Kungl. Maj:ts proposition nr 89

1

Nr 89

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet; given Stockholms slott den 25 februari
1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom den föreslagna lagändringen öppnas möjlighet att i större utsträckning
än nu är fallet göra avsteg från huvudregeln vid laga skifte att
varje ägolott skall tilldelas exakt så mycket mark som svarar mot vad som
tillkommer ägolotten enligt delningsgrund.

1 Tlihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 89

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning ar

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 18 §, 13 kap. 2 § och 16 kap. 6 §
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att i lagens 13 kap. skall införas en ny
paragraf, betecknad 2 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Kan vid

1 KAP.

18 §.

— utgör samfällighet.

Finnes kostnaden för sådan jämk -

Finnes kostnaden för sådan jämkning
ej stå i skäligt förhållande till
den betydelse, det må hava för dessa
delägare att undfå vederlag i jord,
eller skulle genom jämkning ägoanordningen
mellan nyssnämnda ägolotter
bliva mindre lämplig, då må, i
den mån vederlaget icke överstiger
två procent av det uppskattade ägobelopp,
som jämlikt äldre delning
tillagts delägare, ersättning i penningar
i stället för jord tillerkännas denne,
där det kan ske utan någon delägares
förfång.

ning ej stå i skäligt förhållande till
den betydelse, det må hava för dessa
delägare att undfå vederlag i jord,
eller skulle genom jämkning ägoanordningen
mellan nyssnämnda ägolotter
bliva mindre lämplig, då må, i
den mån vederlaget icke överstiger
fem procent av det sammanlagda
uppskattade ägobelopp, som jämlikt
äldre delning tillagts och vid skiftet
enligt delningsgrund tillkommer delägare,
ersättning i penningar i stället
för jord tillerkännas denne, där
det kan ske utan någon delägares förfång.
Därvid skall vad i 13 kap. 2 §
fjärde stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

13 KAP.

2 §•

Till varje----------samma ägolott.

Finnes det för lämplig skifteslägg- Finnes det för lämplig skiftesläggning
av synnerlig vikt att till ägolott ning av synnerlig vikt att till ägolott

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

(Gällande lydelse.)

lägges visst av fastighets- eller andra
ägogränser, vägar, större diken eller
varaktiga naturliga skillnader begränsat
område, må dock, utan hinder
därav att detta område ensamt
eller tillsammans med andra till ifrågavarande
ägolott vid skiftet lagda
ägor icke jämnt svarar mot vad den
enligt delningsgrund har att bekomma,
området tilldelas ägolotten, därest
avvikelse från det envar ägolott
tillkommande ägobelopp, som därigenom
uppkommer, icke överstiger
två procent av samma belopp och sådan
avvikelse icke länder till någon
delägares förfång. Där fråga år om
delning av område, som vid lantmäteriförrättning
undantagits för gemensamt
ändamål eller eljest lämnats
oskiftat, må för fastighet, som
vid skiftet i området erhåller del, avvikelsen
utgöra högst två procent av
det ägobelopp, som motsvaras av
uppskattningsinnehållet av fastighetens
andel efter delningsgrund i det
skiftade området sammanlagt med
det fastigheten vid tidigare laga delning
tillagda uppskattade ägobelopp.

Gottgörelse för ----------

(Föreslagen lydelse.)

lägges visst område, må dock avsteg
från vad i första stycket stadgas ske,
såframt därav föranledd avvikelse
från det ägobelopp, som vid skiftet
tillkommer envar ägolott enligt delningsgrund,
icke länder till någon
delägares förfång. Vad nu sagts skall
ock gälla, därest jämkning av sådan
skiftesplan, som avses i 19 §, skulle
medföra kostnad, vilken icke står i
skäligt förhållande till den betydelse
det må hava för delägarna att erhålla
jord enligt delningsgrund. Det ägobelopp,
som vid skiftet lägges till ägolott,
må icke understiga det ägolotten
enligt delningsgrund tillkommande
ägobeloppet med mera än fem procent
eller, såvitt gäller ägolott avsedd för
bostadsändamål eller för industriell,
kommunikationsteknisk eller kulturell
anläggning eller för annat därmed
jämförligt ändamål, tjugufem
procent av sistnämnda ägobelopp.
Där fråga är om laga skifte av sådant
skifteslag, som i 1 kap. 2 § under
3 avses, skola angivna procenttal beräknas
å fastighet enligt delningsgrund
vid skiftet tillkommande ägobelopp
sammanlagt med det uppskattade
ägobelopp, som tillagts fastigheten
vid tidigare laga delning.
----stycket förmäles.

Lägges till följd av vad nu stadgats
till fastighet, som på grund av inteckning
eller eljest häftar för fordran
eller annan rättighet, ägobelopp,
vilket understiger vad som enligt delningsgrund
tillkommer fastigheten,
skall i fråga om sättet för erläggande
och fördelning av penningersättningen
samt om verkan därav vad om
expropriationsersättning är stadgat
äga motsvarande tillämpning. Så -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

framt innehavarna av samtliga sådana
fordringar och rättigheter det
medgiva eller ock uppenbart år, att
avvikelsen ej kan lända dylik innehavare
till skada, skall dock vad nu
sagts ej gälla.

2 a §.

Utöver vad som följer av vad förut
sagts må avsteg från stadgandet i
2 § första stycket äga rum, såframt
det skriftligen medgives av därav berörda
ågolotters ägare samt det ej
medför försämrad fastighetsindelning.
Det ägobelopp, som vid skiftet
lägges till ägolott, må icke understiga
det ägolotten enligt delningsgrund
tillkommande ägobeloppet med mera
än tio procent av sistnämnda ägobelopp
eller, i fall som avses i 2 § andra
stycket sista punkten, ägobelopp som
där sägs.

Häftar fastighet, vilken genom avvikelse
som avses i första stycket
skulle vidkännas minskning i ägobelopp,
på grund av inteckning eller eljest
för fordran eller annan rättighet,
må avvikelsen ej äga rum med mindre
innehavare av sådan fordran eller
rättighet lämnar medgivande till avvikelsen
eller det är uppenbart, att den
icke kan lända honom till skada.

16 KAP.

6 §.

Har vid prövning av laga skifte be- Har vid prövning av laga skifte
funnits, att delägare obehörigen fått befunnits, att delägare obehörigen
mindre ägobelopp än honom tillkom- fått mindre ägobelopp än honom tillmit,
och understiger det honom till- kommit men dock icke mindre än
lagda belopp ej med mera än två vad som kunnat oberoende av hans
procent vad enligt delningsgrund bort medgivande lägst tilldelas honom vid
laggas till hans lott, må, där jämk- skiftet, må, där jämkning i skif -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

(Gällande lydelse.)

ning i skiftet skulle medföra avsevärd
kostnad utan motsvarande fördel,
rättelse verkställas på det sätt,
att ersättning för vad som brister tillerkännes
delägaren i penningar enligt
den uppskattning, varom i 11
kap. 2 § andra stycket sista punkten
sägs, att gäldas av den eller de delägare,
som erhållit större ägobelopp
än dem tillkommit.

(Föreslagen lydelse.)

tet skulle medföra avsevärd kostnad
utan motsvarande fördel, rättelse
verkställas på det sätt, att ersättning
för vad som brister tillerkännes
delägaren i penningar enligt
den uppskattning, varom i 11 kap. 2
§ andra stycket sista punkten sägs,
att gäldas av den eller de delägare,
som erhållit större ägobelopp än dem
tillkommit. Därvid skall vad i 13 kap.
2 § fjärde stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

*

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955; dock skall vid den fortsatta
prövningen och vid rättelse av förrättning,
som avslutats före nämnda
dag, äldre lag gälla.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 december 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
samt statsrådet Hjalmar Nilson anmäler t.f. chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om utvidgad ägokravsjämkning
samt anför därvid följande.

Med skrivelse den 25 november 1953 har lantmäteristyrelsen till Kungl.
Maj .t överlämnat en inom styrelsen utarbetad promemoria (stencilerad)
angående utvidgad ägokravsjämkning, varmed åsyftas utvidgning av möjligheterna
vid laga skifte att vid utläggande av ägolotterna avvika från delningsgrunden.

över promemorian har efter remiss utlåtanden avgivits av Svea hovrätt,
agodelningsdomarna i Nedansiljans, Ovansiljans, Sevede och Tunaläns,
östra och Medelsta, Orust och Tjörns samt Gällivare domsagor, lantbruksstyrelsen
— som bifogat yttranden från lantbruksnämnderna i Kalmar läns
norra område, Kopparbergs län och Norrbottens län — länsstyrelserna i
Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs samt Norrbottens län, överlanlmätarna
i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län,
Sveriges lantmätarförening, svenska kommunal-tekniska föreningen, riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, svenska bankföreningen,
svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan samt
Sveriges allmänna hypoteksbank, vilken sistnämnda bifogat yttranden från
två hypoteksföreningar.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga detta ärende.

Gällande rätt

Enligt 13 kap. 1 § jorddelningslagen skall vid 1 a g a skifte till efterrättelse
vid skiftesläggningen upprättas en tilldelningslängd. I denna skall
angivas bl. a. dels uppskattningsinnehållet av skifteslagets samtliga ägor,
som undergått gradering, dels uppskattningsinnehållet av ägor, som skall
undantagas för gemensamt eller enskilt behov, i den mån gradering ägt rum

7

Kungl. Maj ds proposition nr 89

av dessa ägor, ävensom sättet för deras avräknande, dels den eller de delningsgrunder
som skall tillämpas och dels uppgift for varje ägolott å de
ägobelopp, som efter delningsgrund tillkommer ägolotten. Sistnämnda uppo-ift
som i tilldelningslängden framkommer efter det att markundantagen
för gemensamt och enskilt behov avräknats, kan sägas ange delagarnas

slutliga ägokrav. . ...

Principen vid laga skifte är att vid skiftesläggnmgen varje delagare skall

erhålla mark som1 svarar mot hans slutliga ägokrav. I 13 kap. 2 § forsta
stycket stadgas nämligen, att till varje ägolott skall genom skiftet laggas
det ägobelopp, som tillkommer samma ägolott. Denna princip uppratthalles
emellertid icke undantagslöst, utan jorddelningslagen medger i vissa fall
s k ägokravs jämkning, d. v. s. att avsteg göres från nyss angivna princip
och att avvikelsen i fråga om tilldelning i mark utjämnas genom penningar.

Huvudregeln om ägokravsjämkning upptages i 13 kap. 2 § andra stycket
första punkten. Som förutsättning för avsteget anges i detta stadgande att
det för lämplig skiftesläggning är av synnerlig vikt att till ägolott lagges
visst av fastighets- eller andra ägogränser, vägar, större diken eller varaktiga
naturliga skillnader begränsat område. Som villkor upptages vidare,
att den avvikelse från det envar ägolott tillkommande ägobelopp, som uppkommer
genom att området tilldelas viss ägolott, icke må överstiga två procent
av samma ägobelopp samt att avvikelsen icke får lända till någon de -ägares förfång. Stadgandet, som är indispensabelt, gäller såväl plus- som
minusavvikelse. Gottgörelse för minskning i ägovälde skall enligt 13 kap.

2 § tredje stycket utgå i penningar.

Vid laga skifte å skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 3 jorddelningslagen
_ alltså å område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt
ändamål eller eljest lämnats oskiftat eller som i vissa fall efter laga
skifte genom rågångsförrättning eller eljest tillkommit skifteslag har
man att vid sidan om huvudstadgandet iakttaga föreskrifterna i 1 kap. 18 §
andra stycket och — beträffande vissa slag av sådana skifteslag föreskriften
i 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten. Enligt 1 kap. 18 § forsta
stycket må vid skifte av samfälld mark, om denna icke lämpligen kan fördelas
mellan alla delägarna, skifteslaget uppdelas mellan några av dem eller
i sin helhet tilldelas en delägare mot vederlag, som tillägges de Övriga
delägarna genom jämkning av de ägolotter för vilka skifteslaget utgör samfällighet.
Finnes kostnaden för sådan jämkning ej stå i skäligt förhållande
till den betydelse det må ha för sistnämnda delägare att undfå vederlag i
jord eller skulle genom jämkningen ägoanordningen bli mindre lämplig, må
enligt 1 kap. 18 § andra stycket, i den män vederlaget icke överstiger två
procent av det ägobelopp som jämlikt äldre delning tillagts delägare, ersättning
i penningar i stället för jord tillerkännas denne, där det kan ske utan
någon delägares förfång. Regeln i 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten
innehåller, att där fråga är om delning av område, som vid lantmateriforrättning
undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat,
avvikelsen må för fastighet, som vid skiftet erhåller del i området, utgöra

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

högst två procent av det ägobelopp, som motsvaras av uppskattningsinnehallet
av fastighetens andel efter delningsgrund i det skiftade området sam ägobelopp1611

dCt faStigheten Vid tidiSare laga delning tillagda uppskattade

Enligt 16 kap 6 § gäller, att om vid prövning av laga skifte befunnits,
att delagare obehorigen fått mindre ägobelopp än honom tillkommit, och
et honom tillagda beloppet ej med mera än två procent understiger vad
enlig delnmgsgrund bort läggas till hans lott, rättelse må, där jämkning
i skiftet skulle medföra avsevard kostnad utan motsvarande fördel, verks
allas pa det sätt att ersättning för vad som brister tillerkännes delägaren
i penningar att galdas av den eller de delägare, som erhållit större ägobe •TVf-m?

tlIlkommit- Samma regel gäller enligt 21 kap. 48 § för rättelse
i fastställt laga skifte.

Jämkning av liknande innebörd som den förut behandlade kan förekomma
också vid andra lantmäteriförrättningar.

. Så<la» fÖrrattning är servitutsutbrytning. I 20 kap. 3 § andra stycket
staddas, att om flera vid laga delning inom ett skifteslag utlagda ägolotter
besvaras av servitut som kan utbrytas genom fristående servitutsutbrytning,
vederlagsjorden för servitutet vid sådan förrättning må uttagas från endast
n eller nagra av agolotterna. Sådan ägolott blir då berättigad till ersättning
tor det agobeiopp den avstår utöver den andel som den har att tillskjuta.
Enhgt 20 kap. 7 § forsta stycket skall ersättningen utgå i penningar om ägoe
Öppet i fråga motsvarar högst två procent av ägolotten. Utgör den frångångna
jorden storre andel av ägolotten, skall förrättningsmännen avgöra,

. ruvida eHer på vad satt från andra ägolotter inom skifteslaget jord bör
utbrytas för att tillaggas den aktuella ägolotten samt skiftet på grund därav
lamkas eller huruvida eller i vad mån ersättningen må utgöras i penningar.
Det kan, sedan skifteslag undergått laga delning, inträffa att jord frånannes
därvid utlagd agolott av anledning att jorden hör till annat skifteslag^
Agolottens agare är då enligt 20 kap. 5 § berättigad att inom viss tid
pakalia förrättning för fastställande av vederlag från Övriga ägolotter inom
kifteslaget, s k. jamkningsförrättning. På sådan förrättning är nyssnämnda
i 20 kap. 7 § forsta stycket upptagna regler tillämpliga.

