Kungl. Maj:ls proposition nr 69 år 1955

1

Nr 69

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen den 28
juni 1946 (nr 469); given Stockholms slott den 4 februari
1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 35 § 2 mom.
och 63 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att präst, som bebor prästgård, i mantalsskrivningshänseende
icke vidare skall anses likställd med ägare av prästgården
samt att polisman, som verkställer delgivning av anmaning att lämna uppgift
till kyrkobokföring eller mantalsskrivning, icke längre skall äga rätt
till särskild gottgörelse för delgivningen. 1

1 Bihong till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 69.

- Kungl. Maj.ts proposition nr 69 är 1955

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 63 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 35 § 2 inom. och 63 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 19461 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse.

35 §.

2 inom. Lika med ----menig het;

samt

4) innehavare av publikt boställe,
prästgård eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe,
prästgård eller på lön anslagen
jord skall anses den tjänsteinnehavare
eller annan, som författningsenligt
äger nyttja fastigheten eller
tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande
i ecklesiastik boställsordning
avsett löneboställe är vederbörande
pastorat att anse som innehavare.

63 §.

Anmaning, varom — — — lämpligt
vite.

Polisman, som verkställer delgivning
av anmaning, äger att därför av
den försumlige undfå gottgörelse
med fem kronor för varje förrättning.

Rörande indrivning av gottgörelse
som här avses är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse.

35 §.

2 mom. Lika med---menig het;

samt

4) innehavare av publikt boställe,
eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe
eller på lön anslagen jord
skall anses den tjänsteinnehavare eller
annan, som författningsenligt
äger nyttja fastigheten eller tillgodonjuta
dess avkastning. Beträffande
i ecklesiastik boställsordning avsett
löneboställe är vederbörande pastorat
att anse som innehavare.

63 §.

Anmaning, varom---lämp ligt

vite.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1955. 1

1 Senaste lydelse av 63 § se 1953:336.

Kimgl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 februari

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för ecklesiastik- och civildepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld,
fråga om vissa ändringar i folkbokföring sförordningen den 28 juni 19 hd
(nr b69) samt anför därvid följande.

1. Ändring av 35 § 2 mom. folkbokföringsförordningen

Gällande bestämmelser in. in.

Enligt 35 § 1 mom. folkbokföringsförordningen skall vid mantalsskrivning
i mantalslängder uppföras alla vid ingången av mantalsåret bestående fastigheter
med angivande vid varje fastighet av dess ägare eller innehavare.
Enligt 35 § 2 mom. skall lika med ägare av fastighet vid mantalsskrivningen
anses, bland andra, innehavare av prästgård. Vidare föreskrives, att såsom
innehavare av prästgård skall anses den tjänsteinnehavare eller annan, som
författningsenligt äger utnyttja fastigheten eller tillgodonjuta avkastningen.
De i 35 § 2 mom. meddelade bestämmelserna angående vem som skall anses
likställd med ägare av fastighet, är föranledda av och utformade med hänsyn
till bestämmelserna i 13 § kommunalskattelagen angående skattskyldighet
för fastighet, sådant detta författningsrum löd enligt lag den 30 augusti
1932, nr 411.

Enligt dessa äldre bestämmelser i kommunalskattelagen, vilka tillämpades
sista gången vid 1953 års taxering, var präst skyldig utgöra fastighetsskatt
för prästgård på landet, som han behodde, ävensom skatt för inkomst
därav. Ifrågavarande bestämmelser om prästs skattskyldighet föranleddes
därav, att enligt 1910 års prästlöneregleringslag präst på landet såsom löneförmån
ägde rätt till fri bostad å prästgård.

Enligt lag den 5 juni 1953 (nr 400) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), som trädde i kraft den 1 januari 1955, skall
fastighetsskatt påföras sista gången på grund av 1954 års fastighetstaxe -

4 Knngl. Maj.ts proposition nr 69 år 1959

ring. Därefter skall i stället för fastighetsskatt kommunal inkomstskatt uttagas,
beräknad på ett s. k. garantibelopp för fastigheten.

Vid 1954 års riksdag beslöts i anledning av propositionen nr 11/1954,
bland annat, att prästgårdarna skulle undantagas från skatteplikt. I anslutning
därtill vidtogs den ändringen av kommunalskattelagen att där
förekommande stadganden om att innehavare av prästgård vore i ägarens
ställe skattskyldig och att såsom innehavare av prästgård skulle anses den
tjänsteinnehavare eller annan, som författningsenligt ägde nyttja fastigheten
eller tillgodonjuta dess avkastning, utgick. Vidare infördes ett stadgande
av innebörd att prästgård, som avses i ecklesiastik boställsordning,
skall vara undantagen från skatteplikt. Ifrågavarande bestämmelser har
upptagits i lagar den 19 februari 1954, nr 43 och 44, innefattande vissa ändringar
i kommunalskattelagen, vilka tillämpats första gången vid 1954 års
taxering.

Departementschefen

I 35 § 2 mom. folkbokföringsförordniingen förekommande stadgande om
att innehavare av prästgård skall anses lika med ägare är föranledd av den
äldre bestämmelsen i kommunalskattelagen att präst, som bebodde prästgård,
skulle utgöra fastighetsskatt för denna. Sedan prästgård blivit undantagen
från skatteplikt, bör nyssnämnda stadgande i folkbokföringsförordningen
utgå. Jag förordar att 35 § 2 mom. nämnda förordning ändras i överensstämmelse
härmed.

2. Fråga om ändring av 63 § folkbokföringsförordningen

Inledning

I en den 3 november 1954 dagtecknad promemoria har assessorn i kammarrätten
S. F. von Otter, vilken av mig, med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 29 juni 1951, den 30 juni samma år tillkallats med uppdrag att
tillsvidare såsom sakkunnig inom finansdepartementet biträda med utredning
av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendet, föreslagit sådan
ändring i 63 § folkbokföringsförordningen, att polisman, som verkställer
delgivning av anmaning, varom där förmäles, icke vidare skall vara berättigad
till särskild gottgörelse härför.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet —
efter hörande av direktionen för Stockholms stads uppbördsväsen, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län — efter hörande av Göteborgs stads drätselkammare,
länsstyrelsen i Norrbottens län, statspolisintendenten, Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

Gällande bestämmelser m. in.

Folkbokföringsförordningen innehåller bestämmelser om bl. a. allmänhetens
anmälnings- och uppgiftsskyldighet rörande sådana förhållanden,
som är av betydelse för kyrkobokföring och mantalsskrivning. Underlåtenhet
att fullgöra föreskriven anmälnings- eller uppgiftsskyldighet kan i
vissa fall straffas med böter högst trehundra kronor (jfr 62 §). I
andra fall av underlåtenhet kan den försumlige anmanas att fullgöra sin
skyldighet (jfr 63 §) nämligen: då anmälan om barns födelse icke gjorts
inom föreskriven tid (16 §); då, i samband med att anmälan om flyttning
göres, flyttningsbetyg icke avlämnas eller icke, efter meddelad påminnelse,
insändes (21 §); då någon, som uttagit utvandringscertifikat, icke utvandrat
samt underlåtit att återlämna utvandringscertifikatet (24 § 4 mom.);
då pastor erhåller vetskap om att någon flyttat till eller inom församlingen
men flyttningen icke anmälts inom föreskriven tid (27 §); och då mantalseller
arbetsgivareuppgift eller huvudförteckning ej avlämnats inom föreskriven
tid eller avlämnad uppgift är ofullständig (44 §).

Anmaning bör enligt 63 §, där omständigheterna ej till annat föranleder,
tillställas vederbörande i rekommenderat brev. Då så anses påkallat må
dock polismyndighet anlitas för delgivningen. Om anmaningen icke hörsammas,
må för skyldighetens utkrävande anlitas biträde av länsstyrelsen,
som äger förelägga den försumlige lämpligt vite.

63 § andra och tredje styckena folkbokföringsförordningen har följande
lydelse: »Polisman, som verkställer delgivning av anmaning, äger att därför
av den försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.
,,

Rörande indrivning av gottgörelse som här avses är särskilt stadgat.»

Av kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 441) angående indrivning av polisman
m. fl. tillkommande gottgörelse för infordrande av uppgifter in. m. till
mantals- och kyrkoskrivning framgår, att gottgörelsen under vissa angivna
förutsättningar må uttagas genom utmätning utan föregående dom eller
utslag.

Enligt kungörelse den 4 juni 1954 (nr 317) angående redovisning av andel
i restavgift in. in., som utgår till vissa polismän, vilken kungörelse trätt i
kraft den 1 juli 1954, äger polisman icke längre, såvida han icke jämlikt
övergångsbestämmelserna till polislönereglementet är bibehållen vid sin
rätt till sportler, behålla den gottgörelse, som tillkommer honom jämlikt 63 §
folkbokföringsförordningen. Gottgörelsen skall i stället tillfalla statsverket,
därest statsverket bidrager till kostnaden för polismannens avlöning, samt
eljest vederbörande polisdistrikt.

Beträffande tillkomsten av stadgandet i 63 § folkbokföringsförordningen
må erinras om följande.

6

hungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

I 1861 ars mantalsskrivningsförordning stadgades bötespåföljd för underlåtenhet
att avlämna mantalsuppgift. Det År 1889 avgivna betänkande, som
sedermera efter överarbetning kom att ligga till grund för förordningen den
6 augusti 1894 angående mantalsskrivning, innehöll icke någon föreskrift om
bötespåföljd i förevarandc avseende utan allenast ett stadgande angående
skyldighet för pastor eller mantalsskrivningsförrättare att låta infordra vederbörlig
mantalsuppgift. I 1889 års betänkande anfördes.

llava för sin del *cke kunnat annat än finna det oegentligt,
att bötesstraff stadgas för en försummelse av ifrågavarande beskaffenhet
och erfarenheten har också ådagalagt, att de nu föreskrivna böterna, särskdt
de för underlåtenhet att avlämna flyttningsbetyg, i verkligheten icke
.i i.a utdomas> Vllket förhållande naturligen föranletts, bland annat av
vederbörande pastorers motvilja för att anmäla sina församlingsbor tilfbötesstraff.
Det synes kommitterade för övrigt vara av mindre vikt att en person
blir straffad för det han underlåtit att avlämna en för mantalsskrivning
n. , ^ handling än att denna handling verkligen kommer till någon nytta
vid förrättningen.

Enligt de intill år 1947 gällande 1894 års mantalsskrivningsförordning
och förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande
ålåg det allmänheten att till mantalsskrivningen och kyrkobokfOringen lämna
vissa uppgifter angående personliga förhållanden. Uraktlåt någon att
lämna mantalsuppgift borde han enligt 15 § mantalsskrivningsförordningen,
om han fanns inom orten, av mantalsskrivningsförrättaren anmanas att
inom viss tid efter delfåendet fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Anmaning
kunde genom polismyndighetens försorg tillställas den försumlige. Hörsammades
icke anmaning eller fanns den försumlige icke inom orten
finge biträde anlitas av länsstyrelsen, som ägde förelägga lämpligt vite. Motsvarande
bestämmelser gällde vid fall av underlåtenhet att lämna flyttningsbetyg.
Polisman, som verkställde delgivning av anmaning att lämna mantalsuppgift
eller föreläggande att lämna flyttningsbetyg, ägde av den försumlige
undfå gottgörelse med fem kronor.

Försummade någon att, om han tagit ut flyttningsbetyg till utlandet men
icke lämnat riket, inom föreskriven tid återlämna betyget eller försummade
den som inflyttat från utlandet att anmäla sig till kyrkobokföring i riket
kunde han straffas med böter från och med fem till och med etthundra
kronor (35 § 2 mom. kyrkobokföringsförordningen).

Folkbokföringskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till omorganisation
av folkbokföringen (SOU 1944:52) bestämmelser, i huvudsak
överensstämmande med de ovan återgivna bestämmelserna i folkbokföringsförordningen.
Dock skulle polisman, som verkställde delgivning av anmaning
eller föreläggande, enligt förslaget undfå gottgörelse med tio kronor.

I motiven till de föreslagna bestämmelserna erinrade folkbokföringskommittén
om nyssnämnda i 1889 års betänkande gjorda uttalande. Kommittén
erinrade vidare om att i propositionen 1894 däremot föreslagits ett stad -

Kungl. Mai ds proposition nr 6!) år 1955

7

gande om bötespåföljd för underlåtenhet att avlämna mantalsuppgift. Därjämte
hade den i betänkandet föreslagna bestämmelsen om uteblivna mantalsuppgifters
infordrande bibehållits. Departementschefen hade anfört, att
det här gällde icke blott att avhjälpa följderna av den försummade uppgiftsskyldigheten
utan lika mycket att förebygga själva försummelsen. I detta
avseende syntes det näppeligen kunna betvivlas, att böteshotet, helst i förening
med ersättningsskyldighet för infordrandet av felande uppgift, skulle
verka kraftigare än endast risken att få betala sistnämnda ersättning. I
riksdagen hade det emellertid ansetts olämpligt att stadga bötesstraff för
en försummelse av förevarande beskaffenhet. Folkbokföringskommittén,
för vilken det ifrågavarande spörsmålet vore aktuellt icke blott med avseende
å uppgiftsskyldigheten vid mantalsskrivning utan även i vissa andra
hänseenden, anslöt sig i princip till den åsikt, som i propositionen uttalats
av departementschefen. I vissa fall, då på grund av tillräckliga kontrollmöjligheter
försummelse svårligen kunde undgå upptäckt och dess menliga
verkan sålunda i huvudsak torde inskränka sig till att skyldigheten måste
särskilt utkrävas, förklarade sig kommittén dock, för att så mycket som
möjligt begränsa användningen av straff, anse infordrandet och den därmed
under vissa förutsättningar förbundna ersättningsskyldigheten kunna
vara tillfyllest jämväl som preventivreaktion. Angelägenheten av att försummelse
förebyggdes syntes nämligen i dylika fall framstå med något
mindre styrka än eljest, och för övrigt syntes den förebyggande verkan,
sedan insikten om att försummelse städse måste tvångsvis gottgöras, väl
trängt igenom i det allmänna medvetandet, icke bliva mindre trots den
mindre strängheten.

över folkbokföringskommitténs förslag inhämtades yttrande av, bland
andra, statspolisintendenten, vilken framhöll, att anmaning i första hand
borde tillställas vederbörande i rekommenderat brev och att endast i andra
hand delgivning genom polismyndighet borde ifrågakomma. Föreskriften
om gottgörelse vid delgivning hade viss karaktär av sportel. Sportelsystemet
vore emellertid på avskrivning. Däremot syntes ett > bötesbelopp > om tio
kronor böra utkrävas, vilket belopp borde tillfalla statsverket.

I det förslag till folkbokföringsförordning, som genom proposition nr 255
förelädes 1946 års riksdag, upptogs efter omarbetning de inledningsvis omnämnda
bestämmelserna om uppgiftsskyldighet och amnaningsförfarande
i 38, 44 och 63 §§.

Vid propositionens avlåtande anförde dåvarande chefen för finansdepartementet,
efter att ha framhållit att den, soin trots påminnelse försummat
att för kyrkobokföring anmäla barns födelse eller namn, borde av pastor anmanas
att inom viss tid efter delfåendet av anmaningen fullgöra sin skyldighet
och att länsstyrelsen borde äga befpgephet att förelägga den försumlige
vite, om anmaniqgen ej hör.samjpades, bl. a, följande.

8

Kuiujl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

Polisman som verkställer delgivning av anmaning äger enligt kommittéförslaget
rätt att av den försumlige erhålla gottgörelse härför ined 10 kronor
för varje förrättning. Liknande bestämmelser finnas för närvarande i
bland annat kyrkoboktöringsförordningen, mantalsskrivningsförordningen
och taxeringsförordningen, dock att gottgörelsen enligt dessa författningar
utgår med endast 5 kronor för varje förrättning. I ett par remissyttranden
har emellertid framhållits, att gottgörelsen hade viss karaktär av sportel
och att sportelsystemet vore på avskrivning. Med hänsyn härtill har i yttrandena
föreslagits, att i stället ett »bötesbelopp» om 10 kronor borde
utkrävas, vilket belopp borde tillfalla statsverket. Frågan om en revidering
av de hittills tillämpade principerna i förevarande hänseende synes emellertid
böra upptagas till behandling först i sammanhang med en omprövning
av andra liknande spörsmål. För närvarande torde därför bestämmelser i
ämnet böra utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag,
dock att någon höjning av ersättningsbeloppet utöver vad nu gäller icke
torde böra ske.

Vad angick frågan om tvångsmedel vid försummelse att fullgöra uppgiftsskyldighet
till mantalsskrivningen förklarade sig departementschefen biträda
kommittéförslaget, vilket byggde på att för anmaningsförfarandet vid mantalsskrivning
skulle gälla samma bestämmelser som i fråga om anmaning
att göra anmälan till kyrkobokföringen.

Sedan andra särskilda utskottet med en redaktionell ändring i 63 § första
stycket tillstyrkt det framlagda förslaget, antogs propositionen i här ifrågakomna
delar av riksdagen med den av utskottet föreslagna ändringen.

Promemorian

Utredningsmannen framhåller, att försummelse att fullgöra anmälningseller
uppgiftsskyldighet enligt folkbokföringsförordningen i allmänhet syntes
bero på glömska eller förbiseende. Som regel fullgjorde också den
försumlige sin skyldighet omedelbart efter det han blivit påmind därom.
Enär det för folkbokföringsmyndigheterna vore angeläget att — framför allt
under den tid då mantalsskrivningsförrättningarna påginge — få in felande
uppgifter snarast möjligt, skedde påminnelse ofta per telefon eller genom
vanligt brev. Erfarenheten hade nämligen visat att det i regel toge längre
tid att få ett rekommenderat brev än ett vanligt brev besvarat. Först
om en på angivet sätt gjord påminnelse ej finge åsyftad verkan, utsändes
anmaning med rekommenderat brev eller delgåves den genom polismyndighetens
försorg. Sistnämnda form för delgivning vore avsedd att komma till
användning allenast i undantagsfall för att polismyndigheten i största möjliga
utsträckning skulle befrias från delgivningsuppdrag av detta slag samt
i någon mån även för att en försumlig icke i onödan skulle betungas med
kostnad för delgivningen.

Delgivning genom polismyndighets försorg skedde också numera mycket
sällan, framhålles vidare i promemorian. I de fall, då polisman anlitats för

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år J955

9

delgivning, hade det inträffat att den stadgade ersättningen om fem kronor
icke avkrävts vederbörande. I fall, där krav visserligen framställts men ersättning
trots detta ej lämnats, syntes det höra till sällsyntheterna att indrivning
skett.

Utredningsmannen erinrar vidare om, att det hittills icke förelegat någon
skyldighet för polisman att utkräva ersättningen eller att föranstalta om
indrivning av sådan. Efter polislöneregleringens genomförande syntes det
emellertid få anses vara ett tjänsteåliggande för polisman, som verkställer
delgivning jämlikt 63 § folkbokföringsförordningen, att avfordra vederbörande
den ifrågavarande gottgörelsen, vilken därefter skall, om icke polismannen
jämlikt övergångsbestämmelserna till polislönereglementet är bibehållen
vid sin rätt till sportler, redovisas till statsverket eller polisdistriktet.
Polismannen blir vidare skyldig att föranstalta om indrivning av belopp
som ej erlagts.

Enligt utredningsmannens mening vore det att befara att — om nu gällande
bestämmelse om gottgörelse till polisman för verkställd delgivning
bibehålies — statsverkets kostnader för redovisning och indrivning av ersättningarna
kommer att överstiga vad som inflyter. Därtill komme att det
skäl, som tidigare kunde åberopas till stöd för bestämmelsens fortvaro —
nämligen att gottgörelsen om fem kronor hade karaktären av ersättning till
polismannen för av honom nedlagt arbete — icke längre förelåge. Utredningsmannen
föreslår därför att bestämmelserna i 63 § andra och tredje
styckena folkbokföringsförordningen upphäves.

Utredningsmannen erinrar om, att förslag om införande av bestämmelser
om bötespåföljd för underlåtenhet att lämna bland annat mantalsuppgift
tidigare avvisats av riksdagen. Om den särskilda gottgörelsen till
polisman, som verkställer delgivning av anmaning, i enlighet med vad utredningsmannen
föreslagit slopas, kunde detta möjligen utgöra anledning
att på nytt upptaga frågan om införande av bötespåföljd för underlåtenhet
som här avses. Därvid måste emellertid beaktas ett av de skäl, som tidigare
åberopats mot införande av påföljd, nämligen att straff icke lämpligen
borde stadgas i fall, där på grund av tillräckliga kontrollmöjligheter försummelse
svårligen kunde undgå upptäckt. Anledning syntes icke föreligga
att nu intaga någon annan ståndpunkt till denna principiella fråga, helst
som erfarenheten visat dels att det i regel icke mötte några svårigheter för
myndigheterna att få in felande uppgifter och dels att vitesföreläggande
praktiskt taget aldrig behövt tillgripas. Om de nu gällande bestämmelserna
skulle ersättas med ett stadgande om påföljd för underlåtenhet att fullgöra
anmälnings- eller uppgiftsskyldighet, varom här vore fråga, måste förutsättas
att antalet åtal bleve obetydligt. Kostnaderna för det allmänna för
genomförandet av ett sådant åtal samt för indrivning av utdömda böter
skulle sannolikt, såvida icke bötesbeloppet sattes relativt högt, överstiga
vad som komme att inflyta till statsverket.

Bi haag till riksdagens protokoll 195!). 1 sand Nr til).

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

I promemorian erinras vidare om att enligt 55 § 3 mom. gällande taxeringsförordning,
krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivning av vitesföreläggande,
som meddelats jämlikt nämnda förordning, därför äger att
av den försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.
Denna bestämmelse saknade emellertid motsvarighet i det förslag till ny
taxeringsförordning, vilket upprättats av 1950 års skattelagssakkunniga (Betänkande
med förslag till effektivare taxering: SOU 1954:24).

Det förelåge enligt utredningsmannens mening icke någon anledning att
ersätta det i folkbokföringsförordningen förekommande stadgandet om gottgörelse
till polisman med ett stadgande om bötesstraff.

Om de föreslagna ändringarna i folkbokföringsförordningen genomfördes,
borde motsvarande ändring göras i 57 § kungörelsen den 19 december
1947 (nr 944) angående folkbokföringen i Stockholm och 52 § kungörelsen
den 30 juni 1948 (nr 621) angående folkbokföringen i Göteborg, sådant sistnämnda
författningsrum lyder enligt kungörelse den 30 maj 1952 (nr 340).
Därjämte borde den inledningsvis berörda kungörelsen den 15 juni 1944 (nr
441) upphävas.

Yttranden

Utredningsmannens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av
samtliga remissmyndigheter. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
framhåller i sitt yttrande, att i den mån polismännens och exekutorernas
sportler indragits till det allmänna, avgiftens karaktär av ersättning
för utfört arbete bortfölle. I den mån sportlerna icke indragits, kunde dock
avgiftens slopande komma att i förekommande fall innebära en inkomstminskning
för vederbörande exekutor. Då det emellertid, enligt vad länsstyrelsen
inhämtat, ytterst sällan förekomme, att anmaningar delgåves mot såd-an
avgift, syntes inkomstbortfallet praktiskt taget bli utan betydelse.

Departementschefen

Enligt utredningsmannens förslag skall nu gällande bestämmelse om rätt
för polisman, som verkställer delgivning av anmaning att lämna vissa uppgifter
till kyrkobokföring och mantalsskrivning, att uppbära gottgörelse därför
upphävas. Enär ersättningen i fråga har viss karaktär av sportel och
sportelsystemet är under avskrivning, får jag förorda att författningsändringen
genomföres. Jag finner mig även böra biträda vad utredningsmannen
uttalat därom, att anledning saknas att ersätta den nuvarande bestämmelsen
med ett stadgande om bötesstraff.

3. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1955

11

måtte genoin proposition föreslå riksdagen att antaga ett inom finansdepartementet
i överensstämmelse med det anförda upprättat förslag till förordning
om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 63 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 19i6 (nr i69).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Harald Häggquist