Kungl. Maj. ts proposition nr 97
1
Nr 97
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att meddela dispens från vissa bestämmelser
i syfte att möjliggöra en ändamålsenlig
omorganisation av uppbörds- och indrivningsväsendet
i vissa städer, m. mgiven Stockholms slott den
25 februari 1955.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Per Edvin Sköld
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen redovisas en utredning berörande organisationen av städernas
uppbördsväsen och vissa därmed sammanhängande frågor. Förslag
framlägges om bemyndigande för Kungl. Maj :t att efter vissa i propositionen
angivna riktlinjer avgöra frågor om att i mindre städer stadsfogdeoch
kronokamrerartjänsterna sammanslås till en tjänst samt att meddela
erforderlig dispens från gällande bestämmelser för möjliggörande härav
ävensom av en ändamålsenlig organisation i övrigt av uppbörds- och indrivningsväsendet
i vissa städer. Dispensrätten i sistnämnda hänseende föreslås
kunna av Kungl. Maj :t i viss omfattning delegeras till riksräkenskapsverket.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 97
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 97
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 februari 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, vissa
frågor berörande organisationen av städernas uppbördsväsen m. m. samt
anför därvid följande.
I. Inledning
Då 1949 års uppbördssakkunniga med skrivelse den 27 oktober 1951 överlämnade
sitt andra betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
(SOU 1952: 1), anmälde de sakkunniga att vissa organisationsfrågor
återstod att behandla. Sedan de sakkunnigas verksamhet upphört
i enlighet med Kungl. Maj :ts beslut den 29 februari 1952, uppdrog chefen
för finansdepartementet åt landskamreraren i Stockholms län A. G. A.
Wigert att fr. o. m. den 1 mars 1952 tills vidare såsom sakkunnig inom
departementet slutföra uppbördssakkunnigas arbete. Utredningsmannen,
som den 17 december 1952 avlämnat en promemoria angående fögderiindelningen
och häradsskrivarkontorens organisation, har med skrivelse den
15 juli 1954 överlämnat en promemoria angående organisationen av städernas
uppbördsväsen m. m. och anmält, att han därigenom slutfört sitt uppdrag.
Promemorian innefattar förslag om befogenhet för Kungl. Maj:t att
medge städer med eget uppbördsväsen dispens från gällande bestämmelser
vid organisationen av städernas uppbörds- och indrivningsverk och om
rätt för kronokamrerare att uppdraga åt assistent att på eget ansvar utföra
vissa kronokamreraren åvilande uppgifter ävensom förslag om lag angående
skyldighet för städerna att hålla exekutionsbiträden. Härjämte har utredningsmannen,
utan att framlägga förslag, gjort vissa uttalanden i fråga om
kompetensen för kronokamrerare, om behovet av teoretisk utbildning för
exekutionsbiträden ävensom rörande behovet av utredning om städernas
särskilda skyldigheter och rättigheter.
Kungl. Maj. ts proposition nr 97
3
över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, Svenska
stadsförbundet, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningens Sveriges
stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens riksförbund och Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund.
II. Redogörelse för nuvarande ordning
Skillnaden mellan städer med egen uppbördsförvaltning och övriga kommuner
i avseende å organisationen av uppbördsväsendet. I magistratstäderna
har förvaltningen av åtskilliga statliga eller huvudsakligen statliga uppgifter
av ålder omhänderhafts av kommunalt anställda tjänstemän medan
enahanda uppgifter å landsbygden ombesörjts av statliga befattningshavare.
Beträffande uppbördsväsendet gällde före det nya uppbördssystemets genomförande
år 1945 att magistraten hade att svara för kronouppbörden
jämte vissa andra därmed sammanhängande uppgifter. Vanligen sköttes
dessa uppgifter av en särskild, magistraten underställd befattningshavare,
i regel benämnd kronokassör, stundom kronouppbördskassör eller kronokamrerare.
Utom arbetet med kronouppbörden hade kronokassören regelmässigt
att förrätta mantalsskrivning samt upprätta röstlängd, arbetsgivarförteckning
och pensionsavgiftsförteckning. Dessutom biträdde han ofta i
större eller mindre utsträckning vid taxeringsarbetet. En närmare redogörelse
för de dåvarande förhållandena återfinnes i 1944 års uppbördsberednings
betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet (SOU
1945: 27 s. 335 ff.).
Genom 1945 års uppbördsreform kom åtskilliga magistratsstäder att i
uppbördshänseende likställas med landsbygden. I 32 städer utbyggdes emellertid
den tidigare organisationen genom att särskilda uppbördsverk inrättades
under chefsskap av en kronokamrerare. På dessa uppbördsverk ankommer
inte blott arbetet med kronouppbörden jämte de av ålder därmed
sammanförda uppgifterna utan även uppbörden av kommunalskatten. I
samband med omläggningen bortföll magistratens ansvar för kronouppbörden.
Organisationen av indrivningsväsendet — häri medförde uppbördsreformen
principiellt inte någon ändring — är också olika för landsbygden och
för städerna. I städer med egna uppbördsverk vilar kostnaderna helt å vederbörande
stad. I övriga städer förekommer stundom att staden svarar för
kostnaderna för utmätningsmannen och hans biträden, dock att i flertalet
fall staten svarar för dessa kostnader. Samtliga städer svarar för kostnaderna
för exekutionsbiträdena. I landskommunerna svarar statsverket städse
för utmätningsmannaorganisationen under det att kostnaderna för exekutionsbiträdena
ankommer på polisdistrikten. Polisdistrikten erhåller emellertid
statsbidrag för sistnämnda kostnader med 50 procent av avlöningen
till polismän med ordinarie anställning och 20 procent av avlöningen till
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 97
icke-ordinarie polismän, varjämte staten bidrager med viss del av pensioneringskostnaderna.
Skillnaden mellan städer och landsbygd i avseende å skyldigheten att stå
för kostnaderna för exekutionsbiträdena sammanhänger med stadgandet i 1 §
2 mom. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket. Häri lämnas en definition
på vad med polisverksamhet förstås. 1 andra stycket av nämnda moment
föreskrives, att polisverksamheten å landsbygden — utöver vad som i första
stycket av samma moment angivits —- omfattar jämväl biträde vid åtgärd
1 utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning.
På landsbygden — och häri inräknas också köpingar — ombesörjes
sålunda exekutionsbiträdesgöromålen av polispersonal. Enligt 15 §
2 mom. polislagen utgick före den 1 januari 1954 statsbidrag endast till avlöning
av polismän, anställda i andra polisdistrikt än sådana som utgjordes
av städer eller köpingar med skyldighet att själva bekosta sitt polisväsen.
Genom lagen den 5 juni 1953, nr 442, har polislagen i förevarande avseende
ändrats därhän, att statsbidrag numera även utgår till köpingar och till
städer, vilkas invånarantal den 1 januari 1953 inte uppgick till minst 10 000.
Om stad eller köping den 1 januari 1953 hade minst 5 000 invånare, skall
dock statsbidraget till ordinarie polismäns avlöning inte utgå med mer än
25 procent av kostnaderna. Lagen den 5 juni 1953 har enligt föreskrift i
kungörelse den 18 december 1953, nr 726, trätt i kraft den 1 januari 1954.
De nu omnämnda ändringarna i polislagen är i här förevarande avseende
av intresse beträffande de köpingar, som tidigare enligt särskild föreskrift
själva hade att bekosta sitt polisväsen, d. v. s. samtliga köpingar som
tillkommit efter 1864. Eftersom i polisverksamheten på grund av stadgandet
i 1 § 2 mom. andra stycket polislagen ingick jämväl exekutionsbiträdesgöromål,
hade sålunda dessa köpingar att helt stå för kostnader för indrivningen
i den mån den ankom på exekutionsbiträden. Då statsbidrag numera
utgår till kostnaderna för polisverksamheten, kommer sådant bidrag automatiskt
att avse också indrivningsverksamheten.
Detta är däremot icke fallet beträffande de städer, som genom ändringen
i polislagen kommit i åtnjutande av statsbidrag till kostnaderna för polisverksamheten.
I dessa städer omfattar inte polisverksamheten exekutionsbiträdesgöromål;
ändringarna i polislagen påverkar därför inte kostnaderna för
exekutionsbiträden.
I Stockholm har på grund av den särställning i förhållande till staten, som
staden intagit, en något avvikande organisation utvecklats. De uppgifter,
varom här är fråga — de som ankommer på postverket undantagna — omhänderhas
av tre skilda kommunala verk: uppbördsverket under chefsskap
av uppbördsdirektören, mantalsverket under mantalsdirektören och indrivningsverket
under exekutionsdirektören, vilken tillika är stadsfogde. För verken
har Kungl. Maj:t den 21 november 1947 fastställt stadgor. Som lokal
skattemyndighet fungerar utom i avseende å mantalsskrivningsärenden uppbördsdirektören.
Verken lyder under direktionen för uppbördsverken i Stockholm
och kostnaderna för deras verksamhet åvilar staden. Länsstyrelsens
5
Kurigl. Maj:ts proposition nr 97
uppgifter i fråga om uppbördsväsendet ankommer i Stockholm på överståthållarämbetet.
Efter omorganisationer 1942 och 1947 belastas numera riksstaten
i princip av kostnaderna härför.
Kostnaderna för uppbördväsendet i städer med egen uppbördsförvaltning.
Kostnaderna för såväl uppbördsverken som indrivningsverken bestrides helt
av städerna, en belastning som sammanhänger med städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter gentemot staten.
I åtskilliga sammanhang har kostnadsfrågan bringats på tal och därvid
har ifrågasatts ett förstatligande av uppbördsväsendet. Detta har varit fallet
i dåvarande revisionssekreteraren, sedermera överståthållaren Torsten
Nothins år 1921 avlämnade utredning angående städernas särskilda skyldigheter
och rättigheter i förhållande till staten, i 1924 års uppbördssakkunnigas
betänkande angående rationell skatteuppbörd (SOU 1929: 17), i 1936
års uppbördskommittés betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen m. m. (SOU 1938:46) och slutligen i
1944 års uppbördsberednings betänkande med förslag till omläggning av
uppbördsförfarandet (SOU 1945:27). Uppbördsberedningen, på vars förslag
det nuvarande uppbördssystemet grundades, fann sig inte kunna framlägga
något förslag i frågan, då härför fordrades särskild utredning angående
städernas skyldigheter och rättigheter.
Organisationsförsök. I skrivelse den 20 maj 1950 bemyndigade riksdagen
Kungl. Maj :t att medgiva att indrivning, avkortning, avskrivning samt upprättande
av balanslängd beträffande skatt, böter och andra därmed likställda
medel i stad med egen uppbördsförvaltning fick, utan hinder av vad i
uppbördsförordningen eller annan av riksdagen beslutad författning stadgades,
försöksvis under viss tid ske i den särskilda ordning Kungl. Maj :t
föreskrev.
Med stöd härav har Kungl. Maj:t medgivit några städer, däribland Norrköping,
Jönköping och Halmstad, dispens från föreskrifter, huvudsakligen
avseende redovisning och bokföring av medel inom indrivningsverken. Vidare
kan omnämnas att Borås stad hos Kungl. Maj :t hemställt om dispens i syfte
att genomföra en organisation, innebärande överflyttning av vissa göromål
från indrivningsverket — huvudsakligen sådana indrivningsärenden som
inte beror av handräckning och i vilka de restförda utan att tvångsmedel behöver
anlitas erlägger utskylderna — till uppbördsverket. Denna framställning
har av vissa skäl ännu ej föranlett något Kungl. Maj :ts beslut.
Beträffande den närmare innebörden av de i de nyssnämnda städerna genomförda
organisationerna har i promemorian lämnats en redogörelse, till vilken
jag här får hänvisa.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 97
III. Av utredningsmannen gjorda uttalanden och framförda förslag
Vad först angår de allmänna principerna rörande organisationen
av städernas uppbörds väsen de torde följande
få återgivas från utredningsmannens promemoria.
Utredningsmannen, som för sin del finner en särskild utredning angående
städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten
alltjämt behövlig och av aktuellt intresse, utgår från att städerna alltjämt
skall bära kostnaderna för mantalsskrivning, uppbörd och indrivning. Under
sådana omständigheter, framhåller utredningsmannen, borde städerna
lämnas största möjliga frihet att själva organisera arbetet. Därvidlag borde
som allmänna riktlinjer gälla dels att kostnaderna i fråga inte övervältrades
på statsverket eller att statsverket eljest åsamkades ökade kostnader,
dels att säkerheten och effektiviteten i arbetet inte fick eftersättas och dels
att en viss likformighet i organisationen de olika städernas uppbördsväsende
emellan bibehölls.
Möjligheter förelåg i och för sig att organisera uppbörds- och indrivningsväsendet
så att vissa uppgifter överflyttades på staten, d. v. s. närmast länsstyrelsen.
Då städerna åtminstone tills vidare avsågs skola själva bära kostnaderna,
borde detta emellertid följaktligen inte ifrågakomma.
De arbetsuppgifter, som åvilade uppbörds- och indrivningsverken, var betydelsefulla;
för såväl det allmänna som de enskilda var det av stor vikt att
arbetet handhades korrekt och tillförlitligt. I kravet på säkerhet och effektivitet
låg dessutom en fordran på att tillbörlig kontroll fanns anordnad och
att rimliga fordringar på service tillfredsställdes.
En viss likformighet i organisationen var nödvändig med hänsyn till kravet
på enhetlighet i lagstiftningen och till den statliga kontrollen över uppbörds-
och indrivningsväsendet.
Utredningsmannen har vidare övervägt möjligheten och lämpligheten
av dispens i vissa hänseenden. Följande torde
härom få återgivas från promemorian.
Vad angår dispens för sammanslagning av stadsfogde- och kronokamrerartjänsterna
— något som ursprungligen ifrågasatts vid den förut omnämnda
omorganisationen av uppbörds- och indrivningsväsendet i Halmstad —
framhålles, att fördelen med en sådan sammanslagning skulle vara ett effektivare
utnyttjande av den högre personalen, alltså kronokamreraren och
stadsfogden. Med hänsyn härtill syntes en sådan sammanslagning endast
böra komma i fråga i mindre städer med egen uppbördsförvaltning, där båda
befattningshavarna inte kunde fullt utnyttjas för kvalificerade göromål.