Jämkning kan också ske vid ägoutbyte. Härom nu gällande regler, vilka
tillkom vid lagändring 1951, återfinnes i 8 kap. jorddelningslagen. I 1 8 upptages
en rad fall, i vilka ägoutbyte kan ske. Förutsättningen för tillåtligheten
av agoutbytet kan i samtliga fall i stort sägas vara att genom detsamma

dåah.Tnan Cr rUr arr°ndering- Enligt 1 a § får ägoutbyte äga rum också
å bestående fastighetsindelning ej överensstämmer med fastställd general p

an, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning och sådan överensstämmdse
framjas genom ägoutbytet. I samtliga dessa fall kan ägoutbytet genomforas
aven mot bestridande från ägare av berörd fastighet; denna form
av agoutbyte plagar darfor också kallas tvångsägoutbyte. Enligt 2 8 första
stycket skall de utbytta ägorna vara av lika uppskattningsinnehåll. Härn
me gives ock undantag. Enligt andra stycket i samma paragraf må

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

nämligen ägoutbytet äga rum, om skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan
ägorna uppgår till högst fem eller i fall, som avses i 1 a §, till högst
tjugufem procent av uppskattningsinnehållet av den fastighet, varifrån ägovidden
med högre uppskattningsinnehåll tages. Vederlag för vad å ena sidan
brister skall lämnas i penningar. En ytterligare förutsättning för ägoutbytet
är att det kan ske utan någon delägares förfång. För det fall att ägovidden
med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas från område samfällt
för flera ägolotter gäller den särskilda regeln, att förut angivna procenttal
skall beräknas å ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll. Särskild
regel har meddelats i fjärde stycket till skydd för inteckningshavare
m. fl. Om ägovidden med det högre uppskattningsinnehållet hör till intecknad
fastighet, skall nämligen i fråga om sättet för erläggande och fördelning
av penningersättningen samt om verkan därav vad om expropriationsersättning
är stadgat äga motsvarande tillämpning. Det sist sagda skall dock ej
gälla, om samtliga inteckningshavare så medger eller det är uppenbart att
utbytet ej kan lända inteckningshavare till skada.

I 4 § upptages regler, som medger ägoutbyte i vidare omfattning än förut
sagts. Förutsättning därför är att samtliga delägare träffar förening därom
samt att ägoutbytet ej medför försämrad fastighetsindelning eller försvårar
fastighetsindelningens genomförande enligt plan, som omförmäles i 1 a §.
Även för denna form av ägoutbyte, s. k. frivilligt ägoutbyte, gäller en gräns
för möjligheten att minska en fastighets ägovälde. Gränsen har satts vid
tio procent, beräknade enligt samma principer som anges i 2 §. Vidare har
med hänsyn till inteckningshavarna givits den regeln, att därest med utbytet
avsedd äga hör till intecknad fastighet, ägoutbytet ej må ske med
mindre inteckningshavarna lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart
att utbytet icke kan lända honom till skada.

I anslutning härtill må nämnas att fastighetsbildningslagen i fråga om
möjligheten att genomföra ägoutbyte hänvisar till jorddelningslagen. Enligt
6 kap. 8 § fastighetsbildningslagen gäller dock i det fall, som avses i
8 kap. 1 § jorddelningslagen, i stället för denna lags femprocentregel en
tioprocentregel.

Lantniäteristyrelsen

I promemorian har lantniäteristyrelsen inledningsvis framhållit,
att under de närmast förflutna åren ett stort antal partiella reformer genomförts
i jorddelningslagstiftningen. Läget kunde nu karakteriseras så att de
partiella reformernas tid vore förbi och att arbetet borde koncentreras på
skapandet av en ny fastighetsbildningslag. Detta syntes emellertid icke böra
hindra att fråga upptoges om ytterligare partiella reformer av sådan art
att de kunde beräknas ge en väsentlig effekt ur rationaliseringssynpunkt.

Inom Kopparbergs län pågingc en livlig skiftesverksamhet, som för närvarande
berörde omkring 0 000 jordägare. Skiftena omfattade cirka 200 000

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

hektar mark eller en yta motsvarande två tredjedelar av hela Blekinge.
Statsverkets totala ekonomiska insats vid dessa skiften rörde sig årligen om
ett miljonbelopp. Även inom Kalmar län och inom Norrbottens län vore åtskilliga
laga skiften av betydande omfattning under handläggning. Laga
skiften påginge också för att uppordna de invecklade fastighetsförhållandena
inom fiskelägen i Göteborgs och Bohus län.

De pågående laga skiftena representerade tillsamman en verksamhet av
sådan omfattning att det finge anses vara särskilt angeläget att denna bedreves
rationellt. Å ena sidan vore det av vikt att lagstiftningen ej föranledde
mera omfattande och tidskrävande åtgärder än vad som vore oundgängligen
nödvändigt. Å andra sidan vore det angeläget att skiftena gåve ett förstklassigt
resultat med hänsyn till att kostnaderna för såväl staten som de
enskilda jordägarna under alla förhållanden bleve relativt höga. Styrelsen
hade funnit, att skiftesverksamheten skulle avsevärt underlättas och tillika
giva rationellare resultat om reglerna för ägokravsjämkning vid laga skifte
vidgades. Den nya fastighetsbildningslagen finge antagas komma att innehålla
mera långtgående anordningar för överförande av jord mellan fastigheter.
För utformningen av dessa borde det vara värdefullt om erfarenheter
förelåge rörande verkan i praktiken av en utvidgad ägokravsjämkning.

Styrelsen har härefter till närmare granskning upptagit frågan om
behovet av vidgade möjligheter till ägokravsjämkning.

Till grund för det i 13 kap. 2 § andra stycket upptagna huvudstadgandet
om ägokravsjämkning låge planläggningstekniska skäl, d. v. s.
den ofta föreliggande lämpligheten av att ägogränser och begränsningslinjer
för tekniska anläggningar eller sådana av viss topografisk art bringades att
sammanfalla. Huvudstadgandet finge antagas vara utformat främst med
tanke på planläggningen av jordbruksfastigheter. För åkerjorden borde riktlinjen
vara den att vad som tillädes en fastighet skulle kunna brukas i lämpliga
årsskiften. Schematiskt kunde därför uppställas det önskemålet att vad
som borde tilläggas en fastighet, sedan den i första hand erhållit visst eller
vissa naturligt avgränsade områden, skulle motsvara minst ett årsskifte.
Detta innebure att det skulle erfordras möjlighet till ägokravsjämkning motsvarande
ett halvt årsskifte. Om årsskiftena utgjorde mellan sju och fem,
skulle det alltså vara önskvärt att ägokravsjämkning finge ske med ett belopp
motsvarande en fjortondel å en tiondel eller sju å tio procent av det
uppskattningsinnehåll åker som belöpte å den särskilde delägaren. Beträffande
skogsmarken kunde sägas att möjlighet till ägokravsjämkning borde,
när skogsinnehaven vore små, beredas efter något högre procenttal än nyss
nämnts. För större skogsinnehav kunde man å andra sidan reda sig med ett
lägre procenttal. För jordbruks- och skogsbruksfastigheter kunde man därför
med en viss schematisering ange behovet av ägokravsjämkning ur planläggningsteknisk.
synpunkt till fem å åtta procent av ägobeloppet.

Ett mycket stort antal bostadslägenheter berördes av nu pågående laga
skiften. Dessa bostadslägenheter vore ofta alltför ringa till sin omfattning.
Det finge anses önskvärt att sådana lägenheter utökades till rimlig storlek

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

varvid självfallet speciella lokala förhållanden — såsom exempelvis inom
västkustfiskelägena — finge beaktas. Förekomsten av de små bostadslägenheterna
medförde att det i många fall bleve svårt att få till stånd en lämplig
skiftesläggning inom vissa områden och särskilt inom skifteslagens mera
tätbebyggda delar. Svårigheterna bleve särskilt stora därigenom att man i
praktiken så gott som alltid måste respektera den befintliga bebyggelsen
in. in. inom lägenheterna. Möjligheterna till ägokravsjämkning enligt tvåprocentregeln
minskade icke nämnvärt svårigheterna. För att bemästra dessa
erfordrades en regel medgivande ett vida högre procenttal. Då fastigheterna
i fråga vore små, komme dock även mot ett relativt högt procenttal att svara
absolut taget ganska obetydliga jämkningsbelopp. En annan utväg vore att
genom köp tillföra bostadslägenheterna erforderlig tillskottsmark men ett
sådant förfaringssätt vore förenat med mycken omgång både för att få till
stånd köpen och för att genomföra erforderlig avstyckning och sammanläggning.
Det skulle därför bl. a. ur arbetssynpunkt innebära en bestämd
fördel om utökningen av bostadslägenheterna finge ske i form av ägokravsjämkning.
En sådan anordning kunde ej heller, förutsatt att den användes
med nödig varsamhet, antagas verka betungande eller besvärande. En väsentligt
vidgad ägokravsjämkning borde tillåtas för att medge den förstoring
av de minsta bostadslägenheterna, som ofta vore önskvärd ur skiftesläggningssynpunkt.
Även i fråga om bostadslägenheter med i och för sig tillfredsställande
omfattning förelåge ett påtagligt behov av en vidgad ägokravsjämkning.
Sålunda medförde omläggningar inom vägnätet ofta att
lägenhetens område måste undergå en betydande jämkning för att kunna
inpassas i skiftesplanen. Lägenheterna hade vid upplåtelsen ofta erhållit
olämplig form. De hade därefter ofta försetts med •— utom boningshus —
varjehanda anläggningar såsom uthus, brunnar. Dessa anläggningar hade
ofta förlagts invid lägenheternas yttergränser och därvid icke sällan i utskjutande
hörn av lägenhets markområde. Sålunda antydda förhållanden
minskade möjligheterna att åstadkomma en lämplig skiftesläggning, när
man såsom för närvarande vore strängt bunden av envar delägares ägokrav.

På sätt i det föregående återgivits innehåller jorddelningslagen i 1 kap.
18 § andra stycket bestämmelse om ägokravsjämkning av förrättning stekniska
skäl. Att efter skiftes avslutande ägokravsjämkning av sådan
anledning kan få förekomma framgår av 16 kap. 6 § och 21 kap. 48 §. I promemorian
har lantmäteristyrelsen föreslagit, att ägokravsjämkning av förrättningstekniska
skäl skulle få förekomma även i visst annat fall. Det ålåge
enligt 13 kap. 19 § förrältningsmännen — har styrelsen anfört — att upprätta
provisionell plan till skiftet och att utvisa denna såväl å kartan som
ock, där det begärdes eller eljest ansåges erforderligt, å marken. Det vore
en relativt enkel arbetsoperation att därvid utmärka ett område av sådan
omfattning att det ungefärligen motsvarade en delägares ägokrav. Uträknandet
av det exakta ägobeloppet för det utmärkta området innebure ej heller
någon mera betungande uppgift. När det däremot gällde att jämka gränserna
för sådana preliminärt utlagda områden därhän, att vart och ett av

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

dem skulle komma att exakt innehålla respektive delägares ägokrav, ställdes
lantmätaren vid ett större omskifte inför ett utomordentligt tidsödande
detaljarbete. Härtill komme bl. a. att man ännu på ett sent stadium av eu
skiftesförrättning ofta funne att förändringar och kompletteringar måste
vidtagas beträffande markområden som utlagts för gemensamt behov. Detta
medförde att ägokraven ändrades, varigenom nedlagt arbete på nyssnämnda
detaljarbete till väsentlig del kunde bli onyttigt. Ersattes detta med ägokravsjämkning
skulle redan härigenom kunna inbesparas avsevärd tidsåtgång.
Ytterligare fördelar kunde vinnas därigenom. Vid utstakning av långa
skifteslinjer i skogsmark komme staklinje ofta icke att träffa den avsedda
slutpunkten, varför den först utstakade linjen måste vridas, vilket medförde
åtskillig tidsspillan och ökad skogshuggning. Detta skulle i stor utsträckning
kunna undvikas, om ägokravsjämkning finge ske av förrättningstekniska
skäl.

Lantmäteristyrelsen har på nu återgivna skäl föreslagit en regel — utformad
i nära anslutning till stadgandet i 1 kap. 18 § andra stycket — av innehåll,
att ägokravsjämkning skulle få tillgripas, där flyttning mellan ägolotter
av gränslinje, som provisionellt utmärkts på skifteskartan eller försöksvis
utstakats på marken, skulle medföra kostnad som icke stode i skäligt
förhållande till den betydelse det kunde ha för vederbörande delägare
att erhålla jord enligt delningsgrund. Enligt styrelsens mening varierade
storleken av den ägokravsjämkning, som det kunde vara önskvärt att få vidtaga
av förrättningstekniska skäl, avsevärt från fall till fall. I stort sett fölle
emellertid den behövliga jämkningsmånen inom det utrymme för ägokravsjämkning
som erfordrades av planläggningstekniska skäl. För vinnande av
enkelhet och klarhet syntes man böra tillåta att sådant utrymme finge i sin
helhet utnyttjas jämväl för förrättningsteknisk jämkning.

Vidare har lantmäteristyrelsen upptagit frågan om alt genom ägokravsjämkning
möjliggöra storleksrationalisering inom jordbruket.
Styrelsen har i detta hänseende framhållit, att spörsmålet hur
omskiftesinstitutet borde samordnas med verksamheten för jordbrukets
storleksrationalisering finge anses utgöra en av de huvudfrågor som vore
att lösa vid arbetet med den nya fastighetsbildningslagen. Åtskilliga skäl av
betydande styrka syntes emellertid tala för att man redan genom en partiell
reform öppnade möjlighet att vid laga skifte utnyttja anordningen med
ägokravsjämkning som ett, låt vara begränsat, medel för storleksrationaliseringen.
Man hade i princip infört motsvarande möjlighet vid frivilligt ägoutbyte.
Redan i samband med nu pågående större laga skiften försökte man
på frivillighetens väg åstadkomma en storleksrationalisering genom frivilliga
köp och försäljningar. Ett nära samarbete ägde härvid rum mellan lantbruksnämnderna
och förrättningslantmätarna. Det hade emellertid visat sig
att denna verksamhet vore förbunden med åtskillig omgång. Verksamheten
skulle underlättas om den beträffande mindre överlåtelser finge ske i ägokravsjämkningens
form. Styrelsen förordade därför att möjlighet öppnades
att få till stånd storleksrationalisering inom jordbruket genom ägokravs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

13

jämkning. Möjligheten härtill syntes emellertid — liksom vid ägoutbyte —
tillsvidare böra få ske endast efter medgivande av berörda jordägare. I
ägokravsjämkningens form syntes — i varje fall tillsvidare samt i överensstämmelse
med reglerna för ägoutbyte — endast få ske överlåtelser av mera
begränsade ägobelopp. Om möjligheterna till ägokravs jämkning skulle vidgas
därhän att fastighet genom sådan kunde avhändas all mark inom skifteslaget
skulle svåröverskådliga och stundom mindre önskvärda konsekvenser
kunna uppstå. Fastighet, som berördes av storleksrationaliseringen inom
jordbruket, hade icke sällan andel i samfälligheter utanför skifteslaget eller
i häradsallmänning eller i allmänningsskog. Då jorddelningslagstiftningen
icke innehölle något institut för överflyttande av samfällighetsandelar mellan
befintliga fastigheter, skulle genom en obegränsad ägokravs jämkning
kunna uppkomma s. k. andelsfastigheter, vilket icke vore önskvärt. Då ägokravsjämkning
inom skogsmark återverkade på beräknandet av ståndskogslikviden
vid laga skifte och då sambanden härvidlag icke alltid torde kunna
överblickas av delägaren, skulle vidare, om återverkan genom stor ägokravsjämkning
bleve betydande, denne kunna bli eller anse sig vara missledd.
Även andra skäl betingade av bland annat stelheten i jorddelningslagens
värderingssystem talade mot en alltför kraftig utvidgning av möjligheterna
till ägokravsjämkning.

Lantmäteristyrelsen har övervägt, huruvida huvudstadgandet om ägokravsjämkning
i 13 kap. 2 § lämpligen kunde utformas i nära anslutning
till motsvarande regler för ägoutbyte. Därvid har styrelsen till en början
behandlat frågan huruvida den för ägoutbyte inom planområden gällande
tjugufemprocentregeln vore lämplig i detta sammanhang. Styrelsen har utgått
från den omständigheten att skifteslag ofta omfattade såväl ett mer eller
mindre tätbebyggt område som annan mark. Om i dylikt fall byggnadsplan
funnes upprättad för bebyggelseområdet, skulle motsvarande regler som
vid tvångsägoutbyte innebära, att en tjugufemprocentregel finge tillämpas
för att bringa fastighetsindelningen till överensstämmelse med byggnadsplanen,
medan i övrigt en femprocentregel skulle gälla. Därest man fördelade
skifteslagets mark med början inom byggnadsplanområdet, vilket medförde
att delningen skulle bringas att gå ihop annorstädes inom skifteslaget,
skulle schematiskt sett femprocentregeln bli avgörande för ägokravsjämkningen
beträffande sådana fastigheter som tillädes mark såväl inom som
utom byggnadsplanen. Om åter skiftesläggningen påbörjades annorstädes
än inom byggnadsplanområdet, skulle beträffande nyss angivna fastigheter
uppslå större möjligheter att tillämpa tjugufemprocentregeln. Ett införande
för skifte av motsvarande regler som vid ägoutbyte skulle därför medföra
viss oklarhet i rättstillämpningen. Ofta funnes icke byggnadsplan upprättad
för lälbebyggelseområde inom skiftcslaget. Vanligen väcktes då i
samband med skiftet fråga om upprättande av sådan plan, vars uppgift i
realiteten bleve att garantera alt den vid skiftet åstadkomna planläggningen
av tälbebyggelscområdet bleve effektiv för framtiden. Erfarenheten hade visat
alt det i regel vore lämpligast att arbetet med skiftesplanen och med

14

Knngl. Maj.ts proposition nr 89

byggnadsplanen bedreves parallellt. Ett fastställande av byggnadsplanen redan
under skiftet kunde däremot föregripa och försvåra lösandet av åtskilliga
planläggningsfrågor. Behovet av vidgad ägokravsjämkning inom tätbebyggelseområdet
vore därför i realiteten oberoende av huruvida byggnadsplan
funnes fastställd eller ej. Därtill koinme, att inom skifteslag kunde
finnas samlad bebyggelse, för vilken byggnadsplan kunde undvaras, men
där behov ändock förelåge att få tillämpa en vid regel för ägokravsjämkning.
Vidare finge tjugufemprocentregeln användas endast för att åstadkomma
överensstämmelse mellan fastighetsindelningen och yttergränserna för
de i byggnadsplan angivna kvarteren men icke för jämkning av fastighetsgränser
inom sådant kvarter. Styrelsen funne därför att man måste avstå
från tanken att för skifte nu införa regler beträffande ägokravsjämkning,
direkt motsvarande dem som för närvarande gällde för ägoutbyte. Däremot
syntes ägoutbytesreglerna i vissa hänseenden kunna tagas till mönster för
skiftesreglerna.

Styrelsen — som i fortsättningen först behandlat frågan om utformningen
av regeln för tvångsägokravsjämkning — har framhållit, att av
den beträffande jordbruksfastigheter ur planläggningsteknisk synpunkt erlorderliga
jämkningen om fem å åtta procent den lägre siffran hänförde sig
till större fastigheter och den högre siffran till mindre fastigheter. För de
större fastigheterna skulle man alltså kunna tillämpa samma jämkningsmån
som representerades av femprocentregeln vid ägoutbyte. En sådan regel
skulle däremot för de minsta jordbruksfastigheterna, stödjordbruken, ge
en något för snäv begränsning. Vad anginge bostadslägenheterna syntes bestämmelserna
om ägokravsjämkning icke lämpligen kunna anslutas till visst
procenttal av lägenhets ägobelopp. För de allra minsta lägenheterna skulle
nämligen ett procenttal som motsvarade de praktiska behoven ur skiftesläggningssynpunkt
bli utomordentligt högt, medan för de största bostadslägenheterna
ett avsevärt mindre procenttal skulle vara tillfyllest. Man syntes
därför få utforma bestämmelserna så, att ägokravsjämkning finge till en
början ske med ett visst grundbelopp oberoende av ägolotts storlek.

När det gällde att fastställa lämplig storlek för grundbeloppet ställdes man
inför praktiska förhållanden som växlade starkt. Sålunda kunde graderingen
inom skifteslag ske med hänsyn till markens värde ur jordbrukssynpunkt
eller, om samtliga ägor hade högre värde för annat användningssätt, med
hänsyn till detta senare värde. Om graderingen grundades på jordbruksvärdet,
komme normalt ägobeloppet för bostadslägenhet att bli lågt. Om graderingen
skedde med hänsyn till värdet såsom byggnadsmark, bleve ägobeloppet
för sådan lägenhet i regel högre. Samtidigt syntes dock förhållandet beträffande
skifteslag, som nu vore föremål för laga skifte, i stort sett vara det
att bostadslägenheternas genomsnittsstorlek vore större inom »jordbruksskifteslagen»
än inom »byggnadsmarkskifteslagen». Detta förhållande underlättade
i viss mån valet av ett gemensamt grundbelopp. Med hänsyn till
jorddelningslagens värderingssystem låge det närmast till hands att uttrycka
grundbeloppet i visst antal uppskattade ytenheter. Konsekvensen härav bleve

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

dock att spelrummet för ägokravsjämkningen omräknat i penningar i realiteten
komme att variera såväl inom skifteslag som mellan sådana. Om marken
graderats ur jordbrukssynpunkt komme nämligen en ägokravsjämkning
att föranleda penningersättningar beräknade dels på grundval av värdet
per uppskattad enhet ur jordbrukssynpunkt och dels på grundval av
eventuellt övervärde såsom byggnadsmark. Värdet per uppskattad enhet
komme därvid att variera relativt måttligt mellan skilda skifteslag, medan
däremot övervärdet redan inom skilda delar av skifteslag kunde växla starkt
och för vissa områden vara obefintligt. Om marken graderats med hänsyn
till dess värde såsom byggnadsmark kunde vidare värdet per uppskattad enhet
variera betydligt redan mellan skifteslag inom samma trakt. Det syntes
emellertid icke vara helt oegentligt att en värdemässigt sett större ägokravsjämkning
finge ske inom skifteslag eller delar av sådana med höga markvärden.
Vissa svårigheter tillstötte också om man ville hålla en ekonomiskt
sett konstant jämkningsnivå eller om man med andra ord ville uttrycka
grundbeloppet i penningar. Man syntes nämligen i sådant fall bli nödsakad
att grunda bestämmelserna om ägokravsjämkning på ett värdebegrepp inneslutande
eventuellt övervärde. En sådan anordning torde emellertid medföra
mindre lämpliga konsekvenser, då det i praktiken visat sig vara mest ändamålsenligt
att taga ställning till frågan om eventuella övervärden först efter
det skiftesläggningen verkställts, övervägande skäl syntes sålunda tala för
att grundbeloppet borde uttryckas i visst antal uppskattade ytenheter. Styrelsen
hade, efter hänsynstagande å ena sidan till behovet av ägokravsjämkning
i vissa normalfall och å andra sidan till att stötande konsekvenser måste
undvikas i ytterlighetsfall, för sin del funnit, att grundbeloppet borde kunna
sättas till trehundra uppskattade kvadratmeter.

Styrelsen har sammanfattningsvis framhållit, att ägokravsjämkningen sålunda
för de större jordbruksfastigheterna borde regleras efter en femprocentregel
samt för de minsta bostadslägenheterna efter en regel som medgåve
jämkning med ett grundbelopp på trehundra uppskattade kvadratmeter.
En gemensam regel borde emellertid skapas genom en kombination av dessa
preliminära normer. Styrelsen har därför föreslagit, att ägokravsjämkning
skulle få ske med högst trehundra kvadratmeter i uppskattning med tillägg
av fem procent av ägobeloppet för ägolotten. Regeln, som härletts med utgångspunkt
från behovet av ägokravsjämkning ur planläggningsteknisk synpunkt,
finge jämväl anses ge den jämkningsmån som vore behövlig ur förrättningsteknisk
synpunkt.

Beträffande utformningen av huvudstadgandet har lantmäteristyrelsen vidare
förordat, alt den i lagtexten nu gjorda uppräkningen av vissa planläggningsfall
finge utgå. Med hänsyn till fastighetsteknikens utveckling syntes
nämligen uppräkningen icke längre erforderlig.

I fråga om frivillig ägokravsjämkning borde gälla, att densamma
skulle få äga rum oberoende av ändamålet blott ej åtgärden medförde
försämrad fastighetsindelning. Härigenom bereddes bl. a. möjlighet
att vid skifte åstadkomma sådan förstoring av mindre bostadslägenhet, som

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

visserligen icke vore erforderlig ur skiftesläggningssynpunkt men som av
andra skäl kunde vara önskvärd. Under hänvisning till det förut återgivna
uttalandet, att i vart fall tillsvidare endast mindre överlåtelser borde få ske
i ägokravs jämkningens form, har styrelsen föreslagit, att frivillig ägokravsjämkning
borde tillåtas med högst dubbla beloppet av vad eljest kunnat
komma i fråga. En motsvarande regel gällde för frivilligt ägoutbyte. Innebörden
av förutsättningen att avvikelsen från delningsgrunden icke finge
medföra försämrad fastighetsindelning borde — liksom beträffande motsvarande
stadgande vid ägoutbyte -— vara, att de riktlinjer för fastighetsbildningen,
som kommit till uttryck i gällande bestämmelser om avstycknings
tillåtlighet, skulle iakttagas.

Styrelsen har vidare framhållit, att anordningen med ett grundbelopp i
huvudregeln för ägokravs jämkning medförde, att det teoretiskt sett bleve
H^öjligt att inlösa all mark till lägenheter, vilkas ägobelopp understege
den tillåtna jämkningsmånen. Man behövde emellertid icke befara
att detta förhållande, vilket måhända i och för sig kunde framstå såsom
en oegentlighet, komme att utlösa opåkallade ingrepp. Redan nuvarande föriångsregel,
vilken borde bibehållas, gåve erforderliga garantier härför. Härtill
komme, att det endast i sällsynta fall syntes kunna göras gällande att en
totalinlösen skulle vara motiverad av skiftesläggningsskäl. Om i undantagsfall
totalinlösen skulle ske efter jordägarens medgivande — varvid måste
vara klarlagt att sådan inlösen kunde ske utan skada för någon och utan
nackdel ur fastighetsbildningssynpunkt —• torde å andra sidan ej vara något
att erinra häremot. Ett praktiskt fall där totalinlösen skulle kunna komma
i fråga vore när delägares jordinnehav omfattade, utom annat, sådan lägenhet
på vilken han ej kunnat förskaffa sig lagfart. Möjligheterna till ägokravsjämkning
skulle därvid kunna utnyttjas så, att någon ägolott ej utlades
för lägenheten i fråga, medan motsvarande utökning skedde för de
fastigheter varav delägarens jordinnehav i övrigt bestode. Lägenheten skulle
därpå, om den vore införd i jordregistret, efter skiftets fastställelse uteslutas
ur registret.

En vidgning av möjligheterna till ägokravsjämkning i enlighet med vad
förut anförts medförde — har lantmäteristyrelsen fortsatt — behov av en
regel till skydd för inteckningshavarna. För den ägokravsjämkning,
som förutsatts kunna ske vid skifte även mot delägares bestridande,
syntes det naturligt att införa samma skyddsregler som de för tvångsägoutbyte
gällande. Frivillig ägokravsjämkning komme i regel att te sig önskvärd
från det allmännas synpunkt. Det kunde därför knappast vara lämpligt
att för denna ägokravsjämkning uppställa motsvarande regel, som gällde
vid frivilligt ägoutbyte, nämligen att ägoutbytet ginge om intet därest oskadiighetsprövningen
gåve negativt resultat och medgivande ej erhölles av inteckningshavarna.
Styrelsen föresloge därför att motsvarande skyddsregler
som vid tvångsägoutbyte uppställdes att gälla även för frivillig ägokravsjämkning.
Vid prövning huruvida inteckningshavare kunde lida skada av
att fastighets ägovälde minskades borde hänsyn också få tagas till den sta -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

digvarande förbättring som laga skiftet kunde komma att medföra beträffande
fastighetens arrondering, vägförbindelser m. in. Behov kunde icke
sägas föreligga av att utsträcka skyddsbestämmelserna till andra kategorier
sakrättsinnehavare än sådana som beaktats vid utformningen av reglerna
om ägoutbyte.

Lantmäteristyrelsen har även berört frågan om vissa specialregler.
Sålunda har styrelsen framhållit, att då vid delning av område, som vid
lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt behov eller eljest lämnats
oskiftat, nu gällande procenttal två beräknades på summan av fastighetens
ägobelopp inom delningsområdet och det ägobelopp fastigheten erhållit vid
tidigare delning, möjligheterna till ägokravsjämkning i praktiken bleve relativt
stora. Förevarande beräkningsregel syntes därför kunna bibehållas oförändrad
tillsvidare. Däremot föresloge styrelsen, att ägokravsjämkning vid
samfällighetsdelning tillätes jämväl av förrättningstekniska skäl.

Om möjligheter till ägokravsjämkning vidgades på sätt föreslagits, skulle
det ofta icke finnas utrymme för tillämpning av bestämmelserna i 16 kap.
6 §, vilka avsåge att underlätta rättelse i verkställt men ännu ej fastställt
laga skifte. Behovet av ökade möjligheter till rättelse genom penningvederlag
syntes lämpligen kunna tillgodoses på det sätt att sådan rättelse i princip
finge ske, därest det tillagda ägobeloppet icke understege vad enligt den
föreslagna lydelsen av 13 kap. 2 § siffermässigt sett lägst kunnat tilldelas
lotten vid skiftet oberoende av delägarens medgivande. Regeln skulle —
liksom den för närvarande gällande —- endast taga sikte på delägare som
erhållit för liten ägotilldelning. I lagen skulle sålunda fortfarande icke föreskrivas
någon begränsning beträffande möjligheterna att ålägga delägare,
som fått för stor ägotilldelning, att utgiva ersättning härför i penningar. Man
kunde nämligen utgå från att domstolarna icke komme att föreskriva rättelse
i penningar när sådan skulle bli betungande för jordägare. Den föreslagna
utvidgningen av möjligheterna till ägokravsjämkning vid rättelse av
förrättning syntes påkalla att till skydd för inteckningshavarna samtidigt
infördes en regel av samma konstruktion som förut skisserats vid behandlingen
av bestämmelserna i 13 kap. 2 §.

