Kungl. Maj:ts proposition nr 88

1

Nr 88

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167) om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; given
Stockholms slott den 11 februari 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april
1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att i lagen om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna skall införas föreskrifter som gör det möjligt att i vissa fall få till
stånd avlösning av andel i allmänningsskog. Lagändringen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1956.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 88

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167) om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Härigenom förordnas, att i lagen den 18 april 1952 om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna skall under följande överskrift införas en ny paragraf,
betecknad 7 a §, av nedan angiven lydelse.

Om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog

7 a §.

Är rätt till delaktighet i allmänningsskog förenad med fastighet som ej
är taxerad såsom jordbruksfastighet, må länsstyrelsen, på framställning av
allmänningsstyrelsen och efter hörande av fastighetens ägare eller i 3 § omförmäld
innehavare av fastigheten, förordna att rätten till delaktighet skall
avlösas mot ersättning i penningar.

Ersättningens belopp fastställes av länsstyrelsen och må, efter vad som
finnes skäligt, bestämmas till högst två och en halv gånger sammanlagda
värdet av den del av allmänningsskogens behållna avkastning för de senaste
tio åren, som svarar mot fastighetens delaktighetstal. Länsstyrelsen skall
utsätta viss dag, då löseskillingen senast skall hava erlagts och bevis därom
inkommit till länsstyrelsen vid påföljd att förordnandet om avlösning eljest
är förfallet.

Då beslut om avlösning vunnit laga kraft och bevis som omförmäles i
andra stycket inkommit till länsstyrelsen, åligger det länsstyrelsen att ofördröjligen
översända meddelande om avlösningen till den som för fastighetsregistret.
Genom dennes försorg skall anteckning om avlösningen verkställas
i registret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
li januari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Strang, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, fråga om ändring i
lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
samt anför därvid följande.

I propositionen nr 15 till 1952 års riksdag framlades på min hemställan
förslag till bl. a. lag om häradsallmänningar samt lag om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna. Förslaget till lag om häradsallmänningar innehöll
föreskrifter om möjlighet i vissa fall till avlösning av andel i sådan allmänning.
Dylika föreskrifter fanns däremot ej upptagna i förslaget till lag om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

I skrivelse den 18 mars 1952 (nr 87), vari hänvisades till vad riksdagens
tredje lagutskott anfört i sitt utlåtande nr 5 beträffande propositionen nr
15 och motioner som väckts i anledning därav, anmälde riksdagen, att den
för sin del, efter att ha vidtagit viss ändring, antagit lagförslagen, varjämte
riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning om
möjligheterna ätt anordna avlösning även vid allmänningskogarna. Sedermera
utfärdades den 18 april 1952 dels lag om häradsallmänningar (nr 166),
dels lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (nr 167).

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog jag den 9 november 1953 åt
f. d. generaldirektören E. F. L. Lindeberg att enligt meddelade direktiv
verkställa utredning och avgiva förslag i den av riksdagen berörda frågan
om avlösning av andel i allmänningsskog.

Utredningsmannen har den 30 september 1954 avgivit betänkande (stencilerat)
med förslag till lagstiftning om avlösning av andel i allmänningsskog
(Norrland och Dalarna).

över detta betänkande har, efter remiss, utlåtanden avgivits av kammarkollegiet,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen — som
bifogat yttranden från överlantmätarna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län — skogsstyrelsen, hovrätten för övre Norrland,

i

Kungl. Maj. ts proposition nr 88

av länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnderna i Kopparbergs,
Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län samt av Knås, Tibergets,
Gävunda, Finngruvans, Landbobyns och Kättbo allmänningsstyrelser,
allmänningsstyrelsen för Johannisholms skifteslags besparingsskog,
Västbygge och Stutts allmänningsstyrelser, Älvdalens allmänningsstyrelse,
Särna Och Idre socknars allmänningsstyrelse, Orsa sockens allmänningsstyrelse,
Hamra kapellags allmänningsstyrelse, Tärna-Stensele allmänningsstyrelse,
styrelsen för Sorsele övre allmänningsskog, styrelsen för Arjeplogs
allmänningsskog, styrelsen för nybyggarnas särskilda allmänning i Arjeplog,
Gällivare allmänningsstyrelse, styrelsen för nybyggarnas i Gällivare
socken särskilda allmänningsskog ävensom styrelsen för Paj ala, Junosuando
och Tärendö socknars allmänningsskog.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

1952 års lagstiftning

Innan jag redogör för utformningen av de regler om avlösning av andel
i häradsallmänning, som infördes genom 1952 års lagstiftning, och de överväganden,
som föranledde, att inga motsvarande regler utfärdades beträffande
allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna, torde jag med några
ord få redogöra för vad som enligt 1952 års lagstiftning skiljer häradsallmänningarna
och allmänningsskogarna åt i hänseenden som är av betydelse
i förevarande sammanhang.

Häradsallmänningarna i riket har bestått sedan urminnes tid. De redovisas
i jordregistret såsom särskilda fastigheter och tillhör ägarna av de
fastigheter inom häradet, vilka är satta i mantal eller med vilka, enligt vad
vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen.
Delaktighet åtnjutes efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga om fastigheter
för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den
därvid stadgade grunden. Häradsallmänning skall i princip bibehållas oförminskad.
Den får icke belastas med inteckning eller tagas i mät för annan
fordran än sådan som är förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.
Delägare i allmänning får ej till annan överlåta sin rätt till
delaktighet annorledes än gemensamt med den fastighet varmed rätten är
förenad. Överlåtelse som sker i strid däremot är ogill.

Förvaltningen av häradsallmänning skall handhavas av en allmänningsstyrelse
som utses på s. k. allmänningsstänmia. I vissa viktigare frågor är
dock avgörandet förbehållet allmänningsstämman. För häradsallmänning
skall finnas reglemente, vari förvaltningsorganens uppgifter närmare regleras.
Reglemente fastställes av Kungl. Maj :t på grundval av ett av delägarna
upprättat förslag.

Behållen avkastning av häradsallmänning får användas eller fonderas
för utdelning åt allmänningens samtliga delägare efter deras delaktighet i
allmänningen eller för annat ändamål som är till gagn för delägarna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 88

5

Det finns såsom framgår av propositionen nr 15 till 1952 års riksdag 60
häradsallmänningar i riket. Deras sammanlagda areal utgör omkring 116 000
hektar.

Till allmänningsskogar räknas enligt lagen den 18 april 1952 om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna dels de s. k. besparingsskogarna i Kopparbergs
och Gävleborgs län, dels vissa allmänningar i Västerbottens och
Norrbottens län. Samtliga dessa skogssamfälligheter har tillkommit under
senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Besparingsskogarna i
Kopparbergs och Gävleborgs län har bildats på så sätt, att när storskiftet
genomfördes i dessa län vissa delar av de skogsanslag som tilldelades socknarna
avsattes för de jordägande socknemännens gemensamma räkning.
Allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län har tillkommit
genom avsättning vid avvittringen.

Besparingsskogarna och de övriga allmänningsskogarna har tidigare, i
motsats till häradsallmänningarna, i allmänhet ej varit redovisade i jordregistret
såsom särskilda fastigheter. Numera har emellertid enligt beslut
av lantmäteristyrelsen, mot vilka beslut talan ej förts, samtliga allmänningsskogar
i Norrland blivit upptagna såsom särskilda fastigheter i jordregistret.
Styrelsen har meddelat, att den snarast möjligt kommer att meddela
beslut också beträffande registreringen av allmänningsskogarna i Dalarna.

Allmänningsskog tillhör ägarna av de fastigheter för vilka skogen vid
storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning
bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen. Delaktighet åtnjutes
i regel efter reducerat jordtal eller hemmantal eller, i fråga om fastigheter
för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den
därvid stadgade grunden.

Allmänningsskog skall i princip behållas oförminskad och den får icke
belastas med inteckning eller tagas i mät för annan fordran än sådan som
är förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. överlåtelse
av rätt till delaktighet i allmänningsskog annorledes än gemensamt med den
fastighet varmed rätten är förenad får ej ske. Äger sådan överlåtelse rum
är den ogiltig. Förvaltningen av allmänningsskog skall handhavas av allmänningsstyrelse,
utsedd på allinänningsstämma i enlighet med reglemente
som fastställes av Kungl. Maj :t. I alla dessa hänseenden gäller alltså samma
regler som beträffande häradsallmänning. I reglemente för allmänningsskog
skall dock kunna föreskrivas att viss förvaltning skall ankomma på särskild
av delägarna vald ekonominämnd eller på myndighet.

En på frågan om avlösning inverkande skillnad gentemot häradsallmänningarna
framträder i reglerna för användningen av behållen avkastning.
Medan bestämmelserna härom i lagen om häradsallmänningar utgår från
utdelning till delägarna som det normala användningssättet, ger lagen om
allmänningsskogar i första hand anvisningar om andra användningssätt.
Det heter i dess 18 §, all behållen avkastning enligt närmare föreskrifter i

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

reglementet får användas eller fonderas för betalning av utskylder för de
fastigheter med vilka rätt till delaktighet i skogen är förenad, för främjande
av jordbruket inom den eller de socknar eller delar av socknar för vilkas
jordägare skogen blivit avsatt eller för annat ändamål som är till gagn för
delägarna eller för befolkningen i sagda socknar eller sockendelar. Av särskilt
intresse är, att avkastningen förutsättes kunna användas inte blott
till gagn för delägarna i allmänningsskogen, utan även till gagn för befolkningen
i hela socknen eller i en del av socknen. I fråga om vissa uppräknade
allmänningsskogar gäller dock inskränkning i möjligheten att använda avkastning
till gagn för befolkningen i socknen oavsett delägarskap.

Såsom framgår av propositionen nr 15 till 1952 års riksdag finns 32 allmänningsskogar,
som omfattar en areal av sammanlagt över 711 000 hektar.

Den möjlighet till avlösning av andel i hår ads allmänning, som infördes
genom lagstiftningen år 1952, angives i 8 § lagen om häradsallmänningar.

I paragrafens första stycke stadgas att, om rätt till delaktighet i häradsallmänning
är förenad med fastighet som ej är taxerad såsom jordbruksfastighet,
så må länsstyrelsen, på framställning av allmänningsstyrelsen och
efter hörande av fastighetens ägare eller den som innehar fastigheten
med fideikommissrätt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt — förordna
att rätten till delaktighet skall avlösas mot ersättning i penningar.

8 § andra stycket handlar om ersättningens belopp. Detta fastställes av
länsstyrelsen och skall bestämmas till två och en halv gånger sammanlagda
värdet av den på fastighetens delaktighetstal belöpande utdelningen från allinänningen
för de senast förflutna tio åren. Länsstyrelsen skall utsätta
viss dag, då löseskillingen senast skall ha erlagts och bevis därom inkommit
till länsstyrelsen vid påföljd att förordnandet om avlösning eljest är
förfallet.

I paragrafens tredje stycke ges regler om anteckning i fastighetsregistret,
att avlösning ägt rum. Där stadgas att, då beslut om avlösning vunnit laga
kraft, och bevis som omförmäles i andra stycket inkommit till länsstyrelsen,
åligger det länsstyrelsen att ofördröjligen översända meddelande om avlösningen
till den som för fastighetsregistret. Genom dennes försorg skall anteckning
om avlösningen verkställas i registret.

Införandet av lagregler om avlösning motiverades i det utredningsförslag
som låg till grund för propositionen nr 15 till 1952 års riksdag med att
häradsallmänningarna var avsedda att lända den jordbrukande befolkningen
till gagn. I närheten av tätorterna skedde emellertid ofta en omfattande
avstyckning av tomter från mantalssatta jordbruksfastigheter. Denna utveckling
hade stundom gått så långt, att av den ursprungliga fastigheten
slutligen återstod endast gator, vägar och allmänna platser, vilka dock alltjämt
var bärare av mantalet och den därmed förenade andelen i häradsallmänniugen.
Vidare hade det före tillkomsten av nu gällande jorddelningslag
i stor utsträckning förekommit att fastigheter med del i häradsallmän -

7

Kungl. Mnj:ts proposition nr 88

ning genom ägostyckning uppdelats i mindre lotter för tomtändamål. Dessa
lotter hade åsatts hemmantal och därigenom erhållit andelar i allmänningen.
Ej sällan var dessa andelar så små, att den rätt till utdelning de medförde
saknade praktisk betydelse. Som exempel nämndes i utredningsförslaget att
mer än 300 av de 414 fastigheter, vilka ägde del i Sollentuna häradsallmänning,
år 1947 hade fått en utdelning från allmänningen, som understeg 50
öre. Uppenbart var att det i fall av nu åsyftad beskaffenhet var fördelaktigt
att kunna lösa ut fastighet från dess delaktighet i allmänningen.

Som villkor för rätt till inlösen skulle enligt utredningsförslaget gälla,
att den fastighet, vartill andelen hörde, ej längre var att betrakta såsom
jordbruksfastighet. Det var angeläget, att inlösen — denna beteckning användes
i utredningsförslaget — icke begärdes förrän det var uppenbart att
fastigheten förlorat sin karaktär av jordbruksfastighet.

Möjlighet att påkalla inlösning borde föreligga endast för allmänningsstyrelsen,
bl. a. av det skälet att likvida medel måste finnas tillgängliga för
ändamålet. Om någon delägare ville få sin andel inlöst borde han därför
anmäla detta för allmänningsstyrelsen, som då fick bestämma huruvida
frågan skulle tas upp. Om däremot styrelsen själv tog initiativet, borde den
i första hand vända sig till fastighetsägaren och höra efter om han var villig
att låta inlösen ske. Skulle han sätta sig emot detta, syntes det icke utan
särskilda skäl böra komma i fråga att tvinga honom därtill. Skulle någon
utan anledning vägra att gå med på inlösen ehuru sådan måste anses befogad,
borde dock länsstyrelsen kunna meddela inlösningstillstånd även mot
hans vilja.

Det hade övervägts att överlämna åt parterna att genom överenskommelse
själva bestämma löseskillingen. För att orättvisor skulle förekommas syntes
det dock önskvärt att dess storlek fastställdes i lagen. Det hade funnits
lämpligast att lösenbeloppet fick motsvara kapitaliserade värdet av den på
fastigheten belöpande årliga utdelningen från allmänningen. Emellertid
måste det beaktas, att utdelningens storlek kunde växla från år till år.
För att förebygga alltför stor inverkan av dylika fluktuationer borde till
grund för kapitaliseringen läggas medeltalet av den utdelning fastigheten
erhållit under de tio sist förflutna åren. Vad angick frågan efter vilken
räntefot kapitaliseringen skulle ske, ansågs det önskvärt att lösenbeloppen
blev tillräckligt höga för att fastighetsägarna skulle uppmuntras att medverka
till inlösning. Från denna utgångspunkt borde procentsatsen för kapitaliseringen
sättas så låg som möjligt. Å andra sidan hade de kvarstående
allmänningsdelägarna intresse av att löseskillingarna fastställdes till låga
belopp, vilket förutsatte att utdelningens kapitalvärde beräknades efter en
högre procentsats. Efter avvägning mellan dessa båda synpunkter hade i
utredningsförslaget upptagits att kapitalisering skulle ske efter 4 procent.

Förslaget att införa en möjlighet till avlösning av andelar i häradsallmänning
vann allmän anslutning i remissyttrandena. Beträffande innehållet
i remissyttrandena må här i övrigt nämnas, att lantbruksstyrelscn och

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 88

lantmäteristyrelsen ifrågasatte, att avlösning skulle kunna ske av andelar
som tillhörde rena skogsfastigheter samt att kammarkollegiet anmärkte, att
utredningen icke berört frågorna, huruvida hänsyn behövde tagas till innehavare
av inteckningar och andra begränsade sakrätter i fastighet, vars andel
inlöstes, samt huruvida anteckning om inlösningen borde ske i fastighetsboken.
Kollegiet höll för sin del för troligt, att inteckningshavarna
icke betraktade en fastighets andel i allmänning som en del av kreditunderlaget
och att hänsyn därför ej behövde tas till inteckningshavarna.. Anledning
saknades då att göra anteckning om inlösningen i fastighetsboken.

Vid remissbehandlingen av utredningsförslaget framställdes emellertid
också från flera hall önskemål om lösningsrätt i fråga om allmänningsskogarna
i Norrland och Dalarna, således ej blott i fråga om häradsallinänningarna.

Styrelserna för Tärna och Stensele, för Sorsele och för Vilhelmina övre
allmänningsskogar förklarade, att det fanns behov av regler om inlösningsrätt
också i lagen om allmänningsskogar och motiverade detta bl. a. med att
på senare tid ett flertal fastigheter med delaktighet i allmänningsskog förlorat
karaktären av jordbruksfastighet. Lantbruksnämnden i Norrbottens
län, som likaledes ansåg önskvärt att det fanns möjlighet avlösa andel i allmänningsskog,
anförde, att det inom länet fanns talrika exempel på mantalssatta
fastigheter som icke användes för jordbruk. Man kunde visserligen
gentemot tanken på avlösning anföra att ägare till fastigheter, på vilka ej
drevs jordbruk, icke fick någon del i avkastningen av allmänningsskog vari
de hade andel. Emellertid ägde de ju dock rösträtt på allinänningsstämmorna
och kunde därigenom öva inflytande på allmänningens förvaltning och
avkastningens användning.

Tre centrala verk, nämligen kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen
önskade i och för sig att möjlighet till avlösning skulle införas
också för allmänningsskogarnas del. Men de förklarade samtidigt,
att frågan därom syntes kunna lösas först efter ytterligare utredning.

Kammarkollegiet åberopade som skäl för denna uppfattning, att man beträffande
allmänningsskogarna hade att räkna med att mycket betydande
andelar tillhörde bolagsägda skogsfastigheter utan jordbruk. De sociala och
ekonomiska motsättningarna mellan stora och små andelsägare syntes också
vara större vid allmänningsskogarna än vid häradsallmänningarna.

Lantbruksstyrelsen anförde.

Såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna har i motiven icke närmare redovisats
de skäl, som föranlett utredningen att begränsa förslaget om inlösen
av andelar till enbart häradsallmänningar. Vissa omständigheter talar måhända
för en dylik avgränsning. Häradsallmänningarna är ju redovisade
som särskilda fastigheter i jord- och fastighetsregistren. Presumtionen är
sålunda för att andelar i dessa allmänningar icke berörs av gäld, som är
intecknad i de fastigheter, vartill andelarna hör. Tredjemansintresset av
en inlösen av andelarna synes därför vara en fråga av mindre betydelse. Vidare
torde någon fonderad avkastning i allmänhet icke finnas vid ''häradsallmänningarna.
Bestämmandet av löseskillingen synes därför i dessa fall utan

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

alltför stort men för vederbörande kunna ske på det tämligen enkla sätt, som
utredningen föreslagit.

Beträffande allmänningsskogarna däremot gäller, att de i flertalet fall
icke är redovisade som särskilda fastigheter i jordregistret. Vidare finnes
vid dessa skogar ofta en betydande fonderad avkastning. En inlösen av andelar
i en allmänningsskog torde därför vara en mera komplicerad fråga än
en inlösen av andelar i en häradsallmänning. Emellertid talar så starka jordpolitiska
skäl för att inlöseninstitutet utsträckes till att gälla även allmänningsskogarna,
att styrelsen anser sig böra närmare ingå på denna fråga.
Styrelsen tänker härvid bland annat på Gällivare samhälle med dess speciella
förhållanden. Här finnes nämligen ett stort antal bostadstomter, bildade
genom ägostyckning, som har kvar del i mantalet för stamfastigheten
och följaktligen även andelar i allmänningsskog. Även i Orsa socken finnes
en stor mängd fastigheter av dylikt slag, som är andelsberättigade i besparingsskog.
Innehavarna av dylika fastigheter, d. v. s. icke jordbrukare, har
rösträtt i allmänningens angelägenheter, vilket väl knappast kan anses lämpligt
med hänsyn till den betydande fonderade avkastning som ofta finnes
vid besparings- och allmänningsskogarna och till att denna^ avkastning
också enligt det föreliggande förslaget får användas till förmån även för
icke delägare och för en hel del tämligen skilda ändamål.

Lantmäteristyrelsen uttalade följande.

Om inlösenförfarandet skulle gälla även allmänningsskogarna, torde vissa
för dem speciella frågor få beaktas. Till dessa hör, huruvida andel i allmänningsskog
belastas av inteckning, beviljad i den andelsberättigade fastigheten.

Därest fastighets andel i allmänningsskog skall anses belastad av i fastigheten
beviljad inteckning, torde man vid inlösen av dylik andel vara
nödsakad reglera inteckningshavares rätt.

Ett annat spörsmål, som också skulle kräva beaktande är skogsmedelsfondernas
ställning vid inlösen. I vissa fall kan fondernas avkastning komma
även andra än delägarna i allmänningsskogen till godo. Lämpligheten
av inlösen torde i sådana fall vara tvivelaktig och under alla förhållanden
synes sambandet mellan delaktigheten i allmänningsskogen och i fonden
böra beaktas. Särskilda rättigheter, som kunnat härflyta ur delägarskapet
(t. ex. naturaförmåner, såsom rätt till elektrisk kraft) torde även tå beaktas
vid eventuell inlösen av andelar.

Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet uttalade vid lagrådsremissen,
att enligt hans mening villkoret för att avlösning av andel i häradsallmänning
skulle få ske borde vara att fastigheten ej längre var taxerad såsom
jordbruksfastighet. Han ansåg sig nämligen icke kunna förorda att avlösning
skulle medgivas även beträffande andelar som tillhörde skogsfastigheter
utan jordbruk. Sådana andelar var stundom av betydande storlek
och det var därför icke uteslutet alt en förlust av andelsrätten skulle
kunna leda till en sänkning av fastighetens marknadsvärde med åtföljande
försämring av inteckningshavares säkerhet. Departementschefen framhöll
vidare, att skogsfastigheter med andel i häradsallmänning ej sällan torde ligga
i sambruk med jordbruksegendomar och alt i dylika fall andelsrätten kunde
utgöra ett värdefullt stöd för jordbruket. Avlösningsrätt beträffande
skogsfastigheter skulle därför lätt kunna ge upphov till stridigheter och
konflikter.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

Departementschefen förklarade vidare, att om avlösningsrätten begränsades
i enlighet med vad han sålunda förordade, det endast i sällsynta
undantagsfall torde kunna bli fråga om avlösning av annat än små andelar
med obetydligt värde. Vid sadant förhallande borde hinder ej möta mot
att prövningen av avlösningsärenden på sätt utredningen föreslagit förlädes
till länsstyrelsen och att löscskillingen beräknades enbart på grundval av
utdelningen utan hänsyn till fonder och liknande tillgångar. Lösenbeloppet
borde bestämmas av länsstyrelsen. Rätt att göra framställning borde tillkomma
endast allmänningsstyrelsen. Departementschefen underströk att
sådan framställning icke borde göras utan att förhandlingar med andelsägaren
ägt rum. Hade denne ej därvid lämnat medgivande till avlösningen,
borde länsstyrelsen höra honom i ärendet.

Vad angick frågan om avlösning av andelar i allmänningsskogar uttalade
departementschefen, att det i och för sig skulle vara önskvärt att sådan avlösning
kunde äga rum, även om behovet av avlösningsbestämmelser icke
var lika framträdande i fråga om allmänningsskogarna som beträffande
häradsallmänningarna. Såsom kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och
lantmäteristyrelsen framhållit, anförde departementschefen vidare, var det
emellertid betydligt svårare att anordna ett avlösningsförfarande vid allmänningsskogarna
än vid häradsallmänningarna. Bl. a. var det på grund
av de regler som gällde för användningen av allmänningsskogarnas avkastning
förenat med stora svårigheter att beräkna värdet av en andel i
sådan skog. Departementschefen var därför icke beredd tillstyrka att bestämmelser
om avlösningsrätt meddelades också för allmänningsskogarnas
del. Skulle detta framdeles visa sig påkallat, borde emellertid frågan
upptagas till förnyat övervägande.

Lagrådet påpekade, att det avlösningsförfarande som föreslogs för häradsallmänningarnas
del kunde medföra vissa faror för inteckningshavares
säkerhet. Det borde därför ankomma på länssstyrelsen att vid sin handläggning
av avlösningsärenden beakta inteckningshavarnas rätt och att i deras
intresse företaga en oskadlighetsprövning. Stadgande därom hade ej upptagits
i lagtexten. Men med hänsyn till att lagtexten ej hindrade en sådan
prövning och till att avlösning blott torde komma i fråga beträffande andelar
med bagatellartade värden kunde lagrådet likväl godtaga förslaget. Lagrådet
anförde.

Enligt det föreliggande förslaget skall väl ägaren av den fastighet, om
vars andelsrätt är fråga, höras över ansökan om avlösning av andelsrätten,
men avlösning kan äga rum trots att han bestrider ansökningen. Löseskillingen
skall bestämmas enbart på grundval av utdelningen utan hänsyn
till fonder och liknande tillgångar. Uteslutet är alltså icke, att löseskillingen
kan komma att understiga det verkliga värdet av andelsrätten och att fastighetsägaren
följaktligen kan komma att lida förlust, om avlösningen genomföres.
Vidare är att märka, att förslaget icke heller innehåller några bestämmelser,
som avser att skydda inteekningshavare mot förlust.

Av vad nu anförts framgår, att fastighetsägarens och inteckningshavarnas
rätt icke kan anses vara tillgodosedd på ett betryggande sätt, därest frå -

Kungl. Maj:ts proposition nr S8

11

är om avlösning av andelar, som äger mera betydande värde. Enligt lagrådets
mening är det därför välbetänkt, att avlösnmgsratt betraftande andelar,
som tillhör skogsfastigheter, icke medgivits. IDepartementschefen har
framhållit, att det enligt förslaget endast i saUsynta undantagsfall k
de bli fråga om avlösning av annat an andelar av obetydlig: varde. Det
må emellertid framhållas, att avlösning icke under n&pra förhållanden bo
få ske, därest densamma skulle medföra avsevart förfång för fastigheten
ägare eller i 3 § omförmäld innehavare av fastigheten eUcr lntecknin^shavare
och denne icke lämnat medgivande till avlösningen. Sålunda bor till
stånd ej givas utan fastighetsägarens samtycke därest oseskillingen skulle
komma att med något avsevärt belopp understiga andelens verkhf varde
och även om ägaren lämnat medgivande till avlösning, bor sådan i allt iall
icke tillåtas, om det kan antagas, att avlösningen skulle landa lntecknmgshavare
till skada, och denne icke samtyckt till åtgärden. Det bor fo jaktligen
ankomma å länsstyrelsen att, då ansökan om avlösning ^jort , c
blott tillse, att fastigheten äger delaktighet i allmanningen och ej ar taxerad
som jordbruksfastighet, utan jämväl företaga en sadan oskadlighetsprovning.
soni nu är sagd. Visserligen vore det ur principiell synpunkt riktigast,
att detta åliggande''komme till uttryck i lagtexten. Denna kan emellertid ej
anses resa något hinder mot att sådan prövning ager rum. Härtill kommer
att med den utformning det remitterade forslaget fått, avlösning praktiskt
ta«et torde komma att avse endast andelar med bagatellartade värden °c
att man kan utgå från att länsstyrelsen självmant kommer att beakta forhållandet
i de, av allt att döma, få undantagsfall, vari anledning därtill fo 16

Med hänsyn härtill har lagrådet funnit sig kunna godtaga förslaget. Emellertid
vill lagrådet understryka, att därest det skulle bliva frå„a om åt ,
såsom utredningen föreslagit, tillämpa avlösmngsforfarandet aven beträffande
skogsfastigheter, särskilda lagbestämmelser måste anses eiforder g
såsom garanti för att avlösning icke må lända rattsagare till verkligt forfång.

Utredningsmannens förslag

Utredningsmannen har, i enlighet med sina direktiv, i forsta hand undersökt
frågan om avlösning av andel i allmänningsskog som tillkommer agare
av fastighet taxerad såsom annan fastighet än jordbruksfastighet, och framlagt
förslag, enligt vilket avlösning av sådan andel skall kunna ske. I andra
band har utredningsmannen undersökt frågan om avlösning, oavsett om
fastigheten är taxerad såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet, dels
av andel vilken icke kan tillgodogöras av fastighetsägaren emedan fastigheten
är belägen i annan socken än allmänningsskogen, dels av andel, vilken
tillkommer mindre, inom allmänningssocknen belägen fastighet vars agare ar
bosatt utom socknen. Utredningsmannen har emellertid ej funnit anledning
föreslå bestämmelser om avlösning i dessa fall. Vidare bär utredningsmannen
berört frågan om avlösning av andel i allmänningsskog, som tillkommer agare
av jordbruksfastighet, i fyra särskilda fall, nämligen 1) då fastigheten u -.,jort eu ringa del av elt hemman och förvärvats enbart i avsikt att förval varen
skulle få tillgång till fiske eller jakt på allmänningsskogen, 2) i fall då

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

till foljd av skifte vid arvfall hemman uppdelats i ett stort antal små fastigheter,
3) i fall då andel tillhörande kronobygge förenats med kronoparken,
sedan åbon dömts förlustig inrymningen, samt 4) i fall då andel varit
knuten till fastighet, som utgjorts av en sedermera till kronan indragen
ströäng. Enligt utredningsmannens mening bör avlösning ej heller i något
av dessa fall komma i fråga.

För att utröna ungefär vilka värden som kan komma att beröras av den
föreslagna lagstiftningen om avlösning har utredningsmannen genom lantmaterikontoren
i länen, häradsskrivarna och styrelserna för alhnänningsskogarna
skaffat vissa upplysningar om den procentuella del av allmänmngsskogarna,
som tillkommer »annan fastighet». Av dessa upplysningar
framgår, att i Kopparbergs län Transtrands sockens besparingsskog är den
enda allmanningsskogen med dylika andelsberättigade fastigheter. Dessas
andelslal ar med all sannolikhet mycket små. Enligt ett uttalande av lantbruksstyrelsen
skall även i Orsa socken finnas fastigheter, som ej har karaktär
av jordbruksfastighet men likväl har andel i besparingsskog. En noggrann
och uttömmande redogörelse för förekomsten av dylika fastigheter
inom Kopparbergs län skulle enligt utredningsmannens mening med hänsyn
tdl lastighetsförhållandena inom länet kräva tid och kostnader, som ej
star i rimlig proportion till nyttan därav. Utredningsmannen har därför ansett
sig böra avstå från att lämna en sådan redogörelse. I Hamra kapella«s
besparingsskog i Gävleborgs län har fastigheter, som ej är taxerade såsom
jordbruksfastighet, del efter andelstal vilka tillsammans uppgår till endast
0,12 promille av samtliga andelstal. Motsvarande tal är för Arvidsjaurs
sockens allmänningsskog 0,9 promille, för Jokkmokks sockens allmänningsskog
0,6 promille, för Gällivare sockens allmänningsskog 9,9 promille och
för Jukkasjärvi allmänningsskog 1,1 promille. Beträffande Övriga allmänningsskogar
i Norrland gäller, att alla andelsberättigade fastigheter är taxerade
såsom jordbruksfastighet.

Kostnaderna för avlösning av sådana andelar som kan komma i fråga
för avlösning torde, konstaterar utredningsmannen, med hänsyn till dessa
små tal icke bliva särskilt betungande. Han erinrar i detta sammanhang
också om att det till följd av ändringar i jorddelningslagstiftningen i fortsättningen
sällan torde komma att inträffa, att en fastighet som nybildas
för annat ändamål än jordbruk får del i allmänningsskog. Utredningsmannen
erinrar vidare om att rättsgrunden för avlösning av andel, som tillkommer
»annan fastighet», för häradsallmänningarnas vidkommande är
att allmänningar i främsta rummet är avsedda att vara den jordbrukande
befolkningen till gagn. Samma rättsgrund torde kunna åberopas i frå«a omallmänningsskogarna.

Det förslag till lagstiftning om avlösning av andel i allmänningsskog,
som utredningsmannen framlagt omfattar dels regler om avlösmngen
och förfarande! därvid, upptagna i en ny paragraf, 7 a §, och under
särskild rubrik, »Om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog»
i lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, dels viss ändrin* i

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

18 § nämnda lag, varigenom i lagen införes beteckningen delägarbåtnad då
behållen avkastning användes så att den länder till gagn endast för delägarna
i skogen, och beteckningen sockenbåtnad då den behållna avkastningen
användes så att den blir till gagn för befolkningen i dess helhet i den eller de
socknar eller delar av socknar, för vilkas jordägare skogen blivit avsatt, dels
slutligen ett specialstadgande upptaget i lag om ändring i 24 § förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Den av utredningsmannen föreslagna 7 a § i lagen om allmänningsskogar
är uppdelad i två moment.

7 a § 1 mom. innehåller först ett allmänt stadgande, att om rätt till delaktighet
i allmänningsskog är förenad med fastighet som ej är taxerad såsom
jordbruksfastighet, så må länsstyrelsen, på framställning av allrnänningsstyrelsen
och efter hörande av fastighetens ägare eller i 3 § omförmäld
innehavare av fastigheten, förordna att rätten till delaktighet skall avlösas
mot ersättning i penningar. — Detta stadgande överensstämmer med 8 §
första stycket lagen om häradsallmänningar.

Vidare föreskrives, att ersättningens belopp skall fastställas av länsstyrelsen
och vara lika med andelens värde vid tiden för avlösningen. Andelsvärdet
skall bestämmas till en mot fastighetens andelstal svarande del av
det belopp, varmed allmänningsskogens tillgångar överstiger dess skulder,
d. v. s. av dess behållna tillgångar. Från behållna tillgångarna skall emellertid
först dras ett belopp, som förhåller sig till dessa tillgångars totalsumma
som den sammanlagda sockenbåtnaden av allmänningsskogen förhåller sig
till summan av denna båtnad och den sammanlagda delägarbåtnaden. Vid
beräkningen av behållna tillgångarna skall fast egendom upptagas till ett
realisationsvärde, som uppskattats med ledning av taxeringsvärdet och den
officiella statistiken över förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden
för jordbruksfastigheter.

Den löseskilling, som bestämis enligt dessa regler, skall senast den dag,
som länsstyrelsen bestämmer, nedsättas hos länsstyrelsen, vid påföljd att
förordnandet om avlösning eljest skall vara förfallet. Då beslut om avlösning
vunnit laga kraft och löseskillingen blivit nedsatt hos länsstyrelsen,
åligger det länsstyrelsen att ofördröj ligen översända meddelande om avlösningen
till den som för fastighetsregistret. Genom dennes försorg skall anteckning
om avlösningen verkställas i registret.

7 a § 2 mom. reglerar förhållandet mellan den vid avlösning ersättningsberättigade
fastighetsägaren och inteckningshavarna i hans fastighet. Där
stadgas, att om fastighet, vars andel i allmänningsskog skall avlösas, är besvärad
av inteckning för fordran, så skall fastighetens ägare utan hinder
av inteckningen äga hos länsstyrelsen utbekomma löseskillingen, förutsatt
att han visar, att löseskillingen ej överstiger eu tiondel av fastighetens taxeringsvärde.
Är löseskillingen däremot större, får den ej utbetalas till fastighetens
ägare annat än om han visar, alt inteckningshavarna medger det.
Visas ej senast vid löseskillingens nedsättande, att sådant medgivande lämnats,
skall länsstyrelsen så snart ske kan utsätta sammanträde för förhand -

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 88

ling om rättsägares anspråk och löseskillingens fördelning. Länsstyrelsen
skall pröva fråga om inteckningshavares rätt till betalning utom i fall då
inteckningshavaren givit tillkänna, att han ej önskar betalning.

Kallelse till sammanträde skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton
dagar förut sändas med posten till fastighetens ägare och till kända innehavare
av sådan fordran som avses i lagrummet. Därjämte skall den införas
i Post- och Inrikes tidningar samt i tidning inom orten. I övrigt skall
i avseende på fördelningen vad i utsökningslagen stadgas om fördelning av
köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom äga motsvarande tilllämpning.
Har vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit
på intecknings huvudstol, skall inteckningen till den del den guldits vara
utan verkan. Därom skall länsstyrelsen, sedan fördelningen blivit godkänd
och vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos inskrivningsdomaren.
Länsstyrelsen skall tillika insända fördelningslängden till inskrivningsdomaren.
När anmälan inkommit, skall anteckning om förhållandet införas
i fastighets- eller inteckningsboken.

Bestämmelserna om inteckningshavare skall, enligt vad som till sist stadgas
i detta moment, också gälla den som för ogulden köpeskilling äger fordran
med förmånsrätt som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

18 § lagen om allmänningsskogar skall i den föreslagna nya lydelsen ändras
allenast såtillvida, att beteckningarna »delägarbåtnad» och »sockenbåtnad»
införes i paragraftexten.

24- § 3 mom. inteckningsförordningen innehåller i sin nuvarande lydelse
en hänvisning till vad som särskilt stadgas beträffande inteckning som utgått
ur brandskadeersättning. Lagrummet har i utredningsmannens förslag
kompletterats så, att hänvisningen till särskilda stadganden skall komma
att avse också specialreglerna om avlösning av allmänningsskog och sådan
avlösnings inverkan i vissa fall på inteckning.

I sin motivering till förslaget om avlösning gör utredningsmannen först
det allmänna uttalandet, att behovet av bestämmelser, varigenom möjlighet
beredes att avlösa andel i allmänningsskog, framgår såväl av förarbetena till
1952 års lagstiftning som av muntliga uttalanden inför utredningen, gjorda
av representanter för allmänningsskogar i Norrland. Mot denna åsikt står
visserligen uppfattningen hos företrädare för allmänningsskogar i Dalarna.
Inställningen hos dessa torde emellertid icke behöva anses tala emot att införa
regler som är enhetliga för alla allmänningsskogar, eftersom enligt förslaget
frågan om avlösning skall prövas endast efter framställning av allinänningsstyrelsen.
Det blir alltså beroende på allmänningsstyrelserna själva
om och i vad mån de föreslagna reglerna om avlösning kommer att tillämpas
i praktiken.

Beträffande rätten att pakalla avlösning och frågan om b eslutande
instans i avlösningsärenden uttalar utredningsmannen vidare,
att om ägare av »annan fastighet» vill få sin andel avlöst, så bör han
anmäla detta för allmänningsstyrelsen, vilken enligt vad nyss sagts ensam

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

är behörig att göra framställning om avlösning. Styrelsen har sedan att bestämma
huruvida frågan skall tas upp. Avlösning skall icke i något fall
kunna äga rum, om allmänningsstyrelsen av ett eller annat skäl, t. ex. bristande
tillgång på likvida medel, finner den ej vara lämplig. I första hand
bör avlösning komma till stånd genom frivillig överenskommelse mellan
allmänningsstyrelsen och den person, vars andel skall lösas. Skulle delägare
icke vara villig att låta sin andel avlösas, bör tvangsavlösning icke
utan särskilda skäl tillgripas. Liksom i fråga om häradsallmänningar skall
det- ankomma på länsstyrelsen i det län där den andelsberättigade fastigheten
är belägen att ta upp ärende om avlösning och att besluta däri.

Vad angår värderingen av andel som skall avlösas framhåller utredningsmannen
först att denna skall syfta till att få fram ett belopp, som
motsvarar andelens värde vid tiden för avlösningen. För häradsallmänningarnas
del skall löseskillingen bestämmas till två och en halv gånger sammanlagda
värdet av den på fastighetens delaktighetstal belöpande utdelningen
från allmänningen för de senast förflutna tio åren. Man skall med
andra ord kapitalisera den på fastighetens delaktighetstal belöpande utdelningen
efter en räntefot av 4 procent. Men denna metod torde vara utesluten
i fråga om allmänningsskogarna. Ofta lämnas nämligen ingen utdelning
från allmänningsskogarna utan den behållna avkastningen användes på annat
sätt till delägarnas eller socknens båtnad.

Enligt utredningsmannens mening är man därför nödsakad att i stället
utgå från en uppskattning av allmänningsskogens behållna
kapitaltillgångar vid tiden för avlösningen. Man har därvid
att beräkna dels värdet av själva allmänningsskogen, inberäknat rätten
till jakt, fiske, vattenfall, mineraltillgångar o. s. v., dels värdet av fonderna
och övriga tillgångar såsom ofonderade penningmedel, maskiner in. m. Vid
uppskattningen bör allmänningsskogen upptagas till ett beräknat realisationsvärde.
Den omständigheten att realisation av allmänningen ej kan komma
i fråga på grund av att lagen innehåller ett principiellt förbud däremot
har ingen betydelse i detta sammanhang. Realisationsvärdet bör beräknas
med ledning av dels senaste fastighetstaxering av allmänningen
med därtill hörande införlivade eller ej införlivade områden, dels den
officiella statistiken rörande förhållandet mellan saluvärden och
taxeringsvärden för jordbruksfastigheter. Till det salunda erhallna realisationsvärdet
på fastigheten eller fastigheterna bör läggas det vid tiden för
avlösningen befintliga fondkapitalet samt värdet av övriga vid samma tid
befintliga tillgångar. Sedan totalsumman av tillgångarna sammanräknats,
delas denna summa i två delar efter förhållandet mellan den del av allmänningsskogens
behållna avkastning vilken användes till delägarbåtnad och
den de) av avkastningen som användes till sockenbåtnad. Löseskillingen beräknas
sedan, efter fastighetens andelstal, till viss kvotdel i den del av tillgångarna
som svarar mot delägarbåtnaden. Grunden för denna uppdelning
är att sockenbåtnaden utgår oavsett delaktighet i allmänningen.

Eu förutsättning för åt! den föreslagna beräkningsmetoden skall kunna

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

användas är uppenbarligen att räkenskaperna för allmänningsskog föres
på sådant sätt, att därav kan utläsas vad av allmänningsskogens avkastning
som går till delägarbåtnad och vad som går till sockenbåtnad. Vid uppdelningen
av de samlade behållna tillgångarna efter förhållandet mellan delägarbåtnad
och sockenbåtnad kan man, allt efter det krav på noggrannhet
som ställes, räkna med båtnadsbeloppen under ett eller under flera år. Det
torde kunna överlämnas till länsstyrelsen att utan särskild föreskrift därom
i lagen bedöma huruvida tillräcklig omsorg iakttagits vid beräkningarna.

Beträffande stadgandet att taxeringsvärdet skall läggas till grund
för uppskattningen av allmänningsskogens värde anför utredningsmannen
vidare, att allmänningsstyrelsen redan genom att den har rätt att överklaga
taxeringen kan förebygga att löseskillingen vid en framtida avlösning bestämmes
till ett alltför högt belopp. Därtill kommer den ytterligare garanti
mot rättsförlust, som ligger i att både allmänningsstyrelsen och fastighetsägaren
kan överklaga själva förordnandet om avlösning.

Beträffande den andra i värderingsmetoden ingående faktorn, d. v. s. d e n
officiella statistiken över förhållandet mellan saluvärden och
taxeringsvärden för jordbruksfastigheter, anför utredningsmannen bl. a.
följande.

Statistiken avsei'' prisföi''hallandena inom den noiunala fastighetsmarknaden,
d. v. s. vad kommunalskattelagen kallar fastigheternas allmänna saluvärde
eller, synonymt därmed, deras värde enligt ortens pris. Med hänsyn
härtill har i statistiken naturligen ej medräknats andra köp än sådana, som
kunna anses representera den normala fastighetsmarknaden. Först och
främst har endast köp vid frivillig försäljning medtagits; förvärv på exekutiv
auktion eller konkursauktion, genom inlösen enligt ensittarlagen, expropriation
eller annat exstinktivt fång har sålunda utelämnats. Vidare har
vissa kategorier av köp vid frivillig försäljning förbigåtts därför att de lika
litet som de exstinktiva fången kan anses representera den normala fastighetsmarknaden.
Hit hör bland annat s. k. släktköp.

De i statistiken medtagna köpen har i olika tabeller fördelats i grupper
efter skilda synpunkter. Gemensamt för samtliga tabeller är, att för varje
sådan grupp vid sidan av varandra ställts uppgifter om antalet i gruppen
ingående köp, summan av köpeskillingarna och summan av taxeringsvärdena
för de köpta fastigheterna samt skillnaden mellan dessa båda summor,
d. v. s. överpris eller underpris, i procent av gruppens sammanlagda taxeringsvärde.
För varje särskilt län redovisas över- och underprisprocent för
fastigheterna fördelade i grupper.

Utredningsmannen har även varit inne på tanken att allmänningsstyrelsen
och delägaren skall ha rätt att träffa överenskommelse om
löseskillingens storlek utan att vara beroende av lagfästa värderingsregler.
En sådan ordning kunde ha visst fog för sig bl. a. därför att avlösningen
såsom sådan ju ansetts i regel böra bero på överenskommelse
parterna emellan. Utredningsmannen avvisar emellertid tanken på att parterna
skulle äga bestämma fritt över löseskillingens storlek. Han framhåller,
att en sådan ordning ej godtogs för häradsallmänningarnas del, därför att
den kunde leda till orättvisa resultat. Av samma skäl bör den avvisas också
för allmänningsskogarna.

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

Såsom motivering för de utförliga regler till skydd för inteckningsha
varnas rätt som utredningsmannen föreslår, anför han först
allmänt, att även om det måhända i regel förhåller sig så, att inteckningshavare
icke torde räkna med den intecknade fastighetens andel i allmänningsskog
såsom del av kredilunderlaget, måste dock beaktas att andelens förekomst
kan öka fastighetens marknadsvärde. Där så är fallet, måste naturligen
vid bortfall av andelen den andelsberättigade fastighetens marknadsvärde i
motsvarande grad minskas. Därmed minskas också, såvitt ej särskilda anordningar
vidtages, säkerheten för inteckningshavare. Utredningsmannen har utarbetat
de föreslagna reglerna efter förebild av stadgandena i lagen den 8
april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår
på grund av brandförsäkringsavtal.

Utredningsmannen påpekar, att även andra rättsinnehavare än
inteckningshavare, t. ex. nyttjanderättshavare, kan tänkas lida
men av att fastighets andel i allmänningsskog avlöses. Har fastighet upplåtits
för att en nyttjanderättshavare skall få rätt att fiska i vatten, tillhörande
allmänningsskogen, kommer det att innebära ett avbräck för nyttjanderättshavaren
att fiskerätten förfaller genom avlösningen. Utredningsmannen
har beaktat att sådana fall kan uppkomma men har ansett, att nya lagbestämmelser
för att reglera därav följande konflikter mellan fastighetsägare och
rättsinnehavare inte behövdes. Lagstiftningen om nyttjanderätt till fast
egendom och allmänna avtalsrättsliga regler torde enligt utredningsmannens
mening vara tillfyllest.

Förfarandet i ärenden angående avlösning av andel i allmänningsskog
regleras enligt utredningsmannens förslag i övrigt huvudsakligen på samma
sätt som motsvarande förfarande enligt lagen om häradsallmänningar.

Beträffande sin avvisande inställning till tanken på avlösning av andel
vilken icke kan tillgodogöras av fastighetsägaren på den grund
att fastigheten är belägen i annan socken än allmänningsskogen, har utredningsmannen
först redogjort för den motion — 11:407 vid 1952 års riksdag —
som låg till grund för riksdagens hemställan om undersökning därav.

1 motionen hemställdes, att i fråga om allmänningsskogar i Dalarna avlösning
av delaktighet skulle kunna medgivas av länsstyrelsen också i sådana
fall, då delägaren bevisligen icke kunde tillgodogöra sig någon nytta
av allmänningsskogens avkastning. Det borde enligt motionären i dylika
fall ankomma på delägaren att göra framställning om avlösning. Länsstyrelsen
skulle alltså pröva dels om delägaren ej haft någon nytta av allmänningen,
dels också frågan om hur stor löseskillingen skulle vara. Som
exempel på fall då sådan avlösning borde ske har motionären anfört, att
en viss allmänningsskog bildats av hl. a. mark som vid storskiftet tilldelats
fäbodar med slåtterängar och mindre odlingar, tillhörande personer
utom den socken i vilken allmänningen var belägen. Avkastningen av allmänningen
användes för olika ändamål uteslutande i den socknen och någon
utdelning i penningar förekom icke till delägarna.

2 llilmng till riksdagens protokoll 1955. I samt. .Yr 88

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

Utredningsmannen uttalar, att han, efter att vid sammanträde med representanter
för allmänningsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län ha
hört motionären personligen uttala sig i frågan, kommit till den uppfattningen,
att motionen icke gällde i allmänning delaktiga, utsocknes belägna
fastigheter utan vissa mindre, inom allmänningssocknen belägna, obebodda
fastigheter med del i allmänningen, vilkas ägare var bosatta utom socknen.
Därför har utredningsmannen undersökt dels det av motionären avsedda
spörsmålet, dels den i utredningsdirektiven angivna frågan huruvida avlösning
borde kunna ske av sådan andel i allmänningsskog, vilken icke kunde
tillgodogöras av fastighetsägare, emedan fastigheten var belägen i annan
socken än allmänningsskogen.

Båda dessa frågor har av utredningsmannen behandlats med utgångspunkt
från uppspaltningen av den båtnad, som allmänningsskog ger, i delägarbåtnad
och sockenbåtnad.

Vad sockenbåtnaden beträffar erinrar utredningsmannen om att sådan
båtnad åtnjutes av dem som bor i viss socken alldeles oberoende av om
de är delägare i allmänningsskog. Om delägare icke får andel i sockenbåtnad
på grund av att han bor i annan socken, så är detta enligt utredningsmannen
en omständighet till vilken hänsyn ej torde behöva tagas i det
förevarande sammanhanget.

Vad angår delägarbåtnaden, framhåller utredningsmannen, att allmänningsskog
enligt 2 § i 1952 års lag tillhör ägarna av de fastigheter för vilka
skogen vid storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt
vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen. Denna
regel gäller oavsett var fastighetsägarna är bosatta och oavsett inom vilken
socken fastigheterna är belägna. Om gränsdragningen mellan socknar
ändras, kan detta icke medföra, att fastighet uteslutes från delaktighet i
allmänningsskog, utan ägaren behåller sin rätt att efter sitt andelstal njuta
delägarbåtnad.

Det kan emellertid tänkas, fortsätter utredningsmannen, att behållen avkastning
av allmänningsskog fullt rättsenligt bestämmes att utgå såsom
delägarbåtnad i sådan form — t. ex. byggnadsbidrag — att vissa fastigheter
med del i allmänningsskogen på grund av sin beskaffenhet icke får
någon nytta därav. Så kan ske utan att dessa fastigheters ägare genom
kontant utdelning eller på annat sätt kompenseras. En sådan disposition
kan givetvis väcka missnöje hos de eftersatta. Det vore emellertid icke riktigt
att som korrektiv däremot stadga skyldighet för allmänningsskogs styrelse
att avlösa missgynnad delägares andel. Sedan allmänningsskogarnas
tillkomst har ingenting inträffat som kan rättfärdiga ett så långt gående
ingrepp i bestående rättsförhållanden. I den mån ojämnheter vid fördelning
av behållen avkastning förekommer, torde de enligt utredningsmannens
mening bäst kunna förebyggas genom ändring i föreskrifterna om avkastningens
användning. Detta spörsmål faller utanför utredningsuppdraget.
Därför framlägges ej något förslag till sådan ändring.

Kungl. M(ij:ts proposition nr 88

19

Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser synes gilla tanken att andel i
allmänningsskog skall kunna avlösas och de flesta har i princip godtagit
utredningsförslaget eller lämnat det utan erinran. Emellertid har även vissa
anmärkningar framställts. Dessa riktar sig huvudsakligen mot värderingsmetoden.

Av gjorda uttalanden med mera allmän innebörd må
här några återges. Domänstyrelsen uttalar, att det synes angeläget att åt
allmänningsskog beredes möjlighet att avlösa sådan andel, som icke längre
tjänar det med allmänningsskogen avsedda syftet. Andra remissinstanser
är mera förbehållsamma i sina omdömen om behovet av lagstiftningen.
Lantmäteristyrelsen anför således, att den i princip biträder förslaget, även
om behovet av avlösning icke är lika påtagligt när det gäller allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna som när det gäller häradsallmänningar.
Lantbriiksstyrelsen förklarar, att det icke föreligger något intresse av betydenhet
ur jordpolitisk synpunkt av den ifrågasatta lagändringen och att
den föreslagna avlösningsrätten torde få praktisk betydelse väsentligen genom
att den kan medföra förenkling av arbetet med allmänningsskogarnas
administration. Länsstyrelsen i Västerbottens län samt skogsvårdsstyrelsen
och lantbruksnämnden i detta län framhåller, att förslaget saknar
betydelse för Västerbottens län, emedan alla fastigheter i länet med andel
i allmänningsskog är taxerade såsom jordbruksfastighet och förslaget medger
avlösning endast i fråga om fastighet som är taxerad såsom annan fastighet.

Flera remissinstanser i Kopparbergs län har, utan att göra någon erinran
mot utredningsmannens förslag i och för sig, avstyrkt förslaget för
detta läns del. Till de avstyrkande hör länsstyrelsen i Kopparbergs län.
Länsstyrelsen anför i sitt remissyttrande, att lagstiftningen ej är av behovet
påkallad för länets del. Antalet fastigheter med annan karaktär än
jordbruksfastighet, som har andel i allmänning, är visserligen ringa och
länet skulle därför ej ha någon direkt olägenhet av lagstiftningen. Men
avlösningsförfarandet lämpar sig ej i de fall då andel tillkommer fastighet
som utbrutits vid sämjedelning. Eftersom sämjedelning ofta förekommer
i Dalarna och eftersom vidare delägarna i länets allmänningsskogar
icke uttalat sig till förmån för lagstiftningen, bör den ej genomföras för
länet, överlantmätaren i Kopparbergs län, lantbruksnämnden i samma län
samt nio allmänningsstyrelser för skogar i Dalarna har uttalat sig på liknande
sätt. övriga remissinstanser i Kopparbergs län, nämligen skogsvårdsstyrelsen
och tre allmänningsstyrelser har — utan att göra något förbehåll
om undantag för detta län — lämnat förslaget utan erinran. Frågan om avlösning
av sämjelotter har lagits upp även av lantmäteristyrelsen, som därutinnan
anför.

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 88

I vissa undantagsfall synes frågan om avlösning böra få anstå även när
det gäller icke jordbruksfastigheter. Detta gäller främst i fråga om sämjedelningslotter,
vilka huvudsakligen utnyttjas såsom bostadsfastigheter och
taxerats såsom sådana. Det skattetal och därmed den andel i allmänningsskogen,
som tillkommer sådan sämjedelningslott, återföres stundom till en
jordbruksfastighet i samband med att sämjedelningen bringas att upphöra.
Detta kan t. ex. tänkas ske genom återköp, eventuellt kombinerat med återförsäljning
och avstyckning av ett bestämt område på marken. En mellankommande
avlösning skulle i ett sådant fall lätt medföra framtida oklarhet
i fråga om delaktigheten i allmänningsskogen utan att några bestående
fordelar av förvaltningsmässig eller jordpolitisk art vinnes.

Det bör framhallas, att det ifrågasatta anståndet med avlösning då det
gäller sämjelotter icke bör tolkas så att sådana fastigheter i princip skall
undandragas avlösningsmöjligheten utan blott så att frågan om avlösning
uppskjutes till dess sämjedelningen ersatts med en legal fastighetsbildning.
Fragan torde emellertid i stort sett äga praktisk betvdelse endast i fråga
om Kopparbergs län.

Kammarkollegiet samt skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län och lantbruksnämnden
i samma län har betonat vikten av att avlösning kommer
till stånd efter frivillig överenskommelse mellan allmänningsstyrelsen
och fastighetsägaren, varjämte de uttalat, att tvångsavlösning
ej bör tillgripas utan särskilda skäl.

Vissa remissinstanser har i fråga om omfattningen av rätten
till avlösning velat gå längre än utredningsmannen föreslagit. Sålunda
har lantbruks styrelsen förklarat, att det ur jordpolitisk synpunkt
skulle vara av intresse att få utrett i vad mån avlösning kan ske av andel,
tillkommande fastighet som icke nyttjas för jordbruk i egentlig mening,
oberoende av om fastigheten är taxerad såsom jordbruksfastighet eller
annan fastighet. Styrelsen anför vidare därom.

Styrelsen tänker bland annat på det fall att större allmänningsandelar hör
till skogskomplex, som skilts från åkerjorden och kommit i icke jordbrukares
ägo. Emellertid ma här papekas att avlösen av sådana andelar i praktiken
blir av betydelse såsom stöd åt jordbruket endast om den behållna avkastningen
eller någon del därav disponeras såsom utdelning åt andelsägarna
i förhallande till andelstalen. I den mån den behållna avkastningen
disponeras såsom s. k. sockenbåtnad eller delägarbåtnad i form av bidrag
till investeringar i jordbruk etc. är ett visst inslag av icke jordbrukareande^
lar av någon betydelse endast om det förekommer i sådan omfattning att
andra andelsägare än jordbrukarna kan få reellt inflvtande vid beslut om
allmänningens angelägenheter.

En utredning rörande en dylik utvidgad avlösningsrätt torde väl även
kunna föra in på jordpolitiska principfrågor av betydande räckvidd. Det
synes bl. a. sannolikt att det ur jordpolitisk synpunkt kan vara lämpligare
att överföra andelar från sådana ägarekategorier, som nyss nämnts, till jordbruksfastigheter,
som innehas och brukas av jordbrukare. Detta är spörsmål,
som torde komma att övervägas vid andra pågående utredningar?

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att utvägar bör sökas att i Västerbottens
län möjliggöra avlösning av andel i allmänningsskog även i vissa
fall då den fastighet, som har andel i skogen, är taxerad som jordbruksfas -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

tighet. Länsstyrelsen förordar, att detta spörsmål göres till föremål för
ytterligare utredning. Behov föreligger enligt länsstyrelsens mening av möjlighet
att avlösa andel i allmänning som är knuten till fastighet, vilken icke
drives som jordbruk eller på vilken bosättning ej förekommer, särskilt då
ägaren brukar fastigheten endast för fiske och jakt och för att få jaga och
fiska på allmänningsskogen. 1 åtskilliga fall har fastigheter uppdelats i mycket
små lotter, som har delaktighet i allmänningsskog. Detta har försvårat
skogens förvaltning. Som exempel nänmes, att en fastighet om 1/128 mantal
uppdelats på 36 ägare. Även överlantmätaren i Västerbottens län, lantbruksnämnden
i länet samt styrelsen för Arjeplogs allmänningsskog, styrelsen
för nybyggarnas i Gällivare socken särskilda allmänningsskog, TärnaStensele
allmänningsstyrelse och styrelsen för Sorsele övre sockenallmänning
har uttalat sig för en mera omfattande avlösningsrätt, därvid sistnämnda
styrelse särskilt framhållit önskvärdheten av att andelar tillkommande
skogsfastigheter skall kunna avlösas. Länsstyrelsen, överlantmätaren och
lantbruksnämnden i Västerbottens län har, samtidigt som de velat utvidga
avlösningsrätten, liksom lantbruksstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke avlösta
andelar i allmänningsskog lämpligen skulle kunna tilläggas annan fastighet
än den utlösta, så att de kom jordbruket i orten till del, eller möjligen
tilldelas kommunen såsom företrädare för ortsintresset.

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län och skogsvårdsstyrelsen i samma län
framhåller, att det många gånger bl. a. ur rationaliseringssynpunkt kan vara
av värde, att de minsta jordbruksfastigheternas andelar blir avlösta. Myndigheterna
ifrågasätter att fastigheter med jordbruksareal om mindre än ,r>
hektar skall omfattas av lagstiftningen.

Om sålunda vissa remissinstanser gjort sig till förespråkare för en utvidgad
lösningsrätt, så har andra direkt uttalat sig för att lösningsrätten
skall hållas inom de föreslagna gränserna. Kammarkollegiet yttrar, att fastän
skäl kan anföras för en utvidgad avlösningsrätt, så bör avlösningsinstitutet
likväl begränsas till att avse endast andelar, tillkommande fastigheter, vilka
är taxerade såsom annan fastighet och ej som jordbruksfastigheter. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län uttalar, att den finner den begränsning i avlösningsinstitutet
utredningen föreslagit riktig. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län kan icke förorda en utvidgad avlösningsrätt och skogsvårdsstyrelsen
i Norrbottens län anser, alt avlösningsförfarandet åtminstone tills
vidare bör begränsas så som skett i det föreliggande förslaget. Skogsstyrelsen,
som är av samma mening, framhåller särskilt att avlösning icke bör
tillåtas av andelar tillkommande rena skogsfastigheter. Styrelsen anför.

Av betänkandet framgår, all från flera håll framställts önskemål att avlösningsrält
i vissa fall skulle medgivas, även om den fastighet andelen
tillhör är taxerad såsom jordbruksfastighet. Därvidlag har tidigare det
största intresset ägnats avlösning av andelar, tillhörande rena skogsfastigheter.
Denna fråga h ar på grund av utredningsdirektivens avlattning icke
närmare berörts i betänkandet. Med anledning härav vill skogsstyrelsen
framhålla, att enligt styrelsens mening avlösning icke bör tillåtas i dylika
fall. Den omständigheten, alt en skogsfastighet utan jordbruk äger andel

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

i allmänningsskog, kan nämligen ur skoglig synpunkt vara till fördel, t. ex.
på så sätt att ägaren kan från allmänningsskogen få bidrag till skogsvårdande
åtgärder. Skogsstyrelsen delar också utredningens uppfattning att
regler om avlösning icke bör meddelas för de fall, då någon förvärvat
en obetydlig men som jordbruksfastighet taxerad fastighet enbart för att
få rätt till jakt och fiske på allmänningsskogen eller då ett hemman till
följd av upprepade arvskiften styckats i smådelar. Samma slags olägenheter,
som visat sig följa av dylika förvärv, kan ju lika väl uppkomma
genom att jaktintresserade, respektive arvingar erhåller ideella andelar i eu
större fastighet, och att tillgripa avlösning i sistnämnda fall torde väl få
anses uteslutet. I fråga om andelar, som tillhör indragna krononybyggen
eller ströängar eller indirekt är knutna till utsocknes belägna fastigheter,
kan skogsstyrelsen likaledes ansluta sig till vad utredningen anfört.

Vad beträffar värderingsmetoden har utredningsförslaget såsom
redan antytts rönt åtskillig kritik. Några remissinstanser har gjort allmänna
uttalanden om att den föreslagna värderingsmetoden synes invecklad
och svår att tillämpa. Vissa förslag om andra metoder för värdering har
framställts. Till dessa torde jag få återkomma efter det jag återgivit detaljkritiken.
Denna riktas särskilt dels mot att den officiella statistiken rörande
förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden för jordbruksfastigheter
skall inverka på uppskattningen av värdet på allmänningsskogens behållna
tillgångar, dels mot den roll vid uppskattningen av andelsvärdena,
som utredningen tillagt uppdelningen av allmänningsskogs avkastning efter
dess användning till sockenbåtnad eller delägarbåtnad.

I fråga om sättet för uppskattning av allmänningsskogs
värde har kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelsen i Norrbottens län, lantbruksnämnden i Norrbottens
län, lantbruksnämnden i Västerbottens län, skogsuårdsstyrelsen i Västerbottens
län och styrelsen för Pajala, Junosuando och Tärendö socknars
allmänningsskog framställt erinringar mot tanken på att vid uppskattningen
b>Tgga på den officiella statistiken över förhållandet mellan saluvärden
och taxeringsvärden för jordbruksfastigheter. Man har bl. a. framhållit, att
försäljningarna inom den grupp av fastigheter dit allmänningsskogarna
hänföres är alldeles för fåtaliga för att det statistiska materialet skall bli
representativt. Sålunda anför länsstyrelsen i Norrbottens län och lantbruksnämnden
i samma län i gemensamt yttrande.

Utredningen har föreslagit, att vid beräkningen av de behållna tillgångarna
hos allmänningsskogen fastigheter skall upptagas till ett värde, som
uppskattas med ledning av taxeringsvärdet och den officiella statistiken över
förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden för jordbruksfastigheter.
Detta innebär att taxeringsvärdet skall multipliceras med den köpeskillingskoefficient,
som kan hämtas ur statistiken. Man bör då begagna den
koefficient som gäller för respektive län och den bör hämtas ur den statistikgrupp,
som avser fastigheter där summan av skogsmarksvärde och
skogsvärde utgör över 90 procent av hela taxeringsvärdet. Endast fastigheter
i denna grupp kan anses jämförbara med allmänningsskogarna. Länsstyrelsen
och lantbruksnämnden har tillgång till statistiken för tiden 1/1
1945—30/6 1951. Därav framgår att i Norrbottens län icke varit ett enda

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

fall, som under nämnda period kommit in i den här aktuella statistikgiuppen
I hela landet har det varit 73 och i de aktuella länen tillsammans 27
fall under perioden. Enligt länsstyrelsens och lantbruksnämndens mening
är denna statistik av alldeles för ringa omfattning för att kunna laggas till
grund för en något så när tillförlitlig uppräkning av allmänmngsskogarnas
taxeringsvärden. Länsstyrelsen och lantbruksnämnden anser att någon hansyn
till statistiken icke bör tagas.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län och kammarkollegiet har, liksom
de nyss angivna två remissinstanserna, till belysande av statistikmetodens
hristfällighet lämnat vissa sifferuppgifter. Kammarkollegiet anser, att om
utredningsmannens metod att bestämma avlösningsbeloppet efter fastighetens
andel i allmänningsskogens tillgångar skall godtagas, så bör själva
skogen vid uppskattningen av tillgångarna upptagas enligt sitt taxeringsvärde
och ej till ett beräknat saluvärde. Även styrelsen för Pajala, Junosuando
och Tärendö socknars allmänningsskog vill att taxeringsvärdet
eventuellt efter korrektion med ett i lagen angivet fast relationstal —
i stället för realisationsvärdet skall läggas till grund för uppskattningen
av allmänningsskogens värde. Lantmäteristyrelsen vill ej förorda en värderingsmetod
som är alltför bunden av lagregler och ifrågasätter om ej lagtexten
hör begränsas till att ange att allmänningsskogen bör upptagas till
ett uppskattat marknadsvärde, överlantmätaren i Gävleborgs län, som i och
för sig ej har något att erinra mot det föreslagna sättet att uppskatta allmänningsskogens
värde, förklarar, att det vill synas som om andel kan ha så
ringa värde att värderings- och andra inlösningskostnader kan komma att
överstiga andelens värde. Fördenskull bör enligt överlantmätarens mening
finnas dispositiva bestämmelser om ett enklare förfaringssätt. Han föreslår
för sådana fall en skönsmässig värdering jämte möjlighet att helt utesluta
ersättning för oväsentliga andelar. Domänstyrelsen har å andra sidan den
uppfattningen, att den föreslagna metoden kan accepteras, försåvitt det
rör sig om fall av obetydliga andelar och lösenbelopp, då noggrannheten i
en värdeuppskattning av hela allmänningsskogen ej behöver sättas särskilt
högt. Men det kan bli tal om att inlösa också större andelar. För sådana
fall bör det enligt styrelsen finnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna
om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog på grundval av lösenbelopp,
som bestämts efter företagen särskild värdering av de i allmänningsskogen
ingående fastigheterna.

Uppdelningen av avkastningen från allmänningsskog efter sockenbåtnad
och delägarbåtnad och denna uppdelnings inverkan på värderingen
av andel i allmänningsskogen har huvudsakligen föranlett den erinran,
att gränsen mellan delägarbåtnad och sockenhåtnad stundom kan
vara rätt obestämd och att det ej är säkert att allmänningsskogarnas räkenskaper
ger ledning för gränsdragningen. Uttalanden av denna innebörd har
gjorts av kammarkollegiet, skogsvårdsstyrelscn i Norrbottens län och länsstyrelsen
i Gävleborgs län. Sistnämnda myndighet anför.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

Länsstyrelsen har i princip icke något att invända mot utredningsmannens
beräkningssätt. Men länsstyrelsen förmenar, att det i praktiken kan
komma att visa sig mycket besvärligt att tillämpa. Den av utredningen angivna
förutsättningen, att räkenskaperna skall föras på sådant sätt att därav
tramgar vad av allmannmgsskogens avkastning belöper på »delägarbåtnat»
respektive »sockenbåtnad», brister kanske redan av den anledningen
att atskilhga utgifter, till exempel för väganläggningar, elektrifieringar,
fiskevård in. in., kan tillgodose båda ändamålen utan att någon rationell
fordelningsgrund låter sig konstrueras.

Mot metoden med uppdelning av kapitaltillgångarna efter förhållandet
mellan sockenbåtnad och delägarbåtnad har också erinrats, att allmänningsskog
kan ha tillgångar som avsatts för bestämd användning och att en uppdelning
av dessa efter den angivna grunden kan te sig orättvis. Denna synpunkt
har anförts av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län.
styrelsen för nybyggarnas i Gällivare socken särskilda allmänningsskog och
skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen utvecklar synpunkten på följande sätt.

Därest det vid en allmänningsskog finnes en fond, som inrättats uteslutande
tor att främja allmänt kommunala ändamål, synes andelsägaren näppeligen
ha något befogat anspråk på att löseskillingen skall omfatta någon
del av denna fond. Riktigast synes vara, att alla fonder, som enbart avser
sockenbatnad, redan från början avföres ur tillgångsberäkningen. På motsvarande
sätt synes man lämpligen böra förfara, om''det beträffande en fond
med blandat ändamål skulle finnas sådana föreskrifter rörande användnmgen
av fonden eller dess avkastning, som tydligt visar att en viss matematiskt
bestämbar del av fonden är att anse såsom anslagen till åstadkommande
av sockenbåtnad. Denna del bör då jämställas med en särskild
tond tor sadan batnad. a andra sidan bör fonder (och delfonder), som uteslutande
far anvandas för delägarbåtnad, ej heller bli föremål för någon
uppdelning utan till hela sitt belopp ingå i underlaget för andelsvärdet. Till
uppdelning kommer därefter att återstå »blandade» fonder, för vilkas an\
andning närmare föreskrifter saknas, medel som fonderats utan angi\ande

behör.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och skogsstyrelsen har mot förslaget om
uppdelning efter sockenbåtnad och delägarbåtnad ytterligare framhållit, att
förslaget icke upptager något stadgande om de tidsperioder, som skall iakttagas
när man bestämmer de olika slagen av båtnad. Skogsstyrelsen anser,
att bestämd tidrymd, ej understigande tio år, bör fastställas. Styrelsen anför
i denna del bl. a.

Utredningen har föreslagit att uppdelningen skall ske med utgångspunkt
tran de belopp, som årligen använts eller fonderats för delägarbåtnad resIT6
s°ckenbåtnad. I anslutning därtill har utredningen anfört, att man
alltefter det krav på noggrannhet, som ställdes, kunde räkna med båtnadsbeloppen
under ett eller flera år, samt att det syntes kunna överlämnas åt
Jansstyreisen att bedöma huruvida tillräcklig omsorg iakttagits vid beräk rffT:

Hfrav viI] det synas som om utredningen tänkt sig att parterna
skulle tran fall till fall komma överens om, med vilken tidrymd man skall
rakna, och att lansstyrelsen blott skulle ha att kontrollera att denna överenskommelse
ej medförde ett orättvist resultat. En sådan ordning förefaller
dock mindre lämplig. Beräkningarna kan nämligen utfalla i hög grad olika,

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

om man ej tillser att de blir grundade på material från en relativt lång
period. I den mån uppdelningen av tillgångarna efter delägarbåtnad och
sockenbåtnad skall ske på grundval av en jämförelse med den årliga medelsdispositionen,
torde det därför vara nödvändigt att i lagen klart ange, till
vilken tidrymd jämförelsen skall hänföra sig. Ur skilda synpunkter vill det
därvid synas som om kortare tidsperiod än den, som anges i lagen om
häradsallmänningar, d. v. s. de senast förflutna 10 åren, icke bör väljas.

Såsom tidigare antytts har förslag framställts om andra värder
i ngs metode r. Kammarkollegiet, som understrukit att det bör eftersträvas
att avlösning i regel skall ske genom frivillig överenskommelse, hyser
den uppfattningen att överenskommelsen bör omfatta också det vederlag,
fastighetsägaren skall få för sin andel. Om så ej blir fallet kan det bli
svårt att få andelshavaren med på överenskommelsen, eftersom en förståndig
person i allmänhet inte lär vilja frivilligt avstå från en rättighet, som
hör till hans fastighet, utan att veta vilken ersättning han kommer att få.
Har överenskommelse om ersättning träffats, torde länsstyrelsens prövning
kunna inskränkas till ett godkännande av den träffade överenskommelsen,
för så vitt icke det avtalade vederlaget befinnes oskäligt. Skulle så
anses vara fallet, synes det i allmänhet vara lämpligast att länsstyrelsen
avslår framställningen om avlösning. I lagtexten behöver endast stå att
ersättningsbeloppet skall vara skäligt med hänsyn huvudsakligen till de
förmåner, som delägaren går förlustig genom avlösningen. Lantbruksstyrelsen
anser, att man bör kunna använda en liknande värderingsmetod som
den vilken gäller för häradsallmänningarnas del d. v. s. kapitalisering efter
fastställda grunder av den på andelen belöpande avkastningen. Styrelsen
framhåller, att utredningsmannens förslag om uppdelning av avkastningen
i delägarbåtnad och sockenbåtnad i själva verket innebär, att den andel som
skall avlösas anses ha fått så stor avkastning som den skulle ha erhållit,
om hela delägarbåtnaden utbetalats såsom kontantutdelning. Vid sådant
förhållande har man, fortsätter styrelsen, möjlighet att — sedan man även
fastställt en skälig kapitaliseringsprocent — få fram de uppgifter som erfordras
för att man skall kunna tillämpa ett sådant förfarande som i fråga
om häradsallmänningarna. Lantmäteristyrelsen ifrågasätter som ett tänkbart
alternativ till utredningsmannens förslag en anknytning av värderingsreglerna
till de allmänna normerna i expropriationslagen, antingen genom hänvisning
till denna eller genom att motsvarande regler intages i lagen om
allmänningskogar. Styrelsen har utvecklat sina synpunkter på följande
sätt.

Det torde vara ostridigt, att huvudprincipen för ersättningens bestämmande
i detta fall liksom vid expropriation, lösen av vägmark eller inlösen
enligt ensittarlagen etc. bör vara, att den som avlöses från delaktighet i allningsskogen
skall erhålla full kompensation för den ekonomiska skada han

Hder _ hans ekonomiska ställning som helhet betraktat skall icke ändras

genom avlösningen. Att viss värderingsmetod fastslås i lagen behöver icke
innebära något principiellt avsteg från denna ståndpunkt.

Det förefaller emellertid tveksamt om värdet av delaktighet i en alhnänningsskog
kan, när det gäller t. cx. cn bostadsfastighet, sättas lika med den

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

mot delaktigheten svarande kvotdelen av allmänningsskogens tillgångar. I
Norrland torde det ofta vara så, att det i första hand är fiskerätten på allmänningsskogen
och först i andra hand utdelningen eller subventionerna
från denna, som bestämmer delaktighetens värde när det gäller bostadsfastigheter.
Beträffande många avlösningsfall kan därför sägas, att den av
utredningen föreslagna metoden endast beaktar de sekundära faktorerna —
utdelningen och subventionerna — ej den primära faktorn, fiskerätten. Ur
denna synpunkt kan utredningens metod befaras underskatta den ersättning,
som i princip borde utgå.

Det kan emellertid också anmärkas, att den av utredningen föreslagna
metoden i ett annat avseende synes överskatta värdet av den nytta, som en
icke jordbruksfastighet har av delaktigheten i en allmänningsskog. En del
av allmänningsskogens avkastning kan således användas för »främjande
av jordbruket inom den eller de socknar eller delar av socknar för vilkas
jordägare skogen blivit avsatt». Det synes tveksamt om den delägarbåtnad,
som svarar mot denna användning av avkastningen, bör beaktas Vid beräkning
av det värde delaktigheten har för t. ex. en bostadsfastighet.

Det torde icke vara möjligt, att för nu aktuellt ändamål formulera generella
schematiska värderingsregler, som samtidigt är enkla att tillämpa
och ur principiell synpunkt invändningsfria. Ett tänkbart alternativ till utredningens
förslag vore att anknyta värderingen till de allmänna normerna
i expropriationslagen; antingen genom hänvisning till denna eller genom
att motsvarande regler intages i lagen om allmänningsskogar. I det enskilda
fallet borde ersättningen därvid — därest frivillig överenskommelse icke
träffas mellan parterna — fastställas av domstol (ev. länsstyrelsen) efter
förslag av två av länsstyrelsen förordnade värderingsmän — t. ex. två expropriationstekniker.

Jämfört med en i lagen direkt intagen värderingsmetod innebär en lösning
sådan som den nu skisserade dock väsentliga nackdelar med hänsyn
till den praktiska tillämpningen. Vill man undvika dessa synes f. n. ingen
bättre lösning stå till buds än den som föreslagits av utredningen.

Vad angår de föreslagna reglerna till skydd för in teckning shavares
rätt ifrågasätter kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen och
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län om sådana regler är behövliga. Lantmäteristyrelsen
har i sitt remissyttrande i denna fråga anmält, att styrelsen
ombesörjt att samtliga allmänningsskogar i Norrland nu är upptagna såsom
särskilda fastigheter i jordregistret, sedan styrelsen först konstaterat,
att en registrering icke kunde lända inteckningshavare till skada. Styrelsen
ämnar snarast möjligt meddela beslut även beträffande registreringen av allmänningsskogarna
i Dalarna. Styrelsen framhåller vidare, att bestämmelser
som syftar till att skydda inteckningshavares rätt saknas i lagen om
häradsallmänningar och ifrågasätter om sådana bestämmelser icke kan
undvaras även i detta fall. Förfarandet vid avlösning skulle därigenom i hög
grad förenklas. Med den begränsning av avlösningsrätten, som utredningen
föreslagit, torde skyddsbestämmelserna ha mycket liten betydelse ur kreditsynpunkt.
Styrelsen har ej kunnat finna, att behovet av skyddsregler är
större vid avlösning av andel i allmänningsskog än vid avlösning av andel i
häradsallmänning. Med hänsyn till den ståndpunkt styrelsen intagit i registreringsfrågan
finner styrelsen det även ur principiell synpunkt knappast på -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

kallat att införa särskilda skyddsbestämmelser. Kammarkollegiet anför
bl. a. att andelarnas betydelse för fastigheternas kreditvärde vid allmänningsskogarna
måste vara mindre än vid häradsallmänningarna, eftersom
kontantutdelningar är sällsynta och de indirekta förmånerna huvudsakligen
är avsedda för jordbruksfastigheter. När avlösning av andel i häradsallmänning
medgavs under samma förutsättningar som nu föreslås för allmänningsskogar
ansågs del överflödigt med särskilda bestämmelser till
skydd för inteckningshavarna. I stället angavs i förarbetena, att det skulle
ankomma på länsstyrelsen att vägra avlösning när inteckningshavares rätt
kunde påverkas därav. På den grund ifrågasätter kollegiet om skyddsbestämmelserna
i utredningsmannens förslag verkligen är behövliga.

Departementschefen

Under förarbetena till 1952 års allmänningslagstiftning framkom från
åtskilliga håll önskemål om att ett avlösningsförfarande, liknande det som
föreslagits för häradsallmänningarnas del, skulle införas också i fråga om
allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna. Riksdagen anhöll om utredning
i ämnet.

I den utredning, som nu föreligger, föreslås ett förfarande varigenom det
blir möjligt att i vissa fall avlösa andel i allmänningsskog. Förfarandet är
i åtskilliga hänseenden detsamma som vid avlösning av andel i häradsallmänning.
Det skiljer sig från sistnämnda förfarande väsentligen däri, att
metoden för värdering av andel, som skall avlösas, är en annan. Vidare skall
enligt förslaget gälla ganska detaljerade bestämmelser till skydd för inteckningshavares
säkerhet. Sådana bestämmelser finnes ej i lagen om häradsallmänningar.

I likhet med utredningsmannen och flertalet remissinstanser förordar
jag att möjlighet till avlösning i viss utsträckning införes även ifråga om
andelar i allmänningsskog. Vissa remissinstanser har anmärkt, att allmänningsskogarna
i Dalarna borde undantagas från tillämpning av avlösningsförfarandet.
Som skäl för ett sådant undantag har särskilt åberopats, att
ondel som tillkommer sämjelott av det slag, som är vanligt förekommande
; Dalarna, i allmänhet ej bör avlösas. Det är i och för sig riktigt, att avlösning
av sämjelotter i många fall skulle kunna medföra olägenheter. Med
hänsyn till att avlösning enligt förslaget skall ske endast om länsstyrelsen,
efter framställning av allmänningsstyrelsen, förordnar därom, torde det
emellertid ej behöva befaras att avlösning kommer till stånd i dessa fall.
Då något lagstadgat undantag för här avsedda skogar enligt min mening därför
icke är erforderligt, har departementsförslaget utformats så att avlösningsförfarandet
i princip kan bli tillämpligt i fråga om alla allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna.

1 fråga om förutsättningarna för avlösning uppkommer till en början det
spörsmålet, om — i likhet med vad som gäller för häradsallmänningaina

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

— avlösning skall kunna ske endast då den fastighet som skall avlösas ej
är taxerad såsom jordbruksfastighet. Därmed skulle visserligen möjligheten
att använda avlösningsförfarandet bli begränsad till ett jämförelsevis ringa
antal fastigheter och så gott som alltid till sådana med andelar, vilkas
värde är relativt obetydligt. Fördelen med sådan begränsning är emellertid,
att förfarandet kan göras mera schablonmässigt och enkelt. Vidare uppstår
då mindre risk för att inteckningshavares rätt kan röna inverkan av avlösningen.
Skulle man, såsom vissa remissinstanser ifrågasatt, låta avlösningstörlarandet
omfatta även fastigheter vilka är taxerade såsom jordbruksfastighet,
blir frågan däremot av annan och mera invecklad beskaffenhet.
Ett visst utrymme för vidgad möjlighet att tillämpa förfarandet kan emellertid
synas önskvärt. Jag syftar på att vissa i allmänningsskog delaktiga
fastigheter, vilka inte längre användes för jordbruk eller skogsbruk, alltjämt
kan vara taxerade såsom jordbruksfastighet. Frågan om fastighets
taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet tillägges emellertid
betydelse i allt flera sammanhang. Det är därför troligt, att ökad uppmärksamhet
från taxeringsmyndigheternas sida kan komma att ägnas denna
fråga och att detta kan leda till att fastigheter av det angivna slaget blir omtaxerade
och överförda till gruppen annan fastighet. Sedan sådan överföring
skett kan fastighetens andel avlösas. Jag finner bland annat med hänsyn
härtill att tillräcklig anledning ej föreligger att göra avsteg från den klara
gränsdragning, som vinnes genom att, såsom utredningsmannen föreslagit,
avlösning endast skall kunna ske av andel, som tillhör fastighet vilken icke
är taxerad som jordbruksfastighet.

För att avlösning skall få ske fordras, efter mönster av lagen om häradsnllmänningar,
länsstyrelsens tillstånd. Rätt att göra framställning om avlösning
tillkommer, såsom jag tidigare nämnt, endast allmänningsstyrelse.
Framställning bör ej göras utan att förhandlingar med andelsägaren ägt
rum. Allmänningsstyrelsen bör vid förhandlingarna söka nå en överenskommelse
om avlösning. Medger ägaren ej avlösning, bör länsstyrelsen höra
honom i ärendet innan avlösning beslutas.

I fråga om häradsallmänningarna gäller en i lagen angiven och där närmare
utformad metod för värdering av andel som skall avlösas. Värderingen
grundar sig på en kapitalisering av värdet av den utdelning, som tillfallit delägaren.
Denna metod kan ej oförändrad tillämpas på allmänningsskogarna,
eftersom avkastningen av dessa endast i undantagsfall kommer delägare till
godo i form av utdelning i reda penningar efter delaktighet. Enligt den av
utredningsmannen förordade värderingsmetoden skall man först uppskatta
allmänningsskogens behållna tillgångar. Den fasta egendomen skall därvid
värderas med ledning av taxeringsvärdet och den officiella statistiken
över förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden på jordbruksfastigheter.
Löseskillingen skall beräknas motsvara den del av de behållna tillgångarnas
värde, som belöper på delägarens fastighet efter dess delaktighet,
sedan avdrag gjorts för den del av tillgångarna, vars avkastning användes
till vad utredningsmannen kallar sockenbåtnad, d. v. s. vad som

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

kommer de i socknen boende till del oavsett delaktighet i allmänningsskogen.
Mot denna metod har vid remissbehandlingen framställts åtskilliga erinringar.
Man har framhållit, att värderingsmetoden blir svår att tillämpa,
bland annat därför att det i praktiken är svårt att göra uppdelningen efter
sockenbåtnad och delägarbåtnad. Ytterligare har påpekats, att om uppdelning
skall ske, så bör till undvikande av orättvisor hänsyn tagas till förhållandet
mellan sockenbåtnad och delägarbåtnad under en i lagen fixerad längre period
om förslagsvis tio år. Det har vidare sagts, att den officiella statistiken
över förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden för jordbruksfastigheter
ej torde ge någon tillförlitlig ledning vid värdering av sådana fastigheter
som allmänningsskogar.

Den av utredningsmannen föreslagna värderingsmetoden har enligt min
mening förtjänster ur rent principiell synpunkt. Såsom flera remissinstanser
framhållit är den emellertid invecklad och svår att tillämpa i praktiken.
Jag har därför undersökt möjligheten att, i anslutning till vad vissa remissinstanser
och bland dem särskilt lantbruksstyrelsen anfört, finna en metod,
som är enklare och så mycket som möjligt överensstämmer med den som
gäller vid avlösning av andel i häradsallmänning. Svårigheten är därvid
främst att finna en lämplig utgångspunkt, som motsvarar den vilken användes
vid värdering av andel i häradsallmänning, nämligen utdelningen
från allmänningen. Som jag tidigare nämnt lämnas endast i undantagsfall
utdelning efter delaktighetstal för andel i allmänningsskog. Den behållna
avkastningen kan enligt 18 § i lagen om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna användas för betalning av delägarnas utskylder, för främjande av
jordbruket eller för annat ändamål, som är till gagn för delägarna eller för
befolkningen i den eller de socknar för vilkas jordägare skogen är avsatt.
Avkastningen användes alltså i viss utsträckning även till gagn för personer,
som ej är delägare. Detta är anledningen till att utredningsmannen
ansett sig böra föreslå ett system, som ger möjlighet att vid värderingsförfarandet
avräkna de tillgångar vilkas avkastning användes för sockenbåtnad.
Då det emellertid står allmänningsstämman fritt att årligen — inom
de i denna lag angivna vida gränserna — besluta om den behållna avkastningens
användning och alltså även att ändra den fördelning mellan delägarbåtnad
och sockenbåtnad som under tidigare år tillämpats, ställer det
sig i fråga om allmänningsskogarna mycket svårare att beräkna det ekonomiska
utbyte, som delägarna framdeles kan komma att få av sina andelar, än
när det gäller häradsallmänningarna. Visserligen kan begränsande bestämmelser
rörande avkastningens användning ha meddelats i det för allmänningsskogen
gällande reglementet, men Kungl. Maj :t torde i regel sakna
anledning motsätta sig sådan ändring härutinnan som ligger inom lagens
gränser. Jag har därför kommit till den slutsatsen, att man vid bedömandet
av en andels värde bör utgå från den sammanlagda behållna avkastning, som
en allmänningsskog lämnat i medeltal under en följd av år, oberoende av
om avkastningen använts till sockenbåtnad eller delägarbåtnad. Någon svå -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

righet att avgöra vad som skall anses utgöra behållen avkastning kan ej
föreligga, då detta, bland annat för tillämpning av såväl nuvarande som
tidigare lags bestämmelser rörande avkastningens användning, bör framgå
av bokföringen.

Det förslag, som jag efter dessa överväganden framlägger, utgår alltså
från att en beräkning skall ske av den del av allmänningsskogens behållna
avkastning, som vid en fördelning efter delaktighetstalet skulle belöpa på
andelen. Sådan beräkning bör göras för vart och ett av de senaste tio åren.
Det sammanlagda avkastningsbeloppet kommer då att motsvara det kontanta
belopp, som andelen skulle ha erhållit under tioårsperioden, därest
all behållen avkastning utdelats kontant efter andelstalet.

I fall, då sådan kontant utdelning skett och även framgent kan väntas ske,
är situationen densamma som vid häradsallmänning. Ersättningsbeloppet
bör då bestämmas efter kapitalisering enligt samma princip som gäller för
häradsallmänningar. Avkastningsvärdet för de tio åren bör alltså multipliceras
med 2,5, vilket motsvarar en kapitalisering efter 4 procent.

I andra fall däremot skulle ett användande av multiplikatorn 2,5 ofta
komma att ge ett för högt ersättningsbelopp. Har ingen eller blott obetydlig
avkastning kommit delägaren till godo under tioårstiden, torde det i regel
tramstå såsom klart att så skulle bli fallet. Anses andel i allmänningsskog
med hänsyn till användningen av avkastningen ha ett mindre värde än om
avkastningen delats ut till delägaren efter delaktighetstalet, bör multiplikatorn
sålunda sättas till lägre tal än 2,5. Vid bestämmandet av detta tal bör
hänsyn tagas till samtliga omständigheter, som kan inverka på värdet av
andelen, alltså ej blott till omfattningen av den avkastning, vilken tidigare
fallit på andelen, utan även till den nytta som delägaren i övrigt haft såsom
andelsägare exempelvis i form av fiske- eller jakträtt. Det är med denna
metod i regel ej möjligt att få fram ett exakt värde på andel i allmänningsskog
utan man får ofta nöja sig med en värdering efter skälighet. Detta
synes, med hänsyn bland annat till att de andelsvärden, varom här är fråga,
så gott som alltid torde vara jämförelsevis obetydliga, kunna godtagas. I
lagtexten torde blott böra utsägas att det tal, varmed den sammanlagda beräknade
tioårsavkastningen skall multipliceras, må bestämmas till högst
två och en halv. Då varje delägare genom sin rösträtt vid allmänningsstämma
har möjlighet att påverka beslut om avkastningens användning, och delägaren
genom avlösningen i varje fall går miste om denna rätt, bör det ej
törekomma att avlösning sker helt utan ersättning. I förslaget stadgas därför
att avlösning alltid skall ske mot ersättning. Någon minimigräns i
övrigt har jag däremot ej föreslagit.

Redan tidigare har jag betonat önskvärdheten av att avlösning kommer
till stånd genom överenskommelse mellan allmänningsstyrelsen och delägaren.
Överenskommelsen bör omfatta även löseskillingens belopp. Har
parterna i avlösningsärendet enats om löseskillingen, torde länsstyrelsen i
regel kunna fastställa det överenskomna beloppet utan mera ingående prövning
av dess skälighet. För länsstj^relsens bedömning bör emellertid allmänt

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

gälla, att länsstyrelsen, om den finner att en avlösning skulle vara till nämnvärd
nackdel för inteckningshavare, bör lämna tillstånd endast om inteckningshavaren
ej har något att erinra däremot.

Beträffande avlösningsärendenas handläggning torde vidare böra gälla,
att Jänsstyrelsen, därest förordnande meddelas om avlösning, bör utsätta
viss dag då löseskillingen senast skall vara erlagd vid påföljd att förordnandet
eljest är förfallet. Länsstyrelsen bör vidare, sedan avlösning skett,
sända meddelande därom till fastighetsregisterföraren för anteckning i registret.
Förfarandet överensstämmer i denna del helt med vad som gäller
för häradsallmänningar.

Utredningsmannen har föreslagit tämligen utförliga regler till skydd för
inteckningshavarna i fastighet, vars andel i allmänningsskog skall avlösas.
Såsom bland annat lantmäteristyrelsen och kammarkollegiet anfört torde
större behov av sådana regler ej finnas då det gäller avlösning av andel i
allmänningsskog än vid motsvarande förfarande i fråga om andel i häradsallmänning,
vid vilket inga i lag givna skyddsregler i detta avseende gäller.
I likhet med dessa remissinstanser anser jag därför att sådana regler icke
erfordras. Liksom vid avlösning av andel i häradsallmänning torde, som jag
tidigare påpekat, emellertid få förutsättas, att länsstyrelserna icke lämnar
tillstånd till avlösning i de av allt att döma fåtaliga undantagsfall, då det
kan antagas, att avlösningen skulle lända inteckningshavare till skada och
denne icke samtyckt till åtgärden.

Länsstyrelses beslut om avlösning av andel i allmänningsskog är av sådan
beskaffenhet, att besvär däröver torde böra prövas av regeringsrätten. Starka
skäl talar för att även besvär över beslut om avlösning av andel i häradsallmänning,
vilka nu prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, skall prövas av
regeringsrätten. Dessa skäl ökar i styrka, därest förevarande förslag genomföres.
För genomförande av detta fullföljdssätt erfordras ändring i regeringsrättslagen.
Frågan härom kommer att anmälas i annat sammanhang.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari
1956.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i g 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Arne Beckman

'' Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 februari
1955.

Närvarande:
justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 2 februari 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
14 januari 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167)
om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn P.-E. Furst.

Lagrådet yttrade:

De föreslagna lagreglerna om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningssltog
innehålla i fråga om fastställande av löseskillingsbelopp allenast,
att beloppet ma bestämmas till högst två och en halv gånger sammanlagda
värdet av den del av allmänningsskogens behållna avkastning för de senaste
tio åren, som svarar mot delaktighetstalet, samt att inom den sålunda angivna
maximigränsen beloppet bestämmes efter vad som finnes skäligt.

Maximigränsen för löseskillingen kommer således att bliva beroende av
den behållna avkastningen. En andels värde står emellertid icke alltid i relation
till denna. Den rätt att nyttja fisket å allmänningsskog som jämlikt
23 § första stycket lagen om rätt till fiske tillkommer delägare skall sålunda
enligt bestämmelse i 17 § lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
icke inräknas i allmänningsskogs avkastning i vidare mån än allmänmngsfisket
må hava nyttjats för gemensam räkning. Lantmäteristyrelsen
har anfört, att det i Norrland ofta torde vara så att det i första hand är
fiskerätten på allmänningsskogen och först i andra hand utdelningen eller
subventionerna från denna, som bestämmer delaktighetens värde när det
gäller bostadsfastigheter. Rätten att fiska å allmänningen kan således representera
en icke oväsentlig förmån som ligger helt vid sidan om värdet
av andelen i den behållna avkastningen. Departementschefen har beaktat
detta genom att framhålla andelsägarens fiskerätt såsom en av de omständigheter
vilka böra beaktas vid löseskillingens bestämmande inom den givna

Kungl. Maj:ts proposition nr SS

33

maximigränsen. Fråga är emellertid om icke fiskerättens värde stundom
kan vara så stort att den föreslagna maximigränsen kan bliva för snäv,
och detta även om värdet av fiskerätten, såsom tillbörligt är, bestämmes
med hänsyn allenast till ett skäligt och normalt utnyttjande av rättigheten.
Med anledning härav vill lagrådet understryka vad dåvarande lagrådet den
16 maj 1951 yttrade i anledning av förslaget om upptagande i en ny lag
om häradsallmänningar av stadganden om avlösning av rätt till delaktighet
i dylika allmänningar (NJA II 1953 s. 231 ff). I detta yttrande, vilket
återgivits i förevarande remissprotokoll, framhölls att avlösning icke under
några förhållanden borde få ske, därest densamma skulle medföra avsevärt
förfång för fastighetens ägare eller med honom likställd innehavare eller
för inteckningshavare och denne icke lämnat medgivande till avlösningen.
Vad lagrådet sålunda anförde synes böra iakttagas även beträffande avlösning
av rätt till delaktighet i allmänningsskog.

Den föreslagna lagregeln innefattar icke någon minimigräns för löseskillingen.
Av stadgandet framgår allenast, att avlösning icke må ske helt utan
ersättning. Departementschefen har motiverat detta med att varje delägare
genom sin rösträtt vid allmänningsstämma hade möjlighet att påverka beslut
om avkastningens användning och genom avlösningen i varje fall ginge
miste om denna rätt. Med hänsyn till det mer eller mindre latenta värde
(»framtidsvärde») som andelen alltid kan sägas representera även om densamma
icke under det senaste decenniet tillfört fastigheten någon utdelning
eller annan nyttighet, vore det måhända motiverat att uppställa en minimigräns
för löseskillingen. Lagrådet finner sig dock böra avstå från att förorda
detta, då det uppenbarligen skulle möta svårigheter att finna en lämplig
gräns och det därjämte lärer kunna förutsättas att länsstyrelsen vid sin
prövning skall komma att taga vederbörlig hänsyn till alla de omständigheter
som skäligen kunna tillmätas betydelse vid fastställandet av löseskillingen.

Vad eljest förekommit i lagärendet har icke givit lagrådet anledning till
erinran.

Ur protokollet:
Harriet Slangenberg

3

lliluuuj till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr SS

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 88

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
11 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, lagrådets den 11 februari
1955 avgivna utlåtande över det den 14 januari 1955 till lagrådets remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167)
om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Efter att ha redogjort för lagrådets yttrande hemställer föredraganden, alt
lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Arne Beckman

550126. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag