektionen,
Sveriges livförsäkringsbolags riksförbund och Sveriges advokatsamfund.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 314, 1949
s. 324 och 325 samt 1950 s. 290. Enligt Kungl. Majrts beslut den 22 oktober
1954 har det utredningsuppdrag, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 14 juni 1946 anförtrotts åt markutredningen, nedlagts och chefen för justitiedepartementet
bemyndigats tillkalla sakkunniga att verkställa utredning
av frågan om indragning till det allmänna av oförtjänt jordvärdestegring. Denna
utredning har påbörjats.

40. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. m. (261.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 351 och 1953 s.
428. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
26 här ovan.)

41. den 25 maj 1946, i anledning av väckt motion angående revision av
bestämmelserna i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. m. (270.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 351 och 1953 s. 429.
Sakkunnigutredningen av frågan om stats och kommuns skadeståndsansvar pågår.

42. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 293^ och
1950 s. 291. 1951 års fångvårdsutredning, som tillkallades för att utreda frågan
om omedelbara förbättringar inom fångvården, avgav under våren 1951 ett
flertal betänkanden, vilka lades till grund för anslagsframställningar i 1952
års statsverksproposition. Den 15 juli 1952 avlämnade utredningen sitt slutbetänkande
om en räjongplan för fångvården. Under år 1954 har den av 1953
års riksdag, på grundval av utredningens ifrågavarande förslag, beslutade indelningen
i anstaltsgrupper av rikets anstalter för vanligt fångförvar trätt i
kraft. Ärendet är därmed slutbehandlat för justitiedepartementets del.

43. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna.
(476.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 291. Sedan viss förberedande utredning verkställts,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under
punkten 16 här ovan.)

44. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Se ämbetsberättelserna 1949 s. 326 och 1954 s. 295. 1954 års fastighetsbildningskommittés
utredning om ny fastighetsbildningslagstiftning och därmed sammanhängande
spörsmål pågår. (Jfr ärendet under punkten 17 här ovan.)

366

45. den 23 april 1947, angående ökad delaktighet för danska, finländska,
isländska och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma
svenska medborgare. (131.)

Se ämbetsberättelserna 1949 s. 326, 1953 s. 429 och 1954 s. 295. Ärendet, vars
handläggning numera i olika avseenden ankommer på flera departement, har,
delvis i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse den 4 juni 1954, behandlats i Nordiska
rådet även vid dess andra session i Oslo den 9—den 14 augusti 1954.
Redogörelsen för därvid vidtagna åtgärder kommer att i annan ordning bringas
till riksdagens kännedom. Vid nu angivna förhållanden saknas anledning att
här vidare redovisa detta ärende.

46. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 226, 1951
s. 352 och 1953 s. 429 och 430. Genom en den 18 december 1953 dagtecknad
proposition till 1954 års riksdag, nr 23, framlade Kungl. Maj:t förslag till lag
om ändring i vattenlagen, syftande i huvudsak till att bereda ökat skydd för
fisket vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid flottning. Sedan
riksdagen antagit det sålunda framlagda lagförslaget med vissa ändringar i enlighet
med vad tredje lagutskottet i utlåtande nr 2 föreslagit, har Kungl. Maj:t
den 2 april 1954 låtit utfärda lag i ämnet i överensstämmelse med riksdagens
beslut (SFS nr 124). (Jfr ärendet under punkten 9 i bilaga II.) I övriga delar
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap.
15 § och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 227, 1953 s. 430
samt 1954 s. 296. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 6 mars 1948, i anledning av väckt motion angående bestämmelser
om ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som
handläggas av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

Se ämbetsberättelsen 1951 s. 353. Utredningen om det administrativa besvärsinstitutet
fortsätter. (Jfr ärendet under punkten 24 här ovan.)

49. den 17 april 1948, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av § 16 regeringsformen. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
18 här ovan.)

50. den 11 maj 1948, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 353, 1953
s. 430 samt 1954 s. 297. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande
III Kommunal folkomröstning samt däröver avgivna utlåtanden ha
överlämnats för fortsatt handläggning inom inrikesdepartementet. I fråga om
allmän folkomröstning har riksdagen vid 1954 års vårsession i anledning av
en den 12 mars 1954 dagtecknad proposition, nr 193, såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antagit förslag till ändrad lydelse av § 49 mom. 2
regeringsformen samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§ 58
och 63 riksdagsordningen. (Jfr ärendet under punkten 80 här nedan.)

367

51. den 22 maj 1948, i anledning av väckta motioner dels om utredning
av frågan om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels ock angående enklare
förfaringssätt för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 293 och 1954 s. 297. Den jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 23 oktober 1953 tillsatta sakkunnigutredningen fortgår.

52. den 26 juni 1948, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 293 samt
1954 s. 297. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. den 29 mars 1949, i anledning av väckt motion om revision av lagen
om rikets vapen m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 2 april 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om val av borgmästare och rådman. (109.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 244. Den
12 mars 1954 överlämnades skrivelsen till 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning
för utredning av frågan om ändrad valmetod vid borgmästaroch
rådmansval. Den 26 maj 1954 har nämnda kommitté avgivit betänkande
VI. Om proportionella val inom kommunala representationer m. m. (SOU
1954:17) med förslag till, bl. a., lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen om
val av borgmästare och rådman. Efter det infordrade utlåtanden häröver avgivits,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 30 april 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
för budgetåret 1949/50 till understöd för utomprocessuell rättshjälp
jämte i ämnet väckta motioner in. m. (160.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 245, 1952
s. 329 samt 1954 s. 297. Ärendet är i återstående delar beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

56. den 7 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte
att åvägabringa valmetoder medförande större proportionell rättvisa vid
mandatfördelningen mellan partierna. (208.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 355, 1953
s. 431 samt 1954 s. 298. Sedan riksdagen, efter det de i de tidigare årsberättelserna
angivna åtgärderna vidtagits, i skrivelse den 28 maj 1953 (jfr ärendet
under punkten 80 här nedan) hemställt om bl. a. en definitiv reglering av valsystemet
för val till riksdagens andra kammare får nu förevarande skrivelse
anses slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 72 här nedan.)

57. den 18 maj 1949, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. in. (262.)

Angående vidtagna åtgärder i fråga om den av riksdagen begärda översynen
av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för

368

skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman m. fl., se ämbetsberättelsen
1953 s. 432. Utredningen om stats och kommuns skadeståndsansvar pågår.

59. den 24 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 246 och 1951
s. 355. Ärendet är, i avvaktan på den åt barnavårdskommittén uppdragna
utredningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 4 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
”lagen om förmynderskap” i vissa avseenden. (59.)

Se ämbetsberättelserna 1951 s. 294 och 1953 s. 432. Frågan angående föreskrifter
om inspektion genom rätten av överförmyndares verksamhet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Den särskilde utredningsmannen har den 2 juli 1954
avlämnat utredning jämte förslag till omorganisation av förmyndarkontrollen
i Stockholm. Efter det infordrade utlåtanden häröver avgivits, är ärendet även
i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 22 april 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse. (124.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 330 samt 1954
s. 299. Utredningen pågår.

62. den 29 april 1950, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten. (134.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 331. Ärendet är föremål
för behandling hos 1946 års sjömanskommitté.

63. den 9 maj 1950, i anledning av väckt motion angående stadsdomares
tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. (186.)

Chefen för justitiedepartementet har den 30 december 1954 bemyndigats tillkalla
sakkunniga för att verkställa en översyn av domarpersonalens rekryterings-
och anställningsförhållanden samt därmed sammanhängande spörsmål.
Sakkunniguppdraget omfattar bl. a. den i skrivelsen berörda frågan. (Jfr ärendet
under punkten 82 här nedan.)

64. den 16 maj 1950, i anledning av väckta motioner dels om utredning
och förslag rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande,
dels ock angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande
författningar. (224.)

Se ämbetsberättelserna 1952 s. 331 samt 1954 s. 299. I en den 5 mars 1954
dagtecknad proposition, nr 200, framlade Kungl. Maj:t på grundval av 1951
års rättegångskommittés betänkande den 10 augusti 1953 (SOU 1953: 26) förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken jämte fem andra lagförslag. Sedan
riksdagen antagit de sålunda framlagda lagförslagen med vissa ändringar i
enlighet med vad första lagutskottet i utlåtande nr 25 föreslagit, har Kungl.
Maj:t den 18 juni 1954 låtit utfärda lagar i ämnet i överensstämmelse med riksdagens
beslut (SFS nr 432—437). (Jfr ärendet under punkten 39 i bilaga II.)
Sedan kommittén den 1 september 1954 överlämnat promemoria angående
ändradq bestämmelser om förenklade protokoll och domar i bagatellmål, har
Kungl. Maj:t den 12 november 1954 fattat beslut om avlåtande av proposition
i ämnet till 1955 års riksdag. I övrigt fortgår kommitténs arbete med översyn
av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning.

369

65. den 26 maj 1950, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa
motioner m. m. (319.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 296 och
1953 s. 433. Genom en den 22 mars 1954 dagtecknad proposition, nr 198, framlade
Kungl. Maj:t förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen,
innebärande förslag till ändringar i grunderna för vattendomstolsavgifterna.
Sedan riksdagen bifallit det i propositionen framlagda lagförslaget, har
lag i ämnet utfärdats den 26 maj 1954 (SFS nr 350). (Jfr ärendet under punkten
32 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

66. den 21 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (371.)

Anmäld den 10 december 1954 och lagd till handlingarna.

67. den 10 mars 1951, i anledning av väckta motioner om rätt för samerna
att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller
för vissa yrkesgrupper. (51.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 433. Skrivelsen
är i övrigt föremål för övervägande av Kungl. Maj:t.

68. den 30 maj 1951, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av
renar m. m. (339.)

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 300. Utredningen av frågan om ett förbättrat djurskydd
pågår.

69. den 6 maj 1952, i anledning av väckta motioner om en allmän översyn
av gällande regler om frihetsberövande. (196.)

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 300. Den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 4 december 1953 tillsatta utredningen om administrativa frihetsberövanden
pågår.

70. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels revision av
lagstiftningen om epilepsi som äktenskapshinder, dels revision av giftermålsbalkens
bestämmelser om förbud mot äktenskaps ingående med särskild
hänsyn till föreskriften om fallandesjuka och dels utredning av
frågan om vilka sjukdomstillstånd som vetenskapligt kunna rubriceras
såsom äktenskapshinder, m. m. (197.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 14 maj 1952, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
angående effektivare former för uttagande av ådömd ersättning för vid
bilstölder vållade skador. (228.)

Ärendet år beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

72. den 21 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1953—1956, dels ock i ämnet väckta motioner. (265.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1953 s. 375 samt 1954
s. 300. I betänkande den 26 maj 1954 om proportionella val inom kommunala
representationer in. m. (SOU 1954: 17) har 1950 års folkomröstnings- och val 24

— J uatiticovibudamunnena ämbctabcrättelae till 1965 a ra riksdag.

370

sättsutredning upptagit, bl. a., frågan om sammanslagning av Älvsborgs läns
valkretsar vid val till riksdagens andra kammare till behandling. Efter det
infordrade utlåtanden häröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkterna 56 här ovan och 80 här nedan.)

73. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslag
till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella
ansvarighet. (266.)

Se ämbetsberättelserna 1953 s. 375 samt 1954 s. 300. Med stöd av Kungl. Majrts
bemyndigande den 16 augusti 1954 har den 23 augusti 1954 tillkallats sakkunniga
för att utifrån en samlad översyn av demokratiens funktionsproblem företaga
en modernisering av vår författning. Sakkunniguppdraget omfattar bl. a.
den i skrivelsen berörda frågan.

74. den 28 mars 1953, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
underlättande av svenskars röstning utomlands. (99.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. den 8 maj 1953, i anledning av väckt motion om utredning angående de
allmänstraffrättsliga problemen inom specialstraffrätten, m. m. (195.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

76. den 16 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 10 maj 1901
(nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg, m. m. (246.)

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 275 punkt 23. Efter det skrivelsen överlämnats
från handelsdepartementet för handläggning, har lag i ämnet utfärdats den
30 juni 1954 (SFS nr 551). Ärendet är därmed slutbehandlat för justitiedepartementets
del.

77. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning
rörande pensionsstiftelser. (247.)

Chefen för justitiedepartementet har den 30 december 1954 bemyndigats tillkalla
sakkunniga för att verkställa utredning av frågan om pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning.

78. den 23 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition om godkännande
av en den 26 mars 1953 träffad överenskommelse angående ändrad
lydelse av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge den 6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och
förmynderskap, m. m. (290.)

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 244 och 245. Sedan ratifikationsinstrumenten avseende
nämnda överenskommelser den 13 januari 1954 resp. den 2 februari 1954
deponerats i norska resp. svenska utrikesdepartementet, utfärdades den 22
januari 1954 lag angående ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 29 maj
1931 (nr 157) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark,
Finland, Island eller Norge (SFS nr 11) samt den 12 februari 1954 förordning
angående ändrad lydelse av 2, 7 och 9 §§ förordningen den 31 december
1931 (nr 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap (SFS nr 35). Ärendet är därmed slutbehandlat
för justitiedepartementets del.

371

79. den 27 maj 1953, i anledning av väckta motioner om vidgad inlösningsrätt
vid laga skifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län (den s. k. dalalagen). (323.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 272 punkt 34.
Lantmäteristyrelsen har den 23 oktober 1954 avlämnat promemoria angående
vidgad inlösningsrätt vid omskifte enligt dalalagen. Sedan ärendet därefter från
jordbruksdepartementet överlämnats till justitiedepartementet, ha yttranden
över promemorian infordrats till den 1 februari 1955.

80. den 28 maj 1953, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med
förslag till skrivelser i författningsfrågor. (326.)

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 193, har riksdagen vid 1954 års
vårsession för vidare grundlagsenlig behandling antagit förslag till ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen avseende allmän folkomröstning (jfr
ärendet under punkten 50 här ovan). Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 16 augusti 1954 har den 23 augusti 1954 tillkallats sakkunniga för
att utifrån en samlad översyn av demokratiens funktionsproblem företaga en
modernisering av vår författning. Sakkunniguppdraget omfattar bl. a. frågorna
om tvåkammarsystemet och valsättet. (Jfr ärendena under punkterna 56 och
72 här ovan.)

81. den 25 november 1953, i anledning av väckta motioner om ändring av
17 kap. 9 § handelsbalken. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. samma dag, i anledning av väckta motioner angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden. (396.)

83. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om viss ändring i
expropriationslagen. (421.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

84. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner om förhöjning
av sjöregleringsavgifterna. (428.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 42, 45, 56, 65, 66, 76 och 78 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 25 april 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges övergång till ett på engelsk mätningsmetod byggt skeppsmätningssystem
m. m. (159.)

Anmäld den 24 september 1954, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera konventionen om ett enhetligt skeppsmätningssystem jämte tillhörande
bilaga och slutprotokoll.

372

2. den 6 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
deltagande i europeiskt samarbete på kärnforskningens område.
(167.)

Anmäld den 18 juni 1954, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
överenskommelsen rörande upprättandet av en europeisk organisation för
kärnforskning med därtill hörande finansprotokoll.

Samtliga dessa ärenden äro alltså av Kungl. Maj:t inom utrikesdepartementet
slutligen behandlade.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statens övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö
socken. (520.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Skrivelsen har såvitt angår punkten 2 (det militära byggnadsväsendets organisation)
överlämnats tin försvarsdepartementet. Ärendet har slutbehandlats
genom proposition nr 110 den 5 mars 1954.

3. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner om inrättande
av ett organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar
i försvarsfrågorna. (362.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 30 april 1952, angående tillgodoräknande i merithänseende för civil
tjänst av tid, under vilken värnpliktig genomgått officers- eller underofficersutbildning
eller värnpliktstjänstgöring. (162.)

Anmäld den 3 december 1954, varvid chefen för försvarsdepartementet bemyndigats
tillkalla högst fyra utredningsmän för att verkställa utredning rörande
ekonomiska och sociala förmåner till de värnpliktiga m. m. I enlighet med bemyndigandet
har chefen för försvarsdepartementet den 13 december 1954 tillkallat
utredningsmän för att verkställa angivna utredning, omfattande bl. a.
den av riksdagen i förevarande skrivelse upptagna frågan. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 2 (den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen), 4 (förordnande
av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civilt sjukhus) och 5
(rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret) överlämnats till försvarsdepartementet.
Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954
s. 302. Ärendet under punkten 2 har slutbehandlats genom proposition nr 109
den 5 mars 1954. Ärendet under punkten 5 är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

373

6. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (viss specialutbildning inom försvaret),
6 (beläggningen på förbandssjukhusen), 7 (utnyttjandet av förutvarande
Skånska kavalleriregementets kasernctablissement) och 8 (värnpliktslånen)
överlämnats till försvarsdepartementet. Den 8 januari 1954 har Kungl. Maj:t
uppdragit åt respektive överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarets
civilförvaltning att — i vissa fall efter verkställda utredningar — inkomma
med förslag i ärendena under punkterna 4, 6 och 8. Försvarets civilförvaltning
har sedermera redovisat av ämbetsverket verkställd utredning i
ärendet under punkten 8. Ärendet har anmälts den 3 december 1954, varvid
chefen för försvarsdepartementet bemyndigats tillkalla högst fyra utredningsmän
för att verkställa utredning rörande ekonomiska och sociala förmåner till
de värnpliktiga m. m. I enlighet med bemyndigandet har chefen för försvarsdepartementet
den 13 december 1954 tillkallat utredningsmän för att verkställa
angivna utredning, omfattande bl. a. ärendet under punkten 8. Ärendet under
punkten 7 är icke av beskaffenhet att föranleda någon Kungl. Maj:ts särskilda
åtgärd. Ärendena under punkterna 4, 6 och 8 äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

7. den 21 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag för budgetåret 1953/54 under fjärde huvudtiteln
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (273.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 251. Skrivelsen
har anmälts och slutbehandlats den 15 januari 1954.

8. den 1 december 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
flyttning av Stockholms örlogsbas. (402.)

Anmäld den 27 juli 1954, varvid Kungl. Maj:t bl. a. lämnat chefen för marinen
och fortifikationsförvaltningen vissa uppdrag i ärendet. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av väckt motion om inläggande av vatten- och
avloppsledningar i vissa fastigheter i gamla Djurgårdsstaden. (403.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1954.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 7 och 9 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

I en den 15 januari 1954 dagtccknad proposition, nr 60, har Kungl. Maj:t
framlagt förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m. Sedan riksdagen bifallit
det sålunda framlagda lagförslaget, har Kungl. Maj:t den 14 maj 1954
utfärdat lag om yrkesskadeförsäkring (SFS nr 243). Ärendet är därmed slutbehandlat.

374

2. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Majrts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 328. I vad
avser av arbetarskyddskommittén framlagt förslag till ny lagstiftning beträffande
barns och minderårigas deltagande i offentliga förevisningar m. m. är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 333 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 357 med hänvisning.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Se ärendet under punkten 4 här ovan.

6. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan. Ärendet är slutbehandlat.

7. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

Ärendet har behandlats av arbetstidsutredningen i dess betänkande V med förslag
till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU
1954: 22), vilket är föremål för remissbehandling.

8. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 329. Beträffande
försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl. Maj.ds prövning. (Jfr
punkten 14.)

9. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) om fattigvården m. m. (57.)

Se ärendet under punkten 4 här ovan.

10. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan. Ärendet är slutbehandlat.

11. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan. Ärendet är slutbehandlat.

375

12. den 15 mars 1939, angående utredning om vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Se ärendet under punkten 4 här ovan.

13. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Utredningsarbetet inom 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen pågår.

14. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. (126.)

Se ärendet under punkten 8 här ovan.

15. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats
inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Medicinalstyrelsens den 25 november 1947 dagtecknade utredning i ärendet
har överlämnats till utredningen rörande frågan om ersättning för lagenligt ingrepp
i hälsovårdens intresse. Utredningsarbetet pågår.

16. den 22 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/
45 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning (punkten 57 angående
statsbidrag till anordnande av ett för lappar och andra vårdbehövande gemensamt
ålderdomshem i Gäddede).

17. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om arbetstidens begränsning. (317.)

18. den 17 juni 1944, i anledning av väckt motion om undantagande från
preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. (385.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan. Ärendet är slutbehandlat.

19. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är föremål för övervägande inom 1947 års byggnadsmaterialutredning.

20. samma dag, angående bad- och w.c.-attiraljs förbilligande m. m. (461.)
Se ärendet under punkten 19 här ovan.

21. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(ISO.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberattelsen 1953 s. 438 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion om viss begränsning av
försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete. (314.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan. Ärendet är slutbehandlat.

376

23. den 21 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se åmbetsberättelsen 1949 s. 332. Utredningsarbetet
inom bostadskollektiva kommittén pågår.

24. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående utredning om
förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord m. m. (528.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 360 med
hänvisning. Ärendet är föremål för Kungl. Majrts prövning.

25. den 30 juni 1945, angående arbetsstudier. (509.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

26. den 29 maj 1946, angående bättre försörjningsmöjligheter åt änkor. (282.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 336 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 300 med
hänvisning. Utredningsarbetet inom pensionsstyrelsen pågår. (Jfr ärendet under
punkten 23 under inrikesdepartementet.)

28. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i
och utom äktenskap. (137.)

Utredningsarbetet inom barnavårdskommittén pågår.

29. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

Beträffande tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 440. Ärendet
kommer i viss del att behandlas i 1955 års statsverksproposition, femte huvudtiteln.

30. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1945—den 30 juni 1946. (329.)

Beträffande tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 334. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad avser punkten 7 (allmänna
arvsfonden).

31. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Majrts regeringsrätt.
(496.)

Frågan om utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringar gemensam
högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (499.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 440 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

377

33. den 30 april 1948, i anledning av väckta motioner om en översyn av
lagen om allmänna barnbidrag och lagen om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn. (176.)

Se ärendet under punkten 32.

34. samma dag, i anledning av väckta motioner angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl. barn. (177.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 12 december 1953.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidgad tillämpning
av lagen om särskilda barnbidrag till att omfatta även änklingars
barn. (178.)

Se ärendet under punkten 32.

36. den 7 maj 1948, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av 7 § andra stycket b) lagen om semester. (193.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition, nr 46, den 15 januari 1954 med
förslag om ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester.

37. den 19 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954, s. 306. Utredningsarbetet
inom arbetarskyddsutredningen fortgår.

38. samma dag, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Skrivelsen är beträffande punkterna 7 (ersättningar av underhållsskyldiga för
utgivna bidragsförskott) och 12 (hos länsstyrelserna innestående medel från
barnhusfond) beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 30 april 1949, i anledning av väckta motioner dels om utredning
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser angående folkpension,
som tillkommer sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning för utbetalning
av folkpension, som tillkommer å allmän sjuk vårdsanstalt intagen pensionstagare.
(169.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 338. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 23 maj 1949, angående en översyn av socialvården. (287.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 23 maj 1950, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, dels om riksdagens
revisorers berättelse, i vad gäller den sociala ungdomsvården. (301.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 305. Ungdomsvårdsskoleutredningens
betänkande den 18 september 1953 angående vården
vid ungdomsvårdsskolorna kommer att behandlas i samband med 1955 års
statsverksproposition, femte huvudtiteln.

378

42. den 10 mars 1951, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (61.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan. Ärendet är slutbehandlat.

43. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer
samt av barn och ungdom. (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 12 maj 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
vetenskaplig forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens förhållanden.
(120.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 19 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (245.)

Ärendet är i viss del föremål för utredning inom arbetstidsutredningen (av
riksdagen begärd utredning om hänförande av de s. k. beroende uppdragstagarna
under semesterlagen m. m.).

46. den 17 april 1952, i anledning av väckt motion om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. samma dag, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. m. (133.)

Kungl. Maj:t har den 29 oktober 1954 utfärdat kungörelse med föreskrifter
enligt 6 § första stycket c) lagen om yrkesskadeförsäkring (SFS nr 644). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

48. den 13 maj 1952, i anledning av väckta motioner rörande åldringsvården
m. m. (213.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 307. 1952 års
åldringsvårdsutrednings arbete fortgår.

49. den 14 mars 1953, i anledning av § 11 i riksdagens år 1952 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning m. m. (81.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

51. den 29 maj 1953, angående zigenarnas inpassande i samhällslivet. (374.)
Chefen för socialdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 19 mars 1954
givna bemyndigande tillkallat tre utredningsmän för att verkställa utredning
rörande åtgärder för zigenarnas anpassning till samhällslivet (1954 års zigenarutredning).
Utredningsarbetet pågår.

52. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (376.)

379

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i vad rör av riksdagen begärd
utredning huruvida lagen om allmän sjukförsäkring lämpligen bör kompletteras
på sådant sätt att sjukpenningförsäkringen jämväl omfattar icke förvärvsarbetande
änkor och hem- och frånskilda kvinnor med minderåriga barn i hemmet.

53. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner angående begränsning
av den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten.
(413.)

Ärendet är, i vad ankommer på socialdepartementet, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

54. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(418.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 6, 10, 11, 18, 22, 34, 36, 42 och 47
omförmälda av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 303.

2. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 303.

3. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 308.

4. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 340.

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående
byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

8. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 336.

380

9. den 19 juni 1946, i anledning av väckt motion om utredning angående
utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland. (344.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 304.

10. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett
rationellare ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337.

11. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i
grunderna för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 340.

12. den 20 maj 1947, om utredning angående järnvägsnämnder. (204.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 365.

13. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för
innehavare av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar
för övergång av järnvägen. (116.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 308.

14. den 21 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 443.

15. den 25 juni 1948, i anledning av väckt motion angående reglering av
rätten att hålla grindar över enskild väg till vilken statsbidrag utgår.
(350.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444. Anmäld
och slutbehandlad genom proposition nr 76 den 29 januari 1954. (Se SFS nr
197.)

16. den 3 juli 1948, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444.

17. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 341.

18. den 31 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444.

19. den 10 maj 1950, i anledning av väckt motion angående översyn av
bestämmelserna om vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar. (198.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444. Anmäld
och slutbehandlad genom proposition nr 76 den 29 januari 1954. (Se SFS
nr 197.)

20. den 6 december 1952, i anledning av väckt motion angående vissa frågor
om statsbidrag till väg- och gatuhållning i städer och stadsliknande samhällen.
(430.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

381

21. samma dag, i anledning av väckta motioner om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens län. (431.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 309.

22. den 15 december 1952, i anledning av väckta motioner om utredning
rörande förstatligande av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks järnväg
m. m. (436.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anordnande av
en direktförbindelse i form av bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.
(437.)

Anmäld den 12 mars 1954, därvid uppdrogs åt fyra sakkunniga att, i samarbete
med en dansk delegation, utreda förutsättningarna för anordnande av en
fast förbindelse mellan Sverige och Danmark över Öresund.

24. den 14 mars 1953, i anledning av väckta motioner om utredning angående
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande m. m. (80.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 256. 1953 års
trafiksäkerhetsutredning har den 5 januari 1954 avgivit betänkande (stencilerat)
med förslag till förstärkt trafikövervakning m. m., vilket betänkande
anmälts den 12 mars 1954 i propositionerna nr 174 och 175 till 1954 års riksdag.
Utredningsarbetet fortgår.

25. den 11 april 1953, i anledning av väckta motioner om viss ändring i
och översyn av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik.
(127.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 256.

26. den 1 december 1953, i anledning av väckta motioner angående utredning
om införande av högertrafik i Sverige. (399.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 januari 1954 givna bemyndigande ha sakkunniga
tillkallats samma dag för att utreda förutsättningarna för vårt land
att inom den närmaste framtiden genomföra en övergång till högertrafik. De
sakkunniga ha den 30 oktober 1954 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1954: 30).
Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om genomförande
av en allmän regionplanering över hela landet m. m. (412.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner angående skydd
för de norrländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av
vattenkraften, m. m. (429.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 15 och 19 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

382

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet
för jordbrukskassor m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december
1943 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond.
De sakkunniga ha den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet.
Över betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1943—30 juni 1944. (352.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 8 (indrivning av vissa
kronans fordringar), som är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen. (532.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 8 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning
av frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den
1 juli 1944—den 30 juni 1945. (212.)

Skrivelsen har slutbehandlats utom såvitt angår ärendet under punkten 11
(vissa befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag), som är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 10 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (7.)

Anmäld den 30 juni samt den 3 och den 17 oktober 1947. Ånyo anmäld den
11 juni 1948. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 20 maj 1947, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet
och den offentliga förvaltningen. (203.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 5 juli 1947, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv
för kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

I ärendet ha vissa utredningar verkställts. Angående villkorlig inrymning i
åborätten till vissa bruksåbohemman, se Gävleborgs läns allmänna kungörelser
nr 1—6 år 1952. Förhandlingar pågår beträffande dessa hemman mellan lantbruksnämnden
och vederbörande bolag.

383

9. den 16 juli 1947, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att
anvisa medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode.
(486.)

Anmäld den 3 oktober 1947, varvid åt särskild sakkunnig uppdrogs att verkställa
utredning av den i skrivelsen berörda frågan. Den sakkunnige har avgivit
en den 30 januari 1949 dagtecknad utredning med förslag angående rätt för
kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 26 maj 1948, i anledning av väckta motioner angående inrättande
av investeringsfonder för jordbruk in. m. (231.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 311. Sedan
för riksdagen i en den 30 december 1953 dagtecknad proposition, nr 14, bl. a.
framlagts förslag till förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto, och förslaget av riksdagen antagits, har författning i ämnet utfärdats
den 27 mars 1954 (SFS nr 142). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

11. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den
1 juli 1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

I ärendet under punkten 17 (avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar)
har riksräkenskapsverket efter erhållet uppdrag avgivit förslag i ämnet den
9 januari 1950. Över detta förslag har utlåtande avgivits av kammarkollegiet
den 11 maj 1950. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 24 maj 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om straff för olovlig varuutförsel, m. m. (326.)

Anmäld den 3 och den 18 juni 1949, varefter författning utfärdades. Såvitt
angår riksdagens hemställan om förslag till ny lagstiftning rörande straff för
olovlig införsel och utförsel av varor är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

13. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (88.)

Anmäld den 31 mars 1950, därvid förordnades, att Sverige skulle anslutas till
allmänna tull- och handelsavtalet enligt det i Annecy upprättade anslutningsprotokollet.
I återstående del anmäld och lagd till handlingarna den 26 november
1954.

14. den 26 maj 1950, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
bestämmelserna för disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom
malmkommunerna (3-miljonersfonden). (320.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 12 december 1950, i anledning av riksdagens år 1950 församlade
revisorers särskilda berättelse angående tull- och skattefrihet för vissa
varor i samband med proviantering av flottans fartyg. (414.)

I skrivelse till Konungen den 4 december 1951 har MO berört frågan om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och skattepliktiga
varor. I ärendet har chefen för marinen den 28 september 1953 avgivit
yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten 17
här nedan.)

384

16. den 12 april 1951, i anledning av väckta motioner om befrielse från skyldigheten
att utgöra inkomstskatt och erlägga stämpelavgift vid byte av
fastigheter i vissa fall. (108.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. in. (317.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 295. I vad
gäller ärendet under punkten 13 (tull- och skattefrihet för till skeppsproviant
hänförliga varor för fartyg i reguljär passagerartrafik med Danmark, Finland
och Norge) har chefen för finansdepartementet i propositionen nr 244 till 1952
års riksdag med förslag till ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen uttalat,
att han hade för avsikt att undersöka möjligheterna för förhandlingar med
de andra nordiska länderna beträffande bl. a. de nuvarande bestämmelserna
om rätt att utföra obeskattade varor såsom skeppsproviant. Frågan har därefter
tagits upp till behandling vid ett möte mellan de nordiska ländernas tullmyndigheter
i Köpenhamn i september 1953. Generaltullstyrelsen har den 18 oktober
1954 inkommit med förslag till ändrade bestämmelser om proviantering
av fartyg m. m. Styrelsens skrivelse har remitterats till ett antal myndigheter
och organisationer. Ärendena under punkten 14 (tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen)
och punkten 15 (beskattning av svensk medborgare
för inkomst av tjänst vid främmande makts härvarande beskickning in. m.)
äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 21 november 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (357.)

Anmäld den 30 november 1951, varvid författningar utfärdades. Såvitt angår
riksdagens hemställan om förslag till bestämmelser angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst vid avyttring av skog utan samband
med avyttring av marken har för riksdagen i en den 30 december 1953
dagtecknad proposition, nr 14, bl. a. framlagts förslag till förordning om taxering
för inkomst av medel, som insatts å skogskonto. Sedan förslaget antagits av
riksdagen, har författning i ämnet utfärdats den 27 mars 1954 (SFS nr 142).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

19. den 28 november 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m. (360.)

Anmäld den 7 december 1951, varvid författningar utfärdades. Såvitt angår
riksdagens hemställan om utredning rörande frågan om avdrag vid inkomsttaxering
för värdeminskning av driftbyggnader å jordbruksfastighet är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 19 mars 1952, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i förordningen om nöjesskatt. (96.)

I enlighet med beslut den 4 juni 1954 ha tillkallats särskilda utredningsmän med
uppdrag att verkställa en översyn av nöjesskatteförordningen. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

21. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

385

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 449 och 1954
s. 313—314. Ärendet under punkten 16 är genom Kungl. Maj:ts fastställande
den 30 juni 1954 av stat för bank- och fondinspektionen för budgetåret 1954/55
slutbehandlat.

22. den 4 mars 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m.
(2.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1954.

23. den 18 april 1953, i anledning av väckt motion om utredning av redogöraransvaret.
(139.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 8 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. (187.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 261. Såvitt
angår riksdagens hemställan om omprövning av frågan om en definitiv sjömansskatt
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med begäran
om riksdagens medgivande att överenskommelse må träffas med Amerikas
förenta stater angående biträde och handräckning för indrivning
av vissa skatter å utdelning å aktier. (188.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Belgien för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa andra frågor beträffande skatter
å inkomst och förmögenhet. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 januari 1954, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 5 och 6).

27. den 19 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1953/54. (253.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 juni 1954.

28. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner angående begränsning
av den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 10, 13, 18, 20—22, 26 och 27 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

25 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1965 års riksdag.

386

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Statens biografbyrå har den
19 februari 1946 inkommit med yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

2. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

Skrivelsen har, sedan i ämnet avgivet betänkande undergått remissbehandling,
i vissa delar varit föremål för beslut. Delvis är ärendet alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 8 jidi 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande punkten 8 (tryckeriernas leveranser
till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken), se ämbetsberättelsen
1952 s. 350. Ärendet har den 30 juni 1949 anmälts, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigats tillkalla sakkunniga för utredning rörande mikrofilmningens
användning inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen. De sakkunniga
ha den 20 september 1951 avgivit betänkande (SOU 1951:36), vilket varit föremål
för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 18 maj 1943, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.

(200.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 350. Utredningsarbetet
inom handelsutbildningskommittén pågår.

5. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 15 maj 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 310 och
1950 s. 381. I vad avser den av riksdagen under punkten 151 begärda utredningen
angående mellaninstanserna i ärenden rörande folkskoleväsendet och vad
därmed står i samband har skrivelsen anmälts den 19 oktober 1945, därvid uppdrogs
åt 1945 års folkskolesakkunniga att verkställa nämnda utredning. (Jfr även
SFS 1946 nr 32.) De sakkunniga ha den 18 juni 1948 inkommit med betänkande
i ämnet (SOU 1948:28), vilket varit föremål för remissbehandling. Frågan om
mellaninstansernas organisation m. m. skall ytterligare övervägas av 1951 års
skolstyrelseutredning.

7. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (67.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid dåvarande statsrådet Quensel bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga

387

ämbeten och tjänster. De sakkunniga ha den 15 augusti 1950 avgivit betänkande
i ämnet (SOU 1950:48). Över betänkandet ha yttranden avgivits av vissa
myndigheter. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 29 maj 1946, angående kontroll av den privata kursverksamheten för
yrkesutbildning. (283.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid skrivelsen överlämnades till 1946 års skolkommission
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens
uppdrag. Kommissionen har den 29 oktober 1949 inkommit med utredning beträffande
privata skolor för yrkesutbildning med förslag om bestämmelser om
tillsyn (SOU 1949:55) samt den 6 oktober 1950 med förslag till förordning angående
tillsyn över privatskolor för yrkesutbildning. Sedan utredningen jämte
förslaget varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

9. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Kollegiet har den 19 juli 1951 inkommit
med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord, vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna
i 1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande. (91.)

Efter avslutad remissbehandling har skrivelsen den 24 juni 1953 överlämnats
till sakkunniga för översyn av gällande församlingsstyrelselagstiftning. Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 23 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier
jämte i ämnet väckta motioner. (128.)

Anmäld den 6 juni 1947, därvid riksantikvarieämbetet anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som kunde föranledas av vad
riksdagen i skrivelsen anfört. Riksantikvarieämbetet har med anledning härav
hemställt om utredning genom särskilda sakkunniga. Ånyo anmäld den 30 januari
1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla
sakkunniga för utredning rörande landsantikvarieorganisationen. De sakkunniga
ha den 13 juli 1954 avgivit betänkande (SOU 1954:26). Sedan betänkandet
varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. samma dag, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtanden i ärendet. Sedan svar inkommit, har ärendet den 6 juli
1948 remitterats till statistiska centralbyrån för utlåtande. Den 17 maj 1950 har
statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

13. den 30 juni 1947, angående bokförlagsverksamhctcn och bokdistributionen.
(456.)

Anmäld den 26 juni 1948, därvid sakkunniga tillkallades för utredning rörande
åtgärder för att ge större spridning åt god litteratur samt rörande författarnas

388

ställning och villkor. De sakkunniga ha den 17 juni 1952 avgivit betänkande i
ämnet (SOU 1952:23). Efter avslutad remissbehandling har betänkandet anmälts
den 12 februari 1954 i propositionen nr 133 till 1954 års riksdag. Skrivel
sen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 16 här nedan.)

14. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen 11:287
berörda spörsmålet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 2 april 1949, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning
för biskopsval. (115.)

Anmäld den 23 juli 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande ändrade grunder för val av
biskop m. m. Utredningsarbetet pågår.

16. den 23 maj 1949, angående litteratur för barn i skilda åldrar. (288.)
Anmäld den 3 juli 1949, därvid skrivelsen överlämnades till bokutredningen för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. De sakkunniga ha i
sitt den 17 juni 1952 avgivna betänkande (SOU 1952:23) behandlat i skrivelsen
angivna fråga. Efter avslutad remissbehandling har betänkandet anmälts den 12
februari 1954 i propositionen nr 133 till 1954 års riksdag. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 13 här ovan.)

17. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 354. Beträffande
den av riksdagen under punkten 214 begärda utredningen angående
ändring av gällande bestämmelser om statsbidrag till anordnande av skolmåltider
samt den av riksdagen under punkten 229 begärda utredningen angående
statsbidragsformerna för skollokaler m. m. har chefen för ecklesiastikdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 mars 1952 tillkallat särskilda
sakkunniga för omprövning av grunderna för vissa statsbidrag på folkskoleväsendets
område. De sakkunniga ha den 24 januari 1953 inkommit med
ett stencilerat betänkande med förslag till ökade statsbidrag åt skoldistrikt, vilka
bedriva försök med nioårig enhetsskola. Efter remissbehandling har ifrågavarande
betänkande anmälts den 27 februari 1953 i propositionen nr 126 till
1953 års riksdag. Sedermera ha de sakkunniga den 15 oktober 1954 avgivit betänkande
angående statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare (SOU
1954:27). Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Utredningsarbetet pågår alltjämt.

18. den 29 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
löne-'' och pensionsreglering för präster m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (321.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 317. Ånyo
anmäld den 17 december 1954. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

389

19. den 31 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (305.)

Skrivelsen, som den 8 juni 1951 anmälts på finansdepartementets föredragning,
varvid tre författningar utfärdades (SFS nr 457—459), har den 13 september
1952 överlämnats till ecklesiastikdepartementet. I vad på ecklesiastikdepartementet
ankommer är ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning.

20. den 6 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen hänvisats till behandling
av lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion. (193.)

Anmäld den 6 juni 1952. Skrivelsen är i vad den avser punkten 1 i propositionen
( bestridande ur kyrkofonden av församlingsprästs tjänsteresa i vissa fall) anmäld
den 16 och den 23 januari samt den 6 februari 1953, men är alltjämt beroende på
Kungl. Maj ds prövning.

21. den 13 maj 1952, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1952/53 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 317. De av
riksdagen begärda utredningarna, nämligen under punkten 211 med avseende
å utbildningen av lärare i manlig slöjd, under punkten 229 angående översyn
av gällande statsbidragsbestämmelser för skolskjutsar samt under punkten 267
angående de problem, som stå i samband med yrkesutbildningens centrala ledning,
äro alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

22. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Punkten 17 (vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor) är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 25 november 1952, i anledning av väckta motioner angående skärpt
tuberkuloskontroll av skolpersonal. (419.)

Genom beslut den 30 juni 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt skolöverstyrelsen
— som den 26 juni 1947 överlämnat utredning och förslag i ämnet — att med
beaktande av vad i ärendet förekommit i samråd med vissa myndigheter verkställa
förnyad utredning i ämnet. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

24. den 15 december 1952, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
statligt stöd åt konstnärligt inriktad svensk spelfilm sproduktion.
(433.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels utredning om
utbildning i praktisk psykologi, dels ock översyn av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården m. m. (434.)

Anmäld den 8 maj 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande psykologutbildningen. Utredningsarbetet
pågår.

390

26. den 6 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 266. I vad
avser den av riksdagen under punkten 294 begärda utredningen angående vissa
utbildningsfrågor inom det husliga området har skrivelsen anmälts den 9 oktober
1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla sakkunniga
för fortsatt utredning rörande organisationen av lärarinneutbildningen
på det husliga området och därmed sammanhängande utbildnings- och lokalfrågor.
Utredningsarbetet pågår.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
deltagande i europeiskt samarbete på kärnforskningens område. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1954.

28. den 15 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m.
(236.)

Anmäld den 5 juni 1953 samt den 19 februari och den 23 april 1954. Ärendet
är i vad avser upprättande av vissa försöksgymnasier alltjämt beroende på
Kungl. Majrts prövning.

29. den 21 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1953/54 till medicinska högskolan i Göteborg och
Göteborgs högskola m. m. (274.)

Anmäld den 5 juni 1953 samt den 5 mars och den 4 juni 1954. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

30. den 23 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner m. m. (294.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid bland annat en kungörelse utfärdades (SFS nr
530). Ånyo anmäld den 4 juni 1954. Ärendet är i viss del — upprättande av ett
läroverk för vuxna — alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 27 maj 1953, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående nya
bestämmelser om medlemskap av finska församlingen i Stockholm samt
tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (324.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 524). Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Majrts prövning.

32. den 1 december 1953, i anledning av väckta motioner angående tryckning
och utdelning i folkskolorna av Förenta Nationernas förklaring om de
mänskliga rättigheterna. (404.)

Anmäld den 5 februari 1954, varvid Kungl. Majrt anbefallde skolöverstyrelsen
att verkställa utredning angående åtgärder för att bibringa ungdomen kunskap
beträffande Förenta Nationernas ifrågavarande förklaring. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

33. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om ökat utrymme för
undervisning i barnavård inom olika skolformer. (408.)

Anmäld den 5 februari 1954, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att det 1953 års
lärarinneutbildningskommitté givna utredningsarbetet skulle omfatta jämväl
ifrågavarande spörsmål. Utredningsarbetet pågår.

391

34. samma dag, i anledning av väckta motioner om inrättande av en professur
i näringslära. (409.)

Anmäld den 5 februari 1954, varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt 1953 års lärarinneutbildningskommitté
att verkställa i statsutskottets utlåtande 1953:184 avsedd
utredning rörande åtgärder för forskning och högre utbildning pa näringslärans
område. Utredningsarbetet pågår.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner om främjande av vetenskaplig
forskning och allmän folkupplysning genom upptagning av kulturhistoriska
filmer. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående de
s. k. folksjukdomarna. (414.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 13, 16, 18, 23, 27, 29 och 32 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m.m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m.m. (246.)

Sedan skrivelsen anmälts den 25 september 1953, är ärendet slutbehandlat.

3. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestämmelser
om utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling
m.m. (308.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 318. Fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök har den 1 juni 1953 inkommit med anbefalld
utredning. Tillika ha remissutlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter. Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 28 juni 1946, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare. (363.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 319. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning, m.m. (317.)

Punkten 17 angående de jämtländska arrendelägenheterna har delvis beaktats
vid en inventering av lägenheterna och är delvis beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

392

7. samma dag, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av renar
m.m. (339.)

Skrivelsen har överlämnats till en inom justitiedepartementet den 5 juni 1953
tillkallad utredning av frågan om förbättrat djurskydd.

8. den 31 maj 1951, med anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
av trädgårdsodlingens problem. (333.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 319. Trädgårdsutredningen
har den 13 januari 1953 avgivit betänkande, varöver remissutlåtanden
avgivits av ett flertal myndigheter. Ärendet är beroende på Kung].
Maj:ts prövning.

9. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statens stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen m.m. (359.)

Skrivelsen har anmälts den 16 oktober 1953, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigats tillkalla fem utredningsmän för att verkställa den av
riksdagen begärda översynen av gällande grunder för statens stöd åt växt- och
fruktträdsförädlingen jämte därmed sammanhängande frågor. Utredningen avvaktas.

10. den 29 april 1952, i anledning av väckta motioner om utredning angående
särskilda lagstiftningsåtgärder för att tillgodose de till Smålands
Taberg knutna naturskyddsintressena. (161.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 319. Ärendet
har behandlats i proposition nr 139 till 1954 års riksdag. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

11. den 6 maj 1952, angående ersättning för isolering vid epizooti. (185.)
Skrivelsen har anmälts den 25 september 1953, därvid uppdragits åt veterinärstyrelsen
att företaga översyn av bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall
vid isolering på grund av epizooti. Utredningen avvaktas.

12. samma dag, i anledning av väckt motion om skärpta bestämmelser angående
åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag.
(194.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 320. Delbetänkande
angående organisations- och lagstiftningsfrågor har avlämnats den 1 december
1954. Utredningsarbetet fortgår.

13. den 24 maj 1952, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner. (261.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 320. Elkraftutredningen
har den 26 januari 1953 inkommit med den av riksdagen begärda
utredningen. Tillika ha remissutlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorer.-berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m.m. (293.)

Beträffande de på jordbruksdepartementet ankommande punkterna 22 (statenjordbruksdomäner)
och 24 (nyttjanderätten till gruvskogarna) avvaktas i fråga
om punkt 22 bl.a. resultatet av viss försöksverksamhet. Ärendet under punkt 24
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

393

15. den 19 november 1952, i anledning av väckta motioner om ändring i 3 §
lagen om rätt till fiske m.m. (415.)

Utredning pågår inom jordbruksdepartementet.

16. den 21 april 1953, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till veterinärstaten jämte i ämnet
väckta motioner. (142.)

Skrivelsen anmäld den 30 april 1953, därvid uppdrogs åt veterinärstyrelsen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen av frågan rörande det sätt,
på vilket statsmakterna bäst skulle kunna medverka till anordnande av tjänstebostäder
åt distriktsveterinärer. Utredningen avvaktas.

17. den 29 april 1953, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1953/54 till bidrag till vissa skogsbrukskurser m.m.
(153.)’

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 271. Sedan
skrivelsen anmälts i proposition nr 141 till 1954 ars riksdag, är ärendet slutbehandlat.

18. den 12 maj 1953, i anledning av väckta motioner dels om viss ändring
av 15 § jaktstadgan, dels ock om viss översyn av jaktlagstiftningen.
(218.)

Skrivelsen anmäld den 5 juni 1953 och överlämnad till 1949 års jaktutredning
för översyn rörande gällande ordning för meddelande av tillstand till jakt a älg.
Resultatet av översynen avvaktas.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m.m. (226.)

Skrivelsen anmäld den 16 augusti 1954 i vad rör jordbruksdepartementets verksamhetsområde.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

20. samma dag, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m.m. (227.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkterna 15 (lantbruksstyrelsens
byråorganisation), 16 (renbetesfjällens revir), 17 (jordbrukets lagerhusfond)
samt 18 (kommunskogslånefonden), har i fråga om punkten 15 lantbruksstyrelsen
den 8 november 1954 inkommit med förslag i ämnet, vilket förslag är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande övriga ärenden har den 30 juni
1954 uppdragits åt domänstyrelsen att verkställa utredning i frågan under
punkten 16, varjämte punkten 17 anmälts under kapitalbudgeten 1954 bil. 30 p.
10 och punkten 18 i proposition nr 117 till 1954 års riksdag. Sistnämnda två
punkter äro därmed slutbehandlade.

21. den 27 maj 1953, i anledning av väckta motioner om vidgad inlösningsrätt
vid laga skifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län (den s.k. dalalagen). (323.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 272. Lantmäteristyrelsen
har den 27 oktober 1954 inkommit med anbefalld utredning.
Skrivelsen har den 28 oktober 1954 överlämnats till justitiedepartementet. (Se
punkten 79 under justitiedepartementet.)

394

22. den 29 maj 1953, angående olösta norrlandsfrågor. (375.)

Skrivelsen har anmälts den 15 januari 1954, därvid uppdrogs åt f.d. generaldirektören
E. Lindeberg att verkställa en inventering av kvarstående olösta
norrlandsfrågor, vilka behandlats inom norrlandskommittén. Resultatet av inventeringen
avvaktas.

23. den 20 oktober 1953, angående auktorisering för offentlig kemisk undersökningsverksamhet.
(392.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 10 december 1953, i anledning av väckt motion angående tryggande
av skogsbrukets utveckling och ställning. (423.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronoegendomen Åraslöv 151 i Kristianstads län. (424.)

Skrivelsen har anmälts den 15 januari 1954 och är därmed slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 7, 10, 17, 19, 21 och 25 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 320—321. Anmäld
och slutbehandlad den 26 november 1954.

2. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen
ävensom med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och
förslag i ämnet. Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1946
års sjömanskommitté. Utredningsarbetet pågår.

3. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg
ingår i 1946 års sjömanskommittés uppdrag. (Jfr ärendet under punkten
2 här ovan.)

4. den 7 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 280 och
1946 s. 395. Beträffande punkten 44, i vad densamma avser av riksdagen begärda
utredningar, har chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 15 juni 1945 tillkallat sakkunniga att verkställa utredning

395

rörande möjligheterna att främja hantverkets och småindustriens utveckling
(småföretagsutredningen). De sakkunniga ha den 4 februari och den 27 maj
1946 avgivit betänkanden i ämnet (SOU 1946: 22 och 40). Med utgångspunkt
från vissa i nämnda betänkanden framlagda förslag har inom handelsdepartementet
utarbetats eu promemoria angående åtgärder ägnade att främja utvecklingen
inom hantverk och småindustri. Ärendet är, såvitt avser under
punkten 44 begärda utredningar, anmält i statsverkspropositionen (X ht s.
77—85) och propositionen nr 210 till 1954 års riksdag samt den 26 november
1954. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

5. den 27 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (429.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 322. Anmäld
den 4 januari 1954 (X ht s. 116—119). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

6. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Anmäld den 12 januari 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning,
därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de
förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Priskontrollnämnden har den
30 juli 1954 avgivit utredning och förslag i ämnet. Ärendet är därefter beroende
på Kungl. Maj ds prövning.

7. den 7 juni 1945, i anledning av väckta motioner om förstatligande av
de svenska gat- och kantstensindustrierna. (326.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 322. Skrivelsen
är anmäld och slutbehandlad den 26 november 1954.

8. den 30 juni 1945, angående skoindustriens omorganisation m. m. (510.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 323. Chefen
för handelsdepartementet har, med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den
12 februari 1954, tillkallat en utredningsman för att verkställa undersökning
rörande behovet av fortsatt kvalitetskontroll på skodon och därmed sammanhängande
frågor. Utredningsarbetet pagar. Ärendet är i avvaktan pa utredningens
resultat beroende på Kungl. Maj ds prövning.

9. samma dag, angående handeln med brännoljor m. in. (534.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 326. De
jämlikt bemyndigande den 31 augusti 1945 på folkhushållningsdepartementets
föredragning tillkallade utredningsmännen ha med skrivelse den 18 februari
1947 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947: 14). Ärendet är efter avslutad
remissbehandling i denna del beroende på Kungl. Maj ds prövning. I vad skrivelsen
avser utredning på vad sätt handeln med kol och koks bör framdeles
organiseras är densamma beroende på Kungl. Maj ds prövning.

10. den 28 juni 1946, angående utjämning av priserna på motorbränslen.
(472.)

Anmäld den 19 juli 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning, därvid
Kungl. Majd uppdrog åt de under punkten 9 här ovan omförmälda utredningsmännen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmännen
ha i det under samma punkt nämnda betänkandet fullgjort sitt uppdrag.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

396

11. samma dag, angående kvalitetskontroll av vissa varor. (473.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 323. Anmäld
och slutbehandlad den 4 januari 1954 (X ht s. 66—73).

12. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetårei
1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947, den 9 april och den 30 juni 1948.
den 22 september 1949, den 17 februari och den 26 maj 1950 samt den 14
augusti 1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom beträffande punkten
76 i vad densamma avser av riksdagen begärd utredning rörande frågan om
inrättande av en statens kulturfond. Den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl.
Maj:t chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän
för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågorna om de ändamål,
till vilka lotterimedel, som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå,
samt om formerna för medlens fördelning. Utredningsmän tillkallades den 17
juli 1948 (1948 års utredning om en statens kulturfond). Utredningen, som
under år 1953 vilat i avvaktan på slutresultatet av vissa andra utredningar,
har återupptagit sitt arbete år 1954.

13. den 28 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angåendi
anslag för budgetåret 1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. in
i Skåne. (401.)

Anmäld den 25 juli och den 7 november 1947, den 20 augusti och den 1 oktober
1948, den 9 september 1949, den 18 augusti och den 15 december 1950, den
23 januari, den 17 juli och den 20 november 1953 samt den 7 och den 14 ma i
1954. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

14. den 10 mars 1948, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
effektivisering av förberedelsen till och förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar.
(49.)

Den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst tolv utredningsmän för att utreda frågan om lämpliga
åtgärder ägnade att effektivisera förberedelserna till och bedrivandet av
Sveriges handelsavtalsförhandlingar jämte därmed sammanhängande spörsmål.
Utredningsmännen, vilka tillkallades den 12 november 1948 (utredning angåendi
Sveriges handelsavtalsförhandlingar), ha den 1 november 1949 och den 24 januari
1950 avgivit betänkanden angående de handelspolitiska arbetsformerna
m. m. (Del I SOU 1949: 57 och Del II SOU 1950: 9.) Anmäld i propositionen
nr 152 till 1950 års riksdag (jfr X ht 1950 s. 133). Skrivelsen är anmäld och
-lutbehandlad den 30 december 1954.

15. den 5 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken
m. m. (251.)

Anmäld den 17 juni 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

16. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 54 angående
Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen
(ITO). (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

397

17. den 31 maj 1950, angående rökskadorna från industrier in. in. (359.)

En förberedande utredning i ämnet har anförtrotts ingenjörsvetenskapsakademien.
Utredningsarbetet fortgår.

18. samma dag, angående vidgad användning av svensk ved. (363.)
Anmäld den 22 juni 1950 på folkhushållningsdepartementets föredragning, varvid
skrivelsen överlämnades till Södra Sveriges skogsindustriutredning för att
av utredningen tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Utredningen
har i ett den 11 oktober 1954 avgivet betänkande angående klenvirke
iSOU 1954: 29) framlagt vissa förslag i ämnet. Ärendet är efter avslutad remissbehandling
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 11 mars 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), dels
ock en i ämnet väckt motion. (66.)

Skrivelsen har i vad avser anhållan om utredning rörande ändring i gruvlagens
bestämmelser om högsta beloppet för den i 53 § stadgade avgälden och om
beloppet av den i 55 § stadgade försvarsavgiften m. m. överlämnats från justitiedepartementet
för handläggning. Sedan Kungl. Maj:t den 9 maj 1952
uppdragit åt kommerskollegium att skyndsamt verkställa och till Kungl. Maj:t
inkomma med den av riksdagen begärda utredningen, har kollegium^ den 14
januari 1953 avgivit utlåtande i ämnet. Ärendet är därefter beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

20. den 18 april 1953, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde. (10.)

Anmäld den 22 maj 1953 och den 21 maj 1954. Skrivelsen är därmed slutbehandlad
utom beträffande punkten 77, i vad avser medgiven disposition av
försäkringsinspektionens fond.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående förlängning
av statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser av Husaby
aktiebolag. (135.)

Anmäld den 5 juni och den 30 oktober 1953 samt den 27 mars, den 18 juni och
den 30 december 1954. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj ds
prövning.

22. den 25 april 1953, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
Sveriges övergång till ett på engelsk mätningsmetod byggt skeppsmätningssystem
m. m. (159.)

Anmäld den 22 maj 1953 samt den 30 juni 1954, varvid kungörelser i ämnet
utfärdades (SFS nr 550 och 553—556). Skrivelsen är därmed slutbehandlad
för handelsdepartementets vidkommande. Skrivelsen har i vad den avser godkännande
av 1947 års konvention om ett enhetligt skeppsmätningssystem, m. m.
överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

23. den 16 maj 1953, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 10 maj 1901
(nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg, m. m. (246.)

Anmäld den 30 juni 1954, varvid utfärdades lag om ändrad lydelse av 1 § 2
mom. sjöarbetstidslagen den 26 augusti 1948 (nr 631) (SFS nr 552). Skrivelsen

398

är därmed slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande. Skrivelsen
har i vad avser förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg överlämnats till justitiedepartementet
för handläggning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 4, 5, 7, 11, 13, 14, 22 och 23 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 316 med hänvisning.
1946 års läkemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit betänkande
angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU 1951: 34),
vilket betänkande har varit föremål för remissbehandling. Den 20 mars 1953
bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla två utredningsmän
för översyn av 1946 års läkemedelsutrednings betänkande och av apotekarorganisationernas
förslag berörande läkemedelsförsörjningen m. m. (1953 års läkemedelskommitté).
Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under punkten 19
här nedan.)

2. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 313 med
hänvisning och 1948 s. 335. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
ha den 8 november 1948 avgivit betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948:48), vilket betänkande efter
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar
på landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350. Frågan
har behandlats av statens folkbadsutredning, som den 8 oktober 1954 avlämnat
betänkande angående friluftsbad, simhallar, bastur (SOU 1954:25), vilket betänkande
är föremål för remissbehandling. (Jfr ärendet under punkten 22 här
nedan.)

4. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i
hela landet. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 308. Frågan
har övervägts av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som den 26 oktober 1953
avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. m. (SOU 1953:31),
vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 12, 30 och 43 här nedan.)

5. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

399

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 351. Frågan
har övervägts av de sakkunniga för översyn av ordningsstadgan för rikets städer
m. m., som den 23 oktober 1954 avgivit betänkande med förslag till allmän
ordningsstadga m. m. (SOU 1954: 31). Detta betänkande är föremål för remissbehandling.
(Jfr ärendet under punkten 8 här nedan.)

6. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid
statens sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtanden.
Sedan utlåtanden inkommit, har ärendet överlämnats till de sakkunniga
för anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m., som numera avgivit betänkande
(SOU 1951: 47). Genom kungörelse den 17 december 1954 (nr 781)
har förordnats, att avgifterna vid statens sinnessjukhus skola erläggas i efterskott.
Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

7. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer
och stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
om de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5 000 invånare. Ånyo
anmäld den 4 december 1953, varvid beslutades att utredningen skulle upphöra.

8. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr
200) angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av
ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels
ock i ämnet väckt motion. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 356. Frågan
har övervägts av de sakkunniga för översyn av ordningsstadgan, som den 23
oktober 1954 avgivit betänkande med förslag till allmän ordningsstadga m. m.
(SOU 1954: 31). Detta betänkande är föremål för remissbehandling. (Jfr ärendet
under punkten 5 här ovan.)

9. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 337. Den
4 juni 1948 uppdrogs åt medicinalstyrelsen att i samråd med lärarkollegiet vid
tandläkarhögskolan i Stockholm fullfölja utredningen rörande inrättande av
ett statens odontologiska laboratorium samt att till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag i ämnet. Medicinalstyrelsen har den 30 oktober 1951 avgivit begärd utredning.
Redogörelse för uppnådda resultat av vid Vipeholms sjukhus i Lund
bedriven försöksverksamhet rörande sambandet mellan kost och tandsjukdomar
har lämnats i 1951, 1952 och 1954 års statsverkspropositioner (XI ht s. 253—257,
230—233 resp. 271—274) samt i propositionen nr 74/1953. Kungl. Maj:t har
den 5 november 1954 uppdragit åt medicinalstyrelsen att inom ramen för styrelsens
instruktionsenliga befogenheter bedriva den upplysnings- och propagandaverksamhet
samt vidtaga de åtgärder i övrigt, som styrelsen prövar lämpliga
till förebyggande av tandrötans skadeverkningar. Ärendet får därmed anses
slutbehandlat.

10. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimcrlasarcttet samt till avlöningar

400

vid karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (352.)

Anmäld i ecklesiastikdepartementet den 22 juni och den 7 juli 1939. I vad avser
utredning rörande evalvering av vissa läkare tillkommande ersättningar är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner om åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338 och 1952
s. 367. Frågan har övervägts inom 1951 års vanförevårdsutredning, som den 19
oktober 1954 avlämnat betänkande angående vanföreanstalterna och Eugeniahemmet
(SOU 1954: 28), vilket betänkande är föremål för remissbehandling.
(Jfr ärendet under punkten 23 här nedan.)

12. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vaitenledningsvatten in. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (444.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 298 med hänvisning.
1946 års vatten- och avloppssakkunniga ha i september 1951 avgivit
betänkande med förslag i vatten- och avloppsfrågan (SOU 1951:26), vilket betänkande
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vissa frågor om kontroll av
vattenledningsvatten ha behandlats av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som
den 26 oktober 1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. m.
(SOU 1953: 31), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 4, 30 och 43.)

13. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. 1946
års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ha den 8 november 1948
avgivit betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948:48), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 8 maj 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

Anmäld den 20 oktober 1944, varvid handlingarna i ärendet överlämnades till
medicinalstyrelsen för vidare utredning. Styrelsen har den 21 juni 1945 inkommit
med förslag i ämnet. Frågan har därefter behandlats av social vårdskommittén
i ett i maj 1948 avgivet betänkande angående tvångsåtgärder för tillgodoseende
av uppenbara vårdbehov. Efter remissbehandling är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 19 maj 1943, angående utredning om åtgärder för att förbättra
förhållandena för de sockersjuka. (223.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 469 och
1954 s. 330. Kungl. Maj:t har den 12 mars 1954 avlåtit proposition (nr 163)
till riksdagen med förslag till förordning angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel m. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

16. den 13 maj 1944, angående alkoholistvårdsproblemen. (246.)

1946 års alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande
med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), vilket betänkande

401

har varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Frågan har härefter prövats
i anslutning till 1944 års nykterhetskommittés Principbetänkande (SOU
1952: 53) och dess betänkande angående Rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård
(SOU 1952:54), vilka betänkanden varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
Kungl. Maj:t har avlåtit propositioner till riksdagen dels den 19
februari 1954 (nr 151) angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken
m. m., dels den 5 mars 1954 (nr 158) angående vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55 m. m. och dels den 27 mars 1954 (nr 159)
med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Jfr ärendena under punkterna 24 och 25 här nedan.)

17. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av rättsmedicinalväsendet. (277.)

Ivungl. Maj :t har dels den 25 februari 1949 avlåtit proposition (nr 74) till
riksdagen angående anordnande av lokaler för statens rättsläkarstation i Lund
m. m. och dels den 26 maj 1950 uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa
utredning rörande lokaler m. m. för en rättsläkarstation i Göteborg. Medicinalstyrelsen
har med skrivelse den 18 december 1954 inkommit med förslag till
anordnande av en rättsläkarstation i Umeå, vilket förslag är föremål för remissbehandling.

18. den 13 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet
väckt motion. (362.)

Anmäld den 30 juni 1944. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (SFS
nr 566—570). Kungl. Maj:t har den 12 juli 1946 uppdragit åt socialvårdskommittén
att verkställa utredning om understöd åt hemmavarande anhöriga till
den som internerats på alkoholistanstalt. Socialvårdskommittén har i april 1950
avgivit betänkande med utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m.
(SOU 1950: 11). Frågan har vidare prövats i anslutning till 1944 års nykterhetskommittés
Principbetänkande (SOU 1952:53) och dess betänkande angående
Rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård (SOU 1952: 54), vilka betänkanden
varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Kungl. Maj:t har den
19 februari 1954 avlåtit proposition (nr 151) angående riktlinjerna för den
framtida nykterhetspolitiken m. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

19. den 14 juni 1944, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet
m. m. (375.)

1946 års läkemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit betänkande
angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU 1951:34),
vilket betänkande har varit föremål för remissbehandling. Den 20 mars 1953
bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla två utredningsmän
för översyn av 1946 års läkemedelsutrcdnings betänkande och av apoteksorganisationernas
förslag berörande läkemedelsförsörjningen m. m. (1953 års läkemedelskommitté).
Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under punkten 1 här
ovan.)

20. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående reformering av
lösdriverilagstiftningen. (527.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsbcrättelserna 1948 s. 341, 1949
s. 373, 1950 s. 339 och 1951 s. 399. Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning,
som den 1 december 1952 avgivit betänkande angående psyko -

20 — J ustitieombudamannens ämb et sb er ät t dac till 1055 åra riksdag.

402

patvård m. m. Betänkandet har — i vad det avser anstaltsorganisationen —
efter remissbehandling överlämnats till statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande för prövning av frågan hur och i vilken ordning denna organisation
bör uppbyggas. (Jfr ärendet under punkten 26 här nedan.)

21. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens
utbildning och befordringsmöjligheter. (519.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 332. 1946
års kommitté för sjuksköterskeutbildning har den 12 oktober 1951 överlämnat
betänkande angående specialutbildning av sjuksköterskor (SOU 1951:33), vilket
betänkande efter remissbehandling anmälts dels den 18 januari 1953 i direktiven
för 1953 års laboratorieteknikerutredning, dels den 4 januari 1954
(XI ht. s. 237; narkossköterskor), dels ock den 12 november 1954, varvid medel
anvisats för anordnande av en kurs för utbildning i sinnessjukvård av sjuksköterskeelever.
Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

22. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Frågan har behandlats av statens folkbadsutredning, som i maj 1954 avgivit
betänkande angående friluftsbad, simhallar, bastur (SOU 1954:25), vilket betänkande
är föremål för remissbehandling. (Jfr ärendet under punkten 3 här
ovan.)

23. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 374. Utredningsarbetet
pågår. (Jfr ärendet under punkten 11 härovan samt punkten 27
under socialdepartementet.)

24. den 29 juni 1946, i anledning av väckt motion angående viss ändring
av 1 § lagen om behandling av alkoholister. (386.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 342. 1946 års
alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande med
förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948:23), vilket betänkande har
varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Frågan har härefter prövats i
anslutning till 1944 års nykterhetskommittés Principbetänkande (SOU 1952: 53)
och dess betänkande angående Rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård (SOU
1952:54), vilka betänkanden varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
Kungl. Maj:t har avlåtit propositioner till riksdagen dels den 19 februari 1954
(nr 151) angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m. och
dels den 27 mars 1954 (nr 159) med förslag till lag om nykterhetsvård m. m.
Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendena under punkterna 16 och 25.)

25. den 8 mars 1947, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna
i 63 § alkoholistlagen. (60.)

1946 års alkoholistvårdsutredning, till vilken skrivelsen överlämnats, har den
14 februari 1948 avgivit betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård
m. m. (SOU 1948: 23), vilket betänkande varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
Frågan har härefter prövats i anslutning till 1944 års nykterhetskommittés
Principbetänkande (SOU 1952: 53) och dess betänkande angående
Rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård (SOU 1952:54), vilka betänkanden
varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Kungl. Maj:t har avlåtit propositioner
till riksdagen dels den 19 februari 1954 (nr 151) angående riktlinjerna
för den framtida nykterhetspolitiken m. m. och dels den 27 mars 1954 (nr 159)

403

med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Jfr ärendena under punkterna 16 och 24 här ovan.)

26. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning, som den 1 december
1952 avgivit betänkande angående psykopatvård m. m. Betänkandet har
— i vad det avser anstaltsorganisationen — efter remissbehandling överlämnats
till statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande för prövning av
frågan hur och i vilken ordning denna organisation bör uppbyggas. (Jfr ärendet
under punkten 20 här ovan.)

27. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
till bekostande av hörapparater för döva och lomhörda m. m. (362.)

Ärendet har övervägts av kommittén för dövhetens bekämpande, som i maj
1954 avgivit betänkande angående hörselvården (SOU 1954:14), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 5 juli 1947, i anledning av väckta motioner om utredning angående
avskaffande av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

Anmäld den 17 november 1950, varvid uppdrogs åt häradshövdingen Gunnar
Carlesjö att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsarbetet
pågår.

29. den 13 maj 1948, angående ersättning åt kommun för kostnader för dess
brandkårs deltagande i släckning av brand i staten tillhörig oförsäkrad
egendom m. m. (194.)

Den 27 juli 1954 bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla
högst 9 sakkunniga för att verkställa översyn av brandlagstiftningen och brandförsvarets
organisation jämte därmed sammanhängande spörsmål. Sakkunniga
ha tillkallats den 11 augusti 1954. Ärendet får därmed anses slutbehandlat. (Jfr
ärendet under punkten 44 här nedan.)

30. samma dag, angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

Ärendet har varit föremål för övervägande inom 1948 års hälsovårdsstadgekommitté,
som den 26 oktober 1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga
m. m. (SOU 1953:31). Detta betänkande är efter sedvanlig remissbehandling
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
4, 12 och 43.)

31. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 305, 1950
s. 341 och 1953 s. 473. Punkten 13 i vad avser vissa inkomster å anslaget för
allmänna val är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 11 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående ändring av
reglerna om platsfördelning enligt lagen om proportionellt valsätt vid
val inom landsting, å kommunalstämma m. in. (61.)

Det av 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning den 26 maj 1954 avgivna
betänkandet Del VI om proportionella val inom kommunala representationer

404

m. m. (SOU 1954:17) har i vad det avser platsfördelningsmetoden vid val inom
landsting m. m. överlämnats från justitiedepartementet till inrikesdepartementet.
Ärendet är, efter remissbehandling, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 31 maj 1950, angående skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning, m. m.
(358.)

Ärendet kommer att behandlas i 1955 års statsverksproposition, V ht.

34. den 7 december 1950, i anledning av väckta motioner angående ytterligare
åtgärder för att i fall av behov bispringa befolkningen i landets
glest bebodda nordliga trakter. (408.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 335. Kungl.
Maj:t har den 15 januari 1954 avlåtit proposition (nr 59) till riksdagen angående
anslag till understödjande av helikopterflyg m. m. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

35. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ändrade lagbestämmelser angående arrestlokaler. (89.)

Anmäld den 15 juni 1951, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen
Gustav Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Utredningsarbetet pågår.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt
av barn och ungdom. (90.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen Gustav
Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

37. den 30 maj 1951, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt
av renar m. m. (339.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
9 under jordbruksdepartementet.)

38. den 21 november 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
plan för folktandvården i Stockholms stad. (354.)

Kungl. Maj:t har den 23 april 1954 godkänt avtal mellan Kungl. Maj:t och
kronan, å ena, samt Stockholms stad, å andra sidan, angående samordnande
av tandläkarhögskolans i Stockholm patientvårdande verksamhet med stadens
folktandvård. Härefter har Kungl. Maj:t den 30 april 1954 medgivit, att statsbidrag
må utgå för av Stockholms stad under åren 1951—1953 bedriven folktandvård.
Med skrivelse den 5 november 1954 har medicinalstyrelsen överlämnat
förslag till plan för folktandvårdens tillgodoseende i Stockholms stad.
Förslaget är föremål för remissbehandling.

39. den 5 december 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till livsmedelsstadga m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner. (369.)

Anmäld den 21 december 1951, varvid författningar utfärdades. Den 23 juli
1953 bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en utredningsman
jämte sakkunniga för att utreda frågan om obligatorisk läkarundersökning
av vissa grupper av livsmedelsarbetare. Utredningsman jämte sakkunniga ha
tillkallats. Den 19 februari 1954 bemyndigades chefen för inrikesdepartementet
att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om utvidgad mjölkkontroll.
Sakkunniga tillkallades den 16 mars 1954. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

405

40. den 3 maj 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor i samband med omläggning av föreningen Styrsö kustsanatoriums
verksamhet m. m. (181.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 411. Den 5
juni 1953 har Kungl. Maj:t förordnat om tillämpning av SPA-reglementet den
29 december 1949 (nr 726) å vissa befattningshavare vid skol- och vårdhemmet
Stretered. Den 30 juni 1953 har Kungl. Maj:t godkänt avtal mellan styrelserna
för föreningen Styrsö kustsanatorium och för skol- och vårdhemmet
Stretered rörande upplåtelse av föreningen tillhöriga fastigheter å Styrsö m. m.
I vad avser den framtida användningen av föreningen tillhöriga donationsmedel
är skrivelsen fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 7 maj 1952, i anledning av väckta motioner angående av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m. (198.)

Anmäld den 30 december 1952 och den 6 februari 1953, varvid chefen för inrikesdepartementet
bemyndigades tillkalla sakkunniga för översyn av lagstiftningen
om kommunalförbund m. m. Sakkunniga ha tillkallats den 9 mars 1953.

42. den 6 december 1952, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
vissa anslag till universitetssjukhusen m. m., i vad propositionen avser
uppförande av centralblock vid lasarettet i Lund. (428.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 21 mars 1953, i anledning av väckt motion om befogenhet för hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över skogsförläggningar. (87.)

Frågan har övervägts av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som den 26 oktober
1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. m. (SOU
1953: 31), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendena under punkterna 4, 12 och 30 här ovan.)

44. den 12 maj 1953, i anledning av väckta motioner dels om en utredning
angående vissa frågor rörande brandväsendet, dels ock om viss ändring
i brandlagen. (217.)

Den 27 juli 1954 bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla
högst 9 sakkunniga för översyn av brandlagstiftningen och brandförsvarets
organisation jämte därmed sammanhängande spörsmål. Sakkunniga ha tillkallats
den 11 augusti 1954. Ärendet får därmed anses slutbehandlat. (Jfr ärendet
under punkten 29 här ovan.)

45. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner om utredning angående
samordning av det statliga anstaltsväsendet. (411.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av väckta motioner angående begränsning av
den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

Den 4 februari 1954 har skrivelsen delgivits social-, finans- och ecklesiastikdepartementen.
(Jfr punkterna 53 under socialdepartementet och 28 under
finansdepartementet.)

406

47. den 11 december 1953, i anledning av väckta motioner om utredning av
utbildningsfrågan för vårdpersonal vid olika anstalter. (432.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 9, 15, 16, 18, 21, 24, 25, 29, 34, 39
och 44 omförmälda av Kungl. Maj:t inom inrikesdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1941—30 juni 1942. (417.)

Ärendet under punkten 5 (särskild lönedomstol) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. Ärendet under punkten 6 (sjukledighet och sjukvårdskostnader inom
civila statsförvaltningen) har anmälts den 3 december 1954, varvid författningar
utfärdades. Sistnämnda ärende är därmed slutbehandlat.

2. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 373. Utredningsarbetet
inom 1951 års pensionsutredning pågår.

3. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas
oantastbarhet. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 402 och
1952 s. 373. Utredningsarbetet inom 1951 års pensionsutredning pågår.

4. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens
tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Angående tidigare inom finansdepartementet vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen
1952 s. 374. Likalönskommittén har den 18 maj 1953 avgivit betänkande
om lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet (SOU 1953:18),
vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 12 april 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer.
(99.)

Sedan generalpoststyrelsen den 13 juni 1947 anbefallts att verkställa utredning
i ämnet, har styrelsen avgivit en den 31 maj 1954 dagtecknad utredning angående
pensionsrätt för poststationsföreståndare samt lant- och lådbrevbärare.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 26 april 1952, i anledning av väckta motioner om en snabbutredning
rörande verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas anställnings- och arvodesförhållanden.
(156.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1953 s. 415. Anmäld
och slutbehandlad den 3 december 1954, varvid författningar utfärdades.

407

7. den 30 april 1952, angående tillgodoräknande i merithänseende för civil
tjänst av tid, under vilken värnpliktig genomgått officers- eller underofficersutbildning
eller värnpliktstjänstgöring. (162.)

Ärendet har överlämnats till försvarsdepartementet för handläggning. (Jfr
punkten 4 under försvarsdepartementet.)

8. samma dag, i anledning av motioner om beredande av vissa förmåner
åt sockersjuka personer. (163.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning m. m. (293.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 416. Arbetet
inom 1952 års tjänstebostadsutredning pågår.

10. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m.
(227.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 282. Beträffande
ärendet under punkten 30 (iakttagelser angående ersättning för tillhandahållen
kost vid vissa anstalter) har statens sakrevision den 20 januari
1954 inkommit med undersökning i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. Beträffande ärendet under punkten 31 (sommartidstjänstgöringen
inom statsförvaltningen) pågår arbetet inom sommartidsutredningen.

11. den 1 december 1953, i anledning av väckta motioner om förbättring
av pensionerna åt vissa f. d. arbetare vid vägväsendet. (405.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 maj 1954, varvid författning utfärdades
(SFS nr 283).

12. den 11 december 1953, i anledning av väckt motion om inrättande av
ett riksdagens löneråd med uppgift att fortlöpande medverka vid de
statliga löneförhandlingarna. (433.)

Anmäld den 26 november 1954, därvid skrivelsen överlämnades till författningsutredningen
för att vara tillgänglig vid utredningsuppdragets fullgörande.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 7 och 11 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom civildepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

408

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1954 och
vari under år 1954 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 398 och
1947 s. 365. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

2. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 350. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

3. 191$ den 30 november (nr 688/1941), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

4. 1942 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelserna 1944 s. 307 och 1948 s. 344. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

5. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 399 och
1953 s. 477. Ärendet i övrigt är föremål för beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

6. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

409

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 377 och
1953 s. 477. Ärendet är därefter beroende på Kungi. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

7. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 379. Det samarbete för främjande av gemensamt
lagstiftningsarbete de nordiska länderna emellan, som från svensk sida förberedes
av särskilt utsedda delegerade, fortsätter. (Justitiedepartementet.)

8. 1946 den 2 december (nr 340/1944 och 559/1945), angående spörsmålet
huruvida utskrivning eller permission från sinnessjukhus eller annan anstalt
må förbindas med villkor om sterilisering, m. in.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, ss ämbetsberättelsen 1948 s. 345. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

9. 1946 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän åklagares
åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 346 och
1951 s. 406. Strafflagberedningens arbete har ännu icke slutförts. (Justitiedepartementet.
)

10. 1947 den 31 oktober (nr 219/1945), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till
fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda
böter.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 380. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1948 den 18 september (nr 452 och 637), angående ytterligare åtgärder
för ernående av större snabbhet i fråga om avgivande av utlåtanden
rörande häktade personers sinnesbeskaffenhet.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 345, 1951
s. 407, 1953 s. 478 samt 1954 s. 341. I en den 27 mars 1954 dagtecknad proposition
(nr 203) har Kungl. Maj:t för riksdagen framlagt bl. a. förslag till lag
om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), syftande till att
nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål. Sedan riksdagen antagit
detta lagförslag med vissa ändringar i enlighet med vad första lagutskottet
i utlåtande nr 26 föreslagit, har Kungl. Maj:t den 18 juni 1954 låtit utfärda lag
i ämnet i överensstämmelse med riksdagens beslut (SFS nr 446). (Jfr ärendet
under punkten 39 under inrikesdepartementet i bilaga II.) (Justitiedepartementet.
)

12. 1948 den 29 oktober (nr 364/1946), angående enhetliga bestämmelser
rörande de kostnader, som må av överexekutor uttagas för exekutiv försäljning
av fast egendom i stad.

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 345 och 1951 s. 407. Ärendet är föremål för övervägande
inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

13. 1949 den 22 aupusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

27 — J ustiticov\budsv\annens ämbetabcrättelsc till 1055 års riksdag.

410

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 407. De sakkunniga
för översyn av gällande bestämmelser om tidningen Polisunderrättelser
m. m. ha redovisat sitt uppdrag dels genom ett den 10 september 1952 avlämnat
betänkande och dels genom ett den 13 april 1954 avlämnat betänkande, vilka
betänkanden efter sedvanlig remissbehandling äro föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. (Inrikesdepartementet.)

14. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av
fastighetsböcker.

Sedan skrivelsen varit på remiss till 1949 års sakkunniga rörande arkiv- och
biblioteksfilmning, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

15. 1950 den 30 oktober (nr 173/1949), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Se ämbetsberättelsen 1952 s. 378. Lagberedningens arbete för utarbetande av
ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

16. 1950 den 30 november (nr 124), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Se ämbetsberättelsen 1953 s. 478. 1951 års rättegångskommitté har icke slutfört
sitt arbete på en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning
och administrativa författningar. (Justitiedepartementet.)

17. 1951 den 14 april (nr 377/1949), angående ändring av § 4 stadgan den
8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse.

Ärendet har varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning i samband med ett av
1948 års utredning angående turisttrafiken från utlandet framlagt förslag till
förordning om hotell- och pensionatrörelse (SOU 1951:49). Kungl. Maj:t har
den 4 juni 1954 utfärdat kungörelse om ändring i stadgan den 8 juni 1917
(nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse (SFS nr 458). Ärendet är därmed
slutbehandlat. (Inrikesdepartementet.)

18. 1951 den 22 oktober (nr 300/1950), angående skyldighet för fångvårdsmyndighet
att i fall, då häktad person efter häktningen börjat undergå
honom tidigare ådömt frihetsstraff, därom underrätta häktningsdomstolen.

Se ämbetsberättelsen 1953 s. 479. 1951 års rättegångskommitté har icke slutfört
sitt arbete på en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning
och administrativa författningar. (Justitiedepartementet.)

19. 1952 den 31 januari (nr 32/1951), angående förtydligande bestämmelse
i 24 kap. 12 § rättegångsbalken om tid för avlåtande av häktningsframställning.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 342. Sedan 1951
års rättegångskommitté den 1 september 1954 överlämnat promemoria angående
den s. k. söndagsregelns tillämplighet i fråga om tid för avlåtande av häktningsframställning,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

20. 1953 den 11 november (nr 14/1952), angående viss ändring i 1 § sjölagen.
Sedan kommerskollegium avgivit utlåtande över framställningen, har ärendet

411

från justitiedepartementet överlämnats till handelsdepartementet för vidare
handläggning. Ärendet, som beröres av internordiska överläggningar angående
reglerna för fartygsregistrering, är därefter beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
(Handelsdepartementet.)

21. 1953 den 23 november (nr H5), angående ersättning till Borensbergs
kommun för kommunen rätteligen tillkommande böter, vilka tilldömts
kronan.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 22 januari 1954 tillerkänt Borensbergs kommun
ersättning i omförmälda hänseende med 700 kronor. (Justitiedepartementet.
)

22. 1953 den 21 december (nr 639/1952), angående tillämpningen i vissa fall
av bestämmelserna i 36 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar.

Med anledning av nämnda framställning har inom justitiedepartementet utarbetats
en promemoria angående hemlighållande av vissa äldre rättegångshandlingar
jämte utkast till lag om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till
sekretesslagen. Sedan nämnda förslag till lag, efter remissbehandling, genom
proposition nr 105 förelagts riksdagen till antagande och riksdagen bifallit propositionen,
har Kungl. Maj:t den 9 april 1954 låtit utfärda lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen den 10 juli 1947 (nr 629) angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar (SFS nr 149). (Justitiedepartementet.)

23. 1953 den 22 december (nr 616), angående ändring av bestämmelsen i 13 §
förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 angående översändande
till riksdagens ombudsmän av anteckningar rörande anhållna, för
brott misstänkta personer.

Efter remissbehandling har Kungl. Maj:t den 10 december 1954 utfärdat kungörelse
om ändrad lydelse av 13 § förundersökningskungörelsen den 19 december
1947 (nr 948). (SFS nr 720). (Justitiedepartementet.)

281	4	)	314	E	21
282	4	)	315	S	26
283		)		E	22
284	Fi	59	316	Ju	36
285		)		1	38
286		)	317	Fi	67
287		)	318	H	19
288		)	319	Fö	21
289	Fi	60	320	Fö	22
290		)	321	Fö	23
291	E	19		0	10
292	H	17	322	H	20
293	H	18	323	E	24
294	S	25	324	E	25
	Fi	52	325	E	26
295	I	35	326	0	11
296	Fi	53	327	E	27
297	Jo	41	328	E	28
298	Fi	54	329	S	27
299	Fi	55	330	Ju	37
300	Fi	56		I	39
301	Fi	57	331	Ju	38
302	Fi	66		Fö	24
	Jo	42		S	28
303	I	36		K	20
304	E	20		Fi	68
	I	37		I	40
305	Ju	35	332	Ju	39
306	Fi	61	333	Ju	40
307	K	18	334	S	29
308	K	19		I	41
309	E	23	335	K	22
310	Fi	62	336	S	30
311	Fi	63	337	I	42
312	Fi	64	338	C	12
313	Fi	65	339	c	13

340	Fi	69	372	Fi	79
	C	14	373	Ju	43
341	Fö	25		I	44
	C	15	374	H	23
342	K	21	375	1	45
343	Fi	70	376	Fö	26
344	S	31	377	Jo	51
	Fi	71	378	Jo	52
345	S	32	379	Jo	53
346	S	33	380	E	29
347	Jo	43	381	E	30
348	Jo	44	382	K	24
349	K	23	383	Fi	80
350	I	43	384	E	31
351	Fi	72	385	H	24
352	H	21	386	Fö	27
533	H	22	387	E	32
354	Fi	77	388	K	25
355	Fi	78	389	Jo	54
356	Jo	45	390	U	15
357	Jo	46		H	25
358	Jo	47	391	U	16
359	Jo	48		Fi	81
360	Fi	73	392	Jo	55
361	Fi	74	393	E	33
362	Fi	75	394	E	34
363	Fi	76	395	E	35
364	U	13	396	E	36
365	Ju	41	397	S	37
366	U	14	398	0	17
367	S	34	399	s	36
368	Jo	49		Fi	82
369	S	35	400	Fö	28
370	Ju	42	401	Fi	83
	Jo	50	402	Ju	44
371	0	16	403	S	38
			404	S	39

281	4	)	314	E	21
282	4	)	315	S	26
283		)		E	22
284	Fi	59	316	Ju	36
285		)		1	38
286		)	317	Fi	67
287		)	318	H	19
288		)	319	Fö	21
289	Fi	60	320	Fö	22
290		)	321	Fö	23
291	E	19		0	10
292	H	17	322	H	20
293	H	18	323	E	24
294	S	25	324	E	25
	Fi	52	325	E	26
295	I	35	326	0	11
296	Fi	53	327	E	27
297	Jo	41	328	E	28
298	Fi	54	329	S	27
299	Fi	55	330	Ju	37
300	Fi	56		I	39
301	Fi	57	331	Ju	38
302	Fi	66		Fö	24
	Jo	42		S	28
303	I	36		K	20
304	E	20		Fi	68
	I	37		I	40
305	Ju	35	332	Ju	39
306	Fi	61	333	Ju	40
307	K	18	334	S	29
308	K	19		I	41
309	E	23	335	K	22
310	Fi	62	336	S	30
311	Fi	63	337	I	42
312	Fi	64	338	C	12
313	Fi	65	339	c	13

340	Fi	69	372	Fi	79
	C	14	373	Ju	43
341	Fö	25		I	44
	C	15	374	H	23
342	K	21	375	1	45
343	Fi	70	376	Fö	26
344	S	31	377	Jo	51
	Fi	71	378	Jo	52
345	S	32	379	Jo	53
346	S	33	380	E	29
347	Jo	43	381	E	30
348	Jo	44	382	K	24
349	K	23	383	Fi	80
350	I	43	384	E	31
351	Fi	72	385	H	24
352	H	21	386	Fö	27
533	H	22	387	E	32
354	Fi	77	388	K	25
355	Fi	78	389	Jo	54
356	Jo	45	390	U	15
357	Jo	46		H	25
358	Jo	47	391	U	16
359	Jo	48		Fi	81
360	Fi	73	392	Jo	55
361	Fi	74	393	E	33
362	Fi	75	394	E	34
363	Fi	76	395	E	35
364	U	13	396	E	36
365	Ju	41	397	S	37
366	U	14	398	0	17
367	S	34	399	s	36
368	Jo	49		Fi	82
369	S	35	400	Fö	28
370	Ju	42	401	Fi	83
	Jo	50	402	Ju	44
371	0	16	403	S	38
			404	S	39

281	4	)	314	E	21
282	4	)	315	S	26
283		)		E	22
284	Fi	59	316	Ju	36
285		)		1	38
286		)	317	Fi	67
287		)	318	H	19
288		)	319	Fö	21
289	Fi	60	320	Fö	22
290		)	321	Fö	23
291	E	19		0	10
292	H	17	322	H	20
293	H	18	323	E	24
294	S	25	324	E	25
	Fi	52	325	E	26
295	I	35	326	0	11
296	Fi	53	327	E	27
297	Jo	41	328	E	28
298	Fi	54	329	S	27
299	Fi	55	330	Ju	37
300	Fi	56		I	39
301	Fi	57	331	Ju	38
302	Fi	66		Fö	24
	Jo	42		S	28
303	I	36		K	20
304	E	20		Fi	68
	I	37		I	40
305	Ju	35	332	Ju	39
306	Fi	61	333	Ju	40
307	K	18	334	S	29
308	K	19		I	41
309	E	23	335	K	22
310	Fi	62	336	S	30
311	Fi	63	337	I	42
312	Fi	64	338	C	12
313	Fi	65	339	c	13

340	Fi	69	372	Fi	79
	C	14	373	Ju	43
341	Fö	25		I	44
	C	15	374	H	23
342	K	21	375	1	45
343	Fi	70	376	Fö	26
344	S	31	377	Jo	51
	Fi	71	378	Jo	52
345	S	32	379	Jo	53
346	S	33	380	E	29
347	Jo	43	381	E	30
348	Jo	44	382	K	24
349	K	23	383	Fi	80
350	I	43	384	E	31
351	Fi	72	385	H	24
352	H	21	386	Fö	27
533	H	22	387	E	32
354	Fi	77	388	K	25
355	Fi	78	389	Jo	54
356	Jo	45	390	U	15
357	Jo	46		H	25
358	Jo	47	391	U	16
359	Jo	48		Fi	81
360	Fi	73	392	Jo	55
361	Fi	74	393	E	33
362	Fi	75	394	E	34
363	Fi	76	395	E	35
364	U	13	396	E	36
365	Ju	41	397	S	37
366	U	14	398	0	17
367	S	34	399	s	36
368	Jo	49		Fi	82
369	S	35	400	Fö	28
370	Ju	42	401	Fi	83
	Jo	50	402	Ju	44
371	0	16	403	S	38
			404	S	39