Kungl. Maj.ts proposition nr 86

1

Nr 86

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse från
nöjesskatt i vissa fall; given Stockholms slott den
21 januari 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 januari
1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anför följande.

1 :o

Enligt 14 § nöjesskatteförordningen i dess lydelse före den 1 juli 1952
skulle nöjesskatt icke utgå för nöjestillställning, som tjänade vetenskapligt
ändamål. Ej heller skulle nöjesskatt utgå för nöjestillställning, som anordnades
i undervisnings- eller uppfostringssyfte och som med hänsyn till sitt
innehåll jämväl vore ägnad att tjäna sådant syfte. Då det enligt föreskrifterna
i nöjesskatteförordningen åligger den kommun, inom vars område nöjeslillställning
äger rum, att fastställa nöjesskattens belopp samt uppbära densamma,
prövades sålunda även frågan om eventuell skattebefrielse enligt
förenämnda paragraf i första hand av den kommunala uppbördsinyndighe1
Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. AV SO

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 86

ten, d. v. s. drätselkammare eller kommunalnämnd. Över den kommunala
uppbördsmyndighetens beslut härvidlag kunde besvär anföras till vederbörande
länsstyrelse samt i sista hand till regeringsrätten. Sedan riksräkenskapsverket
i skrivelse den 27 februari 1951 anmält, att bestämmelserna i
14 § visat sig svåra att tillämpa i vad gällde biograf föreställningar, uppdrog
Kungl. Maj:t åt 1949 års filmkommitté att verkställa utredning, varefter i
proposition nr 178 till 1952 års riksdag föreslogs och av riksdagen beslutades
ändrade föreskrifter i ämnet att gälla från och med den 1 juli 1952.
Sålunda gäller från och med nämnda dag att nöjesskatt — såvitt nu är i
fråga — icke skall utgå för biografföreställning med film, vars visning enligt
särskilt, före föreställningens hållande lagakraftvunnet förhandsbesked
förklarats vara ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-,
undervisnings- eller uppfostringssyfte, varvid det ankommer på statens biografbyrå
att efter framställning meddela förhandsbesked som nyss sagts.

I skrivelse till riksräkenskapsverket den 3 oktober 1949 hemställde Aktiebolaget
Wivefilm, Stockholm — med förmälan att bolaget hade för avsikt
att inköpa och distribuera en i Danmark producerad film med titeln »Vi
vill ha ett barn» — att ämbetsverket ville göra ett uttalande, huruvida förevisningen
av filmen i enlighet med 14 § nöjesskatteförordningen kunde
undantagas från nöjesskatt. Riksräkenskapsverket uttalade i skrivelse till
bolaget den 12 oktober 1949, att det i första hand ankomme på vederbörande
uppbördsmyndighet, länsstyrelse eller överståthållarämbetet i Stockholm,
att besluta i frågor om uttagande av nöjesskatt och att det i betraktande
härav närmast torde ankomma på samma myndigheter att besvara förfrågningar
om dylika spörsmål. Då emellertid representanter för riksräkenskapsverket
beretts tillfälle närvara vid en särskilt anordnad visning av filmen i
Stockholm, finge riksräkenskapsverket för egen del som sin uppfattning uttala,
att med hänsyn till filmens innehåll 14 § 2 stycket nöjesskatteförordningen
syntes kunna tillämpas. Jämväl det stora flertalet länsstyrelser fann sedermera,
då de i samband med filmens visning på biograferna hade att taga
ställning till nöjesskattefrågan, förutsättningar för skattefrihet föreligga. I
de fall, då de lokala uppbördsmyndigheterna påfört nöjesskatt och besvär
häröver anfördes hos länsstyrelsen, biföllo dessa länsstyrelser besvären, och
den till statsverket inlevererade andelen av nöjesskatten restituerades. Efter
besvär i ett flertal fall av såväl filmaktiebolaget och biografägare som vederbörande
kommuner meddelade emellertid regeringsrätten den 25 januari
1951 utslag av den innebörden, att föreställningarna icke skulle vara fria
från nöjesskatt, enär de icke anordnats i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Sedan frågan, huruvida nöjesskatt skulle utgå för visning av denna film,
sålunda blivit slutligt prövad, utställdes från riksräkenskapsverkets revision
några typanmärkningar. Anmärkningarna riktades, i fall då skatt överhuvud
icke påförts, mot vederbörande biografägare och, när skatt väl påförts
och erlagts men efter beslut av länsstyrelse sedermera restituerats,

