Kungl. Maj:ts proposition nr 66
1
Nr 66
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall
å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet; given
Stockholms slott den 4 februari 1955.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen, att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4
§§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Hedlund
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att s. k. vårdbidrag från hemortslandsting skall
utgå för patient, som intagits å radiumhemmet vid karolinska sjukhuset,
oberoende av remissförfarandet vid patientens intagning.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 66.
2
Kungi. Maj:ts proposition nr 66
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till
bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlas arettet.
Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 angående
bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till
bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1 §•
Då någon-------nedan
Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag
föreligger under förutsättning
antingen att den å karolinska
sjukhuset intagne under vistelse
inom Stockholms stad eller Stockholms
län insjuknat i den sjukdom,
vården avser, eller ock att han
erhållit hänvisning till karolinska
sjukhuset för vård, som ej kan beredas
å landstingets sjukvårdsinrättningar.
Sådan hänvisning skall
ske skriftligen och må meddelas av
lasarettsläkare vid lasarett som drives
av landstinget, överläkare vid
akademiska sjukhuset i Uppsala
samt överläkare vid statens sinnessjukhus
och annat därmed jämförligt
sinnessjukhus. Hänvisning må
även, efter samråd med lasarettsläkare
vid landstingslasarettet i fråga,
meddelas av sjukstugu-, sanatorie-
eller tuberkulossjukstuguläkare
vid sjukstuga, sanatorium eller tu
-
(Föreslagen lydelse)
1 §•
sägs.
I fråga om vård å annan avdelning
vid karolinska sjukhuset än
radiumhemmet föreligger skyldighet
att utgiva vårdbidrag som i första
stycket avses endast under förutsättning
antingen att den å sjukhuset
intagne under vistelse inom
Stockholms stad eller Stockholms
län insjuknat i den sjukdom, vården
avser, eller ock att han erhållit
hänvisning till sjukhuset för vård,
som ej kan beredas å landstingets
sjukvårdsinrättningar. Sådan hänvisning
skall ske skriftligen och må
meddelas av lasarettsläkare vid lasarett
som drives av landstinget,
överläkare vid akademiska sjukhuset
i Uppsala samt överläkare vid
statens sinnessjukhus och annat
därmed jämförligt sinnessjukhus.
Hänvisning må även, efter samråd
med lasarettsläkare vid landstingslasarettet
i fråga, meddelas av sjuk
-
1 Senaste lydelse av 1 och 4 §§, se SFS 1953:270.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 66
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
berkulossjukstuga, som drives av stugu-, sanatorie- eller tuberkuloslandstinget,
så ock av vederbörande sjukstuguläkare vid sjukstuga, satjänsteläkare.
natorium eller tuberkulossjukstuga,
som drives av landstinget, så ock av
vederbörande tjänsteläkare.
Vårdbidraget skall------tre kronor.
Vad ovan------i landsting.
Utgår vårdbidrag------svarande belopp.
4 §•
Då någon, som ej är boende inom
Stockholms stad eller Stockholms
län, intages å serafimerlasarettet,
skall vad i 1 och 2 §§ sägs äga motsvarande
tillämpning.
4 §•
Då någon, som ej är boende inom
Stockholms stad eller Stockholms
län, intages å serafimerlasarettet,
skall vad i 1 och 2 §§ sägs i tilllämpliga
delar äga motsvarande giltighet.
Denna förordning träder i kraft
dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 februari 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund,
fråga om remissförfarandet vid intagning av patienter å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet samt anför.
Inledning
Av de allmänna vårdplatserna på karolinska sjukhuset är ett visst
antal avsedda för patienter från Stockholms stad och Stockholms län och
ett visst antal, de s. k. riksplatserna — beträffande vilka staten ensam
svarat för byggnadskostnaderna — för patienter från landet i övrigt. Beträffande
serafimerlasarettet förhåller det sig på liknande sätt. Mellan
staten samt Stockholms stad och Stockholms läns landsting har ingåtts avtal,
som bl. a. innehåller bestämmelser om skyldighet för staden och landstinget
att bidraga till sjukhusens vårdkostnader. Beträffande övriga landsting
och städer utanför landsting regleras motsvarande skyldighet genom
förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och
städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i
vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, i fortsättningen
kallad bidragsförordningen. Enligt denna förordning åligger det landsting
(varmed här och i det följande jämställes stad utanför landsting) att — då
en inom dess område boende person intages vid ifrågavarande sjukhus för
vård, som avses i 1 § sjukhuslagen — till statsverket erlägga bidrag till kostnaden
för vården, s. k. vårdbidrag. Vårdbidraget skall, oavsett huruvida
vården meddelas å allmänt, enskilt eller halvenskilt rum, för vårddag utgå
med det belopp, varmed den för sjuka från landstingsområdet fastställda
legosängsavgiften å allmänt rum vid karolinska sjukhuset överstiger tre
kronor. Vårdbidraget, som intill den 1 juli 1953 utgick med 2 kronor 50 öre
per vårddag, utgör numera 32 kronor per vårddag. Som förutsättning för
bidragsskyldighet stadgas emellertid att den intagne antingen under vistelse
5
Kungl. Maj ds proposition nr 66
inom Stockholms stad eller Stockholms län insjuknat i den sjukdom, vården
avser (akuta fall), eller erhållit hänvisning till sjukhuset för vård, som
ej kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar (remissfall). Sådan
hänvisning skall enligt bidragsförordningen ske skriftligen och får meddelas
av lasarettsläkare vid lasarett som drives av landstinget, överläkare
vid akademiska sjukhuset i Uppsala samt överläkare vid statens sinnessjukhus
och annat därmed jämförligt sinnessjukhus. Efter samråd med
lasarettsläkare vid landstingslasarettet i fråga får hänvisning även meddelas
av sjukstugu-, sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare vid sjukstuga,
sanatorium eller tuberkulossjukstuga, som drives av landstinget,
samt av vederbörande tjänsteläkare. Utgår vårdbidrag enligt vad nu sagts,
minskas legosängsavgiften för den intagne med motsvarande belopp.
Vid karolinska sjukhuset finns en särskild radioterapeutisk klinik,
Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, som består av bl. a. en klinisk avdelning,
benämnd radiumhemmet. Radiumhemmet är en av landets centralanstalter
för radioterapi vid kräfta. Verksamheten vid radiumhemmet
bedrives i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits
i »betänkande och förslag rörande användningen av Konung Gustaf V:s
jubileumsfond» avgivna den 23 maj 1929 av en den 29 juni 1928 tillsatt
kommitté.
I två särskilda skrivelser har direktionen för karolinska sjukhuset hemställt
om ändring av bestämmelserna i bidragsförordningen såvitt de avser
remissrätten.
I skrivelse den 23 februari 1954 — vid vilken finns fogade en framställning
från överläkaren vid radiumhemmet och yttrande av överläkareföreningen
vid karolinska institutets undervisningssjukhus hemställer
sålunda direktionen om sådan ändring av bidragsförordningen, att vårdbidrag
för patienter intagna å radiumhemmet skall utgå oberoende av
remissförfarandet vid patientens intagning. Över denna skrivelse har
efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen samt styrelserna för
svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, varefter överläkaren
vid radiumhemmet inkommit med påminnelser.
I en den 29 juni 1954 dagtecknad skrivelse har direktionen därefter
hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för att tillerkänna överläkarna vid
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samma remissrätt som lasarettsläkare
eller alltså med verkan att vårdbidrag skall utgå. Vid skrivelsen
finns fogade en framställning från överläkareföreningen vid karolinska
institutets undervisningssjukhus och yttrande av karolinska institutets
lärarkollegium. Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgivits
av kanslern för rikets universitet, medicinalstyrelsen, utredningen
angående utomlänspatienter vid vissa undervisningssjukhus in. in. samt
styrelserna för svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet.
Jag anhåller nu att få taga upp dessa frågor till närmare behandling.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
Remissfrågans tidigare behandling
I skrivelse den 15 januari 1937 framlade direktionen förslag till bestämmelser
angående bidrag från landsting för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet. I fråga om remissrätten innefattade
förslaget att hänvisning skulle få utfärdas av lasaretts- eller
sanatorieläkare vid av landstinget drivet lasarett eller sanatorium eller,
där intagningen avsåg Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, av vederbörande
tjänsteläkare. Mot denna utformning av hänvisningsrätten riktades
under förslagets remissbehandling vissa erinringar. Med anledning härav
uttalade departementschefen, då han i propositionen nr 272/1937 framlade
förslag till bidragsförordning, att frågan om remissrätten borde helt
bedömas ur synpunkten av vad som var lämpligast för de vårdbehövande
själva. Dessa syntes ha intresse av att få så bekväm tillgång till remissberättigade
läkare som omständigheterna medgav. Remissrätten borde
därför utsträckas till att gälla bl. a. sjukstuguläkare (även tuberkulossjukstuguläkare),
och tjänsteläkare borde få rätt att meddela hänvisning
även till andra avdelningar än till jubileumskliniken.
Propositionen antogs av riksdagen och i enlighet härmed utfärdades
bidragsförordningen.
I propositionen nr 68/1953 förelädes riksdagen förslag om ändringar
i bidragsförordningen. Ändringarna avsåg främst en höjning av vårdbidraget
men i anslutning därtill behandlades jämväl frågan om ändring
av remissförfarandet. Svenska landstingsförbundets styrelse hade nämligen
föreslagit, att om vårdbidragen skulle utgå med samma belopp som
enligt det s. k. utomlänsavtalet borde även remissrätten anpassas efter
detta avtal, vilket -— enligt då gällande utomlänsavtal — skulle innebära
att remissrätt skulle tillkomma endast lasaretts- och sanatorieläkare inom
landstingets sjukvårdsområde. Mot detta anförde överläkareföreningen
vid karolinska institutets undervisningssjukhus, att en sådan begränsning
av remissrätten skulle komma att menligt inverka på de akademiska
lärarnas fria val av undervisnings- och forskningsmaterial. Hänvisningen
av patienter till de båda sjukhusen skulle helt bli beroende av de inremitterande
läkarnas godtycke och personliga inställning till fallen och i flertalet
fall vara betingad enbart av sjukvårdande synpunkter och ej av
undervisnings- och forskningssynpunkter. En viktig förutsättning för en
fullgod undervisningsverksamhet vid sjukhusen vore, att överläkarna hade
möjlighet till fritt urval av patienter, som lämpade sig ur undervisningsoch
forskningssynpunkt, överläkarna borde därför erhålla rättighet att
själva utfärda remisser till intagning på sjukhusen i full överensstämmelse
med vad som gällde för lasarettsläkare vid utfärdande av remiss för vård
av patient utanför det egna sjukvårdsområdet. I detta uttalande instämde
karolinska institutets lärarkollegium.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
Direktionen för karolinska sjukhuset anslöt sig icke till något av de
nu anmärkta ändringsförslagen utan ansåg, att remissrätten borde bibehållas
sådan den utformats i bidragsförordningen.
Styrelserna för svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet
avstyrkte den föreslagna utvidgningen av remissrätten. Medicinalstyrelsen
däremot ansåg visst fog föreligga för att överläkarna fick remissrätt enligt
bidragsförordningen. Av medicinalstyrelsen framlagt förslag att remissrätten
skulle utsträckas till överläkare vid statens sinnessjukhus eller annat
därmed jämställt sinnessjukhus lämnades i huvudsak utan erinran.
Departementschefen fann sistnämnda förslag välmotiverat och förordade,
att remissrätt tillerkändes överläkarna vid sinnessjukhusen. I
övrigt anförde departementschefen angående remissrätten följande.
Vad härefter angår remissrätten, d. v. s. rätten att med verkan att vårdbidrag
enligt 1937 års förordning utgår remittera patient till karolinska
sjukhuset eller serafimerlasarettet, anser jag — i överensstämmelse med
vad vederbörande departementschef yttrade vid tillkomsten av nämnda
förordning — att frågan härom främst bör bedömas från synpunkten av
vad som är lämpligast för de vårdbehövande. Jag finner det därför uteslutet
att nu begränsa kretsen av remissberättigade läkare. När det gäller
frågan, huruvida denna krets bör utvidgas till att omfatta även överläkarna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, torde detta böra
få bli beroende av huruvida en sådan utvidgning kan anses nödvändig
ur forsknings- och undervisningssynpunkt. F. n. synes ett sådant behov
icke vara ådagalagt. Skulle emellertid svårigheter uppstå att tillgodose
detta behov bör frågan tas upp på nytt.
I likalydande motionerna I: 371 och II: 499 hemställdes bl. a., att riksdagen
måtte besluta utforma bestämmelserna om remissrätt i huvudsaklig
överensstämmelse med utomlänsavtalet.
Andra lagutskottet (utlåtande nr 17) delade departementschefens uppfattning
att remissrätten borde bedömas främst från synpunkten av vad
som vore lämpligast för de vårdbehövande. Att inskränka kretsen av
remissberättigade läkare borde därför icke komma i fråga. Utskottet biträdde
förslaget om utvidgning av remissrätten till nyssnämnda sinnessjukhusläkare
samt anförde därefter följande.
Vissa skäl tala för att giva även överläkarna vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet rätt att remittera patienter till sjukhusen med
verkan att vårdbidrag skall utgå. Frånsett det intresse härför som från
forsknings- och undervisningssynpunkt må hysas, skulle härigenom ytterligare
en möjlighet yppas för patienter som önska vård på riksplats att
i tveksamma fall erhålla remiss. Utskottet anser emellertid att med avgörandet
av frågor om en ytterligare utvidgning av remissrätten bör anstå
tills man vunnit erfarenhet av den nu föreslagna ordningen.
I en reservation (nr 2) anlördes bl. a., att den fordran borde uppställas
i fråga om remissrätten, att tjänsteläkare m. fl. läkare, som tillerkändes
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
remissrätt, skulle samråda med vederbörande kroppssjukhusläkare innan
remiss skedde och att anteckning om sådant samråd skulle ske å remissblanketten.
För berörda läkare skulle en bestämmelse av detta innehåll
icke bliva betungande — hette det vidare i reservationen —- helst som
samrådet i regel torde kunna ske muntligen och ofta per telefon.
Sedan kamrarna fattat skiljaktiga beslut — första kammaren biföll
utskottets förslag och andra kammaren biföll reservationen med därvid
fogat författningsförslag — föreslog utskottet (memorial nr 23), att
sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut skulle ske sålunda, att
remissrätten utvidgades på sätt Kungl. Maj :t föreslagit samt att kravet
på samråd begränsades till att avse sjukstugu-, sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare
vid sjukstuga, sanatorium eller tuberkulossjukstuga, som
drevs av landstinget, samt vederbörande tjänsteläkare. Någon föreskrift
om anteckning rörande samrådet borde ej intagas i lagrummet.
Riksdagen godkände utskottets memorial och författning i ämnet utfärdades
i enlighet därmed. Ändringarna i bidragsförordningen trädde i kraft
den 1 juli 1953.
Ändringsförslagen och yttrandena däröver
1. Direktionens skrivelse den 23 februari 1954
I sin skrivelse den 23 februari 1954 hemställer direktionen för karolinska
sjukhuset, såsom inledningsvis nämnts, om sådan ändring i bidragsförordningen
att vårdbidrag för patienter intagna å radiumhemmet skall utgå
oberoende av remissförfarandet vid patientens intagning. Till stöd för denna
hemställan åberopas en framställning från överläkaren vid radiumhemmet,
i vilken framställning t. f. vicedirektören vid sjukhuset i princip instämt.
Av denna framställning torde framgå, uttalar direktionen, att gällande
remissrätt och de höjda vårdavgifterna, som helt måste erläggas av patienterna
om remissvillkoren icke är uppfyllda, medför ett fördröjande av inledandet
av en rationell behandling till stor skada för de vårdbehövande.
I överläkarens vid radiumhemmet (professorn Sven Hultberg) framställning
anföres inledningsvis, att vid de 1953 företagna ändringarna i bidragsförordningen
förbisetts att radiumhemmet intar en särställning i sin egenskap
av centralanstalt för radioterapi för mellersta och norra Sverige,
företrädesvis avsedd för behandling av elakartade tumörer. Intet av de skäl
som legat till grund för ändringarna synes vara bärande för radiumhemmets
del.
I riket finns f. n. tre radioterapeutiska centralanstalter för kräfta, heter
det vidare i framställningen, nämligen i Stockholm, Göteborg och Lund,
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
och upptagningsområdet för anstalten i Stockholm utgöres av Stockholms
stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Gotlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. I framställningen redogöres
härefter för förhållandena vid centralanstalterna (jubileumsklinikerna)
i Göteborg och Lund och härom sägs följande.
För jubileumsklinikerna i Lund och Göteborg gälla icke samma bestämmelser
beträffande landstingsbidragen till vården med fordringar från
landstingens sida på remiss från vederbörande lasarettsläkare etc. som för
övriga kliniker vid Lunds lasarett och Sahlgrenska sjukhuset. Vid jubileumskliniken
i Lund mottagas patienter från respektive upptagningsområde
på remiss från såväl tjänsteläkare som privatpraktiserande läkare och
tandläkare. Dessutom får vederbörande överläkare eller poliklinikföreståndare
själv bestämma om intagning av patient, även om remiss ej finnes alls,
utan att detta påverkar landstingets skyldighet att erlägga bidrag till vården
d. v. s. största delen av vårdavgiften. Respektive landsting tilltror alltså
denna kliniks överläkare att kunna bedöma, huruvida vårdbehov vid jubileumskliniken
föreligger, och visar honom det förtroendet att godtaga hans
beslut med de ekonomiska konsekvenser detta kan hava för landstinget.
Vid jubileumskliniken vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg erlägges landstingsbidrag
för alla patienter, inremitterade av vederbörande tjänsteläkare
eller av läkare vid allmän sjukvårdsanstalt inom klinikens upptagningsområde.
Intagningsförfarandet är alltså icke lika enkelt som vid Lundakliniken
men betydligt mindre komplicerat än vid radiumhemmet.
överläkaren understryker härefter att radiumhemmet redan enligt de
före den 1 juli 1953 gällande bestämmelserna var sämre ställt än övriga
centralanstalter, då för att bidrag till vårdavgiften skulle utgå från landstingen
samma fordringar i fråga om remiss ställdes för radiumhemmets
patienter som för patienter vid övriga kliniker. En centralanstalt för radioterapi
borde icke vara underkastad dylika bestämmelser. Att från radiumhemmets
sida inga försök gjordes att få rättelse häri, fortsätter överläkaren,
berodde på att vårdavgiften var så låg, att när rättighet icke förelåg att
erhålla bidrag av landstingen, patienten i de flesta fall själv kunde erlägga
avgiften. Med nuvarande höga vårdavgifter existerade denna möjlighet praktiskt
taget icke längre.
Angående förhållandena efter den 1 juli 1953, då ändringarna i bidragsförordningen
trädde i kraft, anföres i skrivelsen följande.
De från den 1 juli 1953 gällande bestämmelserna, att landstingsbidrag
till patienters vård vid radiumhemmet utgår endast under förutsättning,
att patienten antingen insjuknat under vistelse i Stockholms stad eller län
eller ock erhållit remiss av lasarettsläkare samt, efter samråd med lasarettsläkare,
av sjukstuguläkare etc. och av vederbörande tjänsteläkare,
ha som ovan nämnts visat sig medföra stora olägenheter av allvarlig natur.
Den minsta svårigheten ligger i att »regelrätt» remiss genast måste infordras,
när en »icke-regelrätt» remiss inkommer. Detta medför visserligen ett
visst merarbete men fördröjer i regel icke patientens behandling nämn
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
värt. Vad som har svåra konsekvenser är den direkta försening med patientens
intagning och behandling på radiumhemmet, som de nya bestämmelserna
av olika skäl medföra i ett stort antal fall. Så ha provinsial- och därmed
jämställda läkare ofta svårigheter att snabbt komma i kontakt med
lasarettsläkaren i och för det stipulerade samrådet och detta försenar inremitterandet.
En viss tveksamhet i oklara fall inför ev. samråd med lasarettsläkare
medför även dröjsmål, och det är utan tvekan bättre, att en
patient någon gång kanske onödigtvis sändes till radiumhemmet på oklar
diagnos än att adekvat terapi för en verkligt kräftsjuk skall fördröjas.
En allvarlig komplikation inträder vidare, när vederbörande lasarettsläkare
icke anser sig kunna tillstyrka remiss till radiumhemmet enbart på en
beskrivning. I så fall blir det nödvändigt med en omväg över lasarettet,
kanske med väntetid, innan vederbörande patient kan bliva intagen där,
innan nödvändig remiss blir sänd till radiumhemmet. Lasarettsläkaren har
det stora ansvaret — på grund av själva innebörden i förordningen — att
icke åsamka landstinget något som skulle kunna rubriceras som onödiga
utgifter, medan läkaren på radiumhemmet på grund av vunna erfarenheter
främst har för ögonen, att läkningsmöjligheterna försämras, allteftersom
väntetiden till behandlingens igångsättande utsträckes. När det gäller de
kräftsjuka, kan det ej bliva tal om att landstingen åsamkas onödiga utgifter
därigenom att patienterna kan komma direkt och utan lasarettsläkarens
bedömande till centralanstalt för vård. Tvärtom torde landstingets
utgifter bliva större på grund av den vård det måste ge den som
genom fördröjd adekvat terapi antingen ej kunnat botas eller som i stället
för kanske några dagars behandling nu måste ligga på centralanstalten
avsevärt mycket längre tid. Risken för spridning av kräftsjukdomen ökar
dessutom med varje dag av väntan.
Då vi nu i vårt land är så lyckligt lottade, att vi ha centralanstalter för
våra kräftsjuka och alltså möjlighet att där giva dessa bästa möjliga behandling,
är det självfallet, att intagningsförfarandet bör vara ordnat på
bästa tänkbara sätt, d. v. s. som vid jubileumskliniken i Lund. Enhetliga
bestämmelser bör givetvis råda för samtliga tre centralanstalter, men detta
är icke den viktigaste synpunkten. Det avgörande är, att intagningen av en
kräftsjuk på centralanstalt skall underlättas på allt sått i stället för att,
som nu är förhållandet vid radiumhemmet, försvåras och försenas.
Genom en på senare år alltmer ökad upplysning om kräftsjukdomarna
sam^ ökad propaganda för att patienter i tid skola söka läkarvård för
tumöråkommor har utan tvekan fler kräftsjuka än vad förr var fallet
kommit till behandling, innan svulstsjukdomen visat tecken till spridning.
De ha härigenom fått ökade möjligheter till definitiv bot. Och det förtjänar
att framhållas, att det framförallt varit provinsialläkarna ute i bygderna,
praktiserande läkare och tandläkare, som fångat upp de tidiga
fallen och snabbt remitterat dessa till radiumhemmet. Endast undantagsvis
ha patienter från avlägsna orter sökt på eget bevåg direkt på radiumhemmets
poliklinik. Allt bör göras för att kampen mot kräftsjukdomarna
Skall klmna alltmer effektiviseras. En av de viktigaste förutsättningarna
härför är att patienten kommer så tidigt som möjligt till adekvat behandling,
och denna ges bäst på våra centralkliniker för cancervård, där den
största erfarenheten och de förnämsta tekniska resurserna äro tillfinnandes.
Genom det nya remissförfarandet motverkas dessa strävanden allvarligt.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
I yttrande till direktionen tillstyrker överläkareföreningen vid karolinska
institutets undervisningssjukhus med bestämdhet den gjorda framställningen
om ändring av remissreglerna och anför bl. a. följande.
En intensiv och omfattande propaganda bedrives i Sverige för tidigdiagnostiken
och den tidiga behandlingen av kräfta. Riksdagen har klart
insett den stora betydelsen av att kräftsjukdomarna bekämpas och har
beviljat Riksföreningen för kräfIsjukdomarnas bekämpande ett statsbidrag.
Radiumhemmet utgör en centralanstalt för behandling av ett stort antal
kräftsjuka patienter från mellersta och norra Sverige. Kungl. Maj :ts förordning
av den 22 maj 1953 måste medföra ett fördröjande av inledandet
av en rationell behandling. Erfarenheten vid Radiumhemmet har tyvärr
även visat, att detta upprepade gånger blivit förhållandet.
I sitt yttrande över direktionens framställning uttalar medicinalstyrelsen
■— under framhållande av att varje fördröjande med inledandet av en rationell
behandling av en cancersjuk person bör undvikas — att styrelsen till
alla delar ansluter sig till vad direktionen anfört i sin skrivelse.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet säger sig vara av den uppfattningen,
att förefintliga bestämmelser vid ett smidigt och förtroendefullt
samarbete läkarna emellan icke behöver leda till att patientens krav på
snabbast möjliga och riktiga specialvård åsidosättes. För att gardera sig
emot en ödesdiger tidsutdräkt skulle man enligt styrelsen möjligen kunna
tänka sig den uppmjukningen, att kravet på samråd kunde efterges i särskilt
brådskande fall.
Styrelsen anför till en början att skäl föreligger att alltjämt upprätthålla
ett remissförfarande beträffande radiumhemmet och anför härom
följande.
Att radiumhemmet intar en särställning i förevarande hänseende i förhållande
till vissa andra specialiteter, som ej länsvis utbyggts, är även
enligt styrelsens mening riktigt. Den omständigheten, att enligt den företagna
rayonindelningen radiumhemmet utgör centralanstalt för ett relativt
stort område, kan emellertid enligt styrelsens mening knappast åberopas
för att intagningsförfarandet skall vara detsamma som vid ett inomlänssjukhus.
Det kan sålunda enligt styrelsens mening icke anses riktigt,
att patienter skola efter eget skön företaga långa och dyrbara resor till
radiumhemmet utan att klarhet föreligger, att patienten är i behov av
vård å detta. Det kan knappast heller vara lämpligt, att radiumhemmets
specialutbildade personal i stor utsträckning tages i anspråk för undersökning
av dylikt klientel.
Skulle bestämmelsen om samråd — såsom gjorts gällande — i avsevärd
grad försena en nödvändig behandling och därmed äventyra resultatet av
denna, anser styrelsen dock alt anledning finns att överväga vissa modifikationer.
Styrelsen slutar med att uttala att bl. a. med hänsyn till att det ej kunde
uteslutas, att även beträffande vissa andra kliniker — i första hand sadana
som ej förekommer i den länsvis utbyggda vården — skäl för upp
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 66
mjukning av remissförfarandet kan föreligga, det synes styrelsen motiverat,
att direktionens skrivelse remitteras till utredningen angående utomlänspatienter
vid vissa undervisningssjukhus in. m.
Styrelsen för svenska stadsförbundet åberopar ett av förbundets sjukvårdsdelegation
avgivet yttrande, vari delegationen visserligen finner lämpligast,
att direktionens ifrågavarande framställning överlämnas till den
tidigare nämnda utredningen, men — om så ej anses böra ske — likväl
tillstyrker, om än med tvekan, att en provisorisk uppmjukning av bestämmelserna
genomföres för att förhindra menligt dröjsmål med intagningen
å radiumhemmet. I yttrandet sägs bl. a., att då statsmakterna så sent som
1953 prövat frågan om remissrätten och då särskilda sakkunniga har att
utreda samma fråga, skäl icke föreligger att nu på nytt taga upp frågan
till omprövning. De olägenheter av gällande reinissbestämmelser, som kan
påvisas ur synpunkten av de vårdbehövandes intresse, synes delegationen
kunna undanröjas med enklare medel än genom remissrättens utvidgning
till sjukhusens överläkare. I anledning av överläkarens vid radiumhemmet
uppgifter uttalar delegationen bl. a. följande.
Det förefaller sjukvårdsdelegationen anmärkningsvärt, att det i själva
verket mycket enkla remissförfarandet ej skulle kunna tillämpas på ett
smidigt och snabbt sätt med god vilja till samarbete mellan de engagerade
läkarna i patientens hemort. Uppenbarligen har dock radiumhemmets överläkare
haft tillfälle att konstatera fall, där föreskriften om samråd medfört
en ödesdiger försening av patientens intagning å radiumhemmet. Även om
en dylik försening sannolikt måste tillskrivas en onödig formalism eller
bristande omdöme hos vederbörande läkare, synes skäl föreligga att undanröja
anledningen till en sådan verkan av samrådsföreskriften. Detta behöver
icke innebära, att man principiellt avstår från kravet på samråd, vilket
enligt sjukvårdsdelegationens mening vore både obehövligt och olämpligt.
Syftemålet med den föreliggande framställningen torde väsentligen kunna
vinnas genom en uppmjukning av samrådsföreskriften på sådant sätt, att
undantag från föreskriftens tillämpning medgives för det fall, att samrådet
enligt den remitterande läkarens mening skulle förorsaka ett för den sjuke
menligt dröjsmål med intagningen å radiumhemmet.
Vad sålunda anförts, fortsätter delegationen, gäller närmast inremitteringen
av patienter till radiumhemmet men torde även vara tillämpligt i
fråga om remisser till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet av kirurgiska,
thoraxkirurgiska, neurokirurgiska och andra fall, där skyndsam intagning
kan vara betydelsefull. Därest en uppmjukning av föreskriften
om samråd anses motiverad för radiumhemmets vidkommande, synes
den enligt delegationen lämpligen böra utsträckas till att avse remisser
till de bägge sjukhusen i deras helhet. Under hänvisning till den tidigare
nämnda utredningen är det endast med tvekan som delegationen tillstyrker
en modifikation av bestämmelserna och en ändring bör enligt delegationens
mening ges karaktären av ett provisorium, vilket sannolikt måste
omprövas så snart resultatet av de sakkunnigas utredning föreligger.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
I skrivelse den 5 januari 1955 till chefen för inrikesdepartementet anför
överläkaren vid radiumhemmet därefter bl. a. följande.
När landstingsförbundet i sin skrivelse påpekar, att »det icke kan anses
riktigt, att patienter skola efter eget skön företaga långa och dyrbara resor
till radiumhemmet utan att klarhet föreligger, att patienten är i behov
av vård å detta», instämmer jag helt och fullt i detta yttrande. Det är
nämligen icke alls fråga härom, utan om rätten för varje läkare, saväl
tjänsteläkare som praktiker, att utan för patienten belastande omvägar
kunna remittera patienten direkt till radiumhemmet samt om rätten för
överläkaren vid radiumhemmet att utan särskild remiss taga in patient
från län inom upptagningsområdet, om han anser indicerat, med rätt
för patienten att erhålla vanligt vårdbidrag från landsting resp. stad som
ej deltager i landsting. Man kan ju för övrigt också ifrågasätta, varför
just patienter inom Stockholms stad och län härvidlag skall ha större
förmåner än de kräftsjuka inom övriga län, som ingå i radiumhemmets
upptagningsområde.
När stadsförbundet i sin skrivelse påpekar, att »uppenbarligen har dock
radiumhemmets överläkare haft tillfälle att konstatera fall, där. föreskriften
om samråd medfört en ödesdiger försening av patientens intagning
å radiumhemmet», så vill jag framhålla, att så alltför många gånger
varit förhållandet. Det har t. o. m. förekommit fall, där radiumhemmet
begärt lasarettsläkarremiss under angivande av fallets art och nödvändigheten
av behandling på radiumhemmet men vederbörande lasarettsläkare
dock krävt, att" patienten skulle skickas från radiumhemmet till
hemortslasarettet för undersökning, innan dylik remiss utfärdades. Detta
har gällt fall, där patienten kommit till radiumhemmet med remiss i
handen från praktiker.
Jag vill även gärna påpeka beträffande möjligheterna för provinsialoch
andra läkare ute i bygderna att snabbt komma i kontakt med vederbörande
lasarettsläkare för s. k. samråd, att detta icke alls är så enkelt
i praktiken som i teorien.
Då jag under i det närmaste 6 års tid tjänstgjort som underläkare på
jubileumskliniken i Lund och varit anställd på radiumhemmet sedan
1943, alltså i mer än 10 år, har jag haft rikliga tillfällen att se fördelarna
av de smidigare bestämmelser, som gälla för Lunda-kliniken, i jämförelse
med de alltför byråkratiska remissbestämmelserna för radiumhemmet.
Det är på basis härav som jag enträget vidhåller min hemställan.
I skrivelsen understrykes vidare, att det icke kan anses rimligt, att den
ena hälften av Sveriges befolkning — den i norra och mellersta Sverige
bosatta — skall ha betydligt sämre förmåner än den andra, i södra Sverige
bosatta.
2. Direktionens skrivelse den 29 juni 1954
I skrivelsen hemställes att åtgärder måtte vidtagas för att tillerkänna
överläkarna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet rätt att remittera
patienter för intagning å dessa sjukhus i överensstämmelse med
vad som gäller för lasarettsläkare vid vård av patient utanför det egna
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
sjukvårdsområdet, dvs. med verkan att vårdbidrag skall utgå. Till stöd
för framställningen åberopas, att av utredningen i ärendet torde framgå,
att karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet i icke ringa grad mist
sin ställning som rikssjukhus till förfång för såväl sjukvård, undervisning
som forskning. De nackdelar, som uppstått vid höjningen av legosängsavgifterna
utan samtidig utvidgning av remissrätten till att jämväl
avse överläkarna vid undervisningssjukhusen torde visa, heter det vidare
i skrivelsen, att remissfrågan redan nu bör tagas under omprövning på
sätt departementschefen förutsatt i propositionen nr 68/1953.
I den vid framställningen fogade skrivelsen från överläkareföreningen
vid karolinska institutets undervisningssjukhus sägs bl. a., att de av föreningen
tidigare uttalade farhågorna för att ifrågavarande sjukhus skulle
komma att förlora sin ställning som rikssjukhus och att remissbestämmelserna
var ägnade att menligt inverka på de akademiska lärarnas möjligheter
att sörja för ett fullgott undervisnings- och forskningsmaterial nu
hade besannats. Föreningen fortsätter.
Det har upprepade gånger inträffat att patienter, som vid undersökning
på poliklinik eller överläkares mottagning visat sig lida av sjukdom, vars
rationella behandling krävt vård å nämnda sjukhus, först måst hemsändas
till vederbörande lasarettsläkare för att av denne undersökas i
och för eventuellt erhållande av vederbörlig remiss. Detta medför onödiga
kostnader för patienten och kan innebära ett riskabelt dröjsmål med behandlingen.
Vidare kunna patienter med för undervisningen och forskningen
intressanta sjukdomar, vilka ofta utretts på sjukhusens polikliniker
eller överläkarnas privatmottagning, ej inläggas med mindre att
remiss från vederbörande lasarettsläkare erhålles, vilket ej alltid är fallet.
Bland annat har de nya remissbestämmelserna försvårat den efterundersökning
av på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet behandlade
patienter, vilken såväl för sjukvården som forskningen är av största betydelse.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att undervisningssjukhusen
ej blott äro avsedda för undervisning av medicine kandidater utan
även för utbildning av blivande lasarettsläkare. Redan nu torde de flesta
av dessa äga en längre eller kortare tids utbildning på ett kliniskt sjukhus,
och inom lasarettsläkareföreningen äro planer under utarbetande,
som skulle göra klinisk utbildning obligatorisk för överläkartjänster på
alla delade lasarettsavdelningar.
\ id framställningen finns vidare fogat ett av lärarkollegiet vid karolinska
institutet avgivet yttrande, vari kollegiet instämmer i överläkareföreningens
hemställan om ändring av remissreglerna. Kollegiet anför
bl. a. följande.
Sedan den 1 juli 1953 har karolinska institutets båda undervisningssjukhus,
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, liksom tidigare
varit hänvisade till att utan större möjlighet till urval av för undervisningen
och forskningen lämpligt material å riksplatserna mottaga patienter,
som belasta verksamheten på ett sätt, som innebär betydande svårigheter
vid fullföljande av sjukhusens uppgifter som landets största utbildningssjukhus
för läkare. Antalet rikspatienter har visserligen trots taxe
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
höjningen i stort sett hållit sig oförändrat och antalet remisser från andra
delar av landet än Stockholms stad och län ej undergått någon minskning
men detta har påtagligt skett på bekostnad av kvaliteten hos materialet,
som i långt mindre utsträckning än förut visat sig användbart ur undervisnings-
och forskningssynpunkt.
Det torde vara högst sannolikt, att gällande remissförfarande för undervisningssjukhusens
del kommer att innebära en förlängning av medelvårdtiden
med åtföljande försämrad omsättning av klientelet. Enligt kollegiets
mening är varje faktor, som försämrar möjligheten för de tjänstgörande
medicine studerande att få en så allsidig kontakt som möjligt
med ett stort undervisningsmaterial, en allvarlig brist särskilt med hänsyn
till den planerade ökade tillströmningen av studerande. Avsikten med
riksplatser var obestridligt från början att garantera undervisningsanstalternas
berättigade krav på lämpligt undervisnings- och forskningsmaterial
och den förändring, som inträtt, är såväl ur allmänhetens som
kollegiets synpunkt ett påtagligt steg bakåt.
Det har efter den senast vidtagna ändringen i bidragsförordningen upprepade
gånger inträffat att patient, som vid undersökning å poliklinik
eller överläkares mottagning visat sig lida av sjukdom, vars rationella
behandling bedöms kräva vård å nämnda sjukhus, först måst hemsändas
till vederbörande lasarettsläkare för att av denne undersökas i och för eventuellt
erhållande av vederbörlig remiss. Upprepade gånger ha vidare patienter,
som under åratal genomgått specialbehandling å undervisningssjukhusen
och som varit i behov av långvarig kontroll, efter de nya remissreglernas
ikraftträdande nekats remiss. För många människor innebär
detta en stark psykisk påfrestning, som säkerligen icke varit förutsedd
av lagstiftaren.
I första hand synes det emellertid kollegiet vara synnerligen betänkligt,
att den efterundersökning av behandlade patienter äventyras, som för
klinisk forskning är nödvändig för bedömande av varierande behandlingsmetoders
värde och en av de viktigaste förutsättningarna för utveckling
och framsteg inom medicinens olika områden. Möjligheterna för intagning,
även med kortvariga sjukhusvistelser, för efterkontroll äro numera
osäkra och helt beroende på vederbörande remissberättigade läkares
godtycke. Framför allt torde detta gälla beträffande de elakartade
tumörerna, där efterkontrollen är en ytterst viktig del i kampen mot den
allt vanligare cancersjukdomen. Men även andra områden av den kliniska
medicinen äro för sin utveckling i hög grad beroende av efterkontroller.
Det synes kollegiet ytterst allvarligt, att en sådan omständighet som ett
visst remissförfarande kan tillåtas äventyra en för medicinens utveckling
så grundläggande uppgift som den kliniska efterundersökningen av på
visst sätt behandlade patienter. Erfarenheten från den tid de ändrade
remissreglerna varit i kraft är i detta hänseende icke uppmuntrande.
Kollegiet slutar med att framhålla, att de befarade nackdelarna för
den kliniska undervisningen och forskningen redan bestyrkts i sådan
grad, alt remissfrågan redan nu bör tagas under omprövning på sätt
departementschefen förutsatt i propositionen nr 68/1953.
Kanslern för rikets universitet finner de anförda synpunkterna för en
utvidgning av remissrätten synnerligen beaktansvärda, men då ifrågava
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
rande spörsmål i viss utsträckning sammanhänger med de problem, som
är föremål för utredning av särskilda sakkunniga (utredningen angående
utomlänspatienter vid vissa undervisningssjukhus m. m.), förordar kanslern,
att de sakkunnigas utredningsuppdrag utvidgas till att omfatta jämväl
förevarande spörsmål.
Medicinalstyrelsen tillstyrker, att överläkarna erhåller den begärda
remissrätten, vilken dock enligt styrelsen i princip bör begränsas till för
undervisning och forskning lämpade fall. Styrelsen uttalar, att enligt vad
som framgår av handlingarna i ärendet svårigheter har uppkommit såväl
för de sjuka och sjukvården som för undervisningen och forskningen
till följd av att legosängsavgifterna för rikspatienterna höjts utan att
överläkarna samtidigt tillerkänts rätt att remittera patienter till sjukhusen
med verkan att vårdbidrag utgår. Med hänsyn till de vunna erfarenheterna
synes det styrelsen erforderligt för att ifrågavarande sjukhus
skall tillförsäkras ett ur undervisnings- och forskningssynpunkt tillräckligt
och lämpligt klientel, att frågan om remissrätt för berörda överläkare
omprövas.
Utredningen angående utomlänspatienter vid vissa undervisningssjukhus
m. m. — som har att verkställa utredning om åtgärder mot den
minskade tillströmningen av utomlänspatienter vid universitetsklinikerna
i Lund och Malmö — anser vägande skäl tala för en omprövning av ifrågavarande
remissbestämmelser på sätt såväl departementschefen som riksdagen
förutsatt 1953. Utredningen framhåller, att överläkarna vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet, sedan den väsentliga taxehöjningen
trätt i kraft den 1 juli 1953, uppenbart kommit i ett ogynnsamt
läge i vad avser undervisningens och forskningens tillgodoseende med
fullgott patientmaterial. Före den 1 juli 1953 var, fortsätter utredningen,
på grund av den dåvarande låga legosängsavgiften avsaknaden av remissrätt
utan praktisk betydelse, då många patienter själva kunde stå för
sjukvårdskostnaderna, vilket också skedde i relativt stor utsträckning,
enligt vad intagningssiffrorna visar. Utredningen anför vidare.
Mot bakgrunden av sitt utredningsuppdrag om åtgärder mot den minskade
tillströmningen av utomlänspatienter vid vissa andra undervisningssjukhus
än karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, anse de sakkunniga
frågan om vederbörande överläkares möjlighet till urval av lämpligt
undervisnings- och forskningsmaterial vara synnerligen betydelsefull.
Det kan icke vara statens intresse att dyrbara vårdplatser vid dess största
utbildningsanstalter för blivande läkare beläggas med ett patientmaterial,
som på grund av sin karaktär belastar sjukvården utan att i större utsträckning
tjäna undervisningens, utbildningens och forskningens intresse.
När så sker, ha riksplatserna vid undervisningssjukhusen förlorat en
väsentlig förutsättning för sin uppgift att säkerställa en fullgod undervisning
och läkarutbildning.
I likhet med lärarkollegiet anse de sakkunniga det betänkligt, att genom
den nuvarande ordningen den efterundersökning av behandlade patienter
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 66
äventyras, som för klinisk forskning är nödvändig för bedömning av olika
behandlingsmetoders värde och som är en av de viktigaste förutsättningarna
för medicinens utveckling.
Såväl styrelsen för svenska landstingsförbundet som styrelsen för
svenska stadsförbundet avstyrker direktionens framställning.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet kan icke tinna att i ärendet
påvisats sådana nya omständigheter, att en omprövning av remissbestämmelserna
är motiverad. Styrelsen påpekar, att direktionen hemställt om
ändring av bestämmelserna innan ens ett års erfarenhet vunnits. Av ett
av styrelsen för lasarettsläkarföreningen — vars medlemmar till största
delen är ansvariga för hithörande remisser — till landstingsförbundet
avgivet yttrande framgår, anför förbundsstyrelsen vidare, att någon ändring
i fråga om grunderna för utskrivande av remiss icke skett efter den
1 juli 1953. Förbundsstyrelsen fortsätter.
Det är under sådana förhållanden oförklarligt, att det från landstingen
remitterade klientelet från och med denna tidpunkt skulle ha undergått
en så påtaglig försämring, som i de remitterade handlingarna göres gällande.
Styrelsen kan ej undgå att finna det egendomligt, att karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet, som betjäna ett så stort upptagningsområde
som Stockholms stad och län och därjämte erhålla ett stort antal
remisspatienter från riket i övrigt, skulle lida brist på för undervisning
och forskning lämpligt material. I jämförelse med exempelvis Akademiska
sjukhuset i Uppsala ter sig de båda Stockholmssjukhusens ställning i detta
hänseende mycket gynnsam.
Utgångspunkten för remissinstitutionen i förevarande fall har varit
patientens behov av sjukvård, ej sjukhusens behov av material för undervisning
och forskning. Det är naturligt, att behovet av remisser för specialvård
minskar i samma mån som specialistvården utbygges inom de
olika landstingsområdena. Att nu utöka indikationerna för remiss så att
även sjukhusens behov av speciellt för undervisning och forskning intressanta
fall och ej endast vederbörande patients vårdbehov skall beaktas
finner styrelsen stridande mot förutsättningarna för den nuvarande ordningen.
Under alla förhållanden kan det knappast vara en landstingsuppgift
att i dylika fall bidraga till vårdkostnaderna. Ur patientens synpunkt
kan det ej heller anses rimligt, att han skall underkasta sig en mången
gång lång och besvärlig resa för att få vård, som kan lämnas inom det
egna området.
Vid landstingsförbundets yttrande finns fogat det däri åberopade yttrandet
från styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen, som bestämt
avstyrker direktionens framställning och framhåller, att det med hänsyn
till de vårdsökandes intresse icke kan anses styrkt, att behov föreligger
att utvidga remissrätten i enlighet med direktionens förslag samt att undervisningens
och forskningens behov icke under några förhållanden kan
godtagas som skäl för att bevilja överläkarna vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet rätt alt med verkan att vårdbidrag utgår remittera
patienter till nämnda sjukhus.
2 — llihang till riksdagens protokoll t!)55. 1 sand. Nr 66.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 66
Föreningens styrelse framhåller, att om ifrågavarande sjukhus för att
fylla sin uppgift som utbildningsanstalter och forskningsinstitutioner
behöver ett större patientmaterial än vad Stockholms stad och län kan
erbjuda — vilket förefaller egendomligt — bör kostnaderna härför rimligtvis
icke bäras av landstingen utan helt gäldas av staten såsom den för
undervisningen ansvarige huvudmannen. Styrelsen granskar härefter frågan
ur den primära synpunkten, nämligen vad som är lämpligast för de
vårdsökande, och framhåller i anslutning därtill, att det är styrelsens bestämda
uppfattning, att alla lasarettsläkare i landsorten är angelägna om
att utan tvekan och dröjsmål remittera sådana patienter till specialsjukhus,
vilka icke kan erhålla lika god vård eller behandling vid sjukvårdsområdets
egna lasarett. Styrelsen fortsätter.
Det förtjänar här påpekas, att flertalet lasarettsläkare vid centrallasaretten
och även många vid de mindre lasaretten har en långvarig och
grundlig utbildning vid undervisningssjukhus och sålunda äro väl skickade
att bedöma, vilka sjukdomsfall, som äro av så komplicerad art, att de
egna resurserna ej äro tillräckliga. Genom att vidmakthålla det intresse
för vetenskap och forskning, som grundlagts under utbildningstiden vid
universitetsklinikerna och genom att fortlöpande tillgodogöra sig medicinens
landvinning, ha dessa lasarettsläkare både möjligheter och förmåga
att såväl diagnostiskt som terapeutiskt utföra samma prestationer som
undervisningssjukhusens läkare. Det kan mot denna bakgrund icke anses
rimligt, att en sjuk människa skall nödgas företaga dyrbara och tidsödande
resor för att vårdas på ett undervisningssjukhus, då hon kan
beredas samma vård inom sitt eget sjukvårdsområde. Många människor
ha också en övertro på universitets- och huvudstadsklinikernas resurser
och sätter genom att av eget initiativ söka sig dit igång en stor och dyrbar
undersökningsapparat — ofta till ingen nytta, eftersom exakt samma undersökningar
kanske ett flertal gånger utförts vid hemortslasarettet. Lasarettsläkaren
vid det egna lasarettet känner i regel dessa patienter och kan
genom att vägra remiss förhindra slöseri med dyrbara sjukplatser.
I detta sammanhang vill styrelsen ifrågasätta riktigheten av ett uttalande
i överläkarföreningens skrivelse, där det framhålles, att det upprepade
gånger inträffat, att patienter, som vid undersökning på poliklinik
eller överläkares mottagning visat sig lida av sjukdom, vars rationella
behandling krävt vård å karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet,
först måst hemsändas till vederbörande lasarettsläkare för att av denne
undersökas i och för ev. erhållande av vederbörlig remiss. Detta angives
medföra onödiga kostnader för patienten och innebära riskabelt dröjsmål
med behandlingen. Styrelsen finner detta uttalande egendomligt. Därest
sjukdomen är av sådan beskaffenhet, att dess rationella behandling
objektivt sett kräver vård vid karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet,
torde remiss utan svårighet kunna erhållas hos vederbörande lasarettsläkare
genom ett enkelt telefonsamtal från den ansvarige överläkaren
vid sjukhuset.
Styrelsen för svenska stadsförbundet åberopar ett yttrande från förbundets
sjukvårdsdelegation vari bl. a. sägs, att enligt delegationens upp
-
19
Kungi. Maj:ts proposition nr 66
fattning icke inträffat något som skulle kunna föranleda ett ändrat ställningstagande
till remissfrågan. Delegationen säger sig sålunda icke ha
blivit övertygad om riktigheten av direktionens påstående, att de båda
undervisningssjukhusen i den utsträckning som angives mist sin ställning
som rikssjukhus under den korta tid, varom fråga är; i vart fall har icke
förebringats något statistiskt material till belysning härav. Visserligen
göres gällande, att kvaliteten hos materialet undergått försämring, men
detta påstående dokumenteras icke, fortsätter delegationen. Delegationen
slutar med att uttala, att den i allt väsentligt instämmer i de synpunkter
som framförts av styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen.
Departementschefen
Å de statliga undervisningssjukhusen i Stockholm, karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, är ett visst antal platser avsedda för patienter från
Stockholms stad och län och ett visst antal, de s. k. riksplatserna, disponeras
för patienter från landet i övrigt. Då någon intages för vård å sjukhusen
åligger det, som jag förut nämnt, det landsting inom vars område
han är boende — bortsett från Stockholms stad och Stockholms läns landsting
— enligt en förordning av år 1937 att till respektive sjukhus utgiva
bidrag till vårdkostnaderna, s. k. vårdbidrag. Såsom förutsättning för skyldighet
att utgiva vårdbidrag stadgas emellertid att patienten insjuknat i
Stockholms stad eller län eller också att han hänvisats, remitterats, till
sjukhuset för vård, som ej kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar.
Sådan hänvisning får endast meddelas av vissa bestämda läkare,
såsom lasarettsläkare vid lasarett som drives av landstinget, in. fl. Vederbörande
tjänsteläkare får meddela remiss först efter samråd med lasarettsläkare
vid landstingslasarettet ifråga. Remissrätt tillkommer däremot icke
överläkare vid nu ifrågavarande sjukhus. Ej heller privatpraktiserande
läkare äger utfärda remiss med verkan att vårdbidrag skall utgå. — Vårdbidraget
utgår f. n. med 32 kronor för varje vårddag.
Före den 1 juli 1953 utgjorde vårdbidraget endast 2 kronor 50 öre per
vårddag. I samband med att frågan om höjning av vårdbidraget upptogs
till prövning behandlades även spörsmålet om ändring av remissreglerna.
Av sjukhusens överläkare gjord hemställan om alt de skulle berättigas att
utfärda remiss lämnades utan bifall. Jag framhöll emellertid då, alt denna
fråga finge bli beroende av huruvida eu sådan utvidgning kunde anses nödvändig
ur forsknings- och undervisningssynpunkt och att för det dåvarande
ett sådant behov icke syntes vara ådagalagt. Om svårigheter skulle
uppstå att tillgodose detta behov ansåg jag att frågan borde las upp på
nytt. Liknande synpunkter framfördes vid ärendets behandling i riksdagen.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr (it)
Direktionen för karolinska sjukhuset har nu i två särskilda framställningar
hemställt om ändring av remissreglerna. I den ena framställningen
yrkas att överläkarna skall erhålla den tidigare begärda remissrätten medan
den andra framställningen gäller remissförfarandet vid intagning av patienter
å radiumhemmet.
Vad först angår frågan om överläkarnas rätt att utfärda remiss med
verkan att vårdbidrag skall utgå, åberopar direktionen att sjukhusen
numera — till följd av de höjda legosängsavgifterna och remissreglernas
utformning — i icke ringa grad mist sin ställning som rikssjukhus till förfång
för såväl sjukvård och undervisning som forskning. Den utredning
och de skäl som direktionen åberopar till stöd för sin hemställan synes
mig icke kunna frånkännas betydelse. Att frågan om remissrätten före
den 1 juli 1953 icke hade samma betydelse berodde uppenbarligen på att
legosängsavgifterna då var så låga, att patienterna å riksplatserna i stor
utsträckning själva betalade avgifterna. De höjda avgifterna och överläkarnas
avsaknad av remissrätt synes ha medfört såväl svårigheter för de
sjuka som försämrade möjligheter att tillgodose undervisningens krav.
Ur undervisnings- och forskningssynpunkt kan det måhända synas egendomligt
med hänsyn till att Stockholms stad — med sin stora folkmängd
— och Stockholms län disponerar ett stort antal platser å sjukhusen, att
tillräckligt material icke skulle kunna erhållas. Utredningen synes mig
emellertid i varje fall ge vid handen, att möjligheterna att tillgodose undervisningen
och forskningen med lämpligt patientmaterial tenderar att försämras.
Att jag, oaktat vad jag anfört, likväl icke är beredd att nu
förorda en ändring av bestämmelserna om remissförfarandet beror på
att jag anser att den tid, som förflutit sedan de nu gällande bestämmelserna
trädde i kraft, är alltför kort för att man skall våga dra några säkra slutsatser
angående verkningarna av de nya bestämmelserna. Det synes mig
därför riktigare att ytterligare en tid framåt ställa sig avvaktande. Skulle
det visa sig att de olägenheter som nu påtalats är bestående får hela det
frågekomplex, som här kan uppkomma, upptagas till omprövning. — Att,
såsom föreslagits i några remissyttranden, uppdraga åt utredningen angående
utomlänspatienter vid vissa undervisningssjukhus in. in. att utreda
jämväl förevarande spörsmål synes mig icke lämpligt, i varje fall icke f. n.
Denna utredning har till uppgift att utreda frågan om åtgärder mot den
uppgivna minskade tillströmningen av utomlänspatienter vid universitetsklinikerna
i Lund och Malmö och utredningen har erhållit sin sammansättning
med hänsyn bl. a. till detta speciella uppdrag.
Beträffande härefter frågan om remissförfarandet vid intagning av patienter
å radiumhemmet synes mig särskilda omständigheter tala för att
en uppmjukning av remissbestämmelserna snarast möjligt genomföres. Då
det gäller att bedöma denna begränsade fråga synes man böra utgå ifrån
att radiumhemmet är en centralanstalt för radioterapi, främst avsedd för
21
Kungl. Maj ds proposition nr 66
behandling av elakartade tumörer. Det är alltså här fråga om vård av
patienter som lider av kräfta, och alla torde vara ense om det angelägna i
att så effektivt som möjligt försöka bekämpa kräftsjukdomarna. En av de
viktigaste förutsättningarna i kampen mot kräftsjukdomarna är att patienten
snarast möjligt erhåller rätt behandling. Det kan då icke vara
riktigt att en sådan sak som ett visst remissförfarande skall få inverka
fördröjande till men för patienten.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har överläkaren vid radiumhemmet
varit i tillfälle att konstatera åtskilliga fall, där remissbestämmelserna
och närmast föreskriften om samråd medfört en ödesdiger försening
av patientens intagning å radiumhemmet. Det har enligt överläkarens
uppgift t. o. in. förekommit fall, där radiumhemmet begärt lasarettsläkarremiss
under angivande av fallets art och nödvändigheten av behandling
å radiumhemmet men vederbörande lasarettsläkare likväl krävt, att patienten
skulle skickas från radiumhemmet till hemortslasarettet för undersökning
innan dylik remiss utfärdats; och detta i fall där patienten dock haft
remiss från praktiserande läkare. Sådana förhållanden förefaller mig i hög
grad otillfredsställande.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att ett betydligt smidigare förfarande
tillämpas vid landets övriga två centralanstalter för radioterapi,
nämligen i Lund och Göteborg. Till centralanstalten i Lund kan sålunda
vilken läkare som helst — utan något krav på samråd — remittera patienter
och även överläkaren vid anstalten får lov att ta in patienter utan
speciell remiss med verkan att bidrag från hemortslandstinget utgår. Denna
ordning torde här icke ha medfört några olägenheter. Vad angår Göteborgskliniken
finns en bestämmelse, enligt vilken remiss får meddelas av
alla tjänsteläkare utan samråd med lasarettsläkare. I praktiken torde
bestämmelsen ha erhållit en mycket smidig tillämpning och några svårigheter
liknande dem vid radiumhemmet har icke uppkommit.
Någon risk för att landstingen skulle komma att förorsakas onödiga
kostnader om kravet på remiss vid intagning på radiumhemmet slopades
synes mig icke föreligga. Det gäller här vård som i regel icke kan meddelas
på landstingslasaretten, och det torde icke komma i fråga, att det förhållandevis
ringa antalet platser å radiumhemmet belägges med patienter
som icke verkligen är i behov av vård på hemmet. Det kan f. ö. anmärkas,
att ett landstings utgifter för eu patient å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
är lägre än landstingets kostnader för en patient å landstingets
eget sjukhus.
Jag anser sålunda att kravet på remiss vid intagning på radiumhemmet
icke hör utgöra eu oeftergivlig förutsättning för alt vårdbidrag skall utgå.
I de flesta fall torde det dock vara lämpligt alt remiss från hemorten finns,
men överläkaren vid hemmet hör ha möjlighet alt även i andra fall ta in
cn patient. Jag förutsätter emellertid alt överläkaren och vederbörande
22
Kungi. Maj.ts proposition nr 66
lasarettsläkare skall samarbeta i dessa frågor. Sålunda bör samråd i regel
ske, såvida detta icke skulle medföra menligt dröjsmål med patientens intagning
å radiumhemmet.
Radiumhemmet synes mig alltså inta en särställning och de i bidragsförordningen
föreskrivna villkoren för att vårdbidrag skall utgå torde icke
böra avse radiumhemmet.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom inrikesdepartementet utarbetats
förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 § § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655).
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga det inom inrikesdepartementet
upprättade förslaget till förordning om ändrad Igdelse av
1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från
landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Torsten Jeppsson
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 55
502664