Mot en sammanslagning talade en ursprungligen av 1949 års upphördssakkunniga
framförd, principiell invändning, nämligen att samme befattningshavare
då kom att svara för såväl skatternas påförande som indrivning.
Denna invändning var emellertid naturligen av mindre vikt nu än i äldre tid,
då arbetet med debitering, uppbörd och indrivning var så litet omfattande
7
Kungl. Maj.ts proposition nr .97
att det i huvudsak kunde utföras av en person. Förening av kronokamreraroch
stadsfogdetjänster hade f. ö. före uppbördsreformen förekommit i mindre
magistratsstäder. Mot en sammanslagning kunde också invändas att kronokamreraren
gentemot stadsfogden hade vissa kontrollerande uppgifter.
Efter genomförandet av 1953 års uppbördsförordning återstod emellertid
härav endast sådana som normalt måste åvila en mellaninstans i redovisningsgången.
För sammanslagning talade utom att städerna bereddes möjligheter
till besparingar den omständigheten, att stadsfogdens och kronokamrerarens
arbetsuppgifter i viss man maste betraktas som näraliggande,
varför kombinationen stadsfogde — kronokamrerare måste anses lämpligare
än kombinationen stadsfogde — ledamot av rådhusrätt. Vidare syntes
med en sammanslagning den fördelen kunna vinnas, att genom en inbesparing
av lönen för en tjänsteinnehavare den, som övertog den andres arbetsuppgifter,
kunde beredas en jämförelsevis hög löneställning. Härigenom tillskapades
ökade möjligheter att erhålla en väl kvalificerad innehavare av
befattningen i fråga.
Med stöd av sina överväganden finner sig utredningsmannen böra föreslå,
att de städer med egen uppbördsförvaltning, som har ett invånarantal av
högst omkring 25 000 och vilka inte lämpligen kunde föras till fögderi, skall
efter särskild dispens tillåtas inrätta kombinerade stadsfogde- och kronokamrerartjänster.
Den ordning, som ifrågasatts beträffande Borås, enligt vilken kronokamreraren
skulle övertaga den indrivning, som endast fordrade inkassering och
inte förutsatte begagnande av tvångsmedel, var enligt utredningsmannen
icke önskvärd. Däremot syntes intet vara att invända mot den i Borås redan
nu tillämpade rutinen, enligt vilken kronokamreraren vid restlängdsutskriften
bl.a. framställde en kravskrivelse till den restförde med anmaning att
inbetala det restförda beloppet till indrivningsverket.
Erfarenhet saknades ännu rörande den verkan 1953 års ändringar i uppbördssystemet
kunde komma att medföra. Med hänsyn härtill och på grund
av de skiftande förhållandena i olika städer var det inte möjligt att nu söka
angiva en normalorganisation för uppbördsväsendet i städerna. Organiserandet
av verksamheten borde överlåtas åt städerna själva. För att tillgodose
städernas berättigade krav på största möjliga frihet att ordna sitt uppbördsväsende
på ett smidigt sätt fann utredningsmannen att eu möjlighet att medge
dispens från gällande bestämmelser borde inga som ett normalt led i
Kungl. Maj :ts befogenheter beträffande uppbördsväsendet. Det var inte möjligt
att detaljerat reglera innehållet av en sådan befogenhet genom en uppräkning
av de bestämmelser beträffande vilka dispens borde kunna meddelas
eller, eventuellt, de som borde vara indispensabla.
Under hänvisning till de förut refererade allmänna principerna föreslår
därför utredningsmannen, att Kungl. Maj :t skall erhålla en allmän befogenhet
att meddela städerna dispens från gällande bestämmelser angående
uppbörd under förutsättning att statens kostnader inte i avsevärd mån därigenom
ökas, att effektiviteten och säkerheten i arbetet inte minskas och alt
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 97
en viss likformighet över hela riket i organisationshänseende bibehålies. Möjligheterna
att medge dispens borde avse såväl bestämmelser å uppbördsverkens
som å indrivningsverkens arbetsområden.
Utredningsmannen har vidare i samband med personalförhållandena i
uppbördsverken framhållit, att det åtminstone i de större städerna kunde
föreligga behov av att assistenter i viss utsträckning förordnades att på eget
ansvar utföra vad i visst hänseende åvilade kronokamrerare. Det rörde sig
här om uppgifter, som tidvis återkom, t. ex. att förrätta mantalsskrivning,
upprätta röstlängd m. m. eller om uppgifter, som ingick som ett led i det
dagliga arbetet, t. ex. att utfärda bevis av olika slag, upprätta dagsbotsuppgifter
m. m. Speciellt i sistnämnda hänseende borde ett visst behov föreligga
att avlasta kronokamrerarna rutinuppgifter. Det syntes utan risk kunna
uppdragas åt länsstyrelserna att efter förhållandena i varje särskilt fall
på framställning av kronokamrerare medge att uppgifter av nu nämnt slag
tick uppdragas åt assistent att av denne utföras på eget ansvar, och utredningsmannen
föreslår att föreskrifter härom intages i kungörelsen den 29
mars 1946 om kronokamrerare.
Utredningsmannen övergår härefter att behandla vissa andra frågor av
betydelse för städernas uppbördsväsen, nämligen frågan om kompetensen
för kronokamrerare och kompetensen för vikarie å sådan befattning, frågan
om städernas skyldighet att hålla exekutionsbiträden samt frågan om utbildning
av exekutionsbiträden.
Vad först angår frågan om kompetenskraven för kronokamrerare
och vikarie för kronokamrerare erinrar utredningsmannen
om att enligt kungörelsen den 29 mars 1946, nr 122, fordrades
för behörighet att erhalla befattning som kronokamrerare samma kompetens
som för häradsskrivare, d. v. s. viss teoretisk utbildning, förvärvad å särskilt
anordnade kurser, ävensom att ha tjänstgjort å landskontor och häradsskrivarkontor
(uppbördsverk i stad) minst fyra år, därav minst ett år
å landskontor och minst samma tid med förordnade å häradsskrivartjänst
eller kronokamrerartjänst.
1944 års uppbördsberedning berörde endast i korthet frågan om kompetensen,
som föreslogs skola vara densamma som för häradsskrivare, men i remissyttrandena
höjdes röster för att juris kandidatexamen borde fordras.
Dåvarande chefen för finansdepartementet anslöt sig emellertid till de sakkunnigas
uppfattning.
Utredningsmannen, som utrönt att endast 8 av de 31 kronokamrerarna i
landet avlagt juris kandidatexamen, uttalar som sin mening, att juridisk
kompetens otvivelaktigt var önskvärd med hänsyn till de i vissa fall ganska
komplicerade rättsfrågor, som kunde uppkomma. Då beträffande stadsfogde
saknades föreskrifter härom och frågan om stadsfogdarnas kompetens
torde komma att upptagas först vid en kommande omarbetning av utsökningslagstiftningen,
hade utredningsmannen emellertid funnit det välbetänkt
att tills vidare inte ifrågasätta någon ändring av kompetenskraven för
kronokamrerare i nyss antydd riktning.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 97
Kronokamrerare utsågs av stadsfullmäktige (i vissa fall drätselkammare
eller annan kommunal nämnd) och förordnades av länsstyrelsen. Om utseende
av vikarier saknades emellertid föreskrifter. Vid utseende av vikarier
syntes emellertid i princip böra gälla samma föreskrifter som vid tillsättning
av tjänsten, d. v. s. vikarie borde utses av stadsfullmäktige (nämnd)
och förordnas av länsstyrelsen. På sina håll torde ha förekommit att vederbörande
kommunala myndigheter formlöst förordnat vikarier, därvid
inträffat att personer, som saknat teoretisk kompetens, fått vikariera. Detta
syntes inte lämpligt. Å andra sidan syntes förordnande av vikarie för kortare
tid inte behöva föreläggas stadsfullmäktige. Utredningsmannen föreslår
nu, att i kronokamrerarkungörelsen intages en föreskrift av innehåll, att
vikarie skall utses och förordnas på sätt om tillsättning av kronokamrerartjänst
är föreskrivet, dock att där utseendet av kronokamrerare inte redan
delegerats till drätselkammare eller annan kommunal nämnd, vikarie för
sammanlagt kortare tid än sex månader fick utses av drätselkammare. Genom
en föreskrift av sådant innehåll skulle garanti vinnas för länsstyrelsens
medverkan vid förordnandet av vikarie och därigenom också en garanti
för att föreskrifterna om kompetensen följdes.
Beträffande frågan om städernas skyldighet att anställa
och avlöna exekutionsbiträden framhåller utredningsmannen
följande.
Exekutionsbiträden var såväl på landet som i stad kommunala befattningshavare,
vilka uppbar lön av kommunala medel. Den väsentliga skillnaden
bestod däri, att exekutionsbiträdena på landsbygden var polismän,
till vilkas avlöning utgick statsbidrag, medan exekutionsbiträdena i städerna
särskilt anställdes och avlönades utan statsbidrag. I den förut omnämnda
utredningen angående städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande
till staten hade Nothin anmärkt att lagstadgad skyldighet för stad
att hålla exekutionsbetjänter inte fanns, men han förutsatte att sådan skyldighet
— ehuru icke fastslagen i lag — verkligen förelåg. Av intresse var
ett i Nothins utredning refererat riksdagsbeslut angående ökat statsbidrag
till exekutionsbetjäningen i Stockholm, där sådant bidrag av speciell anledning
utgått med ett mindre belopp. Proposition med förslag om höjning av
anslaget avslogs av riksdagen efter gemensam votering under uttalande, att
någon rättslig förpliktelse att svara för avlöning åt exekutionsbetjäningen i
Stockholm inte ålåg staten samt att det tillkom Stockholms stad att draga
försorg om anställande av erforderligt antal dylik betjäning för underexekutionsgöromålens
fullgörande i behörig tid och ordning.
Utredningsmannen framhåller härefter, att sedan staten genom uppbördsreformen
åtagit sig hela ansvaret för den förlust, som uppkom genom att
viss del av restantierna inte kunde indrivas i följd varav kommunernas skatteinkomster
inte längre påverkades av utfallet av uppbörden, städernas direkta
intresse av indrivningsresultatet hade upphört.
Vidare erinras om att Svenska stadsförbundet i framställning den 7 mars
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 97
1949 hemställt om lämpliga åtgärder i syfte att på statsverket överflytta ansvaret
för avlöning av exekutionsbiträden i landsrättsstäder under huvudsaklig
motivering att rådhusrätt och exekutionsverk var så intimt förenade
att skyldigheten att svara för exekutionsverket fick anses eliminerad, då
rådhusrätten slopades.
Härefter återgives följande uttalande av riksdagens revisorer i berättelse
till 1953 års riksdag angående av revisorerna gjorda iakttagelser rörande
skatteuppbörden in. in.
Orsakerna till mindre goda indrivningsresultat är i vissa fall av organisatorisk
art. På grund av polisutredningar och andra göromål av brådskande
natur kan exekutionsbiträdena på landet inte alltid ägna tillräcklig tid
åt restindrivningen. I de fall, då utmätningsman tillika är åklagare, lägger
polischefs- och åklagargöromål ofta hinder i vägen för en effektiv övervakning
av mdrivningen. Revisorerna har med tillfredsställelse uppmärksammat,
att åtgärder i vissa län vidtagits i avsikt att helt frigöra vissa befattningshavare
från polisgöromål och att utöka personalen i särskilt arbetstyngda
distrikt för att därigenom effektivisera indrivningen. Enligt revisorernas
mening torde betydande fördelar härigenom kunna uppnås. Het har
även kommit till revisorernas kännedom att myndigheterna i städerna —
dessa ha att bevilja erforderliga medel — inte alltid "visar tillräcklig förståelse
för behovet av utökad indrivningspersonal, vilket torde sammanhänga
med det förhållandet, att uppkommande skatteförluster helt åvilar statsverket.
En fördelning i någon form mellan stat och kommun av uppkommande
skatteförluster skulle måhända komma att medföra en från städernas
sida ändrad inställning gentemot restindrivningen.
Utredningsmannen säger sig ha funnit att före tillkomsten av 1925 års
lag om polisväsendet i riket rådde i avseende å städernas skyldighet att bekosta
sitt polisväsen liknande oklarhet, som alltjämt bestod beträffande skyldigheten
att bestrida kostnaderna för avlöning av exekutionsbiträden. Dåvarande
regeringsrådet S. Linnér hade emellertid i betänkande angående
omorganisation av polisväsendet (SOU 1922: 49), med stöd av föreskrift i en
»Stadga om städernas administration och upkomst i rijket» av år 1619 om
skyldighet för städerna att »hava sina svenner, som uträtta borgmästare
och råds bud», och av en genom riksarkivets försorg utförd rättshistorisk
undersökning, ansett sig kunna uttala följande:
Resultatet av den här gjorda undersökningen blir således att en sedvanerättslig
förpliktelse för städerna att bekosta sitt polisväsende fortfarande
måste anses föreligga, att medlen att framtvinga fullgörande av förpliktelsen
icke vunnit stark utbildning, men att möjligheten att använda tvångsmedel
dock icke för närvarande kan anses utesluten. Med svensk rättstillämpning
torde det föreliggande principspörsmålet icke kunna lösas definitivt annat
än genom domstols beslut beträffande förelagt vites utdömande eller annan
genom administrativt ingripande uppkommen kostnadsfråga.
I den nu förevarande promemorian framhåller utredningsmannen, att han
på grundval av de arbetsuppgifter, som enligt den rättshistoriska undersökningen
åvilat stadens svenner, funnit det med fog kunna antagas att i äldre
tid de polisiära och exekutiva funktionerna inte hölles isär på samma sätt
som i nutiden; i själva verket fortlevde på landsbygden, där exekutions
-
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 97
biträdessysslorna omhänderhades av polismän, alltjämt den sammanblandning
av dessa funktioner i en tjänst, som i äldre tid med dess lägre grad av
samhällsutveckling fick antagas ha varit regel även i städerna.
Med hänsyn härtill har utredningsmannen funnit Linnérs resultat beträffande
skyldigheten att bekosta polisväsendet gälla jämväl skyldigheten att
hålla exekutionsbiträden. På grund härav och då det ur rättvisesynpunkt
saknades anledning att befria landsrättsstäderna från denna deras skyldighet,
har utredningsmannen inte funnit det böra ifrågakomma att tillmötesgå
stadsförbundets förut berörda framställning, även om organisatoriska
fördelar kunde stå att vinna genom ett förstatligande av indrivningsväsendet.
Det hittillsvarande ovissa tillståndet hade, enligt vad därefter framhålles,
vållat åtskillig oreda. Stadsförbundet hade i sin framställning framhållit att
samtliga landsrättsstäder, som efter uppbördsreformen haft att pröva frågan
om nyanställning, hade visat ringa lust att tillmötesgå de statliga myndigheternas
krav. Indrivningsresultatet torde ha påverkats härav. Statistik,
belysande detta, kunde emellertid knappast åstadkommas. Vid länsstyrelserna
hade förhållandet emellertid uppmärksammats.
Även om — som Linnér hävdat beträffande polisväsendet före tillkomsten
av 1925 års lag — möjlighet fanns att med tvångsåtgärder inskrida mot städer,
som försummade sin skyldighet att hålla exekutionsbiträden, var det
inte troligt att sådana ingripanden i nödig omfattning kom till stånd utan
uttryckliga bestämmelser härom. Med anledning härav hade utredningsmannen
framlagt ett förslag till lag om skyldighet för städerna i riket att hålla
exekutionsbiträden in. in. Enligt denna skulle länsstyrelserna få befogenhet
att i analogi med vad som gällde om polisväsendet genom tvång göra skyldigheten
gällande.
Det av utredningsmannen utarbetade lagförslaget torde få fogas såsom
Bihang till detta protokoll.
Utredningsmannen har vidare framhållit att köpingarna ävensom de
mindre städerna med upp till 10 000 invånare genom 1953 års ändringar i
polislagen erhållit rätt till statsbidrag till polisväsendet, varvid köpingarna,
i vilka polisverksamheten omfattade även exekutionsbiträdesgöromål, kommit
i ett förmånligare läge än städerna, där exekutionsbiträdesverksamheten
var skild från polisverksamheten. Därför hade i utredningsmannens lagförslag
upptagits bestämmelser om statsbidrag, varigenom städer med upp
till 10 000 invånare skulle i förevarande hänseende jämställas med köpingarna.
Vad slutligen angår frågan om utbildning av exekutionsbiträden
framhåller utredningsmannen följande.
Från olika håll hade uttalats önskemål om att teoretisk utbildning borde
anordnas för exekutionsbiträden. Av de av 1948 års polisutbildningskommitté
föreslagna lägre (10 veckor) och högre (20 veckor) polisaspirantkurserna
innefattade den sistnämnda kursen 38 timmars undervisning i exe
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 97
kutionsrätt. Dessa kurser avsåges emellertid inte skola vara tillgängliga för
polismän på landsbygden, som uteslutande sysslade med exekutionsgöromål.
Sådana polismän borde enligt rekommendation i proposition nr 75/1954 angående
polispersonalens avlöningsförmåner in. m. tills vidare anställas som
extra ordinarie i avbidan på slutligt ställningstagande till frågan om exekutionsbiträdesverksamhetens
skiljande från polisorganisationen.
, Ett genomförande av det nyss återgivna förslaget, framhåller utredningsmannen,
skulle medföra, att endast de polismän på landsbygden, som vid
sidan av egentlig polisverksamhet sysslade med exekutionsbiträdesgöromål,
kom att i någon mån ha utbildats härför. De med exekutionsbiträdesgöromål
heltidssysselsatta befattningshavarna på landet och i städerna skulle komma
att sakna teoretisk utbildning härför. Detta förhållande skulle innebära
en allvarlig brist. Olägenheter hade redan på sina håll förmärkts, nämligen
i en viss ovilja att tillgripa de tvångsmedel — främst utmätning och införsel
— som stod till buds. I många fall kunde denna ovilja antagas bottna
i en osäkerhet beträffande de lagligen medgivna möjligheterna, som med
bättre teoretisk utbildning inte skulle behöva föreligga. Det var därför angeläget
att bereda exekutionsbiträdena en viss teoretisk utbildning. Närmare
överväganden låg utanför uppdraget, men frågan var enligt utredningsmannen
av sådan vikt att den borde upptagas till behandling senast i samband
med de ifrågasatta övervägandena om exekutionsbiträdesverksamhetens skiljande
från polisorganisationen.
IV. Remissyttrandena
Utredningsmannens uttalanden beträffande de allmänna principerna
rörande städernas uppbördsväsende har i den mån
de berörts i remissyttrandena lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Hallands
län framhåller, att likformighetskravet jämväl hade en viss betydelse vid ett
framtida eventuellt förstatligande av uppbördsväsendet i städerna.
Åtskilliga av de hörda myndigheterna och organisationerna säger sig finna
det angeläget, att utredningen angående städernas särskilda skyldigheter och
rättigheter snarast igångsattes.
Från remissyttrandena i anledning av vad utredningsmannen anfört och
föreslagit om möjlighet till dispens i vissa hänseenden
torde följande få här återgivas.
Beträffande förslaget om dispens för sammanslagning av stadsfogde- och
kronokamreraretjänsterna i de minsta städerna med egen uppbördsförvaltning
tillstyrkes detta eller lämnas utan huvudsaklig erinran i flertalet yttranden.
Endast länsstyrelsen i Västmanlands lån synes vilja helt avstyrka förslaget
under hänvisning till att resultatet av en sammanslagning av tjänsterna skulle
bli att tjänsteinnehavaren ägnade sitt huvudsakliga intresse åt den ena
delen av tjänsten med försummande av den andra. Länsstyrelsen åberopar
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 97
därvid de erfarenheter, som gjorts i fråga om landsfiskalerna; dessa ägnade
sig ofta åt åklagarverksamheten med ett visst eftersättande av utmätningsmannauppgif
terna.
De invändningar, som i övrigt anförts, hänför sig huvudsakligen till den
gräns på 25 000 invånare, som utredningsmannen uppställt, till allmänna betänkligheter
i avseende å indrivningens effektivitet och till svårigheten att
förvärva en på båda områdena insatt person som innehavare av den sammanslagna
tjänsten.
I fråga om den förordade gränsen har länsstyrelsen i Södermanlands län
ifrågasatt om den icke vore för hög, och följaktligen gjorde det svårt för en
befattningshavare att bemästra de kvalificerade uppgifterna på båda verksamhetsområdena.
— Liknande invändningar har framförts av länsstyrelsen
i Uppsala län, som uttalar att invånarantalet ej alltid gav ett uttryck för arbetsbördans
storlek, av länsstyrelsen i Kristianstads län, av magistraten i
Kristianstad såvitt avsåg denna stad, av stadsfogden i Kristianstad, av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som ifrågasätter om gränsen inte borde
dragas vid 20 000 invånare, och av stadsfogden i Kristinehamn, som framhåller
att en sammanslagning av tjänsterna i städer med 25 000 invånare medförde
krav på kvalificerade assistenter.
Överståthållarämbetet, direktionen för Stockholms stads uppbördsväsen,
Svenska stadsförbundet och Svenska exekutionsmännens riksförbund håller
före att möjlighet till dispens borde gälla även större städer om därigenom
organisatoriska eller ekonomiska vinster kunde ernås. Direktionen omnämner,
att i Stockholm pågick undersökningar för sammanslagning av i första
hand mantals- och uppbördsverken, varvid jämväl möjligheterna att med
det sammanslagna verket samordna indrivningsverket undersöktes.
Länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Örebro och Gävleborgs län förklarar
sig hysa vissa farhågor för ett försämrat indrivningsresultat men då det
ej kunde anses uteslutet att förutsättningar för sammanslagning i vissa fall
kunde föreligga, var det inte något att erinra mot att en möjlighet till dispens
skapades, vilken emellertid borde tillämpas restriktivt. Länsstyrelsen i
Södermanlands län kommer till samma slutsats under hänvisning till likformighetskravet
och konstaterar, att därest stad befanns böra föras till
fögderi denna stad skulle befrias från kostnaderna för uppbördsväsendet i
likhet med vad som skedde vid uppbördsreforinens genomförande. Kronokamreraren
i Uppsala framhåller att ingenting föreslagits om förfarandet
vid tillsättning av en sammanslagen tjänst. Eftersom kronokamreraren tillsattes
av stadsfullmäktige och stadsfogden av magistraten kunde olika beslut
tänkas, i vilket fall länsstyrelsen borde få avgöra. Då stadsfogdens lön
fastställdes av Kungl. Maj:t, borde detta också bli fallet med lönen åt innehavare
av en sammanslagen tjänst. Till förhindrande av att statsverkets
intressen eftersattes borde dispenserna avfattas så att de avsåg tid, varunder
invånarantalet understeg en viss siffra högre än 25 000.
I några yttranden framhålles vikten av tillfredsställande kompetens hos
innehavaren av en sammanslagen tjänst. Länsstyrelsen i Kristianstad finner
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 97
sålunda, att vederbörande bör ha utbildning på båda verksamhetsområdena.
Stadsfogden i Kristianstad och Föreningen Sveriges stadsfogdar anser juris
kandidatexamen erforderlig. Slutligen har bl. a. kronokamreraren i Uppsala
ansett en förutsättning för sammanslagning böra vara att endera tjänsten
är vakant.
Mot förslaget att tilldela Kungl. Maj:t en allmän befogenhet att meddela
dispenser för organisation av uppbörds- och indrivningsverk reses ingen
erinran. Riksräkenskapsverket finner väl behovet mindre genom det i samband
med 1953 års uppbördsförordning genomförda redovisningssystemet
men har icke något att erinra. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att
dispensmöjligheten bör tillämpas restriktivt och länsstyrelsen i Malmöhus
län är tveksam om avsevärda förbättringar kan genomföras på denna väg,
men finner sig böra tillstyrka förslaget, då stora svårigheter förelåg att genom
enhetliga lagbestämmelser skapa en för samtliga verk tillfredsställande
rationell ordning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län samt drätselkammaren
och kronokamreraren i Borås hävdar att dispensbefogenheten bör göras så
vidsträckt att den i Borås föreslagna organisationen kan komma under
prövning. Föreningen Sveriges kronokamrerare ansluter sig reservationslöst
medan Svenska exckutionsmännens riksförbund, som anser att dispensprövningen
bör ske restriktivt, föreslår en särskild utredning med uppdrag att
utarbeta en fast organisationsform, varvid ett antal av förbundet närmare
angivna önskemål borde beaktas.
Förslaget om möjlighet att åt assistent uppdraga vissa kronokamrerare
åvilande göromål förordas eller lämnas utan erinran av de myndigheter eller
sammanslutningar, som yttrat sig i denna fråga.
Vad härefter angår kompetenskraven för kronokamerare
och vikarie för kronokamrerare har utredningsmannens uttalanden
och förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta remissyttrandena.
Vissa erinringar har gjorts av länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,
Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Föreningen Sveriges kronokamrerare samt åtskilliga kronokamrerare
och drätselkamrar. Innebörden av dessa erinringar kan återges genom att
referera följande uttalande av Föreningen Sveriges kronokamrerare.
Föreningen finner utredningsmannens förslag, att vikarie å kronokamreraretjänst
skall utses och förordnas på sätt om tillsättning av kronokamrerare
är föreskrivet, under alla förhållanden i behov av viss modifikation.
Det är — även om frågan om större likställdhet mellan uppbördsverkstjänstemän
och motsvarande landsstatstjänstemän löses — knappast
sannolikt att formellt kompetent vikarie i alla städer och vid alla tillfällen
finnes att tillgå. Vid kortvariga ledigheter borde drätselkammare eller
annan verksstyrelse till vikarie för kronokamrerare få förordna även sådan
befattningshavare vid uppbördsverk, som icke innehar föreskriven formell
kompetens. Därest länsstyrelses medverkan även i dylika fall skulle anses
nödvändig — vilket enligt föreningens åsikt icke är fallet — torde densamma
kunna ges den formen att länsstyrelsen för viss längre tidsperiod
(minst 1 år) eller tills vidare medgåve generellt tillstånd för viss eller vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 97
15
befattningshavare vid uppbördverk att efter beslut av drätselkammare eller
annan verksstyrelse uppehålla korttidsförordnanden för kronokamreraren
vid samma verk.
«
Beträffande spörsmålet om städernas skyldighet att anställa
och avlöna exekutionsbiträden har vad utredningsmannen
föreslagit tillstyrkts eller lämnats utan huvudsaklig erinran av riksräkenskapsverket,
överståthållarämbetet och det helt övervägande antalet
länsstyrelser. Länsstyrelsen i Älvsborgs läi>, Svenska stadsförbundet och
företrädare för några städer har däremot''avstyrkt förslaget.
Från remissyttrandena i denna del torde följande få bär återgivas.
Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kristianstads, Gävleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län har uttalat, att de haft erfarenhet av att vissa städer
inte visat tillräcklig förståelse för en erforderlig utökning av indrivningspersonalen
samt att frågan vållat mycken tvekan då den varit aktuell.
— Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Värmlands och Västmanlands
län har funnit att eftersom de rationaliseringsåtgärder, som på
olika håll företagits, medfört att uppgifter, som tidigare ålegat exekutionsbiträdena,
numera handhades av kontorspersonal på exekutionsverken, lagen
syntes böra avfattas så att den omfattade jämväl sådan personal. —
Länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län har funnit det tveksamt huruvida
statsbidrag borde utgå eftersom en viss orättvisa kunde skapas städerna
emellan och under hänvisning till de favörer åtskilliga av dessa städer
utan vederlag bereddes, då de 1945 befriades från kostnaderna för mantalsskrivning
och uppbörd.
Länsstyrelsen i Älvsborg län, direktionen för Stockholms stads uppbördsväsen,
drätselkammaren i Borås och Svenska stadsförbundet, som avstyrker
förslaget, hänvisar till att en lagstiftning skulle föregripa den kommande
utredningen om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter. Svenska
stadsförbundet, som funnit sig kunna acceptera förslaget såvitt det avser
statsbidrag som ett provisorium, vilket då jämväl borde omfatta kontorspersonal
på exekutionsverken, anför:
Styrelsen kan i denna del icke biträda utredningsmannens förslag. Såsom
utredningsmannen framhållit är hela frågan om ansvaret för mantalsskrivning,
uppbörd och indrivning beroende på spörsmålet om städernas
särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Att i avvaktan
på en utredning som klarlägger dessa frågor nu införa en lagstadgad
skyldighet för städerna att hålla exekutionsbiträden kan icke anses påkallat.
Ej heller kan det med fog göras gällande att en dylik lagstadgad skyldighet
vore oundgängligen nödvändig, därför att städerna för närvarande
skulle ha eftersatt sin uppgift att hålla exekutionsbiträden. Styrelsen hävdar
därför bestämt, att någon särskild reglering av skyldigheten att hålla
exekutionsbiträden för närvarande icke är motiverad. Städerna böra således
fortfarande få ordna denna angelägenhet på sätt som i varje särskilt
fall befinnes lämpligast. Såsom förbundsstyrelsen tidigare i flera sammanhang
framhållit är ett uppklarande av frågan om städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter eu nödvändig förutsättning för att hithörande reformfrågor
varaktigt skola kunna lösas i hela sin räckvidd.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 97
Av nu redovisade orsaker bör även utredningsmannens förslag om visst
statsbidrag till städerna för hållande av exekutionsbiträden ses som en rent
tillfällig anordning. Styrelsen kan för sin del godtaga dessa bidrag såsom
ett provisorium i avvaktan på frågans slutgiltiga lösning. Bidrag bör emellertid
enligt styrelsens åsikt icke endast utgå till exekutionsbiträdestjänster
i egentlig mening utan jämväl till skrivbiträden och annan kontorspersonal
inom exekutionsverken. Det kan nämligen icke anses rimligt, att de städer
som genom rationalisering av kontorsorganisationen till förmån för det
egentliga indrivningsarbetet velat befria exekutionsbiträdena från vissa rutinmässiga
kontorsgöromål därigenom skulle komma i ett försämrat läge
beträffande rätten till statsbidrag.
Vad till sist angår utredningsmannens uttalanden om behovet av
utbildning av exekutionsbiträden, har dessa uttalanden inte
föranlett några erinringar i remissyttrandena. I åtskilliga yttranden har
behovet av sådan utbildning starkt understrukits.
V. Departementschefen
Mot vad utredningsmannen anfört beträffande de allmänna principerna
rörande organisationen av städernas uppbördsväsen
har jag icke något att erinra. Åtminstone för närvarande
måste man utgå från att städerna tills vidare skall stå för kostnaderna
i hithörande hänseenden. Jag vill emellertid förutskicka, att jag inom
kort kommer att jämlikt erhållet bemyndigande igångsätta en förnyad utredning
rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter gentemot
staten. Det är angeläget att denna invecklade fråga bringas till en lösning.
Jag vill tillägga att de ståndpunktstaganden, som i förevarande sammanhang
måste göras, inte bör ändra utgångsläget för nämnda utredning eller
binda densamma i dess överväganden.
Beträffande förslaget om rätt för Kungl. Maj:t att i vissa
fall meddela dispens i hithörande hänseenden får jag
framhålla följande.
Trots att genom 1953 års ändringar i uppbördsförfattningarna behovet
av särskild befogenhet för Kungl. Maj :t att medge dispens för organisation
av uppbörds- och indrivningsväsendet i städer minskat, torde ett visst behov
därav alltjämt föreligga. Åtskilliga dispensärenden har under de senaste
åren varit aktuella och i flertalet fall med tillämpning av det i förenämnda
riksdagsskrivelse den 20 maj 1950 lämnade bemyndigandet, vilket
emellertid är av provisorisk karaktär, föranlett meddelande av dispens. Det
har vidare upplysts att organisationsundersökningar, avseende speciellt indrivningsverken,
pågår inom flera städer. All anledning finnes att underlätta
städernas strävan att så rationellt som möjligt ordna den verksamhet,
som bedrives inom uppbörds- och indrivningsverken. För att på ett
smidigt sätt kunna göra detta fordras befogenhet att medge dispenser från
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 97
vissa bestämmelser i gällande författningar. Det genom berörda riksdagsskrivelse
lämnade bemyndigandet att försöksvis medge dispens bör därför
ersättas med en rätt tills vidare att meddela dispens, där sådan med iakttagande
av förut angivna allmänna principer finnes böra ifrågakomma.
1 1950 års riksdagsskrivelse medgavs Kungl. Maj :t rätt att meddela ifrågakommande
dispenser. Även nu synes lämpligt att dispensprövningen kan
göras av Kungl. Maj:t, men det synes även önskvärt att Kungl. Maj :t gives
rätt att delegera dispensgivningen till riksräkenskapsverket, nämligen för de
fall då i huvudsak samma fråga uppkommer som tidigare varit under Kungl.
Maj :ts prövning. Det må tilläggas att riksräkenskapsverket genom sina allmänna
tjänsteåligganden har de bästa möjligheter att bilda sig en uppfattning
om lämpligheten från skilda synpunkter av framförda omorganisationsförslag.
Frågan om sammanslagning av stadsfogde- och kronokamrerartjänst
synes med hänsyn till sin beskaffenhet dock inte böra avgöras av
annan än Kungl. Maj :t.
Vidkommande omfattningen av den befogenhet, varom bär är fråga, är
jag ense med utredningsmannen. Det kan synas som om, då utredningsmannen
föreslår att i mindre städer med egen uppbördsförvaltning fråga om
sammanslagning av kronokamrerar- och stadsfogdetjänster skall prövas
först sedan det utrönts att staden ej kan föras till fögderi, detta skulle strida
mot vad utredningsmannen anfört om att staten inte skall belastas med
kostnader för uppbörd och indrivning i de berörda städerna. Om städerna
skulle föras till fögderi, innebar nämligen detta — som länsstyrelsen i Södermanlands
län påpekat — att kostnaderna för mantalsskrivning och uppbörd
kom att åvila staten. Emellertid fördes år 1945 åtskilliga magistratsstäder,
vilka tidigare stått för dessa kostnader, utan vederlag till fögderi.
Om nu efter fortsatt undersökning undantagsvis ytterligare någon eller
några städer skulle finnas böra föras till fögderi, kan sägas att detta innebär
allenast en omprövning av den lämpliga räckvidden av 1945 års beslut.
Därest en dylik överföring skulle ske, torde å andra sidan de ekonomiska
konsekvenserna härav kunna övervägas vid den förut omnämnda utredningen
rörande städernas skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten.
Jag är vidare ense med de myndigheter, som uttalat att dispenser speciellt
för sammanslagning av tjänster bör meddelas restriktivt. Med hänsyn
till den nyssnämnda utredningen rörande städernas förhållande till staten
är det av viss vikt att ingenting företages, som kan öka svårigheterna
att genomföra de åtgärder vilka utredningsresultatet kan motivera. Sammanslagning
av tjänster synes därför endast undantagsvis böra förekomma
och då endast i de allra minsta städerna. Vad kronokamreraren i Uppsala
anfört angående förfarandet vid tillsättning av sammanslagen tjänst och
om godkännande av lön är spörsmål, som torde få beaktas i samband med
ett eventuellt dispensmedgivande. Detsamma gäller de kompetenskrav, som
skall uppställas för innehavaren av den sammanslagna tjänsten.
2 It i h (in fi till riksdagens protokoll 19!>.r>. 1 samt. Nr 97
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 97
Ett visst behov torde föreligga, som utredningsmannen framhållit, att
avlasta vissa rutinuppgifter från kronokamrerarna genom att låta assistenter
på eget ansvar utföra sådana. Jag har inte något att erinra mot vad utredningsmannen
härutinnan föreslagit. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att genom ändringar i kronokamrerarkungörelsen möjliggöra detta.
Jag återkommer därför vid ett senare tillfälle till denna fråga.
I likhet med utredningsmannen finner jag för närvarande anledning icke
föreligga till ändring av kompetens föreskrifterna för k ronokamrerartjänst.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att genom
ändring i kronokamrerarkungörelsen reglera frågan om förordnande
av vikarier, varvid de av kronokamrerarföreningen framförda
synpunkterna bör i lämplig utsträckning beaktas.
Utredningsmannens förslag om en i lag fastställd skyldighet för
städerna att anställa och avlöna erforderligt antal
e x e k u t i o n s b i t rä de n har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga hörda
myndigheter. Därvid får anses ha vitsordats behovet av klargörande regler
i ämnet.
Med hänsyn till att frågan om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter
gentemot staten kommer att inom den närmaste framtiden prövas
i hela dess vidd, och alltså även i avseende å skyldigheten att bestrida kostnaderna
för exekutionsväsendet, finner jag emellertid för egen del övervägande
skäl tala för att i dagens läge inte genomföra den ifrågasatta lagstiftningen.
Jag har härmed inte velat uttala en mot utredningsmannens
uppfattning stridande mening beträffande det rättsliga läget i förevarande
fråga. Och jag förutsätter självfallet att även utan en lagstiftning städerna
intill dess frågan slutligt lösts ställer tillräckligt med personal till förfogande
för indrivningens effektiva bedrivande.
Vad till sist angår den väckta frågan om utbildning av exekutionsbiträdena
bestyrker vad som förekommit behovet av dylik
utbildning. Om denna utbildning lämpligen bör ske i samband med de kurser
lör landsstatstjänstemän, som anordnas av länsstyrelsernas utbildningsnämnd,
eller i annan ordning, torde få närmare övervägas vid ett senare
tillfälle.
VI. Departementschefens hemställan
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen lämna Kungl. Maj :t bemyndigande
dels att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad förut
anförts, på därom gjord framställning medgiva sammanslagning
av stadsfogde- och kronokamrerartjänsterna i stad
Kungl. Maj:ts proposition nr 97
19
under förutsättning att staden iakttager de närmare föreskrifter
och villkor, som Kungl. Maj :t äger i samband därmed
uppställa;
dels ock att, ävenledes i huvudsaklig överensstämmelse
med det förut anförda, lämna den dispens från tillämpning
av gällande bestämmelser, som visas erforderlig för genomförande
av en i det särskilda fallet såsom önskvärd och
lämplig befunnen omorganisation av uppbörds- och indrivningsväsendet
i stad samt att, i den omfattning Kungl. Maj :t
bestämmer, uppdraga åt riksräkenskapsverket att meddela
dispens som nyss sagts.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olle Lindberg
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 97
Bihang
Utredningsmannens förslag
till
lag om skyldighet för städerna i riket att hålla exekutionsbiträden m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
I stad skola tjänstemän (exekutionsbiträden) med uppgift att på sätt Konungen
närmare föreskriver biträda utmätningsman och lokal skattemyndighet
finnas anställda i den omfattning, som erfordras för behörigt ombesörjande
av utsöknings- och indrivningsverksamheten ävensom den lokala
skattemyndighetens övervakning av arbetsgivare in. m.
2 §.
Om utseende av exekutionsbiträden skola gälla de föreskrifter Konungen
utfärdar.
Stad är pliktig att skäligen avlöna de exekutionsbiträden, vilka enligt
1 § skola finnas anställda, att med skälig pension förse innehavare av befattning,
som är av stadigvarande beskaffenhet och av vilken befattningshavaren
kan antagas bliva helt sysselsatt (ordinarie befattning) samt att,
då befattningshavare avlidit till följd av skada som åsamkats i tjänsten,
till hans änka och barn utgiva skäligt familj eunderstöd ävensom till dödsboet
utbetala skälig begravningshjälp.
I samband med fastställandet av den med viss befattning förenade lönen
skall jämväl bestämmas, huruvida befattningen skall vara ordinarie.
3 §.
Beslut angående exekutionsbiträdes avlöning, pensionering, om familjeunderstöd
och begravningshjälp ävensom beslut i fråga, som avses i 2 §
tredje stycket, skola underställas länsstyrelsens prövning.
Beslut, som underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas.
Beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp
må ej ogillas på den grund att dylik förmån anses bestämd till för
lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är skäligt. Vägras fastställelse,
skall skäl därtill uppgivas.
Finner länsstyrelse, att avlöning, pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp
bestämts till belopp, som uppenbarligen icke är skäligt, eller att
stad eljest uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt denna lag, skall
länsstyrelsen hos staden göra framställning om rättelse.
Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd,
äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen
förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.
Kungi. Maj. ts proposition nr 97
21
4 §•
Till stad, som utgör eller ingår i polisdistrikt, varom i 1 § 1 mom. tredje
stycket lagen om polisväsendet i riket förmäles, utgår statsbidrag till kostnaden
för avlöning av exekutionsbiträde, som innehar eller uppehåller ordinarie
befattning, med hälften av kostnaden där staden den 1 januari 1953
icke hade minst 5 000 invånare och eljest med en fjärdedel. Konungen äger
förordna, att bidrag efter sistnämnda grund skall utgå jämväl till viss stad,
som därefter uppnår ett invånarantal av 5 000, så ock, där invånarantalet
i viss stad sjunkit under 5 000, medgiva att bidrag skall utgå med hälften av
kostnaden.
Efter motsvarande grunder utgiver statsverket bidrag till i första stycket
avsedd stads kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp samt för
sjukvård, som må tillkomma i staden anställt exekutionsbiträde vid skada,
som i tjänsten åsamkats honom.
Till kostnaden för avlöning av exekutionsbiträde, som i stad varom i
första stycket förmäles, innehar eller uppehåller icke ordinarie befattning,
bidrager statsverket med en femtedel.
Där stad ingår i polisdistrikt, som jämväl omfattar annan kommun än
stad eller köping, må ordinarie exekutionsbiträde pensionsförsäkras i statsanstalt
enligt vad därom finnes särskilt stadgat. Vill staden på annat sätt
ombesörja pensioneringen, bidrager statsverket med en tredjedel av den
utgående pensionen.
Av Konungen meddelade bestämmelser rörande rekvisition och utbetalning
av statsbidrag till polisväsendet skola i tillämpliga delar gälla rörande statsbidrag
till avlöning av exekutionsbiträden.
650487,
Stockholm 11155. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag