Kungl. Maj:ts proposition nr 98

Nr 98

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa frågor
rörande tjänstebostäderna för folkskolans lärare;
given Stockholms slott den 25 februari 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, i anslutning till ett av särskilda sakkunniga
framlagt betänkande, vissa ändrade bestämmelser i fråga om tjänstebostäder
för folkskolans lärare. Sålunda föreslås bl. a. införande av s. k. tätortsförteckningar
av innebörd, att skyldighet för skoldistrikt att tillhandahålla
tjänstebostäder icke föreligger på ort, som är upptagen på dylik förteckning.
Vissa ändrade bestämmelser föreslås beträffande tjänstebostädernas
beskaffenhet m. m. En höjning av de av riksdagen fastställda hyrorna för
folkskolans tjänstebostäder föreslås också. Höjningen varierar mellan 15
och 40 procent. Slutligen föreslås höjning av statsbidraget till anskaffande
av tjänstebostäder med 2 000 kronor per bostad. Maximisumman för
Kungl. Maj:ts bidragsbeslut föreslås även för nästa budgetår fastställt
till G 000 000 kronor.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt Nr 98

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 98

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Nordenstam, Lindström,
Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, vissa frågor rörande
tjänstebostäderna för folkskolans lärare samt anför därvid följande.

1. Inledning

På folkskolans område har tjänstebostäderna åt lärarna alltid varit av
stor betydelse. Under mycket lång tid utgjordes lärarens avlöning av dels
en kontant lön och dels fri bostad eller ersättning för utebliven bostadsförmån.
När på 1930-talet avlöningsförhållandena omlades till bruttolön,
varigenom lärarna fick betala hyra för upplåten tjänstebostad, kvarstod
alltfort behovet av att tjänstebostad tillhandahölls i en stor mängd fall,
framför allt i landsbygdsdistrikten där möjligheterna för lärarna att själva
kunna hyra annan bostad var mycket små. Tjänstebostadsfrågans betydelse
för såväl skoldistrikten som lärarna medförde behov av reglerande
bestämmelser i skilda hänseenden. Efter ingående utredningar framlades
ett sakkunnigförslag i ämnet i januari 1946, och på höstsessionen av 1946
års riksdag beslöts en genomgripande nyreglering av bestämmelserna om
folkskolans tjänstebostäder, med giltighet från och med den 1 juli 1947.
Härvid infördes också för första gången statsbidrag till uppförande och
reparation av dylika bostäder. Tjänstebostadshyrorna fastställdes sedermera
genom beslut av 1947 års riksdag. De bestämmelser om tjänstebostäderna,
som blev en följd av 1946—1947 års riksdagsbeslut, är i korthet följande.
Skyldighet för vissa skoldistrikt att tillhandahålla tjänstebostäder
åt folkskolans lärare återfinnes i 52 § folkskolestadgan. Angående lärares
skyldighet att mottaga tjänstebostad stadgas i 26 § avlöningsreglementet
för folkskolan. I boställsordningen för folkskolans lärare av den 30 december
1946 (SFS 1946: 883) finnes bestämmelser rörande tjänstebostads be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

lägenhet och beskaffenhet in. in. I boställsordningen hav också intagits
bestämmelserna om hyresbeloppen (hyresavdragen), medan skyldigheten
för lärarna att erlägga hyra i form av avdrag på avlöningen stadgas i den
nyssnämnda 26 § avlöningsreglementet. Statsbidrag till uppförande och
reparation av tjänstebostad utgår enligt kungörelsen den 30 december 1946
(nr 887) angående statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare.

Vad statsbidragen på skolväsendets område beträffar har de senaste
årens av löne- och prisnivåns höjningar betingade fluktuationer i kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun medfört upprepade krav på omprövning
av bidragsgrunderna och därvid bland annat i fråga om bidragen till
anskaffande av tjänstebostäder. Dessa krav föranledde Kungl. Maj:t att
framlägga förslag till 1952 års riksdag om viss höjning av bland annat
bidragen till tjänstebostäder i avvaktan på en översyn genom särskilda
sakkunniga.

I anslutning härtill tillkallade jag, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande,
den 10 april 1952 sex sakkunniga — överdirektören C. W. Curtman,
ordförande, lantbrukaren och ledamoten av riksdagens II kammare L. D.
Cassel, chefredaktören och ledamoten av riksdagens I kammare A. K. Gillström,
hemmansägaren och ledamoten av riksdagens II kammare N. Ivar
Johansson, undervisningsrådet N. B. Karnell samt lantbrukaren och ledamoten
av riksdagens II kammare L. A. Widén — för omprövning av grunderna
för bland annat statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare.

De sakkunniga — som antagit benämningen sakkunniga för översyn av
vissa statsbidrag på skolväsendets område — har den 15 oktober 1954 avgivit
betänkande och förslag rörande statsbidrag till anskaffande av
tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. (SOU 1954:27). Häröver har
yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, efter hörande av statens
folkskolinspektörer, av länsstyrelserna i samtliga län, statskontoret, bostadsstyrelsen,
1952 års tjänstebostadsutredning och allmänna statsbidragsutredningen
samt av svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund, varjämte Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,
Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges överlärarförbund
samt Sveriges allmänna organist- och kantorsförening inkommit med gemensamt
yttrande.

I betänkandet har de sakkunniga i enlighet med sitt uppdrag i främsta
rummet behandlat frågan om statsbidragen till uppförande av tjänstebostäder
för lärare. Emellertid har de sakkunniga i samband härmed till
behandling upptagit också ett flertal andra frågor berörande tjänstebostäderna.
Sålunda föreslår de sakkunniga dels en ytterligare begränsning av
kommunernas skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder, dels vissa ändringar
i bestämmelserna rörande lärares skyldighet att mottaga tjänstebostad,
dels ock vissa ändringar i föreskrifterna angående bostädernas be -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 98

skaffenhet. Vissa av de sistnämnda ändringarna beräknas medföra en sänkning
av byggnadskostnaderna. Vidare har de sakkunniga framlagt förslag
i syfte att ge kommunerna en bättre kompensation för skyldigheten att tillhandahålla
lärarna tjänstebostäder genom höjning såväl av lärarnas hyresavdrag
som av statsbidraget för anskaffande av tjänstebostäder.

2. Tjänstebostadsbeståndet

De sakkunniga har införskaffat och sammanställt en del statistiska uppgifter
beträffande tjänstebostadsbeståndet vid utgången av vårterminen
1953. Av dessa uppgifter torde här få intagas följande.

Av nedanstående sammanställningar framgår antalet tjänstebostäder,
fördelade på olika delar av riket och på respektive lärarkategorier
(Tabell A) samt på hyresgrupper (Tabell B).

	Tabell	A.		Tabell B
		Därav för
Landsdel	Antal tjänste-bostäder	ord.		Hyresgrupp	Antal tjänste-
		folkskollärare	annan lärare
Götaland.......	5 317	2 994	2 323	1	8 316
				2	1765
Svealand........	2 818	1 588	1230	3	119
				4	15
Norrland.......	2 080	1201	879	5	—
Summa	10 215	5 783	4 432	10 215

Antalet lärartjänster utgjorde enligt uppgift från skolöverstyrelsen
31 836 vid utgången av vårterminen 1953, varav 15 445 ordinarie folkskollärartjänster
och 16 391 lärartjänster av annan kategori, d. v. s. »annan
lärare». Om det procentuella förhållandet mellan antalet med tjänstebostäder
försedda lärare och det totala antalet lärare beräknas, erhålles för
landet i dess helhet till resultat att för 32 procent av lärartjänsterna i riket
finns tjänstebostad. Tjänstebostadsprocenten för ordinarie folkskollärare
utgör 37 och för annan lärare 27.

Då emellertid tjänstebostäder enligt gällande bestämmelser behöver finnas
endast på skolorter utan hyresmarknad, synes den nu gjorda jämförelsen
mellan antalet tjänstebostäder och det totala antalet lärartjänster icke
ge en klar bild av tillgången på tjänstebostäder i förhållande till behovet.
För att ernå ett i huvudsak rättvisande resultat, bör som jämförelseobjekt
användas icke det totala antalet lärartjänster utan antalet sådana tjänster
i landsbygdsdistrikten. Antalet lärartjänster på landsbygden uppgick till
sammanlagt 19 846, varav 10 098 för ordinarie folkskollärare och 9 748 för
annan lärare. En jämförelse med nu angivna antal lärartjänster som grund
ger till resultat en betydligt högre tjänstebostadsprocent, nämligen omkring
50. För de båda lärarkategorierna ordinarie folkskollärare och »annan
lärare» skulle resultatet vid användande av detta beräkningssätt bliva 57
respektive 45 procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 5

1941 års lärarlönesakkunniga lämnade i sitt betänkande (SOU 1946:8) —
som legat till grund bland annat för nu gällande boställsordning för folkskolans
lärare och kungörelse angående statsbidrag till tjänstebostäder för
folkskolans lärare — vissa statistiska uppgifter rörande tjänstebostäder för
lärare vid folk- och småskolor. I avsikt att så nära som möjligt uppnå önskemålet
att statistiken endast skulle omfatta orter, där hyresmarknad
saknades, uteslöt de sakkunniga vid infordrandet av uppgifter från skoldistrikten
sådana städer och köpingar, som bildade självständiga skoldistrikt.
De sakkunnigas undersökning avsåg förhållandena under vårterminen
1942. I de uppgifter, som avgavs, redovisades sammanlagt 13 928 tjänstebostäder.
Enligt en samtidigt av skoldistrikten utförd klassificering av
bostäderna, vilken verkställdes i överensstämmelse med en viss av de sakkunniga
angiven kategoriindelning, skulle härav 991 ha utgjort A-bostäder,
3 820 B-bostäder, 4 292 C-bostäder samt 4 825 D-bostäder.

Antalet A-bostäder utgjorde vårterminen 1953 för ordinarie folkskollärare
2 736 eller 47 procent av hela antalet bostäder för dylika lärare. Motsvarande
siffror för annan lärare var 1 234 respektive 28. Antalet C-bostäder
åter uppgick till 1 473 eller 25 procent av hela antalet bostäder för ordinarie
lärare samt till 1 956 eller 44 procent av antalet bostäder för annan lärare.
Av samtliga tjänstebostäder utgjorde 39 procent A-bostäder, 28 procent
B-bostäder och 33 procent C-bostäder. A-bostäderna utgjorde sålunda eu
större del än bostäder tillhörande någon av de övriga bostadsklasserna, då
man ser till hela antalet tjänstebostäder liksom bostäder för enbart ordinarie
folkskollärare, medan däremot antalet C-bostäder var störst, då det
gäller annan lärare. För den sistnämnda kategorien av lärare var alltså
bostadsstandarden lägst, så långt klassindelningen enligt 20 § boställsordningen
kan anses giva representativt uttryck för tjänstebostädernas
standard.

Det ovan återgivna siffermaterialet beträffande tjänstebostäderna och
deras fördelning å bostadsklasser vid de angivna undersökningstillfällena
vårterminen 1942 och vårterminen 1953 kan givetvis utnyttjas för jämförelser.
Några bestämda slutsatser torde dock näppeligen kunna dragas
av dylika jämförelser, enär bland annat något olika klassificeringsgrunder
torde ha använts. Beträffande utvecklingen från 1947 till 1953 konstateras,
att antalet A-bostäder ökat trots att totala antalet tjänstebostäder
minskat.

Enligt 7 § 2 mom. boställsordningen skall, därest annan tjänstebostad
icke står till förfogande eller därest läraren så önskar, för ordinarie folkskollärare,
som är ensamstående, såsom tjänstebostad kunna tills vidare
godkännas bostad av mindre storlek än omkring 90 kvadratmeter, dock
minst omkring 60 kvadratmeter. Antalet bostäder med en golvyta av omkring
60 kvadratmeter, vilka i enlighet härmed anvisats till ensamstående
ordinarie lärare, utgjorde för hela landet endast 159, varav 28 klassificerats
som A-bostäder, 47 som B-bostäder och 84 som C-bostäder.

Boställsordningen 12 § öppnar vidare möjlighet för skoldistrikt att såsom
tjänstebostad anvisa åt ordinarie kvinnlig folkskollärare lägenhet, bestående
a a- minst tvä i lämplig direkt förbindelse med varandra stående rum och
kök med en sammanlagd golvyta av omkring 65 kvadratmeter, samt åt icke
ordinarie folkskollärare eller små skollärare, biträdande lärare och lärare
vid mindre folkskola ett rum och kök i direkt förbindelse på samma botten
med en sammanlagd golvyta av omkring 45 kvadratmeter. Antalet tjänste -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

bostäder av förstnämnda slag var 443 — varav 70 A-bostäder, 161 B-bostäder
och 212 C-bostäder, medan bostäderna med en golvyta av omkring 45
kvadratmeter uppgick till 928. Härav var 71 A-bostäder, 248 B-bostäder
och 609 C-bostäder. Det sammanlagda antalet bostäder, som med tanke på
bland annat bostadsinnehavarens tjänsteställning icke fyllde de krav på
golvyta, vilka angives i 7 § 1 mom. boställsordningen, uppgick således vid
utgången av vårterminen 1953 till 1 530. Dessa bostäder representerade 15
procent av hela tjänstebostadsbeståndet.

Hela antalet sådana tjänstebostäder, som i enlighet med boställsordningens
bestämmelser må tills vidare vara i avsaknad av centraluppvärmning,
badrum eller vattenklosett, uppgick till ej mindre än 3 878 eller omkring
38 procent av hela tjänstebostadsbeståndet. Härav utgjorde 1 804
respektive 2 074 bostäder för ordinarie folkskollärare respektive annan lärare.
I procent av hela antalet bostäder för nu nämnda kategorier av lärare
uppgick här nämnda bostäder till drygt 31 för ordinarie folkskollärare och
nära 47 för annan lärare. En jämförelse med det av 1941 års lärarlönesakkunniga
framlagda undersökningsmaterialet visar, att antalet bostäder med
enbart vatten, avlopp och elektriskt ljus, d. v. s. som är utrustade med de
s. k. primärbekvämligheterna men saknar centraluppvärmning, badrum eller
vattenklosett, sjunkit (från 4 292 till 3 878).

Antalet bostäder, som jämlikt medgivande av skolöverstyrelsen fortfarande
saknar vatten, avlopp eller elektriskt ljus, utgjorde för ordinarie
folkskollärare 19 och för annan lärare 31, d. v. s. sammanlagt 50, och är
följaktligen ytterst litet i förhållande till hela antalet bostäder.

I enlighet med de förutsättningar, som nu råder beträffande skyldigheten
att tillhandahålla tjänstebostäder, har folkskolinspektörerna verkställt en
bedömning av det totala antalet tjänstebostäder, som skulle vara erforderligt
höstterminen 1958. Tjänstebostadsbehovet har därvid uppskattats till
7 846 för ordinarie folkskollärare och 5 229 för annan lärare eller totalt
13 075. Detta skulle vid jämförelse med antalet bostäder vid utgången av
vårterminen 1953 innebära, att — om nu gällande bestämmelser ifråga om
skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder bibehålies oförändrade — en
ökning av omkring 2 050 tjänstebostäder för ordinarie folkskollärare och
omkring 800 för annan lärare eller sammanlagt omkring 2 850 skulle vara
erforderlig under femårsperioden fram till år 1958.

3. Skolväsendets beroende av lärarbostäder

Lnder utredningsarbetet har de sakkunniga övervägt, om man med
hänsyn till det i kommunal regi eller med kommunalt stöd numera bedrivna
bostadsbyggandet alltjämt kan ha behov av att bibehålla anordningen
med tjänstebostäder för folkskolans lärare eller om tidpunkten kan anses
vara inne att helt avveckla tjänstebostadssystemet. När de sakkunniga i
betänkandet redogör för dessa överväganden, erinrar de till en början om
att genom tillkomsten av 1947 års lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande möjligheterna vidgats för kommunerna att
göra en mera aktiv insats till fromma för eu ökad bostadsproduktion. Denna
lag medger nämligen rätt för kommun att vidtaga subventioneringsåt -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 98

gärder i avsikt att stimulera bostadsförsörjningen. Den har därigenom ökat
den kommunala handlingsfriheten på området. Lagen medför emellertid,
framhåller de sakkunniga, icke någon skyldighet för kommun att vidtaga
sådana åtgärder och innefattar än mindre något åliggande för kommunen
att tillhandahålla bostäder åt sina invånare. Under sådana omständigheter
kan enligt de sakkunniga någon garanti för lärare att erhålla bostad icke
anses föreligga till följd av bestämmelserna i nämnda lag, och den kan
således icke heller betraktas såsom något substitut till folkskoleväsendets
tjänstebostadsföreskrifter. De sakkunniga har vidare ansett sig kunna konstatera,
att möjligheterna att på lämpligt sätt upprätthålla skolväsendet
alltjämt, särskilt på den egentliga landsbygden, är beroende av att den erforderliga
lärarpersonalen kan få sin bostadsfråga ordnad på ett tillfredsställande
sätt och att detta icke kan beräknas bli fallet med mindre tjänstebostadssystemet
bibehålies.

I ett flertal yttranden har uttalanden gjorts för ett bibehållande av tjänstebostadssystemet
för folkskolans lärare. Endast bostadsstyrelsen, 1952
års tjänstebostadsutredning, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund har förklarat sig icke vara övertygade om behovet
härav och ifrågasätter sålunda en avveckling av systemet i fråga. Såsom
skäl härför åberopas framför allt de förbättringar rörande bostadsförsörjningen,
som under senare år vidtagits från det allmännas sida, bland annat
genom tillkomsten av 1947 års bostadsförsörjningslag.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag
tillkomsten av bostadsförsörjningslagen icke utesluta behovet av särskilda
bestämmelser och åtgärder beträffande lärarnas bostadsfråga. Enligt min
mening är tjänstebostäderna ännu så länge av stor betydelse för folkskoleväsendet
på landsbygden. Jag anser mig därför icke för närvarande kunna
förorda en avveckling av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare
men föreslår i det följande vissa åtgärder, som minskar behovet av dylika
bostäder.

I olika sammanhang har under årens lopp framkommit, att förhållandena
beträffande tjänstebostäderna för folkskolans lärare och de bestämmelser,
som reglerar dessa förhållanden, icke är fullt tillfredsställande. Den av de
sakkunniga verkställda utredningen visar detsamma. Tidpunkten för en
revision av vissa av de nu gällande bestämmelserna om tjänstebostäderna
torde sålunda vara inne. Det av de sakkunniga framlagda förslaget synes
mig vara väl motiverat och avvägt och därför lämpligt att i huvudsak
läggas till grund för de ändringar, som bör vidtagas. Jag framlägger därför
i det följande förslag i ämnet, i huvudsak grundade på det angivna sakkunnigbetänkandet
och avsedda att genomföras från och med den 1 juli 1955.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 98

4. Skoldistrikts skyldighet att tillhandahålla lärarbostäder.

Enligt 52 § folkskolestadgan åligger det skoldistrikt att åt lärare tillhandahålla
tjänstebostad, som står i överensstämmelse med de i boställsordningen
givna eller med stöd av densamma meddelade bestämmelserna,
om på ort, varest skola är belägen, i skolans närmare omgivning icke finnes
hyresmarknad för sådana bostäder. Boställsordningens 1 § 2 mom.
stadgar, att varje bostad, som av skoldistriktet upplåtits till lärare vid av
distriktet inrättad folk- eller småskola, är tjänstebostad under förutsättning,
att bostaden enligt föreskrifterna i boställsordningen kan hänföras
till någon av de i föreskrifterna angivna klasserna. Undantag från denna
regel kan icke förekomma på grund av andra omständigheter än sådana,
som äger samband med bostadens beskaffenhet.

Som av de nyss återgivna bestämmelserna framgår är sålunda för närvarande
skoldistrikts skyldighet att tillhandahålla lärare tjänstebostad
knuten till begreppet »hyresmarknad». Detta begrepp har sedan länge
varit omstritt, då det visat sig förenat med vissa svårigheter att i praktiken
tillämpa detsamma. Av bestämmelserna torde ävenledes framgå, att
skoldistrikt, som — oaktat att hyresmarknad enligt 52 § folkskolestadgan
kan anses föreligga — uthyr bostad åt läraren, skall anses upplåta denna
bostad åt honom som tjänstebostad och sålunda på för sådan bostad gällande
villkor, om bostaden blott uppfyller boställsordningens krav. Gällande
bestämmelser öppnar sålunda möjligheter för lärare att begära, att
en av kommunen åt honom enligt vanliga hyresvillkor upplåten bostad
skall förklaras såsom tjänstebostad. De kan sålunda utnyttjas av läraren
i syfte att erhålla lägre hyra än som eljest skulle behöva erläggas å allmänna
hyresmarknaden. Så har också skett i en del fall (jfr. t. ex. Regeringsrättens
årsbok 1952 ref. 6 och 1954 not E 36). Mot bakgrunden av
den mera aktiva bostadspolitik, som 1947 års bostadsförsörjningslag numera
ger kommunerna möjlighet att bedriva, torde detta icke längre vara
befogat, uttalar de sakkunniga. Mot begreppet hyresmarknad har även
riktats den kritiken, att det icke angives på vad sätt man skall konstatera
huruvida hyresmarknad finnes eller ej.

Efter att ha påtalat dessa nackdelar med det nuvarande systemet har
de sakkunniga ansett sig böra ingå på en omprövning av hyresmarknadsbegreppet.
Då denna omprövning emellertid icke lett till tillfredsställande
resultat, har de sakkunniga i stället framlagt förslag om en annan metod
för bestämmandet av skyldigheten för skoldistrikt att hålla tjänstebostäder
för folkskolans lärare. Metoden skulle innebära upprättande av täto
r t s f ö r t e c k n i n g a r, d. v. s. förteckningar å skolorter, som är belägna
inom bebyggelseområden (tätorter) av sådan karaktär, att skyldig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

het att tillhandahålla tjänstebostad prövats icke böra föreligga. Härom
anför de sakkunniga ytterligare följande.

Med skolort avses här icke ett administrativt område utan den plats, där
skola är belägen. Vid upprättandet av sådana förteckningai skall nian
fasta mindre avseende vid, om hyresmarknad enligt gällande praxis förefinnes
eller icke, och i stället beakta huruvida respektive bebyggelseomrades
storlek och struktur m. m. gör det sannolikt, att läraren där kan erhalla
bostad utan att tjänstebostad tillhandahålles. Lärarens möjligheter att ta
bostad skall därvid icke bedömas med hänsyn till dagens läge a bostadsmarknaden
utan efter vad som normalt kan vara att påräkna. Bebyggelseområdets
storlek, läge och struktur samt av kommunen visad vilja att losa
bostadsfrågan för kommunens invånare bör vara grunden för dess upptagande
å tätortsförteckningen. Skolort bör få uppföras å förteckningen
även då densamma är belägen utanför tätort men på högst fyra kilometers
avstånd från dennas gräns. En särskild tätortsförteckmng skall upprattas
för varje inspektionsområde.

I fråga om tätortsför teckningarnas giltighetstid anför
de sakkunniga bland annat.

Tätortsförteckningarna bör vara gällande under väsentlig tidrymd. Möjligheterna
att under denna tid företa ändringar i förteckningarna bor vara
små, och ändringar sålunda sällan förekommande. Den väsentliga vinsten
med tätortsförteckningarna skall nämligen ligga däri, att båda parter -läraren såväl som skoldistriktet — har kännedom om att skolort ar eller
inte är uppförd å tätortsförteckningen för inspektionsområdet och att orten
efter den grundliga prövning, som verkställts i samband med förteckningens
upprättande, inte heller kan komma att få sin ställning i detta hanseende
ändrad förrän vid nästa översyn av förteckningarna. Härigenom
skulle mera fasta normer vinnas för bedömandet av möjligheten att la
respektive skyldigheten att tillhandahalla tjänstebostad. De hittills ej sällan
förekommande meningsskilj aktigheterna i dessa frågor torde komma att
minska i antal och i varje fall koncentreras till tidpunkterna för upprättandet
av nya förteckningar. Ehuru förteckningarna bör vara gällande under
väsentlig tidrymd, kan å andra sidan utvecklingen medföra så väsentliga
förändringar av en orts storlek och struktur, att den, som icke. tidigare
varit uppförd å förteckningen, efter nagon tid utvisar karakteiistika, som
bör föranleda dess upptagande på tätortsförteckningen. Orsaken till sådana
förändringar av en ort kan exempelvis vara, att en betydande industri
startats på orten. En sådan utveckling, som hår åsyftas, kan gå mer eller
mindre snabbt. Det kan självfallet med hänsyn härtill diskuteras, vad som
kan vara cn lämplig period. Man torde fa göra valet med utgångspunkt
från de förut anförda synpunkterna om angelägenheten av så lång period
som möjligt men samtidigt med beaktande av att perioden icke får göras
längre än att hänsyn någorlunda snart kan komma att tagas till sådana
förändringar, som nyss nämnts. De sakkunniga har därför kommit till den
uppfattningen, att den lämpligaste längden av cn period är fem år. Skulle
ändock större och mera väsentliga förändringar av en ort under löpande
period ge anledning till justering av tätortsförteckningen, bör detta i undantagsfall
kunna ske.

Kungl. May.ts proposition nr 98

Frågan om vilka orter, som bör uppföras å tätortsförteckningarna,
utvecklar de sakkunniga närmare genom följande uttalanden,
som de sakkunniga benämner anvisningar för upprättande
av förslag till tätortsförteckningar.

Till grund för övervägandena om vilka orter, som skall uppföras å tätortsförteckningarna,
bör läggas de förteckningar å tätorter, vilka uppgjorts
av statistiska centralbyrån i anslutning till bearbetningen av material från
den senaste folkräkningen.

Med ledning av dessa förteckningar å tätorter bör folkskolinspektörerna
— var och en för sitt inspektionsområde — uppgöra förslag till tätortsförteckningar
och därvid beakta följande.

Samtliga städer och köpingar skall medtagas å tätortsförteckning. Detta
utesluter emellertid inte, att tjänstebostäder i vissa fall kan erfordras i
»icke-tätortsdelar» av en del städer och köpingar. Sådana delar skall då
undantagas vid uppförande av staden eller köpingen å förslaget.

I fråga om övriga orter inom inspektionsområdet skall gälla, att tätorter
med minst 900 invånare skall medtagas samt därutöver mindre orter, där
svårigheter kan antagas icke uppkomma för lärare att erhålla bostad utan
att tjänstebostad tillhandahålles. Vid prövningen, huruvida sådan mindre
ort skall medtagas bör hänsyn icke tagas till dagens läge på bostadsmarknaden.
Om det med hänsyn till ortens läge och struktur m. m. kan förutsättas
finnas vilja och intresse från kommunala myndigheters sida att i
stiftelseform eller annorledes, genom insatser för bildande av bostadsrättsförening
av något slag eller genom att stödja enskilda initiativ medverka
till att lärarpersonalen erhåller bostäder å öppna bostadsmarknaden, utgör
detta ett skäl att medta orten å förslaget till tätortsförteckning, även om
invånarantalet skulle vara relativt litet.

Det bör beaktas, att inte bara från varandra klart avgränsade tätortsbildningar
finnes, utan ofta kan tätortsbddmngarna vara mer eller mindre
sammanhängande även i områdena utanför en större tätort. Det bör i dylika
fall iakttas, att tätort, som kanske endast har några hundra invånare men
är belägen så nära annan tätort av liknande storlek, att orterna i fråga
tillsammans är jämförbara med större tätorter, också kan uppföras å förteckningen
tillsammans med den närbelägna tätorten.

När det gäller avstånd mellan skolan och ett någorlunda närbeläget tätortsområdes
gräns, bör uppmärksammas, att ort, där skola är belägen och
som icke fyller det i huvudregeln angivna kravet på tätort, ändock undantagsvis
kan uppföras å tätortsförteckningen, om den är belägen på sådant
avstånd från å förteckningen upptagen tätort, att restiden och sättet för
förflyttningen mellan bostaden och skolan kan betraktas såsom rimliga ur
lärarens synpunkt samt anordningen för skolans vidkommande kan anses
godtagbar. Härvid bör förefintligheten av lämplig kommunikationsmöjlighet
tillmätas avgörande betydelse.

Det bör emellertid också beaktas, att i vissa fall tätort, som har mera än
900 invånare, ändock inte bör upptagas å förteckningen på grund av ortens
allmänna struktur. Det kan exempelvis förhålla sig så, att man i industrioch
brukssamhällen med relativt stort invånarantal praktiskt taget endast
har egnahemsbebyggelse med enfamiljshus och så gott som helt saknar
bebyggelse med hyreshus. I sådant fall kan möjligheter för lärare att fa
bostad å allmänna bostadsmarknaden vara obefintliga trots ortens storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

Orten bör därför icke medtagas å förteckningen. Detsamma kan gälla för
t. ex. ett brukssamhälle, där bruket håller bostäder för sina anställda men
andra bostäder — bortsett kanske från egna hem av enfamilj styp — saknas.
Det nu angivna undantaget skall dock ej gälla beträffande tätorter av nu
nämnd karaktär, därest kommunen ordnar lärarens bostad på allmänna
bostadsmarknaden. I sådana fall gäller alltsa huvudregeln, och tätorten
medtages i vanlig ordning i förteckningen. __

I god tid före femårsperiods utgång bör Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj :ts förordnande, skolöverstyrelsen med ledning av vunna erfarenheter
utfärda anvisningar om vad som skall beaktas vid revision av de tätortsförteckningar,
som gäller för löpande period.

Beträffande det administrativa förfarandet vid tätortsförteckningarnas
upprättande m. m. föreslår de sakkunniga följande.

Då tätortsförteckningarna skall vara representativa för de verkliga förhållandena
och alltså bygga på ingående kännedom om de olika skolorterna,
bör det ankomma på folkskolinspektörerna att uppgöra förslag till förteckningar.
Dessa bör av inspektörerna överlämnas till vederbörlig länsstyrelse,
som bör bereda kommuner och lärare tillfälle att inom viss tid inkomma
med eventuella erinringar mot desamma. Efter denna tids utgång
skall länsstyrelsen pröva förslagen och de däröver avgivna yttrandena^ och
fastställa tätortsförteckning att gälla för de följande fem kalenderaren.
Över länsstyrelses beslut i dessa ärenden må besvär anföras hos Kungl.
Maj:t (i ecklesiastikdepartementet) av kommuner och lärare.

De fastställda tätortsförteckningarna bör intagas i länskungörelserna och
även på annat sätt bringas till kommunernas och lärarnas kännedom.

Vidkommande sådana ändringar, som undantagsvis må göras under löpande
giltighetstid, uttalar de sakkunniga följande. o

Om en ort, som icke är upptagen å förteckningen under femårsperioden
på grund av tillkomsten av en industri eller andra särskilda omständigheter
så väsentligt ändrat karaktär, att orten, därest revision av tätortsförteckningen
varit förestående, uppenbarligen skulle kommit att uppföras
å förteckningen, bör kommunen i fråga kunna omedelbart bli befriad från
skyldigheten att tillhandahålla tjänstebostad åt lärare genom att nyanskaffa
tjänstebostad. Ansökan härom bör ingivas till folkskolinspektören. Denne
bör med eget yttrande översända den till länsstyrelsen, som bör bereda
lärarna tillfälle att inom viss angiven tid inkomma med eventuella erinringar.
Därefter skall länsstyrelsen avgöra ärendet. Den omständigheten att
ort på detta sätt befrias från tjänstebostadsskyldighet skall icke inverka
på kringliggande skolorters ställning i tjänstebostadshänseende under den
löpande femårsperioden.

Undantagsvis kan å ort, som är uppförd i tätortsförtecknmgen och alltsa
befriad från att tillhandahålla tjänstebostad åt lärare, kommunen av särskild
anledning — t. ex. att skolväsendet i kommunen skall centraliseras
och lärarna, i samband därmed måste företaga flyttning från sina hittillsvarande
bostäder i närheten av de skolor, som skall nedläggas, och att
lämpliga bostäder icke kan beräknas stå till förfogande för dem i den nya
centralskolans närhet -— vilja uppföra tjänstebostäder för lärarna i fråga
eller vissa av dem. T sådant fall bör Kungl. Maj:t kunna pröva framställning
från kommunen om rätt för denna att —- utan hinder av att orten i fräga
är upptagen i tätortsförteckningen — komma i åtnjutande av fastställt

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

statsbidrag för uppförände av tjänstebostäder för dessa lärare. Sådan framställning
bör ingivas via folkskolinspektören, länsstyrelsen och skolöverstyrelsen
vilka myndigheter skall avgiva utlåtande över framställningen
och därvid till- eller avstyrka densamma. De sakkunniga förutsätter, att
dyhkt medgivande icke skall komma att lämnas annat än i särskilda undantagsfall.

Slutligen har de sakkunniga som bilaga till betänkandet fogat preliminäraförslag
till tätortsförteckningar för de olika inspektionsområdena
i samtliga län. Dessa förslag har sammanställts med ledning av
från vederbörande folkskolinspektörer infordrade uppgifter. Enligt de sakkunnigas
mening torde, därest beslut i huvudsaklig överensstämmelse med
av dem nu redovisade riktlinjer fattas, dessa förslag kunna överlämnas till
lansstyrelserna för behandling i den ordning, de sakkunniga förordat. De
sakkunnigas preliminära förslag till tätortsförteckningar torde såsom bilaget
få fogas till detta protokoll.

0 årslaget om införande av tätortsförteckningar har i remissvaren
sa gott som uteslutande hälsats med tillfredsställelse och endast ett fåtal
erinringar har framställts. Sålunda har två länsstyrelser ställt sig kritiska
mot de sakkunnigas definition av begreppet tätort. En tredje länsstyrelse
örklarar, att det nuvarande systemet enligt dess erfarenheter under senare
år fungerat utan allvarligare besvärligheter och ifrågasätter därför om en
övergång till det enligt länsstyrelsens uppfattning svårbemästrade systemet
med tätortsförteckningar bör ske. I så fall, framhåller länsstyrelsen vidare,
bor tätortsförteckningarna göras så vida som möjligt eller i stället glesortsförteckningar
upprättas. 1952 års tjänstebostadsutredning uttalar, att sakkunnigförslaget
i detta såväl som en del andra hänseenden kan godtas
endast som ett provisorium. Mot bakgrunden av att fastställandet av tätortsförteckningar
enligt förslaget skall föregås av ett omfattande och tidsödande
remissförfarande ifrågasätter utredningen lämpligheten av att ens
som ett provisorium genomföra de sakkunnigas förslag i denna del. Även
svenska stadsförbundet anmäler vissa betänkligheter.

Tva länsstyrelser uttalar sig för att tätortsförteckningarna bör ges eu
längre giltighetstid än fem år, förslagsvis åtta till tio år. Såsom skäl
härför åberopas, förutom det omständliga administrativa förfarandet, att
förändringar i bebyggelsen å landet i regel ej sker så hastigt, att en''omprövning
torde vara erforderlig redan efter fem år.

Frågan om vilka orter, som bör uppföras å tätortsf
ö r t e c k n ingarna har varit föremål för diskussion i en del yttranden.
En länsstyrelse och lärarorganisationerna anser gränsen mellan förtecknad
och icke förtecknad ort med hänsyn till invånarantalet ej böra
fixeras i form av en bestämt angiven befolkningssiffra eller såsom de sakkunniga
angivit 900 invånare. Lärarorganisationerna framhåller därvid, att
det föreslagna tätortsförteckningssystemet i princip synes bygga på en in -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 98

dividuell prövning av respektive orters bebyggelsekaraktär, cl. v. s. deras
läge och struktur in. in. Även ett par folkskolinspektörer anmäler betänkligheter
på denna punkt. Mot de sakkunnigas uttalande, att vid tätortsförtecknings
upprättande hänsyn bör tagas icke till dagens läge utan till
vad normalt kan vara att påräkna samt till av kommunen visad vilja att
lösa bostadsfrågan har vissa länsstyrelser och lärarorganisationerna rest
invändningar. Därvid framhalles bland annat, att det ej torde fa anses tillräckligt,
att kommunen visat vilja att lösa bostadsfrågan utan att denna
vilja jämväl tagit sig uttryck i klart påvisbara konkreta åtgärder. Förefintligheten
av s.k. insatslägenheter bör vidare enligt skolöverstyrelsens och
en del folkskolinspektörers uppfattning icke få tas i beaktande vid tätortsförteckningarnas
upprättande. Skolöverstyrelsen samt vissa folkskolinspektörer
och länsstyrelser har ställt sig kritiska mot att skolort, belägen utanför
tätort men på högst fyra kilometers avstånd från dennas gräns, skulle
upptagas på tätortsförteckning. Skolöverstyrelsen och en länsstyrelse understryker
kommunikationsfrågans betydelse i sammanhangek En del folkskolinspektörer
och länsstyrelser uttalar sig för kortare avstånd och förordar
därvid avstånd varierande mellan en och tre kilometer.

Mot sakkunnigförslaget, i vad detsamma avser det administrativa
förfarandet vid tätortsförteckningarnas upprättande m. m.,
har endast ett fåtal erinringar framställts. Statskontoret och en länsstyrelse
förordar, att tätortsförteckningarna första gången fastställes av Kungl.
Maj:t. En annan länsstyrelse håller före, att tätortsförteckningarna alltid
bör fastställas av antingen Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen eller annan
central myndighet. Såsom skäl härför åberopas angelägenheten av att enhetlighet
i detta avseende vinnes. Svenska landskommunernas förbund
anmäler vissa betänkligheter och framhåller därvid bland annat önskvärdheten
av att folkskolinspektörerna före uppgörandet av förslag till tätortsförteckningar
inhämtar upplysningar om kommunernas planer på bostadsförsörjningens
område. Slutligen avstyrker statskontoret bestämt, att statsbidrag
undantagsvis, t. ex. i samband med centralisering av en kommuns
skolväsende, skulle kunna utga för tjänstebostad å ort, som är upptagen
å tätortsförteckning.

Departementschefen. Såsom av den lämnade redogörelsen framgått
kan de bestämmelser, vilka nu reglerar skoldistrikts skyldighet att tillhandahålla
lärarbostäder, knappast betecknas som fullt tillfredsställande.
Erfarenheten har visat, att de i vissa fall givit upphov till meningsskiljaktigheter
mellan kommuner och lärare. De sakkunniga har därför framlagt
förslag om en annan metod för bestämmande av skoldistrikts tjänstebostadsskyldighet.
Denna metod innebär, att förteckningar över orter, där
sådan skyldighet prövas icke skola föreligga — s.k. tätortsförteckningar —
upprättas. Härigenom skulle enligt de sakkunnigas mening förenämnda me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

ningsskiljaktigheter komma att minska i antal och i varje fall koncentreras
till tidpunkterna för upprättande av nya förteckningar.

De flesta remissmyndigheterna har godtagit de sakkunnigas förevarande
förslag; vissa myndigheter dock under uttryckligt betonande av förslagets
provisoriska karaktär. För egen del har jag också blivit övertygad om lämpligheten
av att de sakkunnigas förslag nu genomföres. Visserligen kommer
det säkerligen i en hel del fall att bli svårt att avgöra, om en viss ort bör
upptagas på tätortsförteckning eller ej. De sakkunniga har emellertid sökt
minska dessa svårigheter på olika sätt. Dels har de föreslagit ett administrativt
förfarande som innebär, att folkskolinspektörerna skall upprätta
förslag till tätortsförteckningar och att länsstyrelserna skall bereda vederbörande
kommuner och lärare tillfälle att inkomma med eventuella erinringar
mot förslagen, innan länsstyrelserna beslutar i ämnet. Detta synes
mig lämpligt; jag vill endast framhålla att enligt min mening folkskolinspektörerna
också bör ha överläggningar med kommunerna och lärarna
innan förslagen utformas. Vidare har de sakkunniga angivit vissa anvisningar
för upprättandet av tätortsförteckningarna. Dessa anvisningar är
relativt utförliga och synes mig ägnade att underlätta prövningen av tveksamma
fall. Emellertid kan jag icke helt dela de sakkunnigas uppfattning
i alla hänseenden. Sålunda vill jag icke i lika hög grad som de sakkunniga
binda de myndigheter, som skall upprätta tätortsförteckningarna, genom en
huvudregel att tätorter med minst 900 invånare skall medtagas på förteckningarna.
Det angivna invånarantalet bör tjäna till ledning men icke betraktas
som någon bindande regel. Jag kan vidare ej nu medverka till ett
genomförande av de sakkunnigas förslag, att det avstånd från skolan, inom
vilket hyresmarknadsort eller tätort skall finnas för att skoldistriktet skall
vara befriat från skyldighet att tillhandahålla tjänstebostad utsträckes från
hittills tillämpade två kilometer till fyra kilometer. Däremot kan jag förorda,
att man i fortsättningen fäster större vikt vid kommunikationsförhållandena
mellan bostaden och skolan, så att om dessa är särskilt lämpliga
man kan bortse från om det angivna avståndet är mer än två kilometer.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning om att det är skäligt att befria en
kommun från skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder, om det finns
vilja och intresse hos de kommunala myndigheterna att medverka till att
lärarpersonalen erhåller bostäder i öppna marknaden. I likhet med vissa
remissmyndigheter vill jag emellertid betona, att dylik vilja och dylikt intresse
måste ha tagit sig uttryck i klart påvisbara konkreta åtgärder.

De sakkunnigas uppfattning om vikten av att tätortsförteckningarna
blir gällande under relativt långa perioder utan andra ändringar än de, där
alldeles särskilda skäl föreligger, delar jag till fullo. De sakkunniga har föreslagit,
att tätortsförteckningarna för varje gång skall fastställas för en femårsperiod.
Detta förslag synes mig i och för sig väl avvägt.

Kungl. Maj ds proposition nr 98

Jag tillstyrker också de sakkunnigas förslag beträffande det administrativa
förfarandet. Detta innebär bl. a., att tätortsförteckningarna skall fastställas
av länsstyrelserna. Mot detta har ett par länsstyrelser och statskontoret
framfört den erinringen, att i enhetlighetens intresse förteckningarna
bör åtminstone första gången fastställas av Kungl. Maj:t. Även om jag förstår
dessa synpunkter, måste jag dock finna länsstyrelserna i besittning av
väsentligt bättre möjligheter än Kungl. Maj:t att bedöma dessa rent lokala
förhållanden. Gentemot den av 1952 års tjänstebostadsutredning uttalade
farhågan, att fastställandet första gången skall draga långt ut på tiden,
får jag framhålla, att, eftersom preliminära förslag till tätortsförteckningar
redan föreligger (se bilaga 2 till sakkunnigbetänkandet och bilagan till detta
protokoll), länsstyrelserna torde ha alla möjligheter att påskynda fastställandet.
Länsstyrelserna torde sålunda vara oförhindrade att företaga sådana
förberedande åtgärder, att arbetet med tätortsförteckningarna kan avslutas
relativt snart efter riksdagens beslut i frågan.

Slutligen vill jag uttala, att jag i likhet med statskontoret icke kan dela
de sakkunnigas uppfattning, att statsbidrag undantagsvis skulle få utgå
till uppförande eller anskaffande av tjänstebostäder på ort, som finns upptagen
på tätortsförteckning. Tätortsförteckningarna bör enligt min mening
vara undantagslöst avgörande icke bara för kommunernas skyldighet att
tillhandahålla tjänstebostad utan även för statens ekonomiska engagemang
beträffande dylika bostäder.

5. Lärares skyldighet att mottaga tjänstebostad

De föreskrifter, som reglerar lärares skyldighet att mottaga tjänstebostad,
återfinnes som förut nämnts i 26 § avlöningsreglementet för folkskolan.
Huvudregeln är, att lärare obetingat är skyldig att mottaga tjänstebostad,
då han anvisas bostad, som till beskaffenhet och storlek står i överensstämmelse
med de i gällande boställsordning givna eller med stöd av
boställsordningen meddelade bestämmelserna. En avvikelse från denna
regel kan göras, då läraren anvisats bostad av skoldistrikt, som icke har
skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder. Länsstyrelsen kan nämligen i
sådant fall, om det med hänsyn till bostadens beskaffenhet befinnes skäligt,
på framställning av läraren och efter hörande av folkskolinspektören befria
läraren från skyldigheten att mottaga tjänstebostaden. I fråga om tjänstebostads
belägenhet stadgas i 5 § 1 mom. boställsordningen för folkskolans
lärare, att sådan bostad skall vara förlagd till särskilt hus »i skolans
närhet».

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

De sakkunniga framlägger till en början förslag om vissa ändringar beträffande
lärares skyldighet att mottaga tjänstebostad. De föreslår sålunda,
att skyldighet att mottaga tjänstebostad alltid skall föreligga för lärare, när
kommun har skyldighet att hålla tjänstebostäder, samt att dylik skyldighet
för lärare skall gälla även i det fall, att tjänstebostadsskyldighet för
kommunen ej föreligger men denna likväl ställer tjänstebostad av klass A
till förfogande. Därutöver bör enligt de sakkunnigas mening gälla, att
lärare, som vid tidpunkt, då kommuns skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder
upphör, är innehavare av tjänstebostad, övergångsvis, så länge
han kvarstår i samma tjänst, skall vara berättigad till dylik bostad.

Till motivering av sina förslag anför de sakkunniga bl. a. följande.

Såvitt de sakkunniga funnit har lärarna förståelse för att skyldighet
måste föreligga för dem att mottaga anvisad bostad, då skoldistrikt har
skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder.

Då däremot sadan skyldighet för skoldistrikt icke föreligger, synes
lärarna önska ytterligare inskränkning i sin skyldighet att mottaga tjänstebostad
utöver dem, som avlöningsreglementet nu stadgar. Man åsyftar närmast
att lärare även i andra fall än »där så med hänsyn till bostadens
beskaffenhet befinnes skäligt» bör kunna medgivas befrielse från att mottaga
anvisad tjänstebostad, t. ex. då lärare är innehavare av egen fastighet
eller av andra särskilda skäl vill lösa sin bostadsfråga på annat sätt än
genom mottagande av tjänstebostad.

Även om det kan anses naturligt, att man på lärarhåll önskar en uppmjukning
av regeln om skyldighet att mottaga tjänstebostad i sådana fall,
då motsvarande skyldighet för skoldistriktet att tillhandahålla dylik bostad
icke existerar, är det dock nödvändigt att även taga hänsyn till det intresse,
som skoldistriktet-kommunen har av ett bibehållande i samma utsträckning
som nu av lärares skyldighet att utnyttja de bostäder, som en gång
uppförts för lärarna. Man kan i sammanhanget icke bortse från att det är
fråga om bostäder, vilka uppförts i anslutning till skollokalerna eller eljest
är belägna i skolans omedelbara närhet och att det kan vara förenat med
olägenheter att uthyra dessa bostäder — om det över huvud taget låter sig
göra^— till skolan ovidkommande personer. Det kan icke vara försvarligt
att låta bostäderna stå outnyttjade, utan kommunerna måste, för att i görligaste
mån få täckning för sina omkostnader för tjänstebostäderna, kunna
påräkna att få dem uthyrda.

Härefter förordar de sakkunniga en föreskrift innefattande undantag
från förut återgivna bestämmelse, att tjänstebostad skall vara förlagd till
särskilt hus »i skolans närhet». Deras förslag innebär, att lärare skall vara
skyldig att bebo befintlig tjänstebostad vid nedlagd skola, för såvitt bostaden
med beaktande av föreliggande omständigheter kan anses vara belägen
på rimligt avstånd från tjänstgöringsplatsen. Härom uttalar de sakkunniga
följande.

Centraliseringen .av skolväsendet kan skapa problem i fråga om utnyttjandet
av sådana tjänstebostäder, som uppförts i anslutning till eller i när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9S

heten av skolor, vilka på grund av centraliseringen nedlagts. I sådana fall
kan kommun, som även efter centraliseringen är skyldig tillhandahålla
tjänstebostäder, ha intresse av att redan befintliga tjänstebostäder utnyttjas,
medan lärarna vill göra gällande, att de bör erhålla tjänstebostäder i
centralskolans närhet.

I första hand bör enligt de sakkunnigas mening prövas, om lärare kan
bebo tjänstebostaden vid den nedlagda skolan och alltså dagligen färdas
mellan denna bostad och tjänstgöringsplatsen. Detta är en fråga, som måste
avgöras från fall till fall med beaktande av både avståndet och förefintligheten
av allmänna kommunikationer samt under hänsynstagande till att
läraren själv måste bestrida sina resekostnader. Med hänsyn emellertid till
intresset att bostaden i fråga blir utnyttjad bör läraren mot erläggande av
skälig ersättning kunna få medfölja skolskjuts, om utrymmet det medgiver.
Enär avgörandet om läraren kan bebo bostaden eller icke, såsom nyss
sagts, är beroende på omständigheterna i det särskilda fallet, varibland
icke blott tillgängliga vägförbindelser och kommunikationsmedel utan även
olägenheterna för läraren och skolan bör beaktas, är det synnerligen tveksamt,
om någon avståndsgräns över huvud kan uppdragas. Då emellertid
behov av en sådan gräns torde föreligga som riktpunkt för de överväganden,
som här måst göras, förordar de sakkunniga — under samtidigt framhållande
av att någon precisering av denna gräns icke bör ske i författningstexten
— att man väljer samma avståndsgräns som i praktiken tillämpas
vid avgörande av frågan huruvida skolskjutsar för folkskolebarn skall
anordnas eller icke d.v. s. omkring 4 km från skolan, farbar väg. Om
tjänstebostaden är belägen på längre avstånd från skolan, anser de sakkunniga
det icke vara skäligt att lärare skall vara skyldig bebo den. Då det
ifrågavarande avståndet nämnvärt överskrides, bör det sålunda vara beroende
av frivillig överenskommelse mellan skoldistriktet och läraren, huruvida
denne skall utnyttja tjänstebostaden i fråga.

Om en tjänstebostad är belägen inom det angivna ungefärliga avståndet
från skolan, innebär således den förordade regeln, att bostaden under återstående
livslängd skall kunna utnyttjas som tjänstebostad, Skyldighet
för lärare måste därför finnas att under angivna förutsättningar mottaga
densamma. Denna skyldighet skall icke allenast gälla för den lärare, som
innehade bostaden vid den tidpunkt då skolindragningen verkställdes, utan
för varje lärare, som därefter får den sig anvisad som tjänstebostad. Om
bostaden däremot är belägen på längre avstånd från skolan än som nyss
avsetts, kan läraren vägra att längre bebo den eller att mottaga densamma.
Vägrar läraren kan fråga om anordnande av tjänstebostad i den nya skolans
närhet uppkomma.

I detta sammanhang må framhållas, att frågan i enstaka fall måhända
kan lösas genom att bostadsbyggnaden flyttas, och redan enligt nuvarande
bestämmelse kan statsbidrag beviljas för sådant ändamål. I andra fall åter
måste helt nya tjänstebostäder uppföras och ställning i samband därmed
tagas till hur det äldre tjänstebostadsbeståndet skall avvecklas och eventuell
reglering ske av uppburet statsbidrag för ifrågavarande tjänstebostäder.

I yttrandena har lämnats utan erinran den för lärare förordade skyldigheten
att mottaga tjänstebostad, då kommun har skyldighet att tillhandahålla
tjänstebostäder.

2 —- Ilihnruj till riksdagens protokoll, 11)55.

1 samt. AV DS

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

Mot de sakkunnigas förslag i övrigt har däremot invändningar rests. Den
av de sakkunniga föreslagna begränsningen av lärares skyldighet att mottaga
tjänstebostad, då kommun icke har skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder,
har sålunda rönt en viss kritik. Skolöverstyrelsen ifrågasätter
i detta sammanhang, om lärare mot sin vilja skall anses vara skyldig mottaga
andra A-bostäder än sådana, som vid sakkunnigförslagets realiserande
finnes eller är under uppförande. Bostadsstyrelsen finner omförmälda begränsning
välmotiverad men ifrågasätter, om icke samma begränsning bör
gälla även inom skoldistrikt med skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder.
Enligt styrelsens mening bör lärare icke tvingas mottaga B- eller Cbostad,
om han i annan ordning — exempelvis genom utnyttjande av de
statliga låne- och bidragsformerna — kan anskaffa en bättre bostad. Lärarorganisationerna
hävdar för sin del med bestämdhet, att skyldighet för
lärare att mottaga tjänstebostad endast bör föreligga, då kommun har skyldighet
att tillhandahålla tjänstebostäder. Även en länsstyrelse anmäler
vissa betänkligheter mot de sakkunnigas förslag i denna del.

Mot sakkunnigförslaget, i vad detsamma avser lärares skyldighet att
bebo befintlig tjänstebostad vid nedlagd skola, reser skolöverstyrelsen,
vissa folkskolinspektörer och vissa länsstyrelser samt lärarorganisationerna
invändningar. Kritiken riktar sig särskilt mot uttalandet, att såsom riktpunkt
för bedömningen av vad som må anses vara rimligt avstånd från
tjänstgöringsplatsen bör väljas samma avståndsgräns som i praktiken tilllämpas
vid avgörande av frågan, huruvida skolskjutsar för folkskolebarn
skall anordnas eller icke, d. v. s. fyra kilometer farbar väg. Enligt skolöverstyrelsens
mening bör de sakkunnigas förslag i denna del icke genomföras
annat än i fråga om A-bostäder. Även en länsstyrelse är av samma uppfattning.
Några länsstyrelser anser, att lärare, som i enlighet med sakkunnigförslaget
tvingas bebo tjänstebostad vid nedlagd skola, bör kompenseras
härför i en eller annan form. Vissa folkskolinspektörer och länsstyrelser
uttalar sig för kortare avstånd mellan tjänstebostad och tjänstgöringsplats
i förevarande fall. Lärarorganisationerna protesterar bestämt
mot nu ifrågavarande sakkunnigförslag och hävdar därvid, att det liksom
nu måste få bero på frivillig överenskommelse, om lärare skall anses skyldig
mottaga tjänstebostad, som ej ligger i skolans närhet. Med detta begrepp
måste enligt organisationernas mening alltjämt förstås omkring en
kilometer från skolan.

Departementschefen. Mot de sakkunnigas förslag i fråga om
lärares skyldighet att mottaga tjänstebostad har jag endast den erinran
att göra, att jag icke kan tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna utsträckningen
i kilometeravstånd från 1 till 4 km vid fall av skyldighet att
bebo tjänstebostad vid nedlagd skola. Jag förordar, att lärarens skyldighet

Kungl. Maj ds ''proposition nr 98

i dylikt fall endast gäller om bostaden kan sägas ligga i nya skolans närhet,
varvid uttrycket »i skolans närhet» skall tolkas på hittills brukligt
sätt. Med detta undantag tillstyrker jag de sakkunnigas förslag under förevarande
avsnitt av betänkandet.

6. Tjänstebostädernas beskaffenhet m. m.

Såsom inledningsvis omnämnts har i gällande boställsordning för folkskolans
lärare meddelats föreskrifter rörande bland annat tjänstebostads
beskaffenhet. De sakkunniga föreslår nu vissa ändringar beträffande sagda
bestämmelser. Ändringarna åsyftar dels en ändrad tolkning av bestämmelserna
dels viss omredigering av desamma. De sakkunnigas förslag och remissmyndigheternas
ställningstaganden härtill framgår av det följande.

a) Golvyta

I 7 § boställsordningen meddelas följande föreskrifter.

Tjänstebostad för ordinarie folkskollärare skall omfatta en sammanlagd
golvyta av omkring 90 m2, lämpligt fördelade på minst tre rum och kök och
för annan lärare en yta av omkring 60 m2, lämpligt fördelade på minst två
rum och kök.

I en tjänstebostads sammanlagda golvyta inräknas sådana utrymmen
som kapprum, skafferi, garderober, badrum och wc men däremot ej utrymme
å vind, i källare eller i uthus.

Under vissa förhållanden kan ensamstående ordinarie folkskollärare anvisas
tjänstebostad av den mindre typen. Detta äger tillämpning, om för
ordinarie folkskollärare avsedd bostad ej står till förfogande eller om läraren
själv önskar mindre bostad.

De sakkunniga upptar till en början ett omtvistat spörsmål till behandling,
nämligen frågan om tolkningen av det vid måttbestämning av tjänstebostads
golvyta använda uttrycket »omkring». I detta uttryck bör
enligt de sakkunnigas uppfattning inläggas möjlighet till variation av golvytan
såväl uppåt som nedåt med högst jem kvadratmeter. Kommun bör
dock därför icke betagas rätt att, om den så finner påkallat, bygga större
tjänstebostad än en dylik tolkning medger. Kostnaderna för den del, varmed
ytstorleken vid sådant förhållande överskrides, bör emellertid helt
bestridas av kommunen. Till stöd för detta sitt förslag anför de sakkunniga
i huvudsak följande.

Utfärdandet av den nu gällande boställsordningen innebar, att krav på
en »ganska hög» standard på alla nybyggda tjänstebostäder ansågs berättigade.
Emellertid har sedermera i olika sammanhang ifrågasatts, huruvida
icke den vid boställsordningens tillkomst avsedda standarden vid den prak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

tiska tillämpningen blivit allt för hög. I anledning av att en höjning av
statsbidraget till tjänstebostäder hade föreslagits dels av skolöverstyrelsen,
dels i vissa motioner sade sig statsutskottet i utlåtande (nr 8) vid 1950 års
riksdag vilja understryka, »att sådana merkostnader böra undvikas, vilka
föranledas av eu strävan från vissa skoldistrikts sida att giva bostäderna
en påfallande hög standard i fråga om golvyta eller på annat sätt. Skolöverstyrelsen
synes böra anpassa sina åtgärder bland annat i fråga om fastställande
av typritningar med hänsyn härtill». Riksdagen anslöt sig till vad
utskottet sålunda uttalat.

I direktiven för de sakkunnigas uppdrag bär bland annat pekats på den
tendens till ökning av tjänstebostädernas golvyta, som förmärkts, och åt
de sakkunniga har uppdragits att överväga, hur en bättre överensstämmelse
med författningens anda skall ernås på denna punkt.

1941 års lärarlönesakkunniga, som framlade förslag till gällande boställsordning
(betänkande SOU 1946:8), uttalade beträffande tolkningen av det
i boställsordningen vid måttbestämningen av golvytan använda uttrycket
»omkring», att de sakkunniga förutsatte, att tjänstebostad, som uppfördes
efter nya boställsordningens ikraftträdande, för ordinarie folkskollärare icke
skulle givas mindre golvyta än 90 kvadratmeter. Detta uttalande synes icke
ha föranlett någon erinran från vare sig föredragande departementschefens
eller riksdagens sida (proposition nr 1946:356 respektive riksdagens skrivelse
nr 546).

Enligt vad de sakkunniga inhämtat synes man vid den praktiska tilllämpningen
av boställsordningens föreskrifter på denna punkt ha fattat
uttrycket »omkring» så, att man vid nybyggnad av tjänstebostad söker
tillse, att bostädernas yta icke kommer att understiga 90 respektive 60
kvadratmeter för ordinarie folkskollärare respektive annan lärare, medan
man i övriga fall, exempelvis vid inköp av fastighet, räknar med ungefärligen
10 procent av det angivna måttet som största möjliga avvikelse uppåt
eller nedåt. Vid nybyggnad av fastighet skulle variationsmöjlighet således
förefinnas endast i uppåtgående riktning.

Denna tolkning har vad beträffar uppförande av ny tjänstebostad ansetts
stå i överensstämmelse med det åberopade uttalandet av 1941 års lärarlönesakkunniga.
Den modifiering, som man vid tillämpningen infört i andra
fall än då tjänstebostad anskaffas genom nybyggnad, synes vara praktiskt
betingad av angelägenheten att kunna tillvarataga en redan befintlig byggnad.
Det förenämnda uttalandet från statsutskottets och 1950 års riksdags
sida föranledde skolöverstyrelsen att, utöver tidigare utgivna typritningar
till tjänstebostadshus, utsända ytterligare två typritningar med planlösningar,
vilka voro avsedda att visa, hur folkskollärarbostäder med en golvyta
av 90 kvadratmeter lämpligen kunna byggas. Skolöverstyrelsen erinrade
därvid också om angelägenheten av att byggnadskostnaderna för tjänstebostäder
förbilligades.

De sakkunniga har fått den uppfattningen, att skolöverstyrelsens anvisningar
jämte det arbete, som skolöverstyrelsen i nu ifrågavarande hänseende
nedlagt på granskningen av insända förslag till nya tjänstebostäder,
haft en återhållande verkan i fråga om bostädernas ytstorlek.

Emellertid synes det enligt de sakkunnigas mening lämpligt att även vid
nybyggnad av tjänstebostad införa den variationsmöjlighet i nedåtgående
riktning, som uttrycket »omkring» i författningen med sin egentliga innebörd
torde avse. Särskilda mark- och byggnadsförhållanden, som i olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

fall kan vara för handen, torde kräva att man äger minska golvytan i förhållande
till de i boställsordningen angivna måtten, likaväl som man i
andra fall bör ha möjlighet att öka densamma.

Härefter framhåller de sakkunniga, att särskilda golvytebestämmelser i
fråga om tjänstebostad, avsedd för överlärare eller för lärare, som innehar
kantorsbefattning, icke kan anses motiverade. Överlärarna har nämligen
enligt de sakkunnigas uppfattning icke större behov av bostadsutrymme
än övriga lärare.

Slutligen föreslår de sakkunniga, att i 7 § boställsordningen intages föreskrift
därom, att i tjänstebostads golvyta icke må inräknas — förutom
utrymme å vind, i källare och i uthus — innerväggar och murstockar. De
sakkunniga framhåller därvid, att varken innerväggar eller murstockar i
överensstämmelse med 1941 års lärarlönesakkunnigas förslag och enligt
tillämpad praxis inräknas i golvytan samt att detta torde böra framgå av
författningstexten.

Sakkunnigförslaget har i denna del i stort sett lämnats utan erinran av
remissmyndigheterna. Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot den av
de sakkunniga förordade tolkningen av bestämmelserna rörande tjänstebostads
golvyta. Överstyrelsen framhåller dock, att det särskilt i fråga om
småskollärarbostäder torde vara angeläget, att normalmåttet, 60 kvadratmeter,
icke underskrides annat än i undantagsfall. Överstyrelsen uttalar
sig därjämte för att även trappor och trapplan ej må inräknas i golvytan.
I sistnämnda avseende framföres liknande synpunkter av ett par folkskolinspektörer
och en länsstyrelse. Vissa folkskolinspektörer och en länsstyrelse
efterlyser vidare bestämmelser rörande golvytans beskaffenhet. En
länsstyrelse anser det nödvändigt, att en maximigräns fixeras i fråga om
golvytans storlek. Bostadsstyrelsen anser, att annan lärare än ordinarie
folkskollärare bör kunna tilldelas större tjänstebostad än 60 kvadratmeter.
Sådan lärare kan nämligen enligt styrelsens uppfattning ha väl så stort
behov av en rymlig bostad som ordinarie folkskollärare. Styrelsen ifrågasätter
därjämte om icke i överensstämmelse med gällande fastighetsnomenklatur
uttrycket »golvyta» bör ersättas med uttrycket »lägenhetsyta».
1952 års tjänstebostadsutredning understryker vikten av att tjänstebostäderna
för folkskolans lärare ej göres för stora.

1>) Våningshöjd

T 6 § boställsordningen stadgas följande. Därest ej byggnadsstadgans
bestämmelser annat föranleder, skall våningshöjden i tjänstebostads boningsrum
vara omkring 2,90 meter, räknat från golv till golv. I vindsvåning
må dock under samma förutsättning våningshöjden kunna nedgå
til! 2,70 meter samt undantagsvis i någon del av ett rum till 2,10 meter.
Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skall förut angivna
våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget
överstiger 32 centimeter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

De sakkunniga föreslår en reduktion av samtliga nyss återgivna måttuppgifter
och anför därom huvudsakligen följande.

T anslutning till nu gällande byggnadsstadga bör en justering göras av de
måttuppgifter, som reglerar våningshöjden. För att överensstämmelse skall
ernås med byggnadsstadgans bestämmelser bör sålunda våningshöjden i
boningsrum, som ej är belägna i vindsvåning, nedsättas till 2,70 meter och
för boningsrum i vindsvåning till 2,40 meter. Våningshöjden i vindsvåning
kan nu undantagsvis i någon del av ett rum nedgå till 2,10 meter. Denna
bestämmelse saknar motsvarighet i byggnadsstadgan men ifrågavarande
måttuppgift synes i analogi med den reduktion, som i övrigt gjorts för
vindsvåning, böra nedsättas till 1,80 meter. Tjockleken av bjälklag bör i
överensstämmelse med byggnadsstadgan vara 30 centimeter. Skulle i byggnadsstadgan
angivna mått ändras, förutsätter de sakkunniga, att motsvarande
ändringar vidtages i boställsordningen.

De nu förordade ändringarna av bestämmelserna angående våningshöjden
innebär sålunda såväl en reduktion av tjänstebostädernas volym som
en anpassning av deras standard i detta avseende till vad som gäller för bostadslägenheter
i allmänhet. Genom ändringarna torde en icke obetydlig
besparing i byggnadskostnaderna åstadkommas.

I yttrandena har endast ett fåtal erinringar gjorts mot de sakkunnigas
förslag i fråga om tjänstebostads våningshöjd. Skolöverstyrelsen förordar,
att uttrycket »våningshöjd» utbytes mot uttrycket »rumshöjd». Såsom
skäl härför åberopas gällande fastighetsnomenklatur, som enligt uppgift
förväntas bli förebildlig för byggnadsstadgans bestämmelser på denna
punkt. En folkskolinspektör och en länsstyrelse samt lärarorganisationerna
opponerar sig emot de sakkunnigas förslag, att våningshöjd i vindsvåningmå
kunna nedsättas till 1,80 meter, och anför till stöd härför bl. a., att en
dylik bestämmelse saknar motsvarighet i byggnadsstadgan. Bostadsstyrelsen
uttalar, att förslag från 1951 års byggnadsutredning bör avvaktas, innan
ändring i boställsordningens föreskrifter om våningshöjd vidtages.

c) Skilda ingångar

I 5 § 3 mom. boställsordningen stadgas bland annat, att, om flera tjänstebostäder
är inrymda i samma hus, de skall vara försedda med var sin
ingång, där förhållandena sådant medgiva.

Den nyss återgivna regeln om skilda ingångar har i olika sammanhangrönt
kritik från såväl statsmakternas som kommunernas sida. Det torde
härvidlag ej endast vara kostnadsfrågan, som föranlett kritik, utan även
den omständigheten att anordningen icke överensstämmer med praxis vid
annan hyreshusbebyggelse. De sakkunniga har övervägt problemet och
funnit en viss uppmjukning av den nu gällande regeln erforderlig. Härom
anför de sakkunniga bland annat följande.

När skoldistrikt finner lämpligt att anvisa lägenhet i flerfamiljshus, såsom
tjänstebostad, kan hinder möta häremot på grund av föreskriften, att bo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9S 23

städerna, där förhållandena sådant medger, skall vara försedda med var
sin ingång.

Denna bestämmelse har enligt vad de sakkunniga erfarit tillämpats så,
att skyldighet ansetts föreligga att vid nybyggnad förse bostäderna med
var sin ingång, medan däremot i regel detta icke ansetts kunna krävas vid
ombyggnad eller inköp av hus med flera bostäder. I anslutning härtill ma
erinras, att med uttrycket »var sin ingång» bör förstås, att ingång skall
beredas till bostaden, icke från gemensam vestibul eller trappuppgång utan
direkt utifrån, varvid byggande av trapphus eller dylikt kan bliva nödvändigt
för varje lägenhet, som är förlagd till en övre våning.

Regeln om särskilda ingångar kan innebära svårigheter för kommunerna
särskilt av ekonomisk art. Även om skolöverstyrelsen vid sin ritningsgranskning
eftersträvat att så långt möjligt nedbringa kostnaderna för anordnande
av skilda ingångar till bostäderna, torde merkostnader till följd
av den nämnda bestämmelsen dock ej sällan uppstå. Kommunernas invändningar
mot bestämmelsen synes därför vara förestavade av vägande
ekonomiska skäl.

Man bör inte förbise, att det lätt kan uppstå viss irritation mellan lärare,
om de är hänvisade till att såväl i som utom tjänsten ha med varandra
att göra i den dagliga rutinen, och man maste också beakta, att läraren är
skyldig mottaga anvisad tjänstebostad och därför icke helt kan jämföras
med vanliga hyresgäster. De sakkunniga har dock kommit till den uppfattningen
i nu förevarande fråga, att tjänstebostäder^, då flera bostäder
är inrymda i samma hus, bör vara försedda med var sin ingång endast i
den mån detta kan anses motiverat av bostadssedvänjan å orten. I detta
uttalande inlägger de den betydelsen, att skilda ingångar till bostäderna
skall ordnas, om det på orten är vanligt med bostadshus, som innehåller
endast eu familjebostad. Förekommer däremot på orten bebyggelse i form
av flerfamiljshus, där lägenheter har gemensam ingång, bör lärarna få underkasta
sig samma betingelser i fråga om kommunikationer till små lägenheter
som övriga bostadsinnehavare i sadana hus.

Tillämpningen av bestämmelsen om skilda ingångar torde med denna
princio få avseende huvudsakligen pa rena landsbygdsförhållanden, där antalet
lärare, som på en och samma plats måste beredas tjänstebostad, i allmänhet
är så litet, att man även enligt nuvarande regler helst önskar bygga
enfamiljshus eller högst två eller tre bostäder i samma byggnad. Anordnandet
av skilda ingångar i dessa fall behöver icke medföra några storre
merkostnader under förutsättning att lämplig hustyp väljes. Det blir nämligen
fråga om tjänstebostäder, som uppföres i anslutning till bygdeskolor.
Enär centralskolorna, vid vilka det större antalet lärare är verksamma,
oftast förlägges till något befolkningscentrum inom kommunen, där hyreshusbebyggelse
är vanligare, torde regeln om skilda ingångar därest tjånstebostadsskyldighet
över huvud taget kommer att föreligga — mera sällan
komma att tillämpas beträffande tjänstebostäder, som uppföres i anslutning
till dessa skolor.

T yttrandena har vissa invändningar rests mot de sakkunnigas förslag i
denna del. Ehuru i folkskolinspektörernas yttranden mycket delade meningar
kommit till synes vid behandlingen av förevarande förslag, anser sig
skolöverstyrelsen likväl böra tillstyrka detsamma. Överstyrelsen anser vis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

serligen, att lärarbostäder i regel bör ha skilda ingångar, men finner de sakkunnigas
förslag kunna lämna myndigheterna större möjlighet än nu att i
undantagsfall anpassa utformningen av tjänstebostad efter de lokala förhållandena.
Tre länsstyrelser och lärarorganisationerna anmäler betänkligheter.
Lärarorganisationerna och en länsstyrelse ifrågasätter, huruvida nu
gällande bestämmelser är i behov av ändring. De övriga två länsstyrelserna
anser, att några som helst regler beträffande skilda ingångar icke vidare
bör finnas.

il) Garage

I gällande boställsordning finns inga bestämmelser om garage. De
sakkunniga har i enlighet med sina direktiv upptagit frågan om garage till
behandling och framlagt följande synpunkter och förslag.

Med den utveckling, som ägt rum på senare år, har det blivit vanligare
på landsbygden, att lärare liksom andra har bil. Behovet av garage i anslutning
till tjänstebostäderna har därför ökat. Det torde dock knappast röra
sig om något allmänt förekommande behov bland lärarna. Någon föreskrift
av innebörd att tjänstebostad obligatoriskt skall vara försedd med garage
kan därför icke vara erforderlig. Då garage ändock uppföres vid tjänstebostäder
bör det heller icke anses tillhöra densamma. Skyldighet för bostadsinnehavaren
att mottaga garage, som är uppfört i anslutning till
bostaden, bör i konsekvens härmed icke anses föreligga.

När en kommun uppför garage vid eller i anslutning till tjänstebostad,
bör den emellertid kunna räkna med att få hyra ut garaget. Läraren skall
först erbjudas hyra detsamma, även om han icke har bil. Om läraren emellertid
icke önskar disponera garaget, bör kommunen äga rätt att hyra ut
det till utomstående person. I sådant fall bör läraren vara skyldig att ombesörja
eldning av garaget, då det är anslutet till samma centralvärmeanläggnmg,
som är inrättad för hans tjänstebostad. Enär läraren bekostar
bränslet bör han — då han icke själv disponerar garaget — åtnjuta ersättning
av kommunen för garagets uppvärmning efter självkostnadspris.

I direktiven har det framhållits, att en alldeles fri hyressättning onekligen
inrymmer en möjlighet till att giva läraren eu förmån, som går utöver
avlöningsreglementets regler. Med den nu föreslagna anordningen torde det
ligga i kommunens intresse att utfå hyresersättning för garaget, oavsett om
läraren eller någon utomstående disponerar det. Om läraren begagnar sig
av sin företrädesrätt att hyra garaget, bör den hyra han skall erlägga ansluta
sig till ortens pris. Med hänsyn till att garaget enligt de sakkunnigas
mening icke skall anses tillhöra tjänstebostaden, bör något statsbidrag icke
utgå för uppförande av garage.

De sakkunnigas uttalanden i garagefrågan har varit föremål för diskussion
i en de! remissutlåtanden. Skilda meningar har därvidlag gjort sig
gällande, icke minst i folkskolinspektörernas yttranden.

Skolöverstyrelsen pekar för sin del på en del punkter i de sakkunnigas
förslag, vilka enligt överstyrelsens uppfattning torde kunna ge upphov till

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

motsättningar mellan kommuner och lärare. Till en början upptar överstyrelsen
till behandling frågan om hyressättning enligt ortens pris. De platser,
det här kan bli fråga om, framhåller överstyrelsen, är icke underkastade
hyresreglering, vilket innebär att parterna vid olika meningar icke kan
hänskjuta tvisten till hyresnämnd. Någon annan myndighet med befogenhet
att fälla ett avgörande finnes ej heller. Om garaget uthyres till annan,
torde det svårligen kunna undvikas, att störningar för bostadsinnehavaren
uppstår. Vidare anmäler överstyrelsen stor principiell tveksamhet, när det
gäller att ålägga läraren att ansvara för uppvärmningen av ett utrymme,
som ej tillhör tjänstebostaden, med därav följande konsekvenser bland annat
i fråga om risk för skadeståndsskyldighet. Samtliga dessa omständigheter
synes överstyrelsen tala för att i ett tjänstebostadshus inrymt garage
bör anses tillhöra tjänstebostaden på samma sätt som övriga utrymmen,
vilkas inrymmande i bostaden icke föreskrives i boställsordningen.

Från länsstyrelsernas sida har inga invändningar av betydenhet rests.

Lärarorganisationerna anmäler en del betänkligheter mot sakkunnigförslaget
och framhåller därvid, att uthyrning av tjänstebostadsgarage till
annan person än bostadsinnehavaren endast bör få ske under den förutsättningen,
att sådan uthyrning icke vållar obehörigt eller oskäligt intrång
i bostadsinnehavarens besittningsrätt över sin tjänstebostad med tillhörande
trädgård. En ytterligare förutsättning härvid bör bland annat vara,
att särskild körväg finnes till det uthyrda garaget,
nisationerna bestämt de sakkunnigas förslag, att lärare skall vara skyldig
ombesörja eldningen av till annan person uthyrt garage. Eldningsfrågan
torde i detta fall böra. lösas genom frivilliga överenskommelser mellan vederbörande.

e) Köksutrustning

I boställsordningens § 8 c) finnes intagen en bestämmelse, att köket skall
vara försett med skafferi, diskbänk och erforderliga skåp samt, där så av
eldningsförhållandena påkallas, vedlår.

De sakkunniga föreslår, att nyssnämnda bestämmelse utbytes mot en
föreskrift, att köket skall vara försett med sedvanlig inredning, däri inbegripet
kylskåp. Såsom motivering härför framhålles följande.

Under senare år har stort intresse ägnats utrustningen av köken vid bostadsbyggandet.
och standarden härigenom allmänt höjts. Da samtliga
de föreskrivna anordningarna normalt ingår i köksutrustningen, synes bestämmelsen
i fråga ej vidare behöva utformas så detaljerad. Det torde vara
tillfyllest, att den helt enkelt fastslår, att kök skall vara försett med sedvanlig
inredning. Härigenom kommer den också att stå i överensstämmelse
med de framsteg på området, som efterhand kan göras. Till dessa framsteg
hör, att kök i nytillkomna bostäder numera regelmässigt torde utrustas

26 Kungl. May.ts proposition nr 98

med kylskåp. Med hänsyn till den relativt kostnadskrävande anskaffningen
och för att undvika tvister mellan kommun och lärare, som till följd härav
kan uppstå, anser de sakkunniga emellertid att i nu ifrågavarande bestämmelse
direkt bör utsägas, att tjänstebostadskök skall vara försett med kylskåp
av för bostadstypen normal storlek. I fråga om redan befintliga nyeller
ombyggda tjänstebostäder torde gälla, att dessa redan nu i avsevärd
utsträckning är av skoldistriktet utrustade med kylskåp. I den mån så icke
är förhållandet, bör dock kommunen icke vara skyldig att anskaffa kylskåp
eller inlösa sådant, som bostadsinnehavaren själv anskaffat, annat än i anslutning
till mera genomgripande reparation eller ombyggnad av bostad.

I remissyttrandena har icke rests invändning mot de sakkunnigas förslag
i vidare mån än att några folkskolinspektörer och länsstyrelser samt lärarorganisationerna
anmält betänkligheter mot att kommun ej skall anses
skyldig att tillhandahålla kylskåp i redan befintlig tjänstebostad annat än
i anslutning till en mer genomgripande reparation eller ombyggnad av bostaden.

f) Tvättstuga m. m.

Enligt bestämmelserna i boställsordningens § 8 d) skall till tjänstebostad
höra liushållskällare, erforderligt utrymme för bränsleförråd, tvättstuga
samt, där förhållandena sådant medgiva, torkrum eller torkvind.

De sakkunniga föreslår, att nyss återgivna bestämmelse ersättes med
föreskrift därom, att tjänstebostad skall vara försedd med hushållskällare
och erforderligt utrymme för bränsleförråd samt tillgång till tvättstuga
och torkutrymme. Såsom skäl för detta ändringsförslag åberopas följande.

Den nuvarande bestämmelsen kan möjligen tolkas så, att det skulle vara
erforderligt att förse varje lärarbostad med tvättstuga, även om flera tjänstebostäder
är inrymda i samma hus. Detta skulle emellertid vara ett för
långt gående krav på kommunerna och har också i praktiken föranlett annan
tillämpning. Bestämmelsen bör emellertid förtydligas. Särskilt med
hänsyn därtill, att antalet kollektivtvättstugor nu är betydande och att
det torde vara vanligt med dylika tvättstugor även på landsbygden, är
en ändring av den nämnda bestämmelsen erforderlig. Det är att förmoda,
att även lärarna utnyttjar de nämnda kollektivtvättstugorna. Det förefaller
då att vara ett oekonomiskt byggnadssätt att förse varje tjänstebostad
med särskild tvättstuga. Däremot bör enligt de sakkunnigas mening
en för flera lärare och eventuellt även andra lägenhetsinnehavare gemensam
mindre tvättstuga finnas, även om kollektivtvättstuga kan anlitas för
att tillgodose större delen av tvättbehovet. Om kollektivtvättstuga icke
finnes eller är så belägen, att den icke rimligen kan utnyttjas av läraren,
anser de sakkunniga det ändock vara tillfyllest att en tvättstuga ordnas
för gemensamt utnyttjande. Det nu sagda gäller också torkrum eller torkvind.
Nu ifrågavarande bestämmelse bör därför ges den innebörden att
tjänstebostadsinnehavaren skall beredas tillgång till tvättstuga med torkutrymme.

Kungl. Mai ds proposition nr 98

Sakkunnigförslaget har i denna del i stort sett tillstyrkts av remissmyndigheterna.
Endast ett fåtal folkskolinspektörer samt lärarorganisationerna
har framställt vissa smärre anmärkningar.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga anfört och föreslagit i fråga om tjänstebostads
golvyta synes mig skäligt och väl avvägt. Jag ansluter mig därför i
denna del helt till de sakkunniga, dock att jag i anledning av bostadsstyrelsens
påpekande föreslår, att beteckningen »golvyta» utbytes mot »lägenhetsyta».

De sakkunnigas förslag till ändringar i bestämmelserna om våningsh
ö j d har avstyrkts av bostadsstyrelsen under hänvisning till att 1951
års byggnadsutrednings förslag bör avvaktas, innan ändring av nämnda
bestämmelser vidtages. Då det måste dröja relativt länge innan ändrade
bestämmelser i anledning av byggnadsutredningens kommande förslag kan
genomföras, bör enligt min mening statsbidragssakkunnigas förslag nu godtagas.

I fråga om bestämmelsen om skilda ingångar ansluter jag mig
till de sakkunnigas förslag och föreslår alltså en viss uppmjukning av gällande
bestämmelse. Även i fråga om tvättstuga m. m. tillstyrker
jag de sakkunnigas förslag. Beträffande köksutrustning delar jag
de sakkunnigas uppfattning men förordar, i anslutning till ett förslag av
lärarorganisationerna, den ändringen av de sakkunnigas förslag, att bestämmelsen
fastslår, att köket skall vara försett med »tidsenlig» inredning,
ej »sedvanlig» som de sakkunniga föreslagit. Jag avser icke härigenom att
åstadkomma en skärpning av bestämmelsen, sa att tjänstebostadsköken
vid varje tidpunkt skall stå på toppen av modern bekvämlighet. Men onekligen
är uttrycket »sedvanlig inredning» mycket vagt och kan — om man
däri skulle inlägga en lokal betydelse — ibland kanske innebära ganska små
krav på praktisk, modern inredning.

Vad slutligen angår frågan om garage rymmer den i sig många intrikata
och svårlösta spörsmål. De sakkunnigas överväganden och förslag
synes mig i stort sett väl avvägda och skäliga från såväl skoldistriktens
som tjänstebostadsinnehavarnas synpunkt. Emellertid har en hel del erinringar
framförts i remissyttrandena, särskilt i skolöverstyrelsens. Jag har
icke kunnat underlåta att finna skäl tala för ett genomförande också av
vissa av överstyrelsens förslag. Då jag nu dock tillstyrker de sakkunnigas
förslag med det enda undantag, som av det följande framgår, sker det
med den reservationen, att jag icke är helt övertygad om att detta innebär
den slutgiltiga lösningen på alla de spörsmål, som sammanhänger med
garagen. Det undantag från de sakkunnigas förslag, som jag föreslår, avser
ersättningen för garagets uppvärmning i sådant fall, då garaget är anslutet
till samma centralvärmeanläggning som tjiinstebostaden men läraren icke
förhyr garaget, f dylikt fall måste ju läraren, som bär att ombesörja upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

värmning av tjänstebostäder!, också ombesörja uppvärmning av garaget.
Men han bör icke bara åtnjuta ersättning för sistnämnda uppvärmning efter
självkostnadspris utan även atnjuta skälig ersättning för beräknat merarbete
i anledning av denna utökning av uppvärmnings volymen.

7. Hyressättningen för lärarbostäder

Nu utgående hyror. De hyresavdrag som det åligger tjänstebostadsinnehavare
att vidkännas såsom ersättning för tjänstebostad har
fastställts år 1947 och redovisas under 21 § i boställsordningen (SFS nr
545/1947). Hyresavdragen inkluderar icke kostnaderna för bränsle. De i
de fem hyresgrupperna gällande årliga hyresavdragen för olika bostadstyper
redovisas i följande tabell.

För tjänstebostad	Hyresgrupp
Omfattande omkring	Hänförd till klass	1	2	3	4	5
				Å r s h y r a
45 kvadratmeter .........	A	516	672	828	984	1140
	B	384	504	624	744	864
	c	240	312	384	456	528
60 eller 65 kvadratmeter . .	A	696	912	1128	1344	1 560
	B	528	696	864	1032	1 200
	C	336	432	528	624	720
90 kvadratmeter .........	A	888	1 164	1440	1 716	1 992
	B	684	900	1 116	1332	1548
	C	432	564	696	828	960

Det må här påpekas, att 81 procent av tjänstebostäderna är belägna
på hyresgrupp 1, 18 procent på hyresgrupp 2 och sammanlagt 1 procent på
hyresgrupperna 3 och 4. Ingen tjänstebostad finns på hyresgrupp 5. Till
klass A är hänförda 39 procent, till klass B 28 procent och till klass C 33
procent av samtliga tjänstebostäder.

De sakkunniga

Såsom utgångspunkt för en omprövning av hyror och statsbidrag har i
betänkandet redovisats följande uppgifter om byggnadskostnader
och årskostnader för nybyggda tjänstebostäder.
Kostnadsberäkningarna har utförts inom bostadsstyrelsen.

Byggnadskostnaderna har beräknats för trähus med sådant utförande
och med sådan utrustning som är ordinär vid den statliga egnahemsbelåningen.
Kostnadsnivån vid årsskiftet 1953—1954 har legat till grund för
beräkningarna. En lägenhet på 90 m2 (för ordinarie folkskollärare) och en
på 60 m2 (för annan lärare) har kostnadsberäknats. Med yta avses lägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

hetsyta, därvid innerväggar, trappor och murstockar ej inräknats. Lägenheterna
har antagits inrymda dels i friliggande enfamiljshus (lägenheten
på 90 in2 även i radhus), dels i tvåfamilj shus med lägenheten på 90 nr
i bottenplanet och lägenheten på 60 nr i övre planet, dels slutligen i fyrfamiljshus
med två lägenheter på 90 in2 och två på 60 nr.

	Byggnadskostnad i kronor per lägenhet i 1
	Södra	Mellersta	Norra
	Sverige	Sverige	Sverige
90 m"-lägenhet			56 000
enfamiljshus i ett plan eller radhus ..	46 000	50 000
tvåfamiljshus ........................	41 000	45 000	50 000
fyrafamiljshus .......................	38 000	42 000	46 000
BO m2-lägenhet			42 000
enfamiljshus i ett plan ..............	35 000	38 000
tvåfamiljshus ........................	30 000	33 000	37 000
fyrafamiljshus .......................	29 000	32 000	36 000

Då byggnadskostnaderna varierar inom olika delar av landet, har kostnaderna
beräknats för hus uppförda i södra Sverige (representerat av Skånes
landsbygd), i mellersta Sverige (representerat av Örebro och Västmanlands
läns landsbygd) och i övre Norrland (representerat av Norrbottens kustland).

För stenhus torde man böra räkna med 5 å 10 procent högre kostnader.

I förestående kostnader ingår icke några tomtkostnader, anslutningsavgifter
för vatten och avlopp eller kostnader för planering av tomt. Uppskattningsvis
kan, så vitt gäller landsbygden och de mindre tätorterna,
kostnaderna för en tomt på cirka 1 000 nr och för vatten och avlopp uppgå
till omkring 4 000 kronor.

De sakkunniga framhåller, att meningarna givetvis kan vara delade,
om de redovisade byggnadskostnaderna är ett riktigt mått på byggnadskostnaderna
för nyuppförda lärarbostäder. Avsikten har emellertid endast
varit att få en ungefärlig bild av byggnadskostnaderna. Den slutliga avvägningen
av statsbidragets storlek måste ändock bli tämligen schematisk.

Till jämförelse med de förut angivna kostnaderna redovisas i betänkandet
följande uppgifter.

1941 års lärarlönesakkunniga angav i sitt förut omförmälda betänkande
SOU 1946: 8 som ungefärlig byggnadskostnad för ett hus av trä, inrymmande
bredvid varandra en lägenhet på omkring 90 m2 och en på omkring
55 m2 ett belopp av 50 000 kronor, varav ungefär 30 000 kronor belöpte
på den större lägenheten och ungefär 20 000 kronor på den mindre. Ett hus
av tegel förutsattes ställa sig något dyrare. Enligt uppgift i 1952 års statsverksproposition
har den verkliga statsbidragsberättigade kostnaden för
tjänstebostad under tidsperioden 1948 — sommaren 1951 i genomsnitt utgjort
omkring 47 000 kronor för folkskol lärarbostad och omkring 33 650
kronor för småskollärarbostad. Enligt uppgift från skolöverstyrelsen uppgick
motsvarande kostnader för tidsperioden sommaren 1951—sommaren
1953 till respektive 55 100 kronor och 38 700 kronor.

Årskostnaderna, frånsett bränslekostnader, har beräknats enligt följande
antaganden.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 98

	Årliga driftkostnader j kronor för
	90 mMägenheten	60 mMägenheten
	(45 000 kr)	(33 000 kr)
L nderhåll och reparationer .......	450	330
Vatten .............	30	25
Renhållning ...........	35	25
Sotning .............	15	10
Försäkring .......	30	20
Summa	560	410

■ Kommunal fastighetsskatt och särskilt fastighetsskötararvode har icke
inräknats i driftkostnaderna. Kostnader för underhåll och reparationer har
beräknats till 1 procent av byggnadskostnaderna. Andra driftkostnadsposter
än underhåll och reparationer har icke antagits variera med byggnadskostnaderna.

De sålunda erhållna summorna motsvarar en driftkostnad av 1,25 procent
av byggnadskostnaderna.

. ovannämnda betänkande har underhållskostnaderna och omkostnaderna
i öviigt ansetts böra uppskattas till minst 1,25 procent av byggnadskostnaderna.

För beräkning av kapitalkostnaderna har antagits, att kommunerna finansierar
byggnadskostnaderna med lån, vilka löper med 3,6 procent ränta.
Husen har antagits böra avskrivas på 60 år. Kapitalkostnaderna har då
beräknats motsvara en annuitet av 4,1 procent.

I förenämnda betänkande antogs, att kostnaderna för ränta och amortering
vid en räntesats av 3 procent kunde uppskattas till 3,75 procent för
hus av trä.

I efterföljande tablå redovisas årskostnaderna för de olika hus- och
lagenhetstyperna.

	Årskostnad i kronor per lägenhet i
	Södra	Mellersta	Norra
	Sverige	Sverige	Sverige
Otl in2 ?''* 7 /

enfamiljshus i ett plan eller radhus____	2 456	2 660	2 966
tvåfamiljshus ..........	2 201	2 405	2 660
fyrafamiljshus ..........	2 048	2 252	2 456
60 rrv2-lägenhet
enfamiljshus i ett plan . ..	1 865	2 018	2 222
tvåfamiljshus .........	1 610	1763	1967
fyrafamiljshus .......	1 559	1 712	1916

De sammanlagda årskostnaderna, frånsett bränslekostnader, uppgår till
o,3 a 5,4 procent av byggnadskostnaderna.

Föi att belysa sambandet mellan byggnadskostnader, årskostnader, hyror
och statsbidrag redovisas i betänkandet följande exempel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

Ex. 1. 90 kvadratmeters lägenhet.

Byggnadskostnad: 45 000 kronor.

Hyra: 888 kronor i grupp 1 och 1 184 kronor i grupp 2.

Statsbidrag: 18 000 kronor.

Årskostnad: med bortseende från statsbidraget — 2 405 kronor.

» : med hänsyn tagen till statsbidraget = (560 + 4,1 pro cent

X 27 000) = 1 667 kronor.

» : som icke täcks av hyran = 779 kronor i grupp 1 och

503 kronor i grupp 2.

Ex. 2. 60 kvadratmeters lägenhet.

Byggnadskostnad: 33 000 kronor.

Hyra: 696 kronor i grupp 1 och 912 kronor i grupp 2.

Statsbidrag: 12 000 kronor.

Årskostnad: med bortseende från statsbidraget = 1 763 kronor.

» : med hänsyn tagen till statsbidraget = (410 + 4,1 pro cent

X 21 000) = 1 271 kronor.

» : som icke täcks av hyran = 575 kronor i grupp 1 och

359 kronor i grupp 2.

Av de faktiska årskostnaderna, d. v. s. årskostnaderna med hänsyn
tagen till statsbidraget, kommer sålunda i dessa exempel kommunerna att
få svara för omkring 45 procent i grupp 1 och omkring 30 procent i grupp 2.

De sakkunniga har, när de efter den förestående kostnadsredogörelsen
skall framlägga sina synpunkter och förslag, till en början uttalat, att de
vid sin prövning av statsbidragets storlek och konstruktion funnit, att det
råder ett sådant samband mellan statsbidraget och hyrorna, att de ansett
sig böra upptaga även hyressättningen till övervägande. De har också påpekat,
att det vid införandet av de nuvarande statsbidragen bland annat
förutsatts, att bidragets syfte var att möjliggöra för de skoldistrikt, som
är skyldiga att tillhandahålla tjänstebostäder, att utan att bliva mer betungade
än andra distrikt tillhandahålla fullgoda tjänstebostäder. Skoldistrikten
skulle sålunda kunna påräkna ett så stort statsbidrag, att ränta
och amortering på den del av byggnadskostnaderna, som icke täcktes av
statsbidraget, samt driftkostnaderna skulle täckas av den för vederbörande
tjänstebostad fastställda hyran.

Med hänsyn dels till att de sakkunniga behandlat hyressättningsfrågan
som ett fristående problem, dels till att hyressättningen för statliga tjänstebostäder
är föremål för särskild utredning inom 1952 års tjänstebostadsutredning,
för vilken ju statsbidragsfrågan icke har någon aktualitet, har
det befunnits lämpligt att i nu förevarande sammanhang först upptaga
hyressättningsfrågan för sig.

I fråga om den nuvarande hyressättningen har de sakkunniga
liimnat i huvudsak följande redogörelse.

De nuvarande hyrorna har gällt sedan år 1947 och de fastställdes på
grundval av uppgifter från 1945 års hyresräkning, vilken avsåg förhållanden
under hyresåret 1945—46. Hyrorna för A-bostäder anknöts till ge -

Kungl. May.ts proposition nr 98

nomsnittshyrorna för de lägenheter i öppna marknaden, som hade centralvärme
och badrum. 1941 års lärarlönesakkunniga, vilka framlade det hyresförslag
som sedermera utan ändring godtogs, ansåg, att hyrorna för tjänstebostäder
borde vara något lägre än för lägenheter uthyrda i öppna marknaden.
Då de lägenheter, som redovisats i gruppen »med centralvärme och
badrum», icke uppfyllde fullt så stränga krav som de, vilka gällde för Abostäderna,
ansåg sig de sakkunniga kunna föreslå nämnda genomsnittshyror
som tjänstebostadshyror för A-bostäderna. De hyror som nu gäller
för B- och C-bostäder har fastställts med utgångspunkt från genomsnittshyrorna
för öppna marknadens lägenheter med centralvärme respektive
utan centralvärme. Vissa justeringar gjordes dock med hänsyn till att hvresräkningens
kvalitetsgruppering icke överensstämde med boställsordningens
gruppering.

Som skäl för eu omprövning av denna hyressättning anför de
sakkunniga härefter bland annat följande.

Av förut redovisade exempel framgår, att nu gällande hyror för A-bostäder
endast täcker en del av årskostnaderna — beräknade med hänsyn
till det nuvarande statsbidraget — för nybyggda tjänstebostäder. I hyresgrupp
1 täcker hyran omkring 55 procent och i hyresgrupp 2 omkring 70
procent av dessa kostnader. För att det förut refererade syftet med statsbidraget
skall uppnås, d. v. s. skoldistriktet få täckning för sina kostnader,
skulle sålunda antingen hyrorna eller statsbidraget eller både hyrorna och
statsbidraget behöva höjas.

Sedan år 1945 har hyrorna för lägenheter uthyrda i öppna marknaden
stigit. Genomsmttshyrorna inom olika kvalitetsgrupper har ökat till följd
av tillkomsten av nya lägenheter, avgång av gamla och förbättring av
befintliga lägenheter, för vilka hyreshöjningar medgivits inom ramen av
gällande hyresreglering. Sedan hyresåret 1950/51 har även generella hyreshöjningar
bslutats. Ett sammanfattande men visserligen approximativt uttryck
för de hyreshöjningar, som ägt rum, är ökningen av bostadsposten
i leynadskostnadsindex. För år 1945 var index för bostadsposten 102 och
för juni 1954 var index 129, vilket motsvarar en höjning med drygt 25 procent.

Sedan de sakkunniga salunda redogjort för den nuvarande hyressättningen
och de skäl, som enligt deras uppfattning motiverar en omprövning
av densamma, har de sakkunniga framlagt förslag till en provisorisk
lösning av detta problem. I sådant syfte föreslår de, att hyresbeloppen
för samtliga lärarbostäder tills vidare uppräknas med omkring
25 procent. De sakkunniga har därvid övervägt två alternativ för en ändrad
hyressättning, nämligen, å ena sidan, en generell hyreshöjning och,
a andra sidan, en kombination av sadan höjning och reviderad hyresgruppering
genom ett slopande av hyresgrupp 1. De sakkunniga har emellertid
stannat för det första alternativet: detta närmast med hänsyn till att det
innebär en enkel provisorisk justering i avvaktan på de förslag tjänstebostadsutredningen
kan komma att avlämna. Det andra alternativet har
de sakkunniga även avvisat därför, att det, enligt vad de funnit, i praktiken
skulle innebära ett avskaffande av hela hyresgrupperingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

Sina förslag har de sakkunniga närmare motiverat på följande sätt.

En generell hyreshöjning torde vara fullt befogad. En sådan kan motiveras
av, bland annat, den hyreshöjning, som ägt rum för lägenheter uthyrda
i öppna marknaden. Den relation, som ursprungligen förelåg mellan
hyrorna för nämnda lägenheter och hyrorna för tjänstebostäderna, bör
återställas. För i synnerhet de nybyggda tjänstebostäderna framstår de
nuvarande hyrorna som uppenbart för låga, om man jämför med hyror
och årskostnader för andra nytillkomna bostäder. Det synes därför motiverat,
att hyrorna höjes i samma grad som bostadsposten i levnadskostnadsindex
har stigit, d. v. s. med i runt tal 25 procent. En sådan ändring av de
nuvarande hyrorna skulle lämna det nuvarande hyressättningssystemet
orubbat. Även med hänsyn tagen till att det nuvarande systemet och de
nuvarande hyrorna ingått som ett led i löneuppgörelser mellan staten och
lärarorganisationerna synes en sådan hyreshöjning vara rimlig, då den icke
går utöver den höjning, som är inkluderad i den allmänna levnadskostnadshöjning,
som beaktats vid löneförhandlingarna mellan staten och tjänstemannaorganisationerna.

I fråga om det sätt, på vilket den förordade uppräkningen bör ske, har
de sakkunniga i huvudsak anfört följande.

Beloppen för årshyra bör i vissa fall något jämkas för att man skall
erhålla dels med 12 jämnt delbara belopp dels också för en och samma klass
av bostäder av enahanda storlek lika stort skillnadsbelopp mellan de olika
hyresgrupperna. Utjämningen bör ske på så sätt, att lägsta hyresgruppens
belopp i allmänhet jämkas uppåt medan högsta hyresgruppens belopp i
allmänhet jämkas nedåt. Vad nyss sagts om jämkning av årshyrornas belopp
gäller också hyresbeloppen för dag, där jämkning bör ske till närmast
liggande 5-tal ören eller i enstaka fall till närmast liggande 10-tal ören för
att skillnadsbeloppen så nära som möjligt skall bli desamma mellan olika
hyresgrupper för ett och samma slag av bostad.

Remissyttrandena

Mot de sakkunnigas förslag har i yttrandena en del invändningar rests.
Skolöverstyrelsen och så gott som samtliga folkskolinspektörer har dock
tillstyrkt detsamma. En folkskolinspektör finner emellertid de av de sakkunniga
förordade hyrorna vara för låga och anser hyressättningen i förevarande
fall böra anpassas efter ortens pris. Två folkskolinspektörer uttalar
sig för en differentiering av hyrorna.

Från länsstyrelsernas sida har endast ett fåtal erinringar framställts. Två
länsstyrelser understryker, att en höjning av ifrågavarande tjänstebostadshyror
med minst 25 procent bör komma till stånd. En länsstyrelse ifrågasätter
vidare, om icke hyresgrupp 1 bör slopas. Därjämte ifrågasätter en
länsstyrelse, om ändring i nu gällande hyressättning bör vidtagas innan
resultatet av 1952 års tjänstebostadsutredning föreligger.

Statskontoret har i fråga om hyressättningsproblemet framlagt följande
synpunkter och förslag.

Otvivelaktigt torde skäl kunna anföras för en kraftigare allmän höjning,
särskilt beträffande C-bostäderna (jfr. prop. 1947:305, s. (j, och riksd. skr.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1955, 1 samt. Nr (.)H

Kumjl. Maj:ts proposition nr 9S

194?:4S2). 1 all synnerhet borde det finnas anledning att höja hyrorna i
ny uppförd a, t. ex. efter den 1 januari 1952 påbörjade hus samt vid differentieringen
ta hänsyn till skillnaderna i hyresnivån i den öppna marknaden
mellan lägenheter i hus uppförda 1945, å ena, samt 1952 eller senare,
å andra sidan. För en sådan differentiering torde även det förhållandet tala,
att standardhöjning ägt rum sedan mitten på 1940-talet beträffande
bland annat inredningsarbeten. Nyssberörda spörsmål synes vara av beskaffenhet
att böra övervägas av 1952 års tjänstebostadsutredning.

Den allmänna uppräkningen av hyresavdragen lärer böra kompletteras
med ändring av ortsgrupperingen. De sakkunniga uttalar, att uppflyttning
av orterna i grupp 1 till grupp 2 skulle för uppskattningsvis hälften av de
nuvarande tjänstebostadsinnehavarna i grupp 1 innebära hyreshöjning
utan att ifrågavarande lärare erhållit löneförhöjning i samband med slopandet
av dyrortsgrupp 1. Icke heller statskontoret vill påyrka, att hyrorna
för ifrågavarande kategori höjes utöver vad som blir en följd av den allmänna
procentuella uppräkningen. Å andra sidan synes det rimligt, att de
lärare i hyresgrupp 1, som erhållit löneförbättringar i samband med minskningen
av antalet dyrortsgrupper från fem till fyra, får vidkännas de för
hyresgrupp 2 fastställda hyresavdragen. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten
att som en följd av slopandet av dyrortsgrupp 1 även minska
antalet hyresgrupper till fyra förordar ämbetsverket, att de till hyresgrupp
1 hänförda orterna uppflyttas till grupp 2. Därvid synes övergångsvis böra
föreskrivas beträffande nuvarande tjänstebostadsinnehavare, vilka icke erhållit
löneförhöjning i samband med den nya dyrortsgrupperingen, att de
endast skall vidkännas den av den procentuella förhöjningen föranledda
hvresökningen.

Statskontoret erinrar vidare om att ämbetsverket i tidigare sammanhang
förordat en höjning av kommunbidragen till folk- och småskollärares avlöning,
d.v. s. de belopp, som enligt 3 § 4 mom. statsbidragskungörelsen
1948:208 skall avdras från lärarlönekostnaderna vid statsbidragets bestämmande
och vilka alltså utgör skoldistriktens bidrag till lärarlönekostnadernas
bestridande (se prop. 1951:155 s. 22 f och prop. 1952:1, 8 ht. s 314 f).
Enligt statskontorets mening bör frågan om en höjning av dessa kommunbidrag
snarast ånyo upptas till prövning, så mycket mer som en höjning
av såväl statsbidrag som hvresavdrag beträffande tjänstebostäder för folkskolans
lärare nu synes vara aktuell. Då kommunbidragen avvägts i anslutning
till hyresavdragens storlek bör kommunbidragen enligt ämbetsverkets
uppfattning uppräknas med samma procenttal som hyresavdragen.

1952 års tjänstebostadsutredning har ingående behandlat frågan om hyressättningen
för lärarbostäderna och därvid ansett sig kunna konstatera,
att folkskolans lärare med enbart en 25-procentig höjning av gällande
hyror skulle komma i åtnjutande av en avsevärd subvention vad beträffar
de på senare år nybyggda tjänstebostäderna. Utredningen har därför för
sin del funnit en längre gående hyreshöjning vara ofrånkomlig beträffande
bostäder, nybyggda efter år 1950. Härom anför och föreslår utredningen
följande.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 98

Hyrorna för dessa bostäder bör icke rimligen sättas lägre än 1 800 kronor
för bostad för ordinarie folkskollärare och 1 320 kronor för bostad för annan
lärare. Utredningen har därvid räknat med ett kvadratmeterpris på 20 kronor
för den förra bostaden och 22 kronor för den senare. Framhållas bör, att
dessa hyror innebär en betydande rabattering med hänsyn till tjänstebostadstvånget.
De sålunda förordade hyrorna, vilka bör gälla för nybyggda bostäder
i såväl hyresgrupp 1 som hyresgrupp 2 — några skäl för en differentiering
har utredningen icke ansett föreligga, eftersom liyresgrupperingen
icke kan anses ge något tillnärmelsevis rättvisande uttryck för byggnadskostnadsskillnaderna
pa olika orter — skulle medföra en hyreshöjning för
90 kvadratmeter — bostäderna i hyresgrupp 1 med 103 procent och i hyresgrupp
2 med 54 procent samt för 60 kvadratmeter-bostäderna i hyresgrupp
1 med 89 procent och i hyresgrupp 2 med 45 procent. Dessa hyreshöjningar
framstår måhända såsom kraftiga. Utredningen får emellertid
framhålla, att höjningar av motsvarande storleksordning i icke så få fält
förekommit vid de på sista tiden genomförda hyresregleringarna för tjänstebostäder
inom olika förvaltningsområden. Utredningen föreslår vidare
att de här förordade hyreshöjningarna för folkskolans lärare — i anslutning
till de principer, som av statens järnvägar tillämpats vid 1953 års hyresreglering
— uttages successivt med ett års-intervaller, på så sätt att första
året uttages en hyra som med 25 procent överstiger nu gällande hyra och
under därpå följande år den sålunda förhöjda hyran ökad med 25 procent
o. s. v. intill dess den fulla hyran uppnåtts. Om ny hyresgäst inflyttar i
lägenhet under den tid denna sucessiva hyreshöjning pågår, bör emellertid
den nye tjänstebostadsinnehavaren erlägga hyrans fulla belopp. Detsamma
skall givetvis också gälla beträffande lärare som efter hyresregleringens
ikraftträdande såsom första hyresgäst inflyttar i nybyggd bostad.

De överväganden, som föranlett tjänstebostadsutredningen att framlägga
nyssnämnda förslag, har av utredningen närmare utvecklats på i huvudsak
följande sätt.

Med anledning bland annat av uttalanden från 1951 års riksdags revisorers
sida bär olika verk och myndigheter under år 1953 och 1954 vidtagit
omreglering av tjänstebostadshyrorna. Sålunda har hyresreglering genomförts
vid bland annat statens järnvägar, statens vattenfallsverk, televerket,
tullverket och sinnessjukhusen. Vid statens järnvägar, som disponerar mer
än en tredjedel av det totala statliga tjänstebostadsbestandet, har hyresregleringen
medfört en hyreshöjning på i genomsnitt 30—35 procent. Motsvarande
procentsiffra för vattenfallsverket utgör 50 procent, för televerket
likaledes 50 procent, för tullverket 40 procent och för sinnessjukhusen, slutligen,
30 procent. Fn höjning har även skett av hyrorna för tjänstebostäder
åt rektorer och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter.

Mot bakgrunden av nu berörda hyreshöjningar framstår det såsom angeläget
att hyrorna för folkskolans lärarbostäder snarast justeras uppåt. Såsom
också''de sakkunniga framhållit är dessa hyror uppenbart för låga.
Framhållas må, att vid genomförandet av nyssnämnda hyresreglering vid
statens järnvägar från personalhåll pekats på de låga hyrorna för folkskollärarbostäderna.
Även på andra områden har jämförelsen med dessa hyror
medfört svårigheter att vidtaga berättigade hyresjusteringar. Landstingsförbundet
lärer sålunda icke sakna erfarenheter härav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

Enligt utredningens mening kan starka skäl anföras för en revision av
hyresgrupperingen. Då det emellertid i nuläget endast gäller att genom
en provisorisk lösning vinna en bättre anpassning av »folkskolehyrorna»
till marknadsläget anser sig utredningen icke böra framlägga något förslag
härom.

Utredningen bär beräknat årshyran per kvadratmeter i lägenheter om
90 kvadratmeter (för ordinarie folkskollärare) respektive 60 kvadratmeter
(för annan lärare) enligt de sakkunnigas förslag. Resultatet framgår av
följande tablå (hyresgrupp 5 har uteslutits, då någon tjänstebostad icke
finnes i denna grupp):

Tjänstebostad omfattande	Klass	Hyresgrupp
1	2	3	4
60 m! ................	A	14: 80	19:20	23: 60	28: —
	B	11:20	14: 60	18: —	21:40
	C	7: —	9: —	11: —	13: —
90 ms ................	A	12: 53	16: 27	20: —	23: 73
	B	9: 73	12:67	15:60	18: 53
	C	6:27	8: —	9: 73	11:47

De framräknade kvadratmeterhyrorna avser alltså lägenheter med de i
7 § boställsordningen angivna golvytorna. I den mån tjänstebostäder^
omfattar större golvytor erhålles givetvis lägre kvadratmeterpriser än de i
tabellen angivna, eftersom den större golvytan icke påverkar storleken av
hyresavdragen enligt 21 § boställsordningen. Redan de kvadratmeterpriser
som redovisas i tabellen är emellertid enligt utredningens mening låga. Så
är fallet framför^ allt beträffande nytillkomna A-bostäder i hyresgrupperna
1 och 2. Det må framhållas att nybyggda lärarbostäder alltid torde klassificeras
såsom A-bostäder och att 99 procent av alla folkskolans tjänstebostäder
är belägna i orter hänförda till hyresgrupperna 1 och 2.

Utredningen har infordrat och sammanställt vissa uppgifter, som visar,
att de av de sakkunniga föreslagna hyresbeloppen för A-bostäder är otillräckliga
i hus byggda efter år 1950. Erinras må, att byggnadskostnaderna
kraftigt höjdes under tiden 1 juli 1950—1 juli 1951 (enligt 1951 års bostadsutrednings
beräkningar utgjorde ökningen cirka 31 procent för flerfamiljshus
och cirka 38 procent för enfamiljshus), ett förhållande som ledde
till att hyrorna i hus, byggda under och efter nämnda tidsperiod, blev
högre än i hus uppförda dessförinnan.

För i nedanstående sammanställning upptagna fyra A-bostäder, nybyggda
under åren 1951—52, beträffande vilka tjänstebostadsutredningen infordrat
uppgifter i samband med av utredningen företagna studieresor,
erhålles vid en jämförelse mellan, å ena sidan, de hyror, som skulle utgå
för lägenheterna vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag och, å
andra sidan, de hyror, som skulle utgå för lägenheterna vid en tillämpning
av de för tjänstebostäder vid statens järnvägar gällande hyresvärderingsreglerna,
följande resultat (exklusive uppvärmningskostnader):

Kungl. Majds proposition nr 98

				Hyra	enligt
Ort	Hyres- grupp	Golvyta m3	De sakkunnigas förslag	SJ:s hyresviirde-ringsregler
			Total	Per in’’	Total	Per nr
Hällevadsholm ...........	i	83	1128	13:59	1891	22: 78
	i	in	1128	10:16	2165	19: 50
Pajala ..................	2	71	1152	16: 23	1453	20:46
» ..................	2	103	1464	14: 21	2047	19:87

Utredningen har gjort en undersökning rörande av staten bostadsnämnd
(i besvärsärenden, avgjorda under tiden 1 juli 1953—31 oktober 1954)
fastställda hyror i nybyggda SJ-lägenheter. Av undersökningen framgår,
att bostadsnämnden beträffande 21 lägenheter om två rum och kök och
tre rum och kök, belägna i orter tillhörande hyresgrupperna 1 och 2 och i
hus, som uppförts efter år 1950, fastställt hyror (exklusive pannskötseloch
uppvärmningskostnader), varierande mellan 18 och 25 kronor per kvadratmeter
(medelhyra 22:14 kronor). Det må framhållas, att vissa differenser
i fråga om modern utrustning förekommer i SJ-lägenheterna (sålunda
saknas exempelvis stundom kylskåp). Allenast i fråga om tre av lägenheterna
har bostadsnämnden nedsatt av SJ fordrat hyresbelopp. De av SJ
fordrade hyrorna för nybyggda tjänstebostäder torde icke sällan rätt väsentligt
understiga hyran för jämförliga lägenheter på den »öppna» marknaden.

För att få ett ungefärligt mått på »marknadshyran» för en nybyggd
lärarbostad har utredningen under hand anmodat bostadsstyrelsen att beräkna
årskostnaden för de i sakkunnigbetänkandet exemplifierade lägenheterna,
förutsatt att angivna byggnadskostnader finansierats med egnahemslån.
Denna årskostnad skulle i stort sett motsvara den hyra som
bostadsstyrelsen skulle godkänna såsom lånevillkor. Bostadsstyrelsen har
därvid, liksom i exemplen, icke inräknat särskilt fastighetsskötararvode i
driftskostnaderna. Fastighetsskatt har dock inkluderats i dessa kostnader.
Beräkningarna har resulterat i följande genomsnittliga årskostnader: för
lägenheten på 90 kvadratmeter 2 350 kronor eller 26:11 per kvadratmeter
samt för lägenheten på 60 kvadratmeter 1 650 kronor eller 27:50 per kvadratmeter.
Att märka är att varken vid de nu utförda beräkningarna eller
i betänkandet räknats med någon tomtkostnad.

Svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet vänder
sig emot att de sakkunniga grundat sitt förslag om hyreshöjning på den
omständigheten, att bostadsposten i levnadskostnadsindex stigit med cirka
25 procent sedan år 1945. Denna kostnadsstegring avspeglar icke exakt
förändringarna i hyresnivån de olika dyrortsgrupperna emellan utan är ett
uttryck för den för hela riket genomsnittliga höjningen av bostadskostnaden
och torde därför, enligt förbundens mening, ge en missvisande bild av
de verkliga förhållandena, särskilt vad den egentliga landsbygden beträffar.
Stadsförbundet utttalar sig därjämte för ett slopande av liyresgrupp 1.

Lärarorganisationerna finner den föreslagna hyreshöjningen anmärkningsvärt
stor. C-bostadshyrorna bör enligt deras mening icke höjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9S
Departementschefen

Kostnaderna för folkskolans tjänstebostäder betalas för närvarande från
tre skilda håll, nämligen av staten, tjänstebostadsinnehavarna och kommunerna.
Staten ger bidrag till anskaffningskostnaderna, vilket medför minskning
av kommunernas kapitalkostnader för bostäderna och därmed minskning
också av kommunernas årskostnader för bostäderna. De lärare, som
bebor tjänstebostäderna, betalar hyra därför. Denna hyra täcker dock icke
helt årskostnaderna, varför en del av dessa slutligt faller på kommunerna.

Kommunernas andel i kostnaderna för tjänstebostäderna har på grund
av kostnadsstegringar av olika slag ökat icke oväsentligt sedan 1946—47,
då statens bidrag första gängen bestämdes och då hyresbeloppen fastställdes.
Statens bidrag bär provisoriskt höjts år 1952 med 50 procent. Hyresbeloppen
däremot — som icke innefattar någon ersättning för bränsle —
har kvarstått oförändrade ända sedan den 1 juli 1947. Detta har inneburit
en betydande ekonomisk förmån för de c:a tiotusen folk- och småskollärare,
som bebor tjänstebostäder. För dem, som bebor äldre tjänstebostäder, har
det inneburit den förmånen, att de undsluppit de generella hyreshöjningar,
som under de sista åren fastställts för äldre hyreslägenheter i allmänhet.
För de lärare, som bebor nya tjänstebostäder, har det inneburit en förmån
därigenom, att de i motsats till vanliga hyresgäster icke behövt betala hyra
beräknad på de väsentligt högre byggnadskostnader, som gäller sedan
några år.

I det betänkande om folkskolans tjänstebostäder, som nu föreligger till
behandling, har de sakkunniga beaktat de förändringar i kostnadsansvaret,
som inträffat genom de angivna förhållandena. Innan de sakkunniga i
enlighet med sina direktiv företagit en utredning rörande behovet av en
ökning av statens bidrag till tjänstebostadsanskaffning, har de därför undersökt
skäligheten av en höjning av tjänstebostadshyrorna. De sakkunniga
har därvid funnit en generell hyreshöjning fullt befogad. Av flera skäl
— främst att eu nu genomförd hyreshöjning bör vara eu provisorisk justering
i avvaktan på de förslag, som 1952 års tjänstebostadsutredning kan
komma att avlämna — har de sakkunniga föreslagit en generell höjning av
samtliga de nu gällande hyrorna med omkring 25 procent. Procenttalet har
valts under åberopande av att bostadsposten i levnadskostnadsindex höjts
med ungefär 25 procent från år 1945 till juni 1954.

Vid departementsberedningen av förslaget har det ansetts böra undersökas,
om det icke vore skäligare och lämpligare med en viss differentiering
av hyreshöjningen. Därvid har det dels i anslutning till ett uttalande i lärarorganisationernas
remissyttrande ifrågasatts eu differentiering så, att
hyreshöjningen bleve procentuellt större för de bättre bostiiderna än för
de sämre, och dels i anslutning till 1952 års tjänstebostadsutrednings utlåtande
ifrågasatts en större höjning för nybyggda bostäder än för äldre.
Sedan skäl befunnits föreligga för eu differentiering i båda de angivna hän -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 98

seendena, har överläggningar härom hållits med representanter för vissa
av lärarorganisationerna. Dessa har emellertid av principiella skäl ansett
sig icke kunna tillstyrka någon differentiering.

För egen del har jag blivit övertygad om skäligheten av att en hyreshöjning
för folkskolans tjänstebostäder nu verkställes och att denna höjning
differentieras i båda de antydda hänseendena. Jag föreslår salunda en höjning
av tjänstebostadshyrorna med ungefär 30 procent för A-bostäderna,
ungefär 25 procent för B-bostäderna och ungefär 15 procent för C-bostäderna.
För de A-bostäder, som första gången tagits i bruk som tjänstebostäder
efter den 31 december 1950, föreslår jag emellertid en hyreshöjning
med ungefär 40 procent. Dessa mina förslag innebär i medeltal för samtliga
nu befintliga tjänstebostäder en hyreshöjning med ungefär 25 procent.

Den av mig föreslagna höjningen föranleder — efter vederbörlig jämkning
av årsbeloppen dels för att dessa skall bli med 12 jämnt delbara och
dels för att skillnadsbeloppet mellan de olika hyresgruppema skall bli lika
stort för bostäder av en och samma klass och av enahanda storlek — de
nya tjänstebostadshyror som framgår av efterföljande tablåer.

A. Årshyror för A-bostäder, som första gången tagits i bruk som tjänstebostäder
efter den 31 dec. 1950

Tjänstebostad omfattande omkring	It yresgrupp
1	2	3	4	5
	720	936	1152	1368	1584
	972	1272	1572	1872	2172
90 kvadratmeter.............	1248	1632	2 016	2 400	2 784

B. Årshyror för övriga tf änstebostäder

För tjänstebostad	Hyresgrupp
omfattande omkring	hänförd till klass	1	2	3	4	5
I 45 kvadratmeter ....	A	672	876	1080	1284	1 488
1	B	480	624	768	912	1056
	C	276	360	444	528	612
i 60 eller 65 kvadratmeter	A	900	1 188	1476	1 764	2 052
	B	660	864	1 068	1272	1476
!	C	384	492	600	708	816
90 kvadratmeter ....	A	1 152	1 512	1 872	2 232	2 592
	B	852	1 128	1 404	1680	1 956
	c	492	648	804	960	1 116

[ anslutning till vad som varit brukligt vid de sista årens hyreshöjningar
för statliga tjänstebostäder (jämför 1952 års tjänstebostadsutrednings re -

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 98

missutlåtande) förordar jag, att den av mig föreslagna hyreshöjningen uttages
successivt, sa att från och med den 1 juli 1955 uttages hela hyreshöjningen
i de fall, där denna utgör högst 25 procent, men blott 25 procents
hyreshöjning i de fall, där hela höjningen utgör mer än 25 procent,
d. v. s. för A-bostäderna. Återstående hyreshöjning uttages från och med
den 1 juli 1956.

Det må slutligen påpekas, att de av mig nu föreslagna hyreshöjningarna
utgör ett provisorium i avvaktan pa de ställningstaganden i tjänstebostadsfrågorna,
som kan bli en följd av 1952 års tjänstebostadsutrednings kommande
förslag.

8. Statsbidrag till lärarbostäder

Gällande bestämmelser. Statsbidrag till tjänstebostäder för
folkskolans lärare utgår enligt kungörelsen den 30 december 1946 (SFS nr
887). Enligt senaste lydelsen av denna kungörelse (SFS nr 600/1952) må
skoldistrikt åtnjuta följande belopp i statsbidrag för anskaffande av tjänstebostad
genom nybyggnad: 18 000 kronor för tjänstebostad för ordinarie folkskollärare
(i regel lägenhet på ca 90 kvadratmeter om minst tre rum och
kök) och 12 000 kronor för tjänstebostad för annan lärare (lägenhet på ca 60
kvadratmeter om minst två rum och kök). Statsbidraget får dock icke överstiga
fyrtio procent av de styrkta byggnadskostnaderna. Nämnda belopp
fastställdes ar 1952, sedan byggnadskostnadsstegringen nödvändiggjort en
höjning av de ursprungliga beloppen, 12 000 respektive 8 000 kronor.

Uppgifter om b y g g n a d s k o s t n a d e r och årskostnader för
11 y b y g g d a tjänstebostäder har lämnats i föregående kapitel.

De sakkunniga

Statsbidragets storlek bestämmer fördelningen mellan stat och kommun
av kostnaderna för tillhandahållandet av tjänstebostäder. Till följd av de
senaste årens prishöjningar på byggnadsmarknaden har en förskjutning
inträtt i denna kostnadsfördelning. Utvecklingen under de senaste åren har
sålunda medfört ökade kostnader för kommunerna. Enligt direktiven har
det därför ålegat de sakkunniga att ompröva statsbidraget till såväl form
som storlek. Beträffande bidragets form har emellertid de sakkunnigas
handlingsfrihet begränsats med hänsyn till allmänna statsbidragsutredningens
arbete. Endast sådana ändringsförslag, som fölle inom ramen för det
nuvarande bidragssystemet, skulle sålunda enligt direktiven upptagas. I
fråga om kostnadsfördelningen borde de sakkunniga vid sin översyn noga
beakta den aktuella ekonomiska situationen för å ena sidan staten och å
den andra primärkommunerna. Översynen borde alltså icke innebära ett
automatiskt återställande av tidigare gällande kostnadsfördelning.

Kungl. May.ts proposition nr 98

Till åtlydnad härav har de sakkunniga verkställt en översyn av den nuvarande
bidragsgivningen till tjänstebostäder för folkskolans lärare och
med anledning därav funnit sig böra framlägga förslag om en uppräkning
av de nu utgående statsbidragsbeloppen. Beloppet
för tjänstebostad åt ordinarie folkskollärare föreslås sålunda höjt till
24 000 kronor och motsvarande belopp för tjänstebostad åt annan lärare
till 18 000 kronor, dock att statsbidragsbeloppet icke må överstiga femtio
procent av de styrkta byggnadskostnaderna. Uppföres bostad å ort, som
är hänförd till hyresgrupp 1, bör dessutom enligt de sakkunnigas mening
såsom tillägg till nyssnämnda statsbidragsbelopp ytterligare utgå 6 000
kronor för tjänstebostad åt ordinarie folkskollärare och 4 000 kronor föltjänst
ebostad åt annan lärare. På grund av sambandet mellan hyror och
statsbidrag bör även den förordade ändringen av statsbidragssystemet enligt
de sakkunnigas uppfattning bli av provisorisk natur. För en sådan
lösning talar också, framhåller de sakkunniga vidare, den omständigheten,
att allmänna statsbidragsutredningen kommer att ompröva även
dessa statsbidrag.

I sakkunnigbetänkandet har lämnats en redogörelse för de ö v e r v äg
an den, som föranlett de sakkunniga att framlägga nu ifrågavarande
förslag. Av denna redogörelse torde här få återges följande.

De sakkunniga har till grund för omprövningen av statsbidraget lagt den
principen, att kommunerna helt eller åtminstone inbördes i samma grad
skall erhålla täckning för sina kostnader i samband med tillhandahållandet
av tjänstebostäder. Avgörande för bidragets storlek i de enskilda fallen blir
i enlighet härmed dels de faktiska årskostnaderna, som i första hand bestämmes
av byggnadskostnaderna, dels de hyror, som kommunerna äger
tillgodogöra sig. Hyressättningen blir sålunda av betydelse för såväl bidragets
konstruktion som storlek. Efterföljande tabell utvisar det erforderliga
statsbidraget i kronor och i procent av byggnadskostnaderna för olika husoch
lägenhetstyper under förutsättning av de av de sakkunniga i ett tidigare
sammanhang förordade hyrorna.

Som framgår av tabellen varierar behovet av bidrag avsevärt med den
hyra, som får uttagas. Vid ett enhetligt statsbidrag kommer kommunerna
att i mycket olika grad få bära kostnaderna för tjänstebostadsbyggandet.
Några skäl för ett sådant förhållande föreligger icke enligt de sakkunnigas
mening, och en enkel differentiering av bidraget, beroende på i vilken hyresgrupp
kommunen är placerad, får därför anses motiverad. Även för en
differentiering av statsbidraget efter byggnadskostnaderna torde skäl kunna
åberopas. Detta framgår av tabellen såvitt gäller variationerna i byggnadskostnader
för olika hustyper. Man har även att ta hänsyn till byggnadskostnadsvariationerna
mellan olika landsdelar. För ett hus med en lägenhet
om DO kvadratmeter och en om 60 kvadratmeter har man normalt
mellan södra och norra Sverige lika stora variationer i det erforderliga bidraget
som mellan den i tabellen redovisade dyraste och billigaste hustypen.

För en differentiering av statsbidraget efter byggnadskostnaderna finnes
följande alternativ:

a) statsbidraget utgår med eu viss bestämd procent av byggnadskostna -

Kungl. Majrts proposition nr 98

Lägenhetstyp/hustyp Byggnadskostnad (Bk), kr Årskostnad (Åk), kr	Erforderligt bidrag i kronor per lägenhet resp. i % av bygg-nadskostnaden vid nu utgående hyror i resp. hyresgrupper höj-da med 25 %
(utan bränslekostn.)	Hyresgrupp 1	Hyresgrupp 2	Hyresgrupp 3
A. 90 m2-lagenhet	Hyra: 1 128 kr	Hyra: 1 464 kr	Hyra: 1 800 kr
1. 90 m“ i ett plan eller radhus
Bk 50 000 Åk 2 660	37 400 kr 75 %	29 200 kr 58 %	21000 kr 42 %
2. 90 in2 i bottenplan och 60 m2 i överplan
Bk 45 000 Åk 2 405	31 100 kr 69 %	23 010 kr 51 %	14 800 kr 33 %
3. 2 st. 90 nr och 2 st. 60 in”
Bk 42 000 Åk 2 252	27 400 kr 65 %	19 200 kr 46 %	11000 kr 26 %
B. 60 m?-lägenhet	Hyra: 888 kr	Hyra: 1 152 kr	Hyra: 1 416 kr
4. 60 in- i ett plan
Bk 38 000 Åk 2 018	27 600 kr 73 %	21 100 kr 56 %	11700 kr 39 %
5. 90 m2 i bottenplan och 60 in2 i överplan
Bk 33 000 Åk 1763	21 300 kr 65 %	14 900 kr 45 %	8 500 kr 26 %
6. 2 st. 90 m2 och 2 st. 60 in2
Bk 32 000 Åk 1712	20100 kr 63 %	13 700 kr 43 %	7 200 kr 23 %

derna dock med den spärregeln att bidraget högst får uppgå till ett visst
belopp. (Detta alternativ överensstämmer i princip med det nuvarande
systemet.)

b) statsbidraget utgår med varierande procentsatser av byggnadskostnaderna
beroende på dessas storlek (ju högre byggnadskostnader desto högre
procentuellt bidrag). En variant av detta alternativ är att statsbidraget
tixeras till vissa belopp i kronor vid olika stora byggnadskostnader. Även
har bör imnas en spärregel, enligt vilken bidraget högst får uppgå till ett
visst belopp.

De sakkunniga har funnit, att alternativet b) vore att föredraga med
hansyn till att behovet av bidrag blir relativt större med högre bvggnadskostnader.
Detta framgår även av tabellen.

De sakkunniga har sålunda funnit skäl tala för en differentiering av bidraget
efter byggnadskostnadema. Kommuner med hög byggnadskostnadsmva
och kommuner, som av ett eller annat skäl måste förlägga lärarbostaden
till en dyrare hustyp, skulle då fa större bidrag och kommer sålunda
icke i ett sämre läge än kommuner med låg byggnadskostnadsnivå och
kommuner, som kan förlägga bostaden till en billigare hustvp. Med hänsyn
till dels att en differentiering av bidraget efter byggnadskostnadema skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

komplicera den administrativa handläggningen, dels att tjänstebostadsutredningens
och statsbidragsutredningens förslag bör avvaktas, torde emellertid
alternativ bl icke böra väljas. Den differentiering av bidraget som
den nuvarande spärregeln innebär bör dock fortfarande finnas.

De nu utgående statsbidragen har de sakkunniga funnit i nuvarande läge
uppenbart för låga. Även om hyrorna höjs på sätt de sakkunniga föreslagit,
bar kostnadsutvecklingen inneburit, att kommunerna skulle komma att
belastas med betydande kostnader vid tillhandahållandet av nybyggda
tjänstebostäder i liyresgrupperna 1 och 2, där övervägande antalet tjänstebostäder
är belägna. De sakkunniga har dock icke ansett sig böra toresla
en sådan höjning av bidragen, att kommunerna i genomsnitt skulle la samtliga
kostnader för de nvbyggda tjänstebostäderna täckta. Den förordade
hyreshöjningen kommer att gälla inte bara nybyggda bostader inom kommunen
utan även redan befintliga. Hyreshöjningarna för de sistnämnda
bostäderna torde inte helt åtgå för täckning av de höjda driftkostnaderna
för dessa, varför man torde ha anledning att räkna med att en del av de
medgivna hyreshöjningarna kan disponeras för att täcka kostnaderna ioi
de nybyggda bostäderna.

De sakkunniga har vid prövningen av statsbidragets storlek och differentiering
utgått från de uppgifter, som redovisas i tabellen. Den genomsnittliga
byggnadskostnaden för en nyuppförd lägenhet pa 90 nr har uppskattats
till cirka 47 000 kronor och för en lägenhet pa 00 nr till cirka
37 000 kronor. De sakkunniga är medvetna om att lägenheter, uppfyllande
boställsordningens krav, under senare år endast i undantagsfall kunnat
uppföras till dessa kostnader och att beloppen darfor kan förefalla knappt
tilltagna. Då man enligt de sakkunnigas uppfattning kan rakna med sjunkande
byggnadskostnader, och då det måste anses rimligt att vid utmatandet
av statsbidragens storlek söka medverka till att kommunerna iakttar
skälig sparsamhet har de sakkunniga emellertid ansett sig ha tog för
att lägga dessa belopp för bvggnadskostnaderna till grund för de statsbidrag,
som de sakkunniga finner motiverade. För fastställandet av statsbidragets
maximibelopp i kronor har de sakkunniga salunda utgått
från dessa genomsnittliga byggnadskostnader och närmare provat till vilken
procent av dem bidraget högst bör uppgå. Som jamforelseled bär därvid
tagits det erforderliga bidraget i hyresgrupp 2 De sakkunniga bär funnit
ett bidrag på 50 procent av de styrkta bvggnadskostnaderna rimligt av v agt
för nvbyggnader inom denna grupp. Bidraget bör dock fa upPga till högst
04 000 kronor för en lägenhet på 90 kvadratmeter och högst 18 000 kronoi
för en lägenhet på 00 kvadratmeter. Statsbidraget bör i princip beraknas
på detta sätt i samtliga hyresgrupper.

Den differentiering av bidraget efter hyresgrupp, som ansetts motiverad,
SVnes främst böra tillgodose det större bidragsbehovet i hyresgrupp 1, dar
hyresinkomsten är mindre. Eu administrativt enkel form för eu sadan differentiering
svncs vara att — utan hinder av 50-procentregeln — ge eif
tilläggsbidrag"till de bostäder, som uppföres i kommun, hanlord till liyres,
Tnipp 1 Efter viss justering nedåt av de i tabellen redovisade difierenserna
mellan de erforderliga bidragen i grupp 1 och grupp 2 har de sakkunniga
■insett att dessa tilläggsbidrag i hyresgrupp 1 bör uppgå till 0 000 kronor
för en''limenhet på 90 kvadratmeter och t 000 kronor tor eu lagenhet pa 00
kvadratmeter. Bidragen skulle alltså i grupp I kunna bli högst 30 000 respektive
22 000 kronor.

Kungl. Maj ds proposition nr 98

I hyresgrupp 3 — med stor sannolikhet den enda grupp utöver 1 och 2 i
\ liken nybyggnad i fortsättningen kommer att äga rum — skulle bidrag
beraknade enligt forut förordade princip, d. v. s. samma bidrag som för
nyresgiupp 2, pa grund av hyresinkomstens storlek resultera i större belopp
an de som enligt tabellen synas vara erforderliga. De sakkunniga har emel
leitid icke funnit anledning att föreslå några särskilda regler för beräkning
av bidraget i denna grupp med hänsyn till att orterna i gruppen företrädesvis
ar belägna i Norrland, där byggnadskostnaderna är högre än de som
legat till grund för beräkningarna i tabellen och där följaktligen även det
erforderliga bidraget är högre.

Enligt de föreslagna schematiska reglerna för beräkning av bidragets
storlek kommer det givetvis att uppkomma fall, där skäl för ett större
bidrag kan föreligga, darfor att geografiska förhållanden och kommunikationerna
gor byggnadskostnaderna onormalt höga. Kungl. Maj:t bör därför
enhgt de sakkunmgas mening ha befogenhet att i undantagsfall, då särskilda
skal därtill föranleda, bestamma bidraget till högre belopp än enligt de
generella reglerna. 6

, .De ^ förordade statsbidragsbeloppen kan givetvis framstå som relativt
ioga, jamförda med de nuvarande beloppen. De sakkunniga framhåller
emelleitid, att de föreslagna beloppen bör bedömas mot bakgrunden av
den byggnads- och driftkostnadsutveckling, som ägt rum under senare år.
och de relativt laga hyror, som även efter den föreslagna höjningen skulle
utga särskilt i hyresgrupp 1. De sakkunniga har vidare icke ansett skäl
föreligga att franga principen att statsbidraget i stort sett skall täcka de
merkostnader för skolväsendet, som faller å kommuner, vilka har att tillnandahaila
tjänstebostäder för lärare. De sakkunniga erinrar i detta sammanhang
om att enligt deras förslag antalet orter med tjänstebostadsskyldighet
beraknas minska i förhållande till vad som nu gäller. Detta innebär,
att man far eu mindre total kostnadsökning än den föreslagna höjningen
av statsbidragen skulle ha medfört vid ett bibehållande av nuvarande omfattning
av tjänstebostad sskyldigheten.

Vid bedömningen av de föreslagna bidragsbeloppen bör vidare erinras om
den subvention, som staten lämnar det allmänna bostadsbyggandet. För
naryarande utgöres subventionen till nybyggnad av enfamiljs- och tvåfamiijsnus
a\ dels en under i första hand tio är ränte- och amorteringsfri de!
av egnahemslånet på 8 000 kronor, dels en garanterad ränta på bottenlån
pa 3 procent, dels ock en till 3 procent fastställd ränta på egnahemslånet. I
huvudsak motsvarande produktionssubventioner utgår också för flerfamiljshus.

Slutligen uttalar de sakkunniga, att statsbidrag till lärarbostäder bör fä
utga icke endast da bostaderna inrymmes i särskilda för lärare avsedda
bostadshus utan aven i sådana fall, då skoldistrikt avser att anvisa lägenhet
till lärare såsom tjänstebostad i av kommunen eller s. k. allmännvttigt företag
agt hyreshus. I dessa fall kan bidraget av praktiska skäl eventuellt böra
konstrueras som ett löpande årligt bidrag, därvid de föreslagna engån«s.
..[lagen, minskade med vad som i allmänna produktionssubventioner belöper
a ifragavarande bostad, fördelas med lika belopp på samma tidspeno,
,'' ®?m 8.. h,r c]e statliga bostadslånens amortering. Vad nu sagts bör
gälla jämväl i det fall att skoldistrikt förvärvar lägenhet i av bostadsrättsförening
ägd fastighet och anvisar denna såsom tjänstebostad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9S

Remissyttrandena

I yttrandena har vissa erinringar gjorts mot de sakkunnigas förslag.
Skolöverstyrelsen ställer sig sålunda avvisande till tanken på en differentiering
av statsbidragen och förordar, att enhetliga bidragsgrunder bibehålies.
Vidare föreslår överstyrelsen, att statsbidragen bestämmes till högre
belopp än vad de sakkunniga förordat eller till 27 000 kronor för tjänstebostad
åt ordinarie folkskollärare och till 20 000 kronor för tjänstebostad
åt annan lärare. Såsom skäl härför åberopas, att de sakkunniga enligt överstyrelsens
uppfattning vid uppgörandet av sitt förslag utgått från för låga
byggnadskostnader. Därjämte avstyrker överstyrelsen, att Kungl. Maj:t
på sätt de sakkunniga förordat skulle erhålla befogenhet att i undantagsfall
bevilja högre statsbidrag än enligt de generella reglerna samt att statsbidraget
i vissa fall skulle få konstrueras som ett löpande årligt bidrag.

En länsstyrelse vänder sig i likhet med skolöverstyrelsen mot de sakkunnigas
uttalande, att statsbidraget i vissa fall bör ges formen av ett löpande
årligt bidrag. Såsom skäl åberopas, att ett dylikt system torde ställa sig
svårbemästrat ur arbets- och redovisningssynpunkt. Länsstyrelserna i de
nordligaste länen anmäler betänkligheter mot sakkunnigförslaget, i vad
detsamma avser differentieringen av statsbidraget.

Statskontoret redovisar sin syn på de sakkunnigas förslag i statsbidragsfrågan
på följande sätt.

I fråga om byggnadskostnaderna har statskontoret under hand inhämtat,
att index för dessa kostnader från den 1 juli 1945 till den 1 juli 1954 stigit
med för stenhus 50 procent, för trähus 65 och för trerumsvilla av trä 60
procent. Ämbetsverket har i princip intet att erinra mot en höjning av
byggnadsbidraget motsvarande kostnadsfördyringen sedan 1945 eller med
i "runt tal 60 procent av de då gällande bidragen om 12 000 kronor för
bostad om 90 kvadratmeter och 8 000 kronor för bostad om 60 kvadratmeter.
Byggnadsbidragen borde från angivna utgångspunkt uppräknas till
19 000 respektive 13 000 kronor. Däremot lärer, även om hyresgrupp 1
skulle bibehållas, särskilda för denna grupp avsedda tilläggsbidrag icke
böra införas.

Enligt beslut vid 1952 års riksdag skall bidragen utgå med 18 000 respektive
12 000 kronor. Redan med hänsyn till bidragens schematiska karaktär
måste det emellertid ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning finnes
att frångå de nuvarande bidragen. Härtill kommer, att frågan om hyressättningen
närmare skall behandlas av tjänstebostadsutredningen, vilket,
som de sakkunniga uttalat, förhindrar, att definitiva lösningar åstadkommes
för närvarande beträffande statsbidragen.

Statskontoret avstyrker, att Kungl. Maj:t skulle utan riksdagens hörande
ha befogenhet att bestämma bidraget till högre belopp än enligt de genenella
reglerna.

De sakkunniga har framfört tanken på införandet av ett löpande årligt
bidrag, då tjänstebostad inrymmes i av kommun eller allmännyttigt företag
ägt hyreshus. Emellertid lärer hyresmarknad i allmänhet finnas i kom -

Kungl. Maj:tv proposition nr 98

mun, som själv eller genom allmännyttigt företag uppfört hyreshus, varför
bestämmelserna om tjänstebostad och byggnadsbidrag knappast torde få
nämnvärd aktualitet i nu avsedda fall. Statskontoret kan icke ansluta
sig till angivna tankegång.

Bostadsstyrélsen uttalar, att, därest statsbidrag skall utgå till lärarbostad
i kommun eller allmännyttigt företag eller bostadsrättsförening tillhörigt
bostadshus, detta bidrag bör ges formen av ett årligt bidrag. Styrelsen
förutsätter därvid, att skoldistriktet förhyr lägenheten eller ingår
som medlem i bostadsrättsföreningen och i andra hand upplåter bostaden
åt läraren.

1952 års tjänstebostadsutredning ifrågasätter, om icke de sakkunnigas
förslag om förhöjda statsbidrag bör underkastas förnyade överväganden.
Utredningen erinrar därvid om sambandet mellan hyror och statsbidrag
samt framhåller för sin del, att försiktigheten synes bjuda, att man i avvaktan
på utredningens förslag rörande hyressättningen icke nu vidtar
någon höjning av statsbidraget.

Allmänna statsbidragsutredningen vänder sig mot att tilläggsbidrag i
hyresgrupp 1 införes samt att Kungl. Maj:t ges befogenhet att i undantagsfall
bevilja högre statsbidrag än enligt de generella reglerna. Såsom skäl
härför åberopas, att sakkunnigförslaget i dessa delar innebär avsteg från
det nu gällande bidragssystemet av sådan art, att de är ägnade att motverka
önskemålet om enkla och i möjligaste mån enhetliga grunder för
statsbidrags utgående.

Svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet finner
den av de sakkunniga förordade statsbidragshöjningen för låg och påyrkar
högre statsbidragsbelopp. Förbunden anmäler därvid betänkligheter mot
att de sakkunniga icke haft fria händer att följa den principen, att kommun
bör beredas full kompensation för sina kostnader för tjänstebostads
tillhandahållande. Vidare anser de, att de sakkunniga vid uppgörandet av
sina förslag utgått från för låga byggnadskostnader. Landskommunernas
förbund uttalar sig emot en differentiering av statsbidraget och avstyrker
sålunda förslaget om tilläggsbidrag i hyresgrupp 1. Såsom skäl härför åberopas,
att hyresgrupp 1 icke förekommer i de fyra nordligaste länen, där
byggnadskostnaderna torde ligga högst. Stadsförbundet förordar för sin
del, att statsbidraget differentieras efter byggnadskostnaderna.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag i fråga om statens bidrag till anskaffande av
tjänstebostäder för folkskolans lärare har föranlett vitt skilda uttalanden
i remissutlåtandena. Redan av denna anledning finns det därför skäl att
noga överväga, vad som beträffande detta statsbidrag är skäligt och lämpligt
att göra i nuvarande läge, då förslag, som kan beröra tjänstebostä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

derna, relativt snart kan förväntas från såväl allmänna statsbidragsutredningen
som 1952 års tjänstebostadsutredning. Ett ytterligare och än starkare
skäl för en omprövning i nu förevarande sammanhang av de sakkunnigas
förslag är, att detta förslag står i direkt samband med de sakkunnigas
hyreshöjningsförslag, vilket jag icke tillstyrkt oförändrat. De statsbidrag,
som de sakkunniga föreslagit höjda, är bidragen till anskaffande av
tjänstebostäder, ej bidragen till reparationer och förbättringar. Nyanskaffningsbidragen
avser i regel nybyggda bostäder och nästan uteslutande Abostäder.
För dessa har jag föreslagit en hyreshöjning med ungefär 40 procent,
under det att de sakkunniga även för dessa bostäder föreslog 25 procents
hyreshöjning.

De sakkunniga har framhållit, att på grund av sambandet mellan hyror
och statsbidrag även en eventuell ändring av statsbidragens belopp bör bli
av provisorisk natur. Jag delar denna uppfattning och vill särskilt understryka
den därför, att enligt min mening statsbidraget under provisorietiden
måste utmätas med viss försiktighet, så att icke statens bidrag vid
en slutlig reglering av hyrorna eller av annat skäl relativt snart visar sig
ha blivit för stort.

Jag kan därför icke tillstyrka statsbidrag av sådan storleksordning, att
dessa bidrag skulle täcka hela den del av tjänstebostadskostnaden, som
icke täckes av hyrorna. En viss del av nämnda kostnader måste kommunerna
enligt min uppfattning alltfort bära.

Efter de nu nämnda övervägandena har jag funnit skäligt föreslå, att
statens bidrag till anskaffande av tjänstebostäder för folkskolans lärare
höjes med 2 000 kronor för alla slagen av bostäder, alltså från 18 000 kronor
till 20 000 kronor för tjänstebostad för ordinarie folkskollärare och från
12 000 kronor till 14 000 kronor för tjänstebostad för annan lärare.

I likhet med bl. a. skolöverstyrelsen, statskontoret, vissa länsstyrelser,
allmänna statsbidragsutredningen och svenska landskommunernas förbund
kan jag icke tillstyrka särskilda tilläggsbidrag för tjänstebostäder i hyresgrupp
1.

Den nuvarande maximeringen till 40 procent av de styrkta byggnadskostnaderna
bör enligt min mening bestå. Jag kan alltså icke tillstyrka de
sakkunnigas förslag om en höjning av denna gräns till 50 procent. I likhet
med bl. a. skolöverstyrelsen, statskontoret och allmänna statsbidragsutredningen
avstyrker jag också förslaget om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att i undantagsfall bevilja högre statsbidrag än enligt de generella reglerna.
Jag kan ej heller ansluta mig till de sakkunnigas uttalande om lämpligheten
av att statsbidrag i vissa angivna fall skulle få ges i form av ett löpande
årligt bidrag.

De sakkunniga har i samband med sina kostnadsberäkningar upptagit
till behandling frågan om tidpunkten för de nya statsbidragsbeloppens

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 98

ikraftträdande. De har därvid funnit vissa skäl tala för retroaktiv tillämpning
och ifrågasatt, om icke den av dem förordade höjningen av statsbidragsbeloppen
borde tillämpas retroaktivt beträffande samtliga av Kungl.
Maj :t efter 1951 års ingång beviljade statsbidrag till uppförande av tjänstebostäder.
Tidpunkten för den nya höjningen skulle då sammanfalla med
tidpunkten för ikraftträdandet av 1952 års provisoriska statsbidragshöjning.
Kostnaderna för en dylik retroaktiv tillämpning av deras förslag
uppskattar de sakkunniga till i avrundat belopp 10 miljoner kronor.

För egen del är jag icke beredd att tillstyrka någon retroaktiv tillämpning
av de nya statsbidragsbeloppen. Jag föreslår, att dessa belopp skall
gälla för de tjänstebostäder, beträffande vilka Kungl. Maj:t meddelar bidragsbeslut
efter den 30 juni 1955.

9. Kostnadsberäkningar

Under en följd av år har å riksstatens åttonde huvudtitel uppförts ett
förslagsanslag till Folkskolor m. in.: Byggnadsbidrag till tjänstebostäder.
Från detta anslag utbetalas statsbidrag till skoldistrikt dels vid nybyggnad
av tjänstebostad och vid inredande av tjänstebostad i inköpt eller annorledes
förvärvad byggnad, dels ock vid om- eller tillbyggnad eller mer omfattande
ändringsarbeten å sådan tjänstebostad, som vid kungörelsens den
30 december 1946 (SFS nr 887/1946, ändrad 600/1952) ikraftträdande icke
motsvarade boställsordningens krav i vissa avseenden.

Om utgivande av statsbidrag meddelar Kungl. Maj:t beslut i samband
med godkännande av byggnadsritningar för vederbörligt byggnadsarbete.
Utbetalning av beviljat statsbidrag sker först sedan byggnadsarbetet utförts
och avsynats samt godkänts. Till följd av att statsbidragets utbetalning
i allmänhet sker först något budgetår efter det, varunder bidraget beviljats,
beslutar riksdagen årligen dels om storleken av det riksstatsanslag,
som skall uppföras i riksstaten för närmast följande budgetår, dels ock intill
vilket belopp Kungl. Maj:t under samma budgetår må bevilja byggnadsbidrag
till tjänstebostäder.

Förevarande anslag har för innevarande budgetår upptagits med

4 800 000 kronor, varjämte riksdagen medgivit, att Kungl. Maj:t må under
nämnda budgetår bevilja bidrag ur anslaget med tillhopa högst
6 000 000 kronor. För nästa budgetår har anslaget föreslagits uppfört med

5 500 000 kronor, (se prop. 1955:1, VIII ht, p. 253).

De sakkunniga framhåller till en början, att någon fullt tillförlitlig beräkning
av det för en följd av budgetår till statsbidrag till tjänstebostäder
för folkskolans lärare erforderliga anslagsbehovet knappast kan göras, då

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 98

uppkommande kostnader i första hand är beroende av skoldistriktens vilja
och förmåga att bygga tjänstebostäder. De sakkunniga har dock ansett
sig böra ingå på en jämförelse mellan å ena sidan det vid oförändrade
statsbidragsgrunder behövliga anslagsbehovet och å den andra det vid
sakkunnigförslagets genomförande erforderliga medelsbehovet. Det för en
femårsperiod vid oförändrade statsbidragsgrunder behövliga nybyggnadsbehovet
av tjänstebostäder uppskattas av de sakkunniga till 2 063 bostäder
för ordinarie folkskollärare och till 797 för annan lärare, d. v. s. till i
genomsnitt 412 större och 160 mindre lärarbostäder för år. Genomföres
åter det av de sakkunniga förordade tätortsförteckningssystemet torde en
viss minskning av ifrågavarande nybyggnadsbehov uppkomma. Vid sådant
förhållande beräknar de sakkunniga nybyggnadsbehovet för en femårsperiod
till 1 250 bostäder för ordinarie folkskollärare och 650 för annan lärare,
motsvarande ett årligt nybyggnadsbehov av 250 större och 130 mindre
bostäder. Tätortsförteckningssystemets införande minskar alltså i viss utsträckning
nybyggnadsbehovet och därmed även anslagsbehovet till statsbidrag.
Denna minskning motverkas emellertid av den av de sakkunniga
förordade höjningen av statsbidragsbeloppen. De årliga kostnaderna för
statsbidrag till tjänstebostäder under en femårsperiod beräknar de sakkunniga
vid oförändrade statsbidragsgrunder till ett avrundat belopp av
9 400 000 kronor samt vid bifall till tätortsförteckningssystemets införande
och till den förordade höjningen av statsbidragsbeloppen till i runt tal
9 850 000 kronor, allt under den förutsättningen att förut angivna nybyggnadsbehov
i båda fallen helt tillgodoses under femårsperioden.

De sakkunniga har emellertid icke räknat med att hela nybyggnadsbehovet
skall kunna helt tillgodoses under en femårsperiod. De har i stället
utgått från att det i praktiken kommer att bli ett tjänstebostadsbyggande
av i stort sett samma omfattning som under de tre senast tilländalupna
budgetåren. Vid sådant förhållande torde enligt de sakkunnigas beräkningar
anslaget till statsbidrag till tjänstebostäder under de närmaste åren
kunna begränsas till i genomsnitt omkring 8 000 000 kronor, varav
1 000 000 kronor skulle falla å statsbidrag till ombyggnader m. m. av äldre
tjänstebostäder. Vid bedömande av detta ökade anslagsbehov torde böra
beaktas, att det nu föreliggande behovet av nya tjänstebostäder beräknas
bli täckt tidigare — sannolikt inom loppet av sju ä atta ar än man med
hittillsvarande byggnadstakt kunnat räkna med. Enligt de sakkunnigas
uppfattning bör också ett införande av tätortsförteckningssystemet efter
en viss övergångsperiod leda till ett undan för undan minskat behov av
att bygga nya tjänstebostäder, då det kan förutsättas, att allt flera orter
kommer att uppföras å tätortsförteckningarna.

Departementschefen. De sakkunniga har vid sina kostnadsberäkningar
utgått ifrån, att det under de närmast kommande åren kommer att bli ett

4 —• Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 98

Kungl. Maj.ts proposition nr 98

tjänstebostadsbyggande av i stort sett samma omfattning som under de tre
budgetåren 1951/54. Genom de sakkunnigas olika förslag — främst tätortsförteckningarna
— antages ett nu beräkningsbart nybyggnadsbehov
bli täckt inom loppet av 7 å 8 år.

Enligt min mening är det av finansiella skäl motiverat, att man tills
vidare icke överskrider den kostnadsram av 6 miljoner kronor för tjänstebostadsbidragen,
som gällt sedan budgetåret 1953/54. Jag förordar därför,
att den av riksdagen fastställda maximisumman för Kungl. Maj:ts bidragsbeslut
åtminstone för nästa budgetår men även — om ej ändrade förhållanden
inträder — för de närmast därpå följande budgetåren bibehålies vid 6
miljoner kronor. Sker så, kommer också det årliga anslagsbehovet från och
med budgetåret 1956/57 och tills vidare att vara ungefär 6 miljoner kronor.

Därest av anslaget årligen ungefär 1 miljon kronor avses för reparationsoch
förbättringsarbeten, kommer med de av mig förordade statsbidragsbeloppen
bidrag årligen att kunna ges för nybyggnad av ungefär 183 större
och 95 mindre tjänstebostäder (enligt den proportion, som följer av de
sakkunnigas uppgift om nybyggnadsbehovet: 1250 större och 650 mindre
bostäder under närmaste femårsperiod). Mitt förslag innebär alltså, att
nybyggnadsbehovet blir täckt på knappt sju år. Årligen kommer statsbidrag
att kunna beviljas för ungefär 275 nya tjänstebostäder. Detta innebär
en viss minskning mot budgetåret 1953/54 (300 tjänstebostäder) men
en ökning i jämförelse med budgetåren 1951/52 och 1952/53 (256 resp.
243 tjänstebostäder).

10. Hemställan

Vid bifall till de förslag, som jag i det föregående framlagt, erfordras
vissa ändringar i folkskolestadgan, folkskolans avlöningsreglemente, boställsordningen
för folkskolans lärare och kungörelsen angående statsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans lärare. De sakkunniga har i betänkandet
framlagt förslag till erforderliga författningsändringar. Dessa förslag
bygger emellertid på de sakkunnigas olika förslag i sakfrågorna och måste
därför delvis omarbetas.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
och föreslagit hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att

a) godkänna av mig förordade ändringar i fråga om dels
skoldistrikts skyldighet att tillhandahålla tjänstebostäder
åt folkskolans lärare, dels lärares skyldighet att mottaga
tjänstebostad, dels tjänstebostads beskaffenhet m. m. i vis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

sa hänseenden, dels hyressättningen för folkskolans tjänstebostäder,
dels ock statsbidrag till anskaffande av dylika
tj änstebostäder;

b) medgiva, att under budgetåret 1955/56 må beviljas
byggnadsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare
med tillhopa högst 6 000 000 kronor.

Vad departementschefen sålunda, med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter, hemställt bifaller Hans Maj:t
Konungen samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margaretha Blennow

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 98

Bilaga

De sakkunnigas preliminära förslag
till tätortsförteckningar

Tätort Kommun

Stockholm Stockholms stad

Stockholms län

Södra inspektionsområdet
Boo

Botkyrka utom Norsborgs och Kyrkskolans skolområden

Gustafsberg
Huddinge
Järfälla
Lidingö
Nacka
Nynäshamn
Saltsjöbaden
Solna

Sundbyberg

Södertälje

Tyresö utom Kyrkskolans skolområde
Österhaninge utom Kyrkskolans skolområde
Östertälje
Dalarö samhälle

Träkvista (med Närlunda) och Drottningholm
Uttran

Järna samhälle och Mölnbo

Rönninge

Stora Vika

Nykvarn

Västerhaninge samhälle och Tungelsta

Boo

Botkyrka

Gustafsberg

Huddinge

Järfälla

Lidingö stad

Nacka stad

Nynäshamns stad

Saltsjöbadens köping

Solna stad

Sundbybergs stad

Södertälje stad

Tyresö

Österhaninge

Östertälje

Dalarö

Ekerö

Grödinge

Jäma

Salem

Sorunda

Turinge

Västerhaninge

Norra inspektionsområdet

Öregrund utom Gräsö
Östhammar

Hallstavik och Herräng
Knivsta samhälle
Rimbo
Norrtälje

Sigtuna utom S:t Per och Haga
Märsta samhälle
Vallentuna samhälle

Öregrunds stad
Östhammars stad
Häverö
Knivsta
Sjuhundra
Norrtälje stad
Sigtuna stad
Märsta
Vallentuna

Kungl. Maj:ts ''proposition nr
Tätort

Täby

Åkersberga
Upplands Väsby
Sollentuna

Vaxholm utom Rindö
Djursholm
Danderyd
Stocksund

Uppsala län

Österbybruk
Enköping (med Fanna)

Bålsta

Grillby

Gimo, Upplands-Tuna och Alunda

Tierp

Örbyhus

Skutskär-Harnäs-Bodarna, Östanå, Älvkarleö
bruk och Marma

Uppsala (med Stora Sunnersta, Graneberg, Valsätra,
Malma, Norby, Nyby, Gamla Uppsala)

Södermanlands län

Östra inspektionsområdet

Gnesta samhälle utom Framnäs
Nyköping utom Arnö
Oppeby
Oxelösund

Strängnäs utom Malmby
Mariefred utom Taxinge
Trosa

Västra inspektionsområdet

Eskilstuna (med Grangärdet, Brottsta, Ekeby,
Berga m. Borsökna, Mesta, Ärna)

Flen

Skogstorp med Rosenfors
Hällbybrunn och Rekarne samhälle
Katrineholm
Malmköping

Mellösa samhälle och Hälleforsnäs
Sköldinge samhälle (med Kantorp) och Valla
Torshälla

Vingåker (med Hacksta och Myresjö) och Högsjö
Arla samhälle

Kommun

Täby köping
Österåker
Upplands Väsby
Sollentuna köping
Vaxholms stad
Djurholms stad
Danderyds köping
Stocksunds köping

Dannemora
Enköpings stad
Håbo

Norra Trögd
Oland

Tierps köping
Vendel

Älvkarleby

Uppsala stad

Gnesta

Nyköpings stad
Svärta

Oxelösunds stad
Strängnäs stad
Mariefreds stad
Trosa stad

Eskilstuna stad
Flens stad
Husby-Rekarne
Ilällby

Katrineholms stad

Malmköpings köping

Mellösa

Sköldingc

Torshälla stad

V. Vingåker

Ärla

Kungl. Majds proposition nr
Tätort

Östergötlands län

Östra inspektionsområdet
Kisa

Rimforsa

Åtvidabergs samhälle utom ytterområdena
Kimstad

Skärblacka samhälle
Finspångs samhälle
Åby samhälle
Gusums samhälle
Valdemarsvik

Norrköping (med Svärtinge och Lindö)

Söderköping

Västra inspektionsområdet

Ödeshögs samhälle
Boxholm
Österbymo
Landeryds samhälle
Kärna

Vreta Kloster
Linköping

Motala utom Björketorp och Bastuberg

Vadstena

Skänninge

Mjölby

Jönköpings län

Östra inspektionsområdet

Mariannelund

Aneby

Forserums samhälle

Vrigstads samhälle

Malmbäcks samhälle

Bodafors

Österkorsberga

Ekenässjön

Landsbro

Nässjö

Sävsjö

Vetlanda

Eksjö

Stockaryd

Tranås (med Sömmen)

Kommun

Västra Kinda
Norra Kinda
Åtvidabergs köping
Norsholm
Skärblacka
Finspångs köping
Kvillinge
Ringarum

Valdemarsviks köping
Norrköpings stad
Söderköpings stad

Ödeshög

Boxholms köping
Ydre
Landeryd
Kärna

Vreta Kloster
Linköpings stad
Motala stad
Vadstena stad
Skänninge stad
Mjölby stad

Mariannelunds köping

Bredestad

Forserum

Vrigstad

Malmbäck

Bodafors köping

Korsberga

Vetlanda landskommun
Lannaskede
Nässjö stad
Sävsjö stad
Vetlanda stad
Eksjö stad
Hjälmseryd
Tranås stad

Kungl. Majrts proposition nr 98

Tätort

Kommun

Västra inspektionsområdet

Tenhult
Smål. Taberg

Norrahammar utom Sandseryd

Bankeryds samhälle

Gnosjö samhälle och Hillerstorp

Gislaveds samhälle

Anderstorps samhälle med Törås

Smålandsstenar

Landeryd och Hyltebruk

Reftele samhälle

Bredaryds samhälle

Smål. Rydaholm

Skillingaryd

Vaggeryds samhälle och Götafors
Jönköping (med Hovslätt) utom Järstorp
Huskvarna

Fagerslätt, Jutaholm och Stensholm
Värnamo utom Hörle, Nederby och Åminne
Gränna utom Mörstorp, Uppgränna, Reaby och
Örserum

Tenhult

Månsarp

Norrahammars köping

Bankeryd

Gnosjö

Gislaveds köping

Anderstorps köping

Villstad

Hylte

Reftele

Bredaryd

Rydaholm

Skillingaryds köping

Vaggeryds köping

Jönköpings stad

Huskvarna stad

Hakarp

Värnamo stad

Gränna stad *

Kronobergs län

Västra inspektionsområdet
Ryd

Vislanda samhälle
Älmhult

Traryds samhälle och Strömsnäsbruk

Markaryd

Ljungby

Almundsryd
Vislanda
Älmhults köping
Traryds köping
Markaryds köping
Ljungby stad

Östra inspektionsområdet
Åseda

Braås samhälle

Lenhovda samhälle

Orrefors

Kosta

Skruv

Lessebo

Hovman torp

Tingsryds samhälle

Öjaby

Lammhults samhälle
Mohcda samhälle
Alvesta samhälle
Växjö

Åseda köping

Braås

Lenhovda

Hälleberga

Ekeberga

Ljuder

Lessebo köping
Hovmantorps köping
Tingsryds köping
Bergunda
Lammhult
Moheda
Alvesta köping
Växjö stad

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

Tätort

Kalmar län

Norra inspektionsområdet

Västervik

Oskarshamn

Vimmerby

Överums samhälle

Gamleby samhälle

Ankarsrum

Södra Vi samhälle

Kristdala samhälle

Hultsfred

Målilla samhälle

Virserums samhälle

Döderhults kyrkotrakt (Svalliden m. m.) och
Påskallavik

Kommun

Västerviks stad

Oskarshamns stad

Vimmerby stad

Överum

Gamleby

Hallingeberg

Södra Vi

Kristdala

Hultsfreds köping

Målilla

Virserum

Döderhult

Södra inspektionsområdet

Högsby samhälle och Berga

Mönsterås

Blomstermåla

Emmaboda

Torsås samhälle

Mörbylånga samhälle

Kalmar (med Berga villastad)

Nybro

Borgholm

Högsby

Mönsterås köping
Ålem

Emmaboda köping
Torsås
Mörbylånga
Kalmar stad
Nybro stad
Borgholms stad

Gotlands län

Fårösund
Slite samhälle
Roma

Klintehamns samhälle
Hemse samhälle
Visby

Fårösund
Slite köping
Romakloster
Klintehamn
Hemse
Visby stad

Blekinge län

Lyckeby samhälle
Torskors

Rödeby samhälle
Kallinge

Bräkne-Hoby samhälle
Asarums samhälle och Svängsta
Olofström

Lyckeby

Lyckeby och Karlskrona
stad
Rödeby

Ronneby landskommun

Bräkne-Hoby

Asarum

Olofströms köping

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

Tätort

Kommun

Jämshögs samhälle
Mörrums samhälle
Lister-Mjällby

Karlskrona (med Hästö och Gullberna)

Ronneby

Karlshamn

Sölvesborg

Jämshög

Mörrum

Mjällby

Karlskrona stad
Ronneby stad
Karlshamns stad
Sölvesborgs stad

Kristianstads län

Östra inspektionsområdet

Borrby samhälle
Tomelilla samhälle
Everöd med Lyngby
Tollarps samhälle
Åhus samhälle
Bromölla

Knislinge samhälle
Broby med Västraby
Glimåkra samhälle
Lönsboda
Kristianstad

Simrishamn utom ytterområdena

Borrby

Tomelilla köping

Everöd

Tollarp

Åhus köping

Bromölla köping

Knislinge

Broby

Glimåkra

Örkened

Kristianstads stad
Simrishamns stad

Västra inspektionsområdet

Osby köping
Hästveda samhälle
Vittsjö

Bjärnums samhälle
Vinslöv

Sösdala samhälle
Tyringe samhälle
Ljungbyhed

Perstorp utom Oderljunga

Örkelljunga samhälle

Munka-Lj ungby samhälle

Klippan utom Västra Sönnarslöv och Vedby

Förslövsholms samhälle

Kvidinge samhälle

Åstorp (med Nyvång och Hvllinge) utom Västra
Broby

Skånes Fagerhults samhälle

Skäldcrvikcn

Båstad

Ängelholm (med Rebbelberga, Haradal och
Skörpinge) utom Höja och Mardal-Bonarp
Hässleholm

Osby köping

Hästveda

Vittsjö

Bjärnum

Vinslövs köping

Sösdala

Tyringe

Riseberga

Perstorps köping

Örkelljunga

Munka-Ljungby

Klippans köping

Förslövsholm

Kvidinge

Åstorps köping
Skånes Fagerhult
Barkåkra
Båstads köping

Ängelholms stad
Hässleholms stad

58 Kungl. Maj:ts -proposition

Tätort

Malmöhus län

Norra inspektionsområdet
Hälsingborg

Landskrona (med Borstahusen)

Eslöv utom Kastberga
Höganäs

Bjuv utom Gunnarstorp

Furulund utom Stävie

Kävlinge

Hörby

Höör

Svalövs samhälle (med Felestad)

Marieholms samhälle
Hittarp-Laröd
Väsby kyrkby
Billesholm utom Fäladen

Södra inspektionsområdet

Lomma köping

Södra Sandby samhälle

Dalby samhälle

Genarps samhälle

Veberöds samhälle

Staffanstorps samhälle

Åkarp och Arlöv

Bunkeflo strand och Klagshamn

Vellinge samhälle

Höllviksnäs

Svedala köping

Anderslövs samhälle

Skurups köping utom Svaneholm och Sandåkra
Skivarp

Rydsgårds samhälle
Köpingebro
Sjöbo samhälle
Lövestad
Malmö

Lund med viss bebyggelse intill staden

Ystad

Trelleborg

Skanör

Hallands län

Halmstad

Varberg

nr 98

Kommun

Hälsingborgs stad
Landskrona stad
Eslövs stad
Höganäs stad
Bjuvs köping
Furulunds köping
Kävlinge köping
Hörby köping
Höörs köping
Svalöv
Marieholm
Ödåkra
Väsby
Billesholm

Lomma köping

Södra Sandby

Dalby

Genarp

Veberöd

Staffanstorp

Burlöv

Bunkeflo

Vellinge

Räng

Svedala köping
Anderslöv
Skurups köping
Vemmenhög
Rydsgård
Herrestad
Sjöbo köping
Östra Färs
Malmö stad
Lunds stad och Staffanstorps
kommun
Ystads stad
Trelleborgs stad
Skanör med Falsterbo
stad

Halmstads stad
Varbergs stad

Kungl. Maj:ta

Tätort

Falkenberg utom Skrea

Kungsbacka

Laholm

Oskarström

Getinge samhälle

''proposition nr 98

Kommun

Falkenbergs stad
Kungsbacka stad
Laholms stad
Oskarströms köping
Getinge

hus)

Stenungsunds samhälle
Göteborg med Toltorp, Krokslätt,
Bäckedalen

Fiskebäck, Näset, Kvillängen med
Tingstad med Bällskär och Östra
dalen med Skälltorp
Mölndal
Kungälv
Marstrand

Landvetter
Råda
Kållered
Askim

Göteborgs stad och Säve
kommun
Stenungsund

Göteborgs stad, Mölndals
stad samt Partille
och Tuve kommuner Västra

Aröd,

Aröd, Backa Göteborgs

stad
Mölndals stad
Kungälvs stad
Marstrands stad

Göteborgs och Bohus län

Södra inspektionsområdet

Landvetters samhälle
Mölnlycke
Kållereds samhälle
Askims samhälle och Hovås

Lillhagen (med S:t Jörgens och Lillhagens sjuk Partille

och

Norra inspektionsområdet

Uddevalla utom Björkbäck-Grindhults skolområde Lysekil

utom Lyse
Strömstad

Ljungskile-Lyekornas samhälle
Gravarne-Tångens samhälle
Grundsunds samhälle
Smögens samhälle
Hunnebostrand
Munkedals samhälle
Grebbestad

Uddevalla stad
Lysekils stad
Strömstads stad
Ljungskile
Södra Sotenäs
Skaf tö
Smögen
Tossene
Munkedal
Tanum

Älvsborgs län

Norra inspektionsområdet

Bengtsfors
Billingsfors
Brålanda samhälle
Bäckefors samhälle

Bengtsfors köping
Steneby och Lelång
Brålanda
Bäckefors

Kungl. Maj:\

Tätort

Dals Långed
Dals Rockstock
Ed med Äng
Färgelanda samhälle
Halvordstorp

Mellerud utom Kambol och Järn

Trollhättan

Vargön

Vänersborg utom Grunnebo och R
Åmål

''proposition nr 98

Kommun

Steneby
Kroppefjäll
Dals Ed
Färgelanda
Södra Väne
Melleruds köping
Trollhättans stad
Västra Tunhem
Vänersborgs stad
Åmåls stad

Västra inspektionsområdet

Alingsås utom Lygnared

Kinna

Skene

Lilla Edet

Surte

Älvängen

Aspenäs

Vårgårda samhälle
Nol

Lerums samhälle
Tollered
Alafors
Floda

Örby samhälle
Bohus
Agnesberg
Bollebygds samhälle
Kinnahult

Alingsås stad

Kii\na köping

Skene köping

Lilla Edets köping

Nödinge

Starrkärr

Lerum

Vårgårda

Starrkärr

Lerum

Skallsjö

Starrkärr

Skallsjö

Örby

Nödinge

Angered

Bollebygd

Kinna köping och Örby
kommun

Östra inspektionsområdet

Herrljunga samhälle

Dalsjöfors

Sjömarken

Sandared
Fritsla samhälle
Svenljunga samhälle
Limmareds samhälle
Tranemo samhälle
Borås utom Funningens, Ryssnäs,
Viareds skolområden
Ulricehamn utom Brunn

Herrljunga köping
Toarp

Borås stad och Sand
hults kommun
Sandhult
Fritsla

Svenljunga köping

Limmared

Tranemo

Transås och

Borås stad
Ulricehamns stad

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

Tätort Kommun

Skaraborgs län

Östra inspektionsområdet

Falköping

Hjo

Skövde

Tidaholm

Tibro

Töreboda utom Bäck, Fredsberg och Hubberud

Karlsborg

Skultorps samhälle

Hova samhälle

Habo samhälle

Stenstorps samhälle

Västra inspektionsområdet

Grästorps samhälle

Nossebro

Vara

Götene samhälle
Gullspång

Mariestad utom Leksberg

Lidköping

Skara

Falköpings stad

Hjo stad

Skövde stad

Tidaholms stad

Tibro köping

Töreboda köping

Karlsborg

Skultorp

Hova

Habo

Stenstorp

Grästorp
Essunga
Vara köping
Götene köping
Annehärad och Visnum
Mariestads stad
Lidköpings stad
Skara stad

Värmlands län

Västra inspektionsområdet
Arvika

Säffle utom Tveta
Årjäng

Charlottenberg

Åmotfors med Kroppstadsfors

Mellersta inspektionsområdet

Segmon och Slottsbron
Forshaga samhälle
Torsby
Skåre

Grums med Slottsbron
Skoghall

Karlstad (med Råtorp och Älvåker)

Munkfors samhälle och Munkeryd

Edsvalla och Vålberg

Molkom

Kil

Sunne

Deje

Skattkärr

Arvika stad
Säffle stad
Årj ängs köping
Eda

Eda och Älgå

Forshaga köping

Fryksände

Grava

Grums

Hammarö

Karlstads stad

Munkfors

Nor

Nyed

Stora Kil

Sunne köping

Ullerud

Östra Fågelvik

Kungl. Maj:ts proposition nr

Tätort

Östra inspektionsområdet

Storfors

Nykroppa

Lesjöfors

Kristinehamn utom Varnumsdelen
Filipstad

Hagfors utom Torsbydelen

Örebro län

Södra inspektionsområdet

Lillan

Pålsboda

Laxå samhälle

Vretstorp och Östansjö

Hallsberg

Fjugesta

Örebro (med Adolfsberg) utom Karlslund och
Eker
Kumla

Askersund utom Ljungås
Norra inspektionsområdet

Karlskoga utom Högåsen, Linnebäck, Stenbäcken,
Lonnhyttan, Kedjeåsen, Granbergsdal, Skråmmen,
Karlsdal och Sibbo
Lindesberg
Nora

Degerfors utom Strömtorp, Knutsbol och Älgåsen
Hällefors utom Sikfors, Skålen, Sången, Silvergruvan,
Sävsjön och Pansartorp
Kopparberg (med Riggards)

Fellingsbro samhälle
Frövi

Grythyttans samhälle
Bångbro och Ställdalen

Västmanlands län

Arboga utom Säterbo
Fagersta utom Åvestbo och Hedkärra
Hallstahammar utom Bergs, Kyrkskolans, Näslunds
och Trångfors skolområden
Fjärdhundra samhälle
Kolbäcks samhälle och Kvicksund
Kolsva bruk
Kungsör

Kommun

Storfors köping

Kroppa

Rämmen

Kristinehamns stad
Filipstads stad
Hagfors stad

Axberg
Sköllersta
Laxå köping
Viby

Hallsbergs köping
Lekeberg

Örebro stad
Kumla stad
Askersunds stad

Karlskoga stad
Lindesbergs stad
Nora stad
Degerfors köping

Hällefors köping
Kopparbergs köping och
Ljusnarsbergs kommun
Fellingsbro
Näsby
Grythyttan
Ljusnarsberg

Arboga stad
Fagersta stad

Hallstahammars köping

Fjärdhundra

Kolbäck

Kolsva

Kungsörs köping

Kungl. Maj ds ''proposition nr 98

Tätort Kommun

Köping	Köpings stad
Tärnsjö	Nora
Norbergsby och Kärrgruvan	Norberg
Ramnäs bruk och Virsbo bruk	Ramnäs
Sala utom Broddbo och Saladamm	Sala stad
Skinnskattebergs samhälle	Skinnskatteberg
Skultuna bruk	Skultuna
Surahammar	Sura
Tillberga samhälle	Tillberga
Morgongåva	Vittinge
Västerfärnebo kyrkby	Västerfärnebo
Heby	Västerlövsta
Västerås utom Skerike, Badelunda och Lundby	Västerås stad
Åby Kopparbergs län	Östervåla
Västra inspektionsområdet
Smedjebacken med Morgårdshammar	Smedjebackens köping och Norrbäcke kom-mun
Ludvika	Ludvika stad
Lyckåker och Östansbo	Ludvika landskommun
Grängesberg och Björkås	Grangärde
Fredriksberg	Säfsnäs
Vansbro och Dala-Järna Malungs samhälle samt Mobyns, Hole och Kyrk-	Järna
skolans skolområden	Malung
Östra inspektionsområdet
Avesta	Avesta stad
Borlänge Falun (med Slätta, Stenslund, Daglöstägten och	Borlänge stad
Slussen)	Falu stad
Hcdemora	Hedemora stad
Säter utom Bispberg och Kullsveden	Säters stad
Krylbo	Krylbo köping
Horndal	By
Fors och Karlbo	Folkärna
Skogsbo med Rutbo och Högbo	Grytnäs
Långshyttan	Husby
Korsnäs, Grycksbo, Hälsinggården med Haralds-	Stora Kopparberg och
bo, Främby med Källviken och Österå Romme, Ornäs, Gylle, Bro, Söpnarby, Västanäng,	Vika
Svärdsjö och Alsbäck	Stora Tuna
Brunna och Västerby	Hedemora landskommun

Kungl. Maj:ts -proposition nr 98

Tätort

Norra inspektionsområdet

Bjursås kyrkby och Sågmyra
Boda kyrkby och Ovanmyra
Rönndalen (med Enviksbyn)

Idre Kyrkby
Särna kyrkby

Leksands Nore t, Åkerö, Övermo, Romma, Ulvi,
Tible, Häradsbygden och Djura
Mora samhälle, Morkarlby, Tuvan, Färnäs, Nusnäs,
Östnor, Öna, Bjäkenbacken och Vika
Morastrand
Östanvik och Furudal

Kyrkbyn, Trunna, Born, Hansjö och Skattungbyn Rättviks

samhälle (med Lerdal), Vikarbyn, Söderås,
Ingels, N. och Ö. Gärdsjö
Siljansnäs samhälle
Sollerö (området på ön)

Borgärdet och Linghed

Kommun

B j ursås

Boda

Enviken

Idre

Särna

Leksand

Mora

Morastrands köping
Ore

Orsa

Rättvik

Siljansnäs

Sollerön

Svärdsjö

Gävleborgs län

Södra inspektionsområdet

Gävle (med Strömsbro, Stigslund och Bomhus)

Sandvikens stad utom Överbyn

Storvik

Hofors brukssamhälle
Hagaström och Hemlingby

Gävle stad
Sandvikens stad
Storviks köping
Hofors
Valbo

Mellersta inspektionsområdet
Alfta samhälle

Kyrkbyn samt Arbrå och Vallsta samhällen
Bollnäs

Ren, Granberg (med Säversta) och Lottefors

Kilafors och Landa

Kyrkbyn-Gruvbyn

Vågbro

Edsbyn och Roteberg
Lingbo

Marmaverken (med Kingsta), Bergvik-Vansäter,
Mohed, Östanbo, Ljusne-Ala (med Ljusne bruk),
Vallvik samt Inas, Håfs, Hedens, Ellnes och
Onsängs skolområden
Söderhamn (med Stugsund och Sandarne)

Alfta

Arbrå

Bollnäs stad

Bollnäs landskommun

Hanebo

Los

Norr ala

Ovanåker

Skog

Söderala

Söderhamns stad

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

Tätort

Kommun

Norra inspektionsområdet

Bergsjö samhälle
Lund och Näsviken
Färila

Hudiksvall utom Idenor
Björka

Järvsö samhälle
Ljusdal

Ljusdal (med Hovsberg, Vij och Nore) samt Tallåsen -

Bergsjö

Forsa

Färila-Kårböle
Hudiksvalls stad
Hälsingtuna
Järvsö

Ljusdals köping
Ljusdals landskommun

Västernorrland» län

Södra inspektionsområdet

Sundsvall

Ånge

Vivsta, Fagervik, Sörberge, Bergeforsen och Sandama Skönsberg,

Johannedal, Skönvik-Sund och Tunadal Vi-Alvik Söråker-Strand Njurundabommen,

Nolby-Kvissle, Svartvik och
Stockvik

Granlo-Högom, Bergsåker och Nacksta

Fränsta och Lj ungaverk

Matfors

Sundsvalls stad
Ånge köping

Timrå köping

Sköns köping

Alnö

Hässjö

Njurunda

Selånger

Torp

Tuna

Mellersta inspektionsområdet

Härnösand

Kramfors

Sollefteå utom Multrå
Långsele samhälle
Ramsele samhälle
Hoting

Norra inspektionsområdet

Järved och Högland

Husum

Krånge

Mjällom

B jästa

Själevads samhälle, Alfredshem,
änget, Gene, Sund och Österås
Örnsköldsvik

5 — Dihang till riksdagens protokoll 1055

Härnösands stad
Kramfors stad
Sollefteå stad
Långsele
Ramsele
Tåsjö

År näs

Grundsunda

Junsele

Nordingrå

Nätra

Domsjö, Guli Själevad Örnsköldsviks

stad

( samt AV 98

Kungl. Maj.ts proposition nr

Tätort

Jämtlands län

Södra inspektionsområdet

Svenstavik
Brunflo samhälle
Bräcke samhälle
Hornsberg
Hammarstrand
Gällö och Pilgrimstad
Sveg

Östersund

Bispfors och Bispgården
Ilede samhälle
Ytterhogdal
Kälarne samhälle
Funäsdalen

Norra inspektionsområdet

Krokom (med Hissmofors)

Söre

Hammerdals samhälle

Strömsund (med Bredgård) och Ulriksfors

Gäddede

Mörsils samhälle (med Äggfors)

Järpen

Västerbottens län

Södra inspektionsområdet

Nordmalings samhälle och Rundvik

Hörnefors samhälle

Bjurholms samhälle

Vännäsby

Vännäs

Obbola och Holmsund
Sävars samhälle
Dorotea samhälle
Åsele samhälle
Umeå

Teg och Backen

Mellersta inspektionsområdet

Hällnäs, Vindeln och Tvärålund

Robertsfors

Ånäset och Flarken

Burträsks samhälle, Bygdsiljum och Nedre Åbyn
Kristineberg

Kommun

Berg

Brunflo

Bräcke

Frösö köping

Ragunda

Revsund

Svegs köping

Östersunds stad

Fors

Hede

Högdal

Kälarne

Tännäs

Rödön

Lit

Hammerdal

Ström

Frostviken

Mörsil

Undersåker

Nordmaling

Hörnefors

Bjurholm

Vännäs landskommun

Vännäs köping

Holmsunds köping

Sävar

Dorotea

Åsele

Umeå stad
Umeå landskommun

Degerfors

Bygdeå

Nysätra

Burträsk

Lycksele landskommun

Kungl. May.ts ''proposition nr

Tätort

Stensele samhälle, Gunnarn och Storuman

Vilhelmina

Lycksele

Lövångers samhälle

Norra inspektionsområdet
Bureå samhälle

Sunnanå, Medle, Stämningsgården, Boliden, Kåge
och Kyrkobordet med Böle
Byske samhälle, Frostkåge, Östanbäck, Ostvik,
Drängsmark och Åbyn med Brännfors
Jörns samhälle

Norsjö samhälle och Bastuträsk
Malåträsk och Adak
Sorsele samhälle

Skellefteå (med Hedensbyn, Bergsbyn, Bergsholmen,
Ursviken, Furunäs och Skelleftehamn)

Norrbottens län

Södra inspektionsområdet
Piteå

Hortlax samhälle med Innimarken och BergsvikenStorfors Munksund,

Pitholm, Öjebyn och Roknäs med
Sjulnäs
Älvsbyn

Arvidsjaurs samhälle
Arjeplogs samhälle

Mellersta inspektionsområdet

Gammelstad och Bergnäset
Harads

Jokkmokks kyrkostad, Harsprånget och Porjus
Luleå (med Notviken), Mjölkudden, Skurholmen,
Svartöstaden, Malmudden och Örnäset
Boden

Svartbjörsbyn, Fagernäs och Heden

Norra inspektionsområdet

Gällivare samhälle, Malmberget, Koskullskulle,
Dennewitz och Hakkas
Kiruna C, Tuolluvaara och Vittangi
Råneå samhälle, Nicmisel och Böle
Töre samhälle, Siknäs och Sören

Kommun

Stensele

Vilhelmina köping
Lycksele stad
Lövånger

Bureå

Skellefteå

landskommun

Byske

Jörn

Norsjö

Malå

Sorsele

Skellefteå stad

Piteå stad
Hortlax

Piteå landskommun
Älvsbyns köping
Arvidsjaur
Arjeplog

Nederluleå

Edcfors

Jokkmokk

Luleå stad
Bodens stad
Överluleå

Gällivare
Kiruna stad
Råneå
Töre

Kungl. Maj:ts proposition nr 98

Tätort

Östra inspektionsområdet

Haparanda

Karungi

Juoksengi, Svanstein och Matarengi
Pajala samhälle

Kalix, Risögrund, Karlsborg, Båtskärsnäs och
Innanbäcken
Seskarö

Kommun

Haparanda stad
Karl Gustav
Övertorneå
Pajala

Nederkalix

Nedertorneå

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1955

&50255