För ägokravsjämkning vid rättelse i fastställd förrättning borde i varje
fall tillsvidare gälla samma regler som om rättelsefrågan uppkommit innan
förrättning fastställts. Någon lagändring erfordrades icke för uppehållande
av denna princip, då 21 kap. 48 § första stycket hänvisade till bestämmelserna
i 16 kap. 6 §.

Vid promemorian har fogats ett av lantmäteristyrelsen i enlighet med
förut återgivna synpunkter utarbetat utkast till lag angående ändring i lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet. Lagutkastet
torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga (bilaga A).

Yttrandena

Lantmäteristyrclsens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av remissinstanserna med endast få undantag. Ingen har ställt sig

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr SO

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

helt avvisande till förslaget. Däremot har fyra remissinstanser — Svea hovrätt,
ägodelnings domaren i Östra och Medelsta domsaga, lantbruksstyrelsen
och Mälarprovinsernas hypoteksförening — givit uttryck för betydande tveksamhet
om förslagets lämplighet eller påyrkat mera väsentliga jämkningar
i detsamma.

En av de allmänna synpunkter, som uttryckligen framhållits
av ett stort antal remissinstanser, är att ett tydligt behov av lagstiftningsåtgärd
i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget föreligger.

Så har ägodelningsdomaren i Ovansiljans domsaga uttalat, att det ofta
framstode som en allvarlig brist i lagstiftningen, att institutet ägokravsjämkning
i jorddelningslagen erhållit så snäva gränser, att de goda verkningar,
som från början avsetts med institutet, ofta icke lagligen kunde ernås.
Tidsödande och kostsamma omarbetningar av skiftesplan för att rätta
vid laga skifte begånget fel skulle mången gång kunna undvikas, om smidigare
regler för ägokravs jämkning funnes. Statsmakternas strävan efter
rationalisering av landets jordbruk skulle ock lättare kunna fullföljas, om
friare bestämmelser för ägokravsjämkning meddelades. Den föreslagna reformen
måste anses synnerligen berättigad och nödvändig och skulle otvivelaktigt
vara till stort värde ej minst inom Kopparbergs län. Och överlantmätaren
i Kopparbergs län har anfört, att lantmäteristyrelsens motivering
för förslaget utan tvekan vore bärande och knappast tarvade några kommentarer.
En snar och genomgripande reform skulle för Kopparbergs läns
vidkommande få särskilt stort värde.

Överlantmätaren i Norrbottens län har framhållit, att inom Kiruna stad
och Karesuando socken i länets lappmark funnes ett stort antal ännu icke
skiftade byar. Primärskiften hade begärts i stort antal och omfattande sammanlagt
över 160 000 hektar. Den särskilda skiftesverksamheten inom länet
vore sålunda av sådan omfattning att det måste vara särskilt angeläget att
densamma bedreves rationellt. Förenklingar i det tekniska förfarandet vore
nödvändiga för att skiftena skulle kunna genomföras inom rimlig tid och till
rimliga kostnader. Av främst förrättningstekniska skäl vore det nödvändigt
att utrymmet för ägokravsjämkning vidgades, varigenom åtskillig tidsspillan
samt avsevärd och i form av hantlangning kostnadskrävande skogshuggning
vid utstakning av skifteslinjerna kunde undvikas. De i promemorian
föreslagna ändringarna medförde avsevärda sådana förenklingar i det tekniska
förfarandet.

\ idare har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län funnit det vara i hög
giad beaktansvärt att genom ökade möjligheter till ägokravsjämkning underlätta
och rationalisera den skiftesverksamhet som bl. a. bedreves i Göteborgs
och Bohus län för uppordnande av de invecklade fastighetsförhållandena
inom vissa fiskelägen. Genom det samtidigt bedrivna arbetet med laga
skifte och byggnadsplan ville man söka på en gång ordna fiskelägenas plan-,
lastighets- och äganderättsförhållanden. Den i fiskelägena karakteristiska
bebyggelsen med vanligen mycket små tomtplatser och jordägarnas ofta
mycket små delaktighetstal medförde, att det med de ringa möjligheter till

19

Kungl. Maj.ts proposition nr SO

ägokravsjämkning, som den nu gällande tvåprocentregeln medgåve, vore
synnerligen svårt att särskilt inom de tätbebyggda delarna åstadkomma en
ur planteknisk synpunkt lämplig skiftesläggning. För den skiftesverksamhet
inom fiskelägena i länet, som nu påginge och ytterligare vore att förvänta,
skulle uppenbarligen även den hovsamma ökning av möjligheterna
till ägokravsjämkning, som förslaget avsåge, vara av stor betydelse och avsevärt
öka laga skiftets användbarhet som plangenomförande medel.

Under åberopande av en eller flera av de nu återgivna synpunkterna har
önskvärdheten av lagstiftningsåtgärd på grundval av förslaget betonats även
av ägodelningsdomarna i Nedansiljans samt Orust och Tjörns domsagor,
länsstyrelserna i Kalmar, Kopparbergs och Norrbottens län samt överlantmätaren
i Göteborgs och Bohus län.

I anslutning härtill må nämnas, att några remissinstanser berört frågan
om lämpligheten av att genomföra den ifrågasatta utvidgningen av ägokravsjämkning
genom en partiell reform. Sålunda har Svea hovrätt uttalat,
att fastighetsbildningssakkunniga i en den 12 oktober 1951 avgiven promemoria,
vilken föranlett proposition till 1953 års riksdag, uttalat att, såvitt
då kunde bedömas, arbetet med partiella reformer i och med promemorian
vore avslutat. Det syntes därför i viss mån överraskande att lantmäteristyrelsen
nu föresloge ytterligare en partiell ändring i jorddelningslagen, helst
som förslaget berörde ett ämne, vilket tidigare behandlats av fastighetsbildningssakkunniga,
och dessa därvid funnit sig böra begränsa sitt förslag
i ämnet till ägoutbytet. Emellertid framhölle lantmäteristyrelsen nu, att det
vid den livliga skiftesverksamhet, som särskilt under senare år uppkommit
såväl i Dalarna som i vissa andra delar av riket, visat sig, att de i nu föreliggande
promemoria berörda frågorna vore av stor betydelse och att en
lagändring i föreslagen riktning i skilda hänseenden skulle kunna åstadkomma
en betydande rationalisering av verksamheten i fråga. Riktigheten
av detta uttalande syntes vara obestridlig. Vidare gällde om den nu föreslagna
lagändringen — liksom beträffande åtskilliga av dess föregångare —
att praktiska erfarenheter av reformförslaget måste bli av värde vid den pågående
utformningen av en helt ny fastighetsbildningslag. Under sådana förhållanden
borde invändningar icke resas mot en reform av ifrågasatt innebörd,
i varje fall icke om en lagtekniskt enkel och tillfredsställande lösning,
som icke onödigtvis rubbade jorddelningslagens systematik, kunde utfinnas.

Under åberopande av snarlika synpunkter har även ägodelningsdomarna
i Nedansiljans och Gällivare domsagor, länsstyrelsen i Kopparbergs län, överlantmätaren
i Norrbottens län samt Sveriges lantmätarförcning uttryckligen
förklarat, att hinder icke borde möta mot en partiell reform.

Av de i fråga om det framlagda förslagets lämplighet mera tveksamma
remissinstanserna har Svea hovrätt anfört, att det låge närmast till hands
att vinna vad som åsyftades genom att utvidga tillämpningsområdet för reglerna
om ägokravsjämkning vid ägoutbyte. Lantmäteristyrelsen hade själv
framkastat tanken men på anförda skäl i huvudsak avvisat densamma. Hovrätten
hade för sin del icke blivit övertygad om att avgörande skäl mot den

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

angivna lösningen verkligen förelåge. I detta hänseende ville hovrätten i korthet
erinra om att tjugufemprocentregeln vid tvångsägoutbyte avsåge de
fall, då bestående fastighetsindelning skulle bringas i överensstämmelse
med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning.
Laga skiftet syntes i varje fall icke annat än rent undantagsvis användas i
syfte att genomföra en plan. Vidare torde vid jämförelsen mellan ägoutbytesreglerna
och styrelsens förslag böra observeras att femprocentregeln vid
tvångsägoutbyte anknöte till den fastighet, vilken vid ägoutbytet skulle
minskas mot likvid i pengar. Regeln uteslöte således ingalunda att den
mindre fastigheten ökades med t. ex. hundra procent. Regler anslutande sig
till ägoutbytesreglerna uteslöte i motsats till styrelsens förslag att en fastighet,
som omfattade 300 uppskattade kvadratmeter eller därunder, skulle
kunna tvångsvis helt inlösas. Hovrätten ville följaktligen såsom sin uppfattning
uttala att alternativet med en utvidgning av ägoutbytesreglernas tillämpningsområde
lämpligen kunde underkastas en ytterligare prövning. Skulle
emellertid denna väg icke befinnas framkomlig, ville hovrätten icke motsätta
sig att styrelsens förslag lades till grund för lagstiftning i ämnet, även
om förslaget syntes mera avpassat efter förhållandena i Dalarna och Bohusläns
skärgård än i rikets övriga delar.

Vidare har Mälarprovinsernas hypoteksförening anmält vass tveksamhet
om lämpligheten att utnyttja och anpassa jorddelningslagstiftningen för de
aktuella jordpolitiska rationaliseringssträvandena. Dessa strävanden tillgodosåges
genom särskild lagstiftning, som gåve myndigheterna tillräckliga
medel att uppnå de för dagen såsom riktiga ansedda målen. Men då de jordpolitiska
målsättningarna, efter vad erfarenheten visade, växlade från tid
till annan, syntes det ej välbetänkt att för närvarande och i föreliggande
lagstiftningsfråga betona andra hänsyn än de förrättningstekniskt motiverade.

Anmärkningarna från övriga mer kritiska remissmyndigheter kommer
att återgivas i det följande.

De för tillämplighet av tvångsägokra vs jämkning upptagna
förutsättningarna — nämligen att ägokravsjämkningen skall vara påkallad
av planläggningstekniska eller förrättningstekniska skäl — har i stort sett
gillats eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Lantmäteristyrelsens
mening att man nu ej bör öppna möjlighet att genom tvångsägokravsjämkning
genomföra åtgärder i syfte att befordra storleksrationaliseringen inom
jordbruket har ej mött någon gensaga.

Mot utformningen av lantmäteristyrelsens förslag i nu angivna hänseenden
har dock ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga erinrat, att
genom den av styrelsen föreslagna uteslutningen av den i lagtexten nu förekommande
uppräkningen av vissa planläggningsfall lagtexten fått en mycket
vag utformning, som i och för sig icke syntes utesluta att jämkning i
ägotilldelningen skedde även för vinnande av andra ändamål än en lämplig
arrondering. Vad som skulle avses med »lämplig skiftesläggning» utan den
närmare bestämning som gåves åt orden genom den nuvarande uppräk -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

ningen av planläggningsfall vore icke utan vidare klart. Under en lämplig
skiftesläggning syntes naturligt att även hänföra en lämplig ägoslagssammansättning
av en jordbruksfastighet och måhända kunde under vissa omständigheter
därtill hänföras också en med hänsyn till fastighetens ändamål
lämplig storlek. Styrelsens uttalanden syntes också visa, att man, särskilt
i fråga om mindre bostadslägenheter men även i viss utsträckning i
fråga om jordbruksfastigheter, syftat till ägokravsjämkning för att åstadkomma
storleksrationalisering. Vid lagrådsremissen av de förslag, som ledde
till 1951 års ändringar av reglerna om ägoutbyte, hade justitieministern
framhållit, att man —- i avvaktan på den blivande fastighetsbildningslagstiftningen
—• borde helt lämna åsido tvångsåtgärder syftande till rationalisering
ur storleks- och ägosammansättningssynpunkt. Detsamma borde
gälla i fråga om partiella ändringar av reglerna om laga skifte. Ändrade
regler om jämkning i ägotilldelningen, vilkas tillämplighet vore inskränkt
till fastighetsarrondering i egentlig mening, syntes emellertid bliva av ganska
begränsad nytta vid de omskiften, som närmast föranlett förslagets framläggande.
Redan av nu anförda skäl ställde sig ägodelningsdomaren tveksam
till förslaget i denna del.

Lantbruksstyrelsen har funnit att ordalydelsen av det i lagtexten upptagna
villkoret för ägokravsjämkning att det funnes vara »av synnerlig
vikt att till ägolott lägges visst område» närmast gåve den föreställningen
att det vore jämkningsområdets fastighetstekniska sammanhang med ägolotten
i fråga, som i och för sig vore avgörande. Emellertid kunde väl det
huvudsakliga skälet för en jämkning vara att visst område icke kunde nyttiggöras
av viss lott men väl kunde brukas inom annan lott. Styrelsen ifrågasatte
därför om icke villkoret borde angivas vara att det funnes för lämplig
skiftesläggning vara av synnerlig vikt att jämkning företoges innebärande
avvikelse från det ägobelopp, som enligt delningsgrunden tillkomme
ägolott.

Lantmäteristyrelsens förslag om storleken av den ägokravsjämkning som
skulle kunna genomföras tvångsvis och om utformningen av regeln härom
har biträtts av flertalet remissinstanser. Från åtskilliga håll har dock jämkningar
i förslaget påfordrats.

Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit, att det föreslagna grundbeloppet
vore av så ringa storlek att detsamma endast i fråga om mycket små
fastigheter finge någon nämnvärd betydelse för möjligheterna att vidtaga
ägokravsjämkning. Beträffande jordbruksfastigheter över stödjordbrukets
storlek kunde alltså högsta tillåtna avvikelsen vid tvångsägokravsjämkning
anges till fem procent. Styrelsen förordade därför, att om grundbelopp
skulle införas avseende andra fastigheter såsom bostadslägenheter in. fl.,
det lämpligen kunde ske genom särbestämmelser för dessa.

Mest kritisk mot den föreslagna storleken för tillåten avvikelse vid tvångsägokravsjämkning
är ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga,
som ansett att förslaget i denna del måste väcka allvarliga betänkligheter.
Trehundra kvadratmeter i uppskattning kunde, om den jord som skulle

22

Kungl. Maj:ts proposition nr S9

överföras liade ett lågt gradtal, motsvara en mångdubbelt större areal på
marken. Hela fastigheter kunde jämkas bort. Om skifteslaget såsom vanligen
vore förhållandet graderats ur jordbrukssynpunkt, men de ägor som
berördes av jämkningen hade tätbebyggelsevärde, uppkomme stora penninglikvider.
Beaktas borde även att fastighet kunde få vidkännas minskning i
ägotilldelningen icke blott enligt de nu förevarande bestämmelserna i 13
kap. 2 § jorddelningslagen utan också enligt reglerna om tvångsägoutbyte,
nämligen för det fall att i samband med laga skiftet företagits ägoutbyte
med fastighet utanför skifteslaget. Den föreslagna bestämmelsen kunde alltså
under vissa förhållanden medföra att en fastighet till följd av skiftet
finge sitt uppskattade ägobelopp tvångsvis minskat — eller ökat -— med
mera än tio procent. Med hänsyn till det anförda och vad redan tidigare
återgivits avstyrkte ägodelningsdomaren förslaget om ändrade bestämmelser
i fråga om tvångsmässig ägokravsjämkning av planläggningstekniska
skäl. Däremot syntes visst behov föreligga av tvångsmässig ägokravsjämkning
av förrättningstekniska skäl. Detta behov kunde emellertid i de allra
flesta fall tillgodoses genom att sådan ägokravsjämkning tillätes inom ramen
för den nuvarande tvåprocentregeln. I allmänhet syntes nämligen fastighetsägarna
komma att finna det med sin fördel förenligt att till undvikande
av extra förrättningskostnader lämna medgivande till frivillig ägokravsjämkning
enligt de föreslagna reglerna därom, vilka — på sätt i det
följande skall återgivas — ägodelningsdomaren tillstyrkte. Skulle den föreslagna
större avvikelsen godtagas i fråga om tvångsmässig ägokravsjämkning
av planläggningstekniska skäl, funnes emellertid intet att erinra mot
att denna finge i hela sin vidd utnyttjas även för jämkning av de förrättningstekniska
skäl som angivits i lantmäteristyrelsens förslag.

Ägodelningsdomaren i Gällivare domsaga har framhållit, att den tillåtna
marginalen för jämkning ur förrättningsteknisk synpunkt enligt förslaget
vore densamma som uppställts beträffande jämkning av planläggningstekniska
skäl. Det kunde ifrågasättas om fördelar av förrättningsteknisk art
kunde anses motivera så betydande jämkningsmöjliglieter. En snävare begränsning
av detta jämkningsfall syntes böra övervägas.

Vidare har riksförbundet landsbygdens folk uttalat, att den ersättning,
som skulle utgivas av mottagaren av ett i förhållande till ägokravet högre
ägobelopp, många gånger bleve mycket låg. Annorlunda kunde förhållandet
bli, när ägokravs jämkningen avsåge skogsmark, då likvid skulle utgivas
icke blott för överskjutande ägobelopp utan även för ståndskog, motsvarande
det överskjutande ägobeloppet. Ståndskogslikviderna kunde särskilt under
tider med långvarigt höga virkespriser uppgå till betydande belopp, som
kunde vara svåra att uppbringa. Ägokravsjämkning borde teoretiskt inskränkas,
så att värdet av mottaget överskjutande ägobelopp jämte den
ståndskogslikvid, som härrörde från detta överskjutande ägobelopp, icke
finge överskrida värdet av det i förslaget framlagda tillåtna jämkningsägobeloppet.
Om denna jämförelse skulle göras, förfelades emellertid det prak -

23

Kungl. Maj.ts proposition nr SO

tiska värdet av föreslagen lagändring. Förbundet föresloge i stället, att vid
ägokravsjämkning avseende skogsmark mottagaren icke mot sitt bestridande
skulle kunna påföras större jämkningsägobelopp än hittillsvarande två procent,
därest han samtidigt hade att utge ståndskogslikvid. Vad åter gällde
den som på grund av ägokravs jämkningen hade att avstå mark vore att beakta,
att flertalet jordbrukare principiellt motsatte sig att deras ägokrav ej
till fullo tillgodosåges samt att man borde räkna med att i flertal fall missnöje
uppstode beträffande likvidens storlek. En viss återhållsamhet vore
därför motiverad vid bestämmandet av marginalen för underskott i ägotilldelning.
Behovet av ägokravsjämkning utöver fem procent torde vara ovanligt
och syntes kunna uppkomma endast beträffande mindre fastigheter.
Då förslaget i viss mån syntes vara framkallat av behovet att på grund av
planläggningstekniska skäl kunna tillägga mindre fastigheter ett i förhållande
till deras storlek jämfört med tidigare relativt större ägobelopp,
kunde man räkna med att större fastigheter oftast — av planläggningstekniska
skäl — finge avstå ägobelopp, medan mindre fastigheter finge
mottaga ägobelopp. Med hänsyn härtill borde avstående av ägobelopp få
ske till ett lägre relativt belopp än vid tilldelning av ett överskjutande ägobelopp.
Förbundet föresloge för sin del, att avvikelse i form av underskott
finge utgöra högst trehundra kvadratmeter i uppskattning med tillägg av
tre procent av fastigheten tillkommande ägobelopp.

I fråga om det av lantmäteristyrelsen föreslagna grundbeloppet har lantbruksstyrelsen
anfört följande:

Innebörden härav är — liksom när det gäller den procentuella avvikelsen

— att arealen av det område, som kan tas i anspråk för jämkning, varierar
beroende på det vid graderingen åsatta gradtalet. Det synes ändamålsenligt
att man i fråga om mark, som används för jordbruksändamål, på så sätt

— vid arealmässig jämförelse — har större jämkningsmöjligheter, där marken
har lågt värde ur jordbrukssynpunkt och mindre sådana, där marken
har högt sådant värde. Däremot är det med hänsyn till nu gällande graderingsregler
tveksamt, om man lämpligen bör ha en pa samma sätt verkande
variation i fråga om jämkningsmöjligheterna, där jämkningsområdena tas
å mark, som graderats ur jordbrukssynpunkt men kan användas för annat
än jordbruksändamål och därför kan ha ett betydande övervärde. Det särskilda
värde, som åsätts sådan mark och som kan utgöra huvuddelen av
det verkliga värdet, får ju i sådant fall icke någon inverkan på jämkningsmöjligheterna.
De formella möjligheterna att i ett visst fall exempelvis »inlösa»
en hel bostadslägenhet kunna sålunda bli beroende av om marken
åsätts graden 1 eller 2 etc., medan markens värde ur bostadssynpunkt icke
inverkar i detta avseende. — Om man åter ser till det fallet, då all mark i
skifteslaget graderas som tomtmark eller dylikt, torde olägenheterna av att
grundbeloppet bestämmes till visst uppskattningsinnchåll bli mindre framträdande.
— Med hänsyn till det nu anförda har det vid föredragningen
inom styrelsen ifrågasatts att grundbeloppet lämpligen borde anges i viss
areal. Även med bibehållande av den av lantmäteristyrelsen föreslagna konstruktionen
kan emellertid en spärr mot missbruk av jämkningsreglerna
måhända upprätthållas. Oskadlighets-(förfångs-)prövningcn bör nämligen
utgöra binder mot sådan ägokravsjämkning, som skulle innebära att icke
blott den tillåtna avvikelsen i uppskattningsinnchåll utnyttjas utan alt där -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

utöver värde av betydenhet i form av nyssberört övervärde eller fast anläggning
överföres från en fastighet till en annan.

Vidare är det enligt styrelsens mening tveksamt om så långt gående möjligheter
i fråga om tvångsvis ianspråktagande av mark från mindre lägenheter
nu böra införas att även »totalinlösen» kan ske. I varje fall bör då
närmare angivas, under vilka förutsättningar sådana ingrepp skola tillåtas.
Det må framhållas att det otvivelaktigt kan förekomma fall, då en sådan
inlösen kan ske utan nämnvärd olägenhet för den från vilken fastigheten
loses. Om t. ex. en delägares brukningsenhet består av ett flertal registerfastigheter,
så innebär inlösen av en sådan, som faller inom grundbeloppet
beräknat på hans totala innehav, inte större ingrepp än vad" envar annan
delägare skulle få tåla. Är det då fråga om en liten fastighet, varå han icke
kunnat få lagfart — eller kanske en äga som ej registrerats som särskild
iastighet — kan inlösen för alla parter vara en fördelaktig utväg. — Vidare
kan nämnas det fallet, då vid uppdelning av ett tätortsområde små restfastigheter
uppkommit, som inga i väg eller dylikt och belastas med sådana
servitut att de icke på något sätt kunna av den lagfarne ägaren utnyttjas.
Inlösen av en sådan fastighet, som visserligen kan utgöra ägarens hela innehav
i skifteslaget men inte representerar något verkligt värde för honom,
bor ibland kunna vara en praktisk åtgärd.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har uttalat, att eftersom syftet med
regeln om grundbelopp vore att möjliggöra en arealkomplettering av småfastigheter,
varvid markens gradvärde vore av underordnad betydelse, det
måhända kunde varit motiverat att i stället uttrycka nämnda belopp i oreducerade
ytenheter. Det saknade emellertid praktisk betydelse om man valde
det ena eller andra systemet, och det föreslagna anslöt sig bäst till jorddelningslagens
värderingssystem. Grundbeloppets storlek borde så avpassas,
att de mindre fastigheterna i samband med laga skifte kunde utformas så
att de uppfyllde det minimikrav, som lagen uppställde då det gällde nybildning
av dylika fastigheter genom avstyckning. I utomplansbestämmelserna
brukade uppställas det kravet, att tomtplats, som avsåges för bebyggande
med boningshus, icke finge givas mindre areal än 1 500 kvadratmeter annat
än då särskilda omständigheter därtill föranledde. I sådant fall medgaves
en mindre areal, i regel dock ej mindre än 800 kvadratmeter. Med
hänsyn härtill kunde man med en viss schematisering påstå, att därest
mindre bostadslägenheter och därmed jämförliga fastigheter vid laga skifte
skulle kunna utläggas på ett ur planläggningstekniska synpunkter någorlunda
godtagbart sätt, de regelmässigt borde kunna kompletteras till en
areal av 1 000 å 1 500 kvadratmeter. Det torde i vart fall kunna uppställas
som ett minimikrav att de icke behövde göras mindre än 800 kvadratmeter.
Om man, såsom normalt för de flesta skifteslag, utginge från att bostadslägenheter
med så ringa areal som 300 kvadratmeter icke vore helt sällsynta,
komme man fram till en minimistorlek på grundbeloppet av 500 uppskattade
kvadratmeter. Även detta måste ur planläggningsteknisk synpunkt anses
mycket lågt, men torde, om det av vissa skäl prövades angeläget att snävt
begränsa jämkningsmöjligheterna, ändock kunna godtagas.

Även ägodelningsdomarna i Nedansiljans och Ovansiljans domsagor samt

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

länsstyrelsen i Kopparbergs län har påyrkat, att maximigränsen för grundbeloppet
måtte bestämmas till 500 kvadratmeter. Höjning av det föreslagna
grundbeloppet har ifrågasatts även av lantbruksnämnden i Kalmar läns
norra område.

I anledning av den möjlighet, som konstruktionen med grundbelopp medför,
nämligen att mindre fastighet kan komma att helt inlösas, bär ägodclningsdomaren
i Gällivare domsaga anfört, att dylikt förfarande icke borde
tillåtas utan ägarens medgivande, varom uttrycklig regel borde införas.

Ytterligare må nämnas, att Sveriges lantmätarförening uttalat, att innebörden
av begreppet »kvadratmeter i uppskattning» icke frainginge av lagtexten
och icke heller annorstädes i jorddelningslagen. Vid utkastets författande
syntes man ha utgått från att graderingen av marken skett så att \äidefullaste
mark åsatts graden 1, hälften så värdefull mark åsatts graden 2
och så vidare, samt att uppskattningsinnehållet uträknats genom alt en ägofigurs
areal dividerats med gradtalet. Även om det kunde synas självklart
att den föreslagna lagtexten byggde på ett dylikt system, kunde inom ramen
för de i 11 kap. 2 § givna reglerna helt andra graderingssystem förekomma,
och med ett annat system kunde begreppet »kvadratmeter i uppskattning»
få en helt annan innebörd. Exempelvis kunde hästa marken åsättas
graden 10, hälften så god mark graden 5 o. s. v. och därefter kunde
arealen multipliceras med gradtalet, och i dylikt fall finge storheten »trehundra
kvadratmeter i uppskattning» en helt annan innebörd än vad man
förutsatt i utkastet. Det kunde dock kanske synas tveksamt, huruvida några
vådor härigenom skulle uppstå, eftersom gängse graderingssystem vore så
allmänt känt och använt. Det kunde måhända jämväl anses föreskrivet i
kungörelsen den 25 november 1927 med vissa föreskriftei rörande skiftesförrättningar.

Vidare har lantbruksstyrelsen anfört följande:

Såsom ett villkor för ägokravs jämkning har angivits att »avvikelsen icke
länder till någon delägares förfång». Detta uttryck finnes definierat i 1 kap.
1 § andra stycket jorddelningslagen. Definitionen, som synes avpassad till
de små avvikelser, som enligt lagens ursprungliga lydelse voro tillåtna, synes
icke på lämpligt sätt ansluta till de nu föreslagna utvidgade möjligheterna
till ägokravsjämkning. Det må bland annat observeras att enligt definitionen
hänsyn ej tages till plusavvikelse — vilket ju är förklarligt, eftersom
denna ursprungligen var så liten som 2 %. Emellertid måste ju ä\en plusavvikelsen
— särskilt när det gäller ägor ined s. k. »särskilt värde» — beaktas
vid ägokravsjämkning i den omfattning, som nu föreslagits. Definitionen
kan uppenbarligen icke heller anses tillfyllest såsom ledning för bedömning
av huruvida eventuell minusavvikelse rörande lägenhet, exempelvis
totalinlösen, bör få ske. Styrelsen föreslår således att nu ifrågavarande
villkor omformuleras så att innebörden därav i möjligaste män klargöres.
Villkoret synes i sak böra innebära att nagon olägenhet av betydelse icke
tillskyndas ifrågavarande delägare. — Vad nu sagts gäller i sak även beträffande
nu gällande regler om ägoutbyte.

Tanken att öppna möjlighet till frivillig ägo k r a v s j ä in k ning
bär i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

26

Kungl. Maj:ls proposition nr 89

Lantbruksstyr elsen liar emellertid ansett, att icke heller frivillig ägokravsjämkning
borde få ske i syfte att åstadkomma storleksrationalisering inom
jordbruket utan att detta institut borde begränsas till att ge vidgat utrymme
för förenkling av förfarandet och för faslighetstekniska synpunkter. En utvidgning
av möjligheterna till ägokravs jämkning i syfte att åstadkomma
storleksrationalisering skulle nämligen föra in på en rad principiella frågor
av grundläggande betydelse för lagstiftningen på området, vilka icke berörts
i det föreliggande förslaget och vilka borde behandlas av den kommitté,
som nu arbetade med ny fastighetsbildningslag, innan ställning toges till dem.
Av liknande mening är även lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område.

Mot förslaget att begränsa rätten till frivilligt avstående från ägokrav till
att gälla viss i lagen angiven del av ägokravet har erinran ej framförts.
Däremot har förslaget att avvikelsen från ägokrav i motsatt riktning likaledes
skulle begränsas på motsvarande sätt föranlett erinringar från vissa
håll.

Sålunda har ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga framhållit,
att det icke kunde vara något allmänt intresse att lägga hinder i vägen
för att en fastighet med vederbörande fastighetsägares medgivande utökades
utöver en viss fix mall genom ägotillskott från flera andra fastigheter.
Tvärtom syntes fastighetsägarnas åtgöranden i dylikt syfte böra inom
vissa gränser uppmuntras. De allmänna intressen, som i detta sammanhang
borde beaktas vid skiftet, tillgodosåges i erforderlig utsträckning genom bestämmelsen
om att avvikelser ej finge medföra försämrad fastighetsindelning.
Begränsningsregeln beträffande frivillig ägokravs jämkning borde därför
givas sådant innehall, att den i likhet med vad fallet vore vid ägoutbyte
icke inskränkte möjligheterna att göra avvikelse uppåt i fråga om fastighets
ägotilldelning. Samma jämkning i lantmäteristyrelsens förslag har påyrkats
även av ägodelningsdomaren i Nedansiljans domsaga samt överlantmätaren
i Kopparbergs län.

I anslutning härtill må nämnas, att även lantbruksstyrelsen funnit, att det
i vissa situationer kunde vara önskvärt att icke vara bunden av några genom
fixa procenttal angivna gränser. En utvidgning av möjligheten till plusavvikelse
utöver den föreslagna tioprocentgränsen skulle emellertid svårligen
kunna avgränsas från egentlig storleksrationalisering och därmed förenade
problem, vilka enligt lantbruksstyrelsens mening icke borde tagas upp
vid ifragavarande partiella lagändring.

I några yttranden bär berörts frågan om erforderligheten av speciella
regler för särskilda fall.

En av dessa särfrågor avser lantbruksnämnd tillhörig mark. I detta hänhanseende
har lantbruksnämnden i Kopparbergs län framhållit, att de fastigheter
som av lantbruksnämnderna ställdes till förfogande såsom rationaliseringsreserv
skulle på ett eller annat sätt bringas att upphöra såsom självständiga
enheter. Kunde detta ske på ett enklare sätt än genom nuvarande
försäljningsförfarande torde sådan utväg naturligen böra prövas. Hinder
syntes ej föreligga mot att redan i detta sammanhang införa friare regler

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

om ägokravs jämkning beträffande lantbruksnämndens fastighetsinnehav an
i fråga om fastigheter i övrigt. Och överlantmätaren i Kopparbergs lön, som
framhållit att det ur rationaliseringssynpunkt vore i och för sig önskvärt
med vida gränser för möjligheten att genomföra ägokravs jämkning, har vidare
uttalat, att en verkligt betydande rationalisering av skiftesarbetet skulle
kunna vinnas genom att beträffande lantbruksnämnds fastighetsinnehav
medgiva helt fri jämkning nedåt. De betänkligheter, som vid tillkomsten av
de nya ägoutbytesreglerna restes mot att i obegränsad utsträckning tillåta
vederlag i pengar för underskott i tilldelning av mark, syntes icke motiverade
då det gällde nämndens fastigheter. Dessa skulle ju i allt fall i sin helhet
konsumeras och användas i storleksrationaliserande syfte. I den mån nämnden
önskade öva direkt inflytande på dispositionen av det uppskattningsinnehåll,
dess fastigheter representerade, kunde detta enkelt ske genom en
lämplig formulering av jämkningsmedgivandet.

Lantbruksstyrelsen å sin sida har, med utgångspunkt från sin uppfattning
att ägokravs jämkning icke borde få syfta till storleksrationalisering
och att därför plusavvikelse över tioprocentgränsen ej borde tillåtas, gjort
gällande, att det skulle vara en praktisk lösning att lantbruksnämnden övertoge
sådana ägor, som inom ramen för den tillåtna minusavvikelsen kunde
frigöras men som skiftesdelägarna för ögonblicket icke ville mottaga eller
icke kunde tilldelas genom ägokravs jämkning. Dessa ägor borde då —- om
lantbruksnämnden vore villig att mottaga dem — få läggas till en av nämnden
redan innehavd rationaliseringsreserv oberoende av plusavvikelsens
storlek. Med hänsyn till lantbruksnämndernas uppgifter funnes det nämligen
icke någon anledning att med en lagregel begränsa utökningen av lantbruksnämnds
rationaliseringsreserv.

En annan särfråga är hur man skall förfara da skiftet avser samfällighet.
I detta hänseende har överlantmätaren i Kopparbergs län anfört, att
det vid dylika skiften av arronderingsskäl ofta vore ändamålsenligt och
önskvärt att uppdela skifteslaget på ett ringa fåtal delägare eller eventuellt
att tilldela en enda delägare hela området. Stadgandet i 1 kap. 18 § första
stycket jorddelningslagen möjliggjorde ett sådant förfarande, men detta
kunde draga med sig en jämkningsförrättning enligt andra stycket samma
paragraf. Om den för laga skitten i allmänhet föreslagna utökade möjlig
heten till ägokravs jämkning finge tillämpas jämväl vid de relativt talrikt
förekommande samfällighetsdelningarna, skulle säkerligen i många fall dylika
jämkningsförrättningar kunna undvikas. För den enskilde skiftesdelägaren
kunde uppenbarligen intx-essct av att erhålla mark enligt delningsgrund
icke vara så stort vid en samfällighetsdelning som vid ett annat laga
skifte. Gällande lag medgåve ju också ett förhållandevis betydligt större
jämkningsutrvmmc vid samfällighetsdelningar än vid andra laga skiften.
Eu sådan anordning syntes böra bibehållas. Huvudstadgandet om ägokravsjämkning
syntes böra utsträckas att gälla jämväl vid laga skifte å skifteslag,
som avsåges i 1 kap. 2 § under 8 jorddelningslagen, varvid jämkningsprocentcn
skulle beräknas på det fastigheten enligt delningsgrund tillkomman -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

de uppskattade ägobeloppet sammanlagt med det uppskattade ägobelopp,
som tillagts fastigheten vid tidigare delning. Yrkande av samma innebörd
b31'' framförts även av ägodelningsdomarna i Nedansiljans och Ovansiljans
domsagor samt Sveriges lantmätarförening. Sistnämnda förening har därjämte
påpekat det samband som rådde mellan stadgandena i 13 kap. 2 §
och 1 kap. 18 § jorddelningslagen samt framhållit att det följdriktiga syntes
vara, att vid ändring i 13 kap. 2 § motsvarande ändring gjordes i 1 kap.
18 §. Denna ändring borde innebära att övre gränsen för ägokravs jämkning
vid laga skifte å samfällighet sattes lika hög som vid annat laga skifte.
Vidare har överlantmätaren i Kopparbergs län anfört följande:

Jämlikt 13 kap. 3 § sista punkten jorddelningslagen skall vid ägotilldelningen
iakttagas, att icke någon ägolott, för vilken ägor tidigare utlagts vid
aga delning eller sämjevis, vid skiftet erhåller sådan sammansättning, att
den mindre an fore skiftet ägnar sig för den art av hushållning, vartill ägolotten
användes. Det kan ifrågasättas huruvida vid en utökning av möjligheterna
till frivillig agokravsjämkning detta hör kvarstå oförändrat. Stadgandet
kan, åtminstone vid ett strängt formellt betraktelsesätt, komma att
utgöra hinder mot en eljest ändamålsenlig och ur alla synpunkter önskvärd
ändring i fastighets storlek och ägosammansättning. Det torde därför lämphgen
hora omredigeras på sådant sätt, att regeln om oförminskad lämplighet
för viss art av hushållning icke kommer att gälla beträffande fastighet,
vars storlek förändrats genom frivillig agokravsj ämkning.

I vissa yttranden har den föreslagna regeln till skydd för i n t e c kningshavarna
berörts.

Sålunda har ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga framhållit,
att enligt förslaget ägokravsjämkning kunde genomföras inom de för
varje särskilt fall stadgade gränserna för avvikelse i ägotilldelning, därest
penninglikvid för bristande tilldelning i uppskattningsinnehåll nedsattes och
fördelades enligt expropriationslagens regler. Om så skedde, lämnades helt
utan beaktande den försämring i fordringshavarnas ställning, som kunde
bli en följd av att de icke finge någon täckning ur de likvider som utginge
för annat än minskat uppskattningsinnehåll. Dessa likvider kunde uppgå
till betydande belopp. Det kunde därför ifrågasättas om skyddet för inteckmngshavarna
vore tillfredsställande. Förhållandet vore emellertid detsamma
vid tvångsägouibyte enligt nu gällande regler och fordringshavarna kunde
ju för övrigt komma att löpa ännu större risker som cn följd av tillämpning
av de allmänna reglerna om skiftesläggningen. De anmärkta riskerna
för innehavare av sakrätter för vilka fastigheten häftade torde därför icke
utgöra hinder mot förslagets genomförande.

Ägodelningsdomaren i Nedansiljans domsaga har förklarat sig sakna regler,
vilka garanterade en utredning beträffande inteckningshavarens rätt av
den omfattning som expropriationslagen föreskreve. Liknande synpunkt har
framförts av ägodelningsdomaren i Ovansiljans domsaga.

Mot den prövningsrätt som tillagts jorddelningsmyndigheterna, den s. k.
oskadlighetsprövningen, har Norrlands hgpoteksförening anmärkt, att det
måste anses uteslutet, att vederbörande förrättningsman eller domstol med

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

100-procentig säkerhet kunde avgöra, huruvida fastighetsförändringen kunde
lända inteclcningshavare till skada eller ej. Föreningen ville därför med
bestämdhet hävda, att undantag från den föreslagna huvudregeln om nedsättning
borde gälla allenast, om samtliga innehavare av fordringar och
rättigheter i egendomen det medgivit. I stort sett samma mening har kommit
till uttryck i Målar provins er nas hypoteksförenings och Sveriges allmänna
hypoteksbanks yttranden. Svenska jordbrukskredilkassan har förklarat
sig förutsätta, att oskadlighetsprövningen tillämpades med erforderlig
restriktivitet, så att nedsättningsförfarande komme tiH användning vid varje
fall av tveksamhet, huruvida fastighetens förändring genom skiftet kunde
lända inteckningshavare eller därmed jämställd fordringsägare till skada.
Liknande synpunkt har framförts i yttrandet från svenska bankföreningen.

Frågan om samarbete mellan lantmätarna och lantbruksnämnderna
har berörts åv lantbruksstyrelsen, som därvid återgivit
ett i 1951 års proposition om ändring av ägoutbytesreglerna förekommande
uttalande av innehåll, att det vore angeläget att lantmätarna nära
samarbetade med lantbruksnämnderna, så snart det ifrågasattes ett ägoutbyte,
som låge inom jordbruksrationaliseringens område, att detta vore av
särskild vikt, då fråga vore om storleksrationalisering vid frivilligt ägoutbyte
eller det ifrågasattes att genomföra arronderingsrationalisering genom
tvångsägoutbyte, samt att det utan närmare motivering syntes vara klart
att ett tvångsägoutbyte av nu åsyftad art som regel ej borde komma till
stånd, om lantbruksnämnden ställde sig avvisande. Enligt vad lantbruksstyrelsen
uttalat borde vad sålunda anförts gälla även i fråga om ägokravsjämkning
vid laga skifte.

I fråga om lagstiftningens ikraftträdande har flera remissinstanser
understrukit att de nya reglerna borde gälla även redan pågående laga
skiften. Svea hovrätt har ifrågasatt om icke förslaget borde kompletteras
med en övergångsbestämmelse.

Departementschefen

Jorddelningslagen ger endast mycket begränsade möjligheter att vid laga
skifte genomföra ägokravs jämkning, d. v. s. att göra avsteg från huvudregeln,
att varje ägolott skall tilldelas exakt så mycket mark som svarar mot
vad som tillkommer ägolotten enligt delningsgrunden. Ägokravs jämkning får
_ om man bortser från vissa specialfall — ske endast av planläggningstekniska
skäl och är därjämte såtillvida snävt begränsad, att skillnaden
mellan det ägobelopp, som faktiskt lägges till ägolotten, och det ägobelopp,
som enligt delningsgrund tillkommer ägolottcn, ej får överstiga två procent
av sistnämnda ägobelopp. Ägokravsjämkning i den sålunda föreliggande
formen kan genomföras utan medgivande från delägarna och kan därför
kallas tvångsägokravsjämkning. Möjlighet att på frivillighetens väg åstadkomma
längre gående jämkning finnes ej.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

Lantmäteristyrelsen har funnit sålunda föreliggande möjligheter till ägokravsjämkning
vara alltför begränsade för att nu pågående skiftesverksamhet
skall kunna bedrivas rationellt och leda till en lämplig fastighetsindelning.
Med hänsyn härtill har styrelsen föreslagit ökade möjligheter alt
tvångsvis genomföra ägokravs jämkning. Styrelsen har emellertid dessutom
ansett att möjligheter bör öppnas för ägokravsjämkning, som går längre än
tvångsägokravsjämkningen men för vilken förutsättning bör vara medgivande
från delägarnas sida, s. k. frivillig ägokravsjämkning.

En av huvudpunkterna i styrelsens förslag i fråga om tvångsägokravsjämkningen
kan sägas vara att, i syfte att underlätta att skiftesläggningen
leder till en lämplig fastighetsindelning, medgiva större avvikelse
än för närvarande mellan det ägobelopp, som utlägges för en ägolott,
och det ägobelopp, som enligt delningsgrunden tillkommer ägolotten. Till
stöd härför har styrelsen såvitt avser jordbruksfastigheter främst åberopat,
att nuvarande jämkningsmöjligheter icke är tillräckliga för att åstadkomma
att ägolotternas begränsningslinjer i önskvärd omfattning sammanfaller med
sådana naturliga skiljelinjer som vägar, diken och vattendrag. Vidare har
styrelsen framhållit, att om skiftet berör område med tätbebyggelse, det
med nu föreliggande begränsningar av jämkningsmöjligheterna ofta icke går
att uppnå en lämplig planläggning inom dylikt område. Svårigheterna hänför
sig enligt styrelsens uttalanden främst till sådana fastigheter som är
avsedda endast för bostadsändamål eller för liknande användning. De grundtankar
som sålunda ligger bakom styrelsens förslag har omfattats med allmänt
gillande av remissinstanserna. Även jag anser det vara påkallat att
för det ändamål, som styrelsen åsyftar, öppna möjlighet till ägokravsjämkning
även mot delägarnas önskan i en vidare omfattning än för närvarande.

Enligt styrelsens förslag skall avvikelsen, avseende såväl minskning som
ökning av en ägolotts ägobelopp, kunna avse högst trehundra kvadratmeter
i uppskattning med tillägg av fem procent av det ägobelopp, som enligt delningsgrunden
tillkommer ägolotten. Den föreslagna gränsen vid ett bestämt
ägobelopp utan relation till ägolottens ägokrav utgör eu principiell nyhet.
Grunden till detta förslag är att söka i de svårigheter som bostadslägenheterna
och därmed jämställda fastigheter vållar. Sådana fastigheter har ofta en
obetydlig ytvidd. För att en lämplig skiftesläggning skall kunna ske erfordras
därför en jämkning, som, om den också ej avser så stort område på marken,
likväl är stor i förhållande till fastighetens ägoinneliåll. Till följd av
bostadslägenheternas ofta ringa storlek blir deras ägokrav små och på grund
härav kommer en begränsning av jämkningsmöjligheterna, som ställes i
relation till ägokravet, att bli relativt snäv i fråga om det faktiska antalet
kvadratmeter som jämkningen kan avse. Detta kan självfallet motverkas,
om relationstalet sättes mycket högt, men i så fall är det ej lämpligt för de
egentliga jordbruksfastigheterna.

Ehuru sålunda skäl kan anföras för förslaget att införa en fast gräns vid
visst antal uppskattade kvadratmeter, måste man enligt min mening ställa
sig tveksam till detsamma. Eftersom regeln är knuten till visst antal kvadratmeter
i uppskattning, kommer regelns reella innebörd att bero på vil -

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

ken gradering som tillämpats vid skiftet. Det synes med hänsyn härtill svårt
att överblicka, till vilka resultat regeln i praktiken kan leda. Härtill kommer,
såsom lantmäteristyrelsen själv påpekat, att regeln kan medföra att ägolott
på grund av skedd jämkning icke tillägges någon mark. Sker detta och har
ägolotten del i samfällighet, skapas en s. k. andelsfastighet, något som i varje
fall i dessa situationer icke är önskvärt. Även om risken för en sådan tilllämpning
av skäl som lantmäteristyrelsen anfört ej bör vara alltför stor, ger
dock styrelsens förslag ej full garanti i detta hänseende. Vidaie är att märka,
att, såsom den av styrelsen föreslagna regeln till skydd för inteckningshavarna
är utformad, genom ägolottens försvinnande inteckningshavarnas rätt
kan sättas i fara. Väl får inteckningshavaren hålla sig till den ersättning som
skall utgå med ledning av graderingen. Men trygghet finnes ej för att denna
ersättning svarar mot ägolottens verkliga värde; övervärde som avses i 11
kap. 3 § och värde som hänför sig exempelvis till byggnad ingår ej
häri. Med hänsyn till vad som nu anförts bör den av lantmäteristyrelsen anvisade
vägen med ett fast grundbelopp ej beträdas, därest det är möjligt att
finna en lösning, som står i bättre överensstämmelse med hittills tillämpade
principer inom jorddelningsrätten och som likväl är tillfredsställande med
hänsyn till det syfte reformen avser.

Det önskemål i fråga om de små bostadslägenheterna, som i första hand
behöver tillgodoses, är att kunna ge dem en lämplig utformning utan hinder
av att deras ägobelopp därigenom utökas och i vissa fall utökas kanske
ganska betydligt. Detta önskemål kan uppenbarligen tillgodoses därest
man ej uppställer någon begränsning av möjligheten att genom ägokravsjämkning
utöka en ägolott. Fråga uppkommer då om olägenheter är att
vänta om man underlåter att i nämnda hänseende uppställa en direkt begränsning
vid sidan av den som följer av syftet med åtgärden, d. v. s. att
tillgodose planläggningssynpunkterna. Den fara, som måhända skulle kunna
föreligga, är att en delägare kunde komma att åläggas emottaga mark i så
stor omfattning att den därför utgående ersättningen skulle vara alltför betungande
för honom. Såvitt gäller de små bostadslägenheterna synes den utökning
som kan komma i fråga avse så begränsade områden att någon större
risk för olägenhet i angivna avseende icke behöver befaras. I varje fall torde
risken i fråga om dessa lägenheter ej vara större med den här diskuterade
ordningen än enligt den av lantmäteristyrelsen föreslagna regeln; och mot
denna har under remissbehandlingen icke riktats anmärkning i det hänseende
varom nu är fråga. Vad åter gäller de större bostadslägenheterna samt
jordbruksfastigheterna är att beakta att det begränsade syftet med ägokravsjämkningen,
nämligen alt åstadkomma en lämplig arrondering, kominei att
beträffande dessa i än högre grad än i fråga om de små bostadslägenheterna
inskränka möjligheten att tvångsvis utöka fastigheterna. En lemissinstans
har påpekat, alt i fall, då likvid skall utgå icke blott för Överskjutande ägobelopp
utan även för ståndskog, det kan vara svart för delägarna alt uppbringa
det erforderliga beloppet. I anledning härav må understiykas, att ägokravsjämkning
i direkt sylte att utöka en fastighets skogsinnehav icke kan
ske tvångsvis. Den skogsareal, med vilken en ägolott in arronderingssyn -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

punkt kan komma att utökas, torde regelmässigt bli relativt obetydlig. Härtill
kommer att det kan förutsättas, att förrättningsmännen iakttager särskild
försiktighet, därest det, då fråga om att genomföra ägokravs jämkning
uppkommer, göres gällande, att utgivandet av gottgörelse som föranledes av
jämkningen skulle bli betungande. Med hänsyn till vad nu anförts synes man
utan nämnvärd risk för att delägarna skall åläggas utgiva penningersättning
över förmåga kunna avvara en regel, varigenom möjligheten att tvångsvis
utöka en fastighet begränsas till vissa procent av ägolottens ägokrav enligt
delningsgrunden.

Det torde ej utom i undantagsfall ifrågakomma att ytterligare minska de
redan förut små bostadslägenheterna. Erforderlig mark för påkallade jämkningar
uppåt lärer därför regelmässigt i sista hand få tagas från jordbruksfastigheterna
eller från de större bostadslägenheterna. Jordbruksfastigheterna
torde i allmänhet ha den omfattning att en möjlighet att minska dem
med fem procent — en gräns mot vilken under remissbehandlingen i stort
sett erinringar ej framställts — torde medföra goda förutsättningar för att
inom skifteslagets tätbebyggelseområde erhålla en lämplig skiftesläggning.
Är åter förhållandena sådana att man för att erhålla erforderlig mark för
lämplig planläggning inom ett tätbebyggelseområde är nödsakad att hålla
sig till bostadslägenheterna och då väl i allmänhet de större, torde däremot
en femprocentgräns ge alltför små möjligheter. Medger man däremot —- i
likhet med vad som vid ägoutbyte gäller i fråga om fastigheter inom vissa
planområden — en minskning upp till tjugufem procent, torde vida bättre
förutsättningar att ernå ett tillfredsställande resultat föreligga. Ser man åter
till skiftesläggningen utom tätbebyggelseområdet torde man i varje fall ej
för närvarande böra medge minskning i arronderingssyfte utöver femprocentramen.

Med en ordning efter de linjer, som i det föregående angivits och som nära
ansluter sig till vad som gäller för ägoutbyte, torde de behov, som nu är
aktuella, i allt väsentligt bli tillgodosedda. Ordningen kan icke sägas på
samma sätt som lantmäteristyrelsens förslag innebära någon principiell nyhet
och de olägenheter, som på sätt påtalats i det föregående är förbundna
med styrelsens förslag, torde på det hela taget undvikas. Jag förordar därför
en reform i enlighet med nu antydda linjer.

I lantmäteristyrelsens framställning har också föreslagits, att tvångsägokravsjämkning
skall få användas för ett nytt ändamål, nämligen att underlätta
själva arbetet med förrättningen. Styrelsen åsyftar därvid det fall, att
det, sedan provisorisk skiftesläggning enligt 13 kap. 19 § verkställts, visar
sig att ägotilldelningen enligt denna provisoriska skiftesläggning ej helt
överensstämmer med delägarnas exakta ägokrav enligt delningsgrunden.
För att undvika merarbete och ökade kostnader har styrelsen framlagt förslag
av innebörd att man skall lata bero vid den provisoriska skiftesläggningen,
där rubbning i densamma skulle medföra kostnad som icke står"i
skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för delägarna att erhålla
jord enligt delningsgrund. Jämkning i detta syfte skall enligt styrelsens förslag
tillsamman med den jämkning som kan ha skett av planläggnings -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

tekniska skäl hålla sig inom den ram styrelsen föreslagit. Förslaget har
allmänt biträtts av remissinstanserna. Även jag ansluter mig i princip till
detsamma. Ramen för jämkningsmöjligheterna ur förrättningsteknisk synpunkt
synes i och för sig kunna göras snävare än den jag i det föregående
förordat för jämkningar av planläggningstekniska skäl. För att uppnå enhetliga
regler torde det emellertid vara lämpligt att hela den förordade jämkningsmarginalen
får begagnas för nu förevarande ändamål, i den mån den
ej redan utnyttjats för jämkningar av planläggningstekniska skäl.

Det ligger i sakens natur att man vid genomförande tvångsvis av omregleringar
i fastighetsindelningen iakttager försiktighet och endast gör sadana
ingrepp i bestående förhållanden för vilka föreligger starka skäl ur allmänna
synpunkter. Uppenbarligen kan längre gående åtgärder — vilka dock
ej kan anses så nödvändiga att det är försvarligt att genomföra dem tvångsvis
— leda till en ännu bättre fastighetsindelning än den man uppställer som
ett minimikrav. Om delägarna vill medverka till sadana åtgärder bör självfallet
lagstiftningen ej lägga hinder i vägen för dem. Möjlighet till frivillig
ägokravsjämkning bör därför finnas. En annan sak är att eu
åtgärd, som delägarna önskar genomförd, kan leda till ett resultat, som ej
är godtagbart ur allmän synpunkt. Principen för frivillig ägokravsjämkning
bör därför vara att sådan bör tillåtas, såvitt icke därigenom samhälleliga
intressen trädes för när.

Av skäl som framgår av det anförda anser jag i likhet med lantmäteristyrelsen,
att frivillig ägokravsjämkning bör kunna förekomma för vilket
ändamål som helst samt att den enda allmänna begränsning, som ur samhällelig
synpunkt bör uppställas, är att jämkningen ej medför försämrad
fastighetsindelning. Innebörden av denna begränsning bör vara densamma
som gäller för motsvarande regel i fråga om det frivilliga ägoutbytet. Med
denna ordning bör den frivilliga ägokravs jämkningen kunna bli ett lämpligt
medel att åstadkomma viss stor leksrationalisering inom jordbruket. De
betänkligheter lantbruksstyrclsen anmält mot att genom frivillig ägokravsjämkning
få till stånd storleksrationalisering kan jag ej dela. Jag förutsätter
nämligen att vid bedömande av spörsmålet, huruvida den storleksrationalisering
som kan bli följden av en ägokravsjämkning är lämplig, erforderligt
samarbete kommer att äga rum mellan förrättningsmännen och vederbörande
lantbruksnämnd och att därvid den sistnämndas uppfattning kommer att
tillmätas stor vikt.

Av den ståndpunkt jag intagit till frågan om möjligheten att vid tvångsägokravsjämkning
kunna utöka en fastighet följer utan vidare att jag anser
att ej heller möjligheten att vid frivillig ägokravsjämkning utöka en fastighet
bör begränsas till visst procenttal av fastighetens ägokrav enligt delningsgrund.
Vad åter angår möjligheten att genom ägokravsjämkning minska
en ägolott torde det ej vara lämpligt att vid en sådan partiell reform,
varom här är fråga, gå längre än vad som i motsvarande situation gäller
i fråga om ägoutbyte. Jag anser därför alt man beträffande frivillig ägokravsjämkning
bör begränsa möjligheten att minska en fastighet till att
gälla tio procent av fastighetens ägokrav.

i! liihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. Nr 89

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

I detta sammanhang vill jag beröra den av några remissinstanser väckta
frågan om särskilda regler i fråga om lantbruksnämnd tillhörig fastighet.
Med den reglering som i det föregående förordats får lantbruksstyrelsens
önskemål om möjlighet att i obegränsad utsträckning öka sådan fastighet
anses ha blivit tillgodosett. Mot förslaget att kunna minska sådan fastighet
i obegränsad utsträckning kan främst åberopas, att det för den nuvarande
jorddelningslagen är främmande att låta frågan om äganderätten vara avgörande
för hur viss mark skall behandlas. De problem som är förknippade
med detta förslag synes sålunda vara av den genomgripande natur, att det
icke kan vara lämpligt att upptaga dem till prövning vid en sådan partiell
reform som den förevarande.

En utvidgning av möjligheterna till ägokravs jämkning i enlighet med vad
förut sagts nödvändiggör regler till skydd för inteckningshavare
m. fl. Erforderlig regel i detta hänseende för tvångsägokravsjämkning
torde, i likhet med vad som gäller för tvångsägoutbyte, böra givas det
innehållet, att penningersättning, som skall utgå till följd av att intecknad
fastighet minskas, skall nedsättas och fördelas i enlighet med de principer
som gäller för expropriationsersättning samt att undantag härifrån skall
äga rum, därest samtliga inteckningshavare så medger eller därest det är
uppenbart, att minskningen ej kan lända dylik innehavare till skada. Lantmäteristyrelsen
har föreslagit att motsvarande regel skall gälla även vid frivillig
ägokravs jämkning. Enligt min mening är den risk inteckningshavarna
löper vid denna typ av ägokravs jämkning större än vid ägokravsjämkning
tvångsvis. Jag anser därför att man även beträffande frivillig ägokravsjämkning
bör upprätthålla parallellen med reglerna för ägoutbyte. Regeln
till inteckningshavarnas skydd vid frivillig ägokravsjämkning bör därför ha
den innebörden att jämkningen ej får ske med mindre inteckningshavarna
medger jämkningen eller också det är uppenbart, att jämkningen ej kan
lända inteckningshavare till skada. I anslutning till det anförda vill jag understryka,
att j orddelningsmyndigheterna vid prövningen, huruvida skada
kan uppkomma för inteckningshavare, bör iakttaga den största försiktighet.

Lämpligaste ordning vid lagtextutformningen torde vara att
i 13 kap. 2 § upptaga — utom huvudregeln att till varje ägolott skall genom
skiftet läggas det ägobelopp, som tillkommer samma ägolott — erforderliga
bestämmelser om tvångsägokravs jämkning. Reglerna om frivillig
ägokravsjämkning synes lämpligen kunna angivas i en ny paragraf, som
införes omedelbart efter 2 § och erhåller beteckningen 2 a §.

I 2 § andra stycket torde böra anges förutsättningarna för och tillåten
omfattning av tvångsägokravs jämkning.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag, att betingelsen för ägokravsjämkning
av planläggningstekniska skäl bör angivas vara att det finnes
för lämplig skiftesläggning vara av synnerlig vikt att till ägolott lägges visst
område. Den nuvarande uppräkningen av vissa planläggningsfall — som sålunda
föreslås skola utgå — synes nämligen göra regeln snävare än vad som
åsyftas med reformen. Då å andra sidan uttrycket lämplig skiftesläggning

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 89

närmast avser vinnande av en lämplig arrondering, torde ej behöva befaras,
att genom den nyssnämnda uteslutningen regeln gives en alltför vid omfattning;
under angivna uttryck torde nämligen icke kunna inbegripas jämkning
som bar till direkt syfte att ändra ägolotternas storlek eller ägoslagssammansättning.

Förutsättningen för den i det föregående åsyftade ägokravsjämkningen
av förrättningstekniska skäl torde kunna angivas vara att jämkning av
sådan skiftesplan, som avses i 19 §, d. v. s. den provisionella skiftesplanen,
skulle medföra kostnad vilken icke står i skäligt förhållande till den betydelse
det må ha för delägarna att erhålla jord enligt delningsgrund.

Såsom allmänt villkor för tvångsägokravsjämkning bör i likhet med vad
nu är fallet upptagas, att av jämkningen föranledd avvikelse från det agobelopp,
som enligt delningsgrund tillkommer envar ägolott vid skiftet, icke
länder till någon delägares förfång.

På sätt förut angivits bör i lagtexten angivas allenast den högsta tillåtna
avvikelsen för minskning av ägolott. För att tillgodose behovet av jämkning
inom tätbebyggelseområde har jag förut förordat att avvikelsen för
bostadslägenheter och därmed jämförliga fastigheter skall kunna uppgå till
tjugufem procent. Förutsättning för en avvikelse av denna storleksordning
är vid ägoutbyte, att ägoutbytet främjar fastighetsindelningens överensstämmelse
med vissa uppräknade byggnadsreglerande planer. I och för sig hade
det varit önskvärt att även i fråga om ägokravsjämkningen anknyta till
att genomförandet av dylik plan främjas. Av vad lantmäteristyrelsen anfört,
vilket av remissinstanserna lämnats obestritt, framgår emellertid, att en sådan
ordning här icke skulle medföra asyftat resultat; skiftesläggningen och
planförfattandet — då plan över huvud taget erfordras — fortgår parallellt
och ingen av åtgärderna bör lämpligen avslutas före den andra. I detta
läge har jag ansett mig böra hänföra tjugufemprocentregeln till ägolott avsedd
för bostadsändamål eller för industriell, kommunikationsteknisk ellei
kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål. Då det är
anledning förmoda att jorddelningsmyndighetcrna iakttager stor varsamhet
vid tjugufemprocentregelns tillämpning, torde olägenheter ej vara att befara
av den sålunda föreslagna ordningen.

Lantmäteristyrelsen har föreslagit att den nuvarande tvåprocentregeln
skulle bibehållas i fråga om skifte å område som undantagits för gemensamt
behov eller eljest lämnats oskiftat. Vissa remissinstanser har ansett lämpligt
att den vidgade jämkningsmöjligheten skulle bli tillämplig även vid
skiften varom nu är fråga. Därigenom skulle sadana särskilda jämkningsåtgärder
som avses i 1 kap. 18 § kunna undvikas i större utsträckning.
Det av remissinstanserna sålunda framförda förslaget synes välgrundat och
jag är därför beredd biträda detsamma. Regeln i fråga om dessa samfällighetsskiften
innefattar ett undantag från huvudstadgandet i så måtto all
procenttalet här beräknas å det ägobelopp, som motsvarar fastighetens andel
efter delningsgrund i det skiftade området sammanlagt med fastigheten
vid tidigare laga delning tillagt ägobelopp. Denna undantagsregel torde bora

36

Kanyl. Maj:ts proposition nr 89

bibehållas. Det torde vara lämpligt att i detta sammanhang utsträcka undantagsregeln
att gälla även skifte av område, som, sedan skifteslag varom
är fråga i 1 kap. 2 § under 1 och 2 undergått laga skifte, genom rågångsförrättning
eller eljest tillkommit skifteslaget.

Tredje stycket i 13 kap. 2 § synes kunna bibehållas oförändrat. I ett nytt
fjärde stycke bör upptagas den förut omnämnda regeln till skydd för inteckningshavarna.
Bestämmelserna i detta hänseende synes kunna utformas i
nära anslutning till motsvarande regler för ägoutbyte i 8 kap. 2 § fjärde
stycket.

Vid genomförande av den nyss behandlade ändringen av regeln rörande
skiften å samfälligheter torde, såsom ock en remissinstans påfordrat, lämpligen
den jämkningen böra vidtagas i 1 kap. 18 § andra stycket, att gränsen
för jämkningsmöjligheten höjes till fem procent. Denna ändring torde nödvändiggöra
att regeln till skydd för inteckningshavarna blir tillämplig även
i nu förevarande fall. Därjämte synes för att uppnå överensstämmelse med
särregeln i 13 kap. 2 § andra stycket procenttalet böra beräknas, ej som nu
endast å det ägobelopp som vid tidigare delning tillagts fastigheten, utan å
summan av detta ägobelopp och den del av samfällighetens ägobelopp som
tillkommer fastigheten enligt delningsgrund.

Som framgår av vad tidigare anförts bör de bestämmelser angående frivillig
ägokravsjämkning, som upptages i 2 a §, icke angiva att visst syfte
skall tillgodoses genom jämkningen. Med hänsyn till räckvidden av åtgärd,
som kan vidtagas inom ramen för frivillig ägokravsjämkning, torde det icke
vara tillfyllest att medgivandet lämnas allenast genom en muntlig förklaring
vid förrättningen. Viss form för medgivandet torde böra föreskrivas. Institutet
förening synes icke lämpligen kunna komma till användning. Jag vill
i stället föreslå, att medgivande till frivillig ägokravsjämkning skall lämnas,
genom skriftlig förklaring av delägare som berörs av densamma — alltså av
delägare som avstår eller erhåller mera mark än som ligger inom ramen
för tvångsägokravsjämkning eller som vidkännes avvikelse i annat syfte än
sådant som gäller för sistnämnda form av ägokravsjämkning. Medgivandet
bör ej lämnas förrän på sådant stadium i skiftet att delägaren kan överblicka
konsekvenserna av detsamma. Särskild regel härom kan dock ej anses
vara erforderlig. I paragrafen torde därför till en början böra stadgas, att
avsteg från huvudregeln om tilldelning av mark exakt svarande emot ägokravet
må ske utöver vad som följer av vad förut sagts, såframt avsteget
skriftligen medgives av därav berörda ägolotters ägare samt — i enlighet
med vad jag förut berört — det ej medför försämrad fastighetsindelning.
Därefter torde böra upptagas regeln om att ägolott genom jämkning vid skiftet
ej får minskas med mera än tio procent. I ett andra stycke torde böra
upptagas den förut behandlade regeln till skydd för inteckningshavarna.

Den omreglering av ägokravsjämkningsmöjligheterna som förordats i det
föregående föranleder, såsom ock lantmäteristyrelsen framhållit, att ändringar
är erforderliga beträffande reglerna om ägokravsjämkning i de fall
då det efter skiftets avslutande befinnes att ägolott tillagts mindre mark än
som vederbort. Principen bör i likhet med vad nu gäller vara att man bör

37

Iiungl. Maj.ts proposition nr 89

kunna av förrättningstekniska skäl underlåta att vidtaga ändring i den gjorda
skiftesläggningen, därest den ägokravsjämkning som därigenom uppkommer
tillsamman med den ägokravsjämkning, som må hava gjorts vid
skiftet, ej överstiger den jämkning som vid skiftet kunnat genomföras
tvångsvis. Jag får därför förorda, att 16 kap. 6 § erhåller det ändrade innehållet,
att om det vid prövning av laga skifte befunnits, att delägare obehörigen
fått mindre ägobelopp än honom tillkommit men dock icke mindre än
vad som kunnat oberoende av hans medgivande lägst tilldelas honom vid
skiftet, rättelse må, där jämkning i skiftet skulle medföra avsevärd kostnad
utan motsvarande fördel, verkställas på det sätt att han erhåller ersättning
för vad som brister i penningar. Den sålunda ökade jämkningsmöjligheten
föranleder, att en regel till skydd för inteckningshavarna får anses erforderlig.
Hänvisning bör därför göras till den förut behandlade regeln i 13 kap.
2 § fjärde stycket. Införandet av den frivilliga ägokravsjämkningen synes
ha till konsekvens att rättelse genom penninglikvid bör vara tillåten också
beträffande en större avvikelse än nyss sagts, såframt berörda delägare är
ense därom och den genom rättelsen uppkomna avvikelsen ligger inom ramen
för frivillig ägokravsjämkning samt även övriga förutsättningar för
denna är uppfyllda. En sådan ordning torde kunna vinna tillämpning utan
någon särskild regel därom i förevarande paragraf.

Med den utformning 21 kap. 48 § har blir vad sålunda förordats tillämpligt
även i fall som avses i nämnda lagrum.

Det är angeläget att reformen träder i kraft så snart som möjligt. Lagändringarna
torde därför böra gälla fr. o. m. den 1 juli 1955. Den nya ordningen
bör vinna tillämpning även i fråga om förrättningar, som påbörjats före lagens
ikraftträdande. Härför erfordras ej någon övergångsbestämmelse. Om
förrättningen avslutats före lagens ikraftträdande, bör dock vid fastställelseprövningen
och vid prövningen av anförda besvär samt i fråga om sättet för
rättelse av förrättningen äldre lag vinna tillämpning. I detta hänseende torde
en särskild övergångsbestämmelse böra meddelas.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson

1 Bilagan, som här medtagits allenast såvitt rör 13 kap. 2 a §, är i utelämnade delar likalydande
med det vid propositionen fogade lagförslaget.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1926 (ur 326) om delning av

jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 18 §, 13 kap. 2 § och 16 kap. 6 §
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att i lagens 13 kap. skall införas en ny
paragraf, betecknad 2 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

13 KAP.

2 a §.

Utöver vad som följer av vad förut
sagts må avsteg från stadgandet i
2 § första stycket äga rum, såframt
det skriftligen medgives av därav berörda
ägolotters ägare samt det ej
medför försämrad fastighetsindelning.
Det ägobelopp, som vid skiftet
lägges till ägolott, må icke understiga
det ägolotten enligt delningsgrund
tillkommande ägobeloppet med mera
än tio procent av sistnämnda ägobelopp
eller, i fall som avser i 2 § andra
stycket sista punkten, ägobelopp som
där sägs.

Häftar fastighet, som i första stycket
avsedd avvikelse berör, på grund
av inteckning eller eljest för fordran
eller annan rättighet, må avvikelsen
ej äga rum med mindre innehavare
av sådan fordran eller rättighet lämnar
medgivande till avvikelsen eller
det är uppenbart, att den icke kan
lända honom till skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

39

Bilaga A.

Lantmäteristyrelsens utkast

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet.

Härigenom förordnas att 13 kap. 2 § och 16 kap. 6 § lagen den 18 juni
1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

13 KAP.

2 §•

Till varje---samma ägolott.

Finnes det för lämplig skiftesläggning av synnerlig vikt att till agolott
lägges visst område, må dock, utan hinder därav att detta område ensamt
eller tillsammans med andra till ifrågavarande ägolott vid skiftet lagda ägor
icke jämnt svarar mot vad den enligt delningsgrund har att bekomma, området
tilldelas ägolotten, därest avvikelse från det envar ägolott tillkommande
ägobelopp, som därigenom uppkommer, icke överstiger vad nedan sägs
och sådan avvikelse icke länder till någon delägares förfång. Lag samma
vare, där flyttning mellan ägolotter av gränslinje, som provisionellt utmärkts
på skifteskartan eller försöksvis utstakats på marken, skulle medföra
kostnad, som icke stode i skäligt förhallande till den betydelse det ma
ha för vederbörande delägare att erhålla jord enligt delningsgrund.

Där fråga är om laga skifte av område, som vid lantmäteriförrättning undantagits
för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat, må för fastighet,
som vid skiftet i området erhåller del, avvikelsen utgöra högst två
procent av det ägobelopp, som motsvaras av uppskattningsinnehållet av
fastighetens andel efter delningsgrund i det skiftade området sammanlagt
med det fastigheten vid tidigare laga delning tillagda uppskattade ägobe -

^Vid annat laga skifte må avvikelsen utgöra hegst trehundra kvadratmeter
i uppskattning med tillägg av fem procent av fastigheten tillkommande

ägobelopp. . , .........

Utan hinder av att sådant ändamål, varom i andra stycket sags, ej ar tor
handen må, om fastighetens ägare så medgiver, avvikelsen uppgå till det
dubbla av vad stadgats i tredje och fjärde styckena för däri angivna fall
under förutsättning att avvikelsen icke medför försämrad fastighetsindel -

ning.

Gottgörelse för---stycket förmäles.

Uppkommer på grund av bestämmelserna i denna paragraf minskning av
ägoväldet för fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för
fordran eller annan rättighet, skall ifråga om sättet för erläggande och for -

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 89.

delning av penningersättningen samt om verkan därav vad om expropriationsersättning
är stadgat äga motsvarande tillämpning. Såframt innehavarna
av samtliga sådana fordringar och rättigheter det medgiva eller ock
uppenbart är, att den stadigvarande förändring, som fastigheten kommer
att undergå genom skiftet, ej kan lända dylik innehavare till skada, skall
dock vad nu sagts ej gälla.

16 KAP.

6 §.

Har vid prövning av laga skifte befunnits, att delägare obehörigen fått
mindre ägobelopp än honom tillkommit, och understiger det honom tillagda
belopp icke vad jämlikt 13 kap. 2 § oberoende av hans medgivande lägst
kunnat tilldelas honom vid skiftet, må, där jämkning i skiftet skulle medföra
avsevärd kostnad utan motsvarande fördel, rättelse verkställas på det
sätt, att ersättning för vad som brister tillerkännes delägaren i penningar
enligt den uppskattning, varom i 11 kap. 2 § andra stycket sista punkten
sägs, att gäldas av den eller de delägare, som erhållit större ägobelopp än
dem tillkommit.

Uppkommer på grund av bestämmelserna i denna paragraf minskning
av rätta ägoväldet för fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar
för fordran eller annan rättighet, skall ifråga om sättet för erläggande
och fördelning av penningersättningen samt om verkan därav vad om expropriationsersättning
är stadgat äga motsvarande tillämpning. Såframt
innehavarna av samtliga sådana fordringar och rättigheter det medgiva
eller ock uppenbart är, att den stadigvarande förändring, som fastigheten
kommer att undergå genom skiftet, ej kan lända dylik innehavare till skada,
skall dock vad nu sagts ej gälla.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 89

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 februari
1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 18 januari 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 10 december 1954, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet O.
Petrén.

Lagrådet yttrade:''

För frivillig ägokravsjämkning skall enligt 13 kap. 2a § beträffande båda de
ägolotter som beröras därav krävas medgivande, förutom av ägarna, även av
innehavare av fordran eller rättighet, för vilken sådan fastighet häftar på
grund av inteckning eller eljest, där det ej är uppenbart att jämkningen
icke kan lända honom till skada. Skada till följd av ägokravsjämkning torde
emellertid icke kunna uppkomma för annan dylik rättsinnehavare än den,
vilkens rätt gäller ägolott som skulle erhålla mindre ägobelopp än enligt
delningsgrund bort läggas därtill. Det torde därför icke behöva fordras medgivande
till åtgärden av den vilkens rätt avser den andra ägolotten. Lagrådet
hemställer att sista stycket i paragrafen ändras i enlighet härmed.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

4 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 89

42

Kung!. Maj:ts proposition nr 89

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
samt statsrådet Hjalmar Nilson, lagrådets den 11 februari 1955
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10 december 1954 remitterade
förslaget till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med förmälan, att lagförslaget
torde böra ändras i det av lagrådet angivna hänseendet, hemställer föredraganden
att det sålunda jämkade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Fischier

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner