Kungl. Maj:ts ''proposition nr 68

1

Nr 68

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statsbidrag
till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
m. m.; given Stockholms slott den 21 januari 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya grunder för statens bidrag till landsantikvarieorganisationen.
Statsbidraget föreslås alltfort skola utgå endast till avlöningar.
De nya grunderna innebär, att staten bidrager till landsantikvariens
avlöning i distrikt, där statsbidrag skall utgå endast till denne
tjänstemans lön, med 90 procent av lönen i 33 löneklassen, samt att i
distrikt, där statsbidrag medges få utgå även till avlöningen av en amanuens,
statsbidraget till landsantikvariens avlöning fastställes till 66 2/3
procent av lönen i 33 löneklassen och statsbidraget till amanuensens avlöning
fastställes till 50 procent av lönen i 23 löneklassen.

Härutöver föreslås statsbidrag få utgå med 90 procent av lönen i 27 löneklassen
till en antikvarie på Gotland samt med oförändrat belopp till de
nuvarande innehavarna av landsantikvarietjänsten i Borås och föreståndartjänsten
vid Varbergs museum.

I samband med statsbidragsfrågorna föreslås också vissa bestämmelser
om rikets indelning i landsantikvariedistrikt, om huvudmannaorganisationerna
samt om landsantikvariernas anställningsförhållanden och arbetsuppgifter.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 68

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 januari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, handels- och civildepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson,
följande.

k årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under bilagan åttonde
huvudtiteln, punkten 60, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1955/56 till Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien: Bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
beräkna ett förslagsanslag av 365 000 kronor.

Sedan detta ärende numera färdigberetts, får jag ånyo anmäla detsamma.

I. Inledning

I de flesta län har sedan åtskilliga år funnits anställda tjänstemän med
titeln landsantikvarie, vilka inom sina verksamhetsområden utövar ledningen
av den kulturminnesvårdande verksamheten samt därjämte har
till uppgift att tillse att gällande författningar rörande kulturminnesvården
m. m. efterleves. Landsantikvarierna är anställda hos fornminnesföreningar
eller hembygdsförbund inom respektive län eller landskap, men till deras
avlöning lämnas bidrag av statsmedel. Under 1920- och 30-talen bildades
genom anslag av lotterimedel inom de flesta län särskilda lönefonder, vilkas
avkastning skulle användas för landsantikvariens avlöning. Då lönefonderna
icke erhöll en sådan storlek, att avkastningen blev tillräcklig för att
bestrida landsantikvariens hela avlöning, har från och med budgetåret
1945/46 direkta bidrag av statsmedel lämnats för utfyllnad av lotterimedelsavkastningen.
Enligt nu gällande villkor för statsbidragsgivningen
för nämnda ändamål skall iakttagas, att statsbidraget jämte avkastningen
av vederbörande lönefond uppgår till två tredjedelar av avlöningsbeloppet,
dock att summan av lönefondsavkastningen och statsbidraget icke
må per år överstiga 11 968 kronor för varje befattningshavare. Ansökan

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

om statsbidrag ingives till riksantikvarieämbetet, som har att pröva ansökningen
och avgöra statsbidragets storlek i varje särskilt fall. Landsantikvariens
lön bestrides således till två tredjedelar av statsmedel, medan
vederbörande huvudmannaorganisation har att svara för den återstående
tredjedelen. Med landsantikvarie har i bidragshänseende jämställts föreståndaren
för museet i Varberg.

Vitterhetsakademien föreslog hösten 1948, att sakkunniga skulle tillkallas
för att utreda frågan om landsantikvariernas ställning inom kulturminnesvården.
Akademien erinrade om att de s. k. kulturminnesvårdssakkunniga
i ett den 9 oktober 1937 avlämnat betänkande rörande provinsmuseernas
organisation och ställning till kulturminnesvården behandlat
denna fråga men att sakkunnigförslaget icke blivit genomfört och numera
ej heller kunde anses fylla dagens krav.

Genom beslut den 30 januari 1953 bemyndigade Kungl. Maj:t mig att
tillkalla fyra sakkunniga för utredning rörande landsantikvarieorganisationen
och därmed sammanhängande frågor. Samma dag tillkallade jag som
sakkunniga för nämnda ändamål statskommissarien K. A. Lindbergson,
ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren K. H. Gustafson
i Dädesjö, förste antikvarien och avdelningschefen i riksantikvarieämbetet
K. A. Gustawsson samt landsantikvarien i Västerbottens län G. A. E.
Westin. Åt Lindbergson uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas
arbete. De sakkunniga antog benämningen landsantikvarieutredningen.

1 skrivelse den 6 oktober 1953 föreslog utredningen provisorisk höjning
av statsbidraget till avlönande av landsantikvarier för budgetåret 1954/55.
Detta förslag föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd (se
1954 års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln, punkt 61).

Sina slutliga förslag i ämnet har utredningen nu framlagt i ett den 27
september 1954 till ecklesiastikdepartementet inkommet betänkande med
titeln Landsantikvarieorganisationen (SOU 1954:26).

Över betänkandet har yttranden avgivits av riksantikvarieämbetet, chefen
för nationalmuseum, statskontoret, statens pensionsanstalt, byggnadsstyrelsen,
samtliga länsstyrelser, statens konstråd, 1948 års konstutredning,
byggnadsminnesutredningen, landsantikvariernas huvudmannaorganisationer,
nordiska museets nämnd, Stockholms stads museinämnd, svenska naturskyddsföreningen,
samfundet för hembygdsvård, svenska landstingsförbundet
och svenska museimannaföreningen. Vid länsstyrelsernas yttranden
har i flera fall fogats yttranden från statliga och kommunala organ
samt privata organisationer.

Styrelsen för Varbergs museum har i särskild framställning anhållit, att
statsbidrag till intendenten vid Varbergs museum framdeles måtte utgå
med två tredjedelar av lönen i 31 lönegraden på 3-ort samt att härför
erforderligt anslag måtte uppföras under grupprubriken »Arkiv, bibliotek
och museer».

4

Kungl. Maj:is ''proposition nr 68

II. Landsantikvarieorganisationens uppkomst och
nuvarande omfattning

Av landsantikvarieutredningens betänkande inhämtas härom bland annat
följande.

Landsantikvarieorganisationens ursprung kan härledas ur den frivilliga
samlar- och forskarverksamheten på kulturminnesvårdens område under
1800-talets senare del. För att samordna de många frivilliga krafternas
arbete började man då bilda fornminnesföreningar eller, under ett något
senare skede, hembygdsföreningar, vilkas verksamhetsområde skulle omfatta
ett landskap eller län. Den första av dessa föreningar bildades i
Närke år 1856, och denna fick snart många efterföljare. Redan efter några
år var de på området ledande personerna inom olika län eller landskap
inställda på att skapa kulturhistoriska museer samt att låta läns- eller
landskapsföreningen bilda stommen i en hela området omfattande organisation
för insamling, undersökning och forskning på kulturminnesvårdens
område.

Den drivande kraften i en förening var i regel föreståndare för museet
eller hembygdsgården. Dessa museiföreståndare var intresserade lekmän
utan vetenskaplig utbildning men började så småningom att anlitas avriksantikvarien
för undersökningar av eller utredningar angående förhistoriska
och medeltida minnesmärken. Redan 1828 — samma år hade en
kunglig förordning om fornminnena utfärdats — hade riksantikvarien börjat
utse ombud, som skulle företräda honom i ett landskap eller i ett län.
Dessa ombud skulle kunna anses som föregångare till de nuvarande landsantikvarierna.
Efter någon tid upphörde emellertid denna ombudsinstitution.

Då så småningom allt större ekonomiska och personella resurser krävdes
för skötseln av museerna, vilket föreningarna icke av egen kraft kunde
åstadkomma, blev problemet att konsolidera landsortens museiväsen samt
precisera dess förhållande till den statliga kulturminnesvården brännande.

Dessa frågor föranledde tillsättandet av en statlig utredning, 1913 års
fornminneskommitté, vilken i sitt år 1921 avgivna betänkande föreslog
inrättande av en kulturhistorisk centralmyndighet, som hos sig skulle
samla alla de olika grenarna av den statliga kulturminnesvården och som
alltså skulle leda verksamheten ute i landet i den mån denna skulle komma
att bli beroende av statliga direktiv och statligt stöd. Till centralmyndighetens
hjälp skulle inrättas ett antal inom de olika landsdelarna förankrade
fasta tjänster, vilkas innehavare skulle biträda centralmyndigheten
med den direkta fomminnesvården inom respektive områden. Innehavarna
av dessa fristående men under centralmyndigheten sorterande tjänster
borde enligt kommitténs mening benämnas landsantikvarier. Dessa skulle
icke vara knutna till landsortens museer med undantag för Gotland.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

1913 års fornminneskommittés förslag var så vittsyftande och kostnadskrävande,
att det icke ansågs kunna förverkligas. Betänkandet föranledde
därför icke någon proposition till riksdagen. I stället slog statsmakterna
in på en annan linje och beviljade under 1920-talet anslag av lotterimedel
för att stärka provinsmuseernas ekonomi. Landsting och städer började
också att i större utsträckning under detta årtionde lämna anslag till dessa
museer.

Under samma årtionde började fackutbildade tjänstemän anställas för
skötseln av museerna i vissa landskap. Det må nämnas, att intendenten
vid länsmuseet i Östersund redan år 1912 hade erhållit tjänstetiteln länsantikvarie.

Lotterimedelsanslagen lämnades till en början utan föreskrifter rörande
användningen.

Efter förslag av vitterhetsakademien fastställde Kungl. Maj:t år 1927
vissa principer för lotterimedelstilldelningen. Enligt dessa principer borde
anslagen begränsas till ett rimligt antal institutioner. Dessa borde utväljas
med hänsyn till vikten av att konsolidera den museala och kulturminnesvårdande
verksamheten inom lämpligt avvägda områden, såsom ett landskap
eller ett län. I regel borde lotterimedel beviljas endast till ett museum
inom ett sådant område. De mindre museerna och föreningarna ansågs
böra sluta sig samman inom en förenings eller ett förbunds ram. Medlens
användning borde begränsas till sådana ändamål, som ur allmän synpunkt
kunde betecknas som särskilt viktiga, d. v. s. i främsta rummet anskaffande
av ändamålsenliga och betryggande museilokaler samt anställande
av fackutbildade museitjänstemän. Anslagen till avlöningsändamål borde
fonderas, så att endast den årliga avkastningen kunde förbrukas.

För tilldelningen av lotterimedel uppställdes vidare vissa av akademien
föreslagna villkor, främst innebärande att vederbörande institutioners verksamhet
skulle ställas under riksantikvarieämbetets kontroll och att deras
tjänstemän skulle deltaga i den praktiska kulturminnesvården.

År 1930 tillkallades sakkunniga för förnyad utredning av kulturminnesvårdens
problem, vilka sakkunniga år 1937 avlämnade sitt betänkande.

I de grundläggande organisationsfrågorna byggde de sakkunnigas förslag
vidare på den stomme till en »riksorganisation», som redan med stöd av
Kungl. Maj:t i praktiken hade börjat utformas. De sakkunniga ansåg, att
det ur alla synpunkter vore riktigast och lämpligast, att provinsmuseerna
eller provinsförbunden själva övertog uppgiften att vara centralmyndighetens
lokalorgan. Genom att själva i större utsträckning utföra vetenskapliga
undersökningar och kulturminnesvårdande uppgifter inom sina
egna områden kunde museerna bli levande medelpunkter för kulturforskning
och praktisk minnesvård.

Utvecklingen hade nu framskridit så långt, att de sakkunniga ansåg,
att liins- eller landskapsmuseet borde bli don naturliga enheten inom den

6 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 68

eftersträvade riksorganisationen. Den områdesindelning, som med utgångspunkt
från nämnda museer så småningom tagit fast form, borde enligt
de sakkunnigas mening bibehållas men möjligheten hållas öppen att vidtaga
ändringar i framtiden.

De sakkunniga fann bildandet av tillräckliga lönefonder inom vart och
ett av dessa distrikt vara den ur ekonomisk synpunkt angelägnaste uppgiften.
I första hand måste inom varje område säkerställas tillsättandet av
en fackutbildad, fast anställd tjänsteman, landsantikvarie, som helt skulle
ägna sig åt områdets museala, kulturminnes- och hembygdsvårdande uppgifter.

De sakkunniga framhöll också vikten av att landsantikvariernas pensionsfrågor
reglerades genom anslutning till statens pensionsanstalt.

Ej heller detta betänkande föranledde någon proposition till riksdagen.

Först år 1945, sedan vitterhetsakademien i en skrivelse till Kungl. Maj:t
den 29 augusti 1944 hemställt om ett anslag på 60 000 kronor som bidrag
till avlönande av landsantikvarierna, framlades för riksdagen proposition
i ämnet.

Akademien erinrade i sin framställning nämnda år om att sedan ett antal
år tillbaka avbrott skett i tilldelningen av lotterimedel till de fonder,
från vilka landsantikvariernas löner i främsta rummet utgick. Sammanlagda
summan av fonderade medel var vid denna tidpunkt 3 325 000 eller
i medeltal 150 000 kronor per distrikt. Även om lönefondernas avkastning
utfyllts med anslag från andra håll, hade landsantikvariernas löner på några
få undantag när icke kunnat utgå med rimliga belopp, varför dessa tjänstemän
sett sig nödsakade att skaffa sig biinkomster vid sidan av tjänsten.
Om landsantikvarierna skulle fylla de krav, som måste ställas på dem,
och om de skulle kunna intaga en häremot svarande ställning i samhället,
måste de ha en sådan lön, att de av den kunde vinna en skälig bärgning
utan biförtjänster.

Akademiens förslag byggde på att en landsantikvaries lön skulle vara
minst 12 000 kronor per år, motsvarande ungefär lönen för en antikvarie
vid statens historiska museum. Fn tredjedel av landsantikvariens lön ansågs
böra bestridas genom lokala anslag och två tredjedeler av statsmedel.
Vad som för täckande av sistnämnda två tredjedelar översteg ränteavkastningen
av befintlig lönefond skulle enligt förslaget utgå som årligt
statsbidrag.

Som villkor för erhållande av statsbidrag skulle gälla, att ett årligt
lönebidrag, icke understigande 4 000 kronor, anskaffades av vederbörande
provinsförbund från landsting, stad, kommun, bank eller på annat sätt
och att landsantikvarierna icke utan särskilt tillstånd av riksantikvarieämbetet
fick inneha annan befattning, samt att deras insatser i den allmänna
kulturminnesvården gavs största möjliga omfattning.

I skrivelsen berörde akademien även frågan om en jämkning av Dals -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 7

lands och Västergötlands landsantikvariedistrikt, varvid akademien fann
skäl tala för en sådan fördelning, att Skaraborgs län och Älvsborgs län i
stället bildade var sitt distrikt. Som ett önskemål för framtiden angavs
en uppdelning av Älvsborgs län, så att Sjuhäradsbygden med Borås skulle
avskiljas från länets nordligare delar.

I proposition till 1945 års riksdag (nr 223) begärde Kungl. Maj:t ett
förslagsanslag å 60 000 kronor för budgetaret 1945/46 till Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien: Bidrag till avlöning åt landsantikvarier.

Departementschefen godtog i huvudsak akademiens förslag till lösning
av landsantikvariernas lönefråga men ansåg det icke lämpligt att vid bestämmandet
av statsbidragets storlek utgå från en minimiavlöning av
12 000 kronor för samtliga befattningshavare med hänsyn till skillnader
ifråga om tjänstgöringsförhållanden in. m. Han förordade i stället, att statsbidraget
i varje särskilt fall bestämdes sa, att detsamma jämte avkastningen
av vederbörande lönefond uppgick till tva tredjedelar av landsantikvariens
sammanlagda avlöning, dock att i intet fall statsbidraget fick
överstiga 8 000 kronor. Som villkor för statsbidrag borde gälla, att löneförmånerna
prövades skäliga av riksantikvarieämbetet med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena,
befattningshavårens kvalifikationer samt övriga pa
frågan inverkande omständigheter. Departementschefen förutsatte vidare,
att riksantikvarieämbetet liksom dittills skulle komma att bedöma kompetensen
hos sökande till landsantikvariebefattning.

Departementschefen anslöt sig till akademiens förslag om ny distriktsindelnmg
för Dalsland och Västergötland samt förutsatte, att en landsantikvariebefattning
med heltidstjänstgöring skulle komma att inrättas
för Bohuslän. Han ansåg vidare, att landsantikvarierna — samtidigt som
de fyllde en viktig statsfunktion — hade betydande lokala intressen att
bevaka, varför det syntes honom vara en fördel att deras avlöning icke
helt bekostades av statsmedel.

Statsutskottet tillstyrkte propositionen och dess utlåtande bifölls av
riksdagen. Beträffande tanken på ett landsantikvariedistrikt i Sjuhäradsbygden
framhöll utskottet, att goda skäl talade för tankens förverkligande,
men att det icke i frågans dåvarande läge ville tillstyrka inrättande avett
nytt distrikt där.

1 anledning av motioner i frågan beslöt 1946 ars riksdag att bevilja
statsbidrag till avlönande av en landsantikvarie i Sjuhäradsbygden med
stationering i Borås pa samma allmänna villkor som för övriga landsantikvariedistrikt.
Riksdagen uttalade emellertid den förväntningen att Borås
stat! skulle ställa vissa anslagsmedel till förfogande för verksamheten vid
Borås museum.

Sedan 1945 års riksdag fattat beslut angående statsbidrag till landsantikvariernas
avlöning, fastställde Kungl. Maj:t den 7 september 1945
villkor och bestämmelser angående tilldelningen av statsbidrag. Dessa

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

bestämmelser gäller alltjämt med det undantaget att maximisumman av
lönefondsavkastningen och statsbidraget i olika omgångar höjts från ursprungligen
8 000 kronor till för närvarande 11 968 kronor. Höjningen har
föranletts av löneförbättringar åt landsantikvarierna för att kompensera
penningvärdesförsämringen. Enligt gällande villkor för statsbidrag skall
storleken av avlöningen för varje landsantikvarie av riksantikvarieämbetet
prövas skälig med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena, befattningshavarens
kvalifikationer och övriga på frågan inverkande omständigheter. Ledigbliven
eller nyinrättad befattning skall tillsättas efter ansökningsförfarande.
Detsamma gäller ifråga om vikariat under längre tid än den för
den ordinarie tjänstinnehavaren stadgade semesterledigheten. Befattningshavarens
kompetens skall vara godkänd av riksantikvarieämbetet, varvio
skall iakttagas att befattningshavaren skall ha avlagt filosofie licentiatexamen
eller styrkt sig besitta motsvarande vetenskapliga kvalifikationer.
Instruktion för befattningshavaren skall vara godkänd av riksantikvarieämbetet.
Verksamheten inom den organisation, hos vilken landsantikvarien
är anställd, skall vara underkastad inspektion av riksantikvarieämbetet,
som äger rätt att deltaga i sammanträden med organisationens styrelse.
Museiföremål, som införlivats med organisationens samlingar, får
icke avhändas organisationen utan medgivande av riksantikvarieämbetet.
Såväl museiföremål som arkivalier skall förvaras i lokaler, som godkänts
av ämbetet. Organisationens stadgar skall vara godkända av detta.

Befattningshavaren, som icke utan riksantikvarieämbetets tillstånd får
inneha annan avlönad befattning, skall vara skyldig att inom sitt verksamhetsområde
utföra av riksantikvarieämbetet påkallade utredningar rörande
forn- och kulturminnesmärken eller undersökningar därav mot ersättning
för rese- och traktamentskostnader samt att i frågor rörande vederbörande
organisations verksamhetsområde samarbeta med andra ifrågakommande
offentliga institutioner.

Ansökningar om statsbidrag prövas och avgöres av riksantikvarieämbetet,
som äger att meddela erforderliga bestämmelser om tid och sätt
för utbekommande av statsbidraget. Vid bestämmande av bidragets storlek
skall, som redan i inledningen framhållits, iakttagas, att summan av
lönefondsavkastningen och statsbidraget uppgår till två tredjedelar av
befattningshavarens avlöning men att denna summa icke må överstiga
11 968 kronor per år. Ifrågavarande statsbidrag utgår sedan budgetåret
1945/46 ur förslagsanslaget till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöning åt landsantikvarier. För innevarande budgetår
utgör anslagsbelÖppet 176 000 kronor.

Indelningen i landsantikvariedistrikt följde till en början inte strikt
vare sig landskaps- eller länsgränser. Så småningom, allt efter som flera
landsantikvarietjänster inrättades, befanns det vara mest ändamålsenligt
att varje distrikt omfattade ett län. Dels var museerna i regel belägna i

9

Kungl. Maj ds proposition nr 68

residensstäder och dels måste landsantikvarien för sitt arbete sta i en
viss kontakt med länsstyrelsen. Härtill kom att ordförandeskapet i huvudmannaorganisationen
ofta utövades av landshövdingen.

Utvecklingen har således lett till att landsantikvariedistrikten i stort
sett anpassats efter länsgränserna. För närvarande finns sammanlagt 23
landsantikvarier anställda. Med undantag för Stockholms, Malmöhus och
Kristianstads samt Älvsborgs län sammanfaller landsantikvariedistrikten
i huvudsak med länen. Stockholms stad och län saknar landsantikvarie,
Malmöhus och Kristianstads län bildar ett gemensamt distrikt och Älvsborgs
län är uppdelat i två distrikt. I Stockholms stad skötes de göromål
en landsantikvarie har att utföra av Stockholms stadsmuseum. I de delai
av Stockholms län, som ligger närmast runt omkring Stockholm, handhaves
landsantikvariegöromål av riksantikvarieämbetet eller, efter överenskommelse
med detta av stadsmuseet. I norra delen av Stockholms län
skötes nämnda göromål av landsantikvarien i Uppsala och i södra delen
av länet av landsantikvarien i Nyköping. Ansvaret för den statliga sektorn
av kulturminnesvården i Stockholms län bäres närmast av riksantikvarieämbetet,
vars tjänstemän i större utsträckning än inom flertalet andra län
måste svara för det kulturminnesvårdande arbetet i detta län. Det må
vidare påpekas, att Göteborgs och Bohus läns landsantikvariedistrikt icke
innefattar Göteborgs stad, inom vilken landsantikvariegöromålen utföres
av Göteborgs museum. De flesta landsantikvarierna är bosatta i respektive
residensstäder. Undantag utgör landsantikvarierna i Skåne och Skaraborgs
län, vilka är bosatta i respektive Lund och Skara, varjämte en landsantikvarie
är placerad i Borås.

20 landsantikvarier är tillika chefer för centrala länsmuseer.

III. Laiidsantikvarieutredningens förslag

A. Huvudmannaskapet för landsantikvarierna

Utredningen

Efter att ha övervägt olika alternativ har landsantikvarieutredningen
kommit till den uppfattningen, att huvudlinjen för huvudmannafrågans lösning
bör vara, att läns- eller landskapsorganisationer på kulturminnesvårdens
eller hembygdsvårdens område framdeles liksom nu bör vara huvudmän
för landsantikvarierna. Bibehållandet av sådana organisationer som
huvudmän överensstämmer enligt utredningens uppfattning bäst med såväl
ordalagen som andemeningen i de för utredningens arbete meddelade
direktiven. Utredningen understryker vidare, att det är genom de nuvarande
huvudmännens insatser som organisationen på här ifrågavarande
område vuxit upp. En tvångsmässig överflyttning av huvudmannaskapet
till andra organisationer eller myndigheter skulle med visst fog av dem

10

Kungl. Maj ds proposition nr 68

kunna uppfattas som opåkallad och som ett underkännande av deras
insatser. En förutsättning för att de nuvarande huvudmannaorganisationerna
skall kunna behålla denna uppgift vore dock, att deras ställning och
funktionsduglighet förstärkes.

Utredningen hävdar, att de lokala krafterna inom respektive landsantikvariedistrikt
bör lämnas största möjliga frihet att utforma den lokala
organisationen. Då i ett län ett kulturminnesråd alltjämt fungerar som
huvudman, vill utredningen i enlighet med denna princip icke föreslå någon
ändring av detta förhållande, ehuru utredningen är tveksam, huruvida
ett sådant råd utgör en lämplig form för utövande av huvudmannaskap.
Erfarenheterna av kulturminnesrådens verksamhet visar, anser utredningen,
att det administrativa arbetet blir onödigt invecklat och tidsödande
samt inkräktar i förhållandevis stor omfattning på landsantikvariens kulturminnesvardande
uppgifter. Även för de berörda myndigheterna och
organisationerna uppstode merarbete av administrativ natur, som med
en smidigare organisation skulle kunna undvikas.

Då de årliga anslagen från landsting och städer med länsmuseer äger
eu avgörande betydelse för huvudmannaorganisationernas ekonomi, skulle
det icke kunna uppfattas som ett underkännande av deras hittillsvarande
arbete och insatser, om huvudmannaskapet för landsantikvarien i ett
distrikt frivilligt överflyttades antingen till landstinget eller till den stad,
där länsmuseet är beläget, framhåller utredningen.

I överensstämmelse med denna tankegång föreslår utredningen att möjlighet
öppnas för landsting att övertaga huvudmannaskapet, om landstinget
är villigt härtill och om överenskommelse kan träffas mellan detta och den
nuvarande huvudmannen om överflyttning. Med hänsyn till principen om
största möjliga frihet för de lokala krafterna att utforma den lokala organisationen
kan utredningen däremot icke förorda att huvudmannaskapet
obligatoriskt överflyttas till landstingen. Snarare förutsätter utredningen,
att en sådan lösning av frågan om huvudmannaskapet i framtiden endast
kommer att begagnas i undantagsfall, då särskilda förhållanden gör detta
lämpligt.

Enligt utredningens mening föreligger vissa skäl för en överflyttning av
huvudmannaskapet för landsantikvarierna till landstingen i de län, där
något länsmuseum icke finnes och där landsantikvarien således icke har
någon museal verksamhet att bära ansvar för. Däremot anser utredningen
fördelarna med en dylik lösning icke lika framträdande i de fall, där landsantikvarien
är chef för länsmuseum. I sin egenskap av museichef blir landsantikvarien
underställd huvudmannen för museet. Landsantikvarien skulle
således i de distrikt, där länsmuseum finnes, komma att sortera under två
huvudmän, därest landstinget övertog huvudmannaskapet. Detta dubbla
huvudmannaskap kunde komma att ge upphov till administrativa svårigheter
och måhända även till en viss dragkamp mellan huvudmännen om

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 68 11

landsantikvariens arbetsinsatser, varför utredningen är tveksam om lämpligheten
av en sådan lösning.

Ehuru utredningen föreslår att möjlighet skall öppnas för landsting att
övertaga huvudmannaskapet för landsantikvarien, är den icke beredd att
förorda, att samma möjlighet öppnas för stad med länsmuseum eller annan
stad, som eventuellt anslår mera betydande årliga bidrag till den lokala
organisationen. Det främsta skälet härtill är att landsantikvariens arbetsområde
sammanfaller eller i varje fall för framtiden i regel enligt utredningens
uppfattning bör sammanfalla med länet. Da landsantikvarien således
skulle ha att utföra arbetsuppgifter inom hela länet, anser utredningen
icke lämpligt att hans huvudman blir residensstaden eller eventuellt
annan stad inom länet. För de nämnda städernas vidkommande vore det
enligt utredningens mening en bättre utväg, om den organisation, som
äger länsmuseet, ville överlåta detta jämte eventuella andra förmögenhetstillgångar
till en stiftelse, som jämväl övertog huvudmannaskapet för landsantikvarien.

Remissyttranden

Flertalet remissinstanser antingen tillstyrker eller lämnar utan erinran
utredningens förslag att läns- eller landskapsorganisationer på kulturminnesvårdens
eller hembygdsvårdens områden framdeles liksom hittills bör
vara huvudmän för landsantikvarierna. I likhet med utredningen finner
dessa remissinstanser en sådan lösning av huvudmannafrågan bäst överensstämma
med de för utredningsarbetet givna direktiven. I deras yttranden
diskuteras fördenskull icke den principiella frågan om överflyttning av huvudmannaskapet
bör ske, t. ex. till staten.

Riksantikvarieämbetet beklagar emellertid med hänsyn till de betydelsefulla
samhälleliga arbetsuppgifter, som tillagts landsantikvarierna, att direktiven
nödsakat utredningen att för framtiden förorda ett statsbidragssystem,
byggt på samma princip som det nu tillämpade. Ett inordnande
av den fåtaliga gruppen landsantikvarier i det statliga lönesystemet hade
enligt ämbetets mening inneburit så väsentliga värden, att kostnadsökningen
i jämförelse med det nu förordade statsbidragssystemet hade måst
framstå som mycket rimlig. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser,
att den provinsiella kulturminnesvårdens intressen bäst skulle tillgodoses,
om landsantikvarieinstitutionen blev förstatligad, men i nuvarande läge
ansluter sig länsstyrelsen till utredningens förslag. Hallands museiförening
och Jönköpings läns hembygdsförbund beklagar, att utredningen icke haft
möjlighet att överväga frågan om ett förstatligande av landsantikvarieorganisationen.
Landsantikvarien i Skaraborgs lön uttalar sig i princip för
ett förstatligande. Förvaltningsutskottet inom Göteborgs och Bohus läns
landsting samt länsavdelningen av landskommunernas förbund inom samma
län hävdar den bestämda uppfattningen att landsantikvarieorganisationen
bör förstatligas. Förvaltningsutskottet anser (letta vara nödvändigt för att
landsantikvarien i sitt arbete skall känna sig fri och obunden av lokala
intressen vid fullgörandet av sina arbetsuppgifter. Ett fåtal remissinstanser,
bl. a. Gästrike-!lälsinge hembygdsförbund, uttalar sig i princip mot ett
förstatligande.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

.Till utredningens förslag att möjlighet skall öppnas för landsting att
frivilligt övertaga huvudmannaskapet för landsantikvarie ställer sig
{svenska landstingsfÖTbundet tveksamt. X och för sig har förbundet intet
att erinra mot att huvudmannaskapet kvarblir hos kulturminnesvårdseller
hembygdsvårdsorganisationerna men anser att om en överflyttning
av huvudmannaskapet bör ske, ligger det närmare till hands, att staten
intrader som huvudman. Samma mening framföres av förvaltningsutskottet
inom Norrbottens läns landsting. Förvaltningsutskottet inom Jönköpings
läns landsting anser det icke lämpligt att landsting blir huvudmän
för landsantikvarier och förvaltningsutskottet inom Kronobergs läns landstwig
anser, att kommunal myndighet icke bör åläggas att bli huvudman,
eftersom en icke oväsentlig del av landsantikvariernas arbetsuppgifter är
helt av statlig karaktär. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att det hade
Yä™efullt, om utredning jämväl företagits rörande huruvida och
i sa fall i vilken omfattning och på vad sätt det vore möjligt att staten
mera direkt hade ansvaret för landsantikvarieorganisationen.

Samfundet för hembygdsvård förklarar, att landsantikvarierna enligt
dess mening bör vara helt fristående tjänstemän, helst knutna till länsstyrelserna
i likhet med t. ex. länsarkitekt och vägdirektör. Landsantikvanemstitutlonen
bör enligt samfundet tagas upp till ny och förutsättningslös
utredning, syftande till en klar gränsdragning mellan den statliga kulturminnesvården
och den frivilliga hembygdsrörelsen. Dalarnes fornminnes-
och hembygdsförbund förordar en grundlig omarbetning av utredningens
betänkande i likartat syfte.

Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund anser, att om huvudmannaorganisationerna
oundgängligen bör ha en fastare utformning, synes det enklaste
vara att låta organisationerna få karaktären av stiftelser, eftersom redan
nu dessas ekonomiska ställning är ställd under länsstyrelsens tillsyn. Föreståndaren
för folklivsarkivet i Lund menar däremot, att utredningen visat
foga förståelse för innebörden av en i vissa fall snart hundraårig tradition,
när den rekommenderar huvudmannaorganisationerna-museiföreningarna
att avhanda sig små samlingar och andra tillgångar till nybildade stiftelser

B. Åtgärder för att stärka huvudmannaorganisationerna
Utredningen

Utredningen anser, att huvudmannaorganisationerna liksom hittills bör
åtnjuta frihet att i stort bestämma över sin organisatoriska uppbyggnad
och verksamhet. Härav följer också, anser utredningen, att företrädare
för de lokala kulturminnes- och hembygdsvårdsintressena bör äga frihet
att vidtaga de organisatoriska förändringar, som de anser påkallade för
att tillvarataga dessa intressen, såframt icke landsantikvarieorganisationens
funktionsduglighet därigenom äventyras. Eventuella nybildningar av organisationer,
lämpade som huvudmän för landsantikvarierna, borde alltså
ankomma på de lokala krafterna att själva bestämma om.

För att de nuvarande huvudmannaorganisationerna på ett tillfredsställande
sätt skall kunna fullgöra små förpliktelser som huvudmän erfordras
emellertid enligt utredningens mening vissa förbättringar av deras orga -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

nisatoriska förhållanden, liksom en stabilisering av deras ekonomi. De erforderliga
åtgärderna hör enligt utredningens uppfattning nära samman
med varandra, varför lösningen av detta problemkomplex bör eftersträvas
inom en gemensam ram.

Utredningen föreslår förbättrade statsbidrag (jämför s. 30) till organisationerna,
men denna förbättring kan icke bli av en sådan storlek, att
den utesluter behovet av fortlöpande, icke obetydliga anslag från landsting
och städer eller eventuellt andra korporationer och organisationer.

Utredningen förutsätter alltså, att landsting och städer liksom hittills
kommer att årligen lämna anslag av icke obetydlig storlek till huvudmannaorganisationerna.
Härigenom aktualiseras enligt utredningens mening den
frågan, om icke dessa anslagsbeviljande kommuner också
bör beredas större inflytande på de ifrågavarande organisationernas
verksamhet. Det förefaller utredningen naturligt, att de blir direkt
representerade i organisationernas styrelse och likasa i det förvaltningsutskott
inom denna, som utredningen finner böra obligatoriskt upprättas
inom varje huvudmannaorganisation. Som villkor för att en huvudmannaorganisation
skall kunna erhålla statsbidrag föreslår utredningen således,
att landsting och stad, som fortlöpande lämnar större ekonomiska bidrag
till organisationens verksamhet skall äga rätt att vardera utse en ledamot
av dennas styrelse. Detta innebär principiellt ingenting nytt; redan nu
utser landsting och städer representanter i styrelsen för ungefär halva antalet
huvudmannaorganisationer. Det nya i utredningens förslag ligger däri,
att sådant representantskap i styrelserna skulle bli obligatoriskt. Rätten
för stad att utse ledamot av styrelsen avses icke begränsad till sådana städer,
i vilka centrala läns- eller landskapsmuseer är belägna, för vilka landsantikvarien
är chef; även andra städer skulle kunna bli delaktiga av denna
rätt under förutsättning att de kontinuerligt lämnar större anslag till huvudmannaorganisationen
.

Dessutom föreslår utredningen, att länsstyrelsen skall äga förordna
en ledamot av styrelsen och att landsantikvarien skall vara
ledamot av densamma. Eftersom landsantikvarien har att utföra en rad
statliga arbetsuppgifter och på vissa områden fungerar som expert åt länsstyrelsen
anser utredningen det befogat, att han erhåller möjlighet att utöva
inflytande på huvudmannaorganisationens verksamhet genom ledamotskap
av dess styrelse. Inte heller detta förslag kan sägas innebära nagon
principiell ändring av redan existerande förhållanden. I flera organisationer
är landshövdingen självskriven ordförande och inom flertalet andra
organisationer vald ordförande. Utredningen anser det vara en given fördel,
att landshövdingen utövar ordförandeskap i huvudmannaorganisationen,
men därest en landshövding på grund av sin arbetsbörda icke skulle kunna
åtaga sig dylikt ordförandeskap, beredes länsstyrelsen genom utredningens
förslag ändock representation i organisationens ledning. Inte heller förslå -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

get om landsantikvariens obligatoriska medlemskap av styrelsen innebär
någon nyhet, det utgör endast en konfirmation av ett existerande förhållande;
landsantikvarien är redan nu i flertalet fall styrelseledamot.

Ur de synpunkter utredningen haft att anlägga på huvudmannaorganisationernas
arbete framstår handhavandet av dessas ekonomi och förvaltning
som det väsentligaste. Ansvaret härför måste givetvis i första hand bäras
av styrelsen. Denna består emellertid i regel av ett ganska stort antal personer,
vilka enligt utredningens åsikt knappast bör betungas med handläggningen
av ärenden av mera rutinmässig karaktär. Under sådana förhållanden
anser utredningen det vara i hög grad angeläget, att ett mindre
organ tillsättes inom styrelsen, vilket närmast under denna bör ha att svara
för organisationens ekonomi och förvaltning, att uppgöra förslag till inkomst-
och utgiftsstat samt till förvaltningsberättelse. Det bör också fortlöpande
halla sig underrättat om utvecklingen av organisationens verksamhet.
Detta mindre organ föreslås erhålla namnet förvaltningsutskott.
Inom åtskilliga organisationer finnes redan nu dylika mindre
organ, som vanligen kallas arbetsutskott, men vilkas uppgifter ibland har
en vidare ram än ekonomiens och förvaltningens. Utredningen har sett
sig föranlåten att lägga särskilt stor vikt vid just de nämnda verksamhetsområdena,
varför en författningsmässig reglering av handhavandet av arbetsuppgifterna
inom dessa områden enligt dess mening är ofrånkomlig.
Utredningens förslag till reglering innefattar dock endast allmänna riktlinjer.

Förvaltningsutskottet föreslås få följande sammansättning; två
inom styrelsen särskilt därtill utsedda ledamöter, den av länsstyrelsen förordnade
styrelseledamoten samt de av landsting eller städer utsedda styrelseledamöterna.
För ledamöterna må personliga suppleanter utses. Ordförande
och vice ordförande i förvaltningsutskottet väljes av styrelsen.
Ärendena bör avgöras genom omröstning, och vid lika röstetal har ordföranden
utslagsröst. Utredningen anser det vara av stort värde, att företrädarna
för landstingen och städerna, som lämnar betydande tillskott till
organisationernas inkomster, också blir representerade i förvaltningsutskottet,
eftersom detta får förutsättas komma att utöva ett faktiskt avgörande
inflytande på handhavandet av organisationens ekonomi och förvaltning.
Det borde också vara till fördel att statsmaktens företrädare i
organisationen, den av länsstyrelsen förordnade ledamoten av styrelsen, beddes
möjlighet att i förvaltningsutskottet framföra sina synpunkter. Också
den av årsmötet utsedda delen av styrelsen borde emellertid bli väl
representerad.

Utredningen förordar vidare, att i organisationernas stadgar ingår
bestämmelser i fråga om sättet för vinnande av medlemskap, om de rättigheter
och skyldigheter, som är förenade med medlemskap, om kallelse till

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

och utövande av rösträtt vid huvudmannaorganisationens årsmöte och
övriga sammanträden, om sammansättningen av och valet av styrelse och
förvaltningsutskott, om dessa organs befogenheter och skyldigheter, om
revision och beviljande av ansvarsfrihet inom organisationen. Enligt utredningen
bör räkenskaperna granskas av två revisorer, av vilka länsstyrelsen
utser den ene. Enligt nu gällande bestämmelser skall stadgarna för
huvudmannaorganisationen fastställas av riksantikvarieämbetet. Nagon
ändring på denna punkt synes icke utredningen påkallad.

Utredningen anser, att riksantikvarieämbetets inspektionsrätt
över huvudmannaorganisationernas verksamhet bör bibehållas. Likaså bör
bestämmelserna om att museiföremål och arkivalier skall förvaras i av riksantikvarieämbetet
godkända lokaler och att sadana föremal icke ma utan
medgivande av ämbetet avhändas organisationen kvarstå oförändrade.

Utredningens förslag till stadganden rörande huvudmannaorganisationen
har, jämte förslag till stadganden rörande landsantikvariernas arbetsuppgifter,
tillsättning av landsantikvarietjänster, landsantikvariernas avlöning
och statsbidrag, sammanförts i en kungörelse rörande landsantikvarieorganisationen,
vilken kungörelse är avsedd att
ersätta hittills meddelade bestämmelser angående villkor för statsbidrag
till landsantikvariernas avlöning samt även i viss mån den nu tillämpade
normalinstruktionen för landsantikvarier.

Remissyttranden

Åtskilliga erinringar har gjorts från länsstyrelser och organisationer mot
utredningens förslag till stärkande av huvudmannaorganisationerna.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att i stället för en stor styrelse mec
arbets (förvaltnings-) utskott bör tillsättas ett större råd med allsidig representation
och en mindre men arbetsduglig styrelse. Om alternativet
med stor styrelse jämte arbets (förvaltnings-)utskott godtages, maste de
av länsstyrelsen, landstinget och stad utsedda ledamöterna erhalla majoritet
såväl i styrelsen som i utskottet. Länsstyrelsen i Goteborgs och Bohus
län avstyrker införande av kategorisk föreskrift att av länsstyrelse, landsting
och stad utsedda styrelseledamöter jämväl skall inga i förvaltningsutskottet.
Länsstyrelsen i Hallands län anser tveksamhet om bindande
föreskrifter bör givas angående förvaltningsutskott och dess sammansättning.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att huyudmannaorganisationen
själv bör få avgöra om förvaltningsutskott bör tillsättas. Länsstyrelsen ?
Jönköpings län avstyrker meddelande av tvingande bestämmelser för landstings
och städers representation i styrelse och förvaltningsutskott. Länsstyrelsen
i Kronobergs län anser, att landsting och stad själva bör få av"öra,
om de vill vara representerade i huvudorganisationen. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser, att frågan om styrelse och förvaltningsutskott för
Skånes hembygdsförbund bör lösas pa det lokala planet, ej av Kungl. Maj.t.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att tvingande föreskrifter om huvildmannens
styrelse och lörvaltningsutskott icke har nagon uppgift att
lylla. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att ett genomförande av ut -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 68

redningens förslag kommer att binda huvudmännens händer. Länsstyrelsen
{ Uppsala län liksom Uppsala fornminnesförening anser, att styrelsen eller
föreningen själv bör utse hela förvaltningsutskottet, vars ledamöter utöver
förvaltningsmässiga meriter även bör ha djupa kulturminnesvårdande intressen.
Länsstyrelsen i Värmlands län liksom Värmlands jornminnes- och
museifordning anser, att inga bestämmelser om förvaltningsutskott bör
givas. Länsstyrelserna i Västmanlands län och Östergötlands län avstyrker
obligatorisk representation av länsstyrelse, landsting och kommun i styrelsen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län och Södermanlands hembygdsförbund
anser, att styrelsen bör få inom sig fritt välja ledamöter i förvaltningsutskottet,
i varje fall minst tre.

Östergötlands jornminnes- och museiförening avstyrker obligatorisk representation
av länsstyrelse, landsting och stad i styrelse och förvaltningsutskott.
Jönköpings läns hembygdsförbund avstyrker obligatorisk representation
för länsstyrelsen i huvudmannens styrelse liksom självskrivna
ledamöter i förvaltningsutskottet. En av revisorerna borde vara auktoriserad.
Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria anser, att
ledamotskapet för landsting och stad i styrelse och förvaltningsutskott ej
bör vara obligatoriskt. Blekinge musei- och hembygdsförbund avstyrker
obligatorisk representation för länsstyrelse i styrelse och förvaltningsutskott.
Kalmar läiis fornminnesförening påtalar den föreslagna likriktningen
av länsorganisationernas styrelseformer. Skånes hembygdsförbund anser,
att fragan om styrelse, förvaltningsutskott och revision bör lösas lokalt,
ej av Kungl. Maj:t. Västergötlands fornminnesförening föreslår, att huvudmannen
själv utser huvudparten av styrelsen, som i'' sin tur ensam utser
förvaltningsutskott. Örebro läns hembygdsförbund föreslår, att förvaltningsutskottet
sammansättes av minst sju ledamöter, nämligen landsantikvarien,
länsstyrelsens, landstingets och stadens representanter samt ledamöter,
valda av organisationen. Västmanlands fornminnesförening anser, att
förvaltningsutskottet bör bestå av tre av styrelsen valda ledamöter,’ en
landstmgsrepresentant och en stadsrepresentant. Dalarnes jornminnes- och
hembygdsförbund hävdar, att även landskommun, som lämnar bidrag, bör
bil representerad i styrelsen. Organisationen borde själv få bestämma förvaltningsutskottets
sammansättning. Kulturhistoriska föreningen Murberget
önskar full frihet för huvudmannen beträffande förvaltningsutskottets
sammansättning. Länsstyrelse borde icke få rätt att utse någon revisor, men
landsting och städer borde ha sådan rätt. Föreningen Heimbygda anser, att
styrelsen bör få avgöra om förvaltningsutskott skall tillsättas. Norrbottens
lans hembygdsförening fmner det olämpligt att binda förvaltningsutskottets
sammansättning genom författningsbestämmelser.

C. Indelningen i landsantikvariedistrikt

Utredningen

Utredningen konstaterar, att utvecklingen lett till, att landsantikvariedistrikten
i regel kommit att sammanfalla med länen. För närvarande utgör
emellertid Malmöhus och Kristianstads län ett distrikt, Älvsborgs län är
uppdelat i två distrikt, och Stockholms län saknar landsantikvarie.

Med hänsyn till den utveckling, som ägt rum, förordar utredningen,
att landsantikvariedistrikten i princip skall sammanfalla med länen. Skä -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

len för att distriktsindelningen bör anpassa sig efter denna princip måste
enligt utredningens uppfattning med all säkerhet antagas framdeles komma
att väga ännu tyngre än nu. Landsantikvariens rent statliga arbetsuppgifter
komme att i framtiden ytterligare öka. Dessa tjänstemän måste i stigande
omfattning samarbeta med statliga myndigheter, såsom länsstyrelse, lantmäterikontor,
länsarkitekt och vägförvaltning m. fl. Särskilt torde det vara
nödvändigt för dem att i egenskap av experter stå i nära kontakt med
vederbörande länsstyrelser. Det vore då en given fördel, att landsantikvariens
tjänstgöringsområde sammanfölle med länet. På grund av landsantikvariernas
ställning som länsstyrelseexperter och med hänsyn till det
förhållandet att landshövdingarna i flertalet fall fungerar som ordförande

1 huvudmannaorganisationerna finner utredningen det lämpligt, att landsantikvarien
är stationerad i residensstaden. Kungl. Maj t borde dock på
särskilda skäl kunna förordna om annan stationeringsort.

I överensstämmelse med sin principiella inställning till distriktsindelningsfrågan
förordar utredningen, att Skåne delas upp i två distrikt, ett
för Malmöhus län och ett för Kristianstads län. Den nuvarande landsantikvarien
borde framdeles inneha befattningen som landsantikvarie i
Malmöhus län, medan en ny landsantikvariebefattning inrättades för Kristianstads
län. Utredningen tillstyrker Skånes hembygdsförbunds framställning
till vitterhetsakademien om utverkande av statsbidrag till en landsantikvariebefattning
i Kristianstads län.

Med hänvisning till principen om att landsantikvariedistrikten bör sammanfalla
med länen har utredningen icke ansett sig kunna tillmötesgå
framställningar från kulturminnesrådet i Älvsborgs län om bibehållande
av de båda nuvarande distrikten i nämnda län, från styrelsen för Hälsinglands
museum m. fl. om inrättande av ett landsantikvariedistrikt för Hälsingland
och från museikommittén i Sundsvall om inrättande av ett dylikt
distrikt för Medelpad. I fråga om Älvsborgs län föreslår utredningen dock,
att Sjuhäradsbygdens landsantikvariedistrikt måtte bestå, så länge den
nuvarande landsantikvarien innehar sin befattning.

En logisk konsekvens av den förutnämnda principen vore att även Stockholms
län, som nu saknar landsantikvarie, borde erhålla rätt att bilda ett
eget landsantikvariedistrikt. Utredningen har emellertid icke ansett sig
kunna taga något initiativ i detta hänseende; det borde ankomma på
vederbörande lokala intressen att avgöra, om ett sådant distrikt borde
bildas och i så fall skapa de härför erforderliga organisatoriska och ekonomiska
förutsättningarna. Så länge detta icke skett förutsätter utredningen
att riksantikvarieämbetet liksom hittills skall bära det direkta ansvaret
för den kulturminnesvårdande verksamheten inom länet.

Frågan om landsantikvariedistriktens omfattning behöver enligt utredningens
uppfattning icke nödvändigtvis sammankopplas med verksamhetsområdet
för de organisationer, som är huvudmän för landsantikvarier.

2 — Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 68

18

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 6S

Det förekommer på vissa håll, att en huvudmannaorganisations verksamhetsområde
är större än vederbörande landsantikvariedistrikt och att en
dylik organisation således utövar verksamhet inom flera län. Detta är
exempelvis fallet med Upplands fornminnesförening. Skånes hembygdsförbund
bedriver sin verksamhet i hela landskapet Skåne och torde efter inrättandet
av den föreslagna landsantikvarietjänsten i Kristianstad komma
att bli huvudman för två landsantikvarier. I enlighet med den av utredningen
hävdade principen om största möjliga frihet för de lokala krafterna
att utforma organisationerna och deras arbete anser sig utredningen icke
kunna göra några uttalanden eller lämna några rekommendationer rörande
utsträckningen av huvudmannaorganisationernas verksamhetsområden.
Det bör helt ankomma på organisationerna själva att bestämma härom.
Med »verksamhet» avser utredningen härvidlag organisationernas allmänna
arbete vid sidan av uppgiften att utöva huvudmannaskap för landsantikvarierna.

Remissyttranden

Utredningens förslag har i allmänhet godtagits i remissyttrandena. Bland
de invändningar och önskemål som framförts må följande nämnas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att landsantikvarien
i länet lämpligen bör vara bosatt i Uddevalla, då Göteborgs stad
genom sin museiorganisation själv torde kunna tillgodose kulturminnesvården
inom sitt område.

Länsstyrelsen i Kristianstads lön, som räknar med att Skånes hembygdsförbund
blir huvudman för båda landsantikvarierna i landskapet, framhåller
att det i vissa fall kunde visa sig lämpligt att insätta en av befattningshavarna
på en hela landskapet omfattande uppgift. Huvudmannen borde
själv få bestämma om landsantikvariens stationering på annan ort än i
residensstaden. Länsstyrelsen i Malmöhus län och Skånes hembygdsförbund
anser, att avgränsningen av de båda landsantikvariedistrikten i Skåne
borde göras beroende av områdenas naturliga samhörighet till deras omland
utan alltför strikt följande av länsgränserna.

Länsstyrelsen i Stockholms län understryker angelägenheten av att länet
utan tidsutdräkt erhåller egen landsantikvarie och förklarar sig beredd
att taga initiativ i frågan. Medel för ändamålet borde beräknas redan från
och med budgetåret 1955/56. Stockholms stads museinämnd anser sig icke
på föreliggande utredning kunna taga definitiv ställning till frågan om anställande
av en landsantikvarie för Stockholms län. Nämnden hemställer,
att frågan om statsbidrag för personalförstärkning inom Stockholms stadsmuseum
för utförande av statliga arbeten inom Stor-Stockholm upptages
till prövning i förevarande sammanhang. Länsstyrelsen i Uppsala län och
Upplands fornminnesförening anser tveksamt om tiden är mogen för genomförande
av en ny distriktsindelning för landskapet Uppland, då gränserna
för Stor-Stockholm ännu ej blivit bestämda. Föreningen förutsätter
i varje fall att dess verksamhetsområde liksom hittills får omfatta hela
landskapet Uppland. Länsstyrelsen i Södermanlands län och Södermanlands
hembygdsförbund avstyrker ändring i distriktsindelningen för land -

19

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 68

skåpet Södermanland i nuvarande ovissa läge beträffande Stockholms läns
fortvaro som administrativ enhet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och kidturminnesrådet för Älvsborgs län
avstyrker indragning av landsantikvarietjänsten för södra delen av länet.
Med endast en landsantikvarie i länet erfordras det enligt rådets uppfattning
ändock en biträdande landsantikvarie i Borås samt amanuenshjälp
åt landsantikvarien.

Statskontoret finner icke påkallat, att ett särskilt distrikt inrättas för
Stockholms län.

Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund anser, att utredningen alltför
rigoröst hållit fast vid länet som arbetsområde för landsantikvarien.
Härigenom komme den gamla landskapsindelningen att ytterligare utplånas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Västergötlands fornminnesförening
framhåller, att landsantikvarien i länet alltjämt bör vara stationerad i
Skara, där centralmuseet är beläget.

Förvaltningsutskottet mom Västernorrlands läns landsting anser, att
starka skäl kan anföras för en uppdelning av Västernorrlands län i två
landsantikvariedistrikt, det ena omfattande Ångermanland och det andra
omfattande Medelpad.

D. Landsantikvariernas arbetsuppgifter

Utredningen

I fråga om landsantikvariernas nuvarande arbetsuppgifter anför utredningen
sammanfattningsvis följande.

Landsantikvarierna har att utföra både statliga och icke-statliga arbetsuppgifter.
Vid handläggningen av vissa ärenden är det omöjligt att skilja
dessa båda grupper från varandra, moment av både statlig och icke-statlig
karaktär ingår i arbetsuppgiften.

Ifråga om de statliga arbetsuppgifterna medför ärenden, föranledda av
lagen om fornminnen, kompletterad med bestämmelserna om fornminnens
skyddande i lagen om delning av jord på landet och lagen om fastighetsbildning
i stad, den största ar bets volymen. I de nordligare länen är visserligen
antalet kulturminnen mindre än i övriga delar av landet men på
grund av de långa avstånden blir arbetet ändå tidskrävande. Härtill kommer
att landsantikvarierna i norrlandslänen i större omfattning än sina
kolleger i landet i övrigt engageras i allmänt kulturell verksamhet. Relativt
arbetskrävande är också ärenden, föranledda av gällande lagar och förordningar
rörande vården av kulturhistoriskt märkliga byggnader samt av
kyrkliga inventarier. Inom vissa distrikt tar planarbeten enligt byggnadslagstiftningen
åtskillig tid i anspråk, medan inom andra distrikt sådana
arbeten icke påbörjats. Ärenden rörande naturskydd väntas framdeles bli
mera omfattande än tidigare. Andra statliga arbetsuppgifter av mera betydande
omfattning utgör de undersökningar och utredningar rörande fornoch
kulturminnen, som påkallas av riksantikvarieämbetet. Landsantikvarierna
har också att själva taga initiativ i fråga om dylika ärenden. Av
mindre omfattning är landsantikvariernas arbetsuppgifter rörande konst
och konst vård.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

Av de icke-statliga arbetsuppgifterna tar landsantikvariens chefskap för
centralmuseet i länet och hans arbete som organisationens sekreterare samt
som redaktör för årsskriften den mesta tiden i anspråk. Andra arbeten av
icke-statlig natur faller inom områdena folklivsforskning, turism och hemslöjd,
folkbildning och handledning för forskare samt konsulterande verksamhet
för lokala föreningar och korporationer. Egen vetenskaplig verksamhet
borde också utgöra en av landsantikvariernas viktigaste arbetsuppgifter.
På grund av de många andra tidskrävande uppgifterna torde flertalet
landsantikvarier icke kunna ägna sig åt den vetenskapliga forskningen
och skriftställarskapet i den utsträckning, som skulle vara önskvärd.

Övervägande skäl synes utredningen tala för att de statliga eller i huvudsak
statliga arbetsuppgifterna författningsmässigt regleras, medan de ickestatliga
arbetsuppgifterna klarlägges i instruktionerna. I författningstexten
borde endast allmänna riktlinjer för landsantikvariernas handha vande av
statliga arbetsuppgifter införas, då detaljregleringar redan funnes i skilda
lagar och förordningar och i anslutning till dessa utfärdade tillämpningsföreskrifter.

I enlighet härmed föreslår utredningen, att i den förutnämnda kungörelsen
angående landsantikvarieorganisationen intages bestämmelser av
följande innehåll:

Landsantikvarien är inom länet riksantikvarieämbetets företrädare och
har att inför ämbetet ansvara för kulturminnesvården inom sitt verksamhetsområde.

Särskilt åligger det landsantikvarien att inom verksamhetsområdet, i den
mån det icke sker genom riksantikvarieämbetets egen försorg, utföra inventeringar
och upprätta beskrivningar av fasta fornminnen och andra
kulturhistoriska minnesmärken, besiktiga dem och tillse att de icke tager
skada eller förstöres, och för den händelse detta skulle vara fallet, omedelbart
göra anmälan därom till riksantikvarieämbetet. Han har att taga
initiativ till verkställande av önskvärda och erforderliga konserverings- eller
iståndsättningsarbeten å dylika minnesmärken och tillse, att dessa utföres
i enlighet med av riksantikvarieämbetet meddelade föreskrifter. I
övrigt skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter för hans verksamhet
riksantikvarieämbetet utfärdar och utföra de uppdrag detta ålägger
honom.

Landsantikvarien bör samarbeta med andra statliga myndigheter och
institutioner för att främja och utveckla kulturminnesvård och naturskydd.
I fråga om ärenden, berörande dessa eller närbesläktade områden, vilkas
handläggning är reglerad i lag eller förordning, är landsantikvarien skyldig
att i enlighet med bestämmelserna i vederbörande författningar lämna sin
medverkan.

Då landsantikvarierna i icke ringa omfattning inom huvudmannaorganisationerna
utför arbete, som icke tillhör deras egentliga verksamhetsområde,
kulturminnesvården och med denna sammanhängande frågor, anser
utredningen det nödvändigt att i kungörelsen uttryckligen stadgas, att
huvudmannaorganisation endast må ålägga landsantikvarien arbetsuppgif -

21

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 68

ter av kulturminnesvårdande art. För att i görligaste mån undvika intressekollisioner
mellan de centrala statliga kulturminnesvårdande myndigheterna
och institutionerna samt huvudmannaorganisationerna i fråga om
landsantikvariernas arbete finner utredningen det också pakallat att huvudmännen
i kungörelsen ålägges att tillse att landsantikvarierna icke betungas
av museala och administrativa göromål i sådan omfattning att det
blir svårt för dem att fullgöra de åligganden för statens räkning de är
skyldiga att utföra. Omvänt kunde naturligtvis det kravet ställas på de
statliga institutionerna, att de icke tar landsantikvariernas tid och arbetskraft
i anspråk i så pass stor utsträckning, att dessa måste prestera en
onormalt stor arbetsvolym för att medhinna det arbete, som oundgängligt
måste utföras i huvudmannaorganisationens tjänst. Utredningen har emellertid
icke föreslagit några författningsbestämmelser i detta senare hänseende
utan förutsätter, att riksantikvarieämbetet liksom andra ifrågakommande
statliga myndigheter och institutioner beaktar detta förhållande
i sina krav på landsantikvariernas arbete för deras räkning.

I kungörelseförslaget har vidare föreskrivits, att beträffande landsantikvariens
tjänstgöringsskyldighet skall i tillämpliga delar gälla vad som
stadgats rörande riksantikvarieämbetets tjänstemän, att landsantikvarien
skall vara tillgänglig för allmänheten på tider, som fastställes av huvudmannen,
samt att landsantikvarie icke utan tillstånd av riksantikvarieämbetet
får inneha annan avlönad befattning.

Utredningen föreslår, att i instruktionerna för landsantikvarierna
intages föreskrifter rörande deras handhavande av sådan kulturminnesvårdande
verksamhet, som icke är författningsmässigt reglerad, samt
vidare för deras museala och administrativa arbete inom huvudmannaorganisationen.
Instruktion skall utfärdas av styrelsen efter förslag av förvaltningsutskottet.
Liksom hittills bör instruktionerna underställas riksantikvarieämbetet
för godkännande. Till ledning för uppgörandet av instruktioner
har utredningen utarbetat förslag till ny normalinstruktion.

Den nya normalinstruktionen inledes med allmänna bestämmelser,
vari framhålles, att landsantikvarien inom sitt verksamhetsområde
skall utöva ledningen av den kulturminnesvårdande verksamheten.
Landsantikvarien måste därför göra sig väl förtrogen med äldre kulturformer
inom området samt taga initiativ till och sörja för att de befintliga
kulturminnesmärkena skyddas och bevaras i enlighet med föreskrifterna
i gällande författningar på kulturminnesvårdens område samt de direktiv
riksantikvarieämbetet eller i förekommande fall andra myndigheter utfärdar.
Dessutom måste landsantikvarien ställa sig till efterrättelse de anvisningar
rörande hans arbete i övrigt, som i särskild ordning meddelats.
Bland dessa övriga uppgifter intar, framhåller utredningen, naturskyddsfrågorna
en framträdande plats. Landsantikvarien borde vidare genom
publikations- och föreläsningsverksamhet göra resultaten av forskningar

22

Kungl. Alaj:ts proposition nr 68

Förande bygdens kulturhistoria fruktbärande för att därigenom främja kunskapen
om hembygden.

I fråga om landsantikvariens museala göromål föreskrives, att han under
styrelsens överinseende skall vara föreståndare för de museala samlingar,
som sorterar under den organisation, hos vilken han är anställd.

Vad det administrativa arbetet beträffar föreskrives, att landsantikvarien
skall vara organisationens sekreterare och i denna egenskap leda det administrativa
och expeditionella arbetet inom organisationen samt fungera
som föredragande vid sammanträden. Landsantikvarien skall vidare vara
konsulent för den kulturminnesvårdande verksamheten inom distriktet.

Remissyttranden

Riksantikvarieämbetet betonar, att landsantikvariernas uppgifter beträffande
naturskyddet måste begränsas till att avse skyddet av kulturlandskapet.
De rent naturvetenskapliga sidorna av naturskyddet måste anförtros
åt andra organ.

Chefen för nationalmuseum och 19/-)8 års konstutredning förordar, att
begränsningen av landsantikvariens arbetsuppgifter till kulturminnesvård
och naturskydd utgår, likaså bestämmelsen att landsantikvarien icke får
betungas med museala och andra göromål så att de statliga uppgifterna
försvåras.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att ledningen av kulturminnesvården och
naturskyddet i vad gäller planläggningsfrågor och övriga arkitektoniska
spörsmål alltjämt bör ligga hos byggnadsstyrelsen och den styrelsen underställda
länsarkitekt organisationen. Landsantikvariernas befattning med
byggnadsminnen bör enligt styrelsens uppfattning inskränkas till att avse
de antikvariska frågorna.

Byggnadsminnesutredningen anför, att enligt det förslag till ny lagstiftning
om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader, som utredningen
avser att framlägga, kommer landsantikvarierna att påläggas vidgade uppgifter
i fråga om besiktningar, utredningar och rådgivning.

Statens konstråd förmenar, att landsantikvariens arbetsuppgifter bör
omfatta kulturminnesvård, konstliv och naturskydd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolius län anser det icke lämpligt att betunga
landsantikvarierna med andra naturskyddsuppgifter än sådana som
avse skydd åt kulturlandskapet, vilka uppgifter språkligt torde kunna hänföras
under begreppet kulturminnesvård. Länsstyrelsen i Hallands län anser
det icke lämpligt att i kungörelsen intaga föreskrifter, som så ensidigt
tager sikte på att tillvarataga de statliga intressena. Länsstyrelsen i Jämtlands
län finner det för snävt att begränsa landsantikvariens arbetsuppgifter
för huvudmannaorganisationen till kulturminnesvård och naturskydd.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att det finnes stadsmuseer i Malmö,
Hälsingborg och Landskrona med viktiga uppgifter inom kulturminnesvården.
Klara gränser borde uppdragas mellan landsantikvariernas och
museernas befogenheter. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att en översyn
av kompetensfördelningen mellan landsantikvarierna och andra statliga
organ, t. ex. byggnadsstyrelsen och länsarkitekterna, bör äga rum.
Länsstyrelsen i Östergötlands län önskar större frihet för huvudmannen att
bestämma över landsantikvariens arbetsuppgifter.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

Svenska museimannaföreningen understryker, att landsantikvariens samarbete
icke bör vara begränsat till statliga myndigheter. Bestämmelserna
att landsantikvarie endast får åläggas arbetsuppgifter rörande kulturminnesvård
och naturskydd bör utgå, likaså bestämmelsen att landsantikvarien
icke får betungas med museala och andra göromål så att de statliga
uppgifterna försvåras.

Svenska naturskyddsföreningen noterar med tillfredsställelse, att landsantikvarierna
fortfarande anses böra ha sin uppmärksamhet riktad jämväl
på naturskyddet.

Nordiska museets nämnd påpekar, att landsantikvarien skall samarbeta
icke allenast med statliga myndigheter och institutioner. Uppdelningen
i statliga och icke-statliga uppgifter vore föga givande. Nämnden finner
märkligt att landsantikvarien belastas med naturskyddsfrågor, i vilka varken
landsantikvarierna eller riksantikvarieämbetet hade någon kompetens.

Stockholms stads museinåmnd påpekar också, att landsantikvariens samarbete
icke skall vara begränsat till statliga organ. Landsantikvariens arbetsuppgifter
borde avse »kulturminnesvård och därmed sammanhängande
naturskydd».

Länsstyrelsen i Uppsala län och Upplands fornminnesförening anser, att
de arbetsuppgifter, som bör få åläggas landsantikvarien bör avse »kulturminnesvård
och därmed sammanhängande naturskydd».

Östergötlands fornminnes- och museiförening, Jönköpings läns hembygdsförbund,
föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria och föreningen
Gotlands fornvänner anser, att utredningen icke tagit tillräcklig
hänsyn till landsantikvariernas museala verksamhet. Kalmar läns fornminnesförening
betecknar uppdelningen i statliga och icke statliga uppgifter
som en ren konstruktion. Hallands museiförening framhåller, att t. ex. folklivsforskning
och konstverksamhet borde räknas som statliga arbetsuppgifter.
Västergötlands fornminnesförening påpekar att landsantikvariens
uppgifter beträffande naturskyddet, som ej preciserats i betänkandet, bör
klart avgränsas. Dalarnes fornminnes- och hembygdsförbund finner uppdelningen
i statliga och icke-statliga uppgifter missvisande samt anser, att
utredningen undervärderat landsantikvariens museala uppgifter. Värmlands
fornminnes- och museiförening anser, att landsantikvariens arbete
med museum och samlingar m. m. bör kraftigare betonas. Kulturhistoriska
föreningen Murberget framhåller, att ett genomförande av utredningens
förslag skulle kunna få till följd att landsantikvarien icke finge möjlighet
att sköta det museala arbetet. Föreningen Heimbygda betonar, att landsantikvarien
av huvudmannen bör kunna anlitas även för annat än kulturminnes-
och naturvård. Norrbottens läns hembygdsförening finner en uppdelning
i statliga och icke statliga uppgifter ogenomförbar.

E. Tillsättningen av landsantikvarietjänster samt landsantikvariernas
anställningsförhållanden och löneställning

Utredningen

Behörigheten att inneha landsantikvarietjänst är för närvarande
reglerad endast på så sätt, att i gällande villkor och bestämmelser angående
statsbidrag till avlöningar åt landsantikvarier föreskrives, att befattnings -

24

Kungl. Maj ds proposition nr 68

havares kompetens skall i varje särskilt fall vara godkänd av riksantikvarieämbetet.
Härvid skall, da fråga är om befattning, som tillsatts efter utgången
av juni 1945, iakttagas, att befattningshavaren skall ha avlagt filosofie
licentiatexamen eller styrkt sig besitta däremot svarande vetenskapliga
kvalifikationer. I 1937 års sakkunnigförslag rörande kulturminnesvården
förordades emellertid mera detaljerade behörighetsvillkor, vilka i huvudsak
torde ha följts av riksantikvarieämbetet vid prövning av de sökandes
kompetens.

Utredningen förordar, att sökande till landsantikvariebefattning skall ha
avlagt filosofie licentiatexamen i något av ämnena nordisk och jämförande
fornkunskap, nordisk och jämförande folklivsforskning samt konsthistoria
med konstteori, förvärvat kompetens i kulturminnesvård och musealt arbete
vid de centrala kulturminnesvardande institutionerna och provinsmuseerna
samt dokumenterat organisationsförmåga och allmän lämplighet för yrket.
Dessa behörighetsregler följer 1937 års förslag med det undantaget, att utredningen
ansett sig kunna utesluta det i det nämnda sakkunnigförslaget
upptagna kravet på att sökande skulle ha förvärvat vana vid fältarbete under
sakkunnig ledning. Utredningen har i stället infört krav på kompetens i
kulturminnesvård. Vidare må framhållas, att utredningen anser, att kravet
på filosofie licentiatexamen skall bli obligatoriskt. Slutligen understryker
utredningen, att den anser kravet på dokumenterad organisationsförmåga
och allmän lämplighet för yrket vara ett mycket väsentligt behörighetsvillkor.
Landsantikvarien bör icke endast vara en god vetenskapsman utan
också besitta de egenskaper, som krävs för innehav av chefsbefattningar.
Han skall nämligen organisera och leda det kulturminnesvårdande arbetet
inom sitt distrikt. Är han tillika chef för ett läns- eller landskapsmuseum
ställer detta stora krav på hans organisations- och ledarförmåga.

Tillsättningsförfarande. Ledigblivna tjänster eller nyinrättade
befattningar som landsantikvarie bör enligt utredningens mening liksom
hittills tillsättas efter ansökningsförfarande. För att skapa vissa garantier
för att den för tjänsten mest lämplige sökanden utses, föreslår utredningen,
att tillsättningsförfarandet regleras på följande sätt:

Då landsantikvarietjänst blir ledig, bör styrelsen för vederbörande huvudmannaorganisation
så snart ske kan och senast inom tre månader kungöra
ledigheten i allmänna tidningarna samt i minst en annan i huvudstaden
utkommande tidning jämte en i länet utkommande tidning och samtidigt
tillkännage, att ansökan till befattningen skall ha kommit huvudmannaorganisationen
tillhanda senast inom trettio dagar från den dag kungörandet
ägde rum. Om huvudmannaorganisation av något skäl vill dröja längre
tid än tre månader med att kungöra den ledigblivna tjänsten, bör riksantikvarieämbetets
godkännande av uppskovet inhämtas. Den som söker
landsantikvarietjänst skall till ansökningshandlingarna foga: behörigen
styrkt meritförteckning, betyg över avlagda examina, vitsord över tidigare

Kungl. May.ts ''proposition nr 6S 25

bestridd tjänstgöring, åldersbetyg, läkarintyg och de övriga handlingar
han vill åberopa.

Sedan ansökningstiden utgått, insändes ansökningshandlingarna jämte
exemplar av de tidningar, vari kungörandet varit infört, snarast till iiksantikvarieämbetet,
som har att pröva de sökandes kompetens. Även enligt
nu gällande bestämmelser sker en sådan prövning. Någon förändring på
denna punkt föreslås sålunda icke.

En betydelsefull ändring är det däremot, att utredningen förordar, att
riksantikvarieämbetet ges befogenhet att upprätta förslag till besättande
av dylik tjänst. Enligt utredningens förslag kan riksantikvarieämbetet, om
det finner skäl därtill, på förslag till befattningen uppföra de tre sökande,
som med hänsyn till såväl teoretiska som praktiska meriter finnas främst
böra komma i fråga till erhållande av den lediga befattningen. Någon
tvingande regel att alltid upprätta förslag har utredningen icke velat förorda
utan anser det lämpligare, att riksantikvarieämbetet medges valfrihet
att antingen upprätta förslag eller att underlata detta. Syftet med den
medgivna befogenheten för riksantikvarieämbetet bör vara att underlätta
möjligheten att besätta den lediga tjänsten med den i
mest lämpliga sökanden. Det bör ankomma pa riksantikvarieämbetet att
självt bedöma, om upprättande av förslag är ägnat att befrämja en sadan
utgång av anställningsfrågan. För vederbörande huvudmannaorganisation
bör ett förslag vara till god vägledning i sadana fall, da tveksamhet rader
om vilken av flera jämbördiga sökande, som bör komma i fråga till erhållande
av tjänsten. Ett eventuellt förslag från riksantikvarieämbetet rörande
tjänstens besättande bör dock icke mkräkta pa huvudmannaorganisationens
rätt att fritt välja mellan samtliga av ämbetet kompetensförklarade
sökande. Förslaget bör som sagt endast betraktas som en vägledning för
huvudmannaorganisationen.

Sedan riksantikvarieämbetet med ledning av behörighetsreglerna prövat
de sökandes kompetens, skall ansökningshandlingarna av ämbetet återställas
till styrelsen för vederbörande huvudmannaorganisation, som så
snart ske kan skall utse en av de av ämbetet kompetensförklarade sökandena
till innehavare av befattningen.

Hittills har ett dylikt beslut om tillsättande av landsantikvarietjänst
icke kunnat överklagas. I avsikt att förbättra tillsättningsförfarandet i
detta hänseende föreslår utredningen införande av besvärsrätt i fråga om
beslut av huvudmannaorganisationens styrelse rörande tillsättning av landsantikvarietjänst.
I kungörelsen angående landsantikvarieorganisationen
bör sålunda intagas en bestämmelse om att talan mot vederbörande styrelses
beslut må föras hos riksantikvarieämbetet genom besvär, som skall
ha inkommit till ämbetet inom trettio dagar från den dag, då klaganden erhöll
del av beslutet. Besvärsärenden bör enligt utredningens uppfattning
kunna fullföljas hos Kungl. Maj:t.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 68

De här föreslagna reglerna för tillsättningsförfarandet rörande landsantikvarietjänster
anser utredningen i tillämpliga delar kunna användas
även när det gäller att tillsätta vikarier å dylika tjänster för längre tid.
Om vikariatet förutses komma att omfatta längre tid än sex månader, bör
regelmässigt samma förfarande användas, såvida icke riksantikvarieämbetet
med hänsyn till föreliggande omständigheter finner anledning medgiva dispens
från iakttagande av de föreskrivna reglerna. Vid tjänstledighet under
kortare tid än sex manader bör styrelsen förordna vikarie efter samråd
med riksantikvarieämbetet.

Anställningsform. Enligt nu tillämpade anställningsformer har,
framhåller utredningen, en landsantikvarie intet skydd mot uppsägning av
anställningen från huvudmannaorganisationens sida, även om uppsägningen
föranletts av skäl, som icke hänför sig till hans skötsel av tjänsten, exempelvis
på grund av styrelsemedlemmars missnöje med hans ställningstagande
i frågor, om berör organisationens verksamhet. Utredningen anser,
att landsantikvarierna bör erhålla en mera tryggad anställningsform och
förordar i detta syfte, att landsantikvariebefattning tillsättes medelst förordnande
tillsvidare. Ett eventuellt entledigande bör enligt utredningens
mening alltid föregås av skriftlig uppsägning. Har befattningshavaren under
tre på varandra följande år oförvitligt tjänstgjort i en och samma befattning,
må han dock icke så länge huvudmannen åtnjuter statsbidrag,
skiljas från sin befattning, såvida inte riksantikvarieämbetet på grund av
omorganisation eller liknande omständigheter medger uppsägning eller anledning
föreligger till entledigande av disciplinära skäl. Bestämmelser av
här angivet innehall har intagits i förslaget till kungörelse rörande landsantikvarieorganisationen
.

L ö n e s t ä 11 n i n g. Av den undersökning av landsantikvariernas löneförhållanden
som utredningen företagit framgår, att lönesättningen varierar
högst avsevärt och att majoriteten av dessa befattningshavare icke uppnått
en löneställning, som motsvarar den som tillkommer statliga tjänstemän
med likartad utbildning och jämförbara tjänstgöringsförhållanden. Regleringen
av landsantikvariernas löner i anslutning till 1945 års riksdags beslut
om statsbidrag innebar, att dessa i realiteten kom att motsvara lönen
föi en antikvarie vid statens historiska museum. Löneutvecklingen för
landsantikvarierna efter 1945 har emellertid medfört, att flertalet av dem
försatts i ett sämre löneläge än antikvarierna — numera med titeln förste
antikvarie — vid nämnda museum. Vid den år 1952 företagna tjänsteförteckningsrevisionen
flyttades förste antikvarierna hos riksantikvarieämbetet
till lönegraden Ca 33, medan löneställningen för förste antikvarierna
vid statens historiska museum ändrades från lönegrad Ca 29 till lönegrad
Ca 31. Utredningen anser, att till utgångspunkt för statsbidragsgivningen
bör tagas löneställningen för sistnämnda befattningshavare eller lönegrad
Ca 31. Härvid förutsätter utredningen, att, därest dess förslag om stats -

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

bidrag bifalles, huvudmännen kommer att placera landsantikvarierna i
denna lönegrad i de fall, där detta ännu icke skett. Hindei borde dock
icke möta att tillerkänna en landsantikvarie högre lönegradsplacermg, om
särskilda skäl motiverar detta. Ett sådant skäl kunde vara, om med tjänsten
är förenat chefskapet för ett museum av betydande storlek, vilket ställer
stora krav på museichefen.

Remissyttranden

Utredningens förslag har givit anledning till i huvudsak följande eiin I

fråga om villkoren för behörighet att inneha landsantikvariebefattning
föreslår chefen för nationalmuseum att, då tjänsten omfattar föreståndarskap
för konstvårdande museum, även bör föreskrivas erfarenhet
av konstbildande arbete. 1948 ars konstutredning och Östergötlands
fornminnes- och uiuscifÖTCTiifig är av samma uppfattning men kräver dessutom
obligatoriskt filosofie kandidatbetyg i konsthistoria med konstteori.
Byggnadsminnesutredningen anser, att landsantikvarie bör äga byggnadshistorisk
kompetens eller tillförsäkras amanuenshjälp med dylik kompetens.
Länsstyrelsen i Östergötlands län och Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund
anser, att betyg i konsthistoria med konstteori i akademisk examen bör
krävas. Länsstyrelsen i Stockholm län kan icke biträda kravet pa obligatorisk
filosofie licentiatexamen. Skånes hembygdsförbund menar, att vana
vid fältarbete bör kvarstå som kompetens villkor.

Beträffande tillsätt ningsförf arandet m. m. påpekar riksantikvarieämbetet,
att besvärstiden bör sättas till 20 dagar. Chefen för nationalmuseum
anser, att riksantikvarieämbetet bör infordra kompetensutlatande
från nationalmuseiehefen, då landsantikvarietjänsten omfattar föreståndarskap
för museer med samlingar av konst och konsthantverk eller aktiv
utställnings verksamhet. Besvär över huvudmans tjänstetillsättning borde
anföras direkt hos Kungl. Maj:t. 1948 års konstutredning framför i stort sett
samma synpunkter som nationalmuseiehefen. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län ifrågasätter lämpligheten av att riksantikvarieämbetet får
vara både förslags- och besvärsinstans. Länsstyrelsen i Hallands län anser,
att besvär över huvudmans tjänstetillsättning bör anföras direkt hos Kungl.
Maj:t. Länsstyrelsen i Jönköpings län är av samma uppfattning men anser,
att besvärsrätt dessutom bör finnas över uppsägningsbeslut. Länsstyrelsen
i Kristianstads län, som påpekar att enligt allmänna rättsgrundsatser
besvär över riksantikvarieämbetets beslut i kompetensfrågan kan anföras
hos Kungl. Maj:t, menar att klagan över huvudmans tjänstetillsättning
ej bör vara tillåten. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att besvär över
huvudmans tillsättningsbeslut bör få anföras endast under åberopande
av formella grunder. Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar, att riksantikvarieämbetet
bör ha skyldighet att uppföra tre sökande på förslag, om antalet
sökande räcker. Besvärsrätten borde sedan avse förslaget men ej
tillsättningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län och länsstyrelsen i Stockholms
län avstyrker besvärsrätt över tillsättningsbeslut.

Svenska in useimannaf ören ingen framhåller, att riksantikvarieämbetet
bör höra såväl nationalmuseum som nordiska museet vid upprättande av
tjiinsteförslag. Föreningen finner den föreslagna besvärsrätten över huvud -

28

Kungl. Maj:ts -proposition nr 68

mans tjänstetillsättning illusorisk men understryker, att besvärsrätt bör
linnas både över riksantikvarieämbetets kompetensförklaring och över ämbetets
förslag. Den av utredningen nämnda anledningen till entledigande
»av disciplinära skäl» föreslås ändrad till »på grund av tjänstefel». Nordiska
museets nämnd anser önskvärt att det uttryckligen bestämmes, att
landsantikvaries kompetens skall prövas av riksantikvarieämbetet i samiad
med nationalmuseum och nordiska museet. Östergötlands fornminnesocli
museiförening uttalar, att chefen för nationalmuseum bör vara medbedömare
i kompetensfrågor. Jönköpings läns hembygdsförbund anser, att
riksantikvarieämbetet, efter hörande av nationalmuseum och nordiska museet,
skall uppföra tre sökande pa förslag, av vilka huvudmannen skall
utse en. Besvärsrätt över tillsättningen avstvrkes. Föreningen för Smålands
fornminnen och kulturhistoria menar, att bes vä rs rätten över huvudmans
tillsättning bör begränsas till sadana fall, da formella fel begåtts. Föreningen
Gotlands fornvänner föreslår, att tremannaförslag upprättas, om huvudmannen
begär det. I förekommande fall borde nordiska museet och nationalmuseum
höras i kompetensfrågan. Huvudmannen skulle inte vara bunden
av tremannaförslaget. Blekinge mnsei- och hembygdsförbund finner anmärkningsvärt,
att riksantikvarieämbetet skall vara både förslags- och
besvärsinstans. Dalarnes fornminnes- och hembygdsförbund understryker
vikt en^ av att nordiska museet och nationalmuseum höres i kompetensfrågan.
Värmlands fornminnes- och museiförening anför samma synpunkter.
Föreningen avstyrker besvärsrätt över huvudmannens tillsättningsbeslut.
Besvärsrätt över riksantikvarieämbetets tjänsteförslag kunde tänkas, i vilket
fall huvudmannens val måhända borde begränsas till de tre sökande
som erhållit förslagsrum. Ett dylikt förfarande skulle ansluta sig till förfarandet
vid tillsättning av sekreterartjänster vid hushållningssällskapen.
r oreningen Heimbygda anser, att riksantikvarieämbetets medverkan vid
tillsattnmgsförfarandet bör begränsas till ett yttrande, upptagande alla
kompetenta sökande. Endast vid vikariat av längre varaktighet än ett
år borde ansökningsförfarande krävas. Norrbottens läns hembygdsförbund
framhåller, att huvudmannen bör ha fritt val mellan de av riksantikvarieämbetet
kompetensförklarade sökande.

I fråga om den lönest ällnin g, som bör tagas till utgångspunkt för
statsbidragsgivningen, anser riksantikvarieämbetet, att lönegraden Ca 33
vant önskvärd, men har dock intet yrkande härvidlag. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter,
om icke med hänsyn till landsantikvariernas utbildning och ställning
en högie lönesättning än Ca 31 varit pa sin plats. Svenska museimannaföreningen
uttalar, att en högre lönegradsplacering än Ca 31 är motiverad, då
landsantikvarien tillika är chef för museum. Hallands museiförening framhåller,
att den föreslagna lönesättningen måste anses låg men tills vidare
kan godtagas. Örebro läns hembygdsförbund ifrågasätter, om avlöningen
bor iastlasas vid någon bestämd lönegrad. Om så sker borde lägst Ca 33
valjas. Varmlands fornminnes- och museiförening förordar full likställighet
mellan landsantikvariernas och lektorernas löner. Ca 33 skulle alltså tillämpas
pa landsantikvarie, som förvärvat filosofie doktorsgrad. Kulturhistonska
föreningen Murberget förordar Ca 33. Västerbottens läns hembygdsförbund
föreslår Ca 34.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

F. Statsbidragen till landsantikvarieorganisationen.

Utredningen

Det nuvarande statsbidragssystemet är uppbyggt så, att i princip lika
stora statsbidrag utgår till varje huvudman för landsantikvarie. Mot denna
konstruktion har riktats kritik, bl. a. av norrlandskommittén, vilken i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 16 november 1948 hemställde om ändrade grunder
för beviljandet av statsbidrag för ifrågarande ändamål. I stället för att
utgå med samma belopp för varje landsantikvariedistrikt borde bidragen
bestämmas med hänsyn till verksamhetsområdenas storlek och arbetsuppgifternas
omfattning.

Utredningen anser sig emellertid icke kunna förorda införandet av ett
nytt statsbidragssystem, baserat på differentiering av statsbidragen mellan
de olika distrikten, eftersom någon acceptabel grundval för ett system, uppbyggt
på detta sätt, i varje fall icke för närvarande torde kunna skapas.
Utredningen förordar därför, att statsbidragssystemet även framdeles skall
bygga på samma princip som nu, nämligen enhetliga bidrag till varje
distrikt. Utredningen vill emellertid icke uppfatta denna princip sa, att
exakt samma antal kronor varje år nödvändigtvis bör lämnas till ett
distrikt, antingen som direkt statsbidrag eller som kombination av statsbidrag
och lönefondsavkastning. Som närmare utvecklas i det följande förordar
utredningen nämligen ett bidragssystem, som ger distrikten en viss
frihet att i normalfallen välja på två statsbidragstyper, beroende på personalorganisationen
i distriktet. Den ena statsbidragstypen blir något kostsammare
för statsverket än den andra men förutsätter också större ekonomiska
insatser av huvudmannen.

För närvarande utgår statsbidrag endast till avlönande av landsantikvarier.
Till vilka ändamål statsbidrag skall utgå framdeles, bör bestämmas
med utgångspunkt från vad som bäst gagnar verksamheten i dess helhet
och som är till största fördel för såväl staten som huvudmännen i de olika
distrikten, framhåller utredningen.

Vid bedömningen av detta spörsmål framstår det för utredningen som
en självklar utgångspunkt, att statsbidrag till landsantikvariernas avlönande
alltjämt bör utgå. Sådant statsbidrag har ju redan medgivits under
ungefär ett deccenium och staten har dessförinnan genom anslag av
lotterimedel bidragit till landsantikvariernas avlöning. Landsantikvarien
är sin organisations verkställande chefstjänsteman, men han är också
statens främste representant för kulturminnesvården inom distriktet. Härav
borde följa att beviljandet av bidrag till hans avlöning måste ligga i
statens intresse.

Inom ett flertal av de län, som har länsmuseer, finnes vetenskapligt utbildade
arbetskrafter, amanuenser, anställda, vilka biträder landsantikvarien—museichefen
i arbetet med museets skötsel men även vid fullgörandet

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 68

av olika statliga arbetsuppgifter. Under landsantikvariens semester eller
då denne av annan anledning åtnjuter ledighet från sin tjänst, svarar de
som regel för de löpande ärendenas fullgörande.

Volymen av de statliga arbetena inom flertalet distrikt synes utredningen
som regel icke vara större än att landsantikvarien utan vetenskapligt biträde
borde kunna medhinna dessa. Landsantikvariens dubbla uppgift att
svara för den statliga kulturminnesvården inom sitt län och därjämte vara
museichef gör det emellertid angeläget att få till stånd en så rationell arbetsfördelning
som möjligt inom länet. Ur denna synpunkt framstår det
för utredningen som önskvärt att öppna en möjlighet att medgiva bidrag
till avlönande av amanuens. Även vissa andra skäl kan anföras härför.
Amanuenstjänsterna måste betraktas som befordringstjänster inom landsantikvarieorganisationen.
Utredningen framhåller, att det ur statens synpunkt
bör vara en väsentlig fördel, att det finns en grupp tjänstemän med
sådana erfarenheter, att de kan rekrytera landsantikvarietjänsterna och
vid behov vikariera för landsantikvarierna. Utredningen anser också rimligt,
att för amanuenserna öppnas möjlighet att få pensionsrätt i statens
pensionsanstalt.

Principiella skäl kunde enligt utredningens uppfattning anföras för att
statsbidrag lämnas även till biträdeshjälp för renskrivning, diarieföring
m. m. samt till kostnader för lokaler, inberäknat uppvärmning, belysning
och städning ävensom för andra utgifter av expensers natur, såsom telefon
och kontorsmateriel. Av praktiska hänsyn avvisar utredningen tanken härpå,
eftersom i regel en klar gränsdragning icke kan göras mellan den statliga
sektorn av arbetet och huvudmannens egen verksamhet. Utredningen
förordar i stället den utvägen, att statsbidraget till lön åt landsantikvarien,
eventuellt också till amanuens, utmätes förhållandevis gynnsamt med tanke
på att de lokala organisationerna svarar för övriga kostnader.

Utredningen förordar således på anförda skäl, att statsbidrag medgives
utgå till avlönande dels av landsantikvarier och dels av vetenskapligt utbildade
medhjälpare till dessa (amanuenser) samt att huvudmännen ansvarar
för övriga kostnader för den lokala landsantikvarieorganisationen.

I fråga om bidraget till landsantikvariernas avlönande anser utredningen
kunna tagas till utgångspunkt kontantlönen i 31 eller 33 löneklassen.
Användningen av den senare löneklassen kunde motiveras av hänsyn till
huvudmannens beräknade utgifter för sociala förmåner och löneklassuppflyttningar.
Vad angår bidragsunderlaget för amanuenserna diskuteras 21
eller 23 löneklassen.

Efter att ha närmare övervägt ett flertal alternativ för statsbidragens
fastställande föreslår utredningen, att statsbidraget till huvudmännen
uppdelas i dels ett grundbidrag till landsantikvariens avlöning, motsvarande
66 2/3 procent av lönen i 33 löneklassen å vederbörande ortsgrupp
och dels ett tilläggsbidrag, innebärande antingen en höjning av grundbi -

31

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 68

draget upp till högst 90 procent av landsantikvarielönen eller ock 50 procent
av lönen till en amanuens, beräknad efter 23 löneklassen å vederbörande
ortsgrupp. Behovet av tilläggsbidraget skulle av riksantikvarieämbetet
bedömas med utgångspunkt från arbetsförhållandena inom distriktet
under budgetåret. Till ansökningen om grundbidrag och tilläggsbidrag, som
skulle inges till riksantikvarieämbetet efter budgetårets utgång på tid och
sätt som ämbetet bestämmer, borde därför fogas en arbetsberättelse rörande
de statliga arbetsuppgifter, som utförts under budgetåret. Förslaget
bygger på, att avkastningen av lönefonderna i första hand skall avräknas
vid statsbidragets fastställande. Huvudman bör emellertid, föreslår utredningen,
medgivas möjlighet att överlämna av honom ägd lönefond till
förvaltning av statskontoret med rätt för statsverket att disponera avkastningen.

Utredningen har förutsatt, att slutregleringen av statsbidraget skall äga
rum först efter budgetårets utgång. Med beaktande av att bidragen från
landsting och städer utbetalas till huvudmännen efter ingången av varje
nytt kalenderår, synes det påkallat att för dessa öppna möjlighet att utfå
ett förhållandevis rikligt tillmätt förskott under höstmånaderna. I sådant
avseende föreslås en bestämmelse, innebärande ett bemyndigande för ämbetet
att under loppet av varje budgetår efter ansökan utbetala ett förskott,
uppgående till högst nittio procent av de bidrag, som kan beräknas utgå.

Vad angår gäldandet av kostnaden för resor vid landsantikvariens tjänstutövning
anser utredningen, att dessa bör bestridas av riksantikvarieämbetet,
om ämbetet beordrat förrättningen, medan i de fall annan statlig
myndighet påkallat landsantikvariens medverkan, kostnaderna bör gäldas
av denna myndighet eller genom dess försorg. I andra fall bör dessa utgifter
bestridas av huvudmannaorganisationen eller av den, som påkallat landsantikvariens
medverkan. Resekostnadsersättning och traktamente förutsättes
skola utgå efter samma grunder som till en statstjänsteman i motsvarande
löneställning. I förevarande sammanhang uttalar utredningen, att med
hänsyn till karaktären av de förrättningar, som landsantikvarierna har att
utföra, dessa bör medgivas rätt att utan kostnadsjämförelse debitera reseersättningar
för egen bil vid tjänsteresor inom distriktet. Härvid förutsätter
utredningen, att vid ersättningens bestämmande hänsyn skall tagas till
körlängden för samtliga förrättningar, för vilka kostnaden gäldas av det
allmänna eller huvudmannen.

Statsbi dragsvillkoren har i förslaget till kungörelse angående
landsantikvarieorganisationen utformats på i huvudsak följande sätt:

I. För varje landsantikvarietjänst, som under minst tre fjärdedelar av
ett och samma budgetår uppehållits av person med föreskriven kompetens
utgår efter beslut av riksantikvarieämbetet statsbidrag för budgetåret med
belopp, motsvarande 66 2/3 procent av de kontanta avlöningsförmåner,
som för helt budgetår skulle utgå till en å vederbörande ort stationerad

32

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 68

statlig tjänsteman med placering i 33 lönegraden (grundbidrag) allt under
förutsättning att landsantikvarien tillförsäkrats samma kontanta avlöningsförmåner,
som tillkommer en statlig tjänsteman med placering i lönegraden
Ca 31 samt att huvudmannen tillhandahåller landsantikvarien tjänstelokal,
kontorsmateriel, telefon samt erforderlig biträdeshjälp.

Fylles icke angivna förutsättningar beror på Kungl. Maj:ts prövning, om
och i vad mån statsbidrag skall utgå.

Har inom länet till landsantikvariens avlönande anvisats lönefond må
denna överlämnas till förvaltning av statskontoret med rätt för statsverket
att disponera avkastningen. Har så icke skett skall från fastställt statsbidrag
avräknas avkastningen av lönefonden för det kalenderår, som tilländalupit
under budgetåret.

II. Efter särskild ansökan av huvudmannen för landsantikvarien, må
riksantikvarieämbetet för ett budgetår i sänder kunna besluta om ytterligare
statsbidrag (tilläggsbidrag). Sådant bidrag kan utgå enligt något av
följande alternativ.

A. Den under I angivna statsbidragsprocenten höjes till högst 90.

B. Särskilt bidrag beviljas med belopp motsvarande 50 procent av de
kontanta avlöningsförmåner, som för helt budgetår skulle utgå till en å
vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman med avlöning enligt 23
löneklassen. Som villkor härför skall gälla

att för kulturminnesvårdande uppgifter inom länet vederbörande huvudman
under minst tre fjärdedelar av budgetåret haft heltidstjänstgörande
tjänsteman anställd med kompetens och avlöning, minst motsvarande vad
som tillämpas för amanuens hos riksantikvarieämbetet,

samt att huvudmannen ställt denna arbetskraft i skälig omfattning till
riksantikvarieämbetets och vederbörande landsantikvaries förfogande att
biträda den sistnämnde vid fullgörandet av åligganden inom länet, som kan
betecknas såsom statliga.

Statsbidrag till museiföreståndaren i Var ber g. Utredningen
anser, att den i och för sig betydelsefulla verksamhet, som bedrives
vid museet i Varberg, icke företer några bestämda anknytningar till landsantikvarieorganisationen.
Sålunda utför museiföreståndaren enligt utredningens
mening knappast några av de åligganden, som för närvarande kan
hänföras till den statliga sektorn av landsantikvariens uppgifter. Därför
anser utredningen, att framdeles vid uppkommande vakans å museichefstjänsten
statsbidrag för detta ändamål i fortsättningen i vart fall icke bör
belasta anslaget till landsantikvarieorganisationen. I avvaktan härpå borde
tillsvidare bidrag på samma villkor som för närvarande och med oförändrat
belopp utgå för denna tjänst.

Landsantikvarien i Borås. Utredningen betonar anglägenheten
av att statsbidrag utgår endast till en landsantikvarie inom varje län
och förordar i konsekvens därmed, att statsbidraget till den andre landsantikvarien
i Älvsborgs län, nämligen den i Borås, vid uppkommande vakans
skall indragas. Utredningen har dock föreslagit, att oförändrat statsbidrag
skall utgå så länge den nuvarande innehavaren av denna tjänst
kvarstår. I avvaktan härpå borde endast grundbidrag medgivas för upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 33

rätthållande av landsantikvarieorganisationen i residensstaden — Vänersborg.

Landsantikvarie i Stockholms län. Då utredningen icke
kan räkna med tillsättandet av en landsantikvarie för Stockholms län under
budgetåret 1955/56, föreslås en tillfällig förstärkning av riksantikvarieämbetets
avlöningsanslag under detta budgetår för avlönande av en amanuens,
avsedd främst såsom biträde vid statliga arbeten inom länet. Detta
anslag skulle indragas vid den tidpunkt, då den nya landsantikvarietjänsten
tillkommer.

En antikvarietjänst å Gotland. Utredningen konstaterar,
att Gotlands län med hänsyn till omfattningen av de statliga arbetsuppgifter,
som åvilar landsantikvarien, intager en särställning. I syfte att skapa
drägligare arbetsförhållanden för kulturminnesvården inom länet och effektivisera
denna föreslås, att särskilt statsbidrag medgives huvudmannen
för anställandet av en antikvarie inom länet. Bidraget bör beräknas efter 27
löneklassen (3-ort). Med hänsyn till huvudmannens ekonomiska ställning
samt de begränsade resurserna inom länet anses bidraget böra utgå med
90 procent. Beträffande villkoren för bidragets utbetalning m. m. skulle
i tillämpliga delar gälla bestämmelserna för tilläggsbidrag. Härvid förutsätter
utredningen, att huvudmannen skall tillförsäkra tjänstinnehavaren
löneförmåner motsvarande 27 lönegraden.

Medel till riksantikvarieämbetets förfogande. Ien
del fall har utanför landsantikvarieorganisationen stående institutioner på
kulturminnesvårdens område påtagit sig arbetsuppgifter, som i princip
åvilar vederbörande landsantikvarie. Särskilt har detta visat sig ändamålsenligt
inom en del län i Norrland, där de långa avstånden begränsat landsantikvariens
möjligheter att utföra förrättningarna. Mot denna samverkan
har utredningen icke något att invända, tvärtom måste det enligt dess
mening vara värdefullt för riksantikvarieämbetet att vid tillfälliga arbetsanhopningar
kunna lita till lokala krafter inom kulturminnesvården men
utanför landsantikvarieorganisationen. Då en möjlighet bör hållas öppen
för ämbetet att i skälig omfattning lämna gottgörelse för dylika arbetsprestationer,
föreslår utredningen, att till ämbetets förfogande årligen ställes
ett belopp å 15 000 kronor för sagda ändamål.

Remissyttranden

Utredningens förslag har givit anledning till i huvudsak följande erinringar.

Riksantikvarieämbetet anser, att möjligheten att utfå 90 % lönebidrag
till landsantikvarie principiellt bör kvarstå, även om 50 % lönebidrag utgår
till amanuens.

Chefen för nationalmuseum framhåller, att tilläggsbudget icke bor goras
till föremål för årlig omprövning.

3 — Biliang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 68

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

Statskontoret, som finner statsbidragsvillkoren förmånliga, anser sig
kunna tillstyrka de föreslagna statsbidragen under ovillkorlig förutsättning
att landsantikvarieorganisationen utformas efter de i betänkandet föreslagna
riktlinjerna. Statskontoret, som icke finner det påkallat att ett särskilt
landsantikvariedistrikt inrättas för Stockholms län, avstyrker att
medel anvisas för avlönande av en amanuens inom riksantikvarieämbetet
i avvaktan på att en dylik landsantikvariebefattning inrättas. Ej heller
kan statskontoret tillstyrka statsbidrag till en särskild antikvarietjänst å
Gotland. Det av utredningen föreslagna beloppet å 15 000 kronor till riksantikvarieämbetets
förfogande borde kunna disponeras jämväl för kulturminnesvården
a Gotland. Statskontoret fmner det ur skilda synpunkter
angeläget, att lönefonderna överlämnas till ämbetsverkets förvaltning.

Statens pensionsanstalt har ingen erinran mot förslaget i vad avser landsantikvarierna.
Pensionsanstalten tillstyrker, att antikvarien å Gotland och
amanuenserna får anslutas till pensionsanstalten. Reglerna för bidrag (tillläggsbidrag)
till sistnämnda befattningshavare borde dock bringas i närmare
överensstämmelse med reglerna för grundbidraget. Ur pensioneringssynpunkt
vore det angeläget att redan vid befattningens inrättande kunde
konstateras, om befattningen bleve statsbidragsberättigad och av stadigvarande
art. Genom jämkning av statsbidragsvillkoren eller i annan ordning
borde hindras, att befattningshavare, som avlider eller avgår under tiden
den 1 juli den 31 mars, förlorar sin rätt till tjänste- och familjepension
på grund av att statsbidrag icke beviljades för budgetåret.

1948 års konstutredning anser, att beviljandet av tilläggsbidrag icke bör
göras beroende av den statliga verksamhetens omfattning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner reglerna om tilläggsbidrag
val invecklade samt föreslår, att statsbidrag även får utgå till biträdeshjälp
och kontorskostnader. Länsstyrelsen i Hallands län påpekar,
att systemet med tilläggsbidrag har den olägenheten, att huvudmannen
icke på förhand vet vilket statsbidrag som kommer att utgå. Statsbidraget
till landsantikvariens lön föreslås höjt från 66 2/3 % till 80 %. En enda
myndighet borde bestrida kostnaderna för resor, som företagits för det
allmännas räkning. Alu s e i fö re s t ån da ren i Varberg borde likställas med
landsantikvarie i statsbidragshänseende. Länsstyrelserna i Jämtlands, Kopparbergs,
Skaraborgs, Stockholms och Östergötlands län finner statsbidragen
för snävt tilltagna. Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår, att statsbidraget
utgår med 100 % till landsantikvarielön och 50 % till amanuenslön.
Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter riktigheten av principen att
den myndighet, som påkallar landsantikvariens biträde, skall betala resekostnaderna
för honom. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner systemet
med tilläggsbidrag olyckligt och förordar, att statsbidragen till landsantikvarie
och amanuens utgår med fasta belopp. Länsstyrelserna i Malmöhus
och Norrbottens län föreslår, att efterprövningen av tilläggsbidraget slopas.
Sistnämnda länsstyrelse önskar vidare, att huvudmannen tillerkännes ett
särskilt bidrag som ersättning för landsantikvariens resor i statliga ärenden.
Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar, att det föreslagna bidragssystemet
ersättes av ett förhöjt fast statsanslag. Länsstyrelsen i Västerbottens
län anser, att huvudmännens omkostnader för lokaler, telefon och biträdeshjälp
är så betydande, att staten bör som kompensation påtaga sig hela
kostnaden för landsantikvariernas avlöning. Det belopp å 15 000 kronor.
S0P skulle ställas till riksantikvarieämbetets förfogande, betecknas som
otillräckligt. Länsstyrelserna i Uppsala, J ärmlands och Älvsborgs län an -

35

Kunrjl. May.ts proposition nr 68

sluter sig till yttranden av Upplands fornminnesförening, Värmlands fornminnesförening
respektive kulturminnesrådet för Älvsborgs län.

Svenska museimannaföreningen understryker, att anställandet av amanuens
i intet fall får ha till ioljd att statsbidraget till landsantikvarien
minskas. Svenska landstingsförbundet anser, att staten bör påtaga sig
åtminstone hela lönekostnaden för landsantikvarierna och erforderliga amanuenser.
Härigenom skulle en förenkling av statsbidragsbestämmelserna
vinnas och det särskilda prövningsförfarandet inskränkas. Upplands fornminnesförening
önskar, att även huvudparten av amanuenslönen kunde
bestridas av statsmedel. Som framtidsmål uppställer föreningen statsbidrag
till hel avlöning och pensionering av landsantikvarie och amanuens. Härigenom
skulle tjänstemännen erhålla en gentemot de lokala organen mera
oberoende ställning. Östergötlands fornminnes- och museiförening föreslår,
att statsbidraget utgår med 90 % av landsantikvarie- och amanuenslönerna
vid de organisationer, som har omfattande statliga och museala uppgifter.
Jönköpings läns hembygdsförbund uttalar sig för att statsbidraget skall
omfatta hela landsantikvarielönen och halva amanuenslönen samt kritiserar
systemet med tilläggsbidrag, som skulle medföra otillfredsställande
anställningsförhållanden för amanuenserna. Föreningen för Smålands fornminnen
och kulturhistoria anser sammankopplingen av statsbidragen till
landsantikvarie och amanuens olycklig. Statsbidragen borde helst utgå
med fasta belopp. Föreningen Gotlands fornvänner förordar, att för det
fall att amanuens anställes statsbidraget får utgå med högre belopp än
det av utredningen föreslagna. Blekinge musei- och hembygdsförbund anser,
att tilläggsbidraget för amanuens bör utgå efter 75 %. Det vore vidare
önskvärt med något bidrag till expenser. Kalmar läns fornminnesförening
vill att sammankopplingen mellan statsbidragen till landsantikvarie och
amanuens slopas. Skånes hembygdsförbund förordar, att uppdelningen i
grundbidrag och tilläggsbidrag slopas. Hela statsbidraget borde utbetalas
i förskott utan efterprövning. Hallands museiförening, som anser statsbidraget
till landsantikvarie + amanuens för litet, föreslår att bestämmelserna
utformas så att man på förhand vet hur stort bidraget blir. Kulturminnesrådet
för Älvsborgs län föreslår, att frågan om statsbidrag till avlönande
av sjukvikarie löses i detta sammanhang. Rådet finner, att statsbidrag
till båda landsantikvariedistrikten i länet borde utgå efter samma
grunder som i fråga om övriga landsantikvariedistrikt. Det vore icke rättvist
och rimligt att göra åtskillnad i löneförmåner mellan landsantikvarien
i Borås och andra landsantikvarier. Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund
ställer sig avvisande till förslaget att lönefond skulle kunna överlämnas
till statskontorets förvaltning. Västergötlands fornminnesförening
anser, att någon minskning av bidraget till landsantikvariens avlöning
icke skall ske, då amanuens anställes. Föreningen uttrycker även önskemål
om statsbidrag till expenser och ökning av bidraget till amanuens.
Västmanlands fornminnesförening kritiserar systemet med tilläggsbidrag.
Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, önskar bidrag även till expeditionskostnader
samt vänder sig mot förslaget att tilläggsbidraget skall
utgå först efter särskild prövning. Om både landsantikvarie och amanuens
anställes, borde en enhetlig statsbidragsprocent tillämpas, förslagsvis 75 %.
Värmlands fornminnes- och museiförening önskar visst bidrag till expenser.
Kulturhistoriska föreningen Murberget anser, alt statsbidraget till landsantikvarien
ej bör siinkas om amanuens anställes. Föreningen 11eimbygda
förordar, alt statsbidraget alllid ulgär med 90 % till landsantikvarie och

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

50 % till amanuens. Västerbottens läns hembygdsförening betecknar det
föreslagna statsbidraget till landsantikvarie jämte amanuens som mycket
lågt. Även 15 OOO-kronors beloppet till riksantikvarieämbetets förfogande
syntes vara för lågt beräknat. N orrbottens läns hembygdsförbund avstyrker
systemet med tilläggsbidrag. Statsbidraget borde alltid utgå med 90 %
till landsantikvarie och 50 % till amanuens.

IV. Departementschefen

Den kulturminnesvårdande verksamhet, för vilken landsantikvarierna
på tjänstemannaplanet utgör centrum, har vuxit fram ur lokala fornminnes-
och hembygdsföreningar. Alltfort har de lokala föreningarna — numera
utvecklade till att omfatta var och en i regel ett län eller ett landskap —
huvudmannaskapet för verksamheten. Men staten har under senare tid
givit betydande bidrag till verksamheten, främst till avlönande av landsantikvarierna.
Statens bidrag är föranlett av att landsantikvarierna har
att handlägga ett stort antal frågor av rikskaraktär. Då dessa »statliga»
arbetsuppgifter för landsantikvarierna under årens lopp vuxit i antal och
betydenhet, har det synts motiverat med en översyn av statens bidrag till
landsantikvarieorganisationen. Denna översyn har verkställts av särskilda
sakkunniga, landsantikvarieutredningen, och för utredningens förslag har
jag i det föregående redogjort. Utredningen har icke inskränkt sina förslag
till statsbidragsfrågor utan också berört vissa andra för organisationen
och för landsantikvarierna som tjänstemän viktiga frågor. I de yttranden,
som avgivits över sakkunnigbetänkandet, har utredningens principer och
huvudförslag i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Även jag ansluter
mig i huvudfrågorna till utredningens uppfattning. Jag anser därför
lämpligt, att proposition nu förelägges riksdagen om nya grunder för statens
bidrag till landsantikvarieorganisationen och att denna proposition
i huvudsak bygges på landsantikvarieutredningens förslag. I vissa frågor
vill jag emellertid förorda andra lösningar och jag berör därför i det följande
de olika delarna av utredningens förslag.

I fråga om huvudmannaskapet för landsantikvarierna är jag
ense med utredningen, att läns- eller landskapsorganisationer inom kulturminnesvårdens
område liksom hittills skall vara huvudmän. De av utredningen
antydda möjligheterna att låta landsting eller särskild stiftelse
övertaga huvudmannaskapet torde enligt min mening icke böra komma
till användning annat än i rena undantagsfall, vilka jag förutsätter kommer
att underställas Kungl. Maj:ts prövning. I övrigt vill jag uttala min
anslutning till utredningens uppfattning, att det bör ankomma på de lokala
krafterna att själva bestämma om eventuella nybildningar eller ombildningar
av organisationer för utövande av huvudmannaskap för landsantikvarierna.

Vad därefter beträffar de av utredningen föreslagna anordningarna till

37

Kungl. Maj ds proposition nr 68

förstärkning av huvudmännens organisation anser jag mig i stort sett
kunna godtaga vad utredningen föreslagit i fråga om styrelsens sammansättning.
Jag förordar sålunda att i huvudmannaorganisationens styrelse
obligatoriskt skall ingå en av länsstyrelsen förordnad ledamot, en av
vederbörande landsting vald ledamot, i förekommande fall en ledamot,
utsedd av varje stad (kommun), som fortlöpande lämnar större ekonomiskt
bidrag till organisationen, samt landsantikvarien. I övrigt torde
organisationen böra lämnas frihet att bestämma styrelsens sammansättning.

Jag biträder också utredningens förslag, att inom styrelsen alltid skall
finnas ett förvaltningsutskott med uppgift att närmast under
styrelsen svara för organisationens ekonomi och förvaltning ävensom att
uppgöra förslag till inkomst- och utgiftsstat samt till förvaltningsberättelse.
I fråga om förvaltningsutskottets sammansättning har utredningen föreslagit,
att utskottet skulle bestå av styrelsens länsstyrelse-, landstings- och
stadsrepresentanter samt två andra inom styrelsen utsedda ledamöter.
Jag är icke övertygad om att förvaltningsutskottet alltid skulle kunna få
den lämpligaste sammansättningen med tillämpning av de av utredningen
föreslagna, delvis automatiska reglerna. Bäst torde vara att icke alltför
mycket begränsa styrelsens frihet härvidlag. För egen del vill jag förorda,
att förvaltningsutskottet skall bestå av 5—7 inom styrelsen därtill utsedda
ledamöter. Jag förutsätter härvid, att som regel huvudbidragsgivarna skall
bli representerade i utskottet. För att utskottet skall vara beslutsmässigt
bör fordras, att minst halva antalet ledamöter är närvarande. I övrigt
bör för utskottet i anslutning till utredningens förslag gälla, att personliga
suppleanter får utses för ledamöterna, att utskottets ordförande och
vice ordförande väljes av styrelsen, att ärendena avgöres genom omröstning
samt att ordföranden vid lika röstetal har utslagsrätt.

I fråga om revision av styrelsens räkenskaper har utredningen förordat,
att dessa skall granskas av minst två revisorer, av vilka länsstyrelsen
skulle utse en. Häremot har jag ingen erinran.

Vad jag nu förordat rörande styrelse, förvaltningsutskott och revision
tar närmast sikte på sådana fall, då organisationens verksamhetsområde
omfattar ett län. Kungl. Maj:t torde få meddela erforderliga föreskrifter
rörande de avvikelser härvidlag, som må befinnas erforderliga om organisationens
verksamhetsområde omfattar flera län.

I fråga om riksantikvarieämbetets inspektionsrätt över huvudmannaorganisationerna
samt beträffande föreskrifterna om förvaring och avhändande
av museiföremål och arkivalier ifrågasätter jag, liksom utredningen,
ingen ändring.

Som utredningen konstaterar har utvecklingen lett till att landsantikvariedistrikten
i regel kommit att sammanfalla med länen. För närvarande
utgör emellertid Skåne ett distrikt, Älvsborgs län är uppdelat i två distrikt,
och Stockholms län saknar landsantikvarie. Jag ansluter mig till utred -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

ningens uppfattning, att landsantikvariedistrikten i regel
bör sammanfalla med länen. I enlighet härmed bör Skåne delas upp i två
distrikt, ett för Malmöhus län och ett för Kristianstads län. Den nuvarande
landsantikvarien för Skåne torde framdeles böra inneha befattning
som landsantikvarie i Malmöhus län, medan en ny landsantikvariebefattning
inrättas för Kristianstads län. Beträffande Älvsborgs län torde uppdelningen
på två distrikt böra upphöra, då den nuvarande landsantikvarien
för södra delen av länet (Sjuhäradsbygden) lämnar sin befattning. Med
hänsyn till vad som anförts från länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands
län samt Upplands fornminnesförening och Södermanlands hembygdsförbund
anser jag mig icke för närvarande böra förorda inrättande av
något särskilt av Stockholms län bestående landsantikvariedistrikt. I likhet
med utredningen anser jag, att landsantikvarien i regel bör vara stationerad
i den stad, där länsstyrelsen har sitt säte.

I fråga om landsantikvariernas arbetsuppgifter ansluter jag mig
i stort sett till utredningens förslag. Jag anser mig dock böra understryka
riksantikvarieämbetets uttalande, att landsantikvariernas uppgifter beträffande
naturskyddet bör begränsas till att avse skyddet av kulturlandskapet,
medan de rent naturvetenskapliga sidorna av naturskyddet bör ankomma
på andra organ. Vid den slutliga redigeringen av bestämmelserna
i ämnet torde även viss hänsyn böra tagas till den i övriga remissyttranden
framförda kritiken, i huvudsak såsom den utformats av svenska museimannaföreningen.
En bestämmelse av innebörd, att huvudman har att
tillse, att landsantikvarien icke betungas med göromål för organisationen
i sådan utsträckning, att svårigheter yppar sig för honom att fullgöra de
åligganden för statens räkning, som skäligen ankommer på honom, torde
dock icke böra saknas.

Mot de av utredningen föreslagna villkoren för behörighet till befattning
som landsantikvarie har jag ingen erinran.

I fråga om tillsättningsförf arandet anser jag mig böra framhålla
angelägenheten av att riksantikvarieämbetet vid bedömande av sökandes
kompetens och vid upprättande av förslag till landsantikvariebefattning
samråder med nationalmuseum och nordiska museet. Över ämbetets
beslut i kompetensfrågor och frågor om tjänsteförslag torde besvär
i vanlig ordning kunna anföras hos Kungl. Maj:t. Att, såsom utredningen
föreslagit, dessutom införa besvärsrätt för sökanden över huvudmannastyrelses
beslut om tjänstetillsättning torde enligt min mening icke böra ifrågakomma.
I övrigt har jag ingen annan erinran mot det av utredningen föreslagna
tillsättningsförfarandet, än att ansökningstiden bör begränsas till tre
veckor från kungörandet.

Den av utredningen föreslagna anledningen till entledigande av landsantikvarie
»av disciplinära skäl» torde böra ändras till »på grund av tjänstefel».
Jag förutsätter att det skall vara riksantikvarieämbetet, som konstaterar
förhandenvaron av dylik anledning, innan den kan åberopas av

39

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 68

huvudmannen. I övrigt har jag ingen erinran mot vad utredningen föreslagit
i fråga om landsantikvaries anställningsform.

Det av utredningen föreslagna statsbidragssystemet anser
jag mig böra godtaga med följande ändringar. Enligt min mening bör huvudregeln
vara, att till varje landsantikvariedistrikt statsbidrag till landsantikvariens
avlöning utgår med 90 procent av de kontanta löneförmåner,
som utgår till en å vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman med
placering i 33 löneklassen å löneplan nr 1. Vidare bör efter medgivande
av riksantikvarieämbetet statsbidrag få utgå till avlönande av högst en
amanuens i varje landsantikvariedistrikt. Övervägande skäl talar enligt
min mening för att dylikt medgivande skall ges med giltighet tills vidare
och utan årlig omprövning. Statsbidraget till amanuenslönen torde böra
utgå med 50 procent av de kontanta löneförmåner, som utgår till en å
vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman med placering i 23 löneklassen
å löneplan nr 1. Utgår statsbidrag till avlönande av amanuens, bör
statsbidraget till landsantikvariens avlöning alltid minskas till 66 2/3 procent
av förutnämnda bidragsunderlag. Enligt utredningens förslag skulle
bland statsbidragsvillkoren upptagas, att landsantikvarien skulle av huvudmannen
tillförsäkras minst de kontanta löneförmåner, som enligt gällande
bestämmelser tillkommer en statlig tjänsteman med placering i lönegrad
Ca 31. Något dylikt villkor torde icke böra uppställas. Icke heller synes påkallat
att bibehålla riksantikvarieämbetets nuvarande prövningsrätt i fråga
om avlöningen.

För kulturminnesvården å Gotland torde som utredningen förordat böra,
utöver statsbidrag enligt vanliga regler, medgivas ett särskilt statsbidrag
till avlönande av antikvarie. Detta bidrag torde böra utgå med 90 procent
av löneförmånerna i 27 löneklassen å löneplan nr 1.

I det föregående har jag förordat, att uppdelningen av Älvsborgs län
på två landsantikvariedistrikt skall upphöra, då den nuvarande landsantikvarien
i Borås avgår från sin tjänst. Intill dess så sker torde statsbidrag
till Borås-tjänsten böra utgå enligt oförändrade grunder. Till landsantikvarietjänsten
i Vänersborg bör statsbidrag utgå enligt de grunder jag nyss
förordat för landsantikvarietjänster i allmänhet.

Statsbidraget till museiföreståndaren i Varberg torde böra utgå enligt
oförändrade grunder, så länge den nuvarande föreståndaren kvarstår i sin
tjänst. Vid hans avgång ur tjänsten torde få till prövning upptagas frågan,
huruvida och på vad sätt fortsatt statligt bidrag till Varbergs museum
skall utgå.

I likhet med utredningen vill jag förorda, att anslutning till statens
pensionsanstalt medges för den särskilde antikvarien å Gotland och för
amanuenser.

Vad utredningen föreslagit rörande resekostnadsersättning och traktamente
samt bestridande av kostnaderna härför ävensom angående över -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

lämnande av lönefond till statskontorets förvaltning och om förskott å de
statliga bidragen ger mig icke anledning till erinran.

Det av utredningen föreslagna beloppet å 15 000 kronor, som skulle
ställas till riksantikvarieämbetets förfogande för utbetalande av gottgörelse
i vissa fall till lokala krafter utanför landsantikvarieorganisationen, anser
jag mig icke kunna tillstyrka. Ej heller kan jag tillstyrka någon personalförstärkning
inom riksantikvarieämbetet i avvaktan på inrättande av en
landsantikvarietjänst i Stockholms län.

Jag torde böra nämna, att utredningen i sitt betänkande även diskuterat
frågan om titeln landsantikvarie kan anses lämplig. Enligt utredningen talar
övervägande skäl för att titeln landsantikvarie utbytes mot länsantikvarie.
Av de remissinstanser, som yttrat sig i ämnet, synes de flesta icke
vilja förorda någon ändring. För egen del anser jag, att titeln landsantikvarie
bör bibehållas.

Vid bifall till vad jag i det föregående förordat kan statens årliga kostnader
för landsantikvarieorganisationen — häri icke inberäknat statens
andel i utgifterna för anslutning till statens pensionsanstalt — beräknas
vid maximal utbyggnad uppgå till 450 000 kronor. För budgetåret
1 9 5 5/56 torde kostnaderna kunna beräknas till 407 000 kronor. Under
förutsättning att slutreglering av statsbidraget verkställes hösten 1956
samt att 90 procent av de beräknade bidragen utgår såsom förskott under
budgetåret, skulle det för ändamålet erforderliga riksstatsanslaget behöva
uppföras med i runt tal 365 000 kronor. Detta innebär en anslagshöjning
med 189 000 kronor.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela för anslagets utgående
erforderliga författnings- och andra bestämmelser ävensom de bestämmelser,
som eljest föranledes av vad jag i det föregående förordat.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag av 365 000
kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Erlandsson

Stockholm 1955 Ivar Hasggströms Boktryckeri A. B.

650082