Kungl. Maj:ts proposition nr 86 d

mot de för beslutet ansvariga länsstyrelse^änstemännen. Revisionens talan
grundade sig i förra fallet på uppbördsförordningens bestämmelser om efterkrav
av skatt och i senare fallet på det så kallade redogöraransvaret. I dessa
typfall meddelade riksräkenskapsverket därefter beslut.

Beträffande först revisionens talan mot länsstyrelsetjänstemännen fann
riksräkenskapsverket densamma icke kunna bifallas, enär något redogöraransvar
icke förelåge i förevarande fall, där länsstyrelsen haft att avgöra ett
besvärsmål och grunda sitt beslut på en skälighetsprövning. Efter besvär
över sistnämnda beslut visades målet av kammarrätten åter till riksräkenskapsverket
för förnyad behandling, enär länsstyrelsetjänstemännen måste
anses ansvariga för ifrågavarande utbetalningar. Genom beslut den 2 december
1954 fann emellertid regeringsrätten, med ändring av kammarrättens
utslag, skäligt fastställa riksräkenskapsverkets beslut.

I vad gäller den grupp av fall, då skatt överhuvud icke påförts, må följande
framhållas. Vid granskning av Uppsala läns uppbördsredogörelse för
februari 1950 framställdes anmärkning av revisionen hos riksräkenskapsverket.
Enligt Uppsala stads drätselkammares nöjesskatteredovisning för
januari 1950 och därvid fogad nöjesskattedeklaration från biografägaren
Inge Hellqvist såsom innehavare av biografen Lillan i Uppsala hade under
hänvisning till 14 § nöjesskatteförordningen nöjesskatt icke påförts för biografföreställningar
med visning av filmen »Vi vill ha ett barn», som Hellqvist
anordnat under tiden den 23—den 29 januari 1950. Den enligt 7 §
nöjesskatteförordningen uträknade nöjesskatten för föreställningarna skulle
utgöra 2 106 kronor 25 öre. Då de ifrågavarande föreställningarna icke kunde
hänföras till sådana nöjestillställningar, som avsåges i 14 § nöjesskatteförordningen,
och då annan grund för skattebefrielse icke förelåge, hade
nöjesskatt bort utgå med nyssnämnda belopp, 2 106 kronor 25 öre. Enligt
2 § nämnda förordning skulle nöjesskatt, varom här vore fråga, fördelas
med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till vederbörande kommun.
Anordnaren borde fördenskull inbetala 1 579 kronor 69 öre till statsverket.
Riksräkenskapsverket anmodade därefter den 19 juni 1951 länsstyrelsen i
Uppsala län att med anledning av anmärkningen låta anställa krav mot
Hellqvist jämlikt 91 § uppbördsförordningen. Sedan sådant krav anställts
och Hellqvist avgivit förklaring, fann enligt utslag den 17 september 1951
riksräkenskapsverket med gillande av anmärkningen skäligt föreskriva, att
1 579 kronor 69 öre skulle uttagas hos Hellqvist. I anledning av anförda
besvär fann kammarrätten icke skäl att göra ändring i riksräkenskapsverkets
utslag. Regeringsrätten, som fann riksräkenskapsverkets revision ha
ägt rätt att i förevarande ordning föra talan om utbekommande av nöjesskatt
för ifrågavarande tillställningar, lämnade genom utslag den 23 januari
1953 anförda besvär utan bifall.

I besvären hos Kungl. Maj :t bar Hellqvist tillika anhållit att, därest besvären
icke skulle bifallas, Kungl. Maj:t ändock måtte befria honom från
skyldighet alt erlägga ifrågavarande skattebelopp.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr SO

Sökanden hai till stöd för den i besvärsärendet gjorda ansökningen inledningsvis
erinrat om riksräkenskapsverkets förenämnda skrivelse den 12
oktober 1949. \ ad särskilt Uppsala län angår har sökanden framhållit, att

länsstyrelsen därstädes i skrivelse den 13 januari 1950 till filmuthyraren_

med erinran att beslutanderätten i första hand tillkom den kommunala
uppbördsmyndigheten — uttalat, att länsstyrelsen funnit lämnade uppgifter
om filmens innehåll och syfte styrka, att förutsättningar för skattefrihet
förelåg. Sedan filmen visats under tiden den 23—den 29 januari 1950 samt
den kommunala uppbördsmyndigheten vid granskningen av ingiven nöjesskattedeklaration
beträffande nu ifrågavarande biografföreställningar funnit
förutsättningar för skattefrihet föreligga, hade länsstyrelsen lämnat
detta beslut utan anmärkning och genom beslut, som låg till grund för den
månadsredogörelse, som expedierats den 31 mars 1950, funnit ifrågavarande
biografföreställningar skattefria. Besvär över beslutet hade ej blivit anförda.
Enligt sökandens uppfattning kunde den omständigheten att regeringsrätten
i andra fall, avseende andra orter och andra anordnad, där
länsstyrelsens beslut i behörig ordning överklagats, funnit förevisningar avfilmen
skattepliktiga, icke betraktas som prejudikat för fall, som tidigare
avgjorts och icke överklagats. Ytterligare har framhållits att sökanden i enlighet
med den lokala uppbördsmyndighetens anvisningar inlevererat nöjesskatten
för ifrågavarande föreställningar till filmuthyraren. Därest skatt
ånyo skulle erläggas i enlighet med riksräkenskapsverkets yrkande, skulle
sökanden tvingas erlägga dubbel nöjesskatt: först till filmuthyraren och därefter
ånyo till det allmänna. Sökanden har slutligen anfört att utsikterna
att inför allmän domstol med framgång föra talan för att från filmuthyraren
utfå till denne inlevererad nöjesskatt icke vore stora och i vart fall
skulle förorsaka alla parter betydande rättegångskostnader. Vid ansökningen
har fogats ett utlåtande av professor Phillips Hult, Uppsala, vari denne
sammanfattningsvis uttalat, att det icke kunde antagas föreligga någon
skyldighet för Aktiebolaget Wivefilm att till biograf ägare återbetala de
belopp, som dessa i överensstämmelse med uppbördsmyndighets eller länsstyrelses
beslut inbetalat till bolaget, i den mån dessa belopp av bolaget
sedermera redovisats till den danske filmägaren A/S Asa filmudlejning
ävensom att starka skäl talade för att icke heller i övrigt någon återbetalningsskyldighet
för bolaget i förhållande till biografägarna kunde antagas
föreligga.

Riksräkenskapsverket har i infordrat utlåtande över den av Hellqvist
gjorda ansökningen framhållit, att på grund av regeringsrättens beslut den
23 januaii 1953 i nu törevarande ärende ytterligare anmärkningar hade
framställts mot ett stort antal biografägare. Dessa anmärkningar vore sålunda
aktuella i nu förevarande sammanhang. Riksräkenskapsverket hade
meddelat utslag den 12 och 13 november 1954 i 51 mål, varvid fastställts
betalningsskyldighet till statsverket å ett belopp av sammanlagt 88 346 kronor
89 öre. I fyra fall hade biografägare redan efter anmärkningarnas framställande
erlagt den krävda skatten, tillhopa 699 kronor 11 öre. I en del

Kungl. Maj.ts proposition nr 86

5

fall hade anmärkningarna enligt riksräkenskapsverkets mening icke blivit
delgivna inom stadgad tid, varför revisionens talan icke bifallits.

Riksräkenskapsverket har vidare uttalat att det läge, som enligt vad
tidigare anförts inträtt beträffande nöjesskatt i fråga om filmen »Vi vill
ha ett barn», även gällde filmen »Kon-Tiki». Den 25 juli 1950 hade riksräkenskapsverket
på förfrågan av länsstyrelsen i Blekinge län uttalat, att
filmen trots viss tveksamhet beträffande dess undervisande syfte närmast
vore att hänföra till sådan nöjestillställning som jämlikt 14 § nöjesskatteförordningen
kunde undantagas från nöjesskatt. Flertalet länsstyrelser hade
då redan beslutat sig för befrielse från nöjesskatt. Sedan regeringsrätten
genom utslag den 25 januari 1951 funnit filmen »Kon-Tiki» icke skola
befrias från nöjesskatt, hade anmärkningar framställts mot såväl biografägare,
vilka icke erlagt nöjesskatt, som länsstyrelsetjänstemän, vilkas beslut
föranlett restitution av sådan skatt. Anmärkningarna av det senare slaget,
avseende ett sammanlagt belopp av 106 365 kronor 92 öre förfölle på
grund av regeringsrättens förutnämnda utslag den 2 december 1954. Beträffande
de krav, som riktade sig mot biografägare, meddelades först utslag
i ett typfall, avseende 1 029 kronor 72 öre. Den av riksräkenskapsverket
ålagda betalningsskyldigheten fastställdes av kammarrätten genom
utslag den 6 februari 1952, vilket vann laga kraft, varefter beloppet inlevererades.
Den 13 november 1954 hade riksräkenskapsverket meddelat utslag
i 14 liknande anmärkningsmål, avseende ett belopp av tillhopa 6 052
kronor 77 öre. Vidare hade i tre fall det till betalning anmärkta beloppet,
tillhopa 1 060 kronor 35 öre, inlevererats utan att utslag meddelats.

Riksräkenskapsverket har beträffande båda filmerna sammanfattningsvis
konstaterat att i de fall då nöjesskattebefrielse från länsstyrelsens sida
tagit formen av restitution biografägarna icke komme att stå risken att få
vidkännas några dubbla utbetalningar av nöjesskatt, medan detta däremot
på grund av anmärkningarna kunde bli fallet, då befrielsen haft formen
av ett godkännande av att skatt icke inlevererats till statsverket. Inom ett
och samma län kunde den kommunala uppbördsmyndigheten i en ort från
början ha vägrat befrielse från nöjesskatt, medan den i en annan ort
medgivit befrielse. Om vederbörande länsstyrelse haft den meningen, att
filmerna borde vara fria från nöjesskatt, bleve resultatet nu att biografägarna
i den förra orten sluppe betala i efterhand, medan däremot biografägare
i den senare orten måste betala. Detta syntes icke tillfredsställande.
Riksräkenskapsverket har med hänsyn härtill funnit skäl tala för att riksdagens
medgivande inhämtades till att betalningsanspråk från statsverkets
sida, härrörande från riksräkenskapsverkets anmärkningar å nöjesskatt
för filmförevisningarna i fråga eftergåves och till att de belopp, som erlagts
till följd av sådana anmärkningar, restituerades. Riksräkenskapsverket har
hemställt att Kungl. Maj:t ville till riksdagen avlåta proposition av sådan
innebörd.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 86

Departementschefen. I likhet med riksräkenskapsverket anser jag med
hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter skäl tala för eftergift av
statens nu ifrågavarande betalningsanspråk samt för restitution i förekommande
fall av erlagda belopp. Härför erfordras riksdagens samtycke.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att betalningsanspråk från statsverkets sida, härrörande
från riksräkenskapsverkets anmärkningar å nöjesskatt för
visning av filmerna »Vi vill ha ett barn» och »Kon-Tiki»,
måtte eftergivas samt att de belopp, som erlagts till följd
av sådana anmärkningar, måtte restitueras.

2:o

Enligt 18 § andra stycket nöjeskatteförordningen må befrielse från nöjesskatt
enligt 16 eller 17 § samma förordning icke meddelas i anledning
av ansökan som inkommit senare än tre månader efter det nöjestillställning
ägt rum.

I en till länsstyrelsen i Jönköpings län den 13 september 1951 inkommen
ansökning anhöll Föreningen Barnens dag i Jönköping om befrielse
från nöjesskatt för barnensdagsfestligheter, som föreningen anordnat i
Jönköping den 24 maj—den 3 juni 1951 och vilkas behållning skulle användas
till barnkoloniverksamhet. Genom resolution den 6 oktober 1951
fann länsstyrelsen sig med hänsyn till förenämnda föreskrift i 18 § andra
stycket nöjesskatteförordningen förhindrad bifalla ansökningen. Sedan föreningen
hos Kungl. Maj :t fullföljt sin talan fann regeringsrätten genom
beslut den 12 mars 1954 ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens resolution.

I besvären hos Kungl. Maj :t har föreningen tillika hemställt att, därest
besvären icke skulle kunna bifallas, föreningen ändock måtte befrias från
staten tillkommande nöjesskatt för festligheterna. Av handlingarna i ärendet
inhämtas att nöjesskatten uppgår till sammanlagt 18 491 kronor 6 öre,
varav statens andel utgör hälften eller 9 245 kronor 53 öre, vilket belopp
icke är erlagt. Drätselkammaren i Jönköping har den 30 augusti 1951 medgivit
föreningen befrielse från den kommunala nöjesskatteandelen.

Föreningen har till stöd för sin förenämnda hemställan anfört följande.
Föreningen hade den 7 juli 1951 till drätselkammaren i Jönköping ingivit
en den 5 i samma månad dagtecknad, till länsstyrelsen i Jönköping ställd
ansökan om befrielse från nöjesskatt för förenämnda festligheter. Föreningen
hade under tidigare år alltid ingivit ansökan på samma sätt, d. v. s.
icke direkt till länsstyrelsen utan genom drätselkammaren i Jönköping.
Drätselkammaren hade tydligen legat på handlingarna så länge, att nämnda
ansökan icke inkommit till länsstyrelsen, förrän tre månader förflutit från
festligheternas hållande. Föreningen ansåge det orimligt, att den omständigheten
att de kommunala myndigheterna icke inom vederbörlig tid vidarebefordrat
ansökan till den statliga myndigheten, skulle få till resultat,

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 86

att föreningen icke kunde anses ha ingivit sin ansökan inom vederbörlig
tid. Föreningen hölle före, att föreningen måste anses ha fullgjort vad på
den ankomme genom att inom den i författningen fastställda tiden ingiva
sin ansökan till vederbörande kommunala organ, på vilket det ankomme
att med eget yttrande vidarebefordra densamma till länsstyrelsen. Föreningen
har vidare uttalat att föreningen vore i stort behov av hela den från
barnensdagsfestligheterna härrörande inkomsten för att därmed kunna fullfölja
sin koloniverksamhet.

Drätselkammaren i Jönköping har tillstyrkt den av föreningen gjorda
ansökningen. Drätselkammaren har uttalat, att länsstyrelsen i sin resolution
tolkat föreskriften i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen på det
sätt, att ansökning skulle ha inkommit till länsstyrelsen inom angivna
tidrymd. Denna tolkning avveke från den tolkning, som länsstyrelsen tidigare
tillämpat beträffande föreskriften. Drätselkammaren hade också för
sin del ansett, att ansökan skulle kunna bifallas, därest densamma inkommit
till drätselkammaren inom nämnda tidrymd, och länsstyrelsen hade
vid åtskilliga tillfällen tidigare bifallit ansökningar, som sålunda inkommit
till drätselkammaren. Det hade sålunda icke förelegat någon anledning
för drätselkammaren att forcera behandlingen av ärendet, då länsstyrelsen
icke lämnat drätselkammaren något meddelande om sin ändrade
uppfattning rörande tolkningen av förenämnda föreskrift. — I förnyat yttrande
i ärendet har drätselkammaren sedermera såtillvida ändrat sitt nyssnämnda
uttalande, att fall av angiven art uppgåves ha avsett icke till drätselkammaren
i Jönköping inkomna ansökningar utan ärenden ingivna till
andra uppbördsmyndigheter inom länet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har i ärendet upplyst, att undersökning
verkställts, i vilken utsträckning framställningar om befrielse enligt 16 §
nöjesskatteförordningen bifallits i de fall framställningen ingivits till vederbörande
lokala myndigheter inom tre månader efter det tillställning ägt
rum men inkommit till länsstyrelsen först efter utgången av nämnda tid.
Därvid hade visat sig att dylika framställningar under åren 1947—1951
bifallits i sammanlagt tio fall. Icke något av de angivna fallen avsåge framställning,
som inkommit genom drätselkammaren i Jönköping. Länsstyrelsen
har vidare uttalat att enligt vad som uppgivits av den tjänsteman,
som under de angivna åren handlagt de inkomna framställningarna, den
omständigheten att ansökningar icke inkommit till länsstyrelsen inom tremånadersfristen
tidigare icke hade ansetts medföra hinder för bifall till
desamma, därest de inkommit till vederbörande kommunala myndighet
inom fristen.

Departementschefen. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen
framgår torde Föreningen Barnens dag i Jönköping vid ingivandet av
sin ansökning om befrielse från nöjesskatt till drätselkammaren i staden

— med hänsyn till länsstyrelsens tidigare handläggning av dylika ärenden

— haft visst fog för alt utgå från alt ansökningen skulle av länsstyrelsen

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 86

behandlas som om den inkommit inom den i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen
angivna tidsfristen av tre månader efter det nöjestillställningen
ägt rum. Länsstyrelsen har emellertid sedermera i överensstämmelse
med prejudikat av regeringsrätten funnit angivna stadgande skola
tolkas på det sätt att befrielse från nöjesskatt icke må meddelas i anledning
av ansökning, som från kommunal myndighet inkommit till länsstyrelsen
senare än tre månader efter det nöjestillställning ägt rum. Med hänsyn
till sålunda föreliggande särskilda omständigheter samt till storleken
av det nöjesskattebelopp föreningen skulle nödgas utge till följd av att ansökningen
icke inkommit till länsstyrelsen inom föreskriven tid, anser
jag mig böra föreslå, att föreningen befrias från erläggande av staten tillkommande
nöjesskatt för nu ifrågavarande nöjestillställningar. Härför erfordras
riksdagens samtycke.

I detta sammanhang torde vidare böra framhållas, afl Kungl. Maj:t genom
beslut tidigare denna dag förordnat, att handlingarna i annat, med
förevarande — i fråga om underlåtenheten att iakttaga den stadgade tidsfristen
likartat ärende skulle överlämnas till 1954 års nöjesskatteutredning
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Även om omständigheterna i övrigt i sistnämnda ärende icke varit sådana
att skäl ansetts föreligga för bifall, synes dock jämväl av detta ärende framgå,
att stadgandet i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen bör omprövas.
Utredningen har därför ansetts böra undersöka möjligheterna att undanröja
de nuvarande olägenheterna.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att Föreningen Barnens dag i Jönköping befrias från betalningsskyldighet
för staten tillkommande nöjesskatt för
av föreningen anordnade barnensdagsfestligheter i Jönköping
under tiden den 24 maj—den 3 juni 1951 eller 9 245
kronor 53 öre.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna l:o och 2:o hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Olle Lindberg

650417. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag