Kungl. Maj.ts proposition nr S
1
Nr 8
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 22
april 1949 angående rätt för Konungen att åsätta särskild
tullavgift, m. m.; given Stockholms slott den
12 november 1954.
Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att
dels antaga bilagda förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 (nr 180) angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift;
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Per Edvin Sköld
Förslag
till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 22 april 1949 (nr
180) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift
Härigenom förordnas, att förordningen den 22 april 1949 angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift, vilken förordning gäller till och
med den 30 juni 19551, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni
1957.
'' Se 1951:100.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 8
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 8
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 12 november 195b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam, lindström.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen
för handelsdepartementet anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Sköld, fråga om fortsatt giltighet av förordningen angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift, m. m. samt anför därvid följande.
Förordningen angående särskild tullavgift
Alltsedan år 1932 har riksdagen bifallit av Kungi. Maj:t framlagda förslag
till förordning angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift
eller till förordning om fortsatt giltighet av förut gällande förordning
i ämnet. Den nuvarande förordningen, som utfärdades den 22 april 1949
(nr 180) och jämlikt förordningen den 13 mars 1953 (nr 100) äger giltighet
till och med den 30 juni 1955 har följande lydelse.
Konungen må förordna, att vara som införes från utlandet skall beläggas
med särskild tullavgift utöver den enligt tulltaxan utgående tullavgiften.
Sådan särskild tullavgift må bestämmas till högst tre gånger den avgift som
utgår enligt tulltaxan eller, där varan enligt taxan är tullfri, till högst en
fjärdedel av varans värde.
Särskild tullavgift enligt vad nu är sagt må åsättas allenast å tid, under
vilken riksdagssession ej pågår. Beslutet att åsätta avgiften skall underställas
riksdagen vid nästföljande session inom tio dagar från dess början.
Om riksdagen icke godkänner beslutet oförändrat, gäller detsamma högst
tio dagar efter det riksdagen fattat sitt beslut i ärendet.
Vid framläggandet för 1951 års riksdag (prop. nr 5/1951) av förslag till
förordning om fortsatt giltighet av 1949 års förordning framhölls bl. a., att
vårt lands handlingsfrihet i tullfrågor begränsats genom anslutningen till
allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). Å andra sidan hade i nyssnämnda
avtal ävensom i Havanastadgan för en blivande världshandelsorganisation
vissa möjligheter lämnats de avtalsbundma länderna att ingripa
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 8
mot dumpingföreteelser genom antidumping- och utjämningstullar. För
dessa fall hade 1949 års förordning angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift, ehuru den måhända formellt sett skulle kunna åberopas,
icke ansetts lämpligen höra användas. I stället hade genom förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar Kungl. Maj :t bemyndigats
att i förekommande fall förordna om uttagande av sådana antidumping- och
utjämningstullar. Ehuru användningsområdet för den fullmakt, som innefattas
i 1949 års förordning, sålunda blivit inskränkt, ansågs det likväl att
fullmakten under vissa förhållanden kunde få betydelse.
I skrivelse den 13 oktober 1954 har generaltullstyrelsen hemställt, att
Kungl. Maj :t måtte avlåta proposition till riksdagen med förslag om utsträckning
av giltighetstiden för 1949 års förordning, förslagsvis till och med
den 30 juni 1957. Styrelsen har uttalat, att behov av fullmakt för Kungl.
Maj :t alt åsätta särskild tullavgift fortfarande syntes bestå med hänsyn
till de osäkra förhållanden, som alltjämt rådde på det handelspolitiska området
och svårigheterna att förutse den kommande utvecklingen.
Departementschefen. I enlighet med vad generaltullstyrelsen föreslagit torde
förordningen den 22 april 1949 (nr 180) angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift — vars giltighetstid utgår den 30 juni 1955 —
böra erhålla giltighet jämväl för tiden därefter. Jag förordar sålunda, att
nyssnämnda förordning ges fortsatt giltighet under tiden till och med den
30 juni 1957.
Jag anser mig i detta sammanhang böra beröra en speciell fråga av teknisk
natur. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår innehåller
1949 års förordning den föreskriften, att den särskilda tullavgiften må
bestämmas till högst tre gånger den avgift som utgår enligt tulltaxan eller,
där varan enligt taxan är tullfri, till högst en fjärdedel av varans värde.
Samma maximiregel fanns intagen redan i 1932 års förordning i ämnet. De
svenska koncessionerna enligt GATT-avtalet innebär som bekant i regel
en bindning av gällande tullsatser. I de fall denna tullsats utgöres av en
specifik tull har Sverige emellertid i stor utsträckning förbehållit sig rätt
att övergå till en värdetullsats av viss angiven höjd. Om frågan angående
åsättande av särskild tullavgift enligt 1949 års förordning framdeles skulle
aktualiseras beträffande en med specifik tull belagd vara, för vilken koncession
med nyss angivet förbehåll givits enligt GATT-avtalet, borde den förhöjda
tullen uttagas i form av värdetull. Enligt min mening lägger 1949
års förordning icke hinder i vägen för cn sådan övergång från specifik tull
till värdetull utan särskiljande av den enligt tulltaxan utgående tullen och
den enligt förordningen åsätta särskilda tullavgiften. Jag vill tillägga att
vid bedömandet av huruvida i dylikt fall maximiregeln i 1949 års förordning
iakttagits, torde det vara tillfyllest att utgå från clt normalt genomsnittligt
värde för varuslaget i fråga.
4
Kung!. Maj.ts proposition nr 8
Fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag från
gällande villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution
I 3 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution
stadgas, att idkare av varvs- eller verkstadsrörelse ävensom fartygsägare
äger att efter verkställd byggnad, ombyggnad, reparation, inredning eller
utrustning, inberäknat förseende med reservdelar, av svenskt eller utländskt
fartyg av mer än 70 tons bruttodräktighet, utländskt järnfartyg även av 70
tons bruttodräktighet eller därunder, eller av skeppsdocka, dockport, ponton,
slip, stapelbädd eller mudderverk, för vilkas byggnad, ombyggnad, reparation,
inredning, utrustning eller sjösättning använts av honom från utlandet
införda materialier eller andra artiklar, åtnjuta restitution av tull (varvsindustriresti
tu tion) för en motsvarande myckenhet materialier eller andra
artiklar av samma slag, vilka inom fem år före arbetets slutförande av
honom införts från utlandet.
Enligt 7 § nämnda förordning skall prövning av fråga angående rätt till
varvsindustrirestitution ävensom fastställandet av de närmare villkor för
rättighetens åtnjutande, som i särskilda fall må finnas erforderliga, ankomma
på generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium. Rätt till
restitution kan, enligt 8 §, beviljas för särskilt fall, för viss tid eller tills
vidare.
I 10 § kungörelsen den 4 oktober 1929 (nr 308) med tillämpningsföreskrifter
till föronämnda förordning föreskrives, att prövning av fråga om
utbekommande av restitutionsbelopp eller om avförande av sådant belopp
i fall, då befrielse från erläggande av motsvarande tullbelopp åtnjutits, ankommer
på generaltullstyrelsen, i den mån styrelsen icke finner prövningen
lämpligen kunna överlåtas på lokal tullmyndighet. Ansökning om utbekommande
eller avförande av restitutionsbelopp skall ha inkommit till den prövande
myndigheten inom tre år, räknat från den dag då arbetet slutförts.
Då skäl därtill är må generaltullstyrelsen för särskilt fall medgiva utsträckning
a-s ansökningstiden. Enligt 11 § samma kungörelse skall, därest varans
in- eller utförsel ombesörjts av annan än sökanden, ansökningen om restitution
åtföljas av en av sökanden på tro och heder avgiven försäkran, att
den som omhänderhatt in- eller utförseln varit sökandens befullmäktigade
ombud för ändamalet, och skall detta förhållande vara av ombudet bestyrkt.
I proposition den 31 december 1943 (nr 19) hemställde Kungl. Maj:t hos
1944 års riksdag om bemyndigande att under tiden till och med den 31 december
1946 i fall, da särskilda skäl därtill förelåge, medgiva att näringsidkare,
som erhållit rätt till varvsindustrirestitution, finge åtnjuta sådan tullrestitution,
oaktat de av honom använda artiklarna införts av annan näringsidkare,
som erhållit rätt till enahanda slag av tullrestitution. Såsom motivering
för detta förslag anfördes i propositionen, bland annat, att de till följd
av kriget försämrade handelsförbindelserna vållat varvsindustrien särskilda
svårigheter beträffande materialanskaffningen och att företagen i detta avseende
i större utsträckning än tidigare vore beroende av varandras bistånd.
Kungl. Maj. ts proposition nr 8
5
Det syntes därför rimligt, att så länge nämnda svårigheter bestode, varvsindustrien
bereddes sådan lättnad i villkoren för erhållande av tullrestitution,
att samarbetet mellan företagen vid anskaffande av material utomlands
såvitt möjligt underlättades. Den lättnad i fråga om villkoren för
erhållande av varvsindustrirestitution, som kunde anses påkallad, vore att
kravet på identitet mellan importören och förbrukaren av de ifrågavarande
materialierna i viss utsträckning eftergåves. I fall, då särskild anledning
därtill funnes, borde sålunda tullrestitution kunna erhållas, oaktat sådan
identitet icke förelåge, om blott importören och förbrukaren båda vore berättigade
till varvsindustrirestitution. Härför erfordrades emellertid riksdagens
medverkan. På grund härav och då frågan om undantag från berörda restitutionsvillkor
borde ankomma på Kungl. Maj :ts prövning, borde bemyndigande
för Kungl. Maj:t inhämtas att under viss tid, förslagsvis till och med
den 31 december 1946, medgiva sådant undantag.
Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse nr 23).
I en den 28 oktober 1946 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift hemställde
Sveriges varvsindustriförening, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta
om att det såsom ett särskilt tidsbegränsat undantag reglerade medgivandet
av restitutionsrätt, då varan införts av ett restitutionsberättigat varv och
överlåtits till och använts av annat sådant varv, måtte upptagas såsom en
icke tidsbegränsad bestämmelse under 3 § i 1929 års förordning angående
tullrestitution. Därest denna hemställan icke kunde bifallas anhölle föreningen
i andra hand att den på bemyndigandet för Kungl. Maj :t grundade
undantagsbestämmelsen måtte givas förlängd giltighet under minst tre år
från den 1 januari 1947.
Till motivering för denna framställning anförde föreningen följande.
Bakgrunden till undantagsbestämmelsen var givetvis de under kriget uppkomna
materialsvårigheterna inom varvsindustrien. Det förekom då ofta
att varven för att lösa de aktuella materialproblemen måste samarbeta på
så sätt att importerat material överläts från ett varv till ett annat. Situationen
i fråga om varvens material är emellertid fortfarande synnerligen svår,
och det synes föga sannolikt att någon avgörande förbättring kan komma
att inträda inom de närmaste åren. Även om en återgång till mera normala
förhållanden skulle ske relativt snabbt, vill föreningen framhålla, att
möjligheten till överlåtelse av material eller byte av material mellan varven
är av stort värde, då det gäller att hålla i gång en effektiv och kontinuerlig
produktion inom varvsindustrien. I detta sammanhang bör även beaktas,
att produktionen av valsplåt, särskilt i Amerikas Förenta Stater, i framtiden
torde komma att rationaliseras på sådant sätt att varven få svårare att inköpa
vissa mera specialiserade materialsorter.
I proposition den 24 januari 1947, nr 28, hemställde Kungl. Maj:t om
bemyndigande att under tiden till och med den 30 juni 1949 i fall då särskilda
skäl därtill förelåge medgiva, alt näringsidkare, som erhållit rätt till
varvsindustrirestitution, finge åtnjuta sådan tullrestitution, oaktat de av
honom använda artiklarna införts av annan näringsidkare, som erhållit rätt
till enahanda slag av tullrestitution. Såsom motivering för detta förslag an
-
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 8
fördes bl. a. att de särskilda skäl, som föranlett att rätten till varvsindustrirestitution
i enlighet med 1944 års riksdagsbeslut utvidgats på angivet sätt,
alljämt vore för handen. Fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj :t borde inhämtas
för en begränsad tidsperiod, lämpligen för tiden t. o. m. juni 1949.
Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse nr 42).
Efter framställningar av varvsindustriföreningen hemställde Kungl. Maj :t
i propositionerna nr 203: 1949, 179: 1951 och 129: 1953 om fortsatt bemyndigande
av förut angivet slag för tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1951
respektive den 1 juli 1951—den 30 juni 1953 och den 1 juli 1953—den 30
juni 1955. Även dessa propositioner bifölls av riksdagen (skrivelse nr 214/
1949, 215/1951 och 130/1953).
I anslutning till de nyss nämnda riksdagsskrivelserna har Kungl. Maj :t
i särskilda brev till generaltullstyrelsen den 18 februari 1944, den 28 februari
1947, den 20 maj 1949, den 18 maj 1951 och den 24 april 1953 förklarat, att
Kungl. Maj :t ville, efter framställning av vederbörande näringsidkare, i varje
särskilt fall pröva, huruvida uti ifrågavarande avseende undantag från gällande
restitutionsvillkor kunde beviljas.
Generaltullstyrelsen har med eget utlåtande överlämnat en den 11 oktober
1954 dagtecknad skrift, vari Sveriges varvsindustriförening hemställt om
sådan förlängning av bestämmelsen i Kungl. Maj :ts brev den 20 maj 1949,
att varven även efter den 30 juni 1955 finge komma i åtnjutande av varvsindustrirestitution
i fall som avsåges i nämnda brev. Föreningen uttalar i
skriften, att svårigheten för varven att erhålla material av olika slag för sin
produktion för närvarande vore lika utpräglad som vid de tidigare tillfällen,
då frågan om dessa bestämmelser varit föremål för prövning. Huru länge
dessa svårigheter komme att bestå kunde icke nu bedömas, men utan tvivel
komme de att göra sig gällande även lång tid efter den 30 juni 1955.
Generaltullstyrelsen uttalar att de förhållanden som föranlett de tidigare
bemyndigandena kunde förutsättas komma att ännu under någon tid vara
lör handen. Vidare torde vissa förluster för varven kunna befaras uppstå
om bemyndigandet skulle upphöra att gälla med utgången av juni 1955. Styrelsen
hemställde, att Kungl. Maj :t måtte i proposition föreslå riksdagen att
för tiden från och med den 1 juli 1955 förslagsvis till och med den 30 juni
1957 lämna bemyndigande av enahanda innehåll som det hittillsvarande.
Departementschefen. De särskilda skäl, som föranledde att den utvidgade
rätten till varvsindustrirestitution i enlighet med 1953 års riksdagsbeslut
förlängdes till att avse tiden till och med den 30 juni 1955, torde alltjämt
vara för handen. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda, att den nu
ifrågavarande lättnaden i rätten till varvsindustrirestitution utsträckes till
att avse jämväl tiden från och med den 1 juli 1955 till och med den 30 juni
1957.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 8
Därest riksdagen bifaller en framställning i detta syfte torde få förutsättas,
att tullrestitution må kunna beviljas även för materialier, som införts
till riket före den tidpunkt, då nu ifrågavarande bemyndigande erhåliits.
Restitution bör emellertid icke ifrågakomma i sådant fall då det arbete, varom
fråga är, avslutats först efter bemyndigandets giltighetstid.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå 1955 års riksdag att
dels antaga inom finansdepartementet upprättat förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 22
april 1949 (nr 180) angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift;
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att under tiden från och
med den 1 juli 1955 till och med den 30 juni 1957 i fall, då
särskilda skäl därtill är, medgiva att näringsidkare, som erhållit
rätt till varvsindustrirestitution, må åtnjuta sådan
tullrestitution, oaktat de av honom använda artiklarna införts
av annan näringsidkare, som erhållit rätt till enahanda
slag av tullrestitution.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenlen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Otto Winther
.5-477 ti G